Eurovision

Eurovision

söndag 23 maj 2021

Dagen efter ESC-finalen 2021 – min stora slutanalys

Forza Italia! Rocken är inte död i Eurovision, det har vi nu fått se.
Efter en sällsynt rafflande och förbluffande omröstning, där jurygruppernas tolvor flög åt alla håll och tittarna sedan kom in och ändrade på allting igen, blev det alltså Måneskin med ”Zitti e buoni” som stod som segrare. (Kanske kan man i Danmark trösta sig med denna delvis danska vinst efter finalen man missade i torsdags?)

Vad Europa ville ha i år
Jag funderade ju förut på det där att det är svårt att förutse vad Europas TV-tittare kommer att vara på humör för varje år, och att detta växlar mycket och att en stil som gick hem i stugorna häromåret knappast gör det på nytt alltför kort tid efteråt. Just detta tycker jag mig ha fått rätt i, för nu blev facit att 2021, det var året då Europa plötsligt var på humör för rock.
Kanske är inte det så konstigt heller. Efter den här coronaperioden var tittarna uppenbarligen sugna på något upplivande, och då träffade Italien allra mest rätt. Man kan notera att nästan samtliga de bidrag i år som hade något djupare budskap eller bakgrund i botten, de som ville vara tänkvärda eller som framfördes av en artist som representerade någon viktig grupp eller sammanhang, de som talade om anti-hat och stå upp för er själva och sådana saker, de fick förhållandevis låga poäng av tittarna i år. Nederländerna, Sverige, Norge, Tyskland … och Malta fick inte så mycket som förväntat och inte heller Ryssland så mycket som de annars brukar kunna få. Mycket tyder helt enkelt på att Europa inte var suget på några ”statements” den här gången utan bara ville släppa loss, bara få lite underhållning efter allt elände. Vilket inte innebär att det inte kan vara välkommet med statements andra år, det kommer det säkert att bli också, men just i år blev det inte så.
För mig känns det därför nu i efterhand helt logiskt att Italien funkade så bra. Något mer förvånande är det att även jurygrupperna hade italienarna så pass högt upp (fjärde plats) att det räckte till totalvinst, då rocktongångar som bekant inte brukar gynnas av juryer, men vi ska väl inte utesluta att även de kan rösta på rock om de är på humör. Juryn hade kanske också i viss mån samma känsla som tittarna, att de ville ha musik för musikens egen skull den här gången, även om jurymedlemmarna allra mest lutade åt annan slags underhållning i form av smäktande ballad och fransk chanson.

Vinnaren och de topplacerade: inhemskt lönar sig?
Om den italienska vinnaren ”Zitti e buoni” kan jag säga att jag fortfarande inte är överdrivet imponerad av den som låt betraktad, men Måneskins framförande var så pass energiskt och bra att den ändå tog sig in på min personliga topp 10 till slut. Jag uppskattar också alltid per automatik när det går bra för rockgenren – eftersom jag ständigt hoppas på mer av den varan i tävlingen och gärna ser en spridningseffekt – så jag är fullt nöjd med Italiens vinst på så vis. Man kan för den delen också se resultatet som ett slags kompensation för alla de gånger då det briljanta musiklandet Italien haft strålande låtar i Eurovision och inte vunnit: ”Grande amore”, ”Gente di mare”, ”Occidentalis Karma” eller ”I treni di Tozeur”, för att nämna några.
Sedan kan det förvisso kännas tråkigt att segern inte togs hem av något annat land som blivit ännu gladare för den: det hade t.ex. varit roligt för Malta eller Island om de fått en första vinst, eller Frankrike som många gånger gjort sig förtjänt av en ny trofé, eller Schweiz som också fått vänta länge sedan sist. I Frankrikes och Schweiz fall var det ju också ett tillfälle som gick förlorat … som fransyskan Barbara Pravi sade i green room så var det glädjande att dessa två franskspråkiga bidrag ett tag låg etta och tvåa, men nu rann den där frankofona aspekten ut i sanden till slut ändå.
Dock tycker jag inte att man behöver hänga läpp över det, för även den italienska segraren var ju ett icke-engelskspråkigt bidrag, vilket på nytt visar att engelska ingalunda är ett måste i Eurovision. Faktum är ju nu att både ettan, tvåan och trean i finalen (och dessutom femman Ukraina) blev icke-engelskspråkiga – när hände egentligen det senast? Hmm … 1991 måste det ha varit
Och har någon tänkt på att samtliga toppbidrag var sådana som inte räknas som ”svenskbidrag” utan som gjorts av de respektive ländernas egna inhemska förmågor och i flera fall av artisterna själva? Det bäst placerade bidraget av de som svenskar stått bakom blev (om jag inte tar alldeles fel) Malta på plats 7. Det tycker jag för min del är i högsta grad uppmuntrande, att allt inte handlar om de där svenska låtskrivarna och internationella låtskrivarlägren ändå.

Lite mer om resultatet
Det blev som man hade kunnat misstänka, att Frankrike och Schweiz tog ut varandra på grund av att de var så pass lika. Visst fick de många poäng var för sig ändå, tillräckligt för att bli tvåa och trea, men det är nog ändå så att om Frankrike hade haft ett annat slags låt den här gången så hade Schweiz tagit fler poäng med sin franskspråkiga innerlighet (och vice versa) och hållit Italien ifrån sig och vunnit. Så det var lite taskig tajming för de här två i år.
Tog ut varandra gjorde kanske i någon mån även Italien och Finland, fast där var det förstås Italien som knep de flesta poängen. Dock inte mer än att det blev en ansenlig mängd över åt Finland också – som sagt, det var rock som publiken ville ha i år, och till och med juryerna gav Finland poäng på ett sätt som man annars inte är van vid att de gör. Finland nådde nu sin näst bästa placering någonsin, en sjätteplats, och det kan jag ju inte annat än glädja mig åt. Förhoppningsvis har nu Finland kommit in på rätt spår i Eurovision och med sin uttagning.
Ett annat grannland, Island, fick ju som bekant tillbringa hela Eurovision-veckan inspärrade på sitt hotell, men resultatmässigt kunde de knappast klaga, särskilt inte när de nådde sin fjärdeplats utan att uppträda live. (Vi kan dra slutsatsen att förinspelat eller inte nog knappast har någon betydelse, utan det har med låten att göra.)
Sämre gick det för till exempel San Marino, som nog själva hade bespetsat sig på att slå personligt rekord med råge men i slutändan inte slog det rekordet alls (22:a plats). Trots Flo Rida. Kanske chockerande för vissa att en ”riktig” artist kan bli utskåpad på det sättet, men för mig bevisar det bara att det inte finns några kvalitetsskillnader mellan Eurovision och resten av musikvärlden. Själva låten San Marino tävlade med var inget mästerverk och då hamnade den i skymundan, så var det bara.

Allra sämst …
Allra sämst gick det för sådana som Storbritannien, och för den delen även Spanien, Tyskland och värdnationen Nederländerna (samtliga med det gemensamt att de var direktkvalificerade, för övrigt) – och det var också det mest häpnadsväckande och för den delen pinsamma ögonblicket under tävlingen. Hur i hela friden kunde de alla fyra bli nollade av tittarna? Nog för att Storbritanniens artist verkade ta det med en gnutta humor, men jag för min del tycker att det känns som förnedrings-TV när publikens uppmärksamhet direkt riktas på att ett land får genant låga poäng. Att tävla i musik ska inte vara liktydigt med att skämma ut förlorarna – jag kan säga att om jag var artist skulle jag nog allt dra mig lite för att delta under sådana förhållanden, så det är något att ta på allvar. Jag hoppas att EBU ändrar på det där upplägget: antingen genom att de återgår till att läsa upp tittarpoängen i mängdordning istället för landordning (och i lite snabbare takt, för att undvika att skämma ut någon), eller ännu hellre att man återinför det gamla systemet som användes fram till 2015 och bakar ihop juryns och tittarnas poäng igen – för när det bara är resultattavla och ingen uppläsning av varje enskilt lands poäng så märks det inte på samma sätt när någon blir nollad. (Dessutom hade det med det gamla systemet blivit en ytterligt spännande omröstning i år, som inte hade avgjorts förrän i sista omgången; jag såg en tweet där någon hade räknat ut det.)
Helst av allt vill jag förstås att man tar bort juryn helt och hållet, men det har jag sagt innan.
Sedan är det en annan sak att Storbritannien får skylla sig själva när de nu fick sin andra nollpoängare genom historien (och faktiskt den första som något land över huvud taget får med nuvarande poängsystem). Storbritannien framstår mer och mer som Eurovisions oförbätterliga sorgebarn och kommer aldrig mer att få något bra resultat om de inte först lär sig respektera tävlingen. Tyvärr kommer de inte att respektera den så länge de inte får bra resultat i den, så det är en svår nöt att knäcka. Men ett grepp som jag för min del gärna skulle se att britterna testade, det är att göra som i Junior Eurovision och helt skippa konceptet Storbritannien för några år och istället låta de fyra landsdelarna turas om att representera BBC i Eurovision, under deras egna namn. Kanske rentav låta dem tävla om det. Ibland England, ibland Skottland, ibland Wales, ibland Nordirland … det skulle väl vara lite kul? Och kanske engagera britterna mer.

Tusses röstproblem
Nu har jag av någon anledning kommenterat Storbritannien väldigt mycket. Hur har vi det då med Sverige?
Ja, Sverige fick ju sitt sämsta resultat sedan Robin Stjernberg 2013, men med tanke på den imponerande rad vi ändå haft de tio senaste åren så tycker jag verkligen inte det är något att gräma sig över. Någon rasism vill jag heller inte läsa in i resultatet: enligt min uppfattning berodde motgången dels på att låten för många framstod som något för slätstruken och välpolerad i sammanhanget, dels på Tusses röstproblem. Det är här intressant att notera att Tusse i semifinalen (där han ju svajade en aning på rösten under sändningen) inte kom bättre än tionde plats i tittardelen av omröstningen, men lyftes upp en aning av juryn så att han blev sammanlagt sjua. I finalen däremot var det plötsligt tvärtom: där hade Tusse tittarna på sin sida mer än juryn, och det kan man misstänka berodde på att han sjöng utmärkt i sändning när tittarna hörde, men att det däremot lär ha gått sämre på genrepet kvällen innan när juryn satte poäng. Röstproblemen avgjorde mycket helt enkelt, det verkar faktiskt ha varit så.

Tittare och jury och semifinalerna
Det här för mig in på området tittare kontra jury, som jag ju alltid brukar kommentera. Juryns röster spretade väldigt mycket i finalen i år, det har vi redan märkt, men fasligt anmärkningsvärda skillnader mellan deras poäng och tittarnas fanns det ändå inte riktigt. Särskilt inte i semifinalerna: när det gällde finalisterna därifrån så var skillnaderna mellan jury och tittare rätt små. Om det bara varit tittarröster hade Kroatien gått till final istället för Belgien från semi 1, och Danmark istället för Albanien från semi 2. Och om det bara varit juryröster så hade Kroatien och Rumänien gått till final istället för Azerbajdzjan och Norge från semi 1. Någon annan skillnad var det inte. (Ja, underligt nog så hade Kroatien alltså klarat en finalbiljett både med bara tittare och bara jury; det var när poängen kombinerades som landet halkade ner.)
Skillnader fanns det istället i röstningsmönstret mellan semifinalerna och finalen, kanske beroende på att det var betydligt fler som röstade i finalen så att resultatet blev ett annat. Sverige har jag redan nämnt. Finland blev etta hos tittarna i sin semi, i finalen sjönk de lite grann, sannolikt för att Italien plockade åt sig en hel del röster av dem. Intressant är också att Malta gick hem bland tittarna i semin men däremot hamnade mycket längre ner hos dem när det var dags för final, vad nu det kunde bero på. Även Portugal och Israel gjorde liknande djupdykningar.
Sedan dyker det upp en ytterst anmärkningsvärd iakttagelse när man tittar på semiresultaten, nämligen att Moldavien i semi 2 fick hela åtta tolvpoängare av tittarna, trots att det inte blev så mycket poäng utöver just dessa tolvor (och i finalen blev det sedan inte heller alls lika mycket). Detta ser faktiskt lite skumt ut och det har redan börjat viskas om ifall Moldavien kanske har ”gjort en Azerbajdzjan” och köpt sig röster. I så fall kan det ha gått ut över Danmark, som var närmast en finalbiljett bland de utslagna i den semin. Vi får se om det här kan utredas av EBU på något sätt.

Inför nästa år
Efter detta förlösande evenemang med publik och allt känns det nu som att Eurovision-cykeln har börjat rulla som den ska igen efter förra årets stopp, och allt är frid och fröjd. Förhoppningsvis har det inte blivit någon omfattande smittspridning efter experimentet med åskådare i Rotterdam … och om allt går som det ska blir det en fullt normal tävling igen nästa år i Italien.
Italiens delegation har redan tidigare år sagt att de, om och när de vinner, skulle kunna hålla ESC i Turin, vilket låter trevligt. Det är väl möjligt att fler städer vill ha ett ord med i laget, men var det än blir kommer väl Italien att ordna det hela på ett bra sätt får man hoppas. Förra gången Italien var arrangör gjorde man det inte bra (Rom 1991, ett minnesvärt år, det var verkligen ett enda kaos …) men det är ju andra tider nu.
Till nästa år hoppas jag att Sverige börjar ändra inställning, hur det nu ska gå till, och äntligen inser att det är bättre att vi väljer bidrag mer spontant och uppsluppet än att vi tänker så fördömt taktiskt hela tiden. Hur detta mentalitetsbyte ska gå till vet jag inte, men ett förslag kan ju vara att tona ner juryerna i Melodifestivalen. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas, inte minst därför att det nu börjar bli mer uppenbart att den svenska modellen är uttjatad.
Sedan hoppas jag att vi nästa år får se lite länder komma tillbaka, och att inga ytterligare försvinner i något slags protest. Ett land som jag fruktar kommer att lämna Eurovision förr eller senare av motbjudande politiska skäl är Polen, men man ska väl inte gråta över utspilld polsk mjölk innan den verkligen är utspilld. På den ljusa sidan finns att Andorra verkar ha ställt dörren på glänt för att medverka igen.
Nu ser vi fram emot ESC i Italien nästa år!

lördag 22 maj 2021

Inför Eurovision-finalen 2021 – ett omöjligt tipsförslag

De två senaste gångerna det varit Eurovision-final, 2018 och 2019, har jag kommenterat i mina inför-texter att det varit obestämt, ovisst och svårtippat. Så var det också – inga självklara favoriter de åren, flera stycken potentiella vinnare. Men det är ingenting mot detta år.
För i år verkar alla hålla med om att det är helt osannolikt öppet. Tittar man på finalens bidrag så känns det som att nästan hälften av dem kan vinna: alltså inte bara att man teoretiskt skulle kunna tänka sig det, utan att de är favoriter. Allihop på en gång.
Jag kan ta och räkna upp dem. Frankrike, Malta, Schweiz, Italien, Ukraina, Island, San Marino, Cypern, Litauen, Bulgarien – alla dessa är fullt rimliga vinnare i de flestas ögon. Och då finns det säkert en del till också som andra tyckare och tippare skulle vilja räkna in i leken. Till exempel Sverige (vi måste ju räknas till favoriterna tycker vi, annars är det fiasko), eller varför inte Finland, eller Norge eller Grekland eller Ryssland eller …
Ja, man får gå väldigt långt tillbaka för att hitta ett lika svårbedömt år. 1980 har jag hört att det var klurigt, men då var jag bara två år, så det ska jag kanske lämna därhän. 😊 2011 hade förvisso många tänkbara vinnare också, det var ett roligt år. 2003 var det ovisst på så vis att det var en väldigt jämn omröstning, det är senaste gången det var det. Nästan synd att röstningssystemet är annorlunda nu och uppdelat i först jury och sedan tittare, för i det läget som är nu skulle nog det gamla kunna användas och det skulle ändå bli strid in i sista omgången.

Ja ja, nu ska jag kanske koncentrera mig på den intressanta frågan. Hur kommer det att sluta på lördag kväll? Ska det bli franskspråkiga smäktande känslor i form av Frankrike eller Schweiz? Eller kan Italien gå hela vägen trots att de har ett rockbidrag som inte borde gillas av juryn? Kommer San Marino tack vare Flo Rida att väcka så stor uppmärksamhet att de tar hem alltihop? Eller blir det istället Maltas Destiny som blir först med att vinna både Junior ESC och stora ESC? Kan Island från sin karantän utföra bedriften att vinna Eurovision utan att vara med? (Det vore allt bra egendomligt men är långt ifrån omöjligt.)
Jag ska försöka mig på det omöjliga: att i likhet med sportexperterna på tidningarnas oddssidor ge ett tipsförslag.
Att få alla åtta rätt på Måltipset är förmodligen lättare än att tippa rätt vinnare i ESC 2021. 😊
(Bild från svenskaspel.se.)


För att avgöra skulle jag kunna titta närmare på hur oddsen ser ut, hur det gick i fansens förhandsomröstningar, hur bidragen ligger till i antal Spotify- och Youtube-strömningar med mera, men jag tycker ärligt talat att dessa siffror inte säger speciellt mycket och väljer därför att först ta en titt på en annan indikator, nämligen startordningen. (Här ser ni hur den ser ut i årets final.)

Startordningen är intressant därför att de som bestämmer den rimligen tar hänsyn till hur det gick för bidragen i semifinalerna. Det blir då följaktligen en viss fingervisning om detta för oss som inte känner till det resultatet ännu, och det säger i sin tur något om hur det kan tänkas gå i finalen.
Nu är förstås problemet att startordningen i år inte har satts av Christer Björkman. Hade han varit hjärnan bakom så hade jag utan vidare kunnat utesluta två bidrag som vinnare, nämligen Cypern och San Marino, då det är de som i finalen får gå ut allra först respektive allra sist. Stora favoriter sätter han inte på de positionerna, det har han till och med själv sagt.
Å andra sidan är det fullt möjligt att producenterna på nederländsk TV kanske tänker på ett liknande sätt som Björkman. I Cyperns fall tror jag faktiskt att de har det: det gick nog bra för ”El Diablo” i semi 1, men inte så bra att bidraget kan förväntas vinna, därför blev det ett lämpligt öppningsnummer av det istället. San Marino är jag mer osäker på, det är möjligt att arrangörerna faktiskt ville avsluta finalen med en rökare till vinstkandidat.
Man kan sedan observera andra intressanta detaljer i startordningen. Malta till exempel har fått en mycket gynnsam position: visserligen ganska tidigt, startnummer 6, men efter en rad med fyra bidrag som samtliga känns mindre heta. Det luktar som att startordningsmakarna velat lägga in Malta på den platsen som ett slags favorit-explosion som signalerar att nu kommer det igång på allvar. Betyder det att Malta var bland de allra bästa i sin semi?
Gynnade verkar även Italien ha blivit, då de sjunger som tredje från slutet och har fått en fördel gentemot sina rockkollegor i Finland: båda placerades i den andra halvan, men Finland fick ett långt tidigare startnummer där. Jag tror nog att det kan ha gått rätt bra för Finland i semin, för annars hade de inte ropats upp som tionde och sista finalist – den finalisten måste ju alltid vara en som kommer att bemötas med ett visst jubel från åskådarna – men så bra gick det nog inte att de förväntas vinna rockkampen mot Italien, det skvallrar startordningen om. Och därför får man nog fortsatt räkna med Italien som favorit.
När det gäller det där med ”den sista finalisten som ropas upp” så var det ju Ukraina som hade den rollen i semifinal 1. Jag misstänker därför mycket starkt att Ukraina hade ett väldigt bra resultat där, och de känns som en farlig utmanare. Litauen, å sin sida (som fortfarande är min egen favorit), har nu placerats precis före Ukraina och riskerar där att få en desto mer undanskymd roll … jag börjar tro att Litauen kanske inte gjorde så mycket väsen av sig i semin och inte är att räkna med i finalen heller.
Schweiz har fått en fördelaktig startposition där de sticker ut ordentligt, Island och Frankrike likaså. Dessutom kan man notera att Sverige med Tusse har fått en varm och öm behandling av arrangörerna: näst sist startar vi. Är det för att det faktiskt gick riktigt bra för Sverige i semin, eller är tanken snarare att vi ska utgöra kontrast till San Marino som sedan avslutar?
Ja, så där kan man hålla på, och nu överlåter jag till läsaren att själv ta sig en titt på startordningen (som sagt, här är den) och fundera vidare: förhoppningsvis har jag fått tankarna att börja rulla hos er! De slutsatser jag själv har dragit är att jag inte längre tror på Cypern och Litauen, men att jag räknar med länder som Malta, Ukraina och Italien.

Jag går vidare och tar mig en funderare på en annan aspekt, nämligen vad bidragen har för uttryck, hur de låter och vad de har för förutsättningar att samla röster.
Det finns ju rätt många ”kvinnliga upptempolåtar” i år, det är något att tänka på: här är San Marino, Malta, Cypern, Azerbajdzjan, Moldavien och Serbien mest framträdande. Att det är fullt möjligt att flera av dem samtidigt kan samla gott om poäng har vi förstås sett i de båda semifinalerna, men i finalen är kanske risken mer påtaglig att de i viss mån tar ut varandra, åtminstone så pass att det blir ogenomförbart för någon av dem att ta steget tillräckligt högt och verkligen vinna. Jag tror faktiskt att det blir så. Malta är väl kanske det land som har bäst förutsättningar, men jag tror inte de kan höja sig tillräckligt högt över mängden de heller.
Ta ut varandra kan även Schweiz och Frankrike tänkas göra, då de båda har lugna låtar på franska. Visserligen med en manlig respektive kvinnlig artist och inte helt samma uttryck, men risken finns ändå (för dem). Dock kan det tänkas att någon av dem tar de flesta av poängen och den andra färre än väntat, och då säger mig min intuition att det blir Schweiz som gynnas.
Men kanske borde man här framför allt grunna på om det finns andra bidrag, som har helt egna uttryck som ingen annan har, och som då kan kliva fram när de andra tar ut varandra. Jag har förut tänkt att Litauen skulle kunna få en sådan funktion, men jag är som sagt inte så övertygad om Litauens chanser längre, och då blir det andra säregna bidrag som kliver fram. Island är helt sina egna. Bulgarien också. Italien också ifall de knäcker Finland i ”rock-kampen” (och mycket talar för det). Och tillika Ukraina … se där, där har vi Ukraina igen. De börjar kännas relevanta för mig på allvar nu.

Hur är det då med det där med tittare kontra jury? Det får jag kanske också säga något om.
Och det vi vet om tittarna är att dem kan man aldrig förutsäga, för där är det helt och hållet en fråga om vad Europa är på humör för just detta år – det varierar, och det går helt enkelt inte att veta förrän röstningssiffrorna kommer. Vilket är helt strålande i mina ögon och en av tjusningarna med Eurovision. Det enda jag kan säga säkert är att humöret i fråga bland tittarna brukar skifta en hel del, vilket talar emot att ett uttryck som vunnit ganska nyligen skulle kunna få lika många tittarröster på nytt. Det gör att länder som Malta och Ryssland (som upprepar Israel 2018), Frankrike (som upprepar Portugal 2017) eller Schweiz och Bulgarien (som åtminstone delvis upprepar Nederländerna 2019) kanske inte ska hållas för högt ändå.
Juryerna för sin del har en tendens att ogilla rock, vilket är en stark nackdel för Italien. De föredrar städade och ordnade bidrag, något som ju Sverige haft stor glädje av genom åren, kanske också nu? Men juryer brukar också gilla musik som är lite svår, och finkänslig och vackert gjord. Schweiz och Frankrike borde ligga bra till hos juryn, däremot kanske de inte gillar Island lika mycket. Ukraina däremot borde de gilla …

Jag tror bestämt att det börjar luta åt ett visst håll i mitt tips. Min slutsats blir att jag tror att Ukraina sticker upp nosen och vinner. Överraskande för vissa kanske, men i det läge som råder så är fältet verkligen fullständigt fritt för just överraskningar och oväntade vändningar.
Ukraina har en låt och en stil som inte är välbekant eller lättsmält för alla, allra minst i Sverige (från vårt håll tror jag inte det blir så många poäng till dem), men i en tävlingsupplaga där det kommer att spreta oerhört kan det löna sig att komma med ett bidrag som i vissa delar av Europa slår an välkända folkmusiksträngar och i andra delar framstår som exotiskt, häftigt och spännande. Lite av en gemensam nämnare, fast på olika sätt. Att sedan Ukraina hör till de länder som har en fascinerande och snudd på konstnärlig scenshow gör inte saken sämre.
Efter Ukraina kommer Schweiz, och sedan Malta och kanske Island. Sverige hamnar en bit längre ner den här gången. Det är min högst blygsamma förutsägelse (och om hela det här resonemanget visar sig helt galet tycker jag inte jag behöver skämmas, för i år är det svårt för alla).

Ja, det här är ett riktigt roligt detektivarbete, det märker man ju. Även om jag nu måste sluta strax, så får jag verkligen säga att det är ytterst stimulerande när det blir sådana här oförutsägbara förhållanden. Bara att det bland mina uppräknade favoriter finns så pass många länder som inte vunnit förr, eller inte på väldigt länge, och flera stycken småländer och önationer som annars sällan gör något väsen av sig … det skulle vara roligt som omväxling om någon av dem kunde ta hem det.
Men som sagt, Ukraina vinner nog. Jag kan väl inte säga att jag blir alldeles jätteglad om så blir fallet, för det var ju inte överdrivet länge sedan de vann sist (och det brukar bli så kaotiskt varje gång de ska arrangera), men rent musikaliskt har jag helt klart Ukraina bland mina bästa i år så jag blir nog allt fullt nöjd i det avseendet.
Dessutom känns det som en fullt genomförd och slutförd Eurovision-tävling är en seger bara det, med allt virushot och sådant som hänger där hela tiden. (Risken för sceninvasioner och attentat verkar ingen tänka på längre nu i skuggan av corona, så man får ju verkligen hoppas att det inte blir något sådant istället som plötsligt dyker upp och förstör.)
Nej, nu ska jag kanske inte bli för pessimistisk. Jag ser istället fram emot en riktigt spännande och oförutsägbar Eurovision-final på lördag kväll! Startfältet känns i det stora hela bra och intressant, med en hel del variation trots den stora andelen svenskbidrag. De tre länder jag själv tycker bäst om är fortfarande Litauen, Belgien och Nederländerna, med reservation för ändringar. Det är upplagt för fest och dramatik. Väl mött vid TV:n.
Jag har talat.

Om ni vill läsa mina omdömen om varje enskilt bidrag igen (och om de länder som åkte ut) så är det bara att klicka här:
Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om semifinal 2
Mina omdömen om de direktkvalificerade

fredag 21 maj 2021

Efter ESC-semifinal 2 2021

Andra semifinalen är över, och känslan vid TV:n var fortfarande i viss mån densamma: känslan av angenäm återkomst. 😊 Sedan börjar i och för sig också en påtaglig nervositet göra sig påmind. Island med en covid-19-smittad gruppmedlem blev tvungna att hålla sig i karantän på sitt hotell och tävla med repetitionsklipp, den regerande vinnaren Duncan Laurence har också blivit smittad, och nu är det inte utan att jag biter på naglarna och nästan önskar att det ska bli final så fort som möjligt så delegationerna kan få åka hem innan det hinner bli ännu värre. När som helst kan det komma nyheter i Twitter-flödet om någon annan som testat positivt … vilket land, eller vilka länder, måste försättas i karantän nu under fredagen och på lördagen? Blir det en hel drös av dem som plötsligt måste tävla förinspelat? Förutom det tråkiga med hälsorisk, sjukdom och smittfara i sig (som alltid är underförstått när jag kommenterar detta område) så hänger själva tävlandet på en skör tråd, känns det delvis som.

Men visst, tidvis igår under semi 2 kunde man väl släppa det där och istället njuta av showen. Island tog ju tydligen inte heller någon direkt skada av att inte kunna tävla på plats, då deras förinspelade klipp var så pass bra att det dög fullt ut som ersättning och de gick till final med det. Till skillnad från Australien i tisdags. Den antingen gynnsamma eller ogynnsamma effekten av att tävla förinspelat lär nog bli föremål för viss diskussion och spekulation när slutresultatet kommit, var så säker.
Precis som i Australiens fall märktes det inte mycket i TV-rutan att Island inte var på plats live, och det var väl delvis för att det var samma tillfredsställande produktion som tisdags. Och även om jag personligen tycker att det var svagare låtar nu än första gången, så blev det som jag misstänkte, att de faktiskt fick ett lyft genom den lyckade arenakänslan och stämningen. Dock var det väl kanske några av artisterna som ändå kändes bleka. Den stora kalkonen för kvällen var Lettland, som egentligen har en intressant låt, men sången lät markant falsk på så många ställen att jag undrar om det inte var problem med medhörningen som spökade. Inte heller Georgiens artist fick till det riktigt, och det tyckte jag var synd då jag ju gillar detta rara lilla stycke, men jag tror inte att det hade klarat sig till final ens om sången varit klockren.

Rent teoretiskt (åtminstone att döma av de betyg jag gett tidigare) var ju Österrike det land jag tyckte bäst om i torsdagens startfält, men jag märkte att det inte gjorde mig så mycket att de åkte ut; Österrike drunknade på något sätt i andra länder som man kände att man ville engagera sig mer i. För mig var det framför allt den nordiska känslan som dök upp. Island ville jag verkligen ha till final, av ren sympati om inte annat, och Finland hejade jag också kraftigt på för att det var Finland och för att det var (ett slags) hårdrock. Stor lättnad när den blåvita flaggan dök upp som tionde och sista land. Sedan var det synd att Danmark fick kliva av, då de egentligen borde ha premierats för sitt språkbyte och sin glada nostalgi, men ärligt talat gillade jag Danmark mest i egenskap av glädjepiller och inte för själva låtens skull – jag föredrar helt klart Finland i final. Danskarna är säkerligen besvikna nu, men jag hoppas att de inser att felet inte var att de prövade något nytt eller att de bytte till det egna språket: det var nog bara att själva stilen var en sådan som alltför få i det nutida Europa kan relatera till. Det är bara till att ta nya tag nästa år för Danmark.

Framgång med inhemskt språk fick nu istället Albanien, Schweiz – ingen tvekan om den saken, visst sjunger han bra den där Gjohn’s Tears – samt Serbien, som slog på värsta energiknappen och plötsligt kändes som en ganska självklar finalist efter det (låt vara att jag fortfarande inte har detta nummer som någon personlig favorit). Grekland kändes självskrivna med häftiga osynliga dansare i kombination med en smittande discolåt. Moldavien och Portugal var däremot lite av överraskningar för mig (dock inte helt, jag hade dem som dark horses) och var de två som orsakade att jag ”bara” fick 8 rätt på mitt tips.
Men att San Marino skulle klara sig blev naturligt med all uppmärksamhet de fick tack vare Flo Rida. Jag ska inte gå i fällan att haussa upp detta och uttrycka hur fullständigt fantastiskt det är att han som är en riktig artist deltar i ESC bland alla lallande Eurovisionbubblefånar 😉 … men positivt i någon form är det säkert att han är med på det hela. Sedan, som någon kommenterade, tvivlar jag på att Flo Rida ens visste för ett par veckor sedan vad San Marino är för något, men det känns befriande att han ändå ställer upp och vidgar sina vyer och dessutom som tävlande (och uppenbarligen utan att begära hiskligt mycket pengar för det, som Madonna för sin mellanakt 2019).

I övrigt om denna semifinal är en spontan reflektion att det känns lite tråkigt att de länder som inte själva tävlar inte får rösta. Jag förstår inte riktigt varför inte EBU kan ändra på den saken … det borde väl bara vara fördelar med att alla länder får rösta vid samtliga tillfällen? Tittarsiffrorna skulle säkerligen öka, och om det finns taktikröstning på något sätt, alltså att folk röstar för att få med enbart lämpliga finalmotståndare till sina egna länder, så borde den risken snarare vara större i de semifinaler där de själva är med. Nej, alla länder borde sända och rösta i samtliga tre tävlingar, det tycker jag allt. ( jobbigt kan det inte vara för t.ex. BBC eller RAI att avsätta tid i TV-tablån både på en tisdag och en torsdag.)
Avslutningsvis så är jag rätt nöjd med de svenska kommentatorerna i år. Edward af Sillén får mig onekligen att skratta till vid många tillfällen, det är inget nytt, och även om Christer Björkman är lite torrare och inte alltid bollar tillbaka Edwards skämt helt naturligt, så finns det väl knappast någon mer lämplig ”bisittande expertkommentator” än han. Jag tycker de båda herrarna fungerar fint i kombination som lotsar i Eurovision-världen.

Det var nog allt om semi 2 – nu har jag redan börjat fila på formuleringarna till min ”inför”-text som kommer på lördag förmiddag eller något sådant. (Bråda dagar nu …) Där ska jag ge mig på den omöjliga uppgiften att tippa en slutlig vinnare.
Jag har talat.

onsdag 19 maj 2021

Efter ESC-semifinal 1 2021

Verkligen härligt med Eurovision igen! Det var nästan framför allt det som var känslan för min del när jag satt framför TV:n igår. Efter ett uppehåll på två år istället för ett, och allt dystert som hänt däremellan, var det en riktig lättnad när nu ett av de roligaste nöjena kom igång som ett mycket tydligt tecken på att det (kanske) nalkas ljusare tider igen. Att det fanns en entusiastisk publik på plats i Rotterdam bidrog kraftigt till detta – det var tydligen ”bara” drygt 3 000 åskådare, men de gjorde onekligen intryck av att vara betydligt fler.
Sedan fanns ju naturligtvis coronakänslan kvar på sätt och vis … nu när man har fått in den där paranoida smittspridningskänslan så var det ju inte utan att man som tittare tänkte vid vissa tillfällen ”det var värst vad tätt ihop publiken sitter”, ”står de inte lite för nära varandra nu?”, ”ska de verkligen köra utan munskydd?”, ”nu flyger väl virusångorna i luften när folk sjunger och skriker”, och så vidare. Eller när programledarna inledde med att säga något i stil med att ”vi ska ge er en tävling att minnas” – stopp där, säg inte så, utmana inte ödet, vi blir jinxade! 😊
Men i det stora hela var det en munter och uppmuntrande stämning av glad återkomst som gällde, det får jag allt säga.

Här gjorde också artisterna och bidragen sitt till, för jag uppfattade startfältet som starkt, med i regel utmärkta låtar och framföranden från de flesta. Man kan spekulera i om den numera tillåtna förinspelade bakgrundssången kan ha haft med detta att göra; det kan det förvisso, men inte så mycket ändå (för det hördes ju fortfarande i de ganska fåtaliga fall då sångarna sjöng något osäkert eller småfalskt). Jag tror snarare att artisterna fick sina nummer att sitta i kombination med att Nederländerna fått till en proffsig produktion. (Att tekniken sedan strulade för arrangörerna på så vis att det flera gånger tog extra lång tid att ställa i ordning på scen för nästa bidrag kan man väl ha överseende med – det improviserades lätt över av programledarskapet.)
En av de artister som kändes något mer osäker sångmässigt var Sveriges Tusse, jag tyckte mig höra att det lät en aning svajigt här och där när han sjöng, men det var ändå inget som störde markant och han gick programenligt till final som han skulle. Också detta var en lättnad, för med tanke på att så pass många av de andra länderna övertygade starkt började jag nästan fundera på om hans finalplats verkligen var så säker. Nu tog han den ändå, och då slapp jag sitta en hel natt på sociala medier och försöka lugna ner alla svenska tvärilskna dåliga förlorare. Istället kan man konstatera att det fortfarande inte finns någon omedelbar ”rasistfaktor” bland dem som röstar i Eurovision, och inte heller att politiken påverkar alltför mycket, då Israel klarade sig till final trots att många har synpunkter på vad som händer nere i den regionen just nu. Skönt att det är så.

Jag var på det hela taget väldigt nöjd med de tio som gick till final, och även detta gjorde det till en lyckad tisdagskväll. Mina personliga favoriter Litauen och Belgien klarade sig båda två, och särskilt i Belgiens fall var det väldigt kul, då jag inte hade vågat hoppas för mycket – men Hooverphonic hade en riktigt cool stil på scenen och deras låt är fortfarande lite läckert udda. En annan välförtjänt finalist var Ukraina, som höjde upp sin redan utmärkta låt ett rejält snäpp live: så till den grad att de kan bli riktigt farliga i finalen. Starka i framträdandet var även Azerbajdzjan, medan Cypern och Malta var något plattare men ändå stabila och inte alls några förvånande finalländer. Norge är jag glad att få med, Ryssland också bara för budskapet och den onekligen härliga showen. Och vad gäller Israel är jag fortfarande inte överdrivet imponerad av den låten, men Eden Alene gjorde en bra insats med sin otroligt höga ton och fick mig att sista minuten-ändra min tipsrad så att jag tog med Israel på bekostnad av Rumänien (där Roxen inte alls lät lika bra utan snarare utmattad av allt det sceniska runtom). Det gav mig 9 rätt, med Belgien som det enda felet, där hade jag ju tippat Kroatien istället.

Kroatien var alltså ett av de länder som missade, och det måste ha varit ganska snopet då de har legat hyfsat högt upp i tipsen. Hoppas bara inte det får landet att tappa sugen igen, eller de andra Balkanländerna för den delen; de har det tufft även i övrigt, då även Nordmakedonien och Slovenien fick kliva av (där var det emellertid mer väntat).
Och så blev Australien ett av de akterseglade länderna, för första gången. Personligen tror jag inte att ”live on tape”-aspekten hade så mycket med det att göra, för jag tyckte inte det märktes mycket i TV-rutan att Montaigne inte fanns på plats live, utan övergången till och från deras förinspelning gick smidigt – även detta hade den nederländska produktionen klarat bra. Istället var det helt enkelt bara själva låten som inte var tillräckligt stark den här gången. Besvikelsen är väl förstås stor i Australien, men statistikbitaren tar naturligtvis tillfället i akt att påpeka att det nu bara finns ett land kvar som aldrig har misslyckats i en ESC-semifinal, och det är Ukraina. Hur de ska kunna missa finalen någon gång har jag i nuläget svårt att föreställa mig … det är dock inte för att det skulle vara omöjligt utan för att de har något slags formel som gör att de helt enkelt bara skickar starka bidrag år efter år. Om man undantar 2010 har även Sverige en sådan typisk formel, men flera varningsflaggor har börjat hissas för att den håller på att bli utdaterad – det får vi väl ta oss en funderare på så småningom, när vi har facit för Tusse.

Apropå det: det sista jag ska säga för den här gången är att jag verkligen inte begriper hur så många i Sverige kan tycka att standarden på bidragen i Melodifestivalen är bättre än i Eurovision. För mig är det alldeles uppenbart tvärtom: i Eurovision finns bland de tävlande länderna en påhittighet, kreativitet och lust att ta ut svängarna som ofta saknas fullständigt i Melodifestivalen (även om den låt vi har i år är klart godkänd). Den ultimata avvägningen mellan att ha bra låtar och att fixa en uppseendeväckande show. Modigt och uppsluppet istället för alltför rakt professionellt. Svenskarna kanske föredrar den tillrättalagda och perfekta kvaliteten stöpt i samma ständiga form, men jag vet då sannerligen vilket jag uppskattar mest. Tisdagskvällen gjorde det mer tydligt än på länge.

Nu väntar semifinal 2, som är sämre än nummer 1, men efter den här inledningen finns det kanske hopp om att även det startfältet kan få ett rejält lyft i sändning.
Jag har talat.

lördag 15 maj 2021

Att rasistiskt kritisera rasism i Eurovision

I år kommer jag på ett sätt att heja på Sverige mer än vad jag brukar i Eurovision.
Varför det?
Jo, därför att det (lite krasst uttryckt) kommer att kännas så hemskt besvärligt med alla påståenden om rasism som svenskarna garanterat sätter igång med om Tusse inte vinner.

Så kan det nämligen mycket väl tänkas bli. Placerar vi oss tvåa eller sämre i finalen leder det till att såväl krönikörer i tidningarna som gästtyckare i TV-kanalernas morgonsoffor och vanligt folk på Facebook sätter igång att spekulera över att Europa – och i synnerhet Östeuropa naturligtvis – är så fasligt rasistiska och att det nog var därför som det gick så dåligt för Sverige. (Ja, i svenskarnas ögon är allt annat än seger dåligt.)
För att inte tala om hur det går om – hu, hemska tanke – Sverige missar finalen på tisdag. Jag kommer då att få sitta flera dagar och nätter på sociala medier och försöka framföra en mer nyanserad bild och lugna ner alla upprörda svenska tyckare som inte skräder orden när de ondgör sig över alla de andra länderna som är rasister och tycker att det var ju vi som var bäst och ”lägg ner skiten”.
Så illa går det nu nog inte, jag känner mig säker på att Tusse går till final. Men kommentarer om att han är drabbad av rasism från taskiga Europa, det lär det bli i någon form. Det har redan börjat, då det nu häromdagen stod på nyheterna att det kommit en massa rasistiska inlägg på Instagram efter hans repetitioner. Mer sådan rapportering är säkerligen att vänta, och så blir folk arga, och detta blir jobbigt att se och bemöta.

Menar jag då att jag inte tror på att det finns någon rasism i Eurovision? Tycker jag inte synd om Tusse när det förekommer rasism mot honom? Anser jag inte att folk ska få lov att bli arga för det på hans vägnar?
Jodå, absolut, rasism i Eurovision-kretsar finns, och annat hat också. Det har till och med blivit tydligare i år än tidigare, att det förekommer en hel del mobbing inom fandomen, och det har drabbat inte bara Tusse utan även ett antal av de andra ländernas artister (t.ex. Destiny från Malta som har blivit ”weight-shamad”). Och det tycker jag absolut är hemskt. Det är också självklart att man uttrycker sin förfäran när det faktiskt syns sådana konkreta exempel i form av kommentarer och så.
Det är bara det att här finns en väldigt stor risk att reaktionen på detta i Sverige blir skev och missriktad, och att svenskarnas rättspatos får en motsatt effekt. Rasismen blir då inte bara förskräcklig i sig, utan det blir en extra tråkighet i form av reaktionen på den.

För det första behöver inte rasismen och det andra hatet i diverse medier betyda att rasism verkligen påverkar även resultatet i tävlingen. Att rasism skulle försvåra vinstchanserna motsägs av att det finns åtskilliga exempel på deltagare med ”utomeuropeiskt” ursprung som klarat sig bra i Eurovision genom åren. Kunde Loreen verkligen ha vunnit 2012 om ESC-tittarkretsen varit ett enda rasistbo? Kunde italienske Mahmood ha kommit tvåa för två år sedan? Tja, minnet är ju tyvärr kort hos många, det är det som är kruxet, men jag anser att det än så länge inte finns belägg för någon generell ESC-rasistfaktor. Att se rasism i sociala medier är en sak, men att läsa in rasism i ESC-resultatet är mer onödigt spekulativt.

Sedan har vi det viktigaste. Nämligen att när svenskar anmärker på att folk från andra länder är rasistiska, så finns det en risk att detta slår över i att svenskarna själva blir rasistiska mot de utlänningar som de påpekar rasism hos – och att de glömmer bort att rasism finns även här hos oss i Sverige.
Det är en risk som inte är unik för Eurovision-sammanhang, utan beteendet kan förekomma på annat håll också: ett bra exempel är från fotbollens värld när Alexander Isak utsattes för rasistiska glåpord från publiken i Rumänien under EM-kvalet häromåret. Det var det många som förfasade sig över den gången, men det fanns då också en tendens bland de upprörda att bli nedlåtande och föraktfulla mot Rumänien och ”de där östeuropeiska rötäggen” över huvud taget. Och blir det så, då kan det lätt slå över i omvänd rasism. Samma sak gäller nu i Eurovision, om Tusse skulle bli drabbad. Utpekandet och förebråendet av de skyldiga får inte bli för kategoriskt.
Man skulle kunna sammanfatta hela riskscenariot med denna fejkade replik:
Usch och fy för de där hemska efterblivna östeuropéerna, ingen hyfs har de, rasismen är utbredd i deras så kallade kultur, j-a öststatsapor!
Klart rasistisk kommentar. Riktigt så tydligt behöver det kanske inte bli, men min poäng är att man helt enkelt måste akta sig för att falla in i något som ens lutar åt det tankesättet – och det misstänker jag att många inte kommer att kunna i ett läge när de är besvikna för att Tusse missade finalen, eller helt enkelt bara inte fick en tillräckligt hög placering.

Tanken kan annars vara god, att fjärma sig från rasism och framstå som rättskaffens genom att fördöma andra länders rasistiska beteende. Men det får inte bli så att detta används som en obefogad bortförklaring av resultatet (särskilt inte om Sverige nu faktiskt ändå gick till final och hamnade på den övre halvan) eller en ursäkt för att kunna släta över egna problem och slippa sopa rent framför egen dörr.
För grejen är ju att vi i Sverige har en egen dörr att sopa rent framför. Nu kommer jag in på saker jag nämnt tidigare, men min bestämda uppfattning är att svenska folket har en ytterst föraktfull inställning till andra länders Eurovision-bidrag och till deras musik. Man är förstås inte automatiskt rasist för att man inte gillar alla låtar i Eurovision (i så fall är jag också rasist! 😊), men det finns ändå alltför många som har en alltför fördomsfull attityd, och så länge så många här i landet har den är det onekligen ganska snorkigt av oss att klaga över att andra länder är rasistiska mot vår musik.
En talande mening som jag såg från en krönikör i en svensk tidning år 2010, efter att Sverige missat Eurovision-finalen det året, var denna (och i det här fallet är den alltså autentisk):
Europa vill inte ha vår musik, då vill jag inte ha Europas skit.
Visst säger det uttalandet en hel del om man tänker efter …?

Jag tror personligen att om ESC-fans och tittare från de andra länderna verkligen har något emot Sverige (och det tror jag att de flesta av dem inte har, men om), så beror det inte i första hand på rasism utan på att vi har just den där stöddigheten och bortskämdheten och tror att vi är bäst på musik hela tiden och har mage att vara missnöjda varje år som vi inte vinner. Då är det kanske inte så konstigt om resten av Europa tröttnar på vår inställning och håller inne med rösterna till oss. Och då blir det än mer missriktat om vi skyller detta på rasism och framställer oss själva som helgon. Extra tragiskt blir det dessutom när vi höjer upp denna smyg-nedlåtande attityd till högsta nivå i debattsofforna och ser den som ett ideal, något att kontrastera mot andra länders dåliga hyfs.

Nej, jag hoppas verkligen att få slippa sådana där kommentarer som i längden säger mer om oss från Sverige än om dem vi anklagar. Enklaste sättet att slippa se det är då förstås att det går bra för Sverige, så att kommentarerna över huvud taget inte kommer upp, och därför hoppas jag extra på Tusse … fast då finns å andra sidan problemet kvar dolt.
Kanske bra att helt enkelt påminna om ett ord från Bibeln som passar bra i sammanhanget: nämligen att man inte ska ”se flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget”.

fredag 14 maj 2021

De sex direktkvalificerade i ESC 2021: omdömen

Nu har det blivit dags för mig att avrunda bidragsgenomgången 2021 med att säga något om ”Big 5 + värdlandet” och deras bidrag. Ett moment som man inte ska hoppa över, för i år återfinns en av årets största favoriter i den gruppen, plus ytterligare ett land som har seglat upp och blivit mer och mer favorittippat det också – plus att jag blivit något överraskad av hur mycket jag själv faktiskt gillar ytterligare ett land av de direktkvalificerade (låt vara att det inte alls har nämnts i några spekulationer, så det är väl enbart min egen villfarelse).
Sedan återstår i och för sig ett land som mest bara tramsar till det, och två som sin vana trogna kommer med något fullkomligt menlöst. Men sammantaget utgör de fem stora och årets värdland Nederländerna en skiftande liten skara.
Så här tycker och tror jag om dem och deras utsikter:

STORBRITANNIEN – ”Embers”, James Newman.
Ja, vi har sagt det förr (varje år för att vara exakt), men här kommer det igen: Storbritannien, snälla Storbritannien, varför gör ni så här när ni kan så mycket bättre? Det här är helt enkelt bara menlöst: ett försök till halvmodern soulpop med en hel del brass och en gospelkör, med en sångare som försöker låta raspigt inlevelsefull och gör sitt bästa för att ignorera att 99 % av Storbritanniens befolkning inte vet vem han är och inte bryr sig ett skvatt om hur det går för honom i den där låtsastävlingen. Ack så platt det faller.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

SPANIEN – ”Voy a quedarme”, Blas Cantó.
Vid sidan av Storbritannien är nog Spanien det Eurovision-land som behöver fundera mest på vad de vill med sin medverkan – det är nästan alltid något jolmigt som kommer från dem (ett av de få undantagen är den genialt nippriga ”Baila el chiki-chiki” 2008). Här är det en romantisk ballad som inte kommer igång alls utan bara känns hopslängd för ändamålet när spansk TV i sista stund kom på att ”javisstja, vi kanske skulle ordna nåt till Eurovision också”. Inte ens sångarens uppvisning i falsett i den sista refrängen kan rädda situationen.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

TYSKLAND – ”I Don’t Feel Hate”, Jendrik.
Vissa år har ju Tyskland dragit humorkortet i ESC, och det gör de i år också. Det här låter nästan som Galenskaparna & After Shave skulle kunna göra om de var tyskar, med Anders Erikssons banjo och ett inslag av stepp … och så dyker det upp diverse andra humorklyschor också: en ventiltrumpet à la Djungelboken, lite vissling, och Jendrik själv som leker DJ/presentatör på tyska mot slutet. Till detta knasnummer sjunger han en text som nog faktiskt är tänkt som mer seriös – ja, titeln ”I Don’t Feel Hate” säger tydligt vad det handlar om. Ett glädjepiller är det, jag blir mer road än förlägen om man säger så, men det kommer inte att ha med toppstriden att göra.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

ITALIEN – ”Zitti e buoni”, Måneskin.
Hårdrock är det inte riktigt, men rock i alla fall, när Italien skickar ett rätt så tufft band (namnet Måneskin kommer mycket riktigt av det danska ordet för månsken – en av medlemmarna har danskt påbrå) som något oväntat vann deras Sanremo-festival. Italienska låter egentligen alltid snyggt när man sjunger på det oavsett genre, och det är klart jag alltid uppskattar när det blir rivigare tongångar – det blir ett plus bara för effektens skull – men just den här låten är inte något jag kommer ihåg länge efteråt. Ganska rak rock med enkla riff som sångaren snabbt rabblar upp texten över. Flera tror att bidraget har vinstchans men jag är allt bra tveksam till det, även om placeringen kanske kan bli hög.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

FRANKRIKE – ”Voilà”, Barbara Pravi.
Smakfullt var ordet när Frankrike i år kommer med en finkänslig och elegant liten sak, vars stil går tillbaka till landets ädla gamla chanson-tradition med Edith Piaf i spetsen – sångerskan här påminner en hel del om henne. Ja, här snackar vi culture française, och det är så pass innerligt att Frankrike för närvarande syns bland de översta på vadslagningslistorna. På samma sätt som med Schweiz har jag dock mina tvivel på om franskspråkig musik i valstakt går hem i Europas alla hörn, i synnerhet som det verkar osannolikt att något så här gammaldags skulle kunna vinna igen så kort tid efter Salvador Sobral.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

NEDERLÄNDERNA – ”Birth of a New Age”, Jeangu Macrooy.
Sist av alla kommenterar jag årets värdland Nederländerna, som överraskar positivt med att visa upp en del av sin inhemska kultur som man inte så ofta hör talas om – nämligen den stora folkgrupp i landet som har sitt ursprung i den f.d. nederländska kolonin Surinam i Sydamerika. Jeangu Macrooy hör till dem, och han sjunger sin refräng på Surinams kreolspråk sranan tongo, medan låten musikaliskt klingar läckert karibiskt-afrikanskt (Surinams invånare är till stor del ättlingar till slavar, därav det afrikanska). Intressant alltihop, och inte blir det sämre av att ”Birth of a New Age” faktiskt också är en snygg, välgjord och upplivande låt – i sångstämmorna inte helt olik Sveriges bidrag, fast mindre regelbunden. Enda nackdelen är att det känns som den inte riktigt kommer igång på allvar förrän den är slut, varför den nog inte lär hävda sig i tävlingen heller, men jag blir ändå anmärkningsvärt tjusad av den. (Och nej, jag blir inte avskräckt av det där med ”new age” … det var väl mest på 1980- och 90-talet som kristna förfasade sig över den termen?)
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Ja, det här var allt. Om 2021 års bidragsutbud som helhet kan jag sedan säga att det väl håller ungefär samma klass som föregående år som aldrig blev av, och det är ju inte så konstigt heller då det är så många av det årets tilltänkta artister som dyker upp nu istället.
Förr om åren har jag ibland brukat kommentera hur många ”svenskbidrag” det är och hur många länder som sjunger på sina egna språk och så, men vad gäller språken så är det nog ungefär lika stor andel som vanligt (ca 20 % som sjunger helt eller delvis på eget språk), och det där med svenskbidragen orkar jag faktiskt inte ens hålla reda på längre, man tappar bara räkningen när man försöker kolla upp det. Många är det i alla fall (och det är nästan vanligare att svenska Sacha Jean-Baptiste har koreograferat ett lands nummer än att hon inte har det) och så länge det åtminstone är en artist från aktuellt land får man kanske vara nöjd, börjar det kännas som. Man kan också alltid hoppas att det blir annorlunda nästa år, för i år valde ju väldigt många länder bidrag internt och då låg det också närmare till hands att låtarna plockades in från de där ”internationella teamen” – men om det blir fler riktiga uttagningstävlingar nästa år igen är det möjligt att inhemska förmågor kommer fram i högre grad igen då.
Ja, nu ska vi ju först se hur det går i år. Väl mött vid TV:n!
Jag har talat.

Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om semifinal 2

torsdag 13 maj 2021

Semifinal 2 i ESC 2021: omdömen och lite tips

Goddag igen! Idag fortsätter jag med bidragsgenomgången och tittar på semifinal 2, som det är ett bidrag mer i jämfört med semi 1 (sexton låtar där, sjutton här). Och det är kanske bra, för här är de i regel lite sämre, så då gör det inte lika mycket att det är fler som ska slåss om finalbiljetterna.
Dock hittar vi här en av de största favoriterna för i år, nämligen Schweiz, och även några andra länder som blivit uppmärksammade, t.ex. San Marino – dem ska vi inleda med alldeles strax. Grannarna Finland, Danmark och Island återfinns också i den här omgången och är speciella var och en på sitt sätt.
Ja, jag tar väl och börjar. Klickar ni på ländernas namn kommer videoklippen upp. Märk väl att jag inte har tittat på några klipp från repetitionerna, även om det är fullt möjligt att göra det – jag vill helt enkelt inte veta för mycket i förväg utan vill ha ett visst mått av överraskning framför TV:n också när det är dags, så min grund för omdömen och tips är (som vanligt) hur låtarna låter på Spotify, hur de ser ut i sina videor och i viss mån vad jag läst att andra skriver om dem.

1. SAN MARINO – ”Adrenalina”, Senhit (ev. feat. Flo Rida).
Först meddelades det att sångerskan Senhit skulle få göra ett nytt försök att representera San Marino, och då gäspade alla i Eurovisionvärlden. Sedan kom skrällnyheten att amerikanske hiphoparen Flo Rida kommit med i bidraget med ett par rappade partier, och när låten dessutom visade sig vara modern även i övrigt så fick vips San Marino mängder av uppmärksamhet och sköt upp högt på oddslistorna där de sedan legat kvar. Själv försöker jag se det hela sansat, då Flo Ridas gästspel inte gör mycket för att förbättra låten i mina öron – det brukar ju snarare vara rapparna som tar hjälp av gästande sångare för att ge sina låtar minnesvärda refränger, inte tvärtom. Jag tycker också precis som med Cypern att det är tråkigt att artisternas anknytning till San Marino saknas (förutom att Senhit tävlat för landet en gång innan, 2011). Men jag känner förstås igen en medryckande låt när jag hör den.
EDIT: Det har varit lite hit och dit om Flo Rida skulle medverka själv i Rotterdam eller inte, och på repetitionerna användes först en stand-in, men nu ser det ut som Flo Rida är med i semifinalen till att börja med.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

2. ESTLAND – ”The Lucky One”, Uku Suviste.
En ganska modern radiopoplåt, som dock är rätt lågmäld och i midtempo och har förpassats till startnummer 2 gissningsvis på grund av det. Trots vissa syntinfluenser och en antydan till dramatik i det mörka kompet går jag inte heller själv igång på allvar på det här, utan det känns medelmåttigt och oinspirerat. Möjligen om Estland kan få liv i det hela med något slags sprakande show, men jag tvivlar.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

3. TJECKIEN – ”Omaga”, Benny Cristo.
”Oh my God, you’re so beautiful” sjunger Benny Cristo tydligt hörbart, men stavar det av någon anledning ”Omaga” … i väntan på att jag ska begripa poängen med detta och med texten (om det finns någon poäng) kan jag nöja mig med att konstatera att låten är småfånig på ungefär samma sätt som titeln. Det är en viss fart i den och lite samtida R&B över den, men den blir mycket snabbt tjatig och tänder inte till i några avseenden. Tjeckien verkar ha sänkt sin standard igen efter att ha glimtat till ett par år.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

4. GREKLAND – ”Last Dance”, Stefania.
Jämfört med föregående Tjeckien blir det här dansrytmer med lite mer stil på – det dröjer i och för sig ett litet tag, men sedan kommer det igång ordentligt i refrängen, och det är genomgående en sådan där stämning av sydeuropeisk nattklubb som Grekland brukar vara rätt bra på i den här tävlingen. Nog för att man har hört bättre i discoväg, men till final borde det allt räcka.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

5. ÖSTERRIKE – ”Amen”, Vincent Bueno.
Dags för den andra ”amen”-låten för i år, och det här är den bättre av dem. Precis som Slovenien har Österrike matchat ordet med en viss gospelstämning, med bättre resultat i det här fallet: stundtals blir det rentav riktigt bra, då det finns ett visst vemod över alltihop när Vincent till vackert klingande komp sjunger ut sin sorg och smärta över ett avsked. Men det känns som textförfattarna har missat en viktig detalj, nämligen att när man säger ”amen” till något betyder inte det att man avslutar det – man bekräftar det. Ja ja, jag kanske ska försöka bortse från den petitessen.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. POLEN – ”The Ride”, Rafał.
En kommentar jag ibland sett till årets ESC-startfält är att många av låtmakarna uppenbarligen har låtit sig inspireras av det senaste årets stora stjärna The Weeknd och hans megahit ”Blinding Lights”. Det är möjligt, men det är framför allt i det här bidraget från Polen som påverkan känns uppenbar: här hittar vi precis den där kombinationen av 2020-talspop med vissa syntiga 1980-talsinfluenser. Synd då bara att artisten Rafał inte kommer igång bättre … med så goda förutsättningar är det förvånansvärt att det blev en så anonym låt.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

7. MOLDAVIEN – ”Sugar”, Natalia Gordienko.
I videon till det här bidraget går Moldavien verkligen ”all-in” och utnyttjar alla associationer från titeln ”Sugar”: det är socker och sötsaker för hela slanten, och sångerskan (som förra året skulle ha ställt upp med en mycket tråkigare låt) har låtit sig stylas till en liten tjej med slickepinne ungefär. En sensuellt stönande uppvisning i godis. Nu kommer det tydligen inte att bli riktigt så på scen, och själva låten matchar inte heller sockeridén tillräckligt bra – den sällar sig till den stora skaran av upptempobidrag, men det hade nog funkat bättre om den varit ett snäpp gladare istället för det dramatiska blås den nu har i refrängen.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. ISLAND – ”10 Years”, Daði og Gagnamagnið.
Om förra årets tävling blivit av är det ganska troligt att Island hade vunnit, med låten ”Think About Things” som Daði Freyr skrev åt sin nyfödda dotter. Nu ställer han och hans band upp igen, tyvärr med en uppföljare som det bara skriker ”karbonkopia” om … den nya låten är nästan exakt likadan, men med skillnaden att nu handlar det om Daðis fru istället (som är med i bandet) och att de varit ihop i tio år. Trots att det fortfarande alltså är precis samma slags lite småcoola stil på musiken och bandets framtoning så känns det som att det är ett krystat försök jämfört med det som kändes äkta förra året; personligen var jag heller aldrig helt tjusad av ”Think About Things” och då blir den här kopian än blekare. Många verkar hålla med om det och få tror längre att Island kan vinna, men låten är väl förstås ändå tillräckligt stark och Daði och hans kollegor tillräckligt minnesvärda i sina utstyrslar för att det ska bli final åtminstone.
EDIT: Island kommer inte att uppträda live utan använda ett klipp från sina repetitioner istället, eftersom en av medlemmarna i Gagnamagnið har fått covid. (Jag önskar honom god bättring.)
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

9. SERBIEN – ”Loco Loco”, Hurricane.
Tre fagra tjejer skuttar omkring i ett upptemponummer som nog är uttänkt så att de ska synas minst lika mycket som de hörs … om man säger så. Låten är i mina öron ganska mycket menlös dagispop och får sin enda karaktär av att det är det egna språket som används – vad nu det ska tjäna till när man ändå försöker dölja det genom mer internationella fraser som ”zam-zam-zam” och den spanska titeln ”loco loco”. Och så kommer det även här en sådan där gäll instrumental slinga efter refrängen … varför ska alla ha det?
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. GEORGIEN – ”You”, Tornike Kipiani.
Georgien har även de samma artist i år som var tänkt för förra året, men Georgien är ju kända för att aldrig göra samma sak två gånger i Eurovision utan alltid ställa upp med något helt eget och oväntat … och det gör de sannerligen nu också. 2020 sjöng Tornike ett (ganska besynnerligt) skrikrockigt nummer, men nu har han taggat ner och framför istället en stillsam vals – dock finns naivismen från förra året kvar. Vid första lyssningen är ”You” en vanlig kärlekssång, men man inser snabbt att föremålet för kärleken i fråga är naturen, med hav och berg och vind och vad han nu nämner. Kompet för sin del får mig nästan att associera till min farfars gamla speldosa med en gubbe som spelade gitarr. Underligt nog kan jag inte låta bli att gilla detta en del, det blir vackert på ett nästan rörande sätt, trots den kraftiga pekoralvarningen.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

11. ALBANIEN – ”Karma”, Anxhela Peristeri.
Ett rätt typiskt albanskt bidrag: vinnaren från Festivali i Këngës, som därefter har fått en rejäl ”revamp” och nu visas upp för Europa i ett dramatiskt arrangemang med dundrande trummor och etniska instrument – plus att det givetvis är en kvinnlig sångerska som tar i från tårna. Ja, så brukar Albanien göra och låta i den här tävlingen. Vissa år gör det intryck (förra gången till exempel), andra år passerar det fullständigt obemärkt, och i år lutar det väl åt det senare tycker åtminstone jag.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

12. PORTUGAL – ”Love Is On My Side”, The Black Mamba.
Wow, Portugal sjunger på engelska! Om jag inte är helt fel underrättad är det första gången någonsin som det händer, och även om jag tycker att alla länder borde sjunga på sina egna språk då och då så uppskattar jag förvisso också när det går åt andra hållet (för att helt undvika engelskan är ju ett motsatt dike). Hur som helst, vad själva låten beträffar så gör språkbytet tyvärr inte så jättestor skillnad, för det här känns ganska så släpigt och mossigt … gruppen The Black Mamba har ett coolt namn och har nog lyssnat en del på gammal britpop, men resultatet har blivit en långsamt rullande pastisch i falsett som går mycket på tomgång.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

13. BULGARIEN – ”Growing Up Is Getting Old”, Victoria.
Förra året skulle bulgariska Victoria ha tävlat med en stillsam låt karakteriserad av hennes Billie Eilish-inspirerande sångsätt och något slags ”kolibrierna i Kalle Anka på julafton”-liknande omkväde. Det nya försök hon nu kommer med är ganska liknande … jodå, det låter kolibriaktigt nu med på sina ställen, och jag tycker det matchar förra året. Man blir i viss mån hypnotiserad av den där viskande och lätt melankoliska sången (och apropå Billie Eilish så kan man ju konstatera att medan Kroatien har tagit efter Billies rytmik så har Bulgarien gjort efter sångstilen) och det är inte dåligt alls, men själva låten når inte riktigt ända fram.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

14. FINLAND – ”Dark Side”, Blind Channel.
Här kommer rocken äntligen in, och inte helt förvånande är det Finland som står för den. Jag vet dock inte om en hårdrockskännare skulle godkänna detta som hårdrock riktigt … det är mer något slags hiphop-hårdrock i stil med Linkin Park (en grupp som inte var så dum i och för sig) och det är mest textens uppradande av skräckklichéer som ger anknytningen till den tuffare metallens värld. Just de där klichéerna är smått irriterande, men låten är ändå helt okej som helhet och den utgör en frisk fläkt i startfältet. I år tror jag inte Finland får några större problem att gå vidare.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

15. LETTLAND – ”The Moon Is Rising”, Samanta Tīna.
Flera gånger de senaste åren har Lettland förlitat sig på den onekligen begåvade sångerskan/låtskrivaren Aminata (sexa i ESC 2015), och även om hon inte sjunger nu är det hon som står bakom även detta bidrag, med sitt lätt igenkännliga experimentella, minimalistiska elektrosound. Den här gången är det uppblandat med diverse andra influenser – gospelkörer, ”Nattens drottning”-operareferenser och Samanta Tīnas gälla ylande – till ett säreget mischmasch. Jag har inget emot det alls, men för dem som röstar kan det kanske bli för svårsmält.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

16. SCHWEIZ – ”Tout l’Univers”, Gjohn’s Tears.
Förutsatt att man gillar när herrar sjunger i falsett, så sjunger Gjohn’s Tears (vilket är ett artistnamn, det är en manlig sångare vi snackar om) onekligen väldigt bra … han har en imponerande pipa helt enkelt. Känslosamheten i den här låten har också gjort att Schweiz nämns bland favoriterna, precis som förra året då samma kille skulle ha tävlat med föregångaren ”Répondez-moi”. Men för min del tycker jag att den låten var bättre, och jag tvivlar på att tillräckligt många i Europa är på humör för snyftballad på franska.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

17. DANMARK – ”Øve os på hinanden”, Fyr og Flamme.
I år tar danskarna ett oväntat språng tillbaka i tiden – de gör återbesök i 80-talet, den period då de brukade liva upp Eurovision med snabba, muntra och ytliga glädjepiller till schlagerlåtar. Precis ett sådant nummer är det här, med stänk av ”Fame”, och dessutom helt och hållet på danska. Stilen är ”inte min kopp te” (som många brukar säga i ett hemskt direktöversatt uttryck), låten är egentligen inte så mycket att ha, men det sticker ut så pass mycket med sin spontanitet att man blir rätt glad ändå. Inte minst åt språkvalet naturligtvis: det är upp- och nedvända världen i år, då Portugal sjunger på engelska och Danmark inte gör det.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Ja, i den här semifinalen är standarden sämre, det får jag säga. Jag märker till min egen förvåning att det att döma av betygen faktiskt är Österrike som verkar vara min personliga favorit härifrån, och då tycker jag ändå inte att den är överdrivet fantastisk. Efter den gillar jag nog bäst Georgien, som helt klart sticker ut med sin stillsamma naturvals, även om de inte lär ha en chans.
Att det i övrigt är mer jämntjockt och intetsägande gör också att det känns svårare att tippa den här semin än den första. Den säkraste finalisten borde väl vara Schweiz, det vore en alltför stor skräll om de inte klarade sig efter alla tippningar på dem, och San Marino och Grekland ska inte heller ha några problem med sina relativt starka upptemponummer. Även Finland känns ganska säkra, då de på ett stabilt sätt fyller rockkvoten, och när nu Island kommer med ett bidrag som i så många avseenden liknar förra årets som de var vinsttippade med, borde de väl logiskt sett lyckas slå an tillräckligt många strängar för att gå vidare nu.
Ja, där blev det ju visst fem säkra i alla fall, det var alltid något. Eller vänta nu, sex förresten, Bulgarien kommer också att fixa det.
Och om vi sedan tar de som garanterat missar så tror jag att Georgien gör det – på samma sätt som min favorit Belgien i semi 1 så är de för udda och besynnerliga. Länder som Estland, Tjeckien och Polen är för sin del på tok för anonyma och gynnas inte heller precis av sina tidiga startnummer (om man nu ska vara vidskeplig), och Portugals låt är precis av det slaget som knappast någon lär ha som favorit och komma sig för med att rösta på. De fem länderna får rött ljus i mitt tips.
Mer svårbedömt är hur Europa kommer att reagera på danskarnas nostalgiuppvisning eller Lettlands egensinniga elektrokonst. Och med Albanien, som alltid balanserar lite mellan att gå vidare och bli kvar, vet man aldrig riktigt heller. Vad gäller Österrike så kan jag tänka mig att juryn gillar dem, de brukar gilla Österrike och även gospel, men kan det tänkas räcka? Slutligen finns de där ”kvinnliga upptemponumren” med dels Moldaviens sockerchock, dels Serbien och deras triss i damer … är det sådant som får tittarna att kasta sig på telefonerna, eller kommer de att ha blivit trötta på den där sortens låtar vid det laget efter San Marino?
Jag tror efter ett antal funderingar att Danmark faktiskt kommer att charma Europa, och att vi följaktligen får se alla de fem nordiska länderna i final i år (förutsatt att mitt tips från semi 1 då har visat sig stämma). Österrike kommer också att lyftas upp av en förtjust jury så till den grad att de klarar sig. Lettland är jag mer tveksam till, det blir kanske för svårt trots allt … och jag tror att när nu Moldavien inte fått med sig allt sitt socker på scen så blir det för lite kvar och landet får kliva av. De sista två platserna går följaktligen till Serbien och Albanien (vilket jag för min del tycker är tråkigt, men så blir det nog ändå).
Min tipsrad blir då denna: till final går San Marino, Grekland, Österrike, Island, Serbien, Albanien, Bulgarien, Finland, Schweiz och Danmark. Och nu ser jag så pass mycket fram emot att få slå mig ner vid TV:n och få facit att jag inte har mycket mer att säga om detta för närvarande.
Jag har talat.

Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om de direktkvalificerade