Inför Finlands uttagning – dags att hålla sig till det gamla?

Mitt i Sveriges nedbantade Melodifestivalomgång à 2021 har det nu blivit dags för Uuden Musiikin Kilpailu i Finland. Där är det, som det brukar vara, ännu mer nedbantat än i Sverige – så till vida att man nöjer sig med en enda finalkväll. Men just därför är det frestande för mig att dra en genomgång av vad som väntar under den finalkvällen och vad Finland har för möjligheter … det är ju liksom ganska snabbt gjort.
För övrigt har Finland utökat sitt UMK med 16,66 % sedan förra året, för den här gången är det faktiskt sju bidrag i startfältet istället för sex. Ser man på. Lite expansion och ambition.

Och apropå förra året, det ödesdigra 2020, så gjorde Finland den gången väldigt många ESC-fans besvikna (inte minst undertecknad) genom att inte välja den otroligt charmigt kitschiga ”Cicciolina” med Erika Vikman som sitt bidrag, utan istället sömnpillret ”Looking Back” med Aksel Kankaanranta. Det visade sig dock som bekant att det inte gjorde något, för bara några dagar senare ställdes hela Eurovision in, och då kom ju onekligen Finland att höra till de länder som inte förlorade mycket alls på den olyckan.
Jag hade i viss mån hoppats på att Erika Vikman skulle komma tillbaka nu i år istället och ha en ännu bättre låt att få revansch med, men nej, hon avvaktar tydligen med den saken. Däremot kommer Aksel igen och hoppas väl på att få åka till Rotterdam på riktigt den här gången. Precis som i fjol hoppas jag för min del innerligt på att han inte får det.

Men vi tar väl en överblick över startuppbådet i UMK 2021. Det är ganska spretigt och innehåller några sinsemellan rätt olika uttryck och stilar, och språkligt är två bidrag på finska, fyra på engelska och det sista på både-och. Här finns ett stycke extremt lättfotad dagisdiscopop, en raspig äldre herre, en parodiartad hårdrocksgrupp, ett par kvinnliga midtemponummer varav det ena är finskspråkigt och det andra framförs av en inlånad estniska, och en stillsam låt som man har svårt att känna takten i.
Ja, och så då en finstämd Aksel som svävar omkring och blundar innerligt i demovideon till sin låt ”Hurt”. Ärligt talat känns såväl videon som låten för mig som en direkt kopia av hans vinnare 2020, och jag tror inte för ett ögonblick att Finland har ett dugg bättre chanser i Eurovision med detta nya verk än vad de troddes ha med det förra.
Inte för att det nu känns som Finland har någon given finalplats med någon av de andra låtarna heller. Det är som det brukar vara i UMK, att det mesta känns tämligen anonymt, alternativt för svårbegripligt för Europa. Och någon uppfriskande ”Cicciolina” får man leta förgäves efter här.

Menar jag då att det är kört för Finland redan på förhand? Finns det ingen låt som sticker ut som finländarna skulle kunna välja?
Jo, ett par av bidragen skulle trots allt kunna utgöra intressanta val för Finland på sitt sätt. Men innan jag kommer till dem ska jag bara mycket kort kommentera ”de övriga”. Den inlånade estniskan jag nämnde nyss är en gammal Eurovision-bekant, nämligen Laura Põldvere, som representerat Estland två gånger i ESC: senast 2017 med ”Verona”. Nu söker hon sig till andra sidan Finska viken med bidraget ”Play”, men det faller för mig i samma tråkfack som Aksel. Likadant är det med det andra kvinnliga midtemponumret ”Kelle mä soitan” med sångerskan Ilta, som inte räddas av att texten är på finska. Något intressantare är sångaren Oskr (ja, han har tydligen tappat ett R) med ”Lie”, men i denna nästan trumlösa låt stör man sig mest bara på den skenbara avsaknaden av rytm – helt korrekt takt, men förvirrande – och tappar liksom det väsentliga.
Mer tydlig puls, och mycket mer fart, blir det onekligen när gruppen Teflon Brothers kommer igång. Här har vi också startfältets andra artist hämtad utifrån, för det är något otippat svenska Pandora som plockats upp från 90-talets eurodiscoarkiv och dammats av och nu fungerar som gästsångerska på den engelsk-finska låten ”I Love You”. Ja, den heter så, och känns därefter – den är oerhört infantil, och man får onekligen vissa associationer till Aqua, inte bara för parallellen att det var en dansk grupp med en norsk sångerska medan Teflon Brothers alltså är en finsk grupp med en svensk sångerska. Dock ska jag säga att Aqua var bättre … här blir det skämskudde så det förslår, och även om jag sett uppgifter om att det hela är en parodi så når inte den poängen fram till mig riktigt. När Pandora i slutet försöker sig på att säga ”mä rakastan sua” med väldigt tydlig brytning är det tvärtom verkligen bara pinsamt och inget annat. Men för all del – paradoxalt nog gör just den där löjlighetsfaktorn att detta är en av de kandidater som Finland skulle ha störst chans att nå final med. Tänk ”Wolves of the Sea” eller ”We Are The Winners”.

Emellertid skulle jag föredra att det blev något av de två bidrag jag ännu inte nämnt som fick representera Finland, och väljer man dessa följer man för övrigt principen att gammal är bäst.
I gruppen Blind Channels fall gäller det musikstilen. För rocktakter har ju Finland prövat förr, och det har förvisso gått hyfsat bra i de fallen, varför det kan vara ett någorlunda säkert kort att spela. Nu har jag visserligen en invändning mot Blind Channel och deras ”Dark Side”, och det är att den snarast känns som en parodi på alla de skräckingredienser som hårdrockgenren brukar innehålla … man får intrycket att detta är något slags skämthårdrockband snarare än ett seriöst dito, särskilt som grabbarna tydligen inte ens vet hur man uttalar ordet ”prayer”. Själva låten är inte heller bland de bästa man hört i genren. Men visst är den medryckande på sitt sätt, med vissa elektro- och hiphopinslag som inger känslan av ett finskt Linkin Park, och med tanke på det vanligtvis tunna rockutbudet i Eurovision och Finlands tradition av att fylla den luckan skulle jag ändå inte bli ledsen om Blind Channel vann UMK. Nämnas ska här att Finland på sistone har legat rätt högt upp på ESC-oddslistorna, och det har sannolikt med Blind Channel att göra: när Finland kan tänkas komma med hårdrock så skruvas förväntningarna upp!

Väljer Finland däremot startfältets äldste artist Danny (ej att förväxla med vår egen Danny Saucedo!) så lär de nog bli mindre tippade … men det behöver inte vara något dåligt med det. Här har vi nämligen ett bidrag som visserligen nog kan uppfattas som mossigt, men som jag tycker är någorlunda intressant ändå. Jag kände inte alls till Danny tidigare, men han är en riktigt ärrad gammal veteran till musiker i Finland med en femtio år lång karriär bakom sig (för övrigt är han också exmake till ovan nämnda Erika Vikman), och när han nu ställer upp i UMK kanske tävlingen borde byta namn till Vanhan Musiikin Kilpailu istället … 😊 Danny framför med låg och mörk röst en lugn och faktiskt ganska vacker låt, med den inte helt enkla titeln ”Sinä päivänä kun kaikki rakastaa mua”, vilket betyder ”på den dag då alla älskar mig”. (Jag har faktiskt lärt mig så mycket finska att jag förstod det utan att behöva slå upp det – duktigt va?) Sångaren är onekligen till åren kommen, det märks, och han tar inte precis i från tårna när han sjunger, men jag tycker inte det blir ålderdomligt trögt och segt utan tvärtom känslosamt på något sätt. Här tycker jag mig uppfatta det som saknas i de övriga sex UMK-bidragen, nämligen äkthet … visst, det kan verka konstigt att efterlysa den varan i Eurovision-sammanhang där allting anses oäkta per definition, men jag anser att äkthet ofta kan finnas även inom ramen för ESC och här hittar jag det. Än bättre blir det om man faktiskt kollar upp vad texten betyder, för då finner man att ”den dag då alla älskar mig” syftar på ens begravningsdag och alla vackra ord folk säger om en då, men inte förrän då. Det finns uppenbarligen ett stort allvar i detta, och temat gör att jag i ännu högre grad, på samma sätt som jag jämför Teflon Brothers/Pandora med Aqua och Blind Channel med Linkin Park, jämför Danny med den vemodige och spirituelle Johnny Cash.
Det är svårt att förutspå hur Europa skulle ta emot Danny om han fick representera Finland – det är möjligt att de skulle avskräckas av det finska språket och den krångliga låttiteln och av artistens ålder, och inte fatta något, men det kan också hända att Danny går genom rutan och förmedlar sin känsla över språkgränserna. Kanske värt att pröva experimentet? Jag har i alla fall till min egen förvåning det här numret som min UMK-favorit i år, även om jag inte tycker att det är något mästerverk (så långt ska jag inte gå).

Sammanfattningsvis ska jag säga att vill Finland välja något intressant så väljer de Danny, vill de välja smart så väljer de Blind Channel eller möjligen Teflon Brothers (även om de får skämmas för det sistnämnda). Det är dessa tre jag tycker sticker ut någorlunda, om än på olika sätt, och det är egentligen det allra viktigaste. De övriga fyra låtarna sticker inte ut alls, så dem gör Finland bäst i att undvika.
Men tyvärr är ju risken ganska stor att fjolårsvinnaren Aksel får en massa sympatiröster, bara för att han inte fick tävla i något ESC förra gången och därför borde få det nu som kompensation enligt många. Ja, då får Finland skylla sig själva i så fall, om man tänker så. Jag anser för min del att det bästa är att börja om från början och tänka nytt. Vilket i det här fallet innebär att tänka gammalt.

Dags ... så smått ... för säsongen 2021

Den här lördagen börjar säsongen. Då blir det tillfälle att äta en hel del chips framför TV:n. 😊
Ja, det känns faktiskt inte som jag har så mycket annat än chipsen att kommentera just nu. Efter det år som varit (och tumultet är ju inte över än heller för den delen) är man inte riktigt upplagd för Melodifestival på samma sätt som det brukar vara … jag har inte reflekterat lika mycket över att det är dags snart.

Men det är klart att det på sitt sätt kan bli en tillställning värd att notera när den nu kommer igång – för det blir ju intressant att se hur vår svenska uttagning blir nu i år när den blir så nedbantad. Hur det kommer att funka när allt sänds från en studio utan publik och festen inte åker på turné längre. Om allting blir torrt och tråkigt, eller om det tvärtom känns som välbehövlig omväxling att slippa de svulstiga och självbelåtna melodifestivalturnéer med nostalgiska hyllningssekvenser som dominerat de senaste åren. Om TV-tittarna kommer att vara med på noterna eller om de tröttnar fort och det blir en massa kritik mot att ingenting är som förr (och vad i så fall reaktionen blir från SVT). Om smittspridningen kommer att göra att en del artister får kliva av och framträda i form av ett bandat inslag istället. Om landets Mellohatare kommer att brista ut i vilda protester över att programmet får fortsätta fast det minsann inte alls är coronasäkert … ja, sådana sura kommentarer är jag vid närmare eftertanke helt övertygad om att det blir, för tiderna är ju sådana att ingen minsann unnar någon annan att få ha något kul.
Alla dessa frågetecken och denna märkliga form av förväntansfulla ovisshet gör att Melodifestivalen ändå blir ett välkommet avbrott i coronavardagen.

När det gäller bidrag och programledare har jag dock inga stora förhoppningar. Det är bara två detaljer som har fått mig att höja på ögonbrynen från inför-snacket: den ena är att Timbuktu ska vara programledare i en av deltävlingarna, och den andra är att Mustasch finns bland artisterna. I övrigt kommer jag faktiskt nätt och jämnt ihåg vilka det är som ska vara med. Vilket ju å andra sidan gör att det finns utrymme för positiva överraskningar.

Ja, titta tänker jag naturligtvis göra, underligt vore väl annars. Men jag kör samma upplägg som förra året, det vill säga att jag väntar med de stora analyserna – jag diskuterar inte respektive deltävling allt eftersom, utan det blir en reflektion först inför finalen när jag kan sammanfatta alla intryck lite bättre (och naturligtvis en efter finalen när vi har en vinnare klar).
Bara så att ingen behöver undra varför det inte dyker upp några nya texter här fastän Mello är i full gång.
Fram med chipsen – nuuuu kör vi! Om än lite tveksamt så här till en början, helt enkelt.