Nu börjar Melodifestivalen igen. På sätt och vis alltid efterlängtat, och det är det nu också. Jag kommer att titta, det är klart att jag ska. Men låt mig säga det rent ut – i år kommer jag inte att kommentera efter varje deltävling.
Det brukar vara ungefär samma Melodifestivalcykel för mig varje år. Artisterna och bidragen presenteras i november, och då brukar min reaktion vara ett uttråkat och besviket ”meh”. Inte för att jag har några förhoppningar numera, jag vet precis hur det kommer att bli, men det känns ändå som det blir ett snäpp värre för varje år. Inga intressanta namn, inga riktiga stjärnor, inga creddiga, inga alternativa, inget nytänkande (och ingen hårdrock), utan bara ett typiskt uppbåd av typiska Melloartister som i många fall har varit med alldeles för många gånger tidigare. Det blir jag trött på. Jag kan varje år rentav tänka att ”nej, den här gången ska jag inte ens titta”, eller åtminstone att om någon av deltävlingarna skulle råka krocka med någon annan aktivitet så att jag missar den så gör det ingenting.
Sedan blir det ändå samma visa när det väl är dags – nämligen att jag sitter där och tittar ändå, och vid det laget faktiskt har fått upp ett visst intresse trots allt, och tycker att vissa av låtarna är helt okej eller kanske rentav bra, och därför också ägnar mig ivrigt åt att hjärtrösta och skriva kommentarer en lång stund efteråt.
Jag vet att det kommer att luta åt det hållet nu också, så jag ska verkligen inte påstå att jag inte tänker titta och inte i viss mån roas – det skulle jag bara få äta upp. Det är klart att jag gillar Melodifestivalen trots allt, det är ju rolig underhållning och så där. Programmet utgör dessutom i min familj trevliga gemenskapskvällar då alla i familjen är med och tittar, och om inte annat så vill man ju slå vakt om det.
Dock är det så att den där känslan av menlöst artistuppbåd har varit värre än någonsin inför årets upplaga. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot att få se och höra den skara som nu ska framträda. Förr om åren kunde det åtminstone finnas ett eller två undantag som verkade lite mer lovande, men det gör det inte nu, inte ett endaste dugg. Sorry.
Inte heller är jag överdrivet lockad av den stämning som jag redan nu vet kommer att prägla alla sex programmen – nämligen den där känslan av odräglig självgodhet och frosseri i Mello-egenkärlek. Det kommer att bli en hel massa prat om ”hela Sveriges fest” och allt vad den står för i form av hjärtlighet och öppenhet … inget fel med det, men jag hoppas ni fattar vad jag menar, det blir ju liksom så självbelåtet att man storknar. Flams och trams med artisterna, varvat med sentimentala hyllningar av olika slag. Och så blir det mängder av nostalgiska inslag, inte minst i form av det där nya påfundet med Melodifestivalens Hall of Fame som säkerligen kommer att ta en hel del utrymme. Jag orkar liksom inte med det.
Tänk om det kunde vara något annat på programmet någon gång också … andra aspekter som till exempel (vilket jag innerligt skulle önska mig) glimtar utifrån Europa och hur det går med de andra ländernas uttagningar. Och vad de andra länderna i sin tur kan tänkas tycka om våra tävlande. Och gästframträdanden av utländska artister, istället för våra egna som bara bidrar till den svenska självfixeringen i sina pausnummer. Sådant, att uppmärksamma själva tävlandet och den internationella aspekten lite mera, skulle vara otroligt mycket mer givande än det navelskåderi som Melodifestivalen istället har blivit.
Min inställning att Eurovision Song Contest är mycket intressantare och bättre än Melodifestivalen gör sig påmind igen, helt enkelt. Det är nog lite därför jag tjurar.
Ja, som ni märker så låter jag ju väldigt negativ här och sabbar säkert stämningen för alla Melloälskare, men som sagt, titta tänker jag göra i alla fall för så hemskt är det inte och det skulle också kännas ganska konstigt att låta bli. Däremot har jag bestämt mig för att någon intensiv rapportering med kommentarer efter varje deltävling inte är nödvändig i år. Den energin har jag för närvarande ingen lust att lägga. Det räcker att förströ sig med att bara titta.
Skriver jag något här på bloggen de närmaste veckorna blir det därför inte om Mello, utan snarare om vad som pågår i Eurovisionvärlden (där ju andra uttagningar är i full gång). MF väntar jag med att blogga om tills det är dags för final. Då är det möjligt att det kommer ett förhandstips till finalen, och en analys efter finalen blir det garanterat.
Dock ingenting under turnéns gång som sagt. Ni får analysera själva istället.
