Eurovision

Eurovision

lördag 25 februari 2017

Spontana reflektioner efter deltävling 4 2017

* Loreen omvandlade Melodifestivalen till konst nu i kväll. Så det var ju ganska väntat att inte svenska folket skulle hänga med riktigt i svängarna. Det blev nog lite för svårt och raffinerat för gemene man, helt enkelt. Faktum är att inte heller jag var med på noterna fullt ut – efter att ha läst förhandssnacket hade jag stora förväntningar på ett nummer som skulle vara något i hästväg, och riktigt så fantastiskt blev det inte. För även om showen naturligtvis var väldigt stark och Loreens röst otrolig, och även om jätteseriösa melodifestivalbidrag självklart ska uppmuntras, så kändes det som själva låten saknades till viss del, och fortfarande är det faktiskt så att jag gärna vill ha en låt i sammanhanget. (Sedan kan kanske ”Statements” växa även som låt betraktad, men inte på första intrycket.)
De många tittare som brukar tycka att ”pausinslaget var bäst, varför fick inte det vara med och tävla?” borde väl i alla fall vara nöjda med att det faktiskt fick det nu. För sådana här kreativa och konstnärliga framträdanden som Loreens är ju precis sådant som brukar få agera pausnummer.

* Att Jon Henrik Fjällgren (och Aninia, men hon blir väl ofrånkomligen förbisedd av alla …) skulle gå direkt till final även den här gången kändes otippat, men välkommet. Jag uppskattar fortfarande Jon Henrik och hans jojk, och även om låten var något mer anonym nu än 2015 så var framförandet trevligare och mer stämningsfullt och smakfullt, utan de där ursamiska inslagen som var lite väl stereotypa. Man kan också notera att Jon Henrik och Loreen nu delvis hade ett liknande budskap – en röst i en galen värld, typ – och i kampen om den publik som tar till sig detta angelägna innehåll så gick helt enkelt Jon Henrik segrande ur striden.

* Wiktoria kändes för sin del som en inte särskilt överraskande finalist, även om jag nog tyckte att hennes bidrag kom en bra bit efter Jon Henrik och Loreen. Wiktorias refräng gav mig för övrigt vibbar av lovsångsteam på kristna stormöten …

* Den där Axel Schylström var inte heller helt dum: han överraskade med en ganska sympatiskt käck popdänga på svenska, i samma anda som Orup, som jag ju alltid haft en svaghet för. Jag tyckte också att Sara Varga och Juha Mulari var bättre än väntat (skön liten låt) och som helhet så här efteråt får jag nog säga att detta var den bästa deltävlingen. Vilket inte hindrar att låtuppbådet 2017 känns jämförelsevis svagt.

* Jag uppskattade att det i denna sändning var betydligt mer snack om och reportage från värdstaden – i detta fall Skellefteå – än det annars brukar vara. Egentligen borde det alltid vara så, att det märks tydligt vilken stad Mellon befinner sig i för närvarande och att tittarna får någon sorts intryck av den … det blir väldigt tråkigt när värdstaden kommenteras så lite att platsen lika gärna kan kvitta.

* De två sketcherna med Zeyno begrep jag mig inte på alls. Och pausnumret med Hasse & Kvinnaböske samt Nisse Hellberg från Wilmer X tillbringade jag med blicken i mobilen. Det var väl trevligt att Nisse syntes till i Melodifestivalen för en gångs skull (han har ju aldrig varit med på något sätt där vad jag vet) men inslaget lämnade en ändå likgiltig.

* Under de minuter jag suttit och skrivit detta så har nu Björkman satt ihop duellerna till Andra Chansen (han hade säkerligen gjort färdiga duellkombinationer för alla scenarier, så det var bara för honom att ta fram den som nu passade). FO&O möter De Vet Du, Axel Schylström möter Lisa Ajax, Boris René möter Dismissed och Anton Hagman möter Loreen.
Jag tror jag får återkomma med tips av hur det går i dessa dueller, men spontant känns det som att det borde bli en barnlek för Loreen att klara av Anton Hagman. Och om/när Loreen går till final så tror jag hon blir mycket farlig där, trots att det kunde ha gått bättre nu i kväll. De internationella jurygrupperna är säkerligen beredda att överösa henne med röster, kanske så mycket att hon kan vinna även om folket har henne betydligt längre ner. Nåja, vi får se.

Jag har talat.

P.S. Roliga nyheter från Moldavien: gruppen Sunstroke Project, som tävlade för Moldavien 2010 med låten ”Run Away” och därefter blev ett fenomen på YouTube med saxofonsolot från den låten, under benämningen ”Epic Sax Guy” (det är inte många som vet att detta kända meme var ett Eurovisionbidrag från början …), har vunnit landets uttagning och får representera Moldavien på nytt i år! Jag har inte hört låten än, men jag är väldigt förtjust i ”Run Away” (ja, även innan den blev YouTube-spridd) och det bådar ju gott nu så att säga.

lördag 18 februari 2017

Spontana reflektioner efter deltävling 3 2017

* Först och främst – Owe Thörnqvist.
Om denne herre kan man onekligen säga att han stack ut i kvällens startfält. Personligen tyckte jag han kom in som en synnerligen välkommen frisk 87-årig fläkt. Det gjorde liksom inget att låten och dess stil inte alls är min grej (boogie och rockabilly ... mja ...), och inte heller att artisten själv gav ett något drygt och självgott intryck från green room och så. Det kändes bra i alla fall, faktiskt så till den grad att jag uppskattade Owe mest av alla bidragen. Och då blev jag ju också väldigt belåten när han faktiskt lyckades ta sig direkt till final.
En och annan blev kanske förskräckt över resultatet och att en gammal herre med en så mossig typ av låt kunde bli en finalist. Men tycker man det har man nog underskattat Owe Thörnqvists stora folkliga dragningskraft, och även missat ett gott stycke musikhistoria. Owe har faktiskt haft en väldig betydelse för svenskt musikliv, inte bara den humoristiska musiken utan rock’n’roll över huvud taget – som någon påpekade så var han faktiskt en av de första att ägna sig åt det på svenska. Det måste man ha respekt för, och förstå att det säkerligen var många som kastade sig på telefonerna med tanke på detta. Inte bara avfärda kvällens insats från Owe som ”trams”.

* För övrigt måste väl många av förra årets gnällspikar vara nöjda nu? Det talades ju så mycket förra året, och även i viss mån i år, om att den yngre generationen och deras radiovänliga skval har tagit över MF helt och hållet och att det inte finns någon plats för de äldre längre. Det var något som nu i kväll visade sig totalt felaktigt. Gläds åt detta. (Min trettonårige son blev förresten intresseväckande nog stormförtjust i Owe och hans nummer, och det ger kanske en fingervisning om att det där med generationsklyftor och generationsskillnader inte kan beskrivas alldeles förenklat.)

* Kvällens andra finalist Robin Bengtsson kom åtminstone i mina öron bort ganska ordentligt vid sidan av Owe Thörnqvist. Men det var inte så konstigt, för Robin hade egentligen en av de tråkigaste låtarna i detta startfält. Då tyckte jag bättre om Jasmine Kara och Bella & Filippa, fast de hindrades av en märkligt ostrukturerad och osammanhängande låt i det första fallet och en smått märklig text i det andra.

* Det kändes också som startfältet i Växjö präglades en hel del av plagiat. FO&O:s låt byggde på en bakgrund som lät väldigt mycket som Ratatas ”Jackie” – låt vara att det var just det inslaget som räddade låten från att bli alltför ljummen. Jasmine Kara lät bitvis som David Guettas ”Titanium”, Bella & Filippa gav mycket riktigt associationer till First Aid Kit precis som alla andra redan sagt, och Owe Thörnqvist gjorde ju på ett sätt plagiat av sin egen ”Varm korv boogie”. Det sistnämnda är särskilt intressant, för ”Boogieman Blues” är ju just en boogie-blues, som bygger på en bluestolva vilket tusentals andra blues- och rock’n’rollåtar också gör – och kan man inte egentligen påstå att alla de är plagiat av varandra då? Att ”Boogieman Blues” på grund av sin ackordföljd är en låt som redan finns? Plagiatdomarna i MF- och Eurovisionkretsar har ju slagit till för betydligt mindre uppenbara likheter än så, om man ser det på det sättet.
En reflektion bara.

* Claras mellanakt med texten till alla Sveriges tonårstjejer var inte dum alls. Bra med sådana budskap i ett forum som Melodifestivalen emellanåt. (Jag skulle kunna brista ut i ett högljutt debattinlägg om jämställdhet här, men då håller jag mig inte riktigt till ämnet på min blogg, så jag låter bli.)

* Och så var det röstningsrekord tydligen. Jag misstänker som sagt att det var många som annars inte röstar som nu gjorde slag i saken och slängde iväg en röst på Owe. Att en grupp som FO&O inte blev bättre än trea (om det nu var det de blev, men det verkar troligt) vittnar ju också om att rösterna måste ha varit ovanligt många. Sedan verkar inte FO&O riktigt ha samma grepp om publiken som för tre år sedan i och för sig, men i alla fall.

Jag har talat.

lördag 11 februari 2017

Spontana reflektioner efter deltävling 2 2017

Den här gången såg jag på Melodifestivalen på ett (för mig) högst ovanligt sätt.
Tillsammans med frun och svärföräldrarna var jag på Göteborgsoperan och såg Richard Strauss ”Elektra” (maffig föreställning!) och vi var tillbaka i svärfars bil i parkeringshuset i Nordstan tio över åtta, precis lagom för att jag skulle kunna plicka in mig på mobilen och gå in på SVT Plays liveströmning och få igång sändningen just när Mariette skulle börja sjunga som nummer ett. Mycket lägligt. Sedan såg vi de sju bidragen där i mobilen i baksätet under hemresan från Göteborg, vilket innebar att det inte gick att höra så där jättebra (på grund av bilmotorns höga brummande ute på motorvägen), plus att anslutningen avbröts några gånger. Men tittade kan man faktiskt ändå säga att jag gjorde, om än sporadiskt. Och vi var hemma mitt under det första pausnumret, varefter vi kunde titta på resten av programmet på vanligt sätt på TV:n. Jag brydde mig därför inte om att titta i efterhand, utan det blev bra som det blev nu.

På grund av detta lustiga upplägg av kvällen kan jag inte avge några jättespiksäkra kommentarer denna lördag, för en del av låtarna och inslagen uppfattade jag helt enkelt inte tillräckligt mycket, och när jag uppfattade dem var det i flera fall mer synbart än hörbart. Men några reflektioner har jag ändå, och det är de här:

* Benjamin Ingrossos låt kändes för mig väldigt överskattad. Som en karbonkopia på Justin Timberlake eller något – och jag är inte särskilt imponerad av Justin Timberlake redan som det är. Om det inte skulle låta så fördomsfullt att säga att Ingrosso gick till final på grund av alla som tycker att han är snygg, så skulle jag säga det, och nu kanske jag sade det också.

* Då var den andra finalisten Mariette bättre. Låt vara att hennes låt egentligen var i rätt mycket samma stil som hennes förra ”Don’t Stop Believing”, men den hade en del snygga inslag och kan säkert växa.

* Synd att Roger Pontare inte gick vidare alls, han var nog min favorit i kväll. Även om låten inte var jättemärkvärdig har han fortfarande en fantastisk röst och en riktigt skön stil. Men det var en tröst att just Dismissed tog hans plats. Rockgrupper är aldrig fel, den här låten var inte så tokig, och jag är av någon anledning svag för när killar går in för det androgyna.

* Visst var det trevligt att de ansedda hiphopbröderna Salazar deltog som låtskrivare nu i kväll, och det var också trevligt för mig som själv är kristen att se Allyawan visa upp sitt stora kors och be hemma vid köksbordet. Men det hjälper liksom inte när låten var så … ja, så där hiphoptråkig som bara hiphoplåtar kan bli (även om det finns undantag i andra sammanhang). Synd på en genre som här hade chansen att få sitt stora genomslag i MF, men åter igen, det kunde inte hjälpas, detta var bara trist.

* Allsången med ”tack för att ni röstar” kändes verkligen fånigt och konstlat i överkant. Synd att jag inte satt i bilen och fick ljudet överröstat av motorn vid det tillfället. (Pausnummer och programledarinsatser i övrigt idag uppfattade jag inte så mycket av.)

* Annars var det lite småtråkigt i kväll. Vilket säkert inte alla håller med mig om (mina barn, som till skillnad från oss vuxna satt hemma vid TV:n och följde tävlingen från första början medan de väntade på att vi skulle komma hem, hade Lisa Ajax som favorit medan jag tyckte hon mest var intetsägande) men det var mitt intryck. Nästa vecka räknar jag med att det blir lite häftigare, då den respektingivande gamle Owe Thörnqvist dyker upp, och dessutom FOOOOOO eller vad de nu kallar sig nu för tiden.

Jag har talat.

lördag 4 februari 2017

Spontana reflektioner efter deltävling 1 2017

* Just när jag satt där i fåtöljen och konstaterade att det efter sex låtar fortfarande i det stora hela inte kändes som mycket mer än ”radiovänlig mellanmjölk”, och tyckte att det blir ju tjatigt att hålla på och klaga över detta hela tiden, så kom plötsligt en viss Nano in och överraskade med en riktigt snygg låt som helt klart bröt det där mönstret. Även om ”hold on”-refrängen löper risk att bli tjatig i längden så måste jag säga att jag diggade den där pampiga gospelkören, och vad bra han själv sjöng sen. Mycket välförtjänt finalist, som kan ha goda chanser på Friends Arena också.

* Den andra finalisten Ace Wilder var också fullt godkänd i mitt tycke, det var kvällens näst bästa bidrag. Ace gillade jag ju även förra året, och hon fortsätter i samma hjulspår och hade en stark refräng nu.

* I övrigt var det alltså som sagt lite mellanmjölk. Fast kanske inte helt ändå. Man kan ju inte riktigt påstå att det lät på samma sätt hela tiden … Men i synnerhet Dinah Nah och Boris René kändes slätstrukna. Jag hade egentligen föredragit om Adrijana med sitt kvinnliga hiphopstuk tagit en Andra chansen-plats istället.

* Efter att jag läst massor av förhandskommentarer som alla gått ut på ungefär samma sak, nämligen att ”det är trevligt att Charlotte Perrelli gör något eget och personligt som hon vill säga något med, men ack vilken tråkig och dålig låt det är …”, så var jag beredd på en smärre katastrof när det var hennes tur. Nu var det faktiskt ändå inte så pinsamt som jag befarade, men att hon kom sist kom ändå inte som någon överraskning. Skulle dock inte tro att det gör henne så mycket, hon har sagt det där hon ville säga.

* ”De där med bilen” (vad de nu hette egentligen) var kvällens främsta vattendelare här i mitt hem och äktenskap. Min hustru tyckte att de var bra och roliga och gladdes åt att de gick till Andra Chansen. Själv tyckte jag mest bara trams. :) Som Samir & Viktor eller Sean Banan, fast utan en riktig låt.

* Programledarna var väl okej, fast ibland kändes de inte riktigt samspelta – det kanske rättar till sig senare.

* Pausnumret med Hasse tillsammans med Mustasch, framförande ”Änglahund” i hellhound-version, var däremot en riktig höjdare! Hoppas att min granne och kompis (som annars med glimten i ögat brukar kalla Melodifestivalen och Eurovision Song Contest för ”hemskheten”) råkade vara på plats vid TV:n just då så att han fick se det numret. Det enda tråkiga är att Mustasch fortfarande inte varit med i MF som riktiga deltagare, utan bara som pausnummer och så då när Ralf Gyllenhammar ställde upp solo häromåret. Men detta var bättre än inget, och roligt var det.

* I år kan jag inte tippa eller rösta i appen, av den enkla anledningen att årets version av den kräver iOS 8. Jag som fortfarande har en gammal iPhone 4 med iOS 7 är alltså exkluderad från att använda hjärtat. Det kändes dock inte som det gjorde så mycket nu i kväll. Barnen som har modernare mobiler kunde rösta desto mer.

* Sammantaget: kul att det hela nu är igång! Nästa vecka kommer jag dock inte att kunna se programmet i realtid, eftersom jag har råkat dubbelboka mig och ska gå på Operan tidigare samma kväll så att jag inte hinner hem. Så det får bli att kika på SVT Play i efterhand. Det kommer nog att göra mig gott, att avstå från en MF-deltävling och utmana min egen inrutade tillvaro. :)

Jag har talat.