Juryn motverkade ”maskotfaktorn” – reflektioner efter MF-finalen 2022

Puh! Där undgick precis Sverige en katastrof.
Ja, eller katastrof är kanske att ta i. Dels är förvisso inte en missad Eurovision-final fullt så katastrofal som att t.ex. bli invaderad av Ryssland, dels vore det på sitt sätt bara nyttigt för Sveriges uppblåsta ego om vi torskade i Eurovision någon gång. Men samtidigt skulle det vara tråkigt om det hände, och jobbigt att behöva lugna ner ilskna svenskar i sociala medier … svenska folkets tolerans och samhörighetskänsla med våra ”närbelägna” europeiska grannfolk är, för att uttrycka sig milt, inte riktigt så stor i musiktävlingssammanhang som när de är drabbade av krig. Så jag andas i alla fall ut åt att vi nu med största sannolikhet undviker den konfrontationen i år också.
Vad syftar jag då på?
Jo, att om Sveriges TV-tittare hade fått bestämma själva, så hade det tydligen blivit Anders Bagge som vi skickat till ESC i Turin. Det var den internationella juryn som satte stopp för detta, då de en stund tidigare givit Bagge så pass få poäng att han trots sina högsta tittarpoäng inte gick förbi Cornelia Jakobs. Resultatet blev alltså att Cornelia, som var tvåa hos tittarna och etta hos juryn, vann alltihop sammanlagt. Det har hänt ett par gånger tidigare att jurygruppernas favorit blivit vinnare, t.ex. 2013 och 2017, och nu hände det alltså igen, till förargelse för många men till glädje bl.a. för mig.

I vanliga fall brukar jag förespråka att Melodifestivalen borde krympa ner den internationella juryn till bara ett par enstaka grupper, så att tittarna får mycket mer inflytande och juryn mer av en rådgivande funktion. Det tycker jag egentligen fortfarande. Jag anser att det bästa är om svenska folket (och folken i alla de andra länderna) själva får bestämma vad de är på humör för att skicka. Det blir mycket mer variation, originalitet och kul grejer då än om internationella juryer anpassar och likriktar startfälten efter ”vad som passar för Eurovision”. Men samtidigt måste jag ju medge att det rent praktiskt och taktiskt sett kan ha sina poänger när det blir som det blev igår och juryn så att säga ingriper när folket saknar vett.
Det finns nämligen en faktor, som Christer Björkman faktiskt också nämner lite grann i sin läsvärda självbiografi Generalen, och det är att det ibland händer att folket i ett land av diverse interna och sentimentala skäl sluter upp bakom en artist som de själva har någon särskild anknytning till, men som de inte inser att resten av Europa inte alls kommer att begripa sig på. Det kan vara att det är en artist som är väldigt folkkär sedan tidigare eller som har något slags ”sad backstory” eller annat som gör att hen är en speciell profil inom landet, men bara där. Björkman återger i sin bok ett exempel han var med om från Tyskland, där han desperat (och förgäves) försökte övertyga tyskarna om att de var på fel spår: ”Hon är ju så rar och tänk att hon blev upptäckt i en karaokebar …” ”Nej, nej, ni tänker fel, det är ju den andra låten som kommer att fungera!” Tittarna röstar så att säga fram en maskot istället för ett bidrag. Man kan kanske kalla det för ”maskotfaktorn”?
Så tycker jag att det är lite grann med Anders Bagge, en välkänd mysfarbror till mediagestalt från andra sammanhang och med lite av ett ”inhemskt narrativ” som väcker folks känslor. ”Ja men det är ju så fint att han har scenskräck och så är han med här i alla fall …”
Visst, han sjöng bra och låten var verkligen inte det värsta man hört, men jag misstänker kraftigt att Bagge inte hade funkat utanför Sverige – särskilt inte som just den sortens svulstiga insats av manlig sångare har mycket lätt att trampa över en gräns i Eurovision och uppfattas som pekoral och då floppa. Jag tror därför att juryn gjorde oss en tjänst nu på lördagskvällen när de stoppade vår maskot: det räckte att han fick ett intyg på svenska folkets kärlek, han behövde inte vinna också.
Fortfarande är det väl i längden att föredra att Sveriges tittare bestämmer själva, och det har sin tjusning att vi kan få för oss att skicka vilka galenskaper som helst, men eftersom jag alltjämt inte tror att vi är mogna nog att ta ett nederlag i ESC så blev det kanske (rent praktiskt sett, som sagt) bäst så här just nu.

Som det nu blev så vann istället Cornelia Jakobs, och jag riktar ett stort grattis till henne och känner mig rätt nöjd med detta resultat för egen del.
Allra roligast hade det förstås varit om Medina hade vunnit, för då hade vi skickat ett svenskspråkigt bidrag till Eurovision och till på köpet ett väldigt medryckande sådant – helt annorlunda mot andra bidrag från Sverige. Men jag var hela tiden medveten om att det inte skulle gå, det var osannolikt att vare sig tittare eller jury skulle kunna ha Medina allra överst, och då går det lika bra med Cornelia som var mitt andrahandsval (och som jag tippade som vinnare i mitt förra inlägg, jag tippade rätt, märk väl! 😊).
Jag tycker också att Cornelia i många avseenden är en bra och lämplig vinnare. Hon är den första kvinnliga artist vi representeras av sedan 2014 (om man undantar The Mamas 2020, men de fick ju aldrig tävla) och bara det är ju positivt. Sedan har hon, även om hon inte sticker ut fullt så mycket som Medina hade gjort, ett eget uttryck som Sverige har saknat ute i ESC i ett antal år nu. Man får gå tillbaka till Frans 2016, kanske längre, för att hitta något lika särpräglat. Faktum är att jag tycker att Cornelia påminner en del om Loreen med ”Euphoria” … det finns paralleller, med en ensam tjej som hasar omkring barfota och sjunger mycket innerligt och känslosamt, i en låt som är en intressant kombination av lugnare stämning och suggestivt dunkadunk. Det som saknas är väl snön och en mystisk danspartner, och ”Euphoria” är dessutom onekligen en starkare låt än ”Hold Me Closer”, så man kan väl säga att Sveriges bidrag i år är lite ”Euphoria light”. Men Cornelia gör ändå väldigt bra ifrån sig, låten växer för mig hela tiden, och jag gillar särskilt det lite hesa i hennes röst när hon tar i genom de allra mest desperata delarna.
Jag tror inte alls att vi kommer att misslyckas med detta i Turin. Vinner tror jag väl knappast att Cornelia gör, men hon kan nog komma bra nära, och en finalplats känner jag mig säker på – kanske med mer stöd från tittarna den här gången än vi annars har fått på sistone. Det känns alltså som 2022 års bidrag från Sverige, trots den mediokra standarden på årets Melodifestival, kan bli ett visst steg framåt.

Även andra detaljer vittnar om att vår uttagning kanske kan ta en annan och bättre riktning från och med nu. Vi ska lägga märke till att topptrion Cornelia, Anders Bagge och Medina var artister som debuterade i tävlingen (Cornelia deltog förvisso med Love Generation 2011 och 2012, men debuterade solo nu) och att flera av ”de där som redan varit med en massa gånger” fick tämligen låga poäng av i synnerhet tittarna: Robin Bengtsson, Anna Bergendahl, John Lundvik. Det kan tyda på en viss mättnad på det gamla, att det finns en efterfrågan på något nytt. Hoppas verkligen att SVT med nuvarande tävlingsproducent Karin Gunnarsson i spetsen tar fasta på detta och spetsar till arbetet med artistrekryteringen till nästa år.
Värt att nämna är också att jurygrupperna nu verkar ha fått upp ögonen för musik på svenska, då juryn på det hela taget röstade mer på de tre svenskspråkiga bidragen än vad tittarna gjorde. Om man tänker på förra årets tendens ute i Europa, att bidrag på det egna språket tas väl emot (vilket framför allt tog sig uttryck i Italiens vinst med ”Zitti e buoni”) så kanske även detta är något att fundera på. Håll upp fingret i luften lite, SVT, och känn vart det blåser, så kanske Melodifestivalen snart kan sluta bli en stor bökig apparat för inbördes beundran och istället bli en intressant tillställning som speglar sin samtid.

Apropå juryn och hur de röstade så var det väl annars knappast någon som inte märkte hur spretig den röstningen var. Det är vi visserligen vana vid, att det är oförutsägbart, men det slogs nog närmast något rekord i år. Allra mest anmärkningsvärda var Tjeckien, då de helt otippat gav tolv poäng till Theoz och ingenting alls till Cornelia … hur ända in i självaste Bert Karlsson kunde det bli så? Jag misstänker nästan att Tjeckien begick misstaget att vända sin poänglista upp och ner – det skulle inte vara första gången det händer i så fall, då det i Eurovision ibland är enskilda jurymedlemmar eller hela jurygrupper som klantar sig just på det sättet. Alternativt är det som någon konspiratorisk kommentator föreslog, att Tjeckien som är i samma semifinal som Sverige i Turin var så sluga att de på ren taktik röstade ”tvärtom” för att försöka ordna sämsta tänkbara motstånd från Sverige. (Men jag tror nog på det första alternativet ändå.) I vilket fall visar det att det kanske i själva verket skulle ha blivit Cornelia som fick den tolvpoängaren också, och då stabiliseras ju juryernas poänggivning en aning. Jag tycker också att det sammantaget, trots spretigheten, var ganska klart att hon var favorit för jurymedlemmarna ute i Europa.
Tittarna för sin del föredrog alltså Bagge med 90 poäng, medan Cornelia var god tvåa med 70 och Klara Hammarström och Medina båda fick 56. Tone Sekelius fick också en rätt hög siffra (53), men alla de andra fick betydligt lägre poängantal … tittarna delade upp startfältet i en tydlig övre och undre del i år (och det var på ett ungefär förhandsfavoriterna som återfanns i den övre). Appröstandet medför tydligen inte längre att poängfördelningen blir jämnt utbredd, sannolikt på grund av det nuvarande systemet med att omvandla hjärtan till poäng per åldersgrupp. I övrigt kan jag inte säga så mycket om tittarpoängen eftersom de fullständiga siffrorna inte kommit än, men jag tror ändå inte det hade varit så mycket att tillägga. Möjligen att det är lite förvånande att Anders Bagge nu rimligen fick en del poäng även från de lägsta åldersgrupperna, vilket jag inte riktigt trodde.

Nu börjar det bli dags att runda av, men ytterligare en sak vill jag kommentera och det är det stora intresset för Melodifestivalen bland utländska Eurovision-fans – vilket vi ju också fick se en liten glimt av igår, då de engelskspråkiga kommentatorerna hamnade i bild i sitt bås. (Jag fick till på köpet en ytterligare inblick, då min hustru under sändningen följde en utländsk MF-tråd på Reddit med mängder av uppspelta reaktioner från MF-nördar i hela Europa.)
Det är väl trevligt att folk från andra länder är intresserade av Mello, men samtidigt är jag lite bekymrad över effekterna. Enligt min egen åsikt som jag framfört tidigare var årets upplaga av Melodifestivalen inte särskilt bra utan tvärtom tämligen fantasi- och inspirationslös (även om den slutliga vinnaren var ett av undantagen), och det finns många med koll i Sverige som håller med mig om det. När en massa utländska fans däremot hänfört dyrkar Mello och höjer tävlingen till skyarna och tycker att den är standard för alltihop och det är så här en musiktävling ska vara och det är svenskarna som är proffsen, blir det liksom en ond cirkel av skeva perspektiv. Fansen i fråga lever så att säga i något slags illusion och kommer naivt in i vår uttagning och uppfattar den som mycket bättre än den i själva verket är. Vilket är till stor skada för alla andra länders uttagningar som då fördomsfullt får lägre status – på Reddit igår följdes t.ex. Islands Söngvakeppni-final inte tillnärmelsevis lika mycket som MF – och SVT för sin del tror kanske att allt är bra och inget behöver ändras, vilket verkligen inte är fallet. Framför allt känns det för mig mycket osunt att Sverige låter sig beundras av Europa men inte alls visar samma intresse tillbaka. Sådan Sverigecentrering är inte bra i längden, det tycker jag verkligen inte, så svensk jag är.

Hur tråkig årets MF-upplaga än var – utom för de utländska fansen då – så har den nu i alla fall resulterat i ett bra bidrag från oss i Turin: en bra låt med en bra artist i en bra show. Nu börjar det roliga på allvar, som jag brukar säga, och jag har på känn att Eurovision-veckan borta i Italien kommer att bli en mycket välkommen ljusglimt i ett Europa som i övrigt känns väldigt mörkt just nu. Ja, såvida nu inte Ryssland sabbar alltihop på något sätt (sura över att de inte själva fick vara med …) så att det inte blir något av med ESC-nöjet heller. Men man får väl vara ironiskt optimistisk och tro på Eurovision-hatarna i det fallet när de säger att tävlingen är ett komplett meningslöst spektakel, för om det stämmer så gör ju inte Ryssland något för att stoppa den heller. 😊 Jag är i alla fall helt övertygad om att vi behöver en europeisk musiktävling som föda för själen i tuffa tider.
Snart börjar jag säkert återkomma med omdömen om Cornelia Jakobs medtävlare och kommentarer om annat som är på gång. Grattis än en gång till Cornelia och på återseende!

Inför Melodifestivalfinalen 2022: en klar favorit för mig, men en annan klar trolig vinnare

Så har turen kommit till Sverige att ha nationell final. Sist jag skrev här var det Finland som var på tapeten: där valde man inte helt oväntat The Rasmus att skicka till Turin, och denna helg är det vi på västra sidan om Östersjön som ska bestämma oss för något.
Årets Melodifestivalfinal avslutar en säsong som ärligt talat inte varit så mycket att hurra för. Den inleddes fullständigt katastrofalt, med en första deltävling som var så pinsamt dålig och misslyckad i alla avseenden att jag fick allvarliga existentiella funderingar över varför jag alls tittade. Menlösa bidrag, mängder av misstag i sändning, appstrul, fånigt upplägg, genanta pausinslag, osäkra programledarinsatser … allt var patetiskt, minst sagt. Efter detta har det tack och lov stabiliserat sig under följande deltävlingar, så till vida att Oscar Zia och hans medhjälpare faktiskt har växt in i sina roller en del och det tekniska har fungerat bättre – plus att det dykt upp vissa låtar som varit värda att ge åtminstone ett hjärta eller två. Men något bra melodifestivalår tycker jag fortfarande inte att det är, och så har det ju dessvärre också varit ett tag nu: en stadigt nedåtpekande kurva som inte tycks vända uppåt igen. Som jag redan varit inne på angående Finland så verkar de ha kommit in på en intressantare väg med UMK – om än i mindre skala – medan Melodifestivalen är ett vrålåk som går på tomgång. Ja, det gör det. De galna Eurovisionfansen som anser att MF är ett föredöme och den bästa av alla nationella uttagningar är kanske av en annan åsikt, men man ska nog vara just galen för att inte inse att energin har pyst ur tävlingen.

Detta märks också på att startfältet i lördagens MF-final är precis som det brukar vara numera, det vill säga övervägande jolmigt och ointressant, och utan överdrivet mycket variation. Snyggt gjorda låtar kanske, och på Spotify dominerar de ju (vilket man i SVT-kretsar på Twitter inte är sena att förtjust påpeka), men något nyskapande är vi inte i närheten av. Tiden då oväntade artister kunde pröva på tävlingen är sedan länge förbi.
Ja, med något enstaka undantag då. Det finns faktiskt ett bidrag i årets Mello som med lite god vilja kan anses vara framåtsträvande, och som är min överlägsna favorit som jag hoppas ska vinna – fast det gör den nog tyvärr inte. Vilket bidrag det är? Det ska jag strax berätta.

Vi kan helt enkelt dra igenom finalens startfält med mina små kommentarer om det.
1. Klara Hammarström – ”Run To The Hills”. Det känns lite sorgligt att den enda chansen att få med något rockanknutet i en nutida Mellofinal är att ta in en låt som lånat sin titel från Iron Maiden. 😊 Men ja, jo, Klara inleder alltså med ett stycke dansgolvspop, som flera bedömare har jämfört med Timoteij, vilket jag inte alls kan förstå (var finns det etnoaktiga?). Det är en fartig sak, melodiskt sett bättre än flera av de andra i samma genre i startfältet, men den griper inte tag i mig och det har inte heller Klara som artist lyckats göra på alla de gånger (är det tre nu?) som hon varit med. Trots de märkliga klädkreationer hon jämt uppträder i.
2. Theoz – ”Som du vill”. Charmig liten gosse som har kul på scen och förmodligen är i final mest på grund av de två faktorerna. Att han sjunger på svenska är ett plus, men å andra sidan känns det som man hört den sortens svenskspråkiga pop rätt mycket innan.
3. Anna Bergendahl – ”Higher Power”. Blekare än de låtar hon haft med tidigare: man anar fortfarande en lätt impuls av country, men det mesta av detta kommer bort i en allmängiltig produktion. Alltid tråkigt att Anna med sin utmärkta röst inte får tillfälle att göra något mer eget. Här är det mest bara dekoren med de stora hästarna som känns som behållningen.
4. John Lundvik – ”Änglavakt”. Svenskspråkiga bidrag uppskattar jag alltid numera, och det är en trevlig gest av John att ta steget och byta språk den här gången. Tyvärr är låten en rätt intetsägande ballad (som lika gärna skulle ha varit skriven av Ingela Pling Forsman på flumhumör) som inte får till den rätta känslan trots innerliga försök.
5. Tone Sekelius – ”My Way”. Inte för att jag vill vara elak, men på något sätt känns detta mer som en schlagerdiscoklädd Pride-manifestation än som en riktig låt. Refrängen är väl för all del lite klämmig, men inte tillräckligt … jag blir tyvärr liksom mest bara blasé av hela konceptet.
6. Anders Bagge – ”Bigger Than The Universe”. Stundtals en ganska mäktig sak, där Idol-jurymedlemmen som tagit ner så många hoppfulla sångare på jorden visar att han faktiskt äger en stor sångröst för egen del (om han nu inte blivit lead-dubbad jättemycket). Det blir pampigt när kompet dundrar på och en barnkör också kommer in. Även denna räknas till favoriterna, men är det verkligen trovärdigt att skicka en figur som Bagge – mer en mediaprofil än en artist – till Turin …?
7. Robin Bengtsson – ”Innocent Love”. Den här killen har aldrig lyckats göra något intryck på mig, det känns som han åtminstone måste ha ett rullband att gå på för att bli ihågkommen … och här när han inte har det så återstår inget annat än en vanlig medioker poplåt, The Weeknd-inspirerad förvisso, men ändå tråkig. Ett typiskt sådant bidrag som inte ens kommer sist utan bara näst sist.
8. Faith Kakembo – ”Freedom”. Lite omväxling blir det förstås alltid när vi får oss gospelsoul till livs. Faiths sång är inte att klaga på, det här är bland det stilfullaste i kvällens uppbåd, men som alltid när det gäller gospel så är det mer känsla än komplett låt över alltihop.
9. Liamoo – ”Bluffin”. Liam gjorde en riktigt bra duett med Hanna Ferm i ”Hold You” häromåret och borde nästan ha vunnit den gången. Nu sjunger han på egen hand och det har blivit i det närmaste totalt menlöst. Det här är pop. Punkt. Ridå.
10. Cornelia Jakobs – ”Hold Me Closer”. I den katastrofala deltävling 1 befann jag mig så djupt nedgrävd i skämskudden att jag just då bara vagt uppfattade att ”melodi nummer sex ändå var rätt okej” och att om det fanns någon ljusglimt i programmet så var det den. Efter detta har jag fått medge att Cornelias låt inte bara är helt okej utan faktiskt rätt bra också. Mycket för att hon kommer in med ett lite eget uttryck och en annan stil mitt i all slätstruken samtidspop. Det är mer i samma fack som Lana Del Rey eller något … och Cornelia gör en snygg sång- och sceninsats. Detta är mångas favorit, och jag blir nog också rätt nöjd om den vinner, för då skickar Sverige trots allt något till Eurovision som både är en aning särpräglat och som kan få en bra placering. Men någon ”Euphoria” är den inte.
11. Cazzi Opeia – ”I Can’t Get Enough”. Syntinfluenser finns det så det räcker och blir över i nutida popproduktion, men det är först när syntljuden används mer kreativt (som på 80-talet) som det blir njutbart. Det tycker jag det är i någon mån här, faktiskt. Rätt balans mellan blippande och syntstråkar, och så Cazzi Opeias lätt ylande sång i refrängen. Fortfarande ingen jättehöjdare men en av de fyra bästa.
12. Medina – ”In i dimman”. Här har vi den – min stora favorit för i år, den enda som fick mig att direkt känna ”wow!” när jag hörde den i deltävlingen. Och det beror mycket på att här kommer, för en gångs skull, en riktigt stark melodi som man kan gnola på … de andra låtarna saknar faktiskt det på något sätt. Refrängen till ”In i dimman” har en härlig blandning av vemod och partystämning, och en orientalisk influens som får mig att associera bl.a. till Israels nationalsång … Tutandet på österländsk saxofon (eller vad det är) förbättrar det hela ytterligare. Ja, jag diggar låten skarpt – vilket jag inte hade väntat mig först – och tycker till råga på allt att Medina i år är det närmaste SVT kommer att ha ”lockat någon som inte är så mycket för Mello-sammanhang annars”. Det sticker ut. Det är på svenska. Och i Eurovision skulle det vara en frisk fläkt. Jag ser mycket gärna att Medina vinner, men det är väl knappast lönt att hoppas … inte minst som de nu har fått gå ut sist, den placering som SVT oblygt tilldelar ”partylåtar på svenska som inte är med för att vinna”.

Det här var allesammans, och den vinnare jag önskar mig för egen del är alltså Medina, i andra hand Cornelia Jakobs – och det senare känns betydligt mer realistiskt.
Ja, för hur kan det då tänkas gå? Förståsigpåarna verkar anse att det kommer att bli en kamp mellan Cornelia, Anders Bagge och Klara Hammarström; jag har faktiskt sett en analytiker påstå att Liamoo kan ha en chans också, men det tror jag inte för ett ögonblick på. Jag är böjd att hålla med om att det blir någon av de andra tre. Medina kan möjligen vara en dark horse, men jag har svårt att tro att de internationella jurygrupperna är inne på det spåret och det blir nog inte tillräckligt många bland tittarna heller.
För en del har det kommit som en överraskning att Klara får gå ut först av alla, och de verkar inte räkna med henne längre av det skälet. Jag tror dock att hon är med i spelet ändå. Förr i tiden var det faktiskt ganska vanligt att startnummer 1 vann – det hände både 1999, 2002, 2003, 2005 och 2008 (statistiknörden talar!), och på den tiden brukade också Christer Björkman placera någon favorit just som nummer ett … tills han så småningom lade av med det, sannolikt för att han började lägga märke till att startnummer ett sällan funkade särskilt bra i Eurovision och fick för sig att samma sak då borde gälla för Melodifestivalen. (Den karlens hantering av startnummer, med allt vad det inneburit av självuppfyllande profetior och förutsägbarhet, är egentligen helt skandalös.) Nu är det andra som sätter startordningen och de kanske tänker lite mer i andra banor, även om det är uppenbart att Björkman skolat in dem i sina principer på andra punkter. Summa summarum så räknar jag alltjämt Klara som en favorit, men tycker att hon saknar något i jämförelse med Cornelia, vilket tittarna men i synnerhet juryn nog kan hålla med om. Även Bagge känns det som att han knappast kan slå i alla läger på det sätt som kommer att krävas på lördag kväll. Nej, jag tror att Cornelia har mycket goda chanser att ta hem det, både hos tittare och jury. Hon har något säreget. (Och om vi ska tänka taktiskt så tror jag att hennes bidrag dessutom är det enda som vi kan känna oss någorlunda säkra på finalplats med i Turin.)

När det gäller tittarrösterna så vet jag i skrivande stund inte om det kommer att bli presentation av dem en åldersgrupp i taget på poängtavlan, som i deltävlingarna, eller om tittarna avslöjas i klump nu igen, men jag hoppas verkligen på det förstnämnda. Jag har försökt fundera på om fördelningen av poäng efter åldersgrupperna kan påverka utgången på något sätt jämfört med förr när allting ackumulerades, men det är hopplöst att försöka räkna på. Möjligen att det blir ännu viktigare att ett bidrag slår an i samtliga åldrar för att det ska kunna komma först. Det talar i så fall inte för Medina, men för Cornelia och Klara, förmodligen.
Angående juryn så har SVT tyvärr behållit samma koncept som tidigare och låtit jurygrupperna vara lika många till antalet som tittargrupperna. Jag hade hoppats på en något mindre andel jury den här gången (som de har gjort i Finland!) men det är alltså fortfarande 50-50. Och de länder som är med har som vanligt en kraftig övervikt mot Västeuropa och västvärlden: Nederländerna, Finland, Spanien, Australien, Irland, Israel, Italien, samt Tjeckien som är det enda land som känns en aning som ”öst”. Jag har därför som vanligt mina tvivel om det urvalets lämplighet och representativitet, men nu är det som det är och med de länder vi har fått med oss är det också troligt att Cornelia och Klara får en hel del röster. Kanske att juryerna gillar Faith Kakembo lite mer än vad tittarna gör, men det är inte säkert. Medina lär i alla fall inte få mer än spretpoäng av dem.

Lite tråkigt är det att inte Ukraina är med bland juryländerna, det hade ju verkligen blivit ett rörande inslag om man kunnat anropa dem under röstningen … men det hade väl inte varit så lätt att genomföra förstås.
Däremot skulle det inte alls förvåna mig om Ukraina ändå uppmärksammas under finalkvällen, och då genom att 2016 års ESC-vinnare Jamala dyker upp. Det gjorde hon nämligen i Tysklands uttagning för någon vecka sedan, och det känns som att SVT både vill och borde ta chansen att plocka upp henne till Stockholm. Om det nu är möjligt alltså. Det vore onekligen känslosamt att se och höra Jamala sjunga ”1944” på nytt, med allt vad den låten betyder och innebär, och i nuvarande sammanhang.

Men vi får väl se vad som händer. När det gäller röstningen förväntar jag mig alltså inte att det blir överdrivet dramatiskt i år. Själv ska jag reservera alla mina hjärtan för Medina och ingen annan, men jag är fullt inställd på att Cornelia Jakobs får lyfta trofén och åka till Turin.
Och nu märker jag att jag redan har skrivit alltför mycket om något som egentligen fortfarande känns som en svag tillställning jämfört med stora Eurovision. Jag slutar här, och försöker ändå se positivt på det hela … vi har ju inga direkt dåliga låtar bland de tolv, det är någorlunda ordentlig publik igen, kanske har SVT lyckats få till en smakfull avslutningsshow med bra inslag, och med rätt resultat och signaler går det kanske att vända utvecklingen.