Eurovision Song Contest ska fungera som ett ”ljus i mörkret”. Så har det blivit sagt. När Europa i övrigt håller på att gå sönder av främlingsfientlighet och annat elände, så brukar Eurovision vara en oas där länderna istället kommer samman i vänskapligt tävlande och visar upp sina toleranta och vänliga sidor, lyfter fram sina minoriteter, ger prov på humor och distans, och inte bråkar (förutom ett visst vänskapligt gnabb).
Det är så det är meningen att det ska vara, och rätt ofta är det så också. Men naturligtvis förekommer det smolk i mjölken ibland. Och den senaste tiden, alltmedan Sverige har hållit på med sin Melodifestival och inte märkt någonting, så har det varit en del konflikter kring ESC. Konflikter där det märks tydligt att det finns vissa krafter som inte är främmande för att förstöra oasen Eurovision också.
Värst har det nu blivit i Ukraina. Där har man som bekant varit i bråk med Ryssland redan innan, och just nu bråkar man visserligen inte med Ryssland direkt, men konflikten med Ryssland har ändå med det hela att göra.
Ukraina valde sitt bidrag till Tel Aviv i lördags i sin melodifestival Vidbir: det blev sångerskan Maruv med låten ”Siren Song”. Men knappt hade hon fått sjunga vinnarreprisen förrän det ukrainska TV-bolaget UA:PBC – och för den delen även Ukrainas vice premiärminister – gick ut och påpekade att det ingalunda var säkert att Maruv skulle få representera Ukraina. Först måste hon skriva på ett kontrakt så att allt var i sin ordning.
Anledningen till oron var framför allt att Maruv råkar ha kontrakt med Warner i Ryssland, och att hon har turnerat i Ryssland och även har spelningar inbokade där i en snar framtid. Sådant går då rakt inte för sig när man ska vara Ukrainas ansikte i Europa, tycker UA:PBC och vice premiärministern, och därför krävde nu TV-bolaget i sitt kontrakt att Maruv genast skulle avboka sina ryska spelningar. Maruv svarade i sociala medier och sade att hon faktiskt kunde rätta sig efter detta, men samtidigt beskrev hon ganska bittert hur kontraktet i övrigt såg ut – och med hennes ord så framstod det väldigt mycket som ett slavkontrakt där hon helt skulle bli tvungen att dansa efter UA:PBC:s pipa och företräda Ukraina på det sätt de vill att hon ska göra.
Enligt UA:PBC är kontraktet detsamma som de brukar använda varje år, förutom klausulerna om Ryssland, och det gör ju att man undrar lite hur vanligt det egentligen är med hårda krav på artisterna i såväl Ukraina som andra länder … men detta är en parentes som jag kanske får återkomma till en annan gång. Nu blev det i alla fall så i Ukraina att Maruv inte skrev på, och därför bestämdes det att hon inte får bli Ukrainas representant.
Vilket förstås är mycket tråkigt. Det känns som att potentater på högre ort i Ukraina helt enkelt lade sig i landets artistval och ställde orimliga krav, och så ska det inte gå till. Att en artist har engagemang i Ryssland borde inte vara en så allvarlig stötesten (utan kanske snarare en tillgång?) när man ska delta i en tävling som går ut på någon form av förbrödring. Redan under själva Vidbir-finalen lär för övrigt stämningen ha varit märklig, då en av jurymedlemmarna, ingen mindre än 2017 års ESC-vinnare Jamala, frågade Maruv rent ut vilket land hon anser att Krim tillhör. Maruv svarade ”Ukraina förstås”, och juryn gav henne så många poäng att det räckte till vinst, men att Jamala ställde en sådan fråga har förbryllat många.
Över huvud taget är många Eurovisionfans upprörda över det här just nu, och tycker att EBU borde ingripa och stänga av Ukraina på något sätt, men så mycket begriper jag att det kan inte EBU göra. De har ingen befogenhet att påverka hur det går till när varje land väljer ut sitt bidrag – det är först när bidraget är klart och presenteras för EBU som de kan uttala sig. Det enda EBU möjligen kan göra just nu är att uttrycka sitt missnöje med hur det går till i Ukraina, men det skulle bara bli ett slag i luften. Vi får nog finna oss i att Ukraina gör som de vill och att UA:PBC frågar någon av de andra artisterna som var med i Vidbir om de vill åka till Tel Aviv istället. (Förutsatt att de inte är engagerade i Ryssland då förstås, får man anta …)
Alltsammans är en mindre trevlig röra där det verkligen märks att vissa bara inte kan låta bli att dra in politik i det opolitiska Eurovision. Ironiskt nog skyller UA:PBC på att det är just detta som Maruv gör, och att de för sin del naturligtvis är helt opolitiska.
Tyvärr är inte Ukraina det enda landet där politiker och andra har försökt blanda sig i vem som ska få representera dem. Italien är inte mycket bättre. Där vanns Sanremo-festivalen häromveckan av RNB-sångaren Mahmood, med egyptiskt påbrå och några rader på arabiska i sin låt ”Soldi” (”Pengar”), och det föll inte i god jord hos vissa. Särskilt inte eftersom det var juryn som förde fram Mahmood till seger och körde över tittarrösterna. Enligt Italiens två vice premiärministrar, Matteo Salvini och Luigi Di Maio (som också är partiledare för de högerextrema partierna Lega respektiva Femstjärnerörelsen), var det en samling PK-elitister och radikala journalister som röstade fram Mahmood och han är ju naturligtvis inte någon bra representant för det riktiga Italien.
Så kan det låta från italienska toppolitiker. Att Mahmood är född och uppvuxen i Italien med en italiensk mamma, och inte ens har haft särskilt mycket kontakt med sin egyptiske pappa, spelar tydligen ingen roll … att han heter Mahmood och är arabisk av sig är illa nog. Sådan kan främlingsfientligheten vara i Europa idag. I mitt tycke är det helt i Eurovisions anda att Mahmood representerar Italien, men politikernas protester, de är tecken på de unkna strömningar som dominerar Europa i övrigt och som gärna vill fördärva Eurovision också.
Även Frankrike kommer lustigt nog att representeras av en artist med ursprung i ett nordafrikanskt land, nämligen av Bilal Hassani, som härstammar från Marocko och är en öppet homosexuell sångare med mycket androgynt utseende. Han blev framröstad av de franska TV-tittarna som körde över juryn; där var det tvärtom mot i Italien. Men även här har det blivit trubbel, i detta fall i form av ett ordkrig med årets värdland Israel.
Man kan ju undra hur Israel ser på att såväl Frankrike som Italien skickar ”arabiska” artister till Eurovision; jag vill gärna tro att det inte spelar någon roll, men på senare tid har det verkat som att Israel faktiskt ser det som en provokation. Just nu håller nämligen en ny miniserie på att spelas in för israelisk TV (för sändning i maj), och det är en dramakomediserie som utspelar sig i Eurovisionmiljö – och en av huvudpersonerna är en fransk-arabisk artist som låtsas vara homosexuell och i själva verket är en förtäckt terrorist.
Frankrike har uppfattat detta som en klar och tydlig pik mot Bilal Hassani, och har därför ilsknat till på Israel, samtidigt som Israel försäkrar att det hela är en olycklig slump och att manuset började skrivas redan i fjol. Själv tycker jag inte att motivet med en terrorist förklädd till bög verkar särskilt roligt, även om det inte togs fram med flit, och i Frankrike är alltså också irritationen stor. Ett litet tag hotade vissa på fransk TV med att hoppa av och bojkotta, men det har de inte drivit vidare och i nuläget verkar det råda paus i diskussionen mellan länderna. Men de står onekligen fortfarande och blänger surt på varann efter Israels misstänkta ärekränkning. Det har alltså blivit ytterligare en grej där politiska anspelningar har tillåtits äventyra Eurovision på ett väldigt onödigt sätt, kan man tycka.
En del kanske irriteras av de här affärerna på så sätt att de fördömer själva Eurovision, med resonemanget att ”det ska vara opolitiskt men så blir det inte det i alla fall, fy vilken blufftävling”. Jag har sett den ”logiken” här och var redan innan. Men naturligtvis är det inte själva ESC:s fel att vissa personer och parter i vissa länder försöker begå övergrepp mot tävlingen och få den att passa deras egna syften. Tvärtom är ESC och ESC-andan i fara på grund av dessa fasoner. Vilket man också kan se i ESC-fansens trådar, där sådana här nyheter sår splittring och får all strävan efter vänskap och tolerans att bli som bortblåst.
Inget roligt alls. Jag hoppas mot bättre vetande att konflikterna i Ukraina, Italien och Frankrike/Israel upphör och att de blir de enda vi har fått behöva se i år.
Uppdatering 190227: Det är nu klart att Ukraina inte alls kommer att delta i årets Eurovision. UA:PBC frågade både tvåan och trean i Vidbir om de ville åka till Tel Aviv istället för Maruv, men båda tackade nej (vilket jag tycker var strongt av dem). Följaktligen stod UA:PBC utan deltagare, och bestämde sig då till slut för att inte vara med alls. Så långt var de alltså beredda att gå för att få kontrollera Ukrainas artist politiskt ... Det är oklart vad påföljden blir för Ukraina för detta sena avhopp; det kan bli avstängning, böter eller inget av det, det får vi se.
Eurovision
tisdag 26 februari 2019
söndag 24 februari 2019
Efter deltävling 4: Kristendom, plastig hedendom och inför Andra Chansen
Fick vi en ny blivande Eurovisionvinnare igår?
En del verkar faktiskt tycka det, och då är det John Lundvik de syftar på. Det finns vissa tecken på att han och Bishara kan ha tagit en mycket stor andel av rösterna igår kväll och att John Lundvik hade kunnat sopa mattan ännu mer än han gjorde med det övriga startfältet om det inte varit för konkurrensen från Bishara. Klart är att Johns gospel imponerar på många, och jag tror för min del att om detta blir vårt bidrag i Tel Aviv så kommer juryn att ösa poäng över det. Det gjorde de över Österrike i fjol, som var liknande gospeltoner fast tråkigare.
Själv är jag ändå inte fullt så begeistrad. Visst har ”Too Late For Love” en bombastisk refräng där gospelkören tar i så de spricker (det är för övrigt en stor fördel att de kör live redan här i MF och låter bli den förinspelade körsången!) men problemet är att det är alltför många och långa lugnare partier däremellan: det blir för ofokuserat och jag hade föredragit att upptempot fått dominera mer. Låten blir på så vis inte tillräckligt stark i mina öron. Nu för tiden är jag nästan rädd att Sverige ska vinna, för vi har gjort det för mycket, och om vi gör det i år med den här låten kommer jag bara att sitta där och tycka att det är orättvist.
Nej, efter att ha lyssnat på de hetaste vinnarkandidaterna (de har släppts på Spotify nu) så anser jag fortfarande att det borde få vara Jon Henrik Fjällgrens tur i år. Tror dessvärre att chansen är liten … det blir nog John Lundvik eller kanske Hanna & Liamoo. Men jag tycker så ändå.
Den andra finalisten från Lidköping hade egentligen i grunden inte någon vidare låt han heller, men i gengäld har Bishara verkligen en imponerande röst och utstrålning och det är inte svårt att förstå framgången. Även om det sedan inte har med musiken att göra så gladdes jag som kristen också åt uppgifterna om att han till vardags är engagerad som diakon/korgosse i sin syriansk-ortodoxa kristna församling hemma i Linköping, och att han tackade Gud, i likhet med Carola. Upplysningsvis så sprids detta just nu som en löpeld i förtjusta kristna kretsar, och som en Facebookvän uttryckte det: ”en ny Carola, fast från ett annat hörn av Vår Herres hage”. Med tanke på det så kändes det festligt nog som ett direkt kristligt resultat i deltävling fyra … en av finalisterna blev en låt där den kristna musiken tjänade som inspiration, och den andra framfördes av en öppet kristen artist.
Analogt med detta så hade ”hedendomen” ingen lyckad kväll, då Pagan Fury åkte ut. Jag ska inte uppehålla mig särskilt länge vid detta bleka rockbidrag, som inte precis kommer att sätta något avtryck i Mellohistorien … men det är faktiskt värt att notera att artister som framstår som alltför plastiga tydligen inte klarar sig kvar. Det var likadant med Dolly Style som bekant. Visst är det lätt att anklaga hela Melodifestivalen och samtliga artister för plastighet och bristande äkthet och trovärdighet, men uppenbarligen finns det någon sorts gräns även inom Mellon: även där kan det straffa sig om man framstår som alltför oäkta. Pagan Furys grepp att inte ens stå på scenen själva hela bandet (vilket jag annars ser som ett väldigt intressant sätt att hantera det faktum att man inte får spela sina instrument live) var kanske ett sådant övertramp, liksom Dolly Style med alla sina ständigt utbytta medlemmar.
Istället utkristalliserar det sig nu vad tittarna egentligen vill ha: de vill ha unga stjärnskott som får sitt genombrott på Melloscenen, som Malou Prytz och Bishara, och de vill ha en del modern pop, en del folkton, en del av den gamla schlagern. Det är då det blir äkta för svenska folket. Jag skulle faktiskt vilja påstå att de vill ha lite av varje, och det kan ibland vara lite oförutsägbart, men på ett positivt sätt. Ungefär så som tittarna ute i Europa röstar också: man vet aldrig riktigt vad för grepp de ska tilltalas av från år till år, men de väljer ofta rätt, betydligt mer rätt än juryn. (Snälla, kan vi inte avskaffa juryer helt och hållet i såväl Melodifestivalen som Eurovision? De bara vimsar till och korrumperar allting.)
Och hur har det då gått med det där med ”gammal kontra ung”, att gamla artister inte haft en chans på sistone och att röstningssystemet gjorts om i år för att motverka detta? Tja, en aning effekt har man väl kunnat se – nu igår visade det sig i att Ann-Louise Hanson tack vare rösternas åldersfördelning gick vidare till slutomgången trots att hon egentligen fick minst röster av alla. Men effekten i fråga har fortfarande ingen avgörande betydelse, och det kommer vi att kunna se efter finalen när vi kan titta närmare på alla siffror. (Tyvärr har skribenter som kritiserar röstningssystemet en tendens att inte lyssna på statistik.)
Jag tror visst att äldre artister fortfarande kan gå till final, men då krävs det (precis som för de yngre) att de har något som överskrider generationsgränserna. Det hade Hasse Andersson och Owe Thörnqvist, och eventuellt kan Arvingarna ha det i år. Jag blev ytterligt förvånad över att deras dansbandsschlager igår faktiskt tilltalade mig så till den grad att de blev min favorit, men det hade uppenbarligen med smittande glädje att göra. Har man sådan kan det räcka långt, och jag blir inte förvånad om Arvingarna klarar av Andra Chansen.
Andra Chansen ja … hur ska det gå där nu då?
Ja, nu blir det fyra stycken ytterst spretiga dueller där de respektive kontrahenterna egentligen inte alls är särskilt lika varandra i stil och uttryck. Anna Bergendahl mot Andreas Johnson, Martin Stenmarck mot Lisa Ajax, Nano mot Vlad Reiser, och Rebecka Karlsson mot Arvingarna. Märkligt, men det var väl så det var tvunget att bli … reglerna är som de är, att treor bara får möta fyror och att bidrag från samma deltävling inte får möta varandra, och då blir kombinationerna inte många.
Det här gör att det blir väldigt svårtippat; det har det för övrigt varit i deltävlingarna också, mer än vanligt, men det är det inte minst nu. För det är ju det där med åldersgrupperna – kan den röstfördelningen kanske få mer genomslag och betydelse i duellformatet än i de vanliga deltävlingarna? Tål att fundera på. Det kommer i alla fall att gå till på det sättet att den duellartist som får flest röster i varje åldersgrupp (plus i telefonsamtalsgruppen) får 1 poäng, medan den andra får 0. Maxpoäng är alltså 8, och en artist behöver ta hem 5 grupper för att vinna duellen. (Blir det 4 mot 4 avgör sammanlagt antal röster.) Hur kan resultatet tänkas bli med det röstupplägget månntro?
Jag tänker inte göra någon ingående analys av duellerna i år, det skulle ändå bara bli spekulationer utan sakliga fakta att bygga på, men jag tror spontant att de fyra vinnarna blir Anna Bergendahl, Lisa Ajax, Nano och Arvingarna. Den sistnämnda duellen blir säkerligen den mest ovissa och intressanta (och det är säkert också därför producenterna har satt den sist!) och det är där det är troligast att åldersröstningen spelar in. Jag tror att det kan bli till Arvingarnas fördel.
Men det får vi se. Det sista jag ska säga innan jag slutar för idag är i alla fall att det kändes som något roligare underhållning från programledarna i Lidköping än de föregående veckorna: i synnerhet Marika Carlsson var rätt bra igår, särskilt i inslagen där hon gick på bandy och hejade på Villa. (Fast vad tyckte de om detta i Motala, som var det lag som Villa mötte i matchen i fråga? Jag hade nog inte varit överförtjust om motståndarna varit mitt favoritlag Vetlanda, vilket det ju mycket väl hade kunnat vara …)
Trots denna höjning så kvarstår dock ändå i viss mån känslan att Melodifestivalen vältrar sig i en självgod bubbla. Jag säger det igen (och kommer säkerligen att upprepa det ännu fler gånger): ta istället och ägna lite uppmärksamhet åt vad som händer ute i Europa med alla de uttagningarna! Om man gjorde likadant i sportjournalistiken som SVT gör i Melodifestivalen, och helt ignorerade vad som händer i andra fotbollsländer, så skulle det framstå som ytterligt konstigt.
Tror nästan jag ska skriva just en sådan jämförelse … återkommer om detta …
En del verkar faktiskt tycka det, och då är det John Lundvik de syftar på. Det finns vissa tecken på att han och Bishara kan ha tagit en mycket stor andel av rösterna igår kväll och att John Lundvik hade kunnat sopa mattan ännu mer än han gjorde med det övriga startfältet om det inte varit för konkurrensen från Bishara. Klart är att Johns gospel imponerar på många, och jag tror för min del att om detta blir vårt bidrag i Tel Aviv så kommer juryn att ösa poäng över det. Det gjorde de över Österrike i fjol, som var liknande gospeltoner fast tråkigare.
Själv är jag ändå inte fullt så begeistrad. Visst har ”Too Late For Love” en bombastisk refräng där gospelkören tar i så de spricker (det är för övrigt en stor fördel att de kör live redan här i MF och låter bli den förinspelade körsången!) men problemet är att det är alltför många och långa lugnare partier däremellan: det blir för ofokuserat och jag hade föredragit att upptempot fått dominera mer. Låten blir på så vis inte tillräckligt stark i mina öron. Nu för tiden är jag nästan rädd att Sverige ska vinna, för vi har gjort det för mycket, och om vi gör det i år med den här låten kommer jag bara att sitta där och tycka att det är orättvist.
Nej, efter att ha lyssnat på de hetaste vinnarkandidaterna (de har släppts på Spotify nu) så anser jag fortfarande att det borde få vara Jon Henrik Fjällgrens tur i år. Tror dessvärre att chansen är liten … det blir nog John Lundvik eller kanske Hanna & Liamoo. Men jag tycker så ändå.
Den andra finalisten från Lidköping hade egentligen i grunden inte någon vidare låt han heller, men i gengäld har Bishara verkligen en imponerande röst och utstrålning och det är inte svårt att förstå framgången. Även om det sedan inte har med musiken att göra så gladdes jag som kristen också åt uppgifterna om att han till vardags är engagerad som diakon/korgosse i sin syriansk-ortodoxa kristna församling hemma i Linköping, och att han tackade Gud, i likhet med Carola. Upplysningsvis så sprids detta just nu som en löpeld i förtjusta kristna kretsar, och som en Facebookvän uttryckte det: ”en ny Carola, fast från ett annat hörn av Vår Herres hage”. Med tanke på det så kändes det festligt nog som ett direkt kristligt resultat i deltävling fyra … en av finalisterna blev en låt där den kristna musiken tjänade som inspiration, och den andra framfördes av en öppet kristen artist.
Analogt med detta så hade ”hedendomen” ingen lyckad kväll, då Pagan Fury åkte ut. Jag ska inte uppehålla mig särskilt länge vid detta bleka rockbidrag, som inte precis kommer att sätta något avtryck i Mellohistorien … men det är faktiskt värt att notera att artister som framstår som alltför plastiga tydligen inte klarar sig kvar. Det var likadant med Dolly Style som bekant. Visst är det lätt att anklaga hela Melodifestivalen och samtliga artister för plastighet och bristande äkthet och trovärdighet, men uppenbarligen finns det någon sorts gräns även inom Mellon: även där kan det straffa sig om man framstår som alltför oäkta. Pagan Furys grepp att inte ens stå på scenen själva hela bandet (vilket jag annars ser som ett väldigt intressant sätt att hantera det faktum att man inte får spela sina instrument live) var kanske ett sådant övertramp, liksom Dolly Style med alla sina ständigt utbytta medlemmar.
Istället utkristalliserar det sig nu vad tittarna egentligen vill ha: de vill ha unga stjärnskott som får sitt genombrott på Melloscenen, som Malou Prytz och Bishara, och de vill ha en del modern pop, en del folkton, en del av den gamla schlagern. Det är då det blir äkta för svenska folket. Jag skulle faktiskt vilja påstå att de vill ha lite av varje, och det kan ibland vara lite oförutsägbart, men på ett positivt sätt. Ungefär så som tittarna ute i Europa röstar också: man vet aldrig riktigt vad för grepp de ska tilltalas av från år till år, men de väljer ofta rätt, betydligt mer rätt än juryn. (Snälla, kan vi inte avskaffa juryer helt och hållet i såväl Melodifestivalen som Eurovision? De bara vimsar till och korrumperar allting.)
Och hur har det då gått med det där med ”gammal kontra ung”, att gamla artister inte haft en chans på sistone och att röstningssystemet gjorts om i år för att motverka detta? Tja, en aning effekt har man väl kunnat se – nu igår visade det sig i att Ann-Louise Hanson tack vare rösternas åldersfördelning gick vidare till slutomgången trots att hon egentligen fick minst röster av alla. Men effekten i fråga har fortfarande ingen avgörande betydelse, och det kommer vi att kunna se efter finalen när vi kan titta närmare på alla siffror. (Tyvärr har skribenter som kritiserar röstningssystemet en tendens att inte lyssna på statistik.)
Jag tror visst att äldre artister fortfarande kan gå till final, men då krävs det (precis som för de yngre) att de har något som överskrider generationsgränserna. Det hade Hasse Andersson och Owe Thörnqvist, och eventuellt kan Arvingarna ha det i år. Jag blev ytterligt förvånad över att deras dansbandsschlager igår faktiskt tilltalade mig så till den grad att de blev min favorit, men det hade uppenbarligen med smittande glädje att göra. Har man sådan kan det räcka långt, och jag blir inte förvånad om Arvingarna klarar av Andra Chansen.
Andra Chansen ja … hur ska det gå där nu då?
Ja, nu blir det fyra stycken ytterst spretiga dueller där de respektive kontrahenterna egentligen inte alls är särskilt lika varandra i stil och uttryck. Anna Bergendahl mot Andreas Johnson, Martin Stenmarck mot Lisa Ajax, Nano mot Vlad Reiser, och Rebecka Karlsson mot Arvingarna. Märkligt, men det var väl så det var tvunget att bli … reglerna är som de är, att treor bara får möta fyror och att bidrag från samma deltävling inte får möta varandra, och då blir kombinationerna inte många.
Det här gör att det blir väldigt svårtippat; det har det för övrigt varit i deltävlingarna också, mer än vanligt, men det är det inte minst nu. För det är ju det där med åldersgrupperna – kan den röstfördelningen kanske få mer genomslag och betydelse i duellformatet än i de vanliga deltävlingarna? Tål att fundera på. Det kommer i alla fall att gå till på det sättet att den duellartist som får flest röster i varje åldersgrupp (plus i telefonsamtalsgruppen) får 1 poäng, medan den andra får 0. Maxpoäng är alltså 8, och en artist behöver ta hem 5 grupper för att vinna duellen. (Blir det 4 mot 4 avgör sammanlagt antal röster.) Hur kan resultatet tänkas bli med det röstupplägget månntro?
Jag tänker inte göra någon ingående analys av duellerna i år, det skulle ändå bara bli spekulationer utan sakliga fakta att bygga på, men jag tror spontant att de fyra vinnarna blir Anna Bergendahl, Lisa Ajax, Nano och Arvingarna. Den sistnämnda duellen blir säkerligen den mest ovissa och intressanta (och det är säkert också därför producenterna har satt den sist!) och det är där det är troligast att åldersröstningen spelar in. Jag tror att det kan bli till Arvingarnas fördel.
Men det får vi se. Det sista jag ska säga innan jag slutar för idag är i alla fall att det kändes som något roligare underhållning från programledarna i Lidköping än de föregående veckorna: i synnerhet Marika Carlsson var rätt bra igår, särskilt i inslagen där hon gick på bandy och hejade på Villa. (Fast vad tyckte de om detta i Motala, som var det lag som Villa mötte i matchen i fråga? Jag hade nog inte varit överförtjust om motståndarna varit mitt favoritlag Vetlanda, vilket det ju mycket väl hade kunnat vara …)
Trots denna höjning så kvarstår dock ändå i viss mån känslan att Melodifestivalen vältrar sig i en självgod bubbla. Jag säger det igen (och kommer säkerligen att upprepa det ännu fler gånger): ta istället och ägna lite uppmärksamhet åt vad som händer ute i Europa med alla de uttagningarna! Om man gjorde likadant i sportjournalistiken som SVT gör i Melodifestivalen, och helt ignorerade vad som händer i andra fotbollsländer, så skulle det framstå som ytterligt konstigt.
Tror nästan jag ska skriva just en sådan jämförelse … återkommer om detta …
söndag 17 februari 2019
Efter deltävling 2–3: Bra finalister men risk för pekoral
Nu är vi halvvägs inne i 2019 års Melloturné, och jag har som synes hoppat över kommentarerna en vecka, men tänkte att jag idag kunde dra lite reflektioner för de två senaste deltävlingarna på en gång.
Fyra finalister har tillkommit sedan jag skrev sist, och två av dem är sådana som jag med min personliga smak får säga mig vara högst nöjd med. Hanna Ferm & Liamoo förra veckan, följda av Jon Henrik Fjällgren nu den här helgen, tycker jag har glänst och visat upp ett mått av stilfullhet och klass som övriga bidrag har saknat. Hanna och Liam har en utmärkt och snygg låt i ett utmärkt och snyggt framförande där de, som flera har påpekat, har den rätta kemin (det enda jag möjligen vänder mig mot är att det blev en aning för skrikigt mot slutet). Vad gäller Jon Henrik brukar jag ju gilla honom varje gång han dyker upp i festivalen, och i år är inget undantag: nu vet vi dessutom att han kan variera sig inom sin nisch, och årets förändring genom att han nu både sjunger och jojkar omväxlande är enbart till hans fördel. Låten ”Norrsken” är också vacker och stämningsfull inte bara musikaliskt utan även textmässigt. Jag fruktade att paketet hela skulle visa sig vara i någon mån ”Kempefierat” och plastigt på något sätt, men så blev inte fallet som väl var.
Som det nu är tror jag också att det kan bli dessa båda akter som gör upp om segern i finalen, och jag hoppas att det inte bara är för att jag har dem båda som egna favoriter. Det känns på något sätt som att just de har vad som behövs. För min del ser jag helst Jon Henrik som vinnare, men jag misstänker att han blir hindrad den här gången också: vi har fortfarande internationella jurygrupper och de har inte direkt gynnat honom (eller svenskspråkiga bidrag i allmänhet) tidigare. Hanna och Liam ligger nog därför bättre till. Men det där kommer jag förvisso att diskutera mer senare.
De övriga två finalisterna från deltävling 2 och 3 kan väl också sägas vara okej. Unga Malou Prytz (jämnårig med min egen äldste son … ja, tänk vad tiden går) svepte in i tävlingen som ett riktigt stjärnskott, och även om jag ser en viss risk i att Melodifestivalen förvandlas till ett ”forum för unga talanger”, så får jag medge att det ändå måste få finnas något utrymme för den aspekten. Malou förtjänade också utan tvekan framgången, hennes framträdande satt som en smäck, och hon hör till de artister som också är fullständigt tonsäkra (vilket tillika Hanna & Liamoo och Jon Henrik gör). Nästan så man fick lite associationer till Robyn, som agerade med liknande proffsighet och kaxighet när hon slog igenom i nästan samma ålder. Att hela numret har 100 % kvinnliga upphovskvinnor gör inte saken sämre.
Och Lina Hedlunds finalplats förvånade mig inte ett dugg; man ska inte underskatta någon som varit med i populära Alcazar, ikoner i Mello-kretsar, och som nu kom med en liknande schlager-disco-dänga igen. Helt naturligt att det går bra då. Fast vad menar Lina med att ”discotåget har gått” efter Alcazars upplösning, när hon nu själv fortsätter på exakt samma tågspår som soloartist?
Hur som helst så har de fyra senaste finalisterna gjort att det redan nu finns en viss variation av uttryck i finalstartfältet. Det är liksom inte bara jämntjockt, som det hotade att bli först när Wiktoria och Mohombi tog de första finalplatserna.
Nu låter jag kanske ganska positiv här i min genomgång av de klara finalisterna, men jag har inte riktigt bara goda saker att säga om 2019 års turné så här långt.
Nog för att intrycket fortfarande är att själva låtarna är bättre i år än förra året. Jag har gett åtminstone ett hjärta till de flesta av bidragen alla gångerna (2018 var det åtskilliga som inte fick något) och variationen och uppfinningsrikedomen känns större nu.
Men själva programmet börjar gå på tomgång. Efter den första deltävlingen fick jag ju känslan av att SVT går ”back to basics” och vill skapa den trygga känslan av ett gammalt hederligt Mello för alla, och denna strävan fortsätter uppenbarligen – men det dumma är att det börjar kännas tjatigt. Det är naturligtvis inget fel i att hela tiden betona kärlek och inkluderande och tolerans och det ena med det andra, och betona Melodifestivalens ädla profil, men när det kommer igen jämt i programledarnas snack och i pausnumren och inte minst i artistpresentationerna, så blir det kliché- och pekoralvarning efter ett tag. Faktum är att mina ungdomar här hemma i TV-soffan vid det här laget har börjat göra sig lustiga över och parodiera de typiska fraser som artisterna säger i sina ”vykort” – de genomskådar nu den präktiga ytan. Och jag vet inte om programledarnas humor kommer att hålla i sex veckor utan att den också kraschar och börjar bli föremål för lustigheter på liknande sätt.
Hur länge dröjer det sedan innan anklagelserna om rå-kommersialism börjar hagla mer än vanligt? Den kritiken är naturligtvis inte ny (det vet alla som hört talas om hur det var på 1970-talet) men den kan komma upp igen och den kommer att komma upp igen när publiken allt oftare ser Thomas G:son sitta och vinka som ett tecken på korrumperat skivbolagsvälde, och en i det närmaste provokativt plastig grupp som Dolly Style finns bland bidragen. Visst, G:son hade merparten av sina bidrag i deltävling 1 (i nr 2 hade han inte något) och Dolly Style åkte ut, men det är vad folk ser och fäster sig vid som räknas.
När det nu är så att hela svenska folket numera betalar public service-skatt (som de inte kan smita ifrån, till skillnad från den gamla TV-avgiften) så blir de nog tyvärr mer kräsna och kräver att storprojekt som Mello levererar bättre. Personligen avskyr jag innerligt sådant där snack om ”mina skattepengar, mummel mummel, mina skattepengar, skräp, grrrr, mina skattepengar”, men det finns onekligen, och det finns en uppenbar risk att det gnället tilltar.
Självklart frågar säkert någon nu vad jag föreslår att MF-deltävlingarna borde utgöras av istället, om det nu inte får vara klichéer om kärlek och sådant. Och jag svarar då att det får det, men inte så det blir tröttsamt! Som det nu är så är Melodifestivalen fylld av något som liknar självgodhet. Jag skulle nog istället faktiskt efterlysa att själva tävlingsaspekten, och i synnerhet den internationella aspekten, togs upp lite mer … det har jag nog sagt förut, men man glömmer ju som tittare nästan bort att Melodifestivalen är Sveriges uttagning till Eurovision. Som det nu är skulle det lika gärna kunna passera som en ”feelgood-kram-och-mys-show” där det mest bara är för syns skull som artisterna över huvud taget blir röstade på och går vidare till en final. Jag tror det skulle vara trevlig omväxling med t.ex. fler glimtar ut i Europa och inslag och resonemang kring de andra ländernas bidrag, och hur man ser på musik där … kanske gästframträdanden av artister som redan är klara för ESC i andra länder (sådana gästspel förekommer i flera länders uttagningar) istället för små sketcher där Eric Saade leker ståuppkomiker.
Det skulle bli intressant och relevant, och dessutom fortfarande förmedla budskapet om tolerans, fast på ett annat sätt än det vanliga självgoda och klyschiga.
Men det är klart, om SVT hade fräckheten att låta en helt okänd grupp från Lettland framträda som mellanakt i Melodifestivalen skulle det väl också bli ramaskri från tittarna … i självbelåtna Sverige är det väl inte många som är intresserade av att uppmärksamma de andra ländernas musik, annat än för att driva gäck med den.
Nu är det i alla fall en deltävling kvar, och vi får väl se om den gör någon skillnad. Att döma av utseendet på nästa lördags artister anar jag att jag kommer att gilla gruppen Pagan Fury … men det återstår väl att se. De har ju tydligen varit inblandade i reklammakeri på ett sådant sätt att de mycket väl kan ifrågasättas på samma sätt som Dolly Style.
Och sådant går mina skattepengar till, grrr. ;)
Fyra finalister har tillkommit sedan jag skrev sist, och två av dem är sådana som jag med min personliga smak får säga mig vara högst nöjd med. Hanna Ferm & Liamoo förra veckan, följda av Jon Henrik Fjällgren nu den här helgen, tycker jag har glänst och visat upp ett mått av stilfullhet och klass som övriga bidrag har saknat. Hanna och Liam har en utmärkt och snygg låt i ett utmärkt och snyggt framförande där de, som flera har påpekat, har den rätta kemin (det enda jag möjligen vänder mig mot är att det blev en aning för skrikigt mot slutet). Vad gäller Jon Henrik brukar jag ju gilla honom varje gång han dyker upp i festivalen, och i år är inget undantag: nu vet vi dessutom att han kan variera sig inom sin nisch, och årets förändring genom att han nu både sjunger och jojkar omväxlande är enbart till hans fördel. Låten ”Norrsken” är också vacker och stämningsfull inte bara musikaliskt utan även textmässigt. Jag fruktade att paketet hela skulle visa sig vara i någon mån ”Kempefierat” och plastigt på något sätt, men så blev inte fallet som väl var.
Som det nu är tror jag också att det kan bli dessa båda akter som gör upp om segern i finalen, och jag hoppas att det inte bara är för att jag har dem båda som egna favoriter. Det känns på något sätt som att just de har vad som behövs. För min del ser jag helst Jon Henrik som vinnare, men jag misstänker att han blir hindrad den här gången också: vi har fortfarande internationella jurygrupper och de har inte direkt gynnat honom (eller svenskspråkiga bidrag i allmänhet) tidigare. Hanna och Liam ligger nog därför bättre till. Men det där kommer jag förvisso att diskutera mer senare.
De övriga två finalisterna från deltävling 2 och 3 kan väl också sägas vara okej. Unga Malou Prytz (jämnårig med min egen äldste son … ja, tänk vad tiden går) svepte in i tävlingen som ett riktigt stjärnskott, och även om jag ser en viss risk i att Melodifestivalen förvandlas till ett ”forum för unga talanger”, så får jag medge att det ändå måste få finnas något utrymme för den aspekten. Malou förtjänade också utan tvekan framgången, hennes framträdande satt som en smäck, och hon hör till de artister som också är fullständigt tonsäkra (vilket tillika Hanna & Liamoo och Jon Henrik gör). Nästan så man fick lite associationer till Robyn, som agerade med liknande proffsighet och kaxighet när hon slog igenom i nästan samma ålder. Att hela numret har 100 % kvinnliga upphovskvinnor gör inte saken sämre.
Och Lina Hedlunds finalplats förvånade mig inte ett dugg; man ska inte underskatta någon som varit med i populära Alcazar, ikoner i Mello-kretsar, och som nu kom med en liknande schlager-disco-dänga igen. Helt naturligt att det går bra då. Fast vad menar Lina med att ”discotåget har gått” efter Alcazars upplösning, när hon nu själv fortsätter på exakt samma tågspår som soloartist?
Hur som helst så har de fyra senaste finalisterna gjort att det redan nu finns en viss variation av uttryck i finalstartfältet. Det är liksom inte bara jämntjockt, som det hotade att bli först när Wiktoria och Mohombi tog de första finalplatserna.
Nu låter jag kanske ganska positiv här i min genomgång av de klara finalisterna, men jag har inte riktigt bara goda saker att säga om 2019 års turné så här långt.
Nog för att intrycket fortfarande är att själva låtarna är bättre i år än förra året. Jag har gett åtminstone ett hjärta till de flesta av bidragen alla gångerna (2018 var det åtskilliga som inte fick något) och variationen och uppfinningsrikedomen känns större nu.
Men själva programmet börjar gå på tomgång. Efter den första deltävlingen fick jag ju känslan av att SVT går ”back to basics” och vill skapa den trygga känslan av ett gammalt hederligt Mello för alla, och denna strävan fortsätter uppenbarligen – men det dumma är att det börjar kännas tjatigt. Det är naturligtvis inget fel i att hela tiden betona kärlek och inkluderande och tolerans och det ena med det andra, och betona Melodifestivalens ädla profil, men när det kommer igen jämt i programledarnas snack och i pausnumren och inte minst i artistpresentationerna, så blir det kliché- och pekoralvarning efter ett tag. Faktum är att mina ungdomar här hemma i TV-soffan vid det här laget har börjat göra sig lustiga över och parodiera de typiska fraser som artisterna säger i sina ”vykort” – de genomskådar nu den präktiga ytan. Och jag vet inte om programledarnas humor kommer att hålla i sex veckor utan att den också kraschar och börjar bli föremål för lustigheter på liknande sätt.
Hur länge dröjer det sedan innan anklagelserna om rå-kommersialism börjar hagla mer än vanligt? Den kritiken är naturligtvis inte ny (det vet alla som hört talas om hur det var på 1970-talet) men den kan komma upp igen och den kommer att komma upp igen när publiken allt oftare ser Thomas G:son sitta och vinka som ett tecken på korrumperat skivbolagsvälde, och en i det närmaste provokativt plastig grupp som Dolly Style finns bland bidragen. Visst, G:son hade merparten av sina bidrag i deltävling 1 (i nr 2 hade han inte något) och Dolly Style åkte ut, men det är vad folk ser och fäster sig vid som räknas.
När det nu är så att hela svenska folket numera betalar public service-skatt (som de inte kan smita ifrån, till skillnad från den gamla TV-avgiften) så blir de nog tyvärr mer kräsna och kräver att storprojekt som Mello levererar bättre. Personligen avskyr jag innerligt sådant där snack om ”mina skattepengar, mummel mummel, mina skattepengar, skräp, grrrr, mina skattepengar”, men det finns onekligen, och det finns en uppenbar risk att det gnället tilltar.
Självklart frågar säkert någon nu vad jag föreslår att MF-deltävlingarna borde utgöras av istället, om det nu inte får vara klichéer om kärlek och sådant. Och jag svarar då att det får det, men inte så det blir tröttsamt! Som det nu är så är Melodifestivalen fylld av något som liknar självgodhet. Jag skulle nog istället faktiskt efterlysa att själva tävlingsaspekten, och i synnerhet den internationella aspekten, togs upp lite mer … det har jag nog sagt förut, men man glömmer ju som tittare nästan bort att Melodifestivalen är Sveriges uttagning till Eurovision. Som det nu är skulle det lika gärna kunna passera som en ”feelgood-kram-och-mys-show” där det mest bara är för syns skull som artisterna över huvud taget blir röstade på och går vidare till en final. Jag tror det skulle vara trevlig omväxling med t.ex. fler glimtar ut i Europa och inslag och resonemang kring de andra ländernas bidrag, och hur man ser på musik där … kanske gästframträdanden av artister som redan är klara för ESC i andra länder (sådana gästspel förekommer i flera länders uttagningar) istället för små sketcher där Eric Saade leker ståuppkomiker.
Det skulle bli intressant och relevant, och dessutom fortfarande förmedla budskapet om tolerans, fast på ett annat sätt än det vanliga självgoda och klyschiga.
Men det är klart, om SVT hade fräckheten att låta en helt okänd grupp från Lettland framträda som mellanakt i Melodifestivalen skulle det väl också bli ramaskri från tittarna … i självbelåtna Sverige är det väl inte många som är intresserade av att uppmärksamma de andra ländernas musik, annat än för att driva gäck med den.
Nu är det i alla fall en deltävling kvar, och vi får väl se om den gör någon skillnad. Att döma av utseendet på nästa lördags artister anar jag att jag kommer att gilla gruppen Pagan Fury … men det återstår väl att se. De har ju tydligen varit inblandade i reklammakeri på ett sådant sätt att de mycket väl kan ifrågasättas på samma sätt som Dolly Style.
Och sådant går mina skattepengar till, grrr. ;)
söndag 3 februari 2019
Efter deltävling 1: Åter till det normala – men samtidigt inte
Till att börja med – nej, i år tänker jag inte göra som tidigare år och skynda mig till datorn och skriva hastiga reflektioner i punktform så fort en deltävling har avslutats. Det känns inte som det blir riktigt genomtänkt på det sättet. Istället håller jag mig till att kommentera Melodifestivalen vid de tillfällen jag känner för det under turnéns gång, och det kan bli lite när som helst. Bara så besökaren vet.
Men nu kör jag i alla fall en ”dagen-efter”-krönika, för igår kväll var det premiär och det känns som det är på sin plats att skriva något nu när det är igång.
Det intryck jag fick av gårdagskvällen från Göteborg var att Melodifestivalen på något sätt nu vill återgå till det normala, det som den är tänkt att vara. Efter de senaste årens kritik (som var särskilt stark i fjol) försöker SVT se till att tävlingen blir det där innerliga, varma och oförargliga som alla engagerar sig i – det märks i luften på något sätt. Inte så att det egentligen var så där väldigt stor skillnad mot förra året just sett till programledarnas snack och de olika inslagen och så, men något är det som gör att det känns mer ”hemvävt” igen nu. Kanske att artistvykorten känns mer eftertänksamma? Eller att programledarna inte tramsar till det så mycket (ingen Fab Freddie)? Eller att låtarna faktiskt kändes ett snäpp intressantare nu än förra året? Det återkommer jag till.
SVT går i alla fall riktigt ordentligt in för att hela Sverige ska delta, inte minst genom det jobb de gjort med Melodifestival-appen och alla dess funktioner. Vem kan ifrågasätta att Mellon är något för hela svenska folket, när appen och dess möjligheter att göra en personlig profil och bjuda in vänner på ett annat sätt än tidigare, verkligen inbjuder till salig gemenskap för hela familjen i TV-soffan? (Det blev det alldeles definitivt i min egen familjs TV-soffa igår.)
Det är nästan så man glömmer vad tävlingen egentligen går ut på: att få fram ett bidrag som Sverige ska tävla i Eurovision med, och att det är riktiga artister som tävlar. Över huvud taget blir artisterna mer som objekt än riktiga artister när SVT med appen och upplägget gör det hela så mycket till underhållning för alla åldrar. Jag är inte säker på att det är något enbart positivt. Men det funkar för hur stämningen blir i TV-rutan – det går liksom inte att avfärda som bara trams längre, för tramsfaktorn har fått ge vika för mysfaktorn. Det sista är kanske en bra sammanfattning: istället för trams är det mys.
Som jag skrev nyss så känns såväl programledare som låtar ett litet snäpp bättre i år än förra året. Visst är det något förvirrande med fyra stycken programledare, det är svårt att bilda sig en bestämd uppfattning då, men nog gjorde de alla fyra en okej insats. Och deras manus är det inget fel på … jag tyckte det var rätt kul med den där piken om ”den mest splittrade kvartetten sedan alliansen”. :)
Låtarna nu i den första tävlingen var alltså också bättre jämfört med i fjol, även om skillnaden inte var stor: det var mer personliga och särpräglade inslag på något sätt, så att man åtminstone inte glömde bort dem på en gång. Jag brukar vara snål med hjärtan, men igår fick de flesta bidragen åtminstone ett hjärta av mig. Emellertid var det för mig något förargligt att ett av de bidrag som inte fick det blev en av finalisterna, nämligen Mohombi. Jag trodde att han skulle gå så långt – hans låt är radiovänlig midtempo-pop som är tillräckligt lagom för att gå hem hos de flesta, och så hade han ju en tecknad figur à la ”Heroes” med sig i showen också – men jag gillade inte att han gjorde det.
Samtidigt var det tvärtom med Arja Saijonmaa: jag måste tillstå att jag faktiskt gillar henne en del (den som vill kan lyssna på hennes strålande inspelning av ”Prospettiva Nevski” från 1987, en svensk översättning av en italiensk låt om en gata i Ryssland) och jag tyckte att hon fortfarande sjöng så där mäktigt som hon ofta har gjort. Bouzouki är dessutom ett härligt instrument och det var ett viktigt budskap i Arjas text. Tyvärr blev det ändå som jag misstänkte, att hon inte gick vidare, och på ett sätt var det underligt med tanke på att hon uppenbarligen hade sina anhängare i Scandinavium och det även fanns många tecken på kärlek till Arja i mitt eget sociala medieflöde och bland vännerna i min app. Hur kom det sig att hon trots detta kom sist?
Detta för oss in på det där med röstandet och hur det egentligen kommer att bli nu med de nya ändringarna. Blir det någon skillnad med åldersgruppfördelningen i appen? Skvallrade färgerna på hjärtat någonting om det?
Nej, när det gäller hjärtats beteende i rutan under framträdandena så kunde man genast konstatera att de färgerna verkligen inte säger en någonting alls, så det är lika bra att sluta titta på det med en gång. Och skillnad lutar jag redan nu åt att det inte blir. Det är möjligt att de olika åldrarnas sympatier inte skiljer sig åt så markant som en del tror, eller också är det faktiskt så att vissa användare med flit har registrerat sig i andra åldersgrupper än dem som de egentligen tillhör (framför allt i de äldres grupper) för att de tror att deras röster ska påverka mer där – men i vilket fall så ser det ut som slutresultatet blir detsamma. Mohombis finalplats visar det ganska tydligt. Det är precis den sortens låtar som har gått till final de senaste åren, och den nya röstningen ändrar inte på det. Den andra finalisten Wiktoria pekar på sätt och vis åt samma håll: där har vi inte någon midtempolåt utan en s.k. ballad, men hon är ändå en populär artist i Mellokretsarna och har en snygg show med det där regnet, och då faller vi in i samma mönster igen och Wiktoria plockar åt sig en finalplats. (Jag tyckte att hennes låt mest bara var en massa entonig högljudd sång i valstakt, och trodde personligen att Nano skulle komma före henne, men han föll kanske på ett tidigt startnummer och en något darrig sånginsats i början.)
Vad gäller Arja Saijonmaa så kan vi inte längre skylla på att ”det är bara barnen som röstar”: det blev ingen skillnad, Arja följde också det vanligaste mönstret, nämligen att gamla rutinerade rävar inte går vidare, även om det finns undantag som Owe Thörnqvist.
På så sätt kan man säga att trots att SVT har kämpat för att Melodifestivalen ska bli ”back to basics” och ”något för alla” igen, så fortsätter ändå själva resultatet att bli detsamma – det är den moderna radiopopen som går hem. Om det var det SVT i viss mån ville arbeta bort genom sina ändringar, att få till en större mångfald av stilar bland finalisterna, så ser det just nu ut som det kommer att misslyckas. En återgång till det traditionella och normala, men ändå inte.
Fast det har ju bara börjat än så länge … vi får se hur det blir under de kommande veckorna.
En sista sak jag vill säga är att det där att SVT med sådan värme går in för att alla i hela Sverige ska använda appen och inneslutas av Mello-gemenskapen, det innefattar inte bara Sverige utan utländska tittare också. Det var nämligen en sak jag märkte i mitt Twitter-flöde igår – att Melodifestivalens officiella Twitter-konto agerade tolk under hela kvällen och förklarade på engelska vad det var som hände i programmet och vad det var programledarna skämtade om och sådana saker. Alldeles uppenbart för att ta hand om de mer eller mindre hysteriska Eurovision-fans som tittar på Melodifestivalen utan att kunna svenska.
Jag har en känsla av att jag kommer att störa mig ganska mycket på dessa tweets i längden, även om det naturligtvis är omtänksamt av SVT att ha denna service. För ärligt talat, är det inte nästan lite osunt att Sverige är så fruktansvärt omhuldat i ESC-fankulturen? De där fansen engagerar sig i Melodifestivalen på ett sådant sätt att man kan tro att de tycker Sverige och MF är heliga och ska följas och vördas i andakt (och det tycker de säkert också). Borde man verkligen uppmuntra det? Det blir inte bra när Sverige sätts på piedestal och Melodifestivalen på något sätt får bilda standard och de andra länderna och deras uttagningsprocesser nästan glöms bort. Särskilt när det nu faktiskt är så att Melodifestivalen inte behöver vara något underverk av bra musik (och det är den inte heller). Ett enstaka land kan inte få ges inflytande på det sättet, det blir orättvist och skadligt för hela Eurovision Song Contest tror jag.
Men visst, en vacker gest är det ju och lite kul att se när SVT:s twittrare förklarar för utlänningarna vad skämten om Alliansen och Wiktorias hemort handlar om.
P.S. Förresten, var håller den statliga svenska televisionens påstådda hat mot Israel hus någonstans ...? Med det pausinslaget? Jag bara undrar. :)
Men nu kör jag i alla fall en ”dagen-efter”-krönika, för igår kväll var det premiär och det känns som det är på sin plats att skriva något nu när det är igång.
SVT går i alla fall riktigt ordentligt in för att hela Sverige ska delta, inte minst genom det jobb de gjort med Melodifestival-appen och alla dess funktioner. Vem kan ifrågasätta att Mellon är något för hela svenska folket, när appen och dess möjligheter att göra en personlig profil och bjuda in vänner på ett annat sätt än tidigare, verkligen inbjuder till salig gemenskap för hela familjen i TV-soffan? (Det blev det alldeles definitivt i min egen familjs TV-soffa igår.)
Det är nästan så man glömmer vad tävlingen egentligen går ut på: att få fram ett bidrag som Sverige ska tävla i Eurovision med, och att det är riktiga artister som tävlar. Över huvud taget blir artisterna mer som objekt än riktiga artister när SVT med appen och upplägget gör det hela så mycket till underhållning för alla åldrar. Jag är inte säker på att det är något enbart positivt. Men det funkar för hur stämningen blir i TV-rutan – det går liksom inte att avfärda som bara trams längre, för tramsfaktorn har fått ge vika för mysfaktorn. Det sista är kanske en bra sammanfattning: istället för trams är det mys.
Som jag skrev nyss så känns såväl programledare som låtar ett litet snäpp bättre i år än förra året. Visst är det något förvirrande med fyra stycken programledare, det är svårt att bilda sig en bestämd uppfattning då, men nog gjorde de alla fyra en okej insats. Och deras manus är det inget fel på … jag tyckte det var rätt kul med den där piken om ”den mest splittrade kvartetten sedan alliansen”. :)
Låtarna nu i den första tävlingen var alltså också bättre jämfört med i fjol, även om skillnaden inte var stor: det var mer personliga och särpräglade inslag på något sätt, så att man åtminstone inte glömde bort dem på en gång. Jag brukar vara snål med hjärtan, men igår fick de flesta bidragen åtminstone ett hjärta av mig. Emellertid var det för mig något förargligt att ett av de bidrag som inte fick det blev en av finalisterna, nämligen Mohombi. Jag trodde att han skulle gå så långt – hans låt är radiovänlig midtempo-pop som är tillräckligt lagom för att gå hem hos de flesta, och så hade han ju en tecknad figur à la ”Heroes” med sig i showen också – men jag gillade inte att han gjorde det.
Samtidigt var det tvärtom med Arja Saijonmaa: jag måste tillstå att jag faktiskt gillar henne en del (den som vill kan lyssna på hennes strålande inspelning av ”Prospettiva Nevski” från 1987, en svensk översättning av en italiensk låt om en gata i Ryssland) och jag tyckte att hon fortfarande sjöng så där mäktigt som hon ofta har gjort. Bouzouki är dessutom ett härligt instrument och det var ett viktigt budskap i Arjas text. Tyvärr blev det ändå som jag misstänkte, att hon inte gick vidare, och på ett sätt var det underligt med tanke på att hon uppenbarligen hade sina anhängare i Scandinavium och det även fanns många tecken på kärlek till Arja i mitt eget sociala medieflöde och bland vännerna i min app. Hur kom det sig att hon trots detta kom sist?
Detta för oss in på det där med röstandet och hur det egentligen kommer att bli nu med de nya ändringarna. Blir det någon skillnad med åldersgruppfördelningen i appen? Skvallrade färgerna på hjärtat någonting om det?
Nej, när det gäller hjärtats beteende i rutan under framträdandena så kunde man genast konstatera att de färgerna verkligen inte säger en någonting alls, så det är lika bra att sluta titta på det med en gång. Och skillnad lutar jag redan nu åt att det inte blir. Det är möjligt att de olika åldrarnas sympatier inte skiljer sig åt så markant som en del tror, eller också är det faktiskt så att vissa användare med flit har registrerat sig i andra åldersgrupper än dem som de egentligen tillhör (framför allt i de äldres grupper) för att de tror att deras röster ska påverka mer där – men i vilket fall så ser det ut som slutresultatet blir detsamma. Mohombis finalplats visar det ganska tydligt. Det är precis den sortens låtar som har gått till final de senaste åren, och den nya röstningen ändrar inte på det. Den andra finalisten Wiktoria pekar på sätt och vis åt samma håll: där har vi inte någon midtempolåt utan en s.k. ballad, men hon är ändå en populär artist i Mellokretsarna och har en snygg show med det där regnet, och då faller vi in i samma mönster igen och Wiktoria plockar åt sig en finalplats. (Jag tyckte att hennes låt mest bara var en massa entonig högljudd sång i valstakt, och trodde personligen att Nano skulle komma före henne, men han föll kanske på ett tidigt startnummer och en något darrig sånginsats i början.)
Vad gäller Arja Saijonmaa så kan vi inte längre skylla på att ”det är bara barnen som röstar”: det blev ingen skillnad, Arja följde också det vanligaste mönstret, nämligen att gamla rutinerade rävar inte går vidare, även om det finns undantag som Owe Thörnqvist.
På så sätt kan man säga att trots att SVT har kämpat för att Melodifestivalen ska bli ”back to basics” och ”något för alla” igen, så fortsätter ändå själva resultatet att bli detsamma – det är den moderna radiopopen som går hem. Om det var det SVT i viss mån ville arbeta bort genom sina ändringar, att få till en större mångfald av stilar bland finalisterna, så ser det just nu ut som det kommer att misslyckas. En återgång till det traditionella och normala, men ändå inte.
Fast det har ju bara börjat än så länge … vi får se hur det blir under de kommande veckorna.
En sista sak jag vill säga är att det där att SVT med sådan värme går in för att alla i hela Sverige ska använda appen och inneslutas av Mello-gemenskapen, det innefattar inte bara Sverige utan utländska tittare också. Det var nämligen en sak jag märkte i mitt Twitter-flöde igår – att Melodifestivalens officiella Twitter-konto agerade tolk under hela kvällen och förklarade på engelska vad det var som hände i programmet och vad det var programledarna skämtade om och sådana saker. Alldeles uppenbart för att ta hand om de mer eller mindre hysteriska Eurovision-fans som tittar på Melodifestivalen utan att kunna svenska.
Jag har en känsla av att jag kommer att störa mig ganska mycket på dessa tweets i längden, även om det naturligtvis är omtänksamt av SVT att ha denna service. För ärligt talat, är det inte nästan lite osunt att Sverige är så fruktansvärt omhuldat i ESC-fankulturen? De där fansen engagerar sig i Melodifestivalen på ett sådant sätt att man kan tro att de tycker Sverige och MF är heliga och ska följas och vördas i andakt (och det tycker de säkert också). Borde man verkligen uppmuntra det? Det blir inte bra när Sverige sätts på piedestal och Melodifestivalen på något sätt får bilda standard och de andra länderna och deras uttagningsprocesser nästan glöms bort. Särskilt när det nu faktiskt är så att Melodifestivalen inte behöver vara något underverk av bra musik (och det är den inte heller). Ett enstaka land kan inte få ges inflytande på det sättet, det blir orättvist och skadligt för hela Eurovision Song Contest tror jag.
Men visst, en vacker gest är det ju och lite kul att se när SVT:s twittrare förklarar för utlänningarna vad skämten om Alliansen och Wiktorias hemort handlar om.
P.S. Förresten, var håller den statliga svenska televisionens påstådda hat mot Israel hus någonstans ...? Med det pausinslaget? Jag bara undrar. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)