Eurovision

Eurovision

söndag 14 april 2024

Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.
Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

onsdag 10 april 2024

Israel i Eurovision: så här ser jag på det

Egentligen brukar jag inte uttala mig om konflikten mellan Israel och Palestina. Det är ett av några stycken ämnen som jag alltid försöker undvika att kommentera eller hamna i diskussioner om på sociala medier.
Men i årets ”Eurovision-rörelse” är det nästan omöjligt att engagera sig i tävlingen utan att åtminstone ha sagt något om hur man känner inför det där. Så jag ska ändå göra ett försök att förklara min attityd – eller mina attityder, för alldeles enkelt är det inte.
Fortfarande tänker jag försöka göra detta utan att säga alltför mycket om Mellanösternkonflikten i sig, för den vill jag som sagt inte debattera egentligen. Jag ska koncentrera mig just på Israels vara och inte vara i Eurovision och hur jag tänker där. I den mån det går att hålla detta åtskilt från själva konflikten.

Många anser som bekant att Israel inte borde få vara med i Eurovision i år, av samma skäl som Ryssland och Belarus inte är med längre – att det som staten Israel gör är oförenligt med Eurovision Song Contests anda och principer och att det oundvikligen på ett osmakligt sätt blir politik om man låter dem vara med.
Där tycker jag inledningsvis att visst, ja, det blir politik om Israel får vara med, men å andra sidan blir det i högsta grad politik om man tar beslutet att inte låta dem vara med också. Så den aspekten kan kvitta. Ibland är politiska signaler oundvikliga hur man än gör.

Om sedan Israels handlingar i Gaza är skäl nog att se landet som lika skurkaktigt som Ryssland och Belarus, och därmed anse att det har förverkat sin rätt att delta i ett fredens och vänskapens evenemang, det kan man ha olika åsikter om.
Och det är just att man kan ha olika åsikter om det som gör saken besvärlig. Det är förfärliga saker som pågår i Gaza, jag säger inte annat, men trots detta råder det ju fortfarande markant olika uppfattningar bland folk och politiker om huruvida Israel ska sättas i skampåle eller inte. Situationen är helt enkelt en annan än när Ryssland uteslöts ur Eurovision för två år sedan. Då var de allra flesta överens om att nej, det här går inte längre, Ryssland har gjort sig omöjliga. Likadant var det med Belarus; där var det visserligen inte någon invasion av ett grannfolk som föranledde uteslutningen, men EBU tröttnade på att Lukasjenko-diktaturen försökte utnyttja Eurovision för sina egna syften och hela Europa instämde och så fick belarusierna flyga och fara.
Nu är det alltså inte riktigt så med Israel, hur gärna man än skulle vilja ha det till det. Det är för mycket oenighet för att det ska gå att avkunna en objektiv dom att Israel gjort sig obehöriga för ESC. Särskilt med tanke på att ingen säger något om Azerbajdzjan, trots att det landet inte heller precis är några mästare på mänskliga rättigheter och precis har skrämt ut alla armenier ur Nagorno-Karabach. En omständighet som blivit totalt bortglömd efter den 7 oktober och som jag gärna vill lyfta. Om Israel ska uteslutas, då borde man alldeles definitivt ha vänt blicken mot Azerbajdzjan också.

Men om vi nu ska koncentrera oss på Israel så finns det i det fallet en tudelad opinion, och om man låter den ena eller andra sidan i debatten avgöra Israels Eurovision-existens så blir det därför i någon mån godtyckligt, och därför har vi inget annat val än att avgöra saken på andra och mer objektiva sätt.
Då får man lämpligast gå efter det där med sanktioner och sådant. Ryssland fick genast en massa sanktioner mot sig när de invaderade Ukraina, och har uteslutits från idrottsevenemang och allt möjligt. Fullt logiskt att de inte får delta i Eurovision då. Men har Israel blivit föremål för något liknande? Svar nej, det har de inte, de är fortfarande utan begränsning med i alla turneringar och tillställningar. Jag tycker därför, för min personliga del och i ett försök att vara saklig, att det är rimligt att de inte utesluts ur Eurovision heller. Om läget blir annorlunda på den här punkten längre fram kan det däremot förstås bli aktuellt (fortfarande rent objektivt sett från min sida), precis som med Jugoslavien. Det landet deltog i Eurovision 1992 trots att de just då börjat bomba Bosnien sönder och samman – men bara ett par veckor efter ESC belades de med sanktioner från FN och kastades bland annat ut ur fotbolls-EM (så att Danmark kom in som reserv och senare tog guld, det minns ni nog!). Då försvann också Jugoslavien från Eurovision, och hade sanktionerna kommit en aning tidigare så hade de inte varit med år 1992 heller. Likadant kan det givetvis bli med Israel, och då tänker jag för min del i så fall inte säga något om det, för då känns det rent sakligt sett logiskt att ge Israel respass.
Nu kan man förstås invända att i Israels fall så kommer de aldrig att drabbas av några sanktioner, eftersom det finns vissa länder (läs: USA) som jämt sätter P för sådant … och då borde EBU visa egen vilja och föregå med gott exempel … men jag tycker ändå principen att ”invänta andras sanktioner” håller. Det skulle nog räcka med att EU tar i med hårdhandskarna, för då kan diverse organisationer och idrottsförbund följa efter, som fallet var med Ryssland, och då hänger EBU också på.

En sista sida av saken är sedan det här med Belarus, som på de flesta områden inte har några sanktioner mot sig (de deltar fortfarande t.ex. i fotbollens EM- och VM-kval) men som ändå har förvisats ur Eurovision. Kan man inte utesluta Israel enligt en ”lex Belarus”?
Här är mitt svar nej, än så länge inte, men det är nog viktigt att hålla koll på vad som händer. Den största anledningen till att EBU kastade ut Belarus var ju att landet använde tävlingen som plattform för sin egen diktaturpropaganda – 2021 försökte de skicka ett Eurovision-bidrag som var ren Lukasjenko-dynga – och det finns vissa signaler på att liknande grejer pågår i Israel. Låten som Israel ska delta med nu i år hette från början ”October Rain”, vilket var en lite väl uppenbar vink tills de gick med på att ändra texten, och efter vad jag har förstått så var Israels artistuttagning till ESC en uppvisning i patriotism och militär närvaro (vilket fick ESC-nyhetssajten Eurovoix att börja utesluta Israel från sin nyhetsrapportering). Än har inte Israel gått över gränsen på det här området på det sätt som Belarus gjorde – jag tror Israel kanske är lite smartare än Belarus i det avseendet – men varningsflaggan finns. Går Israel för långt med att utnyttja Eurovision för egna uppviglande syften så kan det vara skäl att utesluta dem precis som Belarus, det håller jag med om.

Men sammanfattningsvis så är min syn på Israel i Eurovision, som läget är just nu, att så länge det inte är några officiella sanktioner mot landet (och så länge EBU tolererar Azerbajdzjan) så är jag rent formellt okej med att Israel deltar.

Rent formellt alltså.
Sedan är det en annan sak hur jag upplever allt det här rent känslomässigt. För på sätt och vis hade det varit skönast om Israel uteblivit, eftersom det hade blivit mycket lugnare då.
Jag tycker fortfarande att årets Eurovision-säsong har en ytterst olustig stämning över sig, och jag har stundtals varit inne på att inte ens titta när det är dags i maj. Även om jag inte hänger på dem som ropar om ”Eurovision Genocide Contest”, så känns det på något sätt väldigt fel att sitta och följa tävlingen samtidigt som allt elände och lidande pågår som värst i Gaza och det land som många ser som ansvarigt för detta finns med bland deltagarna under fröjd och gamman som om inget hänt. Och så känner jag faktiskt oavsett hur stor skuld Israel har i det hela. Det är delvis just det där att Israel får komma till tals, samtidigt som Palestina kommer bort under all konfetti, som gör att alltsammans blir skevt och snedvridet. I vanliga fall har jag ju ingenting emot att titta på Eurovision fastän det finns lidande på olika håll i Europa och världen (tänker man så kan man över huvud taget inte roa sig med någonting!), men just i det här fallet är det som att vi har en konflikt med två förlorarsidor där den ena sidan får komma till tals men inte den andra. Det är krig i Ukraina men det är en ljuspunkt för dem att vara med i Eurovision. När det var krig i Bosnien så var de på samma sätt ändå med i Eurovision. Armenien och Azerbajdzjan är ovänner men det gör inget när de båda är med i Eurovision. I Israel-Palestina-fallet kommer en av de båda lidande sidorna att inte ha något Eurovision att muntra upp sig med utan tvärtom döljas från det.
Det hade känts mycket bättre bara om Palestina varit representerat i årets tävling genom Island. Ja, så hade ju kunnat bli fallet. Island var väldigt nära att skicka den i landet bosatte palestinske artisten Bashar Murad till Malmö, och om de hade gjort det, då tror jag att det inte hade blivit bråk utan att det tvärtom hade kunnat få en intressant diplomatisk effekt på plats och att det gjutits olja på vågorna. Nu blev det inte så, och där tror jag att det var en möjlighet som gick förlorad.
Som det nu är så kommer jag, även om jag alltså formellt inte har något emot att Israel är med, att sitta vid TV:n och känna att någonting skaver med alltihop. Plus att jag kommer att vara ruskigt nervös över risken för dålig stämning, buanden, protestaktioner, sceninvasioner och i värsta fall attentat. Det sistnämnda skulle vara förfärligt, men risken är rätt hög som jag ser det … och det är inget man vill bevittna i direktsändning precis. Då känns det nästan som det vore bättre att avstå alltsammans.

Egentligen finns det ett rätt enkelt sätt att undvika sådan här olust till nästa år, och andra år.
Nämligen att EBU ändrar inställning och låter alla länder vara med.
Ja, jag önskar mig faktiskt det. Det är förvisso ett radikalt förslag och en omsvängning från min sida, och det skulle säkerligen svida för många att låta Ryssland och Belarus komma tillbaka, men på ett sätt tror jag det skulle vara till nytta om de fick det. Då får EBU också givetvis tumma på sina behörighetsregler och bjuda in Palestina att delta (om de nu skulle tacka ja), plus Kosovo.
Om Eurovision ska vara en tävling som sprider ljuset från fredens lykta, då är det mest logiskt om verkligen alla länder i och kring Europa får belysas av den lyktan, oavsett vad de har för stridigheter med varandra. Då slipper man också alla dessa diskussioner och resonemang om att ”de får vara med, de får inte vara med” som i slutändan alltid blir godtyckliga på något sätt. Låt alla vara med. Punkt.
Och om inte det funkar, om det inte går att åstadkomma den sortens förbrödring, då anser jag att hela Eurovision Song Contest får läggas på is i några år – tills läget har lugnat sig och Europa kan tåla varandra igen. Som man gjorde med idrotten under andra världskriget.
Så som det går till nu kan det i längden inte fortsätta hålla på.

söndag 10 mars 2024

Norsk-svensk union och kanske en längtan till något annat – reflektioner efter MF-finalen 2024

För några dagar sedan gav Sverige en gång för alla upp sin alliansfrihet, då vi kom med i Nato under norrmannen Jens Stoltenbergs ledning. Norge kommer från och med nu att så att säga försvara Sverige.
I samma anda av samarbete och union med grannlandet låter vi nu också följdriktigt Norge försvara de svenska färgerna i Eurovision – på vår egen hemmaplan i Malmö. Marcus & Martinus har vunnit Melodifestivalen 2024, och världen känns en aning upp och ner.

Mig veterligt har det inte alls hänt tidigare att en icke-svensk grupp/artist har representerat Sverige i ESC – eller jo, som experten QX-Ronny upplyste om i sändning igår var tydligen Elisabeth Andreassen norsk redan 1982 när hon tävlade för Sverige med Chips, men det räknas väl ändå inte riktigt (hon är ju trots allt svensk från början). Så det här med Marcus & Martinus är något helt nytt.
Det är väl dock knappast någon nyhet att jag rent principiellt har lite svårt för en sådan grej. Jag tycker att artister som tävlar i Eurovision ska vara medborgare i eller åtminstone ha anknytning till landet de tävlar för, och det gäller Sverige också. Det är givetvis inte diskriminering efter nationalitet utan en ren ordnings- och principfråga, precis som i sportvärlden – det blir ju liksom i grunden irrelevant att länder tävlar mot varandra om de inte gör det med egna spelare. Jag är också nästan lite förvånad över att svenska folket inte brydde sig om den saken i det här fallet, för de kan minsann vara väldigt noga med svenskheten i andra sammanhang (inte minst i sin inställning till internationella juryer, där de tycker att ”det är vår Mello!!!!!”). Men med tanke på hur många gånger vi själva har överöst Eurovision med ”svenskbidrag” där svenska artister och låtskrivare representerat andra länder, är det väl förstås på ett sätt rättvist att vi själva utsätter oss för lite utländskt inflytande nu. Det kan kanske rentav ge vissa en tankeställare. (Och vill man vinkla det åt ett annat håll kan man se det som att Sveriges bidrag förvisso fortfarande är ett ”svenskbidrag” i den rikliga mängden av sådana, för även om Marcus & Martinus är norrmän är låtskrivarna naturligtvis svenskar.)
Sett till symbolvärde och signaler och sådant begriper jag sedan inte riktigt varför Marcus & Martinus de två senaste åren har ratat det egna hemlandet för att tävla i Sverige istället – så dåligt är väl inte Norsk MGP att de inte skulle kunna vara med där? Vad tycker egentligen deras landsmän hemma i Norge om detta svek? Även detta känns lite beklämmande.

Men när jag nu nämnt det ska jag lägga av med den negativa inställningen och se det positiva istället. Som att vi, om man nu är vidskeplig, kanske har lyckats utnyttja en statistisk trollformel. 50 % av de gånger Eurovision hållits i Sverige har nämligen ett grannland till Sverige vunnit (Norge eller Danmark), följaktligen torde det vara en fördel att vara norsk i Malmö i maj, och då kanske detta blev ett knep för Sverige att vinna en gång till, även om vi som värdland normalt sett inte borde kunna göra det? 😊
Mer seriöst betraktat är det också så att Marcus & Martinus kommer med en helt okej låt som vi i Sverige inte behöver skämmas för i Malmö (även om förra årets ”Air” i mitt tycke var bättre), och att de vann på ett övertygande, hederligt och snyggt sätt, med högsta poäng inte bara från juryerna utan även från tittarna – någon ilsken tittarstorm borde det nu följaktligen inte bli.

Som jag redan sagt känns det överraskande att M & M-duon vann så stort som de gjorde, för även om jag var medveten om att de var favoriter så såg jag ändå startfältet som ganska jämnt och svårtippat. Att tvillingarna skulle dra iväg så pass mycket, och till och med få större poängmarginal till tvåan än vad Loreen fick förra året, förutsåg jag inte.
Jag hade inte heller väntat mig att tvåan, trean och fyran skulle bli de som de blev. Ingen av dem som tippats mest att utmana Marcus & Martinus om segern återfanns där uppe i toppen, utan de kom längre ner än väntat – det gällde till exempel Danny, Liamoo och inte minst Dotter (som kom sist!) – och inte heller dark horses som Annika Wickihalder och Jacqline nådde särskilt högt i slutändan. Men däremot kom Medina otippat på andra plats, efter att ha blivit tvåa hos tittarna och trea hos juryn, och jag tyckte också det var något av en skräll att Smash Into Pieces upprepade sin tredjeplats från förra året och att Cazzi Opeia knep fjärdeplatsen (ett tag såg det rentav ut som att både hon och Medina skulle kunna ge norrmännen en match). Jag gläder mig på sätt och vis åt alla de placeringarna, för Cazzi Opeia var ju det bidrag som jag personligen tyckte bäst om igår, och att ett rockbidrag som Smash Into Pieces och ett svenskspråkigt partybidrag som Medina kunde nå så högt är på flera sätt uppmuntrande.
Kanske skulle man rentav kunna se detta resultat som att såväl tittare som juryer i Melodifestivalen har börjat få en omedveten längtan till något annat i tävlingen? Att de (precis som jag) vill komma ur det gamla uttjatade mönstret och få lite omväxling? Det skulle man kunna tänka sig, och Marcus & Martinus kan för den delen också vara ett tecken på det – ett mer konventionellt bidrag i deras fall förvisso, men att de är icke-svenskar och ändå vinner är ju ändå något av ett paradigmskifte. Det kan bli intressant att se hur det ser ut nästa år, om man orkar igenom en omgång till med deltävlingar 2025 alltså.

Ja, det där med deltävlingar är tröttsamt, och det märker jag nu att det inte heller bara är jag som tycker. När man väl är framme vid finalen brukar det för all del vara en okej uppsättning låtar som bjuds – det intrycket hade jag inför sändningen igår och det förstärktes ännu mer när man väl började titta, för då framstod det onekligen som bra TV-underhållning och fullt njutbar musik. Men att det ska behövas en så stor och långvarig mangling för att nå fram dit, med ett besvärligt Andra chansen-moment som låg krona på verket, det känns mer och mer onödigt. Att omedelbart banta ner Melodifestivalen till bara en final vore kanske lite väl drastiskt, men en kortare turné kanske ändå är värd att överväga. Sedan låter det kanske paradoxalt att jag samtidigt vurmar för fler bidrag i varje deltävling, men det gör jag, för jag tycker att om det nu ska vara deltävlingar i arenor så ska det åtminstone vara ett ordentligt startfält i varje så att programledarna inte behöver fylla ut de nittio minuterna med en massa annat dösnack och trams. Man kan då passa på att istället bredda, fördjupa och diversifiera låtutbudet både sett till genrer, artister och låtskrivare. För en bidragande orsak till den tröttsamma långa turnén är ju att det är så likriktat och inspirationslöst hela tiden.

Nu kom jag ifrån ämnet lite – kan jag säga något mer utöver det jag redan sagt om lördagskvällens final och allt som hände där?
Tja, egentligen var det inte så mycket att orda om, men en sak jag kan konstatera är att deltävling fem måste ha haft betydligt bättre låtar än de tidigare fyra, om man ser till resultaten från igår. Både vinnarna Marcus & Martinus och tvåorna Medina kom från deltävling fem, och därifrån kom ju också kvalomgångens båda segrare Jay Smith och Annika Wickihalder, som nu placerade sig lite längre ner men ändå inte gjorde bort sig – kanske var det ändå inte riktigt bara att tittarna just hört deras låtar som gjorde att de gick vidare förra lördagen?
Tittarnas smak verkar annars inte ha förändrats så drastiskt eller ologiskt nu i finalen jämfört med deltävlingarna; visst förekom det omkastningar (med Dotter som bästa exemplet, framröstad som direktfinalist i sin deltävling och nu komplett bortglömd av folket) men i det stora hela får det nog sägas vara ganska normala förändringar, orsakade av att urvalet av låtar att rösta på var ett annat nu och folks rangordningar då blev delvis annorlunda.
En anmärkningsvärd sak jag kan upptäcka i resultatlistan är förresten att gårdagens startfält bestod av två duor, en grupp och nio soloartister – och det var de två duorna och gruppen som hamnade på topp tre och de nio soloartisterna som kom därefter. Intressant faktiskt, även om jag inte vet vad jag ska dra för slutsatser av det i längden.

Björn Gustafsson och hans pojkbandsnummer var förstås ett roligt inslag (även om det nu kan få räcka med alla hans anspelningar på den där gamla Carina Berg-låten 2008) och självklart är det just nu många som anser att ”bidrag nummer tretton borde ha vunnit istället”, men så brukar det alltid vara, att ett lyckat pausnummer anses bättre än alla de riktiga bidragen. (Tänker folk efter lite så inser de att så inte är fallet egentligen.)
Och nu ska vi alltså representeras av Marcus & Martinus i Malmö. Jag säger grattis till dem och konstaterar att det absolut inte är första gången som artister som är tvillingar ställer upp i Eurovision – det har hänt ett antal gånger förut och det har väl gått både bra och dåligt. De Eurovision-tvillingar som de flesta nog kommer ihåg bäst är väl de irländska Jedward med sina penntrollfrisyrer 2011 … de kom på åttonde plats, kan Marcus och Martinus toppa det? Kanske, men jag tror ärligt talat inte de vinner, och det är kanske lika så gott.
Nu väntar i alla fall förberedelsesäsongen då jag ska lyssna in mig på alla de andra ländernas bidrag – och fortsätta våndas över Israel-affären (jag funderar på att trots min princip att inte ge mig in i debatter i Mellanösternfrågan återkomma med ett nytt inlägg om min syn på Israels vara eller inte vara i ESC) och se om Island gör allvar av sina funderingar på att bojkotta och vad som i så fall händer. Riktigt samma stämning som andra år är det fortfarande inte, men jag gör mitt bästa för att följa det hela på det sätt jag alltid gör.
På återseende inom kort!

torsdag 7 mars 2024

Inför Sveriges uttagning 2024: som vanligt kompetent men jämntjockt

Då var det dags för Sverige att välja bidrag, och detta efter det sedvanliga Melodifestival-maratonloppet som man fått stå ut med ett tag.
Eller inte riktigt det vanliga maratonloppet förresten, för i år var det ju en aning ovanligt så till vida att det var fem deltävlingar istället för fyra, och den kvalomgång som förut var känd som Andra Chansen hölls i miniformat omedelbart efter deltävling fem. Något som inte blev särdeles lyckat, för det var uppenbart att de två bidrag som tittarna precis fått höra i själva deltävlingen en stund innan hade en fördel när kvalet drog igång – det var just dessa två som tog hem det. Över huvud taget var kvalet mest bara ett förvirrande inslag, och jag misstänker kraftigt att det upplägget har försvunnit igen till nästa år. Kan inte SVT passa på att ta sitt förnuft till fånga och göra Andra Chansen till en vanlig deltävling, utan dueller eller andra krångelpåfund, bara att de två bästa rättvist går vidare därifrån också?
SVT kan dessutom gärna öka antalet bidrag per deltävling till sju igen, eller ännu hellre åtta som det var förr, för nu när det varit sex (i fem deltävlingar, alltså trettio totalt) så har hela årets Melodifestival-turné präglats av att Carina Berg och hennes olika sidekicks desperat fått fylla ut den alltför långa tiden mellan låtarna med idel tramsiga och onödiga presentationssketcher och mellansnack. Det har varit hemskt tröttsamt, och även om Björn Gustafsson stundtals har varit rolig så har inte ens hans insatser räckt till för att rädda programmen – och det har inte heller inslag som den där kommentatorspanelen där Ronny från QX (som ändå är underhållande i den tidningens Inför Eurovision-poddar) mellan varven helt i onödan rabblar betydelselös statistik. Jag är ärligt talat ganska trött på det där evinnerliga ”Mello” som aldrig vill förnya sig (åtminstone inte till det bättre) och går på tomgång i både arrangemang och låtuppbåd och försöker liva upp den halvdöda elefanten med konstlad omröstningsdramatik och Hall of Fame-inflation. Om det inte vore för att det är en familje-TV-kväll (och även det blir det i allt lägre grad här hemma, då ungdomarna allt som oftast uteblir) så hade jag helt sonika låtit bli att titta, det menar jag faktiskt allvarligt.

Hårda ord från mig här förvisso (och det har det varit på senare år), men ja, nu är det i alla fall dags för final och Sveriges Eurovision-bidrag ska väljas, och det får man ju helt klart titta på. En ljus sida är att vi i finalen slipper artister som Fröken Snusk och Gunilla Persson (om nu den sistnämnda kan kallas artist), och ändå har fått fram något slags ”grädda” med ett finalstartfält som ändå framstår som rätt kompetent – även om de alla säkerligen har försetts med lead-dub i produktionen för att dölja eventuell sur sång. Tolv bidrag är det, ett av dem ska få representera oss på hemmaplan i Malmö. Inte särskilt långt att åka förvisso.
Man kan konstatera att nio av tolv artister är sådana som varit med förr (och de tre som inte har det har varit med i Idol, som ju Melodifestivalen lever i en inte helt sund symbios med). Fyra av dem har dessutom varit med två gånger eller mer – för att inte tala om låtskrivarna, där är det för det mesta samma namn som alltid. Suck. Symptomatiskt är också att det bara är ett av de tolv numren som är på svenska – jag minns inte om det varit ett så lågt antal tidigare, det är möjligt att det har det någon gång, men det är hur som helst en klen andel och det vittnar naturligtvis även det om en viss likriktning. Inte för att det nu spelar så stor roll, för svenskspråkiga bidrag har numera aldrig någon chans att vinna, det får man nog inse efter att det inte hänt på 18 år.
Det finns åtminstone någorlunda variation i startfältet/gräddan så till vida att vi har några lugnare låtar som agerar filbunke mellan varven, och inslag av lätt rock som kontrasterar mot mellanmjölkspopen – låt vara att rocken i fråga snarare är något slags ljummen yoghurt. Så allt är inte bara en enda enhetlig kyldisk, så att säga. Även om man så här året efter Sveriges senaste vinst tydligt kan urskilja vissa Loreen-inspirerade och ”drömska” tendenser bland mejerivarorna.
Jag ska göra som jag gjorde i Finlands UMK-final och gå igenom de tolv låtarna en och en med korta omdömen.

1. ”When I’m Gone” – Maria Sur. Ukrainskan från förra året är med nu också, men med en snabbare låt än powerballaden hon sjöng sist. Trots tempobytet och dunkadunket har dock Maria samma lite vemodiga känsla i låten och framförandet; något glatt är det inte tal om utan snarare är det samma fack som Loreen. Det är rätt vackert, men det hade behövt någon extra gimmick för att gripa tag.
2. ”Back To My Roots” – Jay Smith. Här blir det rockartat, gitarrbaserat och manlig skrovlig stämma – en aning countrykänsla också, jag får associationer till hur det låter när Nederländerna kommer med countryrock i Eurovision. På något sätt känns det genast mer ”äkta” bara för genrens skull, men någon minnesvärd låt är det ändå inte. Jag tror inte att Jay gått till final om han inte halkat in i kvalomgången direkt efter sin deltävling så att han fick momentum; nu har detta momentum försvunnit, startnumret har blivit två och någon hög placering tror jag inte på.
3. ”Awful Liar” – Lisa Ajax. En tjej som tyvärr vid det här laget har blivit en av Melodifestivalens evighetsmaskiner – hon ställer upp med jämna mellanrum men vinner aldrig, och det gör hon inte nu heller. Hon kan förvisso sjunga, men låten är bara en formstöpt lågtempopoplåt och gör inte mycket intryck.
4. ”Heroes Are Calling” – Smash Into Pieces. Ännu mer beklagligt är det att den här gruppen, som var med förra året, kommer igen redan nu och därmed en gång för alla tar steget från den riktiga rockvärlden som är deras ursprung, in i den Mello-bubbla som dessvärre blir mer och mer av en realitet, och som de från och med nu aldrig kommer att krångla sig ut ur igen. Låten är mest bara en sämre variant av den de hade förra året, och jag får känslan att de bara är med för att fylla en rockkvot … jag kan trots soundet inte känna någonting för detta.
5. ”Give My Heart A Break” – Cazzi Opeia. Här blir det däremot lite munter omväxling, och jag får nog säga att detta är en av mina favoriter för kvällen. Cazzi Opeia var överraskande bra förra gången hon var med för två år sedan, och hon är överraskande bra nu också: inte bara musikaliskt, med den käcka ”4-chords”-refrängen som späckad med studsiga bakgrundstråkar sätter sig som klister, utan också med scennumrets visuella intryck av rosa-gult dockhus. (Färgerna matchar den här bloggen …) Jag gillar alltsammans rätt ordentligt men tvivlar på att det räcker till för att vinna – i så fall hade Cazzi vunnit sin deltävling först, vilket hon ju faktiskt inte gjorde.
6. ”Light” – Annika Wickihalder. Det här är inte heller så dumt (och en av få debutanter i den här finalen). Tjejen sjunger verkligen riktigt bra, refrängen är stark och det dundrar på i en energisk powerpopballad med snygga körer: det som t.ex. Lisa Ajax försöker nå men som blir fulländat här. Budskapet i låten är också bra … det är ju annars så lätt hänt att texterna i den här tävlingen antingen blir klyschiga eller totalt nollställda, men här blir det en bra grej av alltsammans.
7. ”Unforgettable” – Marcus & Martinus. De norska tvillingarna ställde upp med den utmärkta låten ”Air” förra året och det enda som hindrade dem från att vinna den gången var en viss Loreen. Kan de ta hem det detta år istället? Ja, det är då verkligen inte omöjligt, konkurrensen är inte lika hård, men låten är sämre nu. Den lever i viss mån upp till sin titel, man får den på hjärnan, och den har ett ödsligt och atmosfäriskt sound som verkar vara lite inne i Mello just nu (både ”Air”, Loreens ”Tattoo” och Maria Surs ”When I’m Gone” har samma känsla). Elektroniskt-rytmiskt är det också så det förslår. Men inte heller denna har det lilla extra.
8. ”It’s Not Easy To Write A Love Song” – Dotter. En onekligen mycket proffsig artist, som ligger och kråmar sig konstnärligt och får till ett nummer med en hel del innerlighet i. Kanske skulle det också vara smart av Sverige om Dotter fick vinna nu på fjärde försöket, för det är inte jättegott om lågtempolåtar i årets Eurovision har jag förstått. Tyvärr är jag ändå ganska likgiltig inför själva låten (förutom att det är en snygg ackordvändning före refrängerna). Dotter var som bäst med sitt första bidrag 2018, den mycket mer avancerat konstnärliga ”Cry”.
9. ”Que será” – Medina. Årets enda finalbidrag på svenska (om än med en spansk titel, som ska stavas med accenttecken på A:et, märk väl!). Det är exotiskt influerad partypop igen, precis som med duons ”In i dimman” häromåret, men även om det i viss mån spritter i benen nu också känns den här låten känns ärligt talat som en ganska blek kopia. Det hjälper inte att de försöker krydda texten med en massa allsångsskrålvänliga spanska och franska fraser.
10. ”Dragon” – Liamoo. Det här är däremot en artist som ryckt upp sig sedan förra gången han var med. Då hade han en riktigt tråkig låt (jag minns inte ens vad den hette eller vilket år det var) men den här är ändå en aning originell och spännande. Ödesmättat klingande sound i verserna, sedan visserligen mer typiskt lead-dubbat dundrande i refrängen, men som helhet är det ändå tjusigt. Inte minst för att låten går i valstakt, vilket inte är alldeles vanligt här i tävlingen.
11. ”Effortless” – Jacqline. Midnatts-disco-klubb-pop, nästan lite åt schlagerhållet, som lämnade mig helt likgiltig när jag först såg det i deltävlingen men som växer lite efter fler lyssningar. Showen är snygg och proffsig får man ju medge, och Jacqline har en viss utstrålning och kan säkerligen ha fler hits att vänta. Men skulle det vara något speciellt minnesvärt med det? Nej.
12. ”Happy That You Found Me” – Danny Saucedo. Det jag uppskattar med Dannys bidrag denna gång (förutom den snygga dekoren med något slags romerska triumfbågar som övergår i blixtrande molnlandskap) är att låtskrivarteamet är ett annat än de vanliga uttjatade namnen. Men själva låten är bakom de David Guetta-liknande houseinfluenserna förvånansvärt blek och det känns som artisten har tappat stinget på senare år, trots ett medryckande ”oh-oh-oh-oooh” i refrängen.

Det var alla. Medan jag nu har lyssnat/tittat igenom dem på Youtube för att repetera har jag för övrigt konstaterat att så gott som alla låtarna är skrivna av ”den och den och den och artisten själv!” – det låter så i vart och vartannat klipp, och lite nyfiken blir jag på hur det egentligen går till när låtarna arbetas fram av herr Deb och fru Deb och herr Wrethov och de andra bekantingarna. Vad är det egentligen artisterna själva bidrar med som gör att de får låtskrivarcred?
Annars behöver jag kanske inte längre kommentera det där med den dåliga variationen och det faktum att låtarna i Melodifestivalen på något sätt påminner om varandra allihop fast de är olika i smådetaljerna. Jag har tjatat tillräckligt mycket om mitt missnöje på den punkten. Istället får jag försöka mig på att tippa vem som vinner av de här tolv.

Inte för att det nu är speciellt lätt. Jurygrupperna utifrån Europa är totalt oförutsägbara och det finns ingen chans att försöka gissa vilka de kommer att ge poäng till, det vet jag sedan tidigare. När det gäller tittarna är problemet att deras poäng ofta brukar fördela sig ganska jämnt – inte alltid, men i år gör de nog det, för det är nämligen ett svårtippat år utan någon klar favorit och då hamnar nog merparten av bidragen inom samma tajta poängintervall.
Och det är klart att det då också kan bli en spännande kväll när rösterna presenteras – här ska vi inte hugga något i sten. Marcus & Martinus verkar nämnas oftast i favorittipsen och som jag ser det kan de båda grabbarna mycket väl vinna, men det kan även Dotter göra, och Liamoo, och Danny Saucedo, och kanske Jacqline och kanske rentav Annika Wickihalder. Sedan hoppas jag ju personligen på Cazzi Opeia, men tror som sagt inte att hon håller ända fram … jag får nog ha Liamoo att hålla på i reserv. Några som definitivt känns uteslutna är Medina (jag tror som sagt inte längre att bidrag på svenska har någon chans) samt Lisa Ajax och Jay Smith, men i övrigt kan nog vem som helst skrälla.
I slutändan tror jag faktiskt att det blir de norska tvillingarna som tar hem det. Det skulle i så fall vara ett uppseendeväckande resultat, då det verkligen inte är vanligt att Sverige representeras i Eurovision av någon som inte är svensk medborgare – men det kan hända, för en av medlemmarna i The Mamas 2020 (som visserligen aldrig fick åka och tävla) var ju amerikanska. Så det är möjligt att de svenska tittarna inte hålls tillbaka av nationalitetskänslan, i alla fall inte så mycket att det på allvar sätter käppar i hjulen för Marcus & Martinus. Och jurygrupperna för sin del tror jag då rakt inte tvekar att rösta på dem.
Sammanfattningsvis så är Cazzi Opeia och Liamoo är de två jag själv tycker bäst om i MF i år efter egen smak. Rent taktiskt hade Dotter, Annika eller nämnde Liamoo funkat bäst i Eurovision tror jag, och när det gäller aspekten att ”visa upp något kul och mer annorlunda från Sverige” hade förstås Medina varit mest att rekommendera (övriga bidrag skulle inte sticka ut nämnvärt i ESC alls). Men jag saknar ”In i dimman” så pass mycket att jag inte bryr mig om Medina nämnvärt den här gången ändå.
Mitt tips går alltså till Marcus & Martinus, vars popularitet inte ska underskattas, som inte har någon Loreen att klara av i år och som glimtar till i ett ganska jämntjockt startfält. Det blir norskt från Sverige i år helt enkelt. Och följaktligen har vi genast hämtat hem två tolvor från Norges tittare respektive jury i Eurovision ... fast vinner i Malmö gör vi inte, varken med M & M eller någon annan.

Väl mött vid TV:n på lördag kväll! Melodifestivalfinalen kommer jag alltid garanterat att titta på, även om jag skulle få för mig att uttråkat börja prioritera bort deltävlingarna.

måndag 5 februari 2024

Inför Finlands uttagning 2024: En rad Käärijä-efterapningar och någon enstaka bra låt

Då var det dags igen.
Egentligen har jag i nuläget inte mycket ork eller lust att börja kommentera Eurovision, för inte nog med att Melodifestivalen började hopplöst dåligt nu igen i lördags – läget i omvärlden är ju dessutom så dystert att man mest bara blir matt, och den där affären med Israels vara eller inte vara i årets Eurovision är synnerligen beklämmande och lägger sordin på hela stämningen nu under ”försäsongen”. Hur jag ser på den frågan (både om själva Mellanösternkonflikten och om Israels ESC-medverkan) ska jag lämna därhän, men oavsett åsikt så känns det nästan som det förnuftigaste vore att lägga hela Eurovision Song Contest på is i några år tills Europa har lugnat ner sig och man kan njuta ordentligt igen, utan besvär och komplikationer.
Nåväl, men ja, när det nu faktiskt blir en tävling så ska jag ändå göra ett försök att sätta igång säsongen här på bloggen och hoppas att kunna jobba fram den rätta känslan. Och då börjar jag som vanligt med att ta en liten titt på vad som händer i Finland just nu. För där vankas det i helgen UMK-final och jag har som vanligt lyssnat/tittat på de sju bidragen.

Hur det gick för Finland i Eurovision förra året vet vi ju alla. De kom tvåa med Käärijä och den fantastiska ”Cha Cha Cha”, de hade till och med vunnit om tittarna fått bestämma själva, och borde i mitt tycke ha vunnit också (det anser jag med bestämdhet, så svensk jag är).
Med tanke på att Finland var ”så nära men ändå så långt borta”, har de då lyckats bita ihop och gå vidare och ladda för revansch med ett vasst nytt försök i år? Eller har luften istället gått ur dem?
Ja, när jag går igenom årets UMK-bidrag så är det inte utan att det lutar åt det senare. Det är inte så att Finland och Yle inte försöker, det gör de visst, men det vill sig inte riktigt. Snarare är det så att de försöker alldeles för mycket – med att upprepa det som nästan funkade förra året, i tron att det ska gå vägen nu istället. Det gör det inte.
En stor del av 2024 års startfält i UMK utgörs helt enkelt av nummer som känns inspirerade av ”Cha Cha Cha” och präglas av en viss galenskap, men som saknar det som gjorde Käärijäs låt speciell. Den var sprallig och tokig på rätt sätt, de nya låtarna nu är tokiga på fel sätt. Det är inte lätt med en sådan balansgång – och med tanke på att det dessutom växlar från år till år vad ESC-publiken vill ha (de kommer säkert inte att vara inne på crazy-spåret i år), så hade det nog varit klokare av Yle att utforska helt andra idéer istället.
Som det nu är så är det ganska få av kandidaterna som går andra vägar, och inte heller de som gör det når sådana höjder att Finland skulle kunna vinna ESC med dem. Tyvärr, men det är vad jag spontant tycker.
Men jag ska väl ta och rada upp de sju deltagarna så får vi se. (Klicka på bidragets namn så kommer videon upp.)

Cyan Kicks – ”Dancing With Demons”. Den minnesgode kommer kanske ihåg att den här gruppen var med i UMK även för två år sedan. Då var de bland de bästa i startfältet enligt mig, och det är de egentligen nu också (allt beror ju på vad man jämför med) med sin stil som känns som en kombo av Linkin Park, Saara Aalto och Nightwish … men det hindrar inte att låten är ganska ”meh”. Elektroinfluerad rock med en nu ännu mer lättklädd sångerska, och ett mörkt, svart och flimrigt bildspråk som bara känns som ren påklistrad image och inget annat. Inspirationslöst.
Sexmane – ”Mania”. Kille i dreadlocks som sjunger rätt så ordinär pop, i en låt dominerad av ordet ”hullu” (galen), och en video som går i kraftigt orange, inspelad i en källarlokal full med tvättmaskiner (eller vad det är). Att låten är på finska är en fördel, men när det finns betydligt mer att säga om videon än om låten så bådar det inte riktigt gott.
Sini Sabotage – ”Kuori mua”. Om det var orange i föregående låt så blir det istället illblått här, vilket också artistens namn antyder (”sininen/sini” betyder ju blå). Framför allt är det en låt och ett nummer som, efter att först ha lurats med ett klassiskt piano i introt, radar upp en massa sexanspelningar både i text och mimik. ”Kuori mua” betyder ”skala mig” (jag uppfattar att hon sjunger om både en banan och en lök 😊) och eventuellt är det inte så ytligt som det verkar, men jag uppfattar mest bara den sensuella betydelsen och det hela hinner bli ganska tröttande innan de tre minuterna har gått. Synd på Sini Sabotage som annars verkar vara en rätt kompetent modern hiphoptjej med rap på finska.
”Glow” – Jesse Markin. Här känns själva låten mer seriös än flera av de andra, och är på det hela taget mer angenäm – det är hiphop/RNB-aktigt och när Jesse väl har rabblat sig fram till refrängen visar den sig vara ganska catchig. Inte dåligt, men de entoniga partierna tar tyvärr ändå för stor plats och jag blir inte såld på låten som helhet.
”No Rules” – Windows95man. Okej, här är min första fråga om Finland verkligen skulle tillåtas att tävla med denna låt i Eurovision där reklambudskap inte är tillåtna? Att nämna Windows känns ju som en ganska uppenbar produktplacering, även om det rör sig om den gamla 95:an. Men om vi antar att det släpps igenom så får jag fortsätta med att säga att hela låten är något slags parodisk återblick till 1995, inte bara till dess Windows-version: musikstilen är den typiska eurodiscon som var på modet på 90-talet, bara marginellt anpassad till vår tid. Jag får ge det att det är snabbt och medryckande, men det är ändå till största delen pinsamt och knappast möjligt att ta på något som helst allvar. Särskilt inte när sångaren ser ut som en finsk Eddie Meduza.
”Vox Populi” – Mikael Gabriel & Nublu. Ganska mycket samma stil som föregående låt, mycket snabbt och dansvänligt, fast nu har det blivit rymdtema istället. (Varje låt och video i årets UMK har verkligen ett Mycket Tydligt Visuellt Tema!) Språket är dessutom finska i det här fallet, och även estniska tydligen fast det urskiljer inte jag. Vad sedan den latinska titeln har med det hela att göra framgår inte riktigt … jag blev lurad först och trodde att det skulle vara någon läcker new age-munksång à la Enigma eller så. Istället är det alltså ytterligare ett stycke skämtdisco.
”Paskana” – Sara Siipola. Jag sparar det bästa till sist! För jämfört med mycket av det andra tramset är detta riktigt njutbart – äntligen kommer det in lite smak. Och detta trots att titeln egentligen är ett rätt saftigt kraftuttryck (”mä oon paskana” betyder så vitt jag förstår ungefär ”jag mår skit”). En duktig sångerska som sjunger en vacker och känslosam syntspäckad midtempoballad, fullständigt modern och samtidigt på finska – det är den kombination som ofta har lyfts fram i UMK på senare år men som detta år bara förekommer i det här bidraget. Jag gillar refrängmelodin och det vemodiga, desperata uttrycket i Saras röst och stil, och som sagt, finskan gör låten mer speciell (hade den hamnat i Melodifestivalen så hade den sjungits mycket mer opersonligt på engelska av Hanna Ferm eller någon dylik). Sedan är det ju naturligtvis fullt möjligt att jag uppfattar detta som bättre än det är, bara för att det höjer sig så mycket över resten, men ändå. Det här är det bästa UMK kan erbjuda i år.

Det var alla bidragen, och då kan man för det första fråga sig om Finland har någon chans att vinna hela Eurovision med något av dem och få den seger man borde fått i fjol?
Nej, det tror jag inte – sorry Finland, samtliga sju bidrag är något för bleka för att göra det riktigt stora avtrycket. Faktum är att de flesta av dem skulle få en osäker tillvaro redan i semifinalen; de kan nog alla klara av den, men de kan alla misslyckas också. Förutom Sara Siipola och ”Paskana”. Hon skulle nog kunna känna sig rätt säker på en finalbiljett tror jag.
I mina ögon och öron framstår det över huvud taget som att Sara Siipola är det smartaste valet för Finland i år. Som jag var inne på tidigare så är det sällan en bra idé att upprepa sig från ett år till ett annat, utan Finland borde detta år gå på ett annat spår än att vara plojig som med ”Cha Cha Cha”. Då kan det funka bra att istället komma med en vacker uppvisning som ”Paskana” och visa att finska språket passar även för en sådan låt. Möjligen att Jesse Markin med ”Glow” skulle fungera också – även den känns som en seriös låt och inte bara ett iögonfallande nummer. Men Sara skulle kännas intressantare.

Nu medger jag ju att Sara är min egen överlägsna favorit av dem som finns att tillgå, och då borde jag kanske försöka tänka mer objektivt istället, men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte tycka annat än att hon borde vinna och att det är henne som Finland har den bästa chansen med. Jag är för den delen inte ensam om den uppfattningen; att döma av de kommentarer jag sett så verkar det vara många ute i Europa som är på samma linje och håller henne högt.
När det väl är dags för Finlands TV-tittare och UMK:s internationella jury att säga sitt så tror jag också att det slutar med seger för Sara Siipola. Det har mycket med startfältet som helhet att göra – hon sticker ut så pass mycket ur det (och de andra bidragen tar ut varandra i så pass stor omfattning) att hon verkligen gör intryck och får såväl tittare som jury att rösta på henne.
Väl på plats i Malmö tror jag alltså inte att hon vinner, men en topp 10-placering kan det kanske bli som bäst. Och då har Finland åtminstone fortsatt den positiva trend man haft i Eurovision de senaste åren, och kan behålla motivationen och komma igen 2025 med något ännu mer klockrent.
Bara man nu ser till att rensa bort alla dessa skämtpopförsök som är ämnade att gå i Käärijäs fotspår men som mest bara framstår som pinsamma.