Så här låter det 2023 – mitt första intryck av de 37

Sådär, nu har jag lyssnat på alla årets Eurovision-bidrag minst en gång var. Härmed förklarar jag min egen personliga Eurovision-säsong invigd. (Fanfar!)
Det gick något fortare än vanligt detta år att lyssna på en låt per dag, för det är ju bara 37 länder som ska tävla den här gången. Både Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien har hoppat av sedan i fjol, vilket är beklagligt, men en inte helt oväntad följd av det ekonomiska kaos som har varit alltsedan, ja ni vet, Putin och sånt som man inte ens behöver förklara.
Dock är det glädjande att de flesta länderna ändå faktiskt har ansett det värt att muntra upp sig med Eurovision i alla fall och att det är tillräckligt många kvar för att någorlunda fylla ut två semifinaler. Och kvaliteten på ländernas låtar har också höjts, skulle jag nog också vilja påstå.

Förhandssnacket har annars hittills varit så ensidigt att det känns ganska meningslöst att följa Eurovision-trådar och kommentarer för närvarande. Alla anser att Sverige kommer att ta hem det och att Loreen med ”Tattoo” blir den andra artisten som vinner två gånger, och om någon är fräck nog att påpeka att andra länder också kan ha en chans så blir vederbörande genast utskälld och idiotförklarad med hjälp av allsköns GIF:ar. När det gäller tvåan och trean så är det på samma sätt uteslutande Finlands ”Cha Cha Cha” och Norges ”Queen of Kings” som nämns, så om man får tro de där tongångarna från de allt mer nervpåfrestande s.k. fansen så blir det alltså Norden som dominerar totalt i år. Ja, tillsammans med fjolårsvinnaren Ukraina, som ju fortfarande anses kunna räkna med massor av sympatiröster.
Dessutom uppmärksammas det hela tiden i fankretsar att semifinal 1 i år är många hästlängder bättre än semifinal 2 … och så finns det ett par särskilt markanta hatobjekt i form av Polen (eftersom deras bidrag valdes framför ESC-fansens klara favorit i en misstänkt korrumperad uttagning) och San Marino (eftersom deras tämligen mesiga rockbidrag enligt många är generande amatörmässigt).
Håller jag med om det där? Är verkligen Sverige en så stor förhandsfavorit? Och hur är det med övriga länders kvalitet och hur är de båda semifinalerna när man jämför dem?

Ja, att Sverige har mycket goda vinstchanser kan jag knappast förneka. Loreen står sig med lätthet i konkurrensen, och även om hon måste ändra i sitt scennummer (det är också ett påstående som florerat envist på sistone) så är låten i sig ändå stark nog att vinna alltihop. Jag ska inte börja tippa redan nu, men visst ser det hyggligt ut för svensk del.
Vilket dock inte alls innebär att övriga länder ska ignoreras. Det är inte på något sätt avgjort på förhand, särskilt inte som juryer alltid är oförutsägbara och tittarnas humör omväxlande. Finlands bidrag, ”Cha Cha Cha” med Käärijä, gillade jag ju skarpt redan innan det hade vunnit UMK, och för närvarande står jag och väger mellan om jag gillar Finland eller Sverige mest. (Svårt att avgöra eftersom låtarna är så olika.) Finland har i år verkligen hittat något som kan slå, och kan mycket väl få sin bästa placering sedan Lordi och sin bästa placering någonsin med en låt på finska – det sistnämnda är väldigt kul bara det. Det är ingen som ens nämner att språket skulle vara en nackdel för Finland, som det alltid har spekulerats kring tidigare. Nästan surrealistiskt.

Det ligger säkert också något i att Norge och Ukraina kan få ett ord med i laget, men de låtarna (pop i sagoton från Norge och något slags RNB i krigsstämning från Ukraina) har jag personligen ännu inte gripits av riktigt. Däremot har jag fått ett gäng andra favoriter, men dem ska jag strax återkomma till. Mer objektivt sett bland troliga toppkandidater vill jag istället tillsammans med de fyra redan nämnda lyfta fram Österrike, som skickar något av ett skämtbidrag, men onekligen ett ganska medryckande och meme-aktigt sådant: ”Who The Hell Is Edgar?” tramsar duon Teya & Salena, och sjunger ”Poe-Poe-Poe-Poe-Poe-Poe” så man blir alldeles galen. (Ja, för det är alltså skräckromantikern Edgar Allan Poe som på detta sätt nu blir förevigad i Eurovision.) Övertygar gör också Tjeckien, med tjejbandet Vesna och deras fräscha och lätt etniska popdänga ”My Sister’s Crown”. Plus att man väl aldrig ska glömma bort Italien: därifrån blir det typisk smäktande romantik igen, med den tidigare deltagaren Marco Mengoni som vann Sanremo i stor stil.

Men de favoriter jag själv har hittat fram till förutom Sverige och Finland, det är (än så länge, det kan givetvis ändras) ett urval bestående av Serbien, Moldavien, Nederländerna och något otippat Australien.
Serbien körde ju lite avant-garde förra året och gör en liknande ovanlig grej nu: ett mörkt och säreget nummer med lätt mystiska tongångar, vilket jag går igång på direkt. Likaså på Moldavien, som är ett av de länder som kör med etnopop i år och som har fått till den rätta kombinationen av just etno och pop. Nederländerna brukar utmärka sig för hyfsat god smak i Eurovision och har en väldigt snygg och välgjord poprockballadduett av det slaget som brukar kallas för ”bra på riktigt” (jag måste tyvärr ta till den beskrivningen i brist på bättre termer). Och Australien, som annars inte har imponerat nämnvärt på mig under de år de fått vara med, skickar nu en arenarockaktig låt med ett sound som träffar mig helt rätt.

Fem av de här sex länderna jag nu räknade upp som dem jag själv tycker bäst om råkar vara från semifinal 1. Och av de som hålls som favoriter i stort är också majoriteten därifrån. När jag lyssnar igenom alltsammans i rätt startordning märker jag också ganska tydligt att de flesta av de bästa, intressantaste och mest variationsrika bidragen finns i semi 1. Det råder alltså knappast något tvivel om att den semin glänser betydligt mer i år. På den punkten har alla tyckarna uppenbarligen rätt.
Men det är klart att även om man tar en överblick över alla de 37 som helhet så finns det – som vanligt, naturligtvis – en rik flora av musik av olika slag. Det är inte ett år med ett enda balladträsk, och inte heller något utpräglat ”rockår”. Här finns kabarémusik från Portugal, dissonant orientalisk folkton från Spanien, glamhårdrock från Tyskland, ett politiskt knasnummer från Kroatien och britpop från Azerbajdzjan, för att nämna några.
Sedan är det sant att jag även i år saknar den där riktiga favoriten – den som får mig att utbrista i ett hänfört ”wow!” och genast lyssna om och om igen och dela ut 10 av 10 i betyg. Det är alltid lika trevligt när detta händer, och visst händer det ibland (vissa år rentav flera gånger om), men i år händer det inte. Startfältet är på så vis lite jämntjockt kan man säga. Men lägstanivån anser jag har höjts en liten bit detta år också.
För övrigt gläder jag mig åt att trenden med svenskbidrag fortsätter att avta. Såvitt jag kan se är det förutom Sverige själva bara Cypern (naturligtvis) och Polen som har tagit hjälp av oss i år. Till och med Azerbajdzjan håller sig till inhemska förmågor nu. Och av de 33 deltagarländer som inte har engelska som officiellt språk är det i år 14 som helt eller delvis sjunger på det egna språket. Det är nästan hälften, och en klar uppgång. Frågan är bara om en seger för Loreen skulle medföra att den positiva utvecklingen där länderna litar på sig själva avstannar och det börjar bli svenskdominans igen … låt oss verkligen hoppas att så inte blir fallet.

Ja, nu var det väl inte mer jag hade på hjärtat för närvarande, utan nu ska jag fortsätta lyssna intresserat och så skriva mina omdömen och tips. De kommer om ett par veckor, när det närmar sig på allvar. Till dess får väl ni läsare själva utforska alla årets bidrag – och som sagt, dem jag själv gillar bäst just nu är alltså Sverige, Finland, Serbien, Moldavien, Nederländerna och Australien. Men det håller ni andra säkert inte alls med om. 😊 Sätt igång att lyssna och tycka bara.