Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Israel i Eurovision: så här ser jag på det

Egentligen brukar jag inte uttala mig om konflikten mellan Israel och Palestina. Det är ett av några stycken ämnen som jag alltid försöker undvika att kommentera eller hamna i diskussioner om på sociala medier.
Men i årets ”Eurovision-rörelse” är det nästan omöjligt att engagera sig i tävlingen utan att åtminstone ha sagt något om hur man känner inför det där. Så jag ska ändå göra ett försök att förklara min attityd – eller mina attityder, för alldeles enkelt är det inte.
Fortfarande tänker jag försöka göra detta utan att säga alltför mycket om Mellanösternkonflikten i sig, för den vill jag som sagt inte debattera egentligen. Jag ska koncentrera mig just på Israels vara och inte vara i Eurovision och hur jag tänker där. I den mån det går att hålla detta åtskilt från själva konflikten.

Många anser som bekant att Israel inte borde få vara med i Eurovision i år, av samma skäl som Ryssland och Belarus inte är med längre – att det som staten Israel gör är oförenligt med Eurovision Song Contests anda och principer och att det oundvikligen på ett osmakligt sätt blir politik om man låter dem vara med.
Där tycker jag inledningsvis att visst, ja, det blir politik om Israel får vara med, men å andra sidan blir det i högsta grad politik om man tar beslutet att inte låta dem vara med också. Så den aspekten kan kvitta. Ibland är politiska signaler oundvikliga hur man än gör.

Om sedan Israels handlingar i Gaza är skäl nog att se landet som lika skurkaktigt som Ryssland och Belarus, och därmed anse att det har förverkat sin rätt att delta i ett fredens och vänskapens evenemang, det kan man ha olika åsikter om.
Och det är just att man kan ha olika åsikter om det som gör saken besvärlig. Det är förfärliga saker som pågår i Gaza, jag säger inte annat, men trots detta råder det ju fortfarande markant olika uppfattningar bland folk och politiker om huruvida Israel ska sättas i skampåle eller inte. Situationen är helt enkelt en annan än när Ryssland uteslöts ur Eurovision för två år sedan. Då var de allra flesta överens om att nej, det här går inte längre, Ryssland har gjort sig omöjliga. Likadant var det med Belarus; där var det visserligen inte någon invasion av ett grannfolk som föranledde uteslutningen, men EBU tröttnade på att Lukasjenko-diktaturen försökte utnyttja Eurovision för sina egna syften och hela Europa instämde och så fick belarusierna flyga och fara.
Nu är det alltså inte riktigt så med Israel, hur gärna man än skulle vilja ha det till det. Det är för mycket oenighet för att det ska gå att avkunna en objektiv dom att Israel gjort sig obehöriga för ESC. Särskilt med tanke på att ingen säger något om Azerbajdzjan, trots att det landet inte heller precis är några mästare på mänskliga rättigheter och precis har skrämt ut alla armenier ur Nagorno-Karabach. En omständighet som blivit totalt bortglömd efter den 7 oktober och som jag gärna vill lyfta. Om Israel ska uteslutas, då borde man alldeles definitivt ha vänt blicken mot Azerbajdzjan också.

Men om vi nu ska koncentrera oss på Israel så finns det i det fallet en tudelad opinion, och om man låter den ena eller andra sidan i debatten avgöra Israels Eurovision-existens så blir det därför i någon mån godtyckligt, och därför har vi inget annat val än att avgöra saken på andra och mer objektiva sätt.
Då får man lämpligast gå efter det där med sanktioner och sådant. Ryssland fick genast en massa sanktioner mot sig när de invaderade Ukraina, och har uteslutits från idrottsevenemang och allt möjligt. Fullt logiskt att de inte får delta i Eurovision då. Men har Israel blivit föremål för något liknande? Svar nej, det har de inte, de är fortfarande utan begränsning med i alla turneringar och tillställningar. Jag tycker därför, för min personliga del och i ett försök att vara saklig, att det är rimligt att de inte utesluts ur Eurovision heller. Om läget blir annorlunda på den här punkten längre fram kan det däremot förstås bli aktuellt (fortfarande rent objektivt sett från min sida), precis som med Jugoslavien. Det landet deltog i Eurovision 1992 trots att de just då börjat bomba Bosnien sönder och samman – men bara ett par veckor efter ESC belades de med sanktioner från FN och kastades bland annat ut ur fotbolls-EM (så att Danmark kom in som reserv och senare tog guld, det minns ni nog!). Då försvann också Jugoslavien från Eurovision, och hade sanktionerna kommit en aning tidigare så hade de inte varit med år 1992 heller. Likadant kan det givetvis bli med Israel, och då tänker jag för min del i så fall inte säga något om det, för då känns det rent sakligt sett logiskt att ge Israel respass.
Nu kan man förstås invända att i Israels fall så kommer de aldrig att drabbas av några sanktioner, eftersom det finns vissa länder (läs: USA) som jämt sätter P för sådant … och då borde EBU visa egen vilja och föregå med gott exempel … men jag tycker ändå principen att ”invänta andras sanktioner” håller. Det skulle nog räcka med att EU tar i med hårdhandskarna, för då kan diverse organisationer och idrottsförbund följa efter, som fallet var med Ryssland, och då hänger EBU också på.

En sista sida av saken är sedan det här med Belarus, som på de flesta områden inte har några sanktioner mot sig (de deltar fortfarande t.ex. i fotbollens EM- och VM-kval) men som ändå har förvisats ur Eurovision. Kan man inte utesluta Israel enligt en ”lex Belarus”?
Här är mitt svar nej, än så länge inte, men det är nog viktigt att hålla koll på vad som händer. Den största anledningen till att EBU kastade ut Belarus var ju att landet använde tävlingen som plattform för sin egen diktaturpropaganda – 2021 försökte de skicka ett Eurovision-bidrag som var ren Lukasjenko-dynga – och det finns vissa signaler på att liknande grejer pågår i Israel. Låten som Israel ska delta med nu i år hette från början ”October Rain”, vilket var en lite väl uppenbar vink tills de gick med på att ändra texten, och efter vad jag har förstått så var Israels artistuttagning till ESC en uppvisning i patriotism och militär närvaro (vilket fick ESC-nyhetssajten Eurovoix att börja utesluta Israel från sin nyhetsrapportering). Än har inte Israel gått över gränsen på det här området på det sätt som Belarus gjorde – jag tror Israel kanske är lite smartare än Belarus i det avseendet – men varningsflaggan finns. Går Israel för långt med att utnyttja Eurovision för egna uppviglande syften så kan det vara skäl att utesluta dem precis som Belarus, det håller jag med om.

Men sammanfattningsvis så är min syn på Israel i Eurovision, som läget är just nu, att så länge det inte är några officiella sanktioner mot landet (och så länge EBU tolererar Azerbajdzjan) så är jag rent formellt okej med att Israel deltar.

Rent formellt alltså.
Sedan är det en annan sak hur jag upplever allt det här rent känslomässigt. För på sätt och vis hade det varit skönast om Israel uteblivit, eftersom det hade blivit mycket lugnare då.
Jag tycker fortfarande att årets Eurovision-säsong har en ytterst olustig stämning över sig, och jag har stundtals varit inne på att inte ens titta när det är dags i maj. Även om jag inte hänger på dem som ropar om ”Eurovision Genocide Contest”, så känns det på något sätt väldigt fel att sitta och följa tävlingen samtidigt som allt elände och lidande pågår som värst i Gaza och det land som många ser som ansvarigt för detta finns med bland deltagarna under fröjd och gamman som om inget hänt. Och så känner jag faktiskt oavsett hur stor skuld Israel har i det hela. Det är delvis just det där att Israel får komma till tals, samtidigt som Palestina kommer bort under all konfetti, som gör att alltsammans blir skevt och snedvridet. I vanliga fall har jag ju ingenting emot att titta på Eurovision fastän det finns lidande på olika håll i Europa och världen (tänker man så kan man över huvud taget inte roa sig med någonting!), men just i det här fallet är det som att vi har en konflikt med två förlorarsidor där den ena sidan får komma till tals men inte den andra. Det är krig i Ukraina men det är en ljuspunkt för dem att vara med i Eurovision. När det var krig i Bosnien så var de på samma sätt ändå med i Eurovision. Armenien och Azerbajdzjan är ovänner men det gör inget när de båda är med i Eurovision. I Israel-Palestina-fallet kommer en av de båda lidande sidorna att inte ha något Eurovision att muntra upp sig med utan tvärtom döljas från det.
Det hade känts mycket bättre bara om Palestina varit representerat i årets tävling genom Island. Ja, så hade ju kunnat bli fallet. Island var väldigt nära att skicka den i landet bosatte palestinske artisten Bashar Murad till Malmö, och om de hade gjort det, då tror jag att det inte hade blivit bråk utan att det tvärtom hade kunnat få en intressant diplomatisk effekt på plats och att det gjutits olja på vågorna. Nu blev det inte så, och där tror jag att det var en möjlighet som gick förlorad.
Som det nu är så kommer jag, även om jag alltså formellt inte har något emot att Israel är med, att sitta vid TV:n och känna att någonting skaver med alltihop. Plus att jag kommer att vara ruskigt nervös över risken för dålig stämning, buanden, protestaktioner, sceninvasioner och i värsta fall attentat. Det sistnämnda skulle vara förfärligt, men risken är rätt hög som jag ser det … och det är inget man vill bevittna i direktsändning precis. Då känns det nästan som det vore bättre att avstå alltsammans.

Egentligen finns det ett rätt enkelt sätt att undvika sådan här olust till nästa år, och andra år.
Nämligen att EBU ändrar inställning och låter alla länder vara med.
Ja, jag önskar mig faktiskt det. Det är förvisso ett radikalt förslag och en omsvängning från min sida, och det skulle säkerligen svida för många att låta Ryssland och Belarus komma tillbaka, men på ett sätt tror jag det skulle vara till nytta om de fick det. Då får EBU också givetvis tumma på sina behörighetsregler och bjuda in Palestina att delta (om de nu skulle tacka ja), plus Kosovo.
Om Eurovision ska vara en tävling som sprider ljuset från fredens lykta, då är det mest logiskt om verkligen alla länder i och kring Europa får belysas av den lyktan, oavsett vad de har för stridigheter med varandra. Då slipper man också alla dessa diskussioner och resonemang om att ”de får vara med, de får inte vara med” som i slutändan alltid blir godtyckliga på något sätt. Låt alla vara med. Punkt.
Och om inte det funkar, om det inte går att åstadkomma den sortens förbrödring, då anser jag att hela Eurovision Song Contest får läggas på is i några år – tills läget har lugnat sig och Europa kan tåla varandra igen. Som man gjorde med idrotten under andra världskriget.
Så som det går till nu kan det i längden inte fortsätta hålla på.