Eurovision

Eurovision

lördag 10 mars 2018

Spontana reflektioner efter finalen 2018

* Grattis till Benjamin Ingrosso! Det blev den vinnare jag trodde – och som de flesta andra också verkar ha trott. Inga skrällar på den punkten åtminstone. Dessutom var juryn och folket överens den här gången, och det var ju rätt skönt, så slipper vi bråk om det i år.

* Det finns inte så mycket att säga om vinnaren annars … det är en professionellt utförd låt som framförs professionellt. Och Sverige skickar ungefär samma sorts låt som vi gjorde förra året – vi håller oss över huvud taget till vårt gamla recept, utan att ändra på någonting.
Det som möjligen är lite annorlunda med ”Dance You Off” jämfört med tidigare är att den är en rätt lågmäld danslåt; det är rätt mycket soulaktig rytm och inte så mycket melodi och harmoni. Jag vänder mig också lite emot showen, även om den är snygg med allt det där rödrandiga flimret … nackdelen är att man verkligen inte får känslan av att Benjamin står på en scen över huvud taget, utan snarare att det rör sig om en förinspelad video (som är lika professionell som resten av paketet). Alltsammans är slimmat, stajlat, perfekt. På ett något tråkigt sätt. Men precis som 2017 så kommer Sverige inte att göra bort sig. Final blir det, och där tror jag det blir ett liknande resultat som Robin Bengtsson fick, eller något sämre. För även om vårt recept är tråkigt så brukar det funka.

* För min personliga del hade jag föredragit om Sverige skickat Samir & Viktor istället, för då hade vi varit mer spontana och unnat oss att släppa loss för en gångs skull (och strunta i Eurovision-resultatet). Jag hade faktiskt Samir & Viktor som favorit just på grund av det – i övrigt fanns det nästan ingen favorit för mig i år (närmast kom Martin Almgren med sin kraftfulla röst och den smakfulla Mariette) men S & V hade en befriande glädje som gjorde att de för mig stack upp ur havet av mellanmjölk. Det hade känts som ett passande tillfälle att premiera det just i år. Men varken jury eller tittare var i slutändan med mig i den åsikten.
För övrigt har jag nu börjat associera ”Shuffla” till Greklands bidrag från 2014, ”Rise Up”. Det finns en snarlik, glad, galen känsla där när man tänker på det.

* Fast min teori om att skämtbidragen kunde sticka upp stämde ju inte riktigt … Samir & Viktor gjorde inte det tillräckligt mycket, och även om Rolandz förvisso fick mer poäng än väntat av juryerna så nådde naturligtvis inte de heller så långt. I det senare fallet var det nog tur. Visst att Sverige behöver vara spontana, som jag precis skrev, men kanske inte på det sättet.

* Skulle det bli folkstorm om Melodifestivalens programledare någon gång faktiskt inte yttrade standardfraserna ”Nu kör vi!!!!” och ”Sverige – vi har ett resultat (da-da-da-da, da-da-daa)”?
De har väl inte använts jämt? När var det egentligen de letade sig in i programmet? Inte för mer än sju-åtta år sedan väl? Men nu verkar de oundvikliga. Så snabbt skapar man traditioner som funnits jämt och inte kan rubbas. :)

* Missödet med Renaidas medhörning kommer nog att orsaka en och annan kommentar och teorier om vad som hände och om hon och SVT hanterade situationen rätt. Särskilt som det nu då råkade avslöjas att Jessica Andersson häromåret inte brydde sig om att bryta – och inte fick sjunga om. Numera har tydligen artisterna fått instruktioner att bryta och säga till om det tekniska inte funkar, vilket alltså var vad Renaida försökte göra … men ingenting hände och hon slutförde därför numret, för att sedan ändå få sjunga om. Personligen tyckte jag att det var överflödigt, för hon sjöng ju alldeles utmärkt även utan medhörning (det lät snarast en aning sämre när hon sjöng om).
Sådant där har ju annars hänt förr både i MF och ESC, med varierande uppföljning och konsekvenser. Proffsigast tycker jag ju det verkar vara att fortsätta och låtsas som ingenting och sjunga färdigt och sedan kanske begära omsjungning efter det. Är man tillräckligt säker klarar man sig kanske ändå, som Renaida uppenbarligen gjorde.

* Någon som tyvärr fortsatte sin vana att inte sjunga bra var ju Mendez, och det straffade sig i juryns poäng. Tittarna var betydligt mer toleranta, men trots att Mendez blev trea i den delen av omröstningen kunde han ändå inte undvika att komma sist. (Detta visar, åter igen, hur utjämnade apprösterna är.)

* ”Ho-de-la-di” är tydligen det rätta sättet att stava där lätet som Fab Freddie brukar utstöta hela tiden. Tänk, jag trodde att det han sade var ”Oh-de-lally”, från Disneys ”Robin Hood”. Är det egentligen ändå inte därifrån det kommer från början?

* Slutligen en liten, liten parentes: Rolandz textrad ”det blir ett jädra hålligång” är delvis lånad från Ronny & Ragges gamla låt ”De’ e’ sommar” (fast där sjunger de ”det blir ett jäla hålligång” …). Kanske en medveten blinkning?

* Melodifestivalen är slut, suckar kanske en och annan nu, och undrar vad de ska ta sig till i fortsättningen på lördagkvällarna. Men jag anser naturligtvis att det inte är slut. Tvärtom. Det är ju nu det roliga börjar, huvudevenemanget som är mycket intressantare och bättre: Eurovision Song Contest, och uppladdningen inför detta. EM-kvalet övergår i det stora EM! Jag återkommer självfallet.

Jag har talat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar