Melodifestivalfinalen 2021: dagen efter

Det gick som jag trodde – och som de flesta trodde.
Seger för Tusse, och dessutom en högst imponerande sådan. Även om John Lundvik för två år sedan imponerade genom att få maxpoäng av samtliga jurygrupper, så var Tusses bedrift igår nästan ännu mer anmärkningsvärd, då han tog hem tittarnas hjärtröster med en marginal som aldrig tidigare varit så bred och egentligen inte borde kunna vara det heller (med tanke på att folk ger hjärtan till alla i appen). Att han dessutom tydligen vann i samtliga åldersgrupper plus telefonröstningsdelen säger en hel del. Det är bara att buga sig och säga ett ödmjukt grattis.
Som jag har sett påpekas på andra håll så ansluter sig Tusse nu till en liten exklusiv skara av ”tonåringar som representerat Sverige i ESC” (de övriga är Carola, Frans, Anna Bergendahl samt Richard och Louis Herrey), han blir den första ESC-representanten på länge från Dalarna, och dessutom är han den förste som klarat bedriften att vinna både Melodifestivalen och Idol. Märkligt egentligen att det dröjde så pass länge innan någon vann både-och, med tanke på vilken intensiv symbios de båda musiktävlingarna lever i med varandra. Jag är inte odelat positiv till att de gör det om jag ska vara ärlig – det finns så många andra källor än Idol-omgångar man som artistansvarig kan leta i för att hitta artister till MF-bidrag – men man kan inte förneka kopplingen.

Om det berodde på fördelen att vara ”känd från Idol” vet jag inte, men svenskarna verkade ju vara högst eniga om att de ville se Tusse som vinnare, och det är roligt på flera sätt. Även om jag tar för givet att han blev framröstad till seger på grund av låten och sin egen artistiska insats, och inte av några ”sympatiorsaker”, så kan jag inte låta bli att finna något högst föredömligt och angenämt i att en kille med bakgrund som ensamkommande flyktingbarn får äran att representera Sverige i Eurovision – med en låt vars text också rör sig på toleransens och solidaritetens område – i ett annars tämligen kallt svenskt samhällsklimat à 2021. Och än mer intressant blir det ju om man betänker att svenskarna nu har röstat fram ”färgade” artister tre år i rad! Det känns befriande, och det enda jag möjligen kan önska mig är att denna vidsynthet från svenska folket bara kunde få sträcka sig till synen på de andra ländernas bidrag i Eurovision också … där har vi ju dessvärre fortfarande kvar vår stroppighet, men vi kanske bättrar oss även på den punkten vad det lider?

I alla fall så har jag alltså inget emot att skicka detta till Rotterdam, då jag förutom mångfaldsaspekten tycker att ”Voices” (även om titeln i första hand för mig är ett pampigt stycke av Vangelis) är en utmärkt låt – det bästa bidrag Sverige haft sedan 2015 eller möjligen 2016. Sedan är den ändå ingen absolut höjdare, och jag hade som bekant blivit ännu gladare om Clara Klingenström fått avgå med segern istället, men det räknade jag egentligen aldrig med. Dock är det lite konstigt att de flesta kommentarer jag såg eller hörde citeras faktiskt angav just att de tyckte Clara var bäst; det var fler än en som menade att ”min favorit är Clara men jag tror Tusse vinner”. Jag antar att min vänkrets helt enkelt inte är så representativ för Sverige, för annars hade väl Clara fått fler poäng än hon nu fick? Eller är det så att folk faktiskt missuppfattar och tror att man ska rösta på den man tror kommer att vinna istället för den man vill ska vinna? De båda sakerna, att tippa och att gilla, har ju onekligen blandats ihop förr av vimsiga betygsättare ...
Nåja, eftersom siffrorna blev så överlägsna som de blev är det kanske ändå inte så mycket att snacka om att vi skickar rätt bidrag, när nu alla var så överens om det.

När det gällde jurygrupperna var de förvisso också som helhet med på noterna, så i protokollet är allt i sin ordning, men det är värt att notera att juryerna var en aning mer spretiga och att alla inte gav höga poäng till Tusse. (Storbritanniens jury har redan tidigare utmärkt sig för att rösta konstigt när vi anlitat dem i MF, och det gjorde de nu också.) Dessutom ger juryn en ganska missvisande bild av Europa eftersom den östra sidan av världsdelen inte var tillräckligt väl representerad.
Jag misstänker därför att det, när det väl är dags för ESC i Rotterdam, kanske inte blir ett riktigt så himlastormande bra resultat för Sverige som Melloresultatet kan få oss att tro. Tusse och ”Voices” har vissa nackdelar i och med att det saknas ett visuellt uttryck som verkligen sätter sig i tittarnas minnen, och något ”litet extra” eller en ”gimmick”, vilket gör att en hel del i Europa kan uppfatta det hela mest bara som ytterligare ett tillrättalagt popnummer från Sverige av samma slag som vi brukar komma med. Det är nog därför mer sannolikt att Tusse får ett liknande facit som John Lundvik, det vill säga mycket poäng av juryn och lite mindre av tittarna, och blir typ femma (en placering som Sverige ganska ofta har parkerat på). Men jag kan inte tänka mig annat än att han fortsätter Sveriges snygga svit av topp 10-placeringar som pågått i fem år (och sett längre tillbaka är det åtta stycken på de nio senaste åren). Jag har inte börjat lyssna på de andra ländernas bidrag ännu, det ska jag göra nu endera dagen, men så länge jag inte finner en ovanligt stor mängd starka låtar där tror jag att Tusse har Sveriges finalplats som i en liten ask.

Kan man säga något mer om finalen?
Ja, jag får ju förstås skryta med att jag tippade den ganska bra. Som synes fick jag fem rätt i mitt tips i appen, vilket kanske inte låter så mycket, men där handlar det ju om att pricka in samtliga tolv på rätt ställe och det tror jag knappast att någon lyckas med, varför fem rätt är ett ganska bra facit. Rättar man min tipsrad på det mer korrekta sättet (alltså att få maxpoäng för en helt rätt placering, maxpoäng minus en när man har tippat en placering fel, och så vidare neråt) så blir det 129, vilket allt är en hög siffra. 😊 Jag hade vidare helt rätt i att Paul Rey, Alvaro Estrella och Anton Ewald skulle ta ut varandra och att Eric Saade skulle dela folket för mycket (hos tittarna var han bara fyra), och även om The Mamas inte nådde upp till att utmana Tusse (Saade slank in däremellan) så var det ändå bra nära: hos tittarna var det Tusse och The Mamas som var etta och tvåa. Mammorna fick säkerligen en del sympatiröster ändå.

Produktions- och programledarmässigt var gårdagens föreställning rätt så avslagen … jag tyckte spontant att skämten föll mer platt nu och det började kännas som man från SVT:s sida blivit trött på alltihop. Shima Niavarani gjorde dock en bra insats i sin tolkning av ”Move”; det traditionella inslaget att förra årets vinnarlåt tolkas på ett nytt sätt brukar alltid vara intressant.
Mest pinsamt blev det naturligtvis när ljudet tappades i anslutningen till Storbritanniens och Schweiz talespersoner – även om man kan se det som ett missöde som på ett tragikomiskt sätt matchade året som gått, med alla dessa distansförbindelser som hakat upp sig. Christer Björkman kunde i alla fall inte riktigt hantera det utan blev märkbart irriterad (jag kan tänka mig att han brukar bli rätt sur när något går fel i rösträkningsrummet bakom kulisserna också). Det blev alldeles uppenbart att han inte riktigt kan improvisera i sådana lägen, och det kan jag väl i och för sig inte klandra honom för … jag tycker inte själv heller om rubbade cirklar.
Apropå Björkman så var det inget fel på att hedra honom med lite extra avskedsshow – jag har alltid tyckt att han förtjänat mer respekt än han fått både som artist och musiktävlingsboss – men det är bra att han faktiskt tar avsked nu. Det behövs lite nytt blod och nya idéer i Melodifestivalen och jag hoppas att de nya ansvariga ser till att få till detta på rätt sätt. I synnerhet när det gäller artisturval naturligtvis, och att göra något åt de förvirrade internationella jurygrupperna och tona ner dem igen. Men SVT kan gärna ta sig en funderare i det stora hela på hur man ska kunna gå vidare och utnyttja det faktum att intresset för MF faktiskt var lite högre igen i år. Om man kan hitta formeln för att få det att fortsätta vara det även när det inte är pandemi, så har man ju kommit någonstans.

Nu vankas i alla fall den roligaste tiden på året, nämligen när Eurovision närmar sig. För i år ska väl tävlingen kunna bli av i alla fall, även om det blir nedbantat i Rotterdam också. Jag har hittills endast lyssnat på två av de andra länderna: Finland (som också gjorde ett ganska klokt val då det blir rockarna i Blind Channel) och Litauen, men nu är det dags att gå igenom de övriga också ett och ett. Och då blir det väl fler blogginlägg här, i takt med att jag upptäcker intressanta saker på vägen.
Jag har talat. På återseende!

Inför Melodifestivalens final: vinner favoriten eller avgör sympatirösterna?

Då har vi nu alltså ett startfält till 2021 års Melodifestivalfinal. Och spontant kan man ju inte kalla det startfältet för särskilt varierande. Den som kan sin Mellohistoria kan omedelbart konstatera att nio av de tolv artisterna är sådana som varit med i tävlingen förr (fyra av dem har dessutom vunnit den), och det känns ju inte så nyskapande. Stilmässigt är det inte heller någon omväxling precis. Rocken verkar helt ha gjort sitt nu, något plojbidrag finns det inte den här gången och inte heller var det mycket till ballader som kom med. Det är vanlig, regelrätt pop som gäller till allra största delen.
Sedan får jag i och för sig medge på plussidan att den popen är något bättre nu än förra året. Den gången var det ännu mer befogat att använda det i Eurovision-sammanhang ganska populära ordet ”generic”, det vill säga allmängiltig, slätstruken, något som är välgjort men inte gör något intryck. Sådant var problemet 2020, och sådant är problemet i viss mån nu också, men jag tycker ändå att det – efter en riktigt klen första deltävling – har varit något starkare låtar under programserien som helhet och att flera av dem nu också är med i finaluppsättningen. En har jag verkligen kommit att gilla riktigt ordentligt (återkommer till det) och ytterligare ett par är åtminstone intressanta, till skillnad från i fjol då det inte var något bidrag alls från hela Melloturnén som tog plats på min spellista.
Apropå ingenting så kan det också noteras att andelen svenskspråkiga bidrag är den största på sex år (25 %), vilket ju också en liten aning motsäger bilden av likriktning.

Om man ska kommentera hur årets Melodifestivalserie har varit så har det faktiskt i största allmänhet varit trevligare att titta nu än förra året. Många kanske tycker det är tråkigt att allt har sänts från Annexet utan publik, men för mig har det snarast känts befriande att slippa svulstiga shower där programledare och andra medverkande har skuttat runt inför ett stort skyltviftande publikhav och sjungit hyllningsnummer om hur otroligt bra vi är på att göra musik i Sverige och vilken otroligt stor tolerans vi har. Det avskalade formatet har gjort Melodifestivalen gott – tävlingen har så att säga fått komma ner på jorden lite. Jag tycker också det har funkat ganska bra med de skiftande programledarna som gjort att det blivit olika profil på deltävlingarna, och det har som helhet varit mer ren underhållning än skämskudde på deras manus. Även pausinslag och annat har varit bättre, inte minst nu i Andra Chansen där Grotesco-gänget fick hålla låda på sitt vanliga strålande sätt (även om det var i ett förinspelat inslag).
Så visst, det har gått bra med tanke på de virusdrabbade förutsättningarna, och finalens startfält är inte dåligt … men aningen mer variation hade likväl åtminstone jag önskat mig!

Nu när det är final verkar det tyvärr inte heller bli någon variation i upplägget utan samma stuk som förra året, det vill säga att det är åtta internationella jurygrupper som väger upp tittarnas åtta röstningsgrupper (de sju åldersspannen i appen plus telefonrösterna). Jag hade mycket hellre velat se en annan fördelning med mindre andel jury, och framför allt uppläsning av de sju åldersgruppernas röster en och en, men så blir det tydligen inte.
Nämnas ska väl här att ett av de länder som från början var med bland de internationella juryerna var diktaturen Belarus, men SVT fick efter kritik hastigt ta och plocka bort dem och ersätta dem med Storbritannien … det var nog klokt, för även om det ledde till att det på nytt blir övervägande västländer i juryn så är det på tok för laddat att på något sätt fjäska för Belarus just nu. (Det stormar kring landet i Eurovision-sammanhang också för närvarande, men det behöver jag inte gå in på här.)

Nå, hur kommer det att gå för vårt startfält i finalen nu då, hos jury och tittare? Vad har Sverige att välja mellan och vad gör vi bäst i att välja för någonting?

Ja, till skillnad från förra året, då det var ganska ovisst, så känns det som det finns en ganska tydlig favorit nu. Den favoriten heter Tusse. (Jag har svårt att vänja mig vid att han kallar sig så, då jag mest tycker att det låter som en katt, men förr eller senare börjar väl mina associationer att vända …)
Tusse har i sin pompösa och lätt skotskklingande pophymn ”Voices” den i mitt tycke näst bästa av alla de 28 låtarna i år, och det tycks onekligen som att han kan tilltala såväl tittare som jury med den i ganska stor omfattning. Sverige skulle inte behöva skämmas för detta som bidrag i Eurovision – särskilt inte ur ett mångfaldsperspektiv! – och även om jag inte tror att vi vinner med den (det gör vi inte med någon av årets finallåtar) så är det en av de låtar som jag känner mig rätt säker på att vi skulle klara Eurovision-semifinalen med. Allt är bäddat för Tusse.
Men det som möjligtvis skulle kunna stoppa honom – det enda som skulle kunna stoppa honom, faktiskt – det är om tittare och jury på något sätt får för sig att The Mamas borde ha kompensation för att de aldrig fick representera Sverige förra året. Att de får så mycket sympatiröster att det räcker ända fram. Omöjligt är det inte att detta inträffar: det har redan hänt i andra länder i Europa att fjolårets artist ställt upp nu i år och vunnit (Estland, Litauen), även om det också har hänt att de ställt upp och inte gjort det (Finland, Norge). Man får åtminstone vara öppen för möjligheten att folk tänker så. För min del hoppas jag inte på det, då The Mamas har en tråkigare låt i år än den de vann med förra året (och den var ganska tråkig den också!) och hellre borde vinna på meriter än på att bli ”syndomtyckta”, men om det är någon faktor som kan försvåra för den annars givne vinnaren Tusse så är det den. Jag tror följaktligen på att röstningen blir en uppgörelse mellan Tusse och The Mamas – det är mitt kortfattade tips i år. Någon större diskrepans mellan tittare och jury verkar inte heller sannolik, utan jag tror att de kommer att vara på samma spår i hög grad.

En del anser att Eric Saade eller Dotter också skulle kunna ha ett ord med i laget och en fot med i toppstriden, varför det då kan bli en uppgörelse mellan fyra artister istället för två, men det tror jag inte riktigt på.
Eric Saade har visserligen en bra låt han också. Han vinner mycket på att ha lämnat sin tidigare barnsliga pop till förmån för ett delvis nytt uttryck; ”Every Minute” har mer gemensamt med hans mognare syntpoplåt ”Colors” från häromåret än med ”Manboy” eller ”Popular”, och det är inte helt fel. Han har också fördelen av ett visuellt utstickande och snudd på konstnärligt nummer, vilket han är nästan ensam om i finalen. Men samtidigt klyver det numret tittarna alltför mycket – alla uppskattar inte och alla begriper sig inte på att se Eric hasa omkring i vit slipover på en stor kvadrat. Vad gäller Dotter tror jag att hon fick sin chans förra året och bara då: ”Little Tot” har troligtvis inte samma genomslag som 2020 års ”Bulletproof”, och klarar helt enkelt inte konkurrensen från Tusse och The Mamas (och Saade).

Övriga bidrag har jag ännu svårare att se att de skulle kunna ha med toppstriden att göra. Charlotte Perrelli kan kanske mobilisera vissa röster med sin medryckande pop som är en återgång till hennes tidigare stil, men det är en sak att gå till final och en annan att verkligen vinna den … så långt når hon inte den här gången. Paul Rey, Anton Ewald och Alvaro Estrella är i mina ögon tre ganska liknande artister (även om de inte direkt har samma musikstil alla tre): unga snygga killar som just här inte riktigt har det lilla extra och som lär ta ut varandra. Danny och Arvingarna är två svensksjungande akter som klarade sina direktbiljetter till finalen mest tack vare att det inte var mycket till konkurrens i deras deltävling, och väl i final lär de inte ha mycket att hämta. (Synd på Danny, som förlorat mer på ”obegripligt stilbyte” än Eric Saade har gjort.) Liksom inte heller Klara Hammarström, som jag ser som ett tämligen anonymt Andra Chansen-bidrag som mycket riktigt också har placerats undanskymt på startnummer två i finalen.

Då återstår alltså en låt – och där har vi den som jag själv tycker bäst om av alla i årets MF. Clara Klingenström och hennes ”Behöver inte dig idag”. Även om jag på sitt sätt hade uppskattat att ha Eva Rydberg och Ewa Roos och deras ding-dong-galenskaper i final så är jag uppriktigt glad att allvar vann över humor och Clara besegrade de äldre damerna i den duellen (när de nu var tvungna att möta varandra).
Jag är själv något förvånad över att jag har tagit till mig ”Behöver inte dig idag” så starkt, för i vanliga fall brukar jag nämligen ha svårt för modern svenskspråkig pop och hur låttexterna är skrivna nu för tiden … det är något som stör mig med alla dessa sångerskor som försöker låta som Veronica Maggio (och sångare som försöker låta som Håkan Hellström) och sjunger köksvaskrealistiska och moderna rader i stil med att ”jag går runt och röker och allting är great men jag blir så j-a lack på dig och jag har not a single basplektrum kvar”. 😊 Men när det gällde Clara Klingenström så infann sig inte denna kritiska känsla, utan här uppfattar jag istället en ärlig, naken och uppriktig svensk text – och framför allt en väldigt snygg låt rent musikaliskt, med den melodin, det läckra ekande gitarrkompet och Claras spröda röst. Den växer till på köpet för varje gång.
Jag gillar kort sagt detta väldigt mycket, och om jag fick bestämma skulle vi utan tvekan skicka det som Sveriges Eurovision-bidrag. Och då är det inte bara för att Clara är bra utan även för att (det har jag sagt förr) det vore så trevligt om vi kom med en låt på svenska för ovanlighetens skull. Till och med Danmark har ju bestämt sig för ett helt danskspråkigt bidrag nu, varför kan inte vi också pröva det egna språket någon gång? Vinna skulle vi inte göra, men det skulle inte bli fiasko heller, det tror jag inte. Helt klart värt att ta tillfället i akt och pröva.
Ja, jo, men jag tror väl dessvärre inte att Clara Klingenström har någon chans på toppen nu på lördag, inte mer än vad någon av de andra jag räknade upp har. Hon kan kanske nå upp till en topp fem-placering eller något, men det blir helt enkelt inte möjligt för henne att få hela folket med sig (och charma de utländska jurygrupperna med en låt på svenska) så mycket som behövs för att vinna. Tyvärr. Fast det hindrar ju inte att jag för egen del tänker ge henne fem hjärtan och inga hjärtan alls till någon annan … jag ska göra vad jag kan för att pusha fram detta bidrag!

Men vinner, det gör Tusse. Det tror jag faktiskt. Inte ens de extra hjärtan som The Mamas kommer att få som tröst för sin uteblivna Rotterdamresa förra året kommer att kunna råda bot på den saken.