Jag upprepar sedan förra gången: sifferbetygen från 1 till 10 bygger enbart på min personliga smak och inget annat, och de grundar sig på hur bidragen ser ut på YouTube och låter på Spotify.
Vad gäller tipset i slutet så går även detta efter YouTube/Spotify, samt efter vad jag hör sägas om bidragen i rapporter från repetitionerna.
Sådär, nu kastar vi oss direkt in i startfältet.
Semifinal 2 inleds av Serbien, som förut var balkanmusikens och det egna språkets trognaste ambassadör i Eurovision, men som nu har halkat mycket långt från den rollen. I år har de ett svenskskrivet popbidrag (av Joacim Persson, som även gjort Makedoniens och Bulgariens låtar) som är ett av årets främsta exempel på ”svensk radiovänlig mellanmjölk” i ESC, även om jag tycker mig skönja vissa mer östeuropeiska influenser mot slutet. Det är en lämplig energisk start på kvällen, men det lyfter inte för mig och frågan är om Serbien inte löper risk att missas av många andra också.
Betyg: 3/10.
Österrike ställer upp med en mjuk, somrig och luftig (ja, den heter ju också ”Running On Air” …) liten låt, framförd av snygg käck ung kille och försedd med några snyggt hamrande stråkar som break före hooken, och man blir åtminstone rätt glad av alltihopa för tillfället. Baksidan är att hela paketet, i likhet med luft, inte alls märks utan bara blåser iväg och så har man snabbt glömt det igen. Det lär Europa också göra … det är ingen slump att Österrike fått startnummer två av Björkman (som fått sätta startordningen igen eftersom Ukraina lånat in honom till just den posten där man får göra det).
Betyg: 4/10.
Som jag nyss nämnde så har både Serbien och Makedonien fått välja låtar av svensken Joacim Persson i år, och en del verkar tycka att Serbien gjorde det säkraste valet. I mina öron var det emellertid helt klart Makedonien som valde rätt, om än mer vågat – för de fick ”Dance Alone”, och den är helt annorlunda och har en helt annan kvalitet (tycker jag) än Serbiens ”In Too Deep”. Makedonien kör helt enkelt läcker 80-talsaktig syntpop i år, med ett härligt beat, en vers med Cardigans-liknande sång och en refräng som sätter sig ordentligt. Visst låter det föga makedonskt och visst är det ett ”svenskbidrag”, men låten är så bra att jag vill ha den i final ändå. Tyvärr är detta inte självklart, för i likhet med flera andra länder finns det tvivel på om framförandet i direktsändning kan leva upp till studioversionen.
Betyg: 9/10.
Det är ett ”balladår” i år tycker många, och Malta är i alla fulla fall ett exempel på land som verkligen har ett lågtempobidrag. Inte för att det skulle vara dåligt – i synnerhet i början låter det ganska snyggt och stämningsfullt, och sångerskan Claudia har en kraftfull och dramatisk stämma. Men det där lilla extra saknas likväl. Kan ta sig till final tack vare juryn, men där lär den försvinna, om inte förr.
Betyg: 5/10.
Rumänien är tillbaka efter sitt år i skamvrån, och kommer tillbaka som ett riktigt glädjepiller och visar hur härligt prilligt Eurovision kan vara ibland. För här har vi ett duettpar där killen rappar och tjejen joddlar. Ord som ”bra” och ”dåligt” tappar helt sin relevans inför ett sådant här bidrag – det här är kul och upplyftande, trots att de båda artisternas beteende på scen (syns i videon) ibland kan tyckas lika märkligt som musiken. I det stora hela så tycker jag det här behövs i finalen för att liva upp, och det tar nog plats där också.
Betyg: 7/10.
Det besynnerliga gruppnamnet ska tydligen uttalas ”ogene” (3:an är alltså ett bakvänt E) och bakom den benämningen döljer sig tre systrar som sjunger vackert i stämmor. Tyvärr är det också det enda man kommer ihåg bidraget för – stämsången är snygg, men själva låten är det inte mycket med. Om inte juryn rikligt belönar tjejernas vokalistiska insatser – och för detta krävs ju också att tonerna sitter även live, märk väl – så får Nederländerna det jobbigt i år.
Betyg: 3/10.
Ungern sticker ut genom att skicka ett bidrag på ungerska (annars är det ju nästan bara engelska för hela slanten bland årets bidrag), och sympatiskt nog så är sångaren dessutom en kille med romskt ursprung. Uppmuntrande att Viktor Orbáns land fortfarande är beredda att låta sig representeras av något sådant. Låten är också helt klart annorlunda mot resten: en mycket orientalisk sak med en ytterst vemodig virvlande fiol, samtidigt som beatet är modernt, rappandet rappt och sången jämrande. Det är inte direkt lättsmält, men jag gillar det.
Betyg: 8/10.
Varför är danskarna så slätstrukna vartenda år (utom möjligen 2013 då de vann)? Inte heller årets bidrag från Danmark gör mycket till intryck på mig … det är en ordinär poplåt med en ordinär sångerska. Det bästa man kan säga är att paketet ändå är klanderfritt rent hantverksmässigt, och bättre än de två senaste bidragen Danmark har haft som de missade final med. Troligen gör de trots allt inte det en tredje gång, de har tydligen en del fans med sig på det här.
Betyg: 3/10.
Ytterligare en i raden av ”söta unga killar” i år, med ytterligare en ballad, och precis som kollegan från Österrike kan nog Brendan få det svårt, i synnerhet med tanke på konkurrensen från Bulgarien. Rent rytmiskt så jag gillar jag i och för sig låten – den går i 6/8-takt och det har jag en liten svaghet för – men det är väl också det enda, och jag uppfattar dessutom för min personliga del Brendans röst som ganska konstig och gäll. (Det har redan börjat skämtas friskt om att han har andats in helium från ballongerna han ska ha med sig på scenen.) Irland tar inte någon åttonde seger i år heller.
Betyg: 3/10.
När det gäller San Marino är det inte utan att man drar sig till minnes den gamla Norgehistorien: ”Varför är stadsbiblioteket i Oslo stängt?” ”Boken är utlånad.”
Ja, jag menar alltså att på samma sätt som i vitsen så skickar San Marino i år sin Artist – den enda som tycks finnas i landet. Det vill säga Valentina Monetta, som varit med tre gånger tidigare och nu sjunger duett med amerikanen Jimmie Wilson. Som vanligt är det gamle tyske schlagermakaren Ralph Siegel som fixat låten, och den kan väl i bästa fall sägas vara en mindre lyckad karbonkopia av ”It’s Raining Men”. Schlagerdisco à la 70-talet med flera stycken tonartshöjningar och en allmänt kitschig känsla. Det lär inte ha en chans, och jag skulle gärna se att San Marino rotade fram någon annan förmåga än La Monetta nästa år, för jag är ändå rätt säker på att det faktiskt finns fler.
Betyg: 2/10.
Nej, det är faktiskt inte två herrar som sjunger duett i den här låten – det är en och samma kille, som sjunger växelvis som en pojkbandssångare (på engelska) och en operasångare (på italienska). Otippat? Tja, i Eurovision kan förvisso allting hända, och på sätt och vis är väl insatsen smått imponerande. Själv blir jag så distraherad av ”växelsången” att jag nästan missar att lyssna på själva låten, och det är nog tur för den är i sig inte särskilt minnesvärd. Kommer Europa att gilla det här då, eller blir det bara en floppande kalkon? Svårt att säga faktiskt.
Betyg: 5/10.
Årets norska bidrag framstod i början som ointressant men växer faktiskt en del efter ett par lyssningar. Märkligt nog är det framför allt verserna jag fäster mig vid – trots att de inte är så melodiösa utan kännetecknas av snabbt rabblad ”pratsång” så låter det snyggt på något sätt. Och refrängen framförs till en behaglig syntmatta, samtidigt som låten är kryddad med elektroniska sångljud som studsar fram och tillbaka (blir inte det svårt att återge i Eurovision där inspelad sång är förbjuden?). Även om det inte är precis storslaget så ser jag gärna Norge i final.
Betyg: 7/10.
En smårolig omständighet angående Schweiz är att gruppen Timebelle som representerar dem delvis har rumänsk bakgrund, samtidigt som Rumäniens bidrag utgörs av joddling à la Schweiz … vågar vi gissa att Rumänien och Schweiz kommer att byta tolvor?
Hur som helst, Timebelle sjunger en renodlad midtempo-poplåt som har fördelen av en ”internationellt gångbar hook i titeln” (vilket de tydligen också kommer att spela på i sitt framträdande) och över huvud taget är lite catchig i refrängen och växer en del. Själv uppskattar jag det där syntglissandot i bakgrunden, men längre än så sträcker sig ändå inte min förtjusning. Balanserar verkligen på gränsen till final.
Betyg: 5/10.
Vitryssland överraskar i år med att vara bättre än på mycket länge. De skickar en folkrocklåt, som trots den engelska titeln (och en allmän keltisk känsla) framförs på vitryska av en käck duo, och själv kan jag inte motstå det rytmiska svänget och det där medryckande hejandet. Det känns som det sticker ut på ett rätt härligt sätt, inte minst då på grund av språket, och förtjänar en finalplats även om det nog kan bli svårt att ta den.
Betyg: 8/10.
Från att ha ställts utanför finalen en väldans massa år i rad har Bulgarien plötsligt, på bara ett drygt år, blivit en favorit att räkna med i Eurovision-sammanhang. Många tror att 17-årige Kristian, som är bulgar av ryskt ursprung, kommer att bli den som tar de flesta rösterna från ryskspråkiga runtom i Östeuropa, nu när Ryssland själva inte är med. Samtidigt hyllas själva låten för att vara välgjord och modern och fungerande, även om det är ytterligare en ballad, och det tas också för givet att Bulgarien får röster för ”snyggfaktorn”. Själv vet jag inte vad jag ska tro riktigt. Jag är inte lika imponerad av låten (även om den är snyggt suggestiv här och var) och är inte heller säker på att Bulgarien verkligen får alla de där ”ryssrösterna”, men om så många tror att det blir topplacering för dem så blir det väl det då.
Betyg: 6/10.
Litauen går ofta sin egen väg, utan att resten av Europa är med på noterna, och så blir det i i år också … ingen verkar tro att de ska komma någon vart med det här numret, som inte är särskilt kommersiellt, modernt eller radioanpassat utan bara egensinnigt. Själv uppfattar jag det mer positivt än ESC-fansen i gemen (som har totalsågat det). En ganska syntig låt med dramatiskt brass och ett teatraliskt kitsch-revolutionärt uttryck, och för mig är det helt okej att Litauen vill vara alternativa. Men det ligger ändå rätt långt ifrån de bästa låtarna i årets omgång.
Betyg: 5/10.
Estniske låtskrivaren Sven Lõhmus, som redan tidigare snickrat ihop de två bästa bidragen som Estland ställt upp med (2009 och 2011), är tillbaka igen och har inte tappat formen nämnvärt. Det här är en popdänga framförd av två andra gamla deltagare som tussats ihop i duett, och den har en mycket effektiv ”a-a-a-a-ah”-refräng och en viss schlagerkänsla i positiv bemärkelse. Textens Romeo och Julia-tema fyller också sin funktion. Borde vara räkmacka till final för Estland.
Betyg: 8/10.
Precis som länder som Bulgarien och Lettland har Israel skärpt till sig på senare år, och den här gången skickar de en snygg snubbe med klämkäck eurodisco som sitter fint som avslutning på kvällens startfält. Med tanke på det ligger Israel också bra till för att gå till final, jag nästan räknar med det. Men låten är inte något man lär komma ihåg särskilt länge, den är i samma något trista fack som Grekland i semifinal 1 och räddas enbart av den där snygga skalmejan (eller vad det är) i sticket.
Betyg: 5/10.
Från semifinal 2 är det de här som jag hoppas få se i final: Makedonien, Malta, Rumänien, Ungern, Norge, Vitryssland, Bulgarien, Litauen, Estland och Israel. Men jag tycker semi 2 är snäppet sämre än semi 1, och flera av dessa tio är egentligen ”utfyllnad”.
Vad tror jag då? Ja, här är det faktiskt något enklare än i den första semin – här är det bara att plocka fram ett antal länder som utan vidare känns som självklara finalister och sedan fylla ut med några till. Rumänien, Ungern, Danmark, Bulgarien, Estland, Israel och (med någon tvekan) Norge tror jag alla fixar det. Som synes hör inte riktigt alla dessa till mina personliga favoriter, utan Danmark petar jag in motvilligt. Får nog acceptera att jury och tittare kommer att ta danskarna till sig mer än vad jag gör.
I gengäld skulle jag då gärna se att de tre platser jag har kvar – ja, det blev visst bara tre över! – gick till Malta, Vitryssland och Makedonien. Det är emellertid tveksamt om jag törs tippa så. Makedonien hänger väldigt mycket på scenframträdandet, precis som Belgien i semi 1, men om det sitter som det ska så borde finalplatsen egentligen vara given. Därför ger jag mig också på att tippa till Makedoniens fördel. Kan då Vitryssland locka publiken med sin smittande folkmusikglädje och sång på vitryska? Det är förstås inte omöjligt, men vi ska inte glömma att Schweiz har viss potential att hålla sig framme och att Kroatien är högst oförutsägbara: Jacques Houdeks svulstiga duett med sig själv kanske kan bli en snackis som lockar röster, ungefär som Rumäniens galna falsettsjungande Cesar 2013 eller de sex lettiska herrarna i hög hatt (som också sjöng på italienska) 2007? Min slutsats är att det nog blir så det går.
Vad gäller Malta så är det ett land vars smäktande ballader ofta brukar uppskattas oproportionerligt av juryn, och det kan mycket väl hända att det lyfter dem till final i år också. Ja, så tror jag det blir. Alltså blir mitt tips Makedonien, Malta, Rumänien, Ungern, Danmark, Kroatien, Norge, Bulgarien, Estland, Israel.
Detta tips är kanske inte så förfärligt väl genomtänkt utan bygger snarare på intuition, men det kändes rätt i det här fallet, och mig tycks det ändå rimligt med tanke på ländernas platser i startfältet och så. De länder jag nu har utelämnat är förvisso också sådana som verkligen löper uppenbar risk att antingen försvinna i anonymitet (Serbien, Österrike, Nederländerna, Irland, Schweiz) eller bli missuppfattade och missförstådda (San Marino, Vitryssland, Litauen). Ja, att det går så här tycks mig troligt.
Men det kan förstås mycket väl hända att jag står där helt snopen på torsdagkvällen och har gjort en total missbedömning.
P.S. Lägg märke till att Ryssland egentligen skulle ha varit med i den här semifinalen, med startnummer 3 (mellan Österrike och Makedonien). Jag har dock valt att inte tjafsa vidare om det tänkta ryska bidraget eller spekulera i hur det hade gått för det. Har nu Ryssland hoppat av så har de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar