Eurovision

Eurovision

onsdag 22 maj 2019

Framställning till EBU – Petition to the EBU

Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket mer om Eurovision nu på ett tag, och det har jag inte gjort heller. Men för några veckor sedan skrev jag faktiskt en något annorlunda text i ämnet, och den lägger jag nu ut, för att eventuellt kanske få lite feedback på om den går att skicka till högre ort.
Det rör sig om en ”framställning”, petition som det heter på engelska – och jag har också skrivit den på engelska.
Saken är den att jag är ju, som en del kanske vet, av den mycket bestämda uppfattningen att det inte är bra när det är en massa ”svenskbidrag” i ESC, och över huvud taget när länder i hög grad tar hjälp av s.k. musikerproffs från andra länder istället för att försöka själva och lita på sin egen musikbransch. Det där är ett ämne som jag ofta återkommer till.
Nu fick jag för mig att skriva en framställning om den saken, som jag funderar på att skicka till någon på EBU.
Jag har inspirerats lite grann av de framställningar som vanligt folk brukar skriva till EU (och som jag översätter ibland på jobbet). Jag tänkte att om man kan skicka sådana framställningar till EU-myndigheterna, så borde det vara fullt rimligt, tillåtet och genomförbart att även göra det till en organisation som EBU och få sin fråga vederbörligen behandlad och besvarad.
Därför har jag skrivit nedanstående, och nu undrar jag alltså om detta är något jag kan skicka till Eurovisions högsta ort. Synpunkter mottages mycket gärna!
(Trots att jag är översättare från engelska är det inte bara möjligt utan fullt troligt att min engelska inte alltid är fullt korrekt, för är man svensk så är man. Men jag försökte ändå uttrycka mig så formellt och snyggt jag kunde.)


To whom it may concern at the EBU,

I would like to know the view of the EBU and/or the ESC Reference Group (or any other party concerned) on the increasing foreign involvement in the Eurovision Song Contest entries of several countries.
I have been a keen Eurovision Song Contest fan for many years, and I really love this colourful, multinational, unifying, enjoyable spectacle of a contest. However, what somehow disturbs the wonderful experience of watching and engaging in the Contest is the fact that so many countries every year are represented by artists, songwriters and other creative workers who are not citizens or even residents of that particular country. This causes the sad impression that the music in the Contest is getting less personal, less country-specific, and less representative of the European countries.

This is nothing new; already in ”the old times” in the 20th century, countries like Luxembourg used to participate in the Contest without any native whatsoever involved in their entries. This has not changed in later years however; rather it has been increasing, albeit in a somewhat different form. Nowadays, many Eurovision participant countries tend to consult ”professional” music business people from abroad – songwriters, producers, choreographers, dancers and sometimes artists as well – to improve their Eurovision entries and performances and make them contemporary and fit for a so called Eurovision purpose. One country in particular is often consulted, namely my own native Sweden. From here, music professionals (backed by their record companies) seem to go on a kind of yearly ”mission” to help the other countries to achieve good songs – as if these countries were not able to make music themselves.

Some might think that this trend is positive for the Contest, since this activity could help countries with smaller resources to achieve good results. It could also be argued that there is nothing wrong about musicians helping other countries in Eurovision, because after all, the whole Contest is about cross-border contacts.
Still, to me the trend is problematic, not only for the peculiarity of seeing (for example) Cyprus represented by a non-Cypriot who sings a song written by all non-Cypriots. In my opinion, one of the main purposes of the Contest, as well as a charming quality about it, is that the participating countries can have a rewarding musical and cultural exchange and learn something about each other’s musical life. Ideally, the Contest should be a forum where the countries can show each other what their popular music is like – and this does not mean that the entries should by necessarily ”typically ethnic” or in any way nationalist; of course there are many sub-cultures in a country (including immigrant cultures and minority communities) and they could all very well be showcased. However, tragically enough, when so many countries are heavily influenced by other countries like Sweden and their powerful music industry, no special culture is showcased at all; the good purpose of diversity is almost completely wiped out. Instead, in my view, there is an increasing danger that the Swedish way of making popular music will become standard; this will make the music of the Contest boringly uniform (professional and contemporary, maybe, but still uninteresting) and it could even give rise to a kind of inferiority complex among European countries as well as racist-like views. Sweden is best, they know everything about popular music, no one else can handle it, so then let the Swedish experts take care of everything! Of course this is alarmingly wrong; still I am convinced that this is what it all leads to.

Therefore, I would like to ask the following questions to the EBU and the Eurovision management, and I hope for an informative reply.
1. Does the EBU believe, like me, that foreign involvement in Eurovision entries means a risk of uniformity, vapidity and decreased authenticity?
2. If so, is there anything that the EBU would wish to do about it?
3. What would the EBU think about introducing new Contest rules to decrease foreign involvement?

My own suggestion is that some kind of rule be established, maybe not yet prohibiting completely, but at least greatly restricting, the involvement of non-native artists, songwriters and other contributors in the ESC entry of a country. In my opinion, this ”requirement of relation” would not at all be a sign of xenophobia; rather the opposite, because it would counteract the incorrect notion that certain countries are better music-makers than others. It would also ensure that competitors have at least some connection to the country they are representing, and finally, it could inspire the music professionals in European countries to trust their own domestic pool of musical abilities. I am convinced that all European countries – even the smallest – have plenty of musical talent and skill to use, and great possibilities to enjoy success in the Eurovision Song Contest, without any need of help from songwriters and producers from Sweden and other external parties.

I am looking forward to your reply.
Best wishes,
Carl-Henrik Hammarlund

söndag 19 maj 2019

Dagen efter ESC-finalen 2019 – min stora slutanalys

Det är avgjort. Och det blev jämnare än på länge. Om det bara varit juryomröstning igår så hade det på riktigt varit en uppgörelse mellan Sverige och Nordmakedonien där Sverige först i sista omgången vunnit med två poäng: en spurtstrid som vi inte sett i Eurovision på många år.
Men tittaromröstningsdelen var inte mindre rafflande. När Sverige som sista land skulle få sina poäng var det väl få som hade koll på hur många poäng som då återstod att dela ut – även om jag kan tänka mig att det nog var en och annan där i arenan som satt med kalkylator och redan hade fått upp siffran och såg att Nederländerna skulle vinna. Faktum är att jag själv försökte mig på att göra just detta, att knappa in ländernas poäng i kalkylatorn alltså och ligga steget före, men jag råkade nästan genast trycka fel och gav upp. Så jag satt i ovisshet som de flesta andra, och konstaterade (även om jag nu inte höll så där jätteaktivt på Sverige) att det blev något av en antiklimax då John Lundviks poäng inte visade sig vara så många till antalet.

Återinför rak omröstning!
Visst att röstningsupplägget är spännande, men precis som förra året så känner jag samtidigt att det blir så snopet när en lång stunds presentation av jurypoäng ställs på huvudet i ett enda slag … när vissa länder får en överraskande låg siffra och genast är ute ur leken utan vidare. Det där blev till och med extra tydligt nu när länderna tilldelades poäng i en annan ordning än tidigare (efter sin juryrankning och inte efter poängsiffror). Direkt utlämnande och pinsamt för dem som fick överraskande lite: såväl för Tyskland som nollades av tittarna, som för Sverige och Nordmakedonien som blev dråpligt blåsta på vad som först såg ut som goda segerchanser.
Nej, jag skulle vilja se en återgång till en rak omröstning, utan den där ihopklumpade delen i slutet. Så kan man också låta talespersonerna läsa upp några fler poäng än tolvorna (typ tiorna och åttorna också) – det blir nästan för hafsigt som det är nu. Detta uppnås givetvis bäst genom att man kombinerar ihop jury- och tittarpoängen igen, men personligen anser jag ju – vilket jag påpekar varje år – att det allra bästa är att avskaffa juryn. Deras poäng är, åter igen, vimsiga och godtyckliga, och det är tittarnas röster som är mest talande för vad för slags musikaliskt paket Europa är på humör för varje år.

Om den nederländska segern

I år verkar det alltså intresseväckande nog ha varit norsk etnoschlager med jojk som Europa var på humör för, eftersom Norge fick allra flest poäng av tittarna. Men den slutliga vinnaren Nederländerna var förvisso en god tittartvåa, och när de dessutom kom trea hos juryn så räckte det för en seger sammanlagt. Det var på sina håll väldiga skillnader mellan tittare och jury, och då blev det möjligt för Nederländerna och Duncan Laurence att kliva fram, som ett slags ”gemensam nämnare” som alla kunde tycka om någorlunda. Det känns inte precis som vinnarlåten är något särskilt banbrytande som kommer att påverka och föra Eurovision i en viss riktning, utan det är bara en vacker popballad rätt och slätt, och jag har fortfarande svårt att se den där särskilda ”Eurovisionvinnarfaktorn” som jag filosoferade över i gårdagens ”inför-krönika”. Men det här var väl helt enkelt ett sådant år då det var så jämnt och det fanns så mycket utrymme för svängningar och variationer att det inte behövdes någon direkt sådan faktor för att vinna.
Jag får väl i alla fall säga att jag unnar Nederländerna segern. Jag har inte varit särskilt imponerad av låten ”Arcade” tidigare, men scenframträdandet har nått fram bra genom rutan och haft en viss stämning, och det hela har onekligen växt för mig. Till och med så pass att jag inte bara tippade dem som vinnare (och därmed tippade rätt) utan även gav dem 3 poäng i min egen röstning.

Hataris regelbrott och varför det ändå var bra att de var med
Det land som fick min egen personliga tolva var ju annars Island, och det bidraget finns det en hel del att säga om – inte minst för att Hatari (som man nästan kunde ha anat) gjorde en kupp och vecklade ut banderoller med Palestinas flagga i greenroom när deras resultat väl var klart. Till publikens stora missnöje, ska sägas. Åter igen blev det där med politik i Eurovision högst aktuellt, och även om man kan tycka att det inte borde spela någon roll med en liten flagga (det kan ju lika gärna vara ett tecken på kärlek, inkludering och tolerans som på det motsatta) så var det icke desto mindre ett klart brott mot befintliga regler och någon form av påföljd från EBU måste det väl därför tråkigt nog bli. Jag ska medge att jag själv suckade rejält åt det där tilltaget och såg det som en ganska onödig provokation. Men själva det isländska bidraget tycker jag fortfarande är bra, för att inte säga bäst, och när jag bedömer bidrag/låtar (inte bara i Eurovision utan även annars) så ser jag till musiken, showen och låtens budskap och bortser i regel från vad artisterna gör och tycker utanför studion och scenen. Därför står jag fast vid min tolva till Island.
Man får dessutom se allt det här med Hatari ur lite olika perspektiv, inte minst deras eget. Betänk att de är övertygade aktivister från sådana ideologiska kretsar där såväl staten Israel som evenemanget Eurovision Song Contest inte står högt i kurs … det är precis som om Hoola Bandoola Band eller Nationalteatern på sin tid skulle ha ställt upp i tävlingen (en svindlande tanke!). Det vanliga för artister på den radikalare vänsterkanten brukar väl vara att bojkotta Eurovision och Israel och att syssla med protester och alternativfestivaler, och det är väl egentligen positivt att Hatari valde att inte gå den vägen? Det är ju faktiskt till och med så att jag för min del brukar uppskatta när många olika subkulturer och olika sorters musikaliska ideologier och estetik blir representerade i Eurovision och Melodifestivalen. Jag är också rätt säker på att Hataris medverkan har lett till en del intressant dialog och nya kontakter, som både de själva och deras artistkollegor och värdarna i Israel har haft nytta av.
Fram till gårdagens regelbrott har Hatari dessutom gjort det mesta rätt som jag ser det. De har låtit bli att framföra politiska budskap på scenen och under presskonferenserna, och när de har besökt Västbanken för att prata ockupation så har de gjort det på sin fritid då de rimligtvis borde ha rätt att göra vad de vill enligt sin övertygelse (precis som Loreen gjorde i Azerbajdzjan). Så nog tycker jag att det ändå var föredömligt och djärvt av Hatari att vara med, även om man nu kan anse att de gick för långt med sin sista gest. De åker säkerligen hem till Island en erfarenhet rikare och förhoppningsvis med insikten att Eurovision inte bara är en tillställning med en samling lallande fånar utan med rätt så trevliga människor. Kanske kan till och med andra i deras kretsar börja ana detsamma. Tolerans i sikte. Perfekt.

De som lyckades och misslyckades

Nu har jag snackat klart om Hatari och ESC-politik för ögonblicket, och kan återgå till området ESC-resultat och ge mig in på lite statistik.
Som många trodde blev det alltså i slutminuterna en kamp mellan Sverige och Nederländerna igår, även om den kampen slutade med att Sverige bara blev sexa. Under röstningen dessförinnan var det ett land som framträdde som rival till de här båda (även om också Italien, Ryssland och Azerbajdzjan var uppe och nosade ibland) och det var Nordmakedonien, som något överraskande låg etta under större delen av juryomröstningen tills Sverige gick om på slutet. Jag gladdes verkligen åt att det gick så bra för Nordmakedonien – även detta känslosamma och starkt framförda bidrag hade jag ju bland mina egna favoriter – och nu blev utdelningen från tittarna inte lika stor, men det räckte ändå till en åttondeplats och det är landets bästa resultat någonsin. Riktigt härligt är det när ett land plötsligt kan glimta till på det sättet efter att ha haft idel dåliga resultat, och det är ju ett faktum att sådant händer nästan varje år. (Vinnaren Nederländerna är också ett bra exempel, då de hade en åtta år lång period 2005–2012 då de missade finalen varenda gång – det är verkligen inget man tänker på nu!)
Även San Marino slog sitt personliga rekord, visserligen bara med en tjugondeplats, men det är ett faktum att om det bara varit tittarröster så hade de hamnat på topp 10. Och i sin semifinal var de fjärde bästa hos tittarna och gick till final med rätt trygg marginal. Det kan inte bara skyllas på turkisk diaspora, utan San Marino hade nog någon sorts charmig smaklöshet som gick hem i stugorna. Minilandet borde vara ganska rejält uppmuntrade av det här, tycker man.
Andra länder som har anledning att vara nöjda är till exempel Norge, som ju kan ta åt sig äran att ha Europas TV-tittare på sin sida; Italien, som kom tvåa och befäster sin ställning som en riktigt stabil ESC-nation (de vinner när som helst!); Tjeckien, som har gått från ständig strykpojke till bra resultat två år på raken; och Schweiz, som kom fyra och därmed fick sin bästa placering på 26 år.
Samt Sverige. Ja, jag tycker vi ska vara nöjda fast det ”bara” blev en sjätteplats. Sverige har nu kommit på topp 10 sju av de åtta senaste åren, och det är inte många som kan skryta med ett sådant facit. Och jag vill inte veta av något gnäll över rasism eller svenskhat bland tittarna. Om de var rasistiska skulle inte en jojkande same kunna bli tittaretta och en muslimsk invandrarkille från Italien skulle inte kunna bli tittartrea.
Det finns länder där det är betydligt mer Eurovision-kris än vad det är i Sverige: de länder som verkligen behöver fundera på vad de vill med sin medverkan och hur de ska bära sig åt för att få fram bra bidrag är i synnerhet Tyskland, Storbritannien, Irland och Finland. På de ställena blir läget mer och mer hopplöst. Särskilt i Finland, som vi nu vet slutade sist i sin semifinal. Ingen ”Darude-effekt” där inte minsann. Nu måste Yle ta krafttag för att bryta den onda cirkeln.

Semifinalresultaten

När det gäller semifinalerna, där Finland alltså kom sist i den som anses ha varit den sämre av dem, så ska jag väl säga något om resultaten där också som jag brukar göra. Framför allt om skillnaderna mellan jury och tittare.
Där var det på det här sättet i år: om bara tittarna hade fått bestämma så hade Polen gått till final istället för Vitryssland från semifinal 1, och Litauen istället för Danmark från semifinal 2. Och om bara juryn hade fått bestämma så hade Ungern gått till final istället för San Marino från semifinal 1, och Moldavien och Rumänien istället för Norge och Albanien från semifinal 2.
Sammanlagt så vanns semifinal 1 av Australien före Tjeckien, medan semifinal 2 vanns av Nederländerna före Nordmakedonien. Men skillnaderna mellan juryn och tittarna var stora, och medan Norge var tittaretta i semi 2 så var de faktiskt så långt ner som plats 11 hos juryn. Norge utanför finalen alltså om juryn fått bestämma? Ja, jag säger då det. Juryn är onekligen märklig ibland. Jag ser också att juryn faktiskt hade Portugal allra sist i semi 1, vilket förvånar mig; de borde väl ha uppmärksammat ett så pass svårt och konstnärligt bidrag som Portugals?
Slutligen: det har talats om att det var små marginaler runt ”strecket” i båda semifinalerna, och nu ser vi mycket riktigt också att Vitryssland tog den sista finalplatsen i semi 1 bara två poäng före Polen, medan det bara skilde en enda poäng mellan tian Danmark och elvan Litauen i semi 2. Så kan det bli.

Madonna sopade banan med amatörerna – eller?

Det sista jag ska säga något om är att vi som bekant även fick se och höra hur Madonna förgyllde gårdagens tillställning med sin medverkan. Eller om hon nu gjorde det. I likhet med många andra fick jag uppfattningen att hon sjöng falskt i ”Like A Prayer”, och då är det ju så man kan ifrågasätta om det var värt hur många miljoner euro det nu kostade att få henne att vara med. Visst är hon en härlig artist med karisma, men känslan blev ju verkligen inte att hon överglänste de tävlande på något sätt, som många nog skulle ha trott.
Genom Madonnas falsksång blev det därför uppenbart att sångmässiga brister verkligen kan drabba vem som helst, inte bara Eurovision-artister, och detta faktum är något som man kan gotta sig i. Jag har länge menat att det inte alls föreligger någon vetenskapligt eller objektivt bevisad ”kvalitetsskillnad” mellan ESC- och MF-artister och ”stora etablerade” artister, och detta var något slags bevis för det. Ärligt talat så tror jag att de etablerade artisterna också själva inser det innerst inne, och det är därför de är så motvilliga till att tävla i musik – de kan skylla på att de inte har något att vinna på det, men det har nog också att göra med att de anser sig vara något slags kulturella och konstnärliga storheter, och det skulle vara ett så oerhört tungt slag mot deras sköra konstnärskänsla om de fick se sig besegrade av t.ex. ett obskyrt etnorockband från Kroatien. Jag skulle gärna önska mig mer jämlikhet i musikbranschen, att man hade självdistans och respekterade kollegor över genre- och estetikgränserna istället för att odla ett ömtåligt musikerego.

Inför nästa år

Nu åker artister och delegationer hem från Tel Aviv, efter väl genomförd show från värdlandets sida – men det är nog ändå med en viss suck av lättnad som EBU nu har det hela överstökat, med tanke på hur problematiskt det ändå är med en tävling i Israel. Nästa år blir det kanske lite lugnare, då Nederländerna jämförelsevis är ett ganska oförargligt land att arrangera saker och ting i. Om det hela förläggs till Amsterdam, Haag eller något annat ställe (kanske Hilversum som 1958 …?) vet vi inte ännu. Men lite kuriosa är att sist Nederländerna ordnade Eurovision, i Haag 1980, så var det även då året efter att Israel hade vunnit – men Israel kunde inte själva arrangera den gången och Nederländerna tog över. Den här gången tar Nederländerna stafettpinnen från Israel på det vanliga sättet, kan man säga.
Förbättringar som jag spontant skulle önska till nästa år (förutom det vanliga att jag vill ha bort juryn och skippa den ihopklumpade slutröstningen) är att röstningstiden inte var så katastrofalt lång … det blir en väldigt lång natt när man väntar på resultatet, och det måste ju vara ännu värre i länder längre österut där klockan är ännu mer. Nog borde det väl gå att förkorta på något sätt och dra ner lite på mellanakterna? Jag skulle också önska att antalet finalbidrag skars ner något, då 26 är lite för mycket – företrädesvis genom att Big 5-regeln slopades så att dessa fem fick kvala som alla andra och det blev 21 eller möjligen 23 startande i finalen.
Och så andra vanliga önskemål från min sida: färre svenskbidrag och mer inhemska satsningar, och fler länder som är med naturligtvis. Eventuellt kan vi få se Kosovo i nästa års Eurovision, om EBU i juni röstar för att släppa in dem, och det kan förvisso bli problem med regeltolkning och avgränsning om de gör det, men samtidigt skulle det ju vara kul med en nykomling.

Nu tar jag snart paus i Eurovisionbloggandet, även om ett och annat nytt inlägg kan dyka upp även under lågsäsong. Jag tackar för intresset. Och grattis igen till Nederländerna! (Som nu har fem vinster och därmed ligger på delad tredjeplats i vinstligan tillsammans med Luxemburg, Frankrike och Storbritannien …)

lördag 18 maj 2019

Inför Eurovision-finalen 2019 – vem har ”faktorn”?

Förra året var det ett mycket svårtippat Eurovisionår. Det är det den här gången också. Det finns ingen solklar favorit i stil med Alexander Rybak 2009 eller Johnny Logan 1987.
Men allt eftersom repetitionerna och förhandssnacket har fortskridit, har det ändå på något sätt uppkommit en situation då framför allt två länder tros få duellera om segern 2019. Jag nämnde detta i föregående inlägg. De två är Nederländerna och Sverige.
Nu blir jag själv inte förvånad om någon annan kan blanda sig i också, men många andra verkar alltså ha bestämt sig för att det blir en svensk-nederländsk tvekamp. Framför allt därför att John Lundvik och Duncan Laurence är de som har bäst förutsättningar att ligga i topp hos juryn och få ett klart försprång innan tittarna säger sitt.

Vi kan ju därför börja med att utgå från det. Jag håller nämligen med om att Sverige och Nederländerna har de där egenskaperna som jurygrupper brukar tilltalas av: väl sammansatta låtar, stilfulla och snygga framträdanden och bra sånginsatser. Dessutom har de båda, i synnerhet Sverige, en gospelaktig känsla – det är något som juryn brukar påstås gilla. Det verkar därför troligt att båda länderna hamnar högt hos juryn. Men blir det så högt att de sticker iväg utom räckhåll innan tittarresultatet meddelas? Det är inget jag vill hugga i sten. Juryer kan vara högst impulsiva, och att de gillade gospel och Sverige förra året är inget bevis för att de gör det även nu.
Om det nu ändå blir en sådan där tvekamp mellan Sverige och Nederländerna, så kan man ju diskutera vidare vem av dem som drar det längsta strået. Många tror att det blir Sverige, eftersom vi sägs ha störst förutsättningar att bli juryfavoriter och dessutom kan bli det överlägset med tanke på vad som hände i Melodifestivalfinalen. Men själv tror jag att det nog kan bli rätt jämnt i tvekampen i jurydelen, och sedan hamnar nog Nederländerna före Sverige hos tittarna och kommer därför etta sammanlagt.
På sina håll spekuleras det i om Sverige kan komma markant långt ner hos tittarna, i synnerhet i öst, av något slags rasistiska skäl … typ att folk där borta i Östeuropa inte vill rösta på ett gäng färgade personer. Sådana teorier anser jag emellertid är mer eller mindre rasistiska mot östeuropéer. (Hade marockanskättade Loreen kunnat vinna om rasismen frodats?) Det är fullt möjligt att tittarna drar ner Sverige, men det beror i så fall betydligt mer på att de med rätta är trötta på vår dominans och stöddiga attityd än på att de ogillar svarta.

Nåja, för att återgå till tvekampen mellan Nederländerna och Sverige så är jag alltså inte helt säker på att det blir en sådan. Orsaken till detta är att jag hos såväl Nederländerna som Sverige saknar det lilla extra, det speciella, gimmicken, den där faktorn som slår an en sträng och tilltalar hela Europa tillräckligt mycket för att det ska nå ända fram. De flesta Eurovision-vinnare har haft någon sådan faktor – det kan vara något konkret som Loreens dans i snö eller Alexander Rybaks fiol, eller något omruskande som Lordi, men det kan också vara en särpräglad känsla som Salvador Sobral eller ett budskap/statement som Jamala, Netta eller Conchita. Något speciellt måste det i alla fall vara för att det ska gå att vinna Eurovision. Jag tycker inte jag hittar det hos John Lundvik eller Duncan Laurence, om ni förstår vad jag är ute efter.
Å andra sidan är det fler länder som saknar ”faktorn”. Om jag funderar på saken så är det egentligen bara två som har den i år på ett markant sätt, och de länderna är Island och Australien. Island med sin rebelliska BDSM-show och Australien med sitt svävande rymdnummer. För mig känns det som att om scenariot med svensk-nederländsk duell kan bli utmanat, så blir det från det hållet.
Här är jag inte riktigt överens med andra tippare, åtminstone inte när det gäller Island, för de flesta tror att det isländska numret är för extremt för att hamna i topp. Australien är favorittippade i högre grad, men ändå omgivna av viss skepsis. Invändningen är förstås att juryn inte kommer att sätta effektsökande bidrag särskilt högt, och därför kan inte Island eller Australien vinna. Jag har dock en känsla av att det skulle de visst kunna göra. Att det är teoretiskt möjligt för dem båda att vinna tittarröstningen känns fullt rimligt för mig, eftersom de har ”faktorn”, och man ska sedan inte utesluta att juryn har dem tillräckligt högt för att de ska vara aktuella för seger sammanlagt. Australien har haft juryn på sin sida förr, och när det gäller Island så är det inte säkert att jurymedlemmar automatiskt rankar ett bidrag lågt för att det är rytande sång i det. Island kan knappast bli etta hos juryn, men ändå hamna tillräckligt högt, det är det jag menar.
Startordningen kan kanske också bidra här: man får komma ihåg att Sverige och Nederländerna inte har fått någon vidare gynnsam sådan (nummer 9 resp. 12), men att Australien och Island däremot ligger på den senare halvan, på ganska fördelaktiga positioner.
Därför blir jag inte förvånad om vi på lördag kväll får se en skräll där Island plötsligt seglar upp högre än någon trott, eller om Australien når ända fram trots att själva låten inte ligger på samma svindlande höjder som artisten som framför den.

Finns det då fler länder än Sverige, Nederländerna, Australien och Island som kan utmana som jag ser det?
Ja, vi har ju en farlig dark horse i form av Schweiz. Luca Hänni får nu gå ut näst näst sist i startordningen, han imponerade i semifinalen, han kommer att få en sommarplåga med sin låt (det är jag övertygad om) och han kan säkerligen få tittarna att kasta sig på telefonerna. Min reservation är, åter igen, att han tycks sakna ”faktorn”. Men om det nu är så att det inte behövs en sådan varje år, utan att det räcker med att vara proffsig, så har Schweiz goda chanser.
Italien är ett annat land värt att nämna. Nu har jag ännu inte sett hur bra Mahmood egentligen gör ifrån sig på scenen, och den glimt jag fick av detta i semifinal 2 imponerade inte så mycket på mig … men vem vet, det kanske går genom rutan när det väl är lördag kväll. Mahmood har ett ”narrative” bakom sin låt som kan engagera, det hela är modernt och tilltalande, och Italien får alltid en hel del poäng bara på att de är Italien som Europa ser upp till på något sätt.
Ryssland har förstås också nämnts i spekulationerna, men trots en snygg show med många Sergej Lazarev på rad, så känns det för mig som låten och framförandet inte rycker tag. Att Ryssland fått det blygsamma startnumret fem tyder också på att de inte precis pulvriserade motståndet i sin semi. Jag tror de når högt i år, men inte allra högst.

Förutom de här länderna vill jag höja ett varningens finger för Nordmakedonien, som växer mer och mer – jag tror inte de kan tävla i den absoluta toppen, men de har god chans att förbättra sitt personbästa. Likadant med Slovenien; även om deras ovanliga show är en vattendelare så kanske det blir en hel del tittare och jurymedlemmar som belönar ”Sebi”. (Greppet att stå och titta intensivt på varandra på scenen under en lojt svävande låt kan kanske fungera som någon sorts ”faktor”?)
Och ett land som jag själv har en tendens att glömma bort i år, men som andra gärna påpekar kan sticka upp, är Azerbajdzjan – eftersom de sägs kunna tilltala såväl väst som öst på ett sätt som gör att de blir farliga. Grekland är förresten inte helt inaktuella heller.

Ja, det är många länder att ta hänsyn till i år, och alla de jag har nämnt nu skulle kunna vinna utan att det gör mig förvånad.
Men om jag ska våga en gissning så tror jag för närvarande att Nederländerna vinner, inte för att de har någon direkt faktor, men för att de kanske har en ”minsta gemensam nämnare”. Mitt tips just nu får alltså bli en nederländsk vinst. Sverige blir tvåa medan Australien, Island och Ryssland tar hem plats tre, fyra och fem (inte nödvändigtvis i den ordningen).

Kan kanske Duncan Laurences lilla lampa fungera som faktor ...?
(Bild från Aftonbladet.)

Om startfältet i allmänhet kan jag säga att det känns som att det är en hel del moderna och samtida inslag i det, men ändå en angenäm mix med många olika stilar och uttryck – och då är det ju som det ska vara. Otrevligt många svenskbidrag förstås, med alla dessa nummer som är antingen svenskproducerade eller koreograferade av Sacha Jean-Baptiste eller både-och … men det är bara att bita ihop och hoppas mot bättre vetande att det ska vända snart, och försöka se det positiva med låtarna i fråga under tiden (Schweiz till exempel är ju bra).
Som jag sagt innan så gläds jag åt att jag fick med alla mina tre favoriter Island, Norge och Slovenien till finalen. Jag vet inte riktigt vilka av dem jag ska rösta på och hur mycket, men det får vi se spontant på lördagkvällen. Jag saknar Portugal lite, men det kompenseras av att Nordmakedonien kom med från semi 2.
Nu har jag inget mer att säga för ögonblicket, utan det är bara att ladda upp och så slå sig ner vid TV:n klockan nio!

fredag 17 maj 2019

Efter ESC-semifinal 2 2019

Så där ja. Efter en tisdagssemifinal som präglades av ett väldigt spretigt startfält med alla möjliga sorters låtar – och artister som inte alltid sjöng helt rent – fick vi nu på torsdagen en mer helgjuten uppsättning bidrag. Det kändes som det var stadigare och säkrare insatser från de flesta håll i semifinal 2, och visst blev intrycket att det inte är utan anledning som många av låtarna här har varit förhandsfavoriter. Sedan tycker jag ändå personligen att semi 1 var intressantare, bara för variationens skull, men om man ska snacka om något så subjektivt som ”kvalitet” så var det nog lite mer sådan nu.
Det var också lättare att tippa den här gången. Jag fick 9 rätt både i mitt tips här på bloggen och i mitt sista minuten-tips, och det är ju inte så pjåkigt. Den enda ändring jag gjorde när jag såg programmet live var att jag motvilligt bytte ut Norge mot Danmark som finalist, vilket ju varken gjorde från eller till då de båda kom med till slut. (Det land jag trodde på som inte lyckades var Armenien.)
När det gällde Norge så har jag ju tidigare varit väldigt envis med att de skulle gå till final, och jag ändrade mig alltså till slut när jag satt vid TV:n – vilket var en felbedömning, men jag greps helt enkelt av en spontan känsla att norrmännen inte riktigt funkade i rutan och att Europa nog inte skulle begripa detta även om jag själv gör det. Jag är rätt glad att jag hade fel; Norge har fortfarande ett av årets bästa bidrag, även om deras framträdande hade kunnat vässas lite till.

I övrigt tyckte jag det var en rätt självklar rad av finalister, både sett till tips och personlig smak. Samtliga som kom med gjorde fina insatser, möjligen med undantag för Albanien, då det var ett av de fåtaliga tillfällen då det faktiskt sjöngs falskt – men det kompenserades av ett nummer med mycket känsla i och av att själva låten faktiskt är bra. Här får jag förresten lägga in en parentes och försäkra att trots att den albanska låttiteln ”åk hem till ert land” ger associationer till främlingsfientlighet på ett otrevligt sätt, så är det inte så det ska tolkas, utan Albaniens bidrag handlar om att de albaner som tidigare flytt Albanien och Kosovo gärna får komma tillbaka om de saknar hemlandet. Återvändande i positiv bemärkelse alltså.
Hur som helst, förutom Albanien var det alltså fullt gediget. Även ett land som Danmark, som jag egentligen tycker är ett rätt tramsigt pekoral, förtjänar finalplatsen på grund av glädje och feelgood-känsla i en originell show. Att Sverige klarade sig vidare var förstås både väntat och välkommet. Men allra roligast tycker jag det var att Nordmakedonien blev uppropat – de har en låt som känns starkare och starkare, både i budskap och framförande, och de förtjänade så väl att äntligen lyckas efter sex finalmissar i rad. Det var faktiskt till och med så att jag förutom på Norge röstade ett par gånger på just Nordmakedonien, i ett anfall av kraftig sympati.

Om vi sedan ska bita i lite statistik, så kan man konstatera att det var väldigt stor dominans från den senare halvan av startfältet – sju finalister kom därifrån, och sex av dessa från de sex sista startnumren. Så det tycks ha varit en fördel att ha gått ut sent i den här semin, och det är möjligt att vissa länder som sjöng tidigt tjurar över sin oturliga lottning. Men jag tror för min del att det är en ren tillfällighet: det var helt enkelt så att många av de bästa låtarna hade råkat hamna på samma halva och de mer anonyma på en annan, och så kan det bli ibland.
En intressantare tendens var att väst dominerade ganska rejält över öst den här gången, vilket inte minst syns om man tittar på Wikipedias karta över finalister (där länder som inte gick till final är markerade i rött). Förutom att alla de tre nordiska startande gick vidare så gjorde ju även Nederländerna, Schweiz och Malta det, och östländer som tidigare har framträtt som ständiga finalister hade ingen chans nu – här är de bästa exemplen Armenien och Rumänien, som båda nu måste ha drabbats av en riktig Eurovisionmässig identitetskris. (I Rumänien lär nog ilskan vara stor med tanke på att deras bidrag valdes högst odemokratiskt av några enstaka internationella jurymedlemmar som körde över TV-tittarna fullständigt, varpå det alltså nu blev flopp för låten som juryn så gärna ville ha.)
Men visst var det ju länder från öst som nådde final också, och jag är överlag belåten med variationen – att det bevisligen inte är samma länder som kommer med från år till år, utan att det växlar en hel del och att samtliga länder kan ha lite olika positiva eller negativa trendmönster som förändras med tiden. Det har nu gått tillräckligt många år med semifinaler för att vi ska kunna konstatera att ingen egentligen går säker och att alla har chansen, det finns ingen kraftig förutsägbarhet på det sättet, och det är väldigt positivt.

Hur stor årets västtrend egentligen är får vi förstås se närmare i finalen på lördag kväll. Jag ska försöka hinna se till att återkomma med en separat analys om hur det kan tänkas gå där, men nog håller jag med om att det inte känns orimligt med en kamp mellan Sverige och Nederländerna. John Lundvik gjorde en fläckfri insats igår, även om låten fortfarande lider av sina tempobyten och av att The Mamas körinsats inte riktigt når samma rungande höjder i TV-rutan som på studioinspelningen. Vad gäller Nederländerna så tycker jag själv att Nordmakedonien är bättre på balladfronten, men jag inser att Duncan Laurence har ett snyggt nummer som kan gå genom rutan och kan ge John Lundvik en match. Dessutom imponerade Schweiz mer på mig igår än jag hade väntat mig med tanke på att repetitionsrapporterna tonat ner deras insats på sistone.
Men som sagt, det där ska jag fundera lite på och skriva ihop något nytt till i morgon.

Till sist måste även jag säga att det är riktigt läckert med de där hiskligt snabba ihopklippta sekvenserna av Eurovisionbidrag genom tiderna (tyvärr såg jag inte alltihop så noga eftersom nätverksanslutningen hängde sig för oss mitt i …) och att det är väldigt mycket sand, sol och blå himmel i alla vykorten från Israel. Vackert, visst, men har de inte gräs och träd någonstans i landet också …? :)
Vi ses på lördag!

onsdag 15 maj 2019

Efter ESC-semifinal 1 2019

Första semifinalen är avverkad. Stor variation får man säga.
Jag kan konstatera att det också blev en svårtippad afton – jag hade mitt tips här på bloggen klart förstås, men min vana trogen ville jag ju få till ett uppdaterat sista minuten-tips framför TV:n också, och att resonera sig fram till detta var inte lätt. Inte minst för att mitt omdöme grumlades kraftigt av mina familjemedlemmars omdömen – det visade sig att Georgien var en favorit för flera av dem, och det fick mig att allvarligt överväga att stoppa in Georgien i min finalistrad.
Nu gjorde jag till slut inte det, men jag ändrade ändå tipset på så vis att jag stoppade in Australien och Vitryssland som finalister – i Australiens fall var det ingen tvekan, de hade verkligen fått till showen osannolikt snyggt (om än åksjukeframkallande …) och också Vitryssland framstod som tillräckligt övertygande. Där valde jag rätt, men däremot blev det fel länder jag tog bort från tipset; det blev San Marino och Tjeckien, och de kom ju med de också till slut.
Slutresultatet blev därför att jag fick sju av tio rätt, både i bloggtipset och i sista minuten-tipset. De som jag hade tippat på men som fick respass var Polen, Portugal och Ungern, och att Estland nådde final var för mig en överraskning.

På ett sätt blev jag nästan lite sur efter slutresultatet, beroende på just Estland, samt på San Marino. Estlands bidrag är alltjämt i mitt tycke en själlös Avicii-härmning, och när det gäller San Marino är det väl visserligen kul att minilandet fick en framgång, men med tanke på att det inte är mycket som är sanmarinesiskt med bidraget är eftersmaken ändå sur – likadant med ”svenska” Estland. Framför allt tyckte jag i båda fallen att artisterna sjöng på tok för dåligt för att vara värda ett avancemang, och jag vill gärna se i resultaten på söndag vad det berodde på att de kom med och hur nära de var att missa.
Falsksång i Eurovision är på ett sätt intressant. Det förekom igår bland ett antal av artisterna (förutom Estland och San Marino hördes det i synnerhet från Belgien och Montenegro) och för tävlingens belackare kan det onekligen tjäna som argument för att vi har att göra med dålig musik framförd av dåliga artister. Riktigt så enkelt är det nu inte, för under en TV-sändning i en stor arena kan medhörning och andra tekniska faktorer spöka även för någon med mångårig erfarenhet, och det händer förvisso att även ”vanliga” artister sjunger falskt live – ett oklanderligt rent sound är ju liksom inte vad som kännetecknar konsertkänsla. Så en viss förlåtande attityd kan man ha. Men inte hur mycket som helst … för Serhat verkade inte ens märka att han låg en helton över melodin under en stor del av låten, och då tycker jag gränsen är nådd. Victor Crone för Estland var kanhända mer tonsäker, men sjöng ändå inte speciellt vackert enligt min åsikt. Därför gnisslade jag tänder över att se dessa två länder bland de tio.

Ja, nu ska jag kanske inte tjata för länge om oförtjänta finalister, utan det är bättre att prata om de välförtjänta. Till dem hör Island, som inte gjorde mig besviken utan fick sin provocerande uppvisning att sitta som en smäck. Jag har ännu inte uteslutit möjligheten att Island faktiskt kan vinna på lördag, för det är inte otänkbart att de får tillräckligt mycket poäng från juryn, och hos tittarna har de helt klart förutsättningar att hamna i topp.
Mycket glädjande var det också att Slovenien kom med – jag hade mina tvivel om den saken men hoppades och trodde att det skulle gå vägen, och det gjorde det. Det är något speciellt och hypnotiskt över det slovenska framträdandet där paret står och tittar på varandra – lyckligtvis också utan att det blir smörigt, som det blev på ett olidligt sätt i Spaniens duett förra året.
Australien var det som sagt inget att snacka om, de har nu gett Europa en rejäl lektion i hur man använder en otroligt snygg show för att ta bort uppmärksamheten från en svag låt. Jag hoppas bara att det inte räcker ända till seger, för det skulle ge märkliga signaler. Serbien, Tjeckien, Cypern, Grekland och Vitryssland gjorde för sin del jobbet och gick vidare inte alltför sensationellt. (Fast Tjeckien är kolossalt svårbedömda, även nu på lördag i finalen.)

Vad gäller de länder som åkte ut så kan vi konstatera att Portugals atonala experiment inte gick hem – det trodde jag att det skulle göra, men det var väl helt enkelt för obegripligt för Europa, och att låten blev framröstad hemma i Portugal var mest för att portugiserna till skillnad från oss andra begrep texten. Antar jag. Ungern var en annan besvikelse – jag konstaterade dystert att de valt att helt skippa visslingen i sin låt, och utan den blev det betydligt mer platt. Nog för att jag trodde att den skulle klara sig i alla fall, men så gick det inte, och det innebär att en lång finalsvit för Ungern (2011–2018) har brutits, för första gången sedan ungrarna införde sin melodifestival A Dal. Nu har de fått något att fundera på när det gäller hur de ska fortsätta med den.
Gladare miner är det väl förmodligen i länder som Island och San Marino, som istället tvärtom brutit negativa trender. Andra håller på att köra fast i motgångar, Polen och Georgien till exempel, och inte minst Finland. Jag har inget mer att säga om Darude, hela det bidraget har känts mer och mer menlöst hela tiden.

I övrigt om gårdagens sändning så tyckte jag det var en trevlig stämning i arenan och sympatiska programledare, som det inte var skämskudde på. Inte för att de nu hade något himlastormande roligt manus på det sättet, men det var liksom mysig underhållning ändå. Det är inte utan att jag tänker på Jonas Gardells (positiva) citat: ”Ta bort bögar och judar från showbiz och du har ingen showbiz!” De är inte bortkomna på att göra TV i Israel.
Jag tyckte också det var rätt vackert när Dana International sjöng sin ”Just The Way You Are” till bilder på personer i publiken som kysstes när de fick hjärtan på sig. Sedan föreställde man sig ju hur flera kommentatorer i mer konservativa länder i Europa förmodligen fick panik av att tvingas se kyssande samkönade par (enligt uppgift från Eurovoix ska t.ex. Vitrysslands kommentator ha muttrat homofobiskt) men det får man väl säga är deras problem.
Aspekter som Palestina, politik och stridigheter tänker jag inte nämna alls (åtminstone inte just nu); däremot får jag medge att jag efter förra året fortfarande är ansatt av en viss nervositet att något otrevligt attentat ska inträffa under sändning, men kanske håller den oron på att lägga sig lite.

Nu väntar ännu en semifinal på torsdagen – Sveriges – och sedan följer en final då det nu är bekräftat att det blir besök av Madonna. Hon begär en fullkomligt hisnande summa för detta kortvariga gig, och jag känner personligen att det inte är värt det. Madonna är en strålande artist som gjort en lång rad bra låtar, men om attityden ska vara att hon är hästlängder bättre än alla andra musiker på plats (kontroversiellt nog så påstår jag att det är hon inte per automatik!) och en massa särskilda krav måste uppfyllas för att hon ska ställa upp, så hade det varit bättre att låta det vara.
Det är kanske att föredra om Madonna istället tävlar i den nya American Song Contest, som vi nu fått veta kommer att dra igång om ett par år med Christer Björkman som en av spindlarna i nätet. Jag drar en viss suck av lättnad åt att han sticker över till Staterna … nog för att vi har honom att tacka för mycket, men det blir också skönt om Eurovision Song Contest kan befrias från hans typiska inflytande och ta en annan riktning. Det kan även bli kul att se hur den amerikanska tävlingen blir. Törs vi gissa att Björkman, sin vana trogen att negativt särbehandla de små förmågorna, ger startnummer två till Idaho?
Nåväl. Det här var allt så länge, vi ses igen efter torsdagens semi 2.

lördag 11 maj 2019

De sex direktkvalificerade i ESC 2019: omdömen

Självfallet får jag även ta och ge några omdömen om de sex länder som är direktkvalificerade till finalen. Det är detta års värdland Israel, plus de vanliga Big 5.
När det gäller Big 5 har jag ibland sett förslag om att även andra länder borde få ingå i denna skara – exempelvis Sverige eller Ryssland, med tanke på vad de bidrar med i pengar och musikaliskt inflytande, eller Turkiet för att helt enkelt bara locka tillbaka dem till tävlingen. (Turkiet har ju Big 5-regeln som ett av sina främsta skäl till att hålla sig borta, då de tycker den är orättvis, och just det kan man ju hålla med dem om.) Men enligt min åsikt skulle det bara bli ännu värre om fler länder fick finalgaranti. Jag fortsätter istället att hoppas på att EBU tar sitt förnuft till fånga någon gång och helt slopar Big 5 och bara låter ett enda land vara i final direkt, nämligen värdlandet.
Ja ja, än så länge finns systemet kvar, och det är åtminstone ett av Big 5-länderna som i regel brukar förtjäna sin ständiga finalplats. De övriga brukar förtjäna den i varierande grad, i ett par fall nästan aldrig. Ungefär på det sättet är det i år också – det landet som är bra har även i år chans att vinna, de övriga lär inte ha med toppstriden att göra. Och vad värdlandet beträffar så håller de låg profil i år precis som det brukar vara.
Här tycker jag nu till om de sex direktfinalisterna.

STORBRITANNIEN – ”Bigger than Us”, Michael Rice.
För en svensk är det intressantaste med årets brittiska bidrag att John Lundvik har varit med och skrivit det, och det är faktiskt första gången som någon är artist för ett land och samtidigt låtskrivare för ett annat. Man hör också tydligt att Lundvik är upphovsman, för här är det gospel av samma slag som i Sveriges bidrag. Inte dåligt, men det kommer knappast att sno röster från Sverige om man säger så … den ofrånkomliga känslan blir att detta var Lundviks eget andrahandsval och en restprodukt som han föredrog att skicka någon annanstans. Att Storbritannien med sin musiktradition gör sig till objekt för sådan imperialism visar med all önskvärd tydlighet hur bedrövligt lite de tar den här tävlingen på allvar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

FRANKRIKE – ”Roi”, Bilal Hassani.

Det mest positiva med Frankrikes bidrag är att 19-årige sångaren Bilal (med marockanskt ursprung) verkligen har stil … jag måste säga att jag diggar hans androgyna look med lång blond peruk. Men nu är ju ESC trots allt en musiktävling, och själva den franska låten är det dessvärre inte mycket med. En soulpoplåt med viss vemodig stämning, men inget speciellt utöver det vanliga franska tilltaget att blanda modersmålet med engelska hela låten igenom.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

TYSKLAND – ”Sister”, S!sters.
Som man kan ana av såväl låttitel som gruppnamn är detta ett slags kvinnokampssång, med en duo som dock inte själva är systrar. Feministtemat i fråga är något som Tyskland har gemensamt med Nordmakedonien i år, men jag undrar jag om inte de sistnämnda gör det bättre. Det som den här låten har är en gimmick i form av det i och för sig ganska charmiga lilla ljudet av en raspig speldosa, samt två bra röster i stämmor, men inte något himlastormande utöver det.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

ITALIEN – ”Soldi”, Mahmood.
”Contemporary RNB” och alla halv-hiphop-varianter i det facket brukar inte precis stå högt i kurs hos mig, men här blir det delvis annorlunda när det görs på italienska och har ett slags vemodig blandkulturell atmosfär över sig. Mahmood (uppvuxen i Italien med italiensk mamma och frånvarande egyptisk pappa) ror helt enkelt iland sin självbiografiska låt om pengar och familjetragedi på ett övertygande sätt. Jag anar hitkvaliteter, men samtidigt kan det hända att jag uppfattar låten som bättre än den är bara för att Mahmood med sin bakgrundshistoria, sitt allvar och sin kulturella mångfald hör så väl hemma i den här tävlingen.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

SPANIEN – ”La Venda”, Miki.
Här kommer det klämkäck och fartfylld latino (med flamencogitarrer och allt), som lika gärna hade kunnat fungera som officiell låt för ett spanskt fotbolls-VM. Spanien kan nog ta sig en bit upp i resultatlistan bara för att de sticker ut så mycket med sitt höga tempo och sin glädje. Men det är på tok för ytligt och förutsägbart spanskt för att kunna utmana på riktigt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

ISRAEL – ”Home”, Kobi Marimi.
Vi avslutar med årets värdland, som gör precis vad värdländer ofta brukar: de ställer upp med ett bidrag som är snyggt och välgjort och som de inte behöver skämmas för, men som samtidigt inte är avsett att ha någon chans att vinna. I detta fall är det en ganska slätstruken ballad som Israel kommer med: här finns gospelinfluenser precis som i Sveriges och Storbritanniens bidrag, men sångaren tycker jag låter mest som en uttråkad Josh Groban. Kanske är låten mest till för att fungera som patriotisk gest till ”hemmet” Israel.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Det var allt - nu har jag gått igenom alla 41. Inte något jättestarkt startfält allt som allt. Lite saknar jag också att det inte är så mycket till pseudopolitiska eller sociala budskap i år (även om det förekommer, från t.ex. Island, Armenien och Nordmakedonien). Men favoriter har jag ju likväl bland de här låtarna. Och det lär bli en väldigt spännande omröstning i finalen, med utrymme för skrällar.
Väl mött vid TV:n!

Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om semifinal 2

torsdag 9 maj 2019

Semifinal 2 i ESC 2019: omdömen och lite tips

Idag fortsätter jag med semifinal 2. Det är rätt stor skillnad mellan halvorna i den: medan den första halvan till största delen består av ganska intetsägande låtar (med vissa undantag, bland annat Sverige) så innehåller halva två både ett par stycken som är bland de mest favorittippade officiellt, och några som jag personligen håller på att fästa mig vid. Däribland den tredje av mina främsta favoriter i år, nämligen Norge. Även om man inte ska blanda ihop egen smak med tips, så blir jag inte förvånad om en hel rad länder från den senare halvan av denna semi tar merparten av finalbiljetterna. Tillsammans med Sverige då, för vi lär inte ha några problem med avancemanget när vi är omgivna av mer sömngivande nummer.
Jag kan förresten konstatera att jag inte ger någon låt det högsta betyget 10 i år, för så bra är ingen av dem, inte ens nämnda Norge, eller Island och Slovenien från semifinal 1. Nior till dessa tre är det högsta jag kan sträcka mig till. Det är kanske lite tråkigt, men å andra sidan har jag inte gett någon etta heller, så det är även hyfsad lägstanivå får man väl säga.
Nu börjar vi.

1. ARMENIEN – ”Walking Out”, Srbuk.
Armenien får inleda semifinal 2 med en långsamt dunkande låt där ”walking out” syftar på att ta steget och lämna ett destruktivt förhållande. Ett angeläget ämne alltså, men det tog ett tag för mig att uppfatta det, eftersom själva låten inte gör något större intryck och jag därför inte orkat lyssna särskilt noga på texten heller. Frågan är om andra tar till sig det hela mer direkt? Refrängen kan förvisso uppfattas som rätt catchig, särskilt när nu Armenien går ut först. Och landet brukar sällan misslyckas (förutom i fjol). Så det kanske går vägen, men för mig känns det fortfarande inte som en jättehit.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.

2. IRLAND – ”22”, Sarah McTernan.
Börjar rätt lovande med en jazzig basgång, och även i resten av låten känns det ganska modernt, hurtigt och radiovänligt, med stadig rytm och en refräng med ljust gitarrknäppande som påminner starkt om Duran Durans ”Ordinary World” (jag vet, kanske lite omotiverad jämförelse, men ändå). Kort sagt är inte detta särskilt dåligt. Men det känns ändå som det saknas något, kan inte riktigt sätta fingret på vad, men Irland tar sig liksom inte hela vägen.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.

3. MOLDAVIEN – ”Stay”, Anna Odobescu.
Här har vi det som för mig är årets största gäspning. ”Stay” är en ballad. Framförd av en sångerska. Alltså, jag har egentligen inte mycket mer att säga än så. Det skulle väl vara det där att Moldavien rakt av har knyckt Ukrainas grepp från 2011 att ha en konstnär med på scenen som ritar dekoren i sand. Men jag tror inte ens det kan hjälpa dem.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.

4. SCHWEIZ – ”She Got Me”, Luca Hänni.
Som jag sade om förra semifinalen så är det många länder i år som försöker göra efter förra årets cypriotiska tvåa ”Fuego”. Ett av dem är Schweiz, och här tycker jag ändå att vi har det mest lyckade ”Fuego”-försöket – särskilt för att det lätt överträffar förlagan! Luca Hänni har försetts med en låt som känns samtida på rätt sätt, och man ska inte underskatta en låt som har orden ”dirty dancing” precis i hooken, följt av en gäll instrumental refrängtrudelutt som sätter sig. Om de sedan får till en koreografi som matchar detta (och enligt uppgift ska det finnas en speciell dansrutin med) så kan Schweiz ha fått till inte bara en sommarplåga utan även en Eurovision-vinnare. Vilket förvisso skulle vara irriterande då svensk låtskrivarhjälp inte ska löna sig enligt min åsikt, men samtidigt kan jag inte neka till att låten är bra och att det vore kul för Schweiz att få vinna igen.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.

5. LETTLAND – ”That Night”, Carousel.
Lettland bjuder på en rätt lågmäld och bitterljuv gitarrbaserad feelgood-låt (typisk sådan låt som kan sjungas vid en lägereld) med en hel del countryinfluenser. Bättre än vad oddslistan visar, men jag tycker det fattas något i arrangemanget – varför lade man t.ex. inte på en slidegitarr för stämningens skull? Som det nu är så blir det ganska platt till slut, den käcka ”lo-o-o-o-ove where are you”-refrängen till trots.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.

6. RUMÄNIEN – ”On a Sunday”, Ester Peoni.
Rumänien är ett av flera länder i år som lär ha haft en ganska stark nationell final, men som valde fel låt därifrån enligt många. Jag har inte hört motståndet, men kan bara hålla med om att de kan få svårt att komma någon vart med det här. 6/8-rytmen är tung och stadig och melodivändningen i refrängen är lite snygg, men som helhet är ”On a Sunday” väldigt anonym. Rumänien missade final för första gången förra året och risken är uppenbar att det händer igen i år.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.

7. DANMARK – ”Love Is Forever”, Leonora.
Det bästa med den här låten är att den är flerspråkig: förutom att Leonora sjunger refrängen på franska mot slutet stoppar hon också in en rad på tyska och ett par på danska. Det sistnämnda innebär att Danmark prövar det egna språket för första gången sedan 1998 (det är snart bara Sverige kvar som inte gjort detta sedan sångspråket blev valfritt) och det är kul. Men där slutar det roliga, för själva låten är ett nästan outhärdligt glättigt och struttigt pekoral om kärlekens kraft. Klyschor som man inte orkar med någon längre stund, och nu får dessutom Danmark sjunga precis före betydligt mer seriösa Sverige: en effekt som inte blir till deras fördel.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.

8. SVERIGE – ”Too Late For Love”, John Lundvik.
Sverige är bättre i år än de två tidigare åren, det står helt klart. Och efter att ha föregåtts av flera sömnpiller till låtar kommer John Lundvik in med en god dos energi i sin gospelrökare. Finalplatsen är självklar. Men jag envisas med att det ändå inte är så stor skillnad och att ”Too Late For Love” hade kunnat vara ännu mer medryckande och utstickande än den är, om den nu inte varit så hoppig med sina ständiga övergångar mellan lugnare verspartier och en ösig refräng som tar slut igen varje gång som den just kommit igång.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.

9. ÖSTERRIKE – ”Limits”, PÆNDA.
Den blåhåriga österrikiska sångerskan PÆNDA (tror att namnet ska skrivas så) framträder på studioinspelningen med en refräng som går ut på en ”yo-oh-oh-oh”-slinga sjungen i väldigt högt tonläge. Det låter sprött, känsligt och lite intressant, men samtidigt får man känslan att det kanske inte blir alldeles lätt att upprepa live. Och om man tar bort den biten så blir det inte heller mycket kvar mer än en låt som går på tomgång.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.

10. KROATIEN – ”The Dream”, Roko.
Det som slår mig är att refrängen i Kroatiens bidrag faktiskt påminner väldigt mycket om versen till en gammal melodifestivaltvåa, nämligen Shirley Clamps ”Min kärlek” … men inte kan väl kroaterna ha hört den? Ja ja, om vi bortser från den likheten så är detta en ganska mäktig ballad där sångaren Roko tar i tills han spricker, och han har visserligen röst för att klara av det, men det känns ändå som det blir för mycket skrikande efter en stund. Dessutom är Roko på scenen utrustad med ett par väldiga änglavingar som känns helt onödiga och som även de tar fokus från själva låten. Det här hade blivit bättre med mindre överdrifter.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.

11. MALTA – ”Chameleon”, Michela.
Och här kommer nästa ”Fuego”-imitation, med betydligt mindre inspiration än Schweiz får jag ju säga … men här finns ändå (förutom den obligatoriska snärtiga och sångbara titeln) vissa lustiga rytmiska inslag och andra ljudeffekter som sätter lite färg (kameleontfärg …?) på produktionen och kanske gör att poängen räcker till en finalplats även för Maltas del. Jag tycker fortfarande det är irriterande beräknande gjort, men som sagt, det är ju jag det.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.

12. LITAUEN – ”Run with the Lions”, Jurij Veklenko.
Härligt, nu blir det syntig produktion igen! Av någon anledning reagerar jag alltid väldigt positivt när sådana influenser dyker upp. Här är det framför allt i versen det låter skönt, men det är rätt bra popkänsla i den här låten överlag, och Litauen får sägas vara ett av årets mest underskattade länder. Tyvärr är det här också ett typexempel på ett bidrag som ingen visserligen ogillar, men som inte heller många har som främsta favorit och som därför inte får röster så det räcker.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag att den kommer till final? Nej.

13. RYSSLAND – ”Scream”, Sergej Lazarev.
2016 års tvåa Sergej Lazarev, som hade en riktig popschlagerdänga och en tekniskt avancerad show sist han var med, satsar nu på ett långsammare och mer dramatiskt uttryck. Låten präglas av refrängens teatraliska stråkar som ackompanjerar Sergejs kraftfulla sång, och det är snyggt men jag tycker inte det kommer loss på allvar. Dock är Ryssland alltid Ryssland, och jag räknar med att ryssarna har utformat en minnesvärd scenshow åt Sergej den här gången också, varför de blir en klar medaljkandidat.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.

14. ALBANIEN – ”Ktheju tokës”, Jonida Maliqi.
Albanien brukar år efter år skicka känslosamma bidrag på det egna språket, ofta framförda av en kvinnlig sångerska som skriker sönder låten, medan Europa gäspar och inte fattar något. Men då och då händer det att ett albanskt bidrag glimtar till och lyckas beröra mer än de andra (trots att konceptet är detsamma) och jag undrar om det kanske inte kan bli ett sådant år i år. ”Ktheju tokës” har ett angenämt etniskt sound med tunga, rytmiska pukor och en snygg smattrande bakgrund, och visst sjunger Jonida innerligt och vemodigt (om flyktingar och deras längtan att återvända, fast det fattar man ju bara om man kan albanska). Lite svårt att säga om det får genomslag den här gången, men om Albaniens rödsvarta flagga dyker upp bland finalisterna så blir i varje fall inte jag förvånad.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.

15. NORGE – ”Spirit in the Sky”, KEiiNO.
Nu blir det jojk i Eurovision, och så vitt jag vet har det bara varit det en gång tidigare – 1980, då det också var Norge som stod för det. (”Sámiid ædnan”, med en melodi som många i de äldre generationerna nog fortfarande kommer ihåg.) Den gången gick det inte så bra, och en del tror att årets norska bidrag kan floppa det också, då det framstår som klyschigt, men själv är jag spiksäker på final! ”Spirit in the Sky” är till skillnad från många av de andra låtarna i det här startfältet en mycket medryckande bit, där den lilla jojkfrasen i refrängen kommer in som en extra smittsam hook. Vacker melodi i versen också, och det mer utdragna exotiska i sticket gör att det samiska inslaget känns mer äkta och inte bara påklistrat. Sammantaget ett utmärkt etnopop-paket och ett av 2019 års absolut bästa bidrag.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.

16. NEDERLÄNDERNA – ”Arcade”, Duncan Laurence.
Här kommer en av de största favoriterna i år, och jag ställer mig fortfarande i viss mån frågan: Varför? Visst är det en vacker låt, stillsam och eftertänksam med känslig sång av Duncan, och jag kan särskilt uppskatta den där lilla lågmälda körslingan i intro och mellanspel. Liksom refrängen som snuddar en aning vid gospelgenren. Men är det verkligen tillräckligt för att charma både tittare och jurygrupper i hela Europa och gå hela vägen och vinna? Har Nederländerna den där lilla extra faktorn som krävs för det? Jag har mina uppriktiga tvivel om den saken, men jag kan ha fel (och då ska jag fortsätta analysera tills jag begriper).
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.

17. NORDMAKEDONIEN – ”Proud”, Tamara Todevska.
Äntligen slipper vi ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” – nu kommer Nordmakedonien med nytt namn och nytt självförtroende! Åtminstone verkar det så, för Tamara har hållit sig framme och sett till att vara synlig i ESC-kretsarna hela våren. Hon har också en inte alls oäven balladlåt, som är ett av två bidrag i år som tar efter förra årets vinnare och går på ett feministiskt tema. Det är vackert, smakfullt och lite sorgligt och i mitt tycke nästan mer äkta än de föregående Nederländerna, även om risken är uppenbar att det blir till dem rösterna går. (Varför sätta två så liknande bidrag precis efter varandra?)
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag att den kommer till final? Kanske.

18. AZERBAJDZJAN – ”Truth”, Chingiz.
Den skäggige Chingiz (om namnet har något att göra med Djingis Khan eller inte ska jag låta vara osagt …) har en låt som börjar lovande med lågmält folkmusiksound, sedan kommer det in en modernare puls, och i refrängen har det hela definitivt utvecklats till en fullständigt samtida dänga. Men det är som helhet inte så dumt … det känns som att Azerbajdzjan har hittat något slags balans mellan sin egen tradition och det internationella, och tillika tror jag att de har hittat tillbaka till finalformen.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag att den kommer till final? Ja.

Nu höll jag nästan på att glömma att jag ska lägga in en officiell tipsrad också, som jag gjorde för semi 1. Efter ytterligare lite eftertanke ser den raden ut på det här viset (”in order of appearance”):
Armenien, Schweiz, Sverige, Malta, Ryssland, Albanien, Norge, Nederländerna, Nordmakedonien, Azerbajdzjan.
Det är de finalister jag tippar på. De flesta av dem är jag egentligen rätt säker på, men några stycken är mer osäkra kort. Det är till exempel fullt möjligt att inledande Armenien blir bortglömda efter en stund, och inte heller Albanien eller Nordmakedonien känns givna – de är inte bortskämda med att gå till final jämt, och de har inte direkt universella eller lättsmälta nummer, så man vet inte riktigt hur de tas emot. Om något av de här länderna misslyckas så ligger framför allt Danmark bra till för att ta hem en plats, kanske också Rumänien, men det blir nog enbart tack vare diasporan i det sistnämnda fallet.
Övriga i min rad ser jag som givna, även Norge som sagt, där jag insisterar på att det kommer att gå bra och tar risken att få stå med dumstrut i annat fall. Vi får se på torsdag kväll!

Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om de direktkvalificerade