Eurovision

Eurovision

söndag 5 juli 2020

En knasig filmsaga – kanske lite för knasig ...

En spelfilm om Eurovision Song Contest? Jomen det låter väl kul. Gick det att göra en film som ”Livet är en schlager” om Melodifestivalen så borde det väl gå att göra en film om Eurovision också. Och om det blir på Netflix så att filmen når ut till en massa folk och kan bidra till att höja det allmänna intresset för Eurovision, då är ju det bara bra.
Ungefär så tänkte jag när jag först fick höra talas om att det skulle komma en Eurovision-film. Nu är den här, den bär det långa och otympliga namnet ”Eurovision Song Contest – The Story of Fire Saga”, och häromdagen såg jag den.
Min känsla efter att ha sett den är … ja … minst sagt kluven.
Visst har filmen många galet roliga inslag, det kan man inte säga annat. Igenkänningskomik och dråpligt makaber humor. Man får sig ett gott skratt. Det är också alltjämt angenämt att Eurovision hedras med en film på Netflix. Och det går inte an att inte se den, för nog kommer den att bli en del av ESC-arvet och ESC-kulturen. Plus att man förstås måste ha lite självironi och inte kan sitta som en torrboll och bli förnärmad när det skämtas om sådant man gillar. Jag uppskattar därför ”Fire Saga” på flera sätt.
Men samtidigt är det en av de mest vrickade och knasiga filmer jag sett över huvud taget, och det är inte enbart i positiv bemärkelse. Man kan säga som så, att den där stämpeln som Eurovision har på sig att vara en smaklös tävling för lallande fånar, den tvättar filmen knappast bort utan präntar snarare in med tatueringsmaskin.

Egentligen borde man också ha anat i förväg att det var så det skulle gå. Filmen är regisserad av amerikanen Will Ferrell, som också spelar huvudrollen, och han har upprepade gånger berättat om hur förtjust han är i Eurovision och att det är hans svenska fru som har gjort honom intresserad av fenomenet. Det är ju trevligt, och Ferrell behöver förstås inte vara automatiskt olämplig att göra film om en europeisk sångtävling bara för att han är amerikan, men hans sätt att prata om det hela har gett vissa varningssignaler; han har uppenbarligen en naiv utomståendes fascinerade syn på tävlingen som ett märkligt exotiskt spektakel. Det har också färgat av sig på hans film.

”Fire Saga” (jag förkortar namnet till det) handlar om två tämligen amatörmässiga och vimsiga wannabe-artister från Island, som kallar sig Fire Saga och som av en ren slump – en brutal svarthumoristisk slump, för att vara exakt – får åka och representera sitt land i Eurovision, där de är totalt bortkomna och ingen tror att de har en chans. Det är egentligen det hela. Hur det slutar ska jag inte säga, men jag kan meddela att slutet inte är riktigt så förutsägbart som man kan vänta sig, även om klyschorna haglar längs vägen.
Valet av Island som bakgrundskuliss har säkert gjorts med omsorg, då ju Island på riktigt är ett av de länder som längtar mest efter att få vinna Eurovision, vilket också betonas noga i filmen. Hur islänningarna uppfattar den här filmskildringen av sig själva är jag dock ganska nyfiken på … det är en otroligt stereotyp bild av landet som målas upp i bästa inkorrekta ”Vikings”-anda, med invånare som talar demonstrativt bruten engelska (utom i den allra första scenen, då de faktiskt pratar isländska, men sedan blir det språkbyte förvirrande nog), och traditionella plagg och fiskare och handarbetande gummor och inte minst oknytt i form av alver som islänningarna gärna offrar till för att få framgång: en ganska rolig detalj. Mitt i detta framträder alltså Will Ferrells rollfigur ”Lars Erickssong” och hans kvinnliga partner ”Sigrit”, spelad av Rachel McAdams – den senare låter med sina extremt tillgjorda och glättiga repliker ungefär som en typisk Eurovision-röstavlämnare som fått fnatt. Detta är alltså bara början av filmen, och man sitter där och ömsom gapskrattar, ömsom bara gapar, och undrar om det där manuset verkligen är på riktigt.
När handlingen väl har förflyttats till Edinburgh (som i filmen alltså är Eurovision-värdstad, lustigt nog, trots att det nämns att Storbritannien aldrig lyckas i tävlingen) blir det något mindre skämskudde, men galet fortsätter det att vara. Det övergår då också delvis i en kavalkad av diverse kända Eurovision-ansikten som dyker upp, inte minst i partyscenen där Alexander Rybak och flera andra gamla deltagare framför ett nummer som lika gärna skulle kunna ha varit pausinslag i det riktiga Eurovision.
Ja, egentligen känns hela filmen ”Fire Saga” som ett slags humoristisk Eurovision-mellanakt, där den sanslösa komiken flödar och ingenting är på något som helst allvar. Det är ungefär samma sak som om man gjort en hel långfilm med Sarah Dawn Finers karaktär Lynda Woodruff.

Hur ska man då som seriöst Eurovision-fan se på den här totalt urballade uppvisningen? Ska man bli förolämpad?
Nej, det tycker jag inte att man behöver bli, inte mer än man blir av nämnda pausinslag. ”Fire Saga” är ändå gjord i ett gott hyllningssyfte, man får komma ihåg att den är en skruvad komedi och ingenting annat, och det är klart att jag uppskattar alla roliga blinkningar till verklighetens ESC och hur det går till där – låt vara att det också vimlar av fakta- och logikfel, fler än vad som går att räkna, men det går väl att ha överseende med för att handlingen ska funka. Filmen innehåller också flera stycken högst underhållande låtar, inte minst ”Lion of Love”, som är den tvålfagre ryske artistens bidrag och som får sägas vara ganska oförglömlig.
Jag uppskattar tillika när regissör Ferrell unnar sig att dela ut inte helt subtila kängor mot just Ryssland och dess HBTQ-politik – det kan de gärna ha. Eller andra små gliringar, t.ex. mot det grannröstande Sverige och mot det faktum att tävlingen är en dyr apparat för det stackars landet som vinner.
Andra positiva sidor är att se Pierce Brosnan medverka som Lars Erickssongs buttre fader, som kraftigt ogillar Eurovision, eller (något oväntat) Mikael Persbrandt som isländsk Eurovision-ansvarig med en dold agenda.

Men problemet med ”Fire Saga”, som jag ser det, är att även om man kan känna igen sig och skratta gott och ha självironi, så har Will Ferrell som sagt gjort sin film med grundinställningen att Eurovision Song Contest är ett festligt spektakel utan allvar. Det är den attityd han verkar ha fått som aningslös amerikan. Samma attityd som många andra också har, inklusive många ESC-fans, men som jag själv stör mig på. Att Eurovision är något som ska vara smaklöst med flit. Att kitschigheten är poängen. Att det skrattretande är ett självsyfte. Att ESC självklart är en bubbla av en helt egen sorts urballad musik som aldrig skulle funka någon annanstans, och att bara sämre artister medverkar. Något som för övrigt markeras i filmens slutscen, då Lars och Sigrit har återgått till att sjunga på puben hemma på Island, underförstått därför att medverkan i Eurovision inte kan leda till någon internationell karriär.
Den uppfattningen är det som Ferrell cementerar i ”Fire Saga”, och när mitt skratt lagt sig och jag tittar upp ur skämskudden så är det den aspekten jag har invändningar mot.
Visst är Eurovision på sätt och vis en värld för sig: självfallet finns det musik och framträdanden där av ett slag som är svårt att hitta någon annanstans, och visst finns det gott om smaklöshet i Eurovision – men om man tror att det bara handlar om det, då har man missuppfattat något. Den som verkligen känner sitt Eurovision vet att det är en smältdegel av allt möjligt, där de allvarligare menade bidragen brukar samsas med de tramsiga, det pretentiösa med det skruvade. För mig är det just den kombinationen som gör Eurovision, och det är något som inte kommer fram alls i ”Fire Saga” – ja, faktum är att de politiska spänningar som finns i tävlingen i verkligheten inte uppmärksammas alls i filmen, och för den delen inte heller tävlingens grundidé att det är en nationsöverskridande gemenskap av mångfald i Europa.
Man kan jämföra ”Fire Saga” med den film jag nämnde i början, nämligen ”Livet är en schlager”, som ju ligger nära till hands att ha som parallell (och som Will Ferrell nog kan ha tittat på också). ”Livet är en schlager” känns förvisso ganska daterad idag, men jämför man de båda filmerna tycker jag ändå att den är mer genomarbetad och har en bättre balansgång mellan tokighet och djupsinnighet, precis så som Melodifestivalen och Eurovision är på riktigt. Jonas Gardells manus till den filmen är präglat av hans kärlek till Melodifestivalvärlden, men han låter inte komedin balla ur utan bli tänkvärd också. I den skildringen av tävlingen finns så att säga både kritik, respekt, humor, allvar och problematik, och den mångsidigheten är något som Will Ferrell inte klarar att få med alls. Hos honom blir det bara lättsinnigt.

Detta är min stora invändning mot en annars onekligen härligt knasig film. Och det blir då också aningen beklagligt, om nu Ferrells avsikt är att fler ska få upp ögonen för Eurovision Song Contest och dess storhet. Han kommer inte att lyckas få fram mycket nytt sådant intresse, utan han befäster mest bara de fördomar som redan finns.
Men som sagt, för oss som redan älskar Eurovision så är ”Fire Saga” ett roligt tillskott till vår fankultur. Plus att även de som inte är så trakterade av Eurovision har tillfälle att få hånskratta gott åt filmen. Det kan man gott bjuda på.
Att jag har mina reservationer kan väl sedan medföra att jag själv drar på mig kritik för att jag är humorbefriad och saknar självironi och inte tål att någon driver med mina intressen … men jag kan försäkra att i så fall hade jag desperat stängt av redan under filmens första pinsamma scener!

onsdag 13 maj 2020

Lite av varje nu i den inställda Eurovisionveckan

Just nu är det Eurovisionvecka. Eller det som skulle ha varit Eurovisionvecka. Eller det som ändå blev något slags Eurovisionvecka, fast inte på samma sätt … men ändå … eller … ja … öh …
Ja, det håller ju i alla fall på att ordnas ersättningstillställningar på TV och i andra medier just nu, och helt oberörd av detta har jag förstås inte varit. Jag tittade lite grann på den alternativa omröstningen ”Eurojury” häromveckan, och i torsdags gjorde jag och familjen ett försök att följa första delen i SVT:s initiativ – men det gick ju naturligtvis inte, vi tyckte som alla andra att det var fullständigt omöjligt att titta när de där panelrecensenterna snackade sönder alltihop. Däremot såg vi på alla bidragen i ett sträck på Youtube istället, och fick på sätt ett slags show. Det blir nog också att vi tittar på SVT:s final ”Sveriges tolva” i morgon, för där ska låtarna visst presenteras under mer vettiga former.

Hur som helst. Jag har funderat på att göra en uppställning av alla årets bidrag som inte fick tävla, och recensera dem precis som jag brukar och kanske gissa hur det hade gått för vart och ett av dem om tävlingen ägt rum … men jag har nu landat i slutsatsen att det inte blir något. Det är helt enkelt inte tillräckligt kul när man vet att bidragen inte får tävla på riktigt. Man orkar inte med det då. I alla fall inte jag.
Så jag nöjer mig med att säga att jag tror att om ESC blivit av så hade Island vunnit, efter en hård strid med Schweiz och Litauen. Jag tror också att Sverige hade halkat sig med i finalen, men fått en mittenplacering där.
Och jag kan för all del bidra med min egen personliga ranking av årets bidrag, efter hur bra jag själv tycker att de är (med samtliga 41 länder med i beräkningen):

Russia – 1 point
Armenia – 2 points
Bulgaria – 3 points
Iceland – 4 points
Romania – 5 points
Latvia – 6 points
Lithuania – 7 points
Ukraine – 8 points
Switzerland – 10 points
And 12 points from Carl-Henrik go to – AZERBAIJAN!!!!!
Thank you! Good night!

Just så. Men sedan får det räcka. Mer behöver jag inte säga om en tävling som ändå inte blev av på riktigt. Jag väntar till nästa år – om det nu kan bli någonting då, det är ju förstås inte på något sätt säkert, men vi får väl verkligen hoppas att det ordnas ett ESC åtminstone i någon form.

Nu när det inte är så mycket att göra på Eurovisionfronten så kan man ju i gengäld ägna sig åt att fundera just över framtiden. (Det hoppas jag att alla TV-bolagen och delegationerna gör också för fullt just nu, och tänker ut riktigt bra hur de ska jobba med tävlingen och sina bidrag när det väl börjar igen.)
Jag kan då ta tillfället i akt att framföra en önskelista över hur jag skulle vilja att ESC var i framtiden. Ja, Melodifestivalen också för den delen, så det får väl bli två önskelistor. Med reformer som jag önskar att få se i de respektive tävlingarna.
En hel del av det här är säkert sådant som jag nämnt och kommenterat förut, men jag har nog aldrig sammanställt alla förbättringsförslag på en gång. Så här kommer de i den formen (utan inbördes ordning). Trevlig läsning – ni får väl se om ni håller med om mina idéer.

ÖNSKELISTA FÖR EUROVISION
• En regel om nationstillhörighet: varje artist måste som minst ha anknytning till landet hen tävlar för.
• Avskaffa jurygrupperna – de är ändå bara korrumperade och vimsiga. Återgå till enbart telefonröstning, det säger mycket mer om vad Europa gillar och vill ha. Resultatet kommer ändå inte att bli förutsägbart, det har vi sett under 20 års telefonröstande. Inte ens Ryssland har alltid klarat av att få tillräckligt många tittarröster för att klara en semifinal. Så skippa juryn.
• Och med enbart tittarröster behöver man naturligtvis inte heller det nuvarande poängpresentationssystemet där en stor del av poängen presenteras i klump. Istället kan vi återgå till det gamla, att läsa upp varje lands poäng i lite långsammare takt. (Typ att poängen 1–7 fladdrar upp fort och presentatören tar 8:an, 10:an och 12:an var för sig.)
• Avskaffa Big 5-regeln. Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien får allt lov att tävla som vanligt folk. Så viktigt är det inte med deras pengabidrag att de måste ha gräddfil bara för det. Tvärtom kan det vara bra för dem att möta lite svårigheter, så får de fram bättre bidrag. (Det kan i synnerhet britterna, tyskarna och spanjorerna behöva.)
• Liveframförd musik bör tillåtas igen. Varje land får välja själv om man vill ha playback eller livebakgrund helt eller delvis.
• Antalet bidrag i ESC-finalen är i nuläget lite för högt. Jag ser gärna att det sätts till 21 istället – tio från varje semifinal (även om Big 5 också är med där) plus värdlandet, som då är det enda land som blir direktkvalificerat.
• Det skulle även vara kul om man började ha en ”utomeuropeisk gäst” varje år – alltså ett land utanför Europa som tillfälligt är med och tävlar. Vilken gäst det blir kan då få variera. Men gästen får en direktplats i finalen tillsammans med värdlandet och blir då land nummer 22. (Detta var vad jag tyckte när Australien började vara med för några år sedan, och när det gäller dem så är de väl nu så pass etablerade att man kanske får finna sig i att de är med i ESC permanent, men om fler utomeuropeiska länder anmäler intresse framöver så får vi använda gästsystemet för dem åtminstone.)
• Jag ser också förstås gärna – även om det inte går att stifta regler för sådant – att alla de länder som i nuläget inte är med i tävlingen börjar vara det igen. Att alla länder i Europa deltar helt enkelt. Även Kazakstan, Liechtenstein och Vatikanstaten som inte debuterat än.
• Och Kosovo också förresten. Det är lite knepigt med deras erkännandestatus men jag hoppas att det blir löst, så att de också får vara med. Även Palestina skulle vara kul. Något av det bästa man kan tänka sig är ju att Palestina är med i ESC och de och Israel ger varandra tolvan!

ÖNSKELISTA FÖR MELODIFESTIVALEN
• Här vill jag se en förändring vad gäller röstningen i finalen. Istället för nuvarande gruppfördelning föreslår jag att de sju åldersgrupperna i appen utgör varsin röstningsgrupp, sedan utgör telefonrösterna en grupp, en internationell jury från Västeuropa är en grupp och en internationell jury från Östeuropa en annan, och så har vi slutligen en svensk jurygrupp. Det blir sammanlagt elva. Dessa gruppers poäng läses upp i detalj under röstningen – varje siffra för sig, inga uppfladdrande poäng, det är inte fler som ska rösta än att man kan ta dem en och en. På detta sätt blir det mycket mer intressant, att se hur de olika åldrarna har röstat.
• De internationella jurygrupperna får förstås mindre inflytande med detta förslag, men om man fortfarande vill hålla Sveriges TV-tittare lite uppmärksamma på vad folk utomlands kan tänkas tycka, så kan man i Mello-finalen ha vissa små inslag med utländska tyckare som kommenterar bidragen (ungefär som i Idol, fast inte lika plumpt).
• Över huvud taget är det en god idé att i Melodifestivalprogrammet ha lite mer fokus på Europa och de andra ländernas uttagningar, och mindre på Sveriges självgoda, bubbliga Mellomentalitet. Men det har jag pratat om en massa tidigare i år.
• Melodifestivalens generösa regler att tillåta åtta personer på scen (till skillnad från Eurovisions sex), och förinspelad bakgrundssång, ska avskaffas. MF måste vara i harmoni med Eurovision när det gäller sådana regler, och då är det MF som bör anpassa sig. Inte minst för att jag anser att det blir lite väl mycket ”fusk” när förinspelad bakgrundssång är tillåten, med allt vad det innebär av lead dub och annat som döljer artistens verkliga sånginsats. Lite måste man kunna kräva av en artist.
• Lägg av med förnedring av artisterna i form av tramsiga green room-intervjuer och plojiga artistpresentationer.
• Och så det viktigaste med Melodifestivalen – fler kända, creddiga och alternativa artister måste vara med! Produktionen måste börja värva medverkande på ett helt annat sätt, med andra infallsvinklar, istället för att återanvända samma namn år efter år och låta några enstaka skivbolag få med en hel uppsjö av sina låtskrivares alster varje gång. Det gäller att övertyga så många som möjligt i den stora och breda musikvärlden om att detta inte är trams, utan något för alla och ett universellt musikaliskt forum. Ingen musiker ska behöva känna att man sabbar sin trovärdighet när man är med.
• Av den anledningen skulle jag också vilja se en regel om att artister som redan deltagit tre gånger inte får delta igen. Mycket också för att undvika tjatighet i största allmänhet.
• De två sistnämnda önskemålen gäller, vid närmare eftertanke, naturligtvis för Eurovision också.

Så där, det var nog allt … eller kanske inte förresten, jag skulle nog kunna komma på mer om jag tänkte efter ett tag till, men de här önskemålen är nog de viktigaste.
Inte för att nu den här bloggen brukar läsas av särskilt många, men jag hoppas ändå fåfängt att en och annan inflytelserik person läser detta och tar till sig av mina anspråkslösa små förslag.

Ja, även om nu inte allt detta skulle gå i uppfyllelse direkt så ser jag sammanfattningsvis fram emot många fler trevliga Eurovision Song Contests och Melodifestivaler i framtiden, när det väl går att genomföra tillställningarna igen! Och det ska det väl i längden gå att göra.
Ha det gott och försök hålla er själva och andra friska så ses vi snart igen med mera ESC- och MF-snack!

onsdag 18 mars 2020

Inställd tävling och mycket oviss framtid

Så var det klart – det blir inget Eurovision 2020.
Efter den senaste veckan var detta inget oväntat besked; själv var jag mentalt beredd på det, och läget i världen just nu är sådant att jag faktiskt inte ojar mig nämnvärt över just detta heller … det finns viktigare saker att bekymra sig över.
Men tråkigt är det naturligtvis, och eftersom jag nu har den här bloggen där jag skriver allt möjligt om ESC får jag förstås knacka ner mina tankar om denna trista händelseutveckling. Kanske är det ett bra sätt att psykiskt hantera det övriga kaoset som råder.
Därför kommer nu här en reflektion och en framåtblick – ungefär av samma slag som den jag brukar skriva i maj när ESC är över och jag sammanfattar och funderar inför nästa år. Nu kom det tillfället alldeles för tidigt, men det är som det är.

Jag ska inte gå så mycket in på vad som kunde ha hänt – alltså hur det hade gått och vem som hade vunnit om tävlingen hållits. Det är ganska meningslöst att spekulera i detta. Allt man kan säga är att det är beklagligt att artister från 41 länder nu inte får tävla i Rotterdam. Det gäller förstås våra egna The Mamas från Sverige, men även alla andra, som lagt ner mycket tid och ansträngning på att få fram bra bidrag. Jag tycker särskilt synd om länder som Schweiz, Island och Litauen, som samtliga hade goda chanser att vinna i år; för de två sistnämnda hade det i så fall blivit första gången. (Vill man vara galghumoristisk kan man skämta om att det är en ofrånkomlig naturlag att Island och Litauen aldrig kan vinna Eurovision och Finland aldrig får vara med i ett stort mästerskap i fotboll – nu höll just detta precis på att hända och då ryckte naturen in och förhindrade det!)

Men åter igen, det där vet vi ingenting om, så jag övergår till hur EBU kan ha tänkt när de tog beslutet.
För det första – lösningen blev alltså att ställa in helt och hållet, varför det? Varför inte skjuta upp några månader, eller hålla ESC på distans?
Båda dessa möjligheter kommenterade jag närmare i mitt förra inlägg, och jag har egentligen inte ändrat åsikt. Särskilt skeptisk är jag till att ESC skulle ha skjutits upp. Låt gå för att låtarna kanske hade överlevt några månader till fram till dess, men det hade varit mycket möjligt att reservdatumet inte fungerat heller; vi vet inte hur länge coronakrisen håller på. Dessutom finns en annan aspekt (egentligen den viktigaste), nämligen att om det hade korats en ESC-vinnare t.ex. i augusti, då hade det landet fått alldeles för lite tid att förbereda inför 2021 års Eurovision. Det hade mycket väl kunnat leda till en inställd tävling det året istället, för att komma i fas.

När det gäller den där lösningen med länk eller att klippa ihop ett program, så är det alltjämt den jag själv mest hade föredragit, men samtidigt kan jag förstå varför EBU valde att inte gå på den linjen. Jag kan tänka mig att inblandade parter saknar ork och lust att ställa om sig så. Det hade kunnat bli svårorganiserat. Artisterna hade kanske inte heller utan vidare ställt upp på en sådan avslagen nödlösning. Och ett ESC på distans hade dessutom kunnat få nackdelen att det blivit mycket svårare att kontrollera omröstningen, och mycket lättare att fuska med den och byta röster med varandra som mindre nogräknade länder brukade göra förr om åren.
Den mest avgörande faktorn för EBU när de valde bort distans-Eurovision misstänker jag dock var att arrangörerna i Rotterdam och på TV i Nederländerna absolut inte ville gå miste om att få ordna samma slags fest som alla andra får när de vinner. Det kan nog ha varit så att de inte nöjde sig med en ynklig liten studioshow med länkar och förinspelade inslag, utan krävde att få ha det vanliga Eurovision som de hade rätt till, men ett år senare istället. Och då kan det ju inte få bli någon annan vinnare däremellan. Därav beslutet. Även om detta är ett något mindre solidariskt skäl så har jag förståelse för det också.
Den enda motivering till att skippa distansvarianten som jag verkligen inte köper är den som EBU har uppgivit i sina FAQ till beslutet, nämligen att Eurovision Song Contest ”har i sitt DNA” att det är en liveshow. Nej, så är det inte. ESC har framför allt i sitt DNA att det är en tävling som ska förena Europa, liveshow eller inte. I tävlingens begynnelse var det minsann inga jättearenor med stor publik. Att förena världsdelen med musik är det väsentliga. Just detta hade behövts så väl i dessa tider när allting annat är inställt, och med studiosändning hade man kunnat åstadkomma det, men det struntar nu EBU i. Just detta kan ge anledning till stor besvikelse och undran över hur de ser på sin tävling egentligen.

Ja ja, åter igen, det är som det är och istället för Rotterdam 2020 blir det Rotterdam 2021. Om coronaviruset tillåter.
Självklart dyker det då upp följdfrågor. Kommer artisterna som nu inte får tävla att vara med nästa år istället? Med samma låtar som de skulle ha haft nu?
EBU kan inte svara på detta ännu, men flera länder har nu under dagen faktiskt redan snabbt varit ute och sagt att de kommer att skicka samma artist 2021. Om de har tänkt sig att det ska vara med samma låt framgår inte. Jag tippar att det inte blir det utan att man följer regeln att ESC-bidrag ska vara relativt nyskrivna, och det hela alltså börjar om från början med nya uttagningar. Eller möjligen att varje land får göra som man själv vill på den punkten. (Fast detta skulle ju bli rätt krångligt och aningen orättvist …)

Ett större problem än vad det blir för artister och bidrag 2021 är emellertid hur många länder som egentligen kommer att ha råd att vara med. Coronapandemin har redan fått världsekonomin att totalkrascha, och under flera år framöver kommer de flesta länder att ha fullt upp med att återhämta sig och spara och skära ner och ha sig. Även ur den aspekten hade det varit ett klokt beslut att ha årets Eurovision och kanske även nästa års i nedbantad studioform (som nu EBU alltså valde bort), så att länderna bara behövt lägga en mindre summa på att delta. Som det nu är ska det alltså bli storevenemang som vanligt nästa år, och kommer alla att kunna delta i Eurovision då?
Det är en fråga som gäller alla länder, även Sverige, och när det gäller Sverige är det intressant att också fundera på hur det hela påverkar vår egen uttagning.
För efter den omruskning som Sverige och Europa och världen just nu får vara med om, skulle jag vilja påstå att det inte längre är självklart att Melodifestivalen fortlever nästa år. De oerhörda besparingar som då krävs kommer kanske att innebära att det inte finns budgetutrymme för den elefanten längre – och även om det gör det så kan svenska folket ha ändrat inställning till tävlingen och tycker inte längre att den är värd att lägga pengar på. Det gäller inte minst om det nu de närmaste veckorna blir så att antalet coronafall och döda exploderar och folk sätter det i samband med att SVT höll Melodifestivalen på Friends med publik. Jag har sett åtskilliga anklagelser mot det tilltaget i sociala medier, och det är kanske inte alldeles sannolikt men om Melodifestivalen skulle utses till syndabock för jättemånga coronafall och kaos i vården, så kommer svenskarnas mellokärlek att förbytas i mellohat. Då har tävlingen satt sin sista potatis för rätt många år framöver, och nostalgishowen i årets Andra Chansen kommer att visa sig ha blivit inte bara en hyllningsshow till 60 års melodifestivaler utan även en avslutning av desamma.
Jag låter kanske pessimistisk och olycksbådande i överkant här, men jag vill bara lyfta fram möjligheten. Om inte annat kan ekonomin kräva att nästa års Mello blir mycket, mycket mindre än den stora upplaga vi vant oss vid.

Eurovision Song Contest tror jag däremot inte är lika utsatt som Melodifestivalen i längden. Tävlingen lär nog på sikt fortleva. Jag blir inte förvånad om den kanske får ställas in nästa år också, på grund av ekonomiska faktorer som jag redan nämnt, men förr eller senare tror jag säkerligen att den återupptas, ungefär som OS och fotbolls-VM gjorde efter att ha stannat av under andra världskriget. (Då fick Helsingfors 1952 det OS som de skulle ha haft 1940 …)
Fram till dess får vi nu slicka såren och leva med det faktum att en lång oavbruten rad av Eurovision-tävlingar bryts. Värre saker kan dock hända i livet, glöm inte det. Sedan är jag övertygad om att det finns entusiaster där ute som nu genast sätter igång ambitiösa webbprojekt där hela Europa får rösta på de bidrag som skulle ha varit med, så att en inofficiell vinnare ändå kan utses. Det kan väl vara trevligt, men något riktigt Eurovision-resultat blir det inte, och jag vet inte om jag kommer att orka engagera mig nämnvärt i det.
Det jag dock ska göra är att fortsätta lyssna på 2020 års tänkta Eurovisionbidrag, som jag just nu gör en dag i taget. Även om de inte fick tävla så måste jag ju i alla fall ha hört dem.

onsdag 11 mars 2020

Eurovision på distans … ja, varför inte? (lite om ESC och coronan)

Sist jag skrev här nämnde jag något om coronaviruset, och reflekterade kort över vad EBU skulle kunna tänkas göra om detta kom att hota Eurovision i maj. Detta skrev jag för tre dagar sedan. Sedan dess har sjukdomsfallen, rädslan och åtgärderna tilltagit rejält här i Sverige och Europa, så nu får jag nästan kommentera saken en gång till.
När det gäller corona (eller covid-19 som det egentligen heter, men jag kallar det corona eftersom det mestadels benämns så i dagligt tal) är naturligtvis det allra mest väsentliga själva hälsoaspekten: att så få som möjligt, helst ingen mer, ska bli smittad och inga fler avlida. För att åstadkomma detta måste man självfallet sätta in åtgärder. Det håller jag med om precis som alla andra, att det är det viktigaste och att insjuknandena och dödsfallen är det mest tragiska – inte ett eventuellt inställt ESC. Jag är alltså inte ute efter att helt insnöat hålla på som om Eurovision var det enda betydelsefulla i världen under denna pandemi. Men det här är en Eurovisionblogg och vi har alla våra egna, särskilda punkter där coronan påverkar oss, så jag tycker gott att jag just här kan ta upp ämnet ur Eurovisionperspektiv. Hoppas alla fattar hur jag tänker.

(Obs! Mycket av resonemanget som nu följer har jag lånat från en bra Twittertråd av ESC-bloggaren Tobson, som jag såg häromdagen. Det jag skriver är lite mer långrandigt och med mina egna ord, men det är Tobson som ska ha credd för att stå bakom en hel del av det från början.)

Det är alltså meningen att ESC ska gå av stapeln i Rotterdam om två månader. Hur läget ser ut då vet vi inte, allting kanske har lugnat ner sig vid det laget, men en sak är säker och det är att det inte går att avvakta besked om detta hur länge som helst. En plan måste finnas och EBU måste vara beredda på att delegationer och publik kanske inte kan komma till Rotterdam när det är dags. Vissa evenemang som planerats att hållas ungefär samtidigt håller nu på att ställas in, och Eurovision kan därför mycket väl också förhindras.
Ett par veckor till kan man kanske avvakta, men sedan måste man fatta ett beslut, för i april ska scenen börja byggas och i slutet av den månaden börjar ländernas delegationer anlända (är det åtminstone tänkt). Vykorten med artisterna vill nog nederländsk TV börja spela in före det till och med. Vid en viss tidpunkt, i början av april skulle jag nog föreslå, måste det därför bli en ”point of no return” – då måste EBU bestämma sig för om de ska gå vidare enligt planen eller köra en annan variant. Har de då is i magen och går vidare, då finns risken att det istället inte blir någonting alls, när det kanske visar sig mitt i de sista förberedelserna att ingen kan komma och så blir alltihop bara inställt för att man satsade allt på ett kort och inte har ordnat med någon nödlösning.
Jag tycker därför att EBU borde ha en plan B redo i månadsskiftet mars-april och sätta in den om situationen fortfarande är lika osäker då.

Och vad ska denna plan B utgöras av? Om man alltså konstaterar att det inte går att samla en massa folk i Rotterdam i maj, vad ska då Eurovision anta för form istället?
Ett alternativ är att skjuta upp, men den möjligheten är jag inte så förtjust i. Skjuta upp till vilket datum då? Det får väl ändå lov att vara ganska rejält tilltaget, så att pandemin verkligen är över vid reservtillfället. Vilket man inte kan veta säkert, och även om det går att avgöra det och få till ett genomförbart reservdatum betyder det att vi hamnar någonstans mitt i sommaren eller kanske rentav frampå höstkanten. En helt konstig tidpunkt att ordna Eurovision på – inte minst för att låtarna som ska framföras redan har varit i ropet färdigt då och slutfört sina sejourer på listorna. Även om en del av dem kanske blir mer långvariga hits (det är väl i alla fall tanken, att låtarna i ESC ska vara det …) så gäller det knappast för samtliga, och därför blir det bara konstigt att skjuta upp. Eurovisionbidrag är i viss mån färskvara, det får man tänka på.
Vidare kan man använda sig av en nedbantad variant, där ESC sänds från Rotterdam med artistframföranden utan publik. Men den idén tror jag ännu mindre på. Även om publiken saknas så måste ändå 41 artister med sina följen infinna sig i Rotterdam, och det är långt ifrån säkert att det skulle funka det heller. Det är inte bara förbud mot folkrika sammankomster som coronan för med sig, utan den sätter käppar i hjulen för resor överlag. Jag tror att en publiklös variant är nästan lika svår att få till under en pandemi som normalvarianten. Satsar man på den kan det även då sluta med att allt blir inställt.

Nej, den plan B som jag tycker att man borde pröva ifall det står klart i slutet av mars att coronan kommer att sätta käppar i hjulen, det är att genomföra ett Eurovision ”på distans”.
Det vill säga att ingen reser till Rotterdam, utan att man får se ländernas artister framföra sina bidrag på länk från sina respektive länder. Alternativt, om detta blir för svårt, att man bara klipper ihop två semifinaler och en final där TV-tittarna får se alla ländernas artister framföra sina bidrag i videoform – ungefär som i gamla ”Inför Eurovision”. Programvärdarna i Rotterdam håller sedan i själva omröstningen, och en vinnare vaskas fram med alla länderna (och tittarna) cybernärvarande. Allt med hjälp av den moderna teknikens under.
”Nämen fy vad tråkigt!” kanske någon invänder. ”Så ska ju inte Eurovision vara, det blir bara en ynklig liten skugga av en fest. Då är det bättre att ställa in helt och hållet. Inga halvmesyrer!”
Jag håller inte med. Jag tycker att det är bättre med ett mycket nedbantat och halvtaskigt Eurovision än inget Eurovision alls.

Om ni tänker efter på saken kommer ni att inse att de allra, allra flesta som tar del av Eurovision är TV-tittarna. Och för dem kommer inte ett sådant här upplägg att göra någon överdrivet stor skillnad. Det man går miste om är livekänslan, att artisterna får sjunga sina bidrag inför en stor entusiastisk publik i en arena – men ett sådant här speciellt år med så exceptionella omständigheter får det väl vara värt att gå miste om just den biten, och som sagt, tittarna kommer inte att märka det så mycket egentligen. Kanske inte artisterna heller. De spelar ju ändå inte live i Eurovision, det är förinspelad musik rakt igenom förutom sången, så någon genuin konsertkänsla har det väl inte varit där på många år (kan man tycka om man är lite elak).
Sedan finns det andra argument för att pröva det här upplägget, med Eurovision via länk eller ihopklippt, och det är t.ex. att det faktiskt är ett gyllene tillfälle att pröva en metod som skulle kunna bli framtidens melodi. Med läget i världen och den globala uppvärmningen och det stora behovet av att ändra på vår livsstil, är det kanske inte så dumt att något enstaka år faktiskt låta bli den slösaktiga och miljöovänliga vanan att en massa folk flyger iväg till ett ställe i Europa och bränner jättemycket pengar på scenshower och en väldig logistisk apparat. Det är ju just sådana grejer som Eurovisions kritiker ofta brukar klaga på, och andra gnäller över att ”allting i den där tävlingen handlar bara om showen, inte om musiken”. Nå, då kan man ju i så fall genomföra en budgettävling på länk! Då kommer musiken i fokus i betydligt högre grad.
Eurovision Song Contest har den fördelen att evenemanget, till skillnad från fotbolls-EM och OS och andra idrottsturneringar, teoretiskt går att ordna utan att deltagare och publik behöver vara på plats personligen. Så varför då inte ett sådant här år pröva på att göra just det? Och på så vis se till att vi, även om vi missar en massa andra roliga grejer på grund av pandemin, åtminstone kan roa oss med en anpassad variant av Eurovision? Tanken är lite kittlande.

Nu tycker jag väl i första hand ändå att det är roligast om ESC 2020 går att genomföra som vi är vana vid, inte minst med tanke på nederländsk TV som har planerat och legat i för att ordna tävlingen. Men om det nu inte går på vanligt sätt, då tycker jag att EBU (helst på ett tidigt stadium) ska ta tillfället i akt att experimentera och ändra på formatet helt och hållet. Det blir trevligare om 2020 får bli ”året då allt var annorlunda” än ”året då det inte blev något”. Och om man in i det längsta försöker ordna den vanliga varianten, trots att det blir mer och mer uppenbart att coronaviruset omöjliggör det, då är risken större att det faktiskt inte blir något.
Med tanke på att alla deltagarländerna nu har valt sina bidrag, och en del av dem tydligen har fått fram rätt bra material (i synnerhet Litauen, Schweiz och Island efter vad det verkar), så vore det självklart också väldigt synd om de inte fick tillfälle att tävla med det i någon form. Nu på våren, inte senare när de redan försvunnit från Spotify och Youtube igen.
Pröva ett Eurovision 2020 på distans!

söndag 8 mars 2020

Efter finalen 2020: Samma sak igen – om det nu blir något

Jaha, det blev visst en överraskning på finalkvällen. Eller kanske inte så jättestor överraskning förresten, för The Mamas har nämnts i förhandssnacket, och själv hade jag dem lite som dark horse (även om jag trodde att vinnaren skulle återfinnas i trion Anna-Hanna-Dotter). Men nog blev det ändå så att man spärrade upp ögonen i viss mån, med denna dramatiska avslutning där gospeltrion besegrade Dotter med en enda poängs marginal. Kul att det fortfarande är möjligt att det kan bli så jämnt.
Jag säger grattis till The Mamas, och konstaterar också att det verkligen blev tjejernas år i år, som det blivit sagt – för de fyra överst placerade artisterna var nu alla kvinnliga. Därför tippade jag inte heller helt dåligt, för det var också just dessa fyra som jag trodde skulle bli de bästa, låt vara att de kom i en annan ordning.
Hur som helst, den som klagat över de senaste årens manliga dominans och över att tjejer inte kan vinna längre kan nu gå och begrunda ett och annat en stund.

Röstningen var förvisso spännande i år, men det går onödigt fort när jurypoängen flimrar upp på skärmen utan att man hinner se någonting, och jag saknar fortfarande att de sju åldersgruppernas poäng inte redovisas var för sig utan att tittarnas röster fortfarande presenteras i klump på slutet. Jag tycker också att jurygruppernas inflytande borde minskas ganska kraftigt, då juryn i viss mån hämmar folkets spontana önskemål och alltid förhindrar att vi skickar alltför uppsluppna och säregna bidrag. Det upplägg jag helst skulle vilja se är att det helt enkelt finns elva röstningsgrupper, vars poäng läses upp på traditionellt sett, 1-2-4-6-8-10-12, och att dessa röstningsgrupper utgörs av följande:
Grupp 1–7. De sju åldersgrupperna som röstar i appen.
Grupp 8. Telefonrösterna.
Grupp 9. En internationell jurygrupp från Västeuropa.
Grupp 10. En internationell jurygrupp från Östeuropa.
Grupp 11. En svensk jurygrupp.
På detta sätt skulle internationella juryn tonas ner, men utan att man helt avskaffar dem – de finns kvar och kan ge en liten taktisk vink om vilka låtar som skulle funka i Europa, men det är ändå tittarna som avgör med den stora majoriteten av rösterna. Och dessutom blir en effekt av detta system att vi alltså skulle få se åldersgrupperna var för sig: ”och tolv poäng från 3–9-åringarna går till ...”
Jag skrev detta i en kommentar på Melodifestivalens Facebook-sida häromdagen, och hoppas på att SVT följer detta mitt goda och visa råd till nästa år. :)

Vad kan man nu annars dra för slutsatser av att det var just The Mamas och låten ”Move” som vann? Förutom sådana detaljer som att det var det jämnaste upploppet sedan 1987, och att folkets favorit segrade (och egentligen även juryns, även om de gav lika många poäng till Dotter)? Och förutom att det allra först framförda bidraget i årets Melodifestival också blev den slutliga vinnaren (det har inte hänt förut) och att Sverige kommer att representeras i Eurovision av en grupp för första gången sedan 2007?
Ja, det är ju på flera sätt en något ovanlig situation. Man kan notera att Sverige för första gången kommer att officiellt representeras av en artist som inte är svensk medborgare, då The Mamas-medlemmen Ash Haynes är amerikan. Detta har jag dock inte sett någon ifrågasätta, och det är tur det, för i så fall förväntar jag mig att dessa personer lika starkt fördömer svensk inblandning i andra länders bidrag (hehe). Själv tycker jag ju av princip att alla artister åtminstone borde ha anknytning till landet de tävlar för, men det har väl Ash Haynes, och jag ska inte gå närmare in på detta nu.
Så har vi det där att man nu kan säga att samma artist vinner två år i rad, men samtidigt inte … The Mamas tävlade för Sverige förra året också, men officiellt var det bara John Lundvik som gjorde det så vi skickar alltså inte samma artist två år i rad, men ändå gör vi det rent praktiskt sett (och i så fall är det första gången sedan Family Four 1971 och 1972 som det händer). Hur ska man räkna? Det blir nästan så man kan börja med djupa grubblerier över vad som egentligen definierar en artist/grupp – eller ”akt” (som man också kan kalla det med ett direkt översättningslån från engelskans ”act”). Hur många av de inblandade i en låt ska och bör egentligen få credd: för att ha skrivit den, för att ha framfört den, för att ha bidragit på ett eller annat sätt till den? Ett dilemma som egentligen finns överallt i musikvärlden.

Ja, det där är väl en parentes, men det vi i alla fall kan säga definitivt är att Sverige nu skickar samma sorts låt två år i rad till Eurovision, nämligen ”gospelpop”. Det skvallrar väl om att genren i fråga alltjämt är slitstark hos oss, och även hos internationella juryer, som inte tycks ha tröttnat. Men är det särskilt lyckat att köra nästan samma grej en gång till så här direkt?
Personligen är jag fortfarande inte särskilt road av att lyssna på gospel – det har jag sagt förut, att jag ser gospel mer som en genre att höra live och själv delta i – och även om jag tycker att The Mamas hörde till de absolut mest proffsiga av gårdagens akter och de är medryckande och energiska, så brydde jag mig aldrig om att ge några som helst hjärtan till dem. (Mina hjärtan gick huvudsakligen till Hanna Ferm och Mariette, och så några ströhjärtan till Paul Rey, Felix Sandman, Dotter och Anis Don Demina, av olika principiella skäl.)
Jag tycker att ”Move” egentligen är en ganska intetsägande låt … jag kan fortfarande inte alls gnola på den, jag kommer inte ihåg hur den går, och dess enda fördel är som sagt att den är så pass bra framförd av The Mamas-tjejerna. Om man jämför den med förra årets ”Too Late For Love” så har väl ”Move” fördelen att den är bättre sammanhållen och inte växlar över så irriterande mellan lugn takt och vilt sväng, men samtidigt är ”Too Late For Love” mycket mer klämmig och lättare att minnas. I det stora hela tycker jag nog att årets låt känns som något av en karbonkopia av förra årets.
Det är väl sedan i och för sig en fördel att gårdagens vinnare faktiskt inte blev något av de mest typiska utslätade bidragen som annars präglade startfältet, utan en låt med en viss egen touch, av ett helt annat låtskrivarteam … men ändå, faktum kvarstår, Sverige ställer upp med samma grej som i fjol och dessutom sämre och tråkigare än den gången. Tycker i alla fall jag, och att döma av en rätt stor mängd missnöjda kommentarer är det kanske inte heller direkt ”hela folket” som står bakom det här valet.

Nu ska i alla fall The Mamas få åka till Rotterdam med sin låt – hur kommer det att gå för dem där?
Ja, det ska bli intressant att se. För som jag nämnde i det förra inlägget är jag inte övertygad om att Sverige kan känna sig säkra på final längre, och i nuläget kvarstår den varningen. Trots gospelglädjen och professionaliteten uppfattar jag inte The Mamas och ”Move” som tillräckligt minnesvärda för att kunna ta en plats bland de tio bästa i den första semifinalen den 12 maj, åtminstone inte med säkerhet. Själva låten känns för tråkig för det helt enkelt.
Men det där beror naturligtvis till stor del på vad de andra länderna kommer med, och jag har inte börjat lyssna på dem ännu, så där vet jag ju inte särskilt mycket. Jag har hört sägas att det är många lugna låtar i år, och det kan i så fall förstås vara till The Mamas fördel, då det onekligen är energi och sväng i Sveriges bidrag. Vi får se.
Klart är att jag ändå innerligt kommer att hoppas på att The Mamas klarar sig till final, för gör de inte det kommer jag att få det svettigt med att lugna ner svenska folket på olika forum, då de samfällt kommer att brista ut i högljutt raseri över att de andra länderna är rasistiska. Jag är för min del övertygad om att ifall Sverige misslyckas så beror det då inte på någon rasism, och svenskar är som bekant också de sista som ska klaga över sådana flisor hos andra med tanke på vilken bjälke till attityd vi själva har i Eurovision, men tyvärr ser ju säkert många andra inte det så, utan det skulle nog bli ungefär samma reaktioner som när publiken i Rumänien var rasistisk mot Alexander Isak i kvalfotbollen i höstas. Det där är väldigt lömskt … för även om det är befogat att kritisera rasismen i andra länder blir det fel om man använder det för att släta över sin egen, vilken ju inte är obetydlig.

Nå, först ska vi se vad som händer under våren och om det över huvud taget blir något Eurovision i Rotterdam. För vi har ju det där med coronaviruset.
Beträffande corona så är det något tröttsamt med kritiken mot att SVT inte gjorde som Danmark och genomförde Melodifestivalfinalen utan publik. Eller jo, visst kan man kritisera detta, men alla som tar upp saken glömmer ju fullständigt bort alla de ordinarie hockeymatcher och andra sportevenemang som för närvarande genomförs alldeles som vanligt runtom i Sverige med många tusen personer i publiken varje gång. Ska man kritisera tillställningar med stora folksamlingar får man väl åtminstone vara uppmärksam på att det finns fler sådana än Melodifestivalen.
Eurovision Song Contest är dock ett praktexempel på ett extra problematiskt arrangemang, där mycket folk från många länder beblandar sig på ett och samma ställe, och därför hänger nu årets ESC på en tråd som än så länge kanske inte är jätteskör men som mycket väl kan bli det.
Jag räknar med att EBU och nederländsk TV har apparaten igång för att aktivera både plan B och C om läget skulle förvärras, och i nuläget tror jag väl knappast att hela ESC 2020 skulle ställas in … det finns tänkbara (om än tråkiga) reservlösningar som att skjuta upp, att köra utan publik, att ordna något via länk. Men man vet ju aldrig; det är vissa evenemang världen över som helt och hållet får stryka på foten, nu senast damernas hockey-VM, och även om sådana åtgärder inte verkar gälla riktigt viktiga tillställningar (säger jag en aning deppigt cyniskt, eftersom damhockey tydligen inte hör dit …) så kanske inte ESC är tillräckligt viktigt heller och dessutom kanske det blir så illa att till och med de allra största grejerna blir avblåsta.
Än så länge har jag dock Martin Luthers inställning att ”jag planterar mitt äppelträd idag även om jorden går under imorgon”, och därför kommer jag tills vidare att räkna med att ESC blir av och ladda inför detta på mitt vanliga sätt. Till att börja med genom att lyssna igenom alla årets bidrag en dag i taget. Jag återkommer när jag har gjort detta, och ett annat blogginlägg i övrigt blir det också. För nu är säsongen igång!

P.S. Vi i Sverige ska i alla fall helt klart vara nöjda med resultatet i vår uttagning jämfört med östra grannlandets. Finland hade chansen att rösta fram glädjepillret ”Cicciolina” med Erika Vikman, som jag skrev om häromdagen, men naturligtvis sumpade de det … eller rättare sagt sumpade deras internationella jury det, precis som jag fruktade, och att Erika Vikman blev folkets etta hjälpte inte eftersom hon inte vann tittarröstningen tillräckligt stort. Istället skickar nu Finland en av de andra tråkiga kandidaterna, Aksel Kankaanranta, som inte kommer att ha en chans att gå till final. Ibland är internationella jurygrupper sorgligt kontraproduktiva.

fredag 6 mars 2020

Inför Finlands uttagning: ni borde välja Cicciolina!

Det är inte bara Sverige som väljer Eurovision-bidrag nu i helgen, utan några andra länder också, bl.a. våra grannar Danmark och Finland. Och när det gäller Finland brukar jag ju alltid komma med en rapport om hur läget är där i mitt favoritland, så det tänkte jag göra nu i år också.

Finland har det som bekant avsevärt jobbigare i Eurovision än vad Sverige har, och de är inne i en ond cirkel: dåliga resultat leder till ointresse från både tittare och artister, och det leder i sin tur till ännu sämre resultat. Förra året blev det nästan något slags bottenrekord, då Finland gjorde ett försök att imponera genom att skicka ”Sandstorm”-Darude till Tel Aviv, men det blev magplask i form av en jumboplats i semifinalen, och det var inte så konstigt då låten i fråga var ytterligt blek. Men nästan ännu pinsammare var själva sättet som bidraget valdes på; finska Yle har ju som bekant monterat ner uttagningen UMK så att den de två senaste åren bara har innehållit en enda artist (2019 alltså Darude) som tävlat mot sig själv med tre ynka låtar som Finlands TV-tittare fått välja mellan. Det är minst sagt patetiskt, och visar tydligt hur den där onda cirkeln snurrar längre och längre ner i botten.
Nåväl, i år så gör Yle ett försök att få det hela att vända uppåt igen, och det gör man genom att i viss mån återinföra ett mer ”normalt” UMK med flera olika artister och något fler bidrag. Närmare bestämt så är det sex stycken i år, och Yle har också insett att det kanske inte behövs någon stor arena till detta, utan de nöjer sig med att sända från en studio i Tammerfors. Det är nog lika bra. Även om sex bidrag inte är så imponerande jämfört med Sveriges 28 och de artister som ställer upp inte heller precis är några överdrivet kända namn, så kan man ju säga att detta är en början (på rätt pretentionsnivå) och om det här funkar någorlunda kan man kanske trappa upp ytterligare ett snäpp nästa år, bygga upp något nytt och få skutan på rätt köl.

Hur är då förutsättningarna för detta? Finns det några guldkorn till låtar eller stjärnskott till artister bland de sex UMK-bidragen i år?
Mja. Jag har tittat/lyssnat på dem alla och jag får tyvärr säga att det är lite ”meh” över dem – åtminstone över fem stycken. Kortfattat kan man sammanfatta startfältet så här:
Tika – ”I Let My Heart Break”. Power-ballad som i och för sig framförs av en rätt stark sångerska, men själva låten är ett riktigt sömnpiller och den besväras av en hemskt dålig text med inte så få irriterande ”bétoningsfel”. En typisk sådan låt som får startnummer 2 av Christer Björkman i Eurovision och åker ut.
Sansa – ”Lover View”. En något drömliknande danslåt som är 70-talssouldisco i botten men har behandlats med nutida sound, och som hade kunnat vara ganska angenäm. Tyvärr känns den också entonig och menlös och tar inte riktigt tag i mig ändå.
Aksel Kankaanranta – ”Looking Back”. Enda killen i startfältet, med en midtempolåt som försöker härma diverse tidigare manliga finkänsliga Eurovision-bidrag (bl.a. förra årets vinnare) men som i likhet med ”Lover View” aldrig kommer igång.
Catharina Zühlke – ”Eternity”. Den första minuten tror man att detta är en lugn och romantisk låt (som lånat bitar ur Aviciis ”Without You”), men sedan slår den oväntat över i discopop istället. Ingen av de pusselbitarna fungerar ens var för sig, och som kombination blir det fullständigt förvirrat.
F3M – ”Bananas”. Enda gruppen i startfältet: tre tjejer som ärligt talat känns ganska larviga med sin uppenbart Britney Spears- och Spice Girls-inspirerade dunka-dunka-låt om tjejer som går ut och festar. Dagispopnivå.

Av dessa fem tror jag inte att det är någon som skulle ha en chans i Rotterdam – inte att vinna och ganska säkert inte att gå till final heller. Därtill känns de alla för menlösa, och även anonyma, även om de har vissa särdrag.
Men jag skrev ju nyss att det var sex bidrag. Hur var det med det sjätte nu då?
Jo, det sjätte är den låt som jag verkligen tycker att Finland borde välja att skicka, och som jag hoppas att den internationella juryn där i UMK också fattar grejen med.
Inte för att den nu är något mästerverk den heller, den känns ganska ”corny” och även här finns det klara inslag av Britney Spears (refrängen har en viss doft av ”Oops I Did It Again”) och liknande. Men väljer Finland den så kommer de åtminstone att sticka ut i Rotterdam. Det rör sig om Erika Vikman och låten ”Cicciolina”, som också är den enda i årets UMK som är på finska, något som faktiskt kan vara en fördel.
Om någon inte vet så är ju Cicciolina (även känd som Ilona Staller) en tämligen berömd gammal italiensk porrskådespelerska och politiker, och även om namnet kan kännas mossigt och småpinsamt så tror jag det kan funka alldeles utmärkt som hook i en låt i Eurovision. Själva låten matchar också konceptet: det är en schlager, men det är en schlager med viss lekfullhet och humor, och Erika Vikman framför den spralligt i videon – hur det kommer att se ut på scen vet jag inte, men det finns förutsättningar att göra något lämpligt kitschigt.
Sedan har vi också det där med finskan. Det är ganska anmärkningsvärt att jag ser det som en möjlig fördel om Finland tävlade i ESC med denna låt på finska, för förr i världen var jag rätt säker på att det var just språket som hindrade Finland från att lyckas i Eurovision, och jag blev mycket lättad när sångspråket släpptes fritt och Finland fick sjunga på engelska och fick chans att vinna. Även om de sedan också gjorde det 2006 så tror jag faktiskt inte riktigt på det där längre – i alla fall är det inte nödvändigtvis så att engelska är ett måste. För mig som inte kan finska särskilt bra känns det på något sätt kul och lite coolt när en låt som ”Cicciolina” sjungs på finska, med enstaka ord och namn man känner igen här och var, och det är fullt möjligt att många andra ute i Europa skulle uppfatta det på samma sätt. Det skulle kunna bli ett slags ”ansiktsburk”-effekt, eller helt enkelt som i gamla tiders Eurovision, när länderna ofta slätade över sina egna obegripliga språk med hjälp av internationellt gångbara refrängtitlar: några exempel är ”Djingis Khan”, ”Rock Me” och ”Diggi-loo Diggi-ley”. ”Cicciolina” tar med glimten i ögat sin plats i den traditionen.
Jag tror helt enkelt att den exotiska finskan, hooken, det visuella, den smittande refrängen och hela det smågalna konceptet skulle få Finland att synas i mängden om de ställde upp med Erika Vikman och ”Cicciolina”. God smak är det förvisso inte, men det skulle bli ett glädjepiller i Rotterdam. Och jag tror inte det skulle räcka till vinst, men jag skulle nog känna mig hyfsat säker på en finalplats åtminstone. Just den injektion av uppmuntran som Finland behöver för att bygga vidare och på längre sikt nå nya höjder i ESC och UMK.

Den riktiga Cicciolina.

De övriga fem bidragen tror jag som sagt inte alls skulle ha lika goda chanser – de drunknar i mängden i ESC, inte minst för att de är på engelska och känns allmänt menlösa, ”generic” som det ofta brukar heta i ESC-kommentatorskretsarna.
Nej, hör ni Finland, sammanfattningsvis – inte för att ni nu har något jättestarkt utgångsmaterial att välja på, men av det ni har så tycker jag ni gör bäst i att plocka ut ”Cicciolina”! Vi vill ha referenser till italienska porrstjärnor i Rotterdam. Och lite härlig finska. Länder som sjunger på sina egna språk är alltid trevligt.
Men risken finns att det blir Catharina Zühlke eller Tika som får åka. Inte minst för att även Finland delvis kör med en internationell jury ... de kanske inte fattar det där att finskan kan vara en fördel, och så väljer de någon av de andra.
Ja, skyll inte på mig då, om det går åt skogen igen.

tisdag 3 mars 2020

Inför finalen: förmodat kvinnlig seger i en kompetent men tråkig uppvisning

Hallå igen. Nu har jag envisats med att hålla tyst i fem veckor och inte andats ett knyst om någon av Melodifestivalens deltävlingar eller Andra Chansen – men nu vankas det final och då blir jag sugen på att åtminstone komma med ett ”inför”-uttalande. Inte minst för att jag har ett sådant på gång om Finlands uttagning … då blir det ju faktiskt lite konstigt om jag inte har något om Sverige också.
Så här kommer mina tankar inför lördagens MF-final.

Melodifestivalen på väg utför
Tyvärr får jag i viss mån inleda med pessimistiska tongångar, precis som när jag skrev sist. För min känsla är fortfarande den som jag hade innan alltihop började, nämligen att hela Melodifestivalen befinner sig i en nedförsbacke. Den uppfattningen har inte förändrats. Jag tycker faktiskt att hela utbudet av bidrag i år har varit markant ljummet, utan mycket till bidrag som har höjt sig över mängden.
Förvisso har SVT gjort sitt bästa för att hålla stämningen uppe och banka in i tittarna att Mello verkligen är en fest utan dess like. Inte minst genom Hall of Fame-påhittet och det stora uppbådet av gamla stjärnor i Andra Chansen, som jag medger var roligare att titta på än jag först befarade. Men Björkmans & co:s strävan börjar ändå kännas mer och mer desperat. SVT:s expertbloggare Gustav Dahlander såg häromdagen positivt på det hela och tyckte att 2020 blir ett år som kommande års gnällmånsar kommer att längta tillbaka till, men jag är mer böjd att hålla med SVT:s andra kommentator Rebecca Haimi (som annars är en riktig surpuppa till recensent, uppenbarligen anställd av SVT för att påminna om allt det negativa med musiktävlingar och på så sätt åstadkomma balans) när hon menar att Hall of Fame-påhittet är Melodifestivalens ångestvrål: en vädjan ”lämna oss inte!” och en kamp för att ”rädda varumärket”.
Jag tror som hon att det är på väg utför. Kritiken blir allt tuffare, folk tröttnar, tittarsiffrorna dalar, färre artister blir benägna att vara med, och åter igen, själva låtarna blir tråkigare. Det måste till något mer än nostalgishower för att vända på detta och få in Melodifestivalen i framtiden som en Eurovision-uttagning med stil och status som faktiskt också anknyter till tävlingen den är en uttagning till.

Intetsägande finalstartfält

Vi har nu förvisso i vanlig ordning fått tolv bidrag ihopsamlade till en final som rent teoretiskt är fullt kompetent – men det är också lite det som är problemet. Häromsistens var det någon i Mellokretsar på Twitter som myntade uttrycket ”kompetent men ointressant”, som en fälla som flera Eurovisionländer och deras uttagningar och bidrag går i. Det stämmer väldigt bra in på årets Melodifestivalfinal. Merparten av låtarna är kompetenta, på så vis att de är väl ihopsnickrade och framförda, men de är helt i avsaknad av intressanta inslag som märker ut dem och gör dem minnesvärda. Det är som om såväl låtskrivare som artister som stylister och koreografer har börjat gå på tomgång och tappat inspirationen. Kanske kan flera av låtarna bli hits för stunden, men det känns inte som det kommer att bli några fleråriga evergreens av dem precis. Och när man ser hela finalens startfält går de allra flesta låtarna liksom in i varandra i en röra av bidrag som är ungefär likadana allihop: modern profillös pop och så är det inte mer med det.
Faktiskt har det varit så illa under turnéns gång att jag, som ändå hör till ”anti-schlager-skolan”, nästan har kommit att heja allra mest på svenskspråkiga och mer schlagerbetonade och folkhemspoppiga bidrag som Nanne Grönvall – och i synnerhet Drängarna – bara för att de åtminstone sticker ut lite grann, till skillnad från det andra. Men det har jag ju som bekant inte haft något för; inget av de bidragen kom ens till final, det är nu bara en enda låt i finalen som ens är på svenska och det är för övrigt också bara en som är vad man kallar ”balladaktig”, och det har bara blivit en enda utslätad smet.
Det här är en tendens som tilltagit de senaste fem åren, ett snäpp värre för varje år, och nu tycker jag det har kommit till det stadiet att Sveriges Eurovisionresultat är i fara. Förut kunde jag i alla fall känna mig ganska säker på att Sverige skulle klara semifinalen i Eurovision med de flesta av de möjliga vinnarkandidaterna, men nu har det blivit så anonymt och grått att jag faktiskt inte är så övertygad om det längre. Är man för utslätad och allmängiltig i ESC ska man inte räkna med final, även om paketet är snyggt iscensatt. Det kan Sverige få erfara i år om det vill sig illa. Det som då är riktigt besvärligt är att även om den svenska publiken kanske håller med om att det är trista låtar i år, så tycker de likväl att vi ändå är bra mycket bättre än resten av Europa, och sitter (mycket p.g.a. SVT:s självgoda hyllningsinsatser här i Mellon) med en oerhört djup övertygelse att det är Sverige som är bäst på musik. Av den anledningen kommer de inte att ta en eventuell motgång i ESC särskilt bra utan bara bli upprörda och tjura istället, utan att fundera närmare på vad det egentligen är som är fel.

Startfältet
Nåväl, vi ska kanske inte gå händelserna i förväg för mycket utan ta en närmare titt på finalisterna istället. Är det lika illa ställt med dem allihop, eller finns det någon av dem som nog ändå skulle ha hyfsat stor chans på final (eller vinst) i Eurovision? Är det verkligen ingen av dem som jag gillar lite grann?
Tja, om jag drar dem alla i tur och ordning väldigt kort så ser det ut så här:
1. Victor Crone. Avicii-efterapning: allmänt tråkigt och samma stuk som när han sjöng för Estland förra året. Då sjöng han dessutom falskt, vilket inte märks här i Mellon där det är lead dub, men i Rotterdam skulle det göra det. Inte för att jag tror att han går dit.
2. Paul Rey. Den enda låten som kommer i närheten av att vara ”lågtempo”, och det finns vissa snygga inslag i produktionen, men han lär inte ge några bestående intryck.
3. The Mamas. Svårbedömt, kan få många röster av såväl tittare som jury, men det är inte lätt att avgöra hur de uppfattas utan John Lundvik. I slutändan blir det nog mittenplacering.
4. Mohombi. Typisk radiopop utan profil, och i det här fallet lär nog till och med tittarna fatta det … han kommer att bli över så att säga. Nedre halvan.
5. Hanna Ferm. Den mest professionella, utan tvekan, men eventuellt fick hon inte ett så bra resultat i sin deltävling som man kunde tro, att döma av det undanskymda startnummer hon nu fått. Jag tror emellertid hon får juryn med sig i hög grad.
6. Méndez feat. Alvaro Estrella. Snodde en finalplats som det hade varit mycket roligare att ha Drängarna på. Kan ta vissa partajröster nu, men bara spridda sådana.
7. Dotter. Just nu den mest tippade favoriten, och lär hamna högt. Men låten är inte så märkvärdig i det här fallet heller.
8. Robin Bengtsson. Också svårbedömd … internationella juryn har som bekant höjt upp honom förr, gör de det igen? Sånginsatsen övertygade inte i deltävlingen.
9. Mariette. I final nu igen, hon hör liksom hemma där, men samtidigt har hon inte med toppstriden att göra nu heller.
10. Felix Sandman. Mycket text/budskap och inte mycket musik. Men Felix är Felix. Kan kanske inte räknas bort utan vidare.
11. Anna Bergendahl. Har sin speciella mörka röst som tillgång och en klämmig bit till låt, som dock kan ge illusionen av att vara bättre än den faktiskt är. Europa skulle uppfatta den som tråkigare än vad vi gör här.
12. Anis Don Demina. Enda svenskspråkiga bidraget i år, och den bygger rätt mycket på alla de roliga texterna i dekoren. I övrigt är låten ingen höjdare och juryn lär rata den så det skriker om det.

I år blir det en tjej

Som vanligt är det inte alldeles lätt att tippa, men en sak jag känner mig ganska säker på, det är att 2020 blir ett år då en kvinnlig akt vinner. De fem senaste åren har Sverige skickat manliga artister, men det lär brytas i år – det är helt enkelt så att samtliga de starkaste kandidaterna inför lördagen är kvinnliga. Hanna Ferm var väl inför tävlingen den mest framträdande, men nu ser det ut som Dotter har stigit upp som den främsta favoriten, och blir det inte någon av dessa två kan det bli Anna Bergendahl eller möjligen The Mamas. Killarna tror jag inte alls har samma chans – kanske Robin Bengtsson, men kan han verkligen vinna en gång till? Felix Sandman nämns också ibland, men hans problem är att hans låt bygger på en text med ett budskap och musikaliskt nästan inte är någonting alls – även om det förvisso är ett bra budskap så har jag väldigt svårt att tro att såväl tittare som jury skulle gå igång så pass mycket på något så monotont och omelodiöst.
Vad gäller övriga killar lär de nog återfinnas längre bak i resultatlistan. Det blir någon av tjejerna som tar hem det, det tror jag allt. Men vem?

Anna, Hanna och Johanna
Detta var titeln på en bok av Marianne Fredriksson vill jag minnas, och det är också namnen på de tre kvinnliga artister som jag tror kommer att kämpa om segern. Ja, för Dotter heter ju egentligen Johanna Jansson, och tillsammans med Hanna Ferm och Anna Bergendahl bildar hon en trojka av mest tänkbara vinnare.
Personligen har jag en aning svårt att förstå varför Dotter har hamnat så högt upp i tipsen och fått så mycket beröm, för i mitt tycke hade hon en mycket mer intressant låt för två år sedan, då hon tävlade med den ganska speciella ”Cry”. Det är väl rätt symptomatiskt för den nutida, utslätade Melodifestivalen att hon åkte ut med den men att hon nu nått finalen med ”Bulletproof” som är mycket mer intetsägande. Jag inser dock att Dotter tilltalar många här i Sverige med det bidraget, och jag är med på noterna och tror därför också att hon placerar sig väldigt högt – men kan hon vinna?
Och kan Anna Bergendahl vinna? Ja, att hon också har en viss popularitet råder det inget tvivel om, och hon har för all del en bra och särpräglad röst som kan ta henne långt. Sedan vill jag egentligen hissa varningsflagga, för det är Anna som står för Sveriges hittills enda missade Eurovision-final (2010) och det finns faktiskt en viss risk att historien upprepar sig nu tio år senare om hon åker till Rotterdam. För jag tror att själva låten kan komma att passera många européers öron tämligen obemärkt. Liksom även Dotter, favoritskapet här hemma till trots.
Det säkraste kortet för oss i ESC tror jag istället är Hanna Ferm, av den anledningen att hon känns allra mest professionell av alla artisterna i finalen (sin unga ålder till trots). Precis som Dotter var Hanna bättre förra gången hon var med, förra året i duetten ”Hold You” med Liamoo, men hon gör sitt jobb på scen och sjunger sina höga toner alldeles utmärkt och gör verkligen inga misstag med sin ordentligt funktionella låt. Jag tycker att ”Brave” på sina ställen i refrängen ger kraftiga associationer till ”Stressed Out” med Twenty One Pilots, men det ger den också en viss catchighet. Totalt sett är Hanna Ferm med ”Brave” det enda bidrag vi har i år som jag känner mig rätt säker på att vi skulle gå till ESC-final med. Jag misstänker nämligen också att det är den sortens grej som jurygrupper går igång på, dels i Eurovision när vi väl är där, men även juryn nu här i finalen i Sverige. Därför tror jag just nu på att Hanna vinner på lördag till slut: de internationella jurygrupperna kan helt enkelt falla för henne i första hand, även om hon kanske inte kommer etta hos tittarna.

Sverige vinner inte i år
Det här är rätt mycket spekulationer, men jag kan inte åstadkomma särskilt mycket mer än så för närvarande. Min magkänsla och intuition säger mig att det blir damernas kamp i år, att Anna, Hanna och Johanna (Dotter) framträder mer än de andra, och att Hanna vinner kampen eftersom hon nog får juryn med sig i hög grad – vilket sedan också blir till hennes fördel i Rotterdam. Så kan man sammanfatta det.
Men någon svensk vinst i Rotterdam tror jag inte på; därtill är även Hanna för ”kompetent men ointressant”. Jag har inte börjat lyssna på de bidrag som hittills valts i de andra länderna, med ett undantag: Litauen, och de har lyckats med just det som Sverige inte klarar, det vill säga att skicka något som faktiskt är lite udda och sticker ut. Litauen ligger just nu högt i oddslistan (ovanligt nog för det landet) och det är inte utan anledning. Varken Hanna Ferm eller någon annan härifrån MF kan överträffa länder som verkligen kommer med något personligt.
Hoppas bara att det inte blir alltför sura miner i maj när Sverige inte vinner.
Ja ja, först får vi se hur det går i Friends på lördag – det är naturligtvis fullt möjligt att jag har fel i mitt tips också. Kanske alltihop tas hem av Anis Don Demina istället? Då kommer väl saken delvis i ett annat läge.