Njuta är det lättare att göra i semi 2 än i semi 1, åtminstone i mitt tycke, för den här semin är enligt mig starkare än tisdagens: majoriteten av de låtar jag fäst mig vid återfinns här. Samtidigt är det också här som vi finner de tre mest utpräglade av de bidrag i år som innehåller sexuella referenser … det handlar om Australien, Malta och nämnda Finland, och om man förfasas av att sådana saker omnämns i en familjevänlig tävling så ska man kanske stänga av under dessa bidrag. Även om jag personligen tycker att det är synnerligen larvigt med den moderna tidens återuppståndna sextabun och för den delen uppfattningen att Eurovision måste vara anpassat för barn.
Hur som helst så utgörs semifinal 2 nu inte bara av en massa oanständigheter – eller av plojbidrag i allmänhet som det dyker upp några av här också – utan det finns en del även för mer hängivna musikälskare. Österrike bjuder på smak och klass och kunnande med sin operapop, Litauen har creddig indierock och Lettland folkmusik med snygga röstharmonier, och så har vi ju ett finstämt nummer från Israel, som jag misstänker att vissa tittar på (och röstar på) bara för att det är just Israel … men låten är onekligen bra.
Här följer mina omdömen om de sexton semi 2-bidragen.
Precis som i semifinal 1 inleds startfältet med ett fartigt och lätt komiskt nummer, och det är också ett av flera av årets Eurovision-bidrag som anspelar på sex. På vilket sätt det gör det anstränger jag mig att försöka glömma … jag säger till mig själv att låten bara handlar rent bokstavligt om milkshake, och i den meningen är den ganska lyckad. Faktiskt har den det gemensamt med Estland från semi 1 att det till och med är en i grunden alldeles utmärkt låt bakom en tramsig fasad. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är något med soundet som känns som typisk australiensisk poprock – något slags ödslig bakgrund à la Icehouse, liksom. Det fanns i Australiens förträffliga bidrag från 2023, ”Promise” med Voyager, och det kommer igen här.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Montenegro är tillbaka i tävlingen igen efter ett par års uppehåll, och man önskar ju att de ska få mersmak nu och inte hoppa av igen, men med det här bidraget lär de nog tyvärr bli kvar i semin. Landets melodifestival vanns egentligen av en spexartad låt med titeln ”Clickbait”, men den blev kort därefter struken och istället får tvåan Nina Žižić åka till Basel med denna dramatiska ballad (om kvinnokamp på något sätt tror jag) på montenegrinska. Kanske är det smartare med tanke på att startfältet här i ESC redan flödar över av spex, men det hjälper inte att sticka emellan med en ballad när den är så väldigt anonym. Märkligt nog, då den ändå delvis har framställts av proffs-Eurovision-låtskrivaren Darko Dimitrov som redan hjälpt andra Balkanländer till bra placeringar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Det enda irländska med årets bidrag från Irland är att en av upphovskvinnorna är irländsk – i övrigt är personerna bakom låten norska, teamet är norskt och sångerskan norsk (och låten tillkommen på ett låtskrivarläger i Norge). Och låten handlar om en rysk hund, nämligen Lajka, ni vet den stackars hunden som var den första levande varelsen i rymden men som dog där uppe (år 1957). I den här låten gjorde hon inte det, utan vi har här en käck och tämligen dagispoppig, klämmig bit om att Lajka i själva verket festar loss uppe i rymden. En idé som kanske hade kunnat kläckas av grupper som Aqua, men de hade säkerligen gjort det bättre. Här känns det liksom bara barnsligt, och den enda behållningen – förutom ordleken att ”Laika party” låter som ”like a party” – är en småläcker tonartshöjning mot slutet.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Irlands plast kommer däremot här något helt annat. Gällt sjungande damkörer har vi visserligen hört förr i Eurovision, det är en stor grej i många östeuropeiska länders folkmusik, men jag har hittills inte tröttnat och den här gruppen lettiska sångerskor framför en onekligen snygg komposition (på eget språk också). Det låter verkligen inte illa när alla deras röster i olika stämmor liksom svävar ihop med varandra, till ackompanjemanget av ett intensivt klapprande slagverksrytmspår. Men samtidigt finns här en paradox: styckets huvudmeloditema är alltför enkelt minimalistiskt (bara fyra nedåtgående toner som upprepas många gånger), samtidigt som numret som helhet är för avancerat, och sammantaget kan det bli så att Europas TV-tittare helt enkelt bara sitter som fågelholkar inför detta. Jag ser gärna att jag har fel, men jag tror Lettland kan få det svårt.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
En låt som kanske kan räknas som ”rockbidrag”, den låter stundtals rätt tuff, med gott om distade gitarrer och så … men nej, i längden infinner sig inte den rätta känslan och i refrängen slår det alltför mycket om till någon sorts ”discorock” istället, med mer fokus på blinkande ljuseffekter och sångarens glittriga dress än på rockröj. Det är förvisso kul att se och höra något i den här stilen från Armenien, som man inte riktigt förknippar med genren, men då ska man ju helst komma ihåg låten efteråt också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Om man någon gång ska använda uttrycket att en sångare har ”en riktig pipa” så ska man göra det nu – för här kommer Österrike med ett operapopnummer där den unge manlige sångaren JJ gör en helt otrolig insats med sin kontratenorstämma – som snarast låter som en renodlad sopran, och då förstår ni kanske varför man kan snacka ”pipa”. Själva låten är sedan inte bland det bästa eller märkvärdigaste man hört, men han lyfter den avsevärt. Det är som fjolårets vinnare Nemo (som ju också sjöng pipigt och skickligt), men med ytterligare en dimension. Mot slutet går det kanhända till överdrift, då det blir lite hackande specialeffekter på sången också för att mjölka kossan på ännu mer, men det låter läckert då med. Om det inte blir något av skämt- och plojbidragen som vinner i år så gör Österrike det, inte minst för att juryn kommer att överösa JJ med poäng.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Österrike framträder en av de direktkvalificerade:
”Who The Hell Is Edgar?” sjöng Österrikes artister för två år sedan, och Storbritannien slänger nu själva in ett bidrag med en liknande helvetisk titel. Vilket jag tycker är rätt magstarkt av dem då de fått moralpanik av vissa andra låttitlar (se nedan), men om ordet ”hell” nu är tillåtet så är det väl det. Låten i fråga framförs av en tjejtrio som verkar kunna sina saker och har meriter (till skillnad från många andra brittiska ESC-artister), men deras samspelta sånginsats hjälper inte riktigt det faktum att låten är ganska rörig och växlar mellan tempon och stilar på ett förbryllande sätt. Som en lustig kombination av Queen och Destiny’s Child. Inget jag tar till mig direkt.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Sångerska som ser ut som en ny Nana Mouskouri (ni vet, med långt mörkt hår och glasögon) sjunger en låt som börjar lovande, med ensam och ödsligt ekande a cappella-sång. Tyvärr behålls inte denna lätt magiska känsla när det kommer in fler instrument, utan då blir det mest som en enda uppvisning i sorgset ylande med etniskt komp. Även om grekiska är ett väldigt vackert sångspråk och texten tydligen också handlar om något så relevant som flyktingar och deras längtan tillbaka hem.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Litauen hör till de länder som ”skickar vad de känner för” och som också ibland lyckas engagera just den sortens artister som i andra länder (t.ex. Sverige) skyr Eurovision som pesten. I år representeras landet av en indierockgrupp, med en mycket dov och ödesmättad rocklåt med titeln ”Dina ögon”, präglad av otydlig vemodig sång på litauiska, dystert pinglande gitarrer och dundrande trummor. Det är något helt annat än alla de andra bidragen och jag gillar det bara för den sakens skull, men det är verkligen ingen dum låt annars heller. Dess nackdel är att den tyvärr blir något tjatig under den sista tredjedelen, då det där ordet ”tavo” (”dina”) tas om i en mörk desperat oändlighet.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Malta väckte stor uppmärksamhet när den här låten vann deras uttagning, för den hette från början ”Kant”, och det betyder sång på maltesiska – men det låter ju samtidigt som ett fult könsord på engelska, och det utnyttjade man med flit i refrängens ”serving kant”. Det var mer än BBC i Storbritannien ville låta tittarna höra på familjevänlig sändningstid, och de fick EBU att säga nix nej och Malta blev tvungna att stryka det fula ordet. Personligen tycker jag det var rena rama hyckleriet av BBC, som ju själva kommer med ”What The Hell Just Happened” (se ovan) vilket jag faktiskt tycker är värre – det är så typiskt pryda anglosaxare att tycka att runda ord är särskilt fasansfulla! Men hur som helst så heter Maltas låt nu bara ”Serving” – fast man kan ju räkna med att publiken i Basel kommer att fylla i det som fattas 😊 varför hela åtgärden framstår som rätt meningslös. Vad gäller själva låten så är den inte lika intressant som sin (strukna) titel, den hade nog faktiskt behövt den där hooken. Ett ganska enkelt rytmiskt och pulserande nummer som mest bygger på sångerskans utstrålning och som sagt på sin fräckhet.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Georgien håller tyvärr på att gå i totalt fel riktning politiskt just nu, och då är det väl ganska symptomatiskt att de skickar en låt som heter ”Freedom” – sådana förljugna fred- och frihetsbidrag brukade ju länge vara t.ex. Rysslands specialitet. Dock märks det inte så mycket av det eventuellt förljugna i själva låten, för en stor del av den är faktiskt på georgiska. Musikaliskt är den är en ganska slätstruken kombination av lite olika ingredienser: i verserna låter artisten mest som en sextiotalsjazzig nattklubbssångerska (en sådan där som kråmar sig och klänger på flygeln), refrängen är som en stor Disney-ballad och vissa etniska inslag med georgiska soldater syns också till. Men som helhet blir allting väldigt platt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:
Frankrike har på senare år i Eurovision återfallit i sin tradition av känsliga chanson-ballader på franska, och det har fungerat ganska bra – kan det rentav bli vinst i år när de nu gör ett försök till i samma stil? Nja, trots att landet ligger högt på oddslistorna tror jag inte riktigt det. Louane sjunger mycket rörande om sin egen framlidna mamma, det är en snygg melodi också och stråkar i bakgrunden som inte är så dumma, men det hela är faktiskt ändå lite … sömngivande. Framför allt finns det konkurrens i det sorgsna facket, i form av Schweiz (som har nästan exakt samma sorts låt) men även av Nederländerna och Israel. Så någon fransk seger blir det förmodligen inte.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Loreen-influenserna är tydliga här, och jag gillar förvisso den mörkt blippande syntbakgrunden som är särskilt tydlig i låtens början. Tyvärr mattas den biten av senare och refrängen ”hallu-u-u-u-u” börjar dominera på ett tjatigt sätt, och man märker att även om Sissal har en inte alls oäven röst (en aning mörk och sträv, à la Adele) och körerna också är snygga, så framstår det hela som ett blekt försök att kopiera just Loreen. Dock kan det räcka för att ta Danmark till final för första gången på några år, förutsatt att scenshowen blir bättre än den är i videon.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det var ett tag sedan vi sist såg Slovakien i tävlingen, men här kommer det en artist som faktiskt är slovak, även om han tävlar för grannlandet Tjeckien. Hade han ställt upp för hemlandet istället hade han kunnat ge Slovakien deras bästa resultat någonsin (inte för att det nu hade krävts särskilt mycket för det). För det här är en kompetent poplåt i 6/8-takt med vissa sextiotals- och Bond-vibbar. Den massiva bakgrundskören är läcker och refrängen sätter sig. Dock begriper jag inte vad sticket (där låten plötsligt får en helt annan rytm och tempo) har med det hela att göra, men man ska kanske lämna dörren öppen för Tjeckien som en dark horse.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
År 1965 vann France Gall Eurovision för Luxemburg med ”Poupée de cire, poupée de son” – en riktig popklassiker av Serge Gainsbourg, med en ordvitsig text. Ordet "son" kan betyda både ”ljud” och ”spån”/”stoppning”, och låtens titel kan följaktligen översättas på ett ungefär med antingen ”vaxdocka, trasdocka” eller ”vaxdocka, ljuddocka”: textens poäng var alltså att France Gall sjöng tänkvärt om sig själv som en marionett till sångerska som styrs av andra. Detta tema återanvänder Luxemburg nu sextio år senare i ”La poupée monte le son”, ”dockan höjer ljudet”, eller som man också kan säga ”dockan bestiger spånet”. Lika dubbeltydigt nu med andra ord, och budskapet är givetvis att nu tar sångerskan själv kontrollen! Man får medge att det är snyggt, och 2025 års låt innehåller även musikaliskt vissa blinkningar till förlagan. Själv går jag absolut igång på det här och tycker att refrängen till på köpet är väldigt angenämt trallvänlig. Men det finns en uppenbar risk att Eurovision-tittarna inte alls uppfattar den raffinerade tanken bakom, utan bara ser en tämligen amatörmässig lolita-uppvisning, för artisten är kanske inte den mest rutinerade om sanningen ska fram. Om Luxemburg går till final kan det bli en annan femma, för i finalen är juryn med och de kanske också fattar grejen, men först ska semifinalen med 100 % tittare klaras av och det blir inte så lätt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Så har vi Den Stora Vattendelaren här igen då … blir det en upprepning av förra årets dåliga stämning, när nu Israel får vara med på nytt? Ja, i bloggande stund ser situationen dessvärre inte så lovande ut, varken i Gaza eller i ESC-kretsarna ☹ men vi får väl se. Israel verkar i alla fall även detta år subtilt vilja plocka vissa sympati- och martyrpoäng, för utöver att låten är en andäktig sak som delvis passar in i kategorin ”fredssång” så är sångerskan rentav en av dem som var gisslan i Gaza, och hon har själv sagt att hon är fullt beredd på att nu låta sig buas ut av en (underförstått) stygg publik. Svårhanterligt, för jag vill absolut respektera Yuval och hennes erfarenheter, men det är något med det hela som ger mig en konstig känsla ... det blir ett slags narrativ från Israel som inte kan balanseras av någon annan part (för Palestina är ju inte med). Men i alla fall, nu ska jag försöka att enbart bedöma låten – och på den punkten medger jag att det är utan tvekan en väldigt fin låt. Bättre än förra årets israeliska bidrag, fastän det var i en mycket liknande stil. Den här har en vackrare melodi, mer innerlig sång och ett uttryck som för mig känns mer äkta, trots taktikvarningarna. Det är inte helt uteslutet att jag i slutändan kommer att tycka att Israel är allra bäst, och då tänker jag rösta på dem, för man ska alltid rösta på den bästa låten.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:
Kontrasten kunde inte vara större mellan Israels finkänsliga upplevelse och det som här följer. Det finns en fördel med Tysklands låt i år och det är att den är på tyska, den åtgärden ska de ha beröm för – men där tar fördelarna slut, för det är en ruskigt monoton och störig låt som bara känns hackig och mekanisk och … ja, jag vet inte vad. Ungefär som om man tagit ”99 Luftballons” och lagt den i en tvättmaskin och sedan centrifugerat den länge och väl tills det bara var fragment kvar. Jag står i alla fall inte ut med detta någon längre stund.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Ingen Eurovision-årgång är komplett utan en balkanballad på något sydslaviskt språk, och även om Montenegro kommer med något liknande i början av denna deltävling så gör Serbien det bättre. Sångaren Princ ser visserligen med sin rockliknande stil lite ut som han har råkat hamna i fel genre, men han sjunger med den rätta känslan (mot slutet blir det också mer power) och har en del sceneffekter med sig – att han kommer ner på scenen på en stor måne är inte så dumt. Dock fortfarande inget balkanmästerverk.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Den här låten växer verkligen för mig. Jag var ju inte särdeles imponerad när jag först hörde den inför UMK (se tidigare inlägg), men nu seglar den hela tiden uppåt och blir bättre och bättre. Fortfarande är det så att den börjar lite tamt, men när den väl kommer igång gör den det med besked – den där mass-stadion-publik-effekten på refrängens ”ich-kom-me, ich-kom-me” är minst sagt mäktig, och när sticket kommer in med de knattrande U2-aktiga gitarrerna i kombination med Erikas Lady Gaga-liknande pratsång, då blir det verkligen imponerande bra. Varpå det hela når en klimax (en orgasm kanske? 😉) som klipps tvärs av. Med en snygg scenshow och publikhavet i Basel som hjälper till, och om Erika kan göra en kraftfull sceninsats, så kan det här paketet bli riktigt farligt – trots att hon av EBU tvingats justera scenkläderna för att bli mer ”rumsren” så finns det mycket kvar. Och apropå det, när det gäller låtens oanständiga tema så har jag själv inga problem med det utan tycker tvärtom att det är en fullt berättigad reaktion på det onödiga ny-pryderi som blir allt vanligare i nutiden. Det har jag redan varit inne på ovan och kan analysera ännu mer framöver – just nu så skrålar jag bara ”ich komme!” och ”heja Suomi!”
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Hur går det i den här tävlingsomgången då? Precis som i semi 1 kan man se att jag har skrivit ”kanske” ganska ofta och nu till och med ännu oftare. Det är bara Österrike, Tjeckien, Israel och Finland jag ser som självklara finalister, och bara Montenegro jag ser som körda – i övrigt är det ovisst. Men jag får även här tänka ett par varv till, och när jag gör det så kommer jag fram till följande lista med tio länder som klarar sig:
Armenien, Österrike, Grekland, Litauen, Malta, Danmark, Tjeckien, Israel, Serbien, Finland.
Medan Australien, Montenegro, Irland, Lettland, Georgien och Luxemburg får respass.
Fråga mig sedan inte hur jag kommer fram till detta närmare bestämt. Jag har bara en känsla av vissa saker – som att de båda plojartade snuskbidragen från Australien och Malta inte bägge två kommer att locka tillräckligt många tittare, och att det då av dem blir Australien som går bet, kanske för att de trampar över för mycket. Vidare får jag nog envisas med att Irland på samma sätt kommer att framstå som alltför barnsliga i rutan, och att Lettland trots ett vackert försök inte kommer att lyckas … i båda de fallen kan också deras tidiga startnummer kanske spela in. Där har vi å andra sidan en fördel för Serbien, som brukar kunna ta finalplatser med sina balkanballader och nog har förutsättningar att göra det den här gången också. Och något säger mig att även om Danmarks låt inte är vad man kan kalla märkvärdig, så förmår landet åtminstone bryta sin långvariga icke-kvalifikationsrad i år. Medan Europa inte kommer att förstå Luxemburgs bidrag. Tyvärr. Jag får klara mig utan såväl dem som Australien och Lettland (som jag ju också gillar). Men Litauen får jag nog med.
Det är mycket instinkt här som synes, men jag kan nästan inte göra på något annat sätt – numera kommer man ju heller ingen vart med att titta på vilka som ”brukar” gå till final och inte, för semifinaler har vi haft i många år nu och sett att alla i praktiken kan klara dem och alla kan missa. Det blir då mer en fråga om vad tittarna vill ha just nu, och det är verkligen inte lätt att förutsäga.
Detta är i alla fall vad jag tror just nu, och på torsdag kväll vet vi. Jag blir i alla fall kraftigt besviken om inte Erika Vikman kommer med till final. Men det lär hon göra, och se till att Finland blir representerade dubbelt upp där.
Jag återkommer med mina kommentarer efter att först semifinal 1 och sedan semifinal 2 har genomförts. Vi hörs!
Min genomgång av semifinal 1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar