Eurovision

Eurovision

onsdag 22 mars 2017

Ryssland och Ukraina bråkar och EBU är pinsamma

Just nu är det storkonflikt i Eurovisionvärlden. Både Ryssland och Ukraina skämmer ut sig – men de som skämmer ut sig allra mest är faktiskt EBU. :(
Detta har hänt, om någon undrar:

1. Ryssland och Ukraina är som bekant inte bästa vänner för närvarande, men trots det har Ryssland anmält sig till årets Eurovision Song Contest i Kiev i Ukraina.
2. Ryssland presenterade sitt bidrag häromveckan, nämligen den rullstolsburna sångerskan Julia Samojlova, med en fredssång, inte helt förvånande. Många tyckte genast att detta framstod som ganska cyniskt, att skicka fram henne som någon sorts experiment: ”nu får vi allt se om folk i Ukraina törs bua åt det här”. Mer bekymmersamt var dock att Julia Samojlova har framträtt på det ryskockuperade Krim och sålunda tagit politisk ställning och brutit mot Ukrainas lagar, med följden att hon skulle kunna vara persona non grata i Ukraina. Det hela verkade på flera sätt som en provokation mot Ukraina från ryskt håll.
3. Igår kom också beskedet från Ukrainas säkerhetsmyndighet (alltså ej från ukrainsk TV eller från EBU) att Julia Samojlova inte kommer att släppas in i Ukraina. Varför Ryssland för närvarande är förhindrade att delta i Eurovision.
4. Diskussionerna har gått höga om detta det senaste dygnet – vissa anser att det är Ryssland som provocerar med flit med sitt artistval och att Ukraina har all rätt i världen att följa sina lagar, medan andra tycker att Ukraina väl borde ha kunnat göra ett undantag och att de förstör tävlingen med sin tjurighet.
5. EBU, som ärligt talat kunde ha undvikit det här om de redan tidigare gett Ukraina tydliga instruktioner att ordna så att alla deltagare skulle kunna släppas in i landet utan krångel (sådana förhållningsorder fick t.ex. Azerbajdzjan 2012), fick genast huvudbry – men kunde inte ta itu med situationen, utan meddelade bara att de tyckte beslutet från Ukrainas myndigheter var tråkigt och att de skulle fortsätta ha en dialog med myndigheterna för att lösa problemet.
6. Tydligen är de ukrainska myndigheterna envisa, för idag kom ett direkt löjeväckande förslag från EBU – nämligen att Julia Samojlova ska få framföra sitt bidrag via länk.

Det här sista påfundet får det verkligen att framstå som att det är EBU som borde skärpa till sig. Kan de inte komma med en bättre åtgärd än så? Att låta Ryssland ”fjärrframföra” sitt bidrag kommer ju onekligen att rikta in allas uppmärksamhet direkt på konflikten och göra att hela tävlingen präglas av den, istället för att problemet blir löst.
Men tyvärr är den dystra sanningen att EBU står fullständigt handfallna och inte alls vet vad de ska göra medan de båda länderna Ryssland och Ukraina, som bloggen Pierre’s Schlager uttrycker det, ”använder Eurovision Song Contest som slagträ i en politisk konflikt”.
Läget påminner en liten aning om 2009, då Georgien ville tävla i Moskva med låten ”We Don't Wanna Put In” (och till slut blev diskade), fast det här är mycket värre. Tävlingens rykte och image håller i rask takt på att svärtas ner (för många Eurovisionkritiker gör det väl ingen skillnad i och för sig, men ändå) och trots att ESC ska vara opolitiskt så dominerar nu politiken runt evenemanget mer än någonsin. Ännu mer ironiskt blir det att årets tävling har som slogan ”Celebrate Diversity” ... med en funktionshindrad sångerska som nu inte får komma och två länder som hackar på varandra ända in i tävlingsarenan känns det ju inte precis som det finns någon mångfald att fira.
Nej, EBU måste ta krafttag och fixa detta på ett ordentligt sätt, nu, innan det är för sent.

(Detta inlägg har nu ersatt ett annat som jag skrev som hastigast om saken igår.)



måndag 13 mars 2017

”Bra på riktigt”? Va? Vadå bra på riktigt?

Den replik jag störde mig mest på i MF- och ESC-sammanhang förr om åren var ”det där är väl ingen schlager”.
Den repliken är nog utdöd nu som väl är, men istället har jag numera en annan som är minst lika irriterande:
”Den här låten är ju bra på riktigt.”

Vilken otroligt sorglig inställning man uttrycker när man säger så (även om det är menat som beröm).
Jag menar förstås inte att alla måste gilla alla låtar i MF och ESC, det gör inte jag heller, långt ifrån, men det ligger något tragiskt i att som standard betrakta bidragen där som inneslutna i en bubbla som per definition är lägre stående än all annan musik. Varför tittar man ens, om det är så väldigt illa?
Att negativt inställda Eurovisionkritiker uttrycker sig på detta sätt när det någon gång dyker upp en låt de gillar är väl kanske inte så konstigt. Men det märkliga är att även de Mellobitna själva verkar ta denna dystra musikaliska världsbild för given och acceptera ”Eurovisionbubblan”. En riktigt negativ självbild full av mindervärdeskomplex. Ungefär som om ett Håkan Hellström-fan skulle säga att ”wow, den här Håkan-låten går ju faktiskt att lyssna på även när det inte är Håkan-konsert!” :)

Själv har jag en musiksmak inom ”Eurovisionbubblan”, men också en smak utanför bubblan, och hos mig överlappar dessa båda varandra och går in i varandra och är jämlika – i praktiken finns där helt enkelt ingen bubbla. På min mycket stora Spotify-lista med ”låtar jag gillar särskilt mycket” samsas ESC- och MF-bidragen med allt möjligt annat, från Bach och Vivaldi via Beatles och 80-talsblipp till diverse hårdrock, om det inte rentav är samtida norsk indie. Varje år tillkommer nya låtar till den listan, däribland (uppskattningsvis) 15–20 procent av de nya ESC- och MF-bidragen för året. Dem gillar jag särskilt mycket. Men inte uttrycker jag mig som att de är ”bra på riktigt”, underförstått att en låt från MF eller ESC i normalfallet endast kan vara bra om man betraktar den inom dess egen sfär.

Nej, jag tillämpar samma måttstock för både ESC/MF och ”det andra”.
Och hur underligt det än kan låta för vissa, så tycker jag att många av musiktävlingsbidragen i mina öron står sig i jämförelse med musikhistoriens klassiker.


Zara Larsson, som uppträdde i den bejublade mellanakten i lördags, verkar enligt många befinna sig högt upp på kvalitetsflaggstången medan själva Mellobubblan ligger vid botten. ”Att låta Zara Larsson vara mellanakt i Melodifestivalen är som att spela paintball där någon plötsligt får ett riktigt vapen”, tyckte någon. Är det verkligen så? Jag för min del tycker att Zara förvisso var bättre än en del av bidragen, men att en del andra av bidragen också var bättre än hon ...
(Bild från SVT, innan jag lade in den i en flagga.)


lördag 11 mars 2017

Spontana reflektioner efter finalen 2017

* Till dig som nu är missnöjd med att internationella juryn körde över svenska folket och hindrade såväl Nano som Wiktoria från att vinna, så att istället Robin som bara var trea hos tittarna kunde göra det.
Tänk på en sak. Hade du Nano eller Wiktoria som favorit och gav hjärtan till dem? Okej. Gav du sedan hjärtan till fler bidrag än dessa – kanske till Robin?
I så fall beror resultatet på dig själv. På dig och alla andra som gav hjärtan hit och dit åt alla håll och gjorde så att folkets poäng blev så pass jämnt fördelade. Om ni inte gjort så, utan bara gett poäng till de ni verkligen gillade och inga andra, så hade Nano förmodligen vunnit. Så klaga inte.
Ärligt talat – SVT borde se över det här med hjärtröstandet till nästa år. Det funkar inte, det blir inte rättvisande. Man ska bara kunna välja ut en eller två favoriter att rösta på. Inte använda appen som ett betygsättningsredskap där alla får hjärtan.

* Ja ja. Nu blir det i alla fall Robin Bengtsson vi skickar till Kiev. Jag får säga grattis till Robin givetvis, det är kul för honom och som artist kan han ju sina saker. Sverige behöver inte alls skämmas för vårt bidrag.
För mig personligen däremot (som inte hjärtröstade alls, ska jag väl påpeka, utan bara telefonröstade två gånger på Jon Henrik & Aninia) känns det här resultatet lite försmädligt. Mest för att Nano var så nära … när nu Jon Henrik & Aninia tidigt försvann ur bilden så hade jag så väldigt gärna föredragit Nanos låt, som är så mycket mer spännande och annorlunda. Men också för att Robins låt för mig är så markant intetsägande radioskval. Inte direkt dåligt för all del, och showen är ju småsympatisk med de där rullbanden, men ändå inget som gör något vidare intryck. Särskilt inte som det rent stilmässigt känns som man bara försöker apa efter Justin Timberlake.
13-åringen höll med mig om detta; han blev riktigt sur på resultatet och sade att han inte varit så missnöjd med en melodifestivalvinnare sedan Anna Bergendahl kom före Eric Saade och Salem Al Fakir 2010 (fast den gången var det värre medgav han också).

* Omröstningen blev precis så oförutsägbar som jag hade trott. Juryns poäng spretade som väntat åt många håll, men det utkristalliserade sig alltså ändå ett bidrag som var favorit lite mer än de andra, och eftersom tittarna röstade jämnt (om än med lite mer spridning än förra året) så blev det också det bidraget som vann. Det gick alltså till så som många trodde, inklusive jag, även om det blev Robin som blev juryfavorit istället för de väntade Wiktoria och Jon Henrik & Aninia. Att Wiktoria kom så långt ner hos juryn var för övrigt rätt oväntat, men det mesta kan ju hända när juryn är i farten, det visste vi förstås.

* Annars finns det väl inte så mycket att säga om kvällens show. SMAK-inslaget var kul, det var det faktiskt, men i övrigt lämnade underhållningen en del övrigt att önska. Det känns snarast skönt att årets Melodifestivalturné är över – nu börjar ju det riktigt roliga! :)

* Jag kanske återkommer med en mer omfattande analys av resultatet en annan dag, men just nu är jag förhållandevis tom på reflektioner. Det sista jag kan säga är att även om vi inte kommer att få skämmas för Robin och ”I Can’t Go On” i Kiev, så är jag inte särskilt angelägen om att han måste lyckas bra där. Till final är det naturligtvis trevligt om han går – och det har han väl förutsättningar att göra också – men väl där är Italien flera hästlängder bättre än han. Liksom Belgien och Finland om de hänger med dit. Det finns därför ingen anledning att hoppas på att Sverige ska ta sin sjunde vinst på deras bekostnad med ett så här ljummet bidrag. (Ursäkta om jag har svårt att dölja min besvikelse.)

Jag har talat.

torsdag 9 mars 2017

Lite inför finalen 2017

Ska man försöka tippa finalen på lördag nu då ...?
Mja. Nej. Egentligen går det inte. Det är ett mycket svårt år i år, och praktiskt taget omöjligt att förutsäga.
Om Loreen hade varit med hade det varit en annan sak, för då hade jag räknat med att hon hade varit jurygruppernas klara favorit samtidigt som folkets röster hade fördelats ganska jämnt (de brukar ju göra det numera när tittarna röstar med appen och ger hjärtan till samtliga bidrag och inte bara den de gillar mest) och då hade hon vunnit. Men nu är ju Loreen inte med, som bekant, och då blir det en helt öppen historia.
På tipssajten esctips.com finns en stor analys där både antalet Spotify-lyssningar och hur mycket hjärtat blixtrade för de olika artisterna i delfinalerna och alla möjliga andra aspekter granskas i grunden – men även om detta är en imponerande genomgång så kan verkligheten likväl bli en helt annan när röstandet väl är igång på lördag kväll. Spotify-statistik säger liksom inte allt.
Svårtippat alltså, kort och gott.

Så mycket kan man väl säga förstås, och det har redan många andra också sagt: att om juryn enas om en ny klar favorit istället för Loreen så vinner den. För som sagt, tittarrösterna kommer att bli jämnt fördelade – det blir knappast någon som drar iväg i tittarpoäng så som Frans gjorde i fjol. Och därför har juryn läge att avgöra. Men det är ju bara den lilla haken att inte heller juryn har någon tänkbar tydlig favorit. Därför får vi sannolikt en omröstning där poängen spretar iväg åt alla håll och det blir ett jämnt slutrace, där nästan vem som helst kan avgå med segern, kanske utan att vara etta hos vare sig juryn eller tittarna.
För närvarande verkar Wiktoria ha seglat upp som favorit, och även om jag inte finner något jättemärkvärdigt med hennes låt och framträdande kan jag konstatera att hon verkar ha något som kan tilltala både tittare och jury, kanske så mycket att det räcker till den högsta poängsumman. Så jag blir inte förvånad om hon får lyfta Sångfågeln på lördag. Men man vet aldrig. Både Robin, Mariette, Ace, Nano, Benjamin, FO&O samt Jon Henrik & Aninia kan komma i fråga ... ja, egentligen nästan alla utom Owe, som lär bli mer eller mindre nollad av juryn.

Personligen tycker jag annars att årets startfält är jämntjockt och ganska tråkigt; det har inte direkt varit något bra Melloår, och det är också på grund av denna jämna gröt som det är så svårt att se i förväg var poängen ska hamna. Jag är rätt övertygad om att vi inte vinner Eurovision i år, oavsett vem vi skickar. Faktum är att vi inte ska känna oss helt säkra på en finalplats heller, även om vi förvisso har ett bra utgångsläge på så sätt att vi befinner oss i en semifinal och en halva (semi 1, halva 1) där vi ser ut att bli omgivna av lugna och långsamma låtar. Eftersom ingen av våra finalister i år är riktigt i den klassen – några är på sin höjd midtempo – har Sverige ett gynnsamt läge att sticka ut. Men alldeles övertygade ska vi ändå inte vara, för det är som sagt ett ganska slätstruket utgångsmaterial vi har och många av dessa låtar kan ändå passera obemärkt i Europas öron. Det som inte är slätstruket (Jon Henrik & Aninia, Nano samt Owe, som enligt min uppfattning är de mest originella och minnesvärda i år) skulle å andra sidan vara lite av djärva risktaganden som Eurovisionbidrag.

Om man frågar mig vem jag helst vill se som Sveriges representant i Kiev så svarar jag Jon Henrik & Aninia. Nu har jag i och för sig sett synpunkten att Jon Henrik faktiskt inte mår så bra för närvarande och att det därför kan vara olämpligt att skicka honom till ESC, för att han inte skulle palla det ... men vi får väl lita på att han klarar det (och säger till annars), och det känns ju för den delen konstigt att låta bli att rösta på ett bra bidrag av den anledningen.
Skickar vi Jon Henrik & Aninia så kommer vi med något som känns nytt och obekant för den europeiska publiken, vi sticker ut med en låt på samiska och svenska för en gångs skull (om inte Björkman får för sig att språket ska bytas till engelska), vi får ett bidrag som vi säger något med även om det inte blev Loreen, vi lyfter fram en minoritet, och så (inte minst) är låten dessutom faktiskt bra. :)
Och mitt tips ... ja, jag sticker faktiskt ut hakan och tippar att det verkligen blir Jon Henrik & Aninia som vinner. Att de slår Wiktoria. Det är ett lite vågat tips, för på Spotify har duon inte riktigt den popularitet som tyder på vinst, och det är troligt att Wiktoria slog dem i delfinalen i Skellefteå. Men i SVT:s ständiga undersökning på nätet ligger de etta just nu, och jag tycker mig se bland gräsrötterna (de som inte bidrar till popularitetsstatistiken, utan bara kommer att rösta på lördag) rätt mycket sympati för Jon Henrik. Det kan ligga en skräll och bubbla där när det gäller tittarna. Och man ska inte heller utesluta att juryn gillar jojk och den stämning som finns i låten. Jon Henrik var trea hos juryn sist han var med för två år sedan, så det är inte omöjligt att han fortfarande tilltalar dem. Lägg till detta att ”En värld full av strider” har något ganska annorlunda jämfört med det i övrigt jämntjocka startfältet, så ska ni se att möjligheten finns. Jag hoppas på det, och lägger alltså in mitt officiella tips på det också.
Sedan finns risken att Norge, som väljer bidrag samma kväll som Sverige, också ställer upp med jojk ... för de har en sådan låt i sitt startfält som hör till favoriterna, har jag hört. Men det kan varken vi eller de göra något åt, för vi vet inget om hur det går i det andra landet förrän de redan är klara.
Jag tycker vi ska ”celebrate diversity” och skicka samisk kultur till Eurovision!


Att Sverige får representeras av någon från Härjedalen har inte hänt ännu vad jag vet, men det kan gärna få hända nu.

söndag 5 mars 2017

De 5 länder jag hittills lyssnat på (fast jag försökt att låta bli ...)

För närvarande är det den där tiden på året då jag desperat försöker att inte lyssna på för många färdiga Eurovisionbidrag i förväg.
På den punkten skiljer jag mig nog lite från andra Eurovisionfans. De flesta av dem brukar ju mer eller mindre kasta sig över alla uttagningar och bidragspresentationer från alla länderna, och i en hel del fall följa hela processen minutiöst. Men så gör alltså inte jag. Jag noterar i och för sig med intresse när ett land har sitt bidrag klart, men jag lyssnar för det mesta inte direkt utan försöker hålla mig ett tag till.
Från början beror detta på att J (min äkta hälft) inte har för vana att förhandslyssna på någonting innan ”Inför Eurovision” börjar i april, och att jag då ett tag av sympati med henne också lät bli att göra det – så att det inte skulle bli tråkigt när vi väl satt där och tittade på ”Inför” och jag redan hade hört en massa bidrag men inte hon. Numera spelar väl det där inte lika stor roll, men det sitter alltså lite i ryggmärgen och jag har därför fortfarande en viss spärr som gör att jag inte förhandskollar för mycket utan bara läser nyheterna om bidragen utan att starta videoklippen. (Det kan vara ett nog så spännande upplägg, att läsa en massa kommentarer och föreställa sig hur bidragen låter …)
Förutom då i en del fall, då nyfikenheten tar överhanden och jag bara måste kolla. Under februari och mars brukar dessa fall bli allt fler, samtidigt som jag av princip försöker fortsätta avhålla mig, och därför blir det liksom ett nytt bidrag här och ett där, fram till april då jag smäller till på allvar och lyssnar igenom rubbet.

Även i år är det på det här sättet, och antalet länder jag kollar upp ökar för närvarande sakta men säkert. Finland var givetvis de första jag bekantade mig med, men de räknas nästan inte riktigt, för just den uttagningen följer jag medvetet (då Finland av familjeskäl känns som mitt alternativa hemland). Däremot har jag mer ”gett efter” när det gäller Italien, Moldavien, Ungern och Kroatien, som jag alltså har tjuvstartat med.
Att döma av vad jag uppfattat så anser de flesta att 2017 ser ut att bli ett ganska blekt Eurovision-år. I så fall så har jag haft turen att lyssna på precis rätt länder, för det intryck jag fått hittills är att det inte är särskilt blekt utan tvärtom ganska intressant.

Mest lovande är naturligtvis Italien, som redan fått mycket beröm och tippas som en vinnare. Jag kan verkligen förstå varför. Vid en första anblick kan det se ut som en lite tramsig uppvisning med sångaren Francesco Gabbani (som låter ungefär som Eros Ramazzotti på rösten) och en dansare utklädd till gorilla, men bakom detta döljer sig ett riktigt fyndigt, konstnärligt och närmast avantgardistiskt bidrag, som är en satirisk känga till den samtida internetiserade västvärlden och dess självförvållade fördumning. Dessutom är själva låten riktigt catchig – ”Occidentali’s Karma” (d.v.s. ”västvärldens karma”) känns bättre för varje gång jag lyssnar på den. Den är en stor hit i Italien just nu och når mycket höga visningssiffror på YouTube, och i Kiev kommer den att bli att räkna med. Det känns redan nu som att jag kommer att bli nöjd om Italien vinner.
Men Finland är ju inte sämre. Jag kommenterade Norma Johns ”Blackbird” här på bloggen redan inför Finlands UMK-final i januari, och uttryckte då förhoppningen att den skulle vinna – vilket den sedan glädjande nog också gjorde. Det är alltjämt en låt som jag njuter ordentligt av att lyssna på: atmosfärisk och stämningsfull till tusen. Den verkar också uppskattas rätt mycket av andra ute i Europa, mer än finländska bidrag brukar, och om det inte vore för att Finland har fått en så taskig startlottning (första halvan av semi 1, och i värsta fall ihop med ett koppel andra ballader) så skulle jag se den som självskriven i final direkt. Nu löper den ändå viss risk att åka ut för tidigt, men vi ska hoppas att Finland undviker detta. Jag har i alla fall i ”Blackbird” hittat ytterligare en låt i kategorin ”mysig att lyssna på i hörlurarna i ett mörkt rum”, något som jag gärna ägnar mig åt med den allra vackraste stillsamma musiken.

Moldavien skickar Sunstroke Project – det nämnde jag som ett PS i ett inlägg häromveckan. Att den gruppen med sin saxofonist ”Epic Sax Guy”, vida känd som Internetfenomen långt bortom Eurovision, kommer tillbaka är trevligt bara det, och jag gillade också genast den låt de nu ställer upp med, ”Hey Mamma”. Även om den inte är lika bra som Epic Sax Guy-låten ”Run Away” 2010 så är det härligt spralligt och glatt på just det sätt som Moldavien ofta har varit bra på, och visst, en ihärdig liten trallvänlig saxofonslinga finns med i bilden nu också. Det kommer att liva upp i semi 1, absolut.
När det gäller Ungern så fortsätter de kompensera det faktum att landet politiskt inte är så sympatiskt, genom att skicka desto bättre Eurovisionbidrag. I år har de sin bästa låt sedan ”Running” 2014, nämligen den vemodiga, folkmusikartade ”Origo” med en mycket sorgsen fiol och omväxlande sång och rap av artisten Joci Pápai. Han är av romskt ursprung och framför tydligen låten på både ungerska och romani (även om jag till min stora förtret inte kan höra vad som är vad) och det hela sticker onekligen ut. Kanhända har man inspirerats lite av Jamala från förra året, som körde med en liknande stämning av allvarlig folkton (även om det här från Ungern är mer rytmiskt). I vilket fall uppskattar jag att Ungern kör med något annorlunda och i synnerhet att de faktiskt låter sig representeras av något romskt, med tanke på vad man hört om hur romer annars kan behandlas där i landet.
Det enda av mina ”provlyssnade länder” som jag möjligen höjer på ögonbrynen åt i negativ bemärkelse är Kroatien, men å andra sidan kan man inte kalla deras bidrag för tråkigt … Artisten Jacques Houdek sjunger ”My Friend”, en i grunden ganska ordinär (delvis svenskskriven) midtempolåt, men han har den lilla egenheten att han sjunger duett med sig själv, och växelvis låter som en vanlig popsångare som sjunger på engelska och en svulstig operatenor som sjunger på italienska. Något liknande har man sällan hört. Förmodligen blir det flopp i Kiev, men det finns också en möjlighet att Europa faktiskt tycker det är lite skoj och röstar på det, ungefär som man gjorde på Rumäniens sanslösa ”It’s My Life”-falsett 2013. I vilket fall har Kroatien sett till att de inte bara försvinner i mängden.

Ja, det här är de av årets Eurovisionbidrag som jag lyssnat på hittills. Och som sagt, jag tycker det är en lovande början, och är för närvarande lite sugen på att kolla även andra länder som verkar intressanta att döma av kommentarerna … som Lettland, Frankrike, Estland och Vitryssland.
Jag lär nog bli ännu mer nyfiken i takt med att fler bidrag droppar in, vilket de lär göra i snabb takt under kommande vecka, så vi får se hur bra jag klarar av det där att inte lyssna för mycket i förväg.

lördag 4 mars 2017

Spontana reflektioner efter Andra Chansen 2017

* Ja, oj oj oj.
Eurovisionfansen runtom i Europa höll på att bli galna av ilska redan för en vecka sedan när Loreen fick nöja sig med Andra Chansen. Nu lär det bli ännu mer upprorsstämning på dessa forum, och på en hel del andra håll dessutom.
Jag kommer genast att tänka på den där idén som någon fick i förra veckan, och som många genast började diskutera på fullt allvar – nämligen att om Loreen inte gick till vår final i Sverige så skulle hon kunna tävla för San Marino istället. De har inte presenterat något bidrag eller ens gett någon som helst fingervisning om när de tänker göra det – faktum är att det är knäpptyst från San Marino – och det är inte förbjudet för Loreen att ställa upp som deras representant med ”Statements”, för låten har inte framförts för tidigt.
Men detta är väl knappast troligt, för det är bara en vecka kvar till deadline då alla länderna måste ha tagit fram sina bidrag, så San Marino har säkert ordnat något själva vid det här laget även om de inte sagt något.
Eurovisionfansen får helt enkelt finna sig i att det inte blir någon Loreen i ESC, eller ens i Melodifestivalfinalen.
Jag tänker inte analysera just detta något mer, för det gjorde jag redan förra veckan i viss mån. Det får räcka med att konstatera att det var en smärre sensation som just inträffade. Helt i klass med när Carola (med Andreas Johnson) åkte ut i Andra Chansen 2008, fast det här var nästan värre för Loreens bidrag hade en betydelse och innebörd som inte Carola hade vid det tillfället.

* Annars kan jag säga så här spontant att jag tippade tre av fyra rätt (Anton Hagman var den enda jag tog fel på i mitt tips här på bloggen i torsdags), men det var en mindre lyckad kväll när det gäller min personliga smak. Av de fyra jag helst ville ha till final i duellerna var det bara en som klarade det, nämligen FO&O, och egentligen kan även deras närvaro i finalen kvitta för mig. Jag började så smått tycka i TV-soffan (något påverkad av min familj, men ändå) att det hade varit lite roligare med De Vet Du … om FO&O kan man verkligen inte säga att de sticker ut.
Och jag kunde väl aldrig riktigt hoppas på Dismissed, de var dömda att misslyckas redan från början.

* Vad gäller Lisa mot Axel så var den duellen egentligen den tråkigaste, så där bryr jag mig inte riktigt. Det jag fortfarande vänder mig mot med Lisa Ajax avancemang är det där F-ordet … inte så att jag själv är moraliskt indignerad av det, men jag anser att Eurovision-reglerna borde följas redan i Melodifestivalen och därför är jag rent principiellt emot att Lisa använder ett ord som hon skulle bli tvungen att stryka ur texten ifall hon vann.

* Om själva programmet kan jag säga att Andra Chansen känns väldigt seg. Det är enda lång räcka av pausnummer varvat med dueller och andra mer eller mindre tramsiga inslag, och man blir väldigt trött och otålig efter ett tag. Även om det fanns ljusningar i form av bröderna Norbergs parodier och Davids uppsjungning av folks sura Facebook-kommentarer. Jag är böjd att tycka likadant som många andra, nämligen att AC borde vara upplagt precis som en vanlig deltävling och duellerna skippas. De har på ett sätt spelat ut sin roll.

* Denna veckas mellanakt med ”lite mer creddiga artister som aldrig skulle nedlåta sig till att vara med i MF som tävlande men som i alla fall kan vara mellanakt” utgjordes av Linda Pira och Dani M. Om de representerar en mer högtstående och trovärdig musik (till skillnad från själva bidragen som vi ju alla vet är dålig musik ...) så hajade i alla fall inte 10-åringen här hemma det – han yttrade spontant att den låten var mycket sämre än de andra. :)

* ”Tvätterisketchen” fick mig inte att dra på munnen den här gången heller, men möjligen drogs mungiporna uppåt lite, lite, lite jämfört med förra veckan. Om Zeyno fortsätter i den takten kanske jag storskrattar år 2067.

* Och så en grej med det där med startordningen som man får se i förväg: Vi som vet hur Christer Björkman tänker när han sätter startordningar kunde se att Loreen skulle åka ut redan innan hon gjorde det. Om det hade varit hon som varit den sista finalisten så hade inte Björkman placerat henne på startnummer 6 direkt före en annan kvinnlig artist (Mariette) på nummer 7. Han vill ha variation hela tiden, så det var uppenbart att Anton Hagman skulle få den där platsen.
(Även hjärtat skvallrade, som vanligt, om hur det skulle gå. Det blixtrade nästan inget alls på Loreen, så redan där var det med största sannolikhet kört för den som höll på henne.)

* Nu blir det final om en vecka, men den får jag återkomma till med vidare analyser och tippning, naturligtvis. Nu ska jag istället gå in på bloggarna och forumen och se hur stor vreden är ute i Eurovisionnördkretsarna. :)

Jag har talat.

torsdag 2 mars 2017

Mitt tips inför Andra Chansen 2017

Då var det alltså dags för Andra Chansen. Fyra dueller med åtta bidrag som ska bli fyra (jag tycker personligen att det hade räckt att släppa fram bara två av dem till final, men nu är det som det är …) och naturligtvis måste jag ju då försöka tippa hur det går.
Som en del kanske vet lottas inte Andra Chansen-duellerna alls numera, utan Christer Björkman väljer personligen vem som ska få möta vem. Spontant kan kanske detta verka ohederligt och orättvist, men om man funderar lite på saken är det inte så dumt ändå, för när Björkman väljer själv kan han ju se till att varje bidrag matchas mot ett som är lite i samma genre och stil. Det kan lätt bli knasigt när t.ex. en stillsam och romantisk ballad får möta ett spralligt skämtbidrag i en duell, och det undviker vi ju nu.
Björkman bestämmer inte heller helt själv, utan regeln är fortfarande att de fyra artister som kom 3:a i sina respektive deltävlingar ska paras ihop med de som kom 4:a, plus att de som var i samma deltävling inte får möta varandra. Så kombinationsmöjligheterna är egentligen inte så fasligt många.
Den här gången har Björkman alltså tussat ihop FO&O med De Vet Du, medan Axel Schylström får möta Lisa Ajax, Boris René tar sig an Dismissed och Anton Hagman ställs mot Loreen. Som vanligt vimlar det av sura subjektiva kommentarer på Facebook om att nu ställs ju de bästa mot varandra och det går ju inte, avskaffa duellerna, buuuu, men i mina ögon är det här faktiskt ganska rimliga matchningar.
Hur kommer det att gå då?

Till att börja med kan vi ju fundera på vilka det egentligen kan ha varit som var 3:or i sina deltävlingar och vilka som var 4:or. För duellparen ger ju en viss logisk fingervisning om det. Om vi till exempel antar att Loreen var en 3:a, så följer av detta i en logisk kedja att Anton Hagman måste ha varit 4:a, och därför var FO&O 3:a, och därför var De Vet Du 4:a, och därför var Boris René 3:a, och därför var Dismissed 4:a, och därför var Lisa Ajax 3:a, och därför var Axel Schylström 4:a. Antingen var det så, eller så var det tvärtom – några andra möjligheter finns inte.
Och det känns ju onekligen väldigt mycket mer rimligt att det var kvartetten Loreen, FO&O, Lisa Ajax och Boris René som var 3:or (minst tre av dem var ju favorittippade i deltävlingarna), än att de fyra övriga var det.
Nu vet man ju inte hur stor roll detta kan spela, för när det är dueller är det givetvis mycket möjligt att en fyra kan vinna över en trea. Men det är ändå värt att notera vilka som verkar ha haft tittarna med sig i lite högre grad från början.

Om vi nu då tittar på duellerna i tur och ordning så tror jag att det slutar så här:

FO&O mot De Vet Du. Här har Björkman ställt två akter mot varandra som båda ”riktar sig till en yngre publik”, kan man nog säga. Även om det ena bidraget är i klassen pojkband och det andra ett plojbidrag, så var det vettigt att matcha just de två, det tycker jag nog.
Utgången av duellen känns inte helt självklar. Man kan kanske tro att FO&O som har en stor fanbase (och som förmodligen var trea i Växjö …) fullständigt borde utklassa De Vet Du och deras ”bilshow”, men då får vi inte glömma att FO&O mycket väl kan utsättas för ”antiröstning” från många tittare i de yngre generationerna (företrädesvis manliga) som är angelägna om att slippa dem i finalen och tycker att det är häftigare med ett gäng roliga youtubers. FO&O fick se sig besegrade av Owe Thörnqvist, så då kan de mycket väl bli besegrade av De Vet Du också. Nu tror jag i slutändan ändå inte att så blir fallet, utan FO&O klarar sig nog, men varningsflagga måste ändå helt klart hissas.
Jag vill helst ha i final: FO&O. Jag tippar: FO&O.

Axel Schylström mot Lisa Ajax.
Ett ”ax-derby” kan man kanske kalla det här? Båda bidragen är ganska gladpoppiga av sig, men det finns olikheter bl.a. genom att det är en manlig mot en kvinnlig artist, och en svenskspråkig låt mot en engelskspråkig. Inte heller här är det givet hur det ska gå. Lisa Ajax är förvisso mer känd bland publiken och har många sympatisörer, men man får inte underskatta Axel Schylströms klämkäcka popdänga (jag tror att den kommer att spelas rätt mycket under våren och sommaren) och inte heller hans bakgrund med elektricitetsskadan som väcker mångas sympati. (Både Louise Hoffsten, Linus Svenning och Suzzie Tapper har som bekant haft framgång i Melodifestivalen mycket på grund av sina bakgrundshistorier.) Frågan är bara om stödet för honom blir så starkt att han kan slå Lisa Ajax. Jag tror nog inte det ändå.
Jag vill helst ha i final: Axel Schylström. Jag tippar: Lisa Ajax.

Boris René mot Dismissed. Här är det ett poppigt bidrag mot ett ”poprockigt”, och en manlig soloartist mot en manlig (om än androgyn) grupp. Boris René var med stor sannolikhet trea i sin deltävling, men det tror jag inte betyder så mycket i det här fallet, det är nog en rätt öppen match. Personligen hoppas jag väldigt starkt på att Dismissed ska dra det längsta strået och se till att rocken blir representerad i finalen, men i slutändan tvivlar jag på att det går. Förra året gick Boris René vidare från Andra Chansen tack vare en aldrig sinande dansant energi och tack vare att hans låt växte, och jag tror att det kan gå likadant nu. Dismissed är nog dessvärre för obegripliga i mångas öron och framför allt ögon, trots att Ola Salo står bakom deras låt.
Jag vill helst ha i final: Dismissed. Jag tippar: Boris René.

Anton Hagman mot Loreen. Detta är matchen med det mest självklara resultatet – eller är det verkligen det? Ja, att Loreen inte gick till final från Skellefteå var förstås en skräll bara det, och om hon skulle åka ut mot en okänd och inte särskilt uppseendeväckande förmåga som Anton Hagman kommer säkerligen ännu fler hakor att tappas. Jag skulle rentav vilja kalla det för en skandal i så fall.
Men det är faktiskt så att Anton Hagman av allt att döma verkar rätt populär just nu, och precis som FO&O kanske också Loreen kan drabbas av antiröstning. Själv anser jag att Antons låt inte är direkt dålig, men att den verkligen inte har något särskilt heller, och min gissning är att den åkte med till Andra Chansen på ett bananskal … men man vet aldrig, för svenska folket verkar så väldigt kluvna i sin inställning till Loreen och hennes konstnärliga och minst sagt udda låt och show. Kan det innebära att hon förlorar duellen? Jag hoppas och tror att det i slutändan inte är möjligt i alla fall, men det blir kvällens värsta nagelbitare. En sak är i alla fall säker: om Loreen går till final så blir hon att räkna med som vinstkandidat där, men då ska hon ju dit först.
Jag vill helst ha i final: Loreen. Jag tippar: Loreen.

Ifall det går som jag tror så blir det alltså helt enkelt de fyra treorna (om de nu var treor, men det känns ju som sagt sannolikt): FO&O, Lisa Ajax, Boris René och Loreen som vi får se i final. Men de kommer alla att få kämpa för det – här saknas inte skrällvarningar, och statistiskt sett så brukar så gott som alltid minst en av treorna misslyckas.
På lördag kväll vet vi.