Semifinal 1 i ESC 2024: omdömen och snabbtips

Då har det blivit dags för mig att presentera mina omdömen om alla årets Eurovision-bidrag ett i taget!
I år blir det tre saker som jag gör annorlunda än tidigare. Den viktigaste är hur jag hanterar de sex direktkvalificerade länderna (Big 5 plus värdlandet). Tidigare år har jag ju haft ett inlägg om semifinal 1 och ett om semifinal 2 och sedan ett separat om de sex direktfinalisterna, men detta år stoppar jag in Big 5 och Sverige i de två semifinalinläggen istället. Detta för att de länderna ju faktiskt kommer att framföra sina bidrag i semifinalerna, i sin helhet och live, mitt ibland de semifinaltävlande. Så nu när jag radar upp mina omdömen så tar jag med de sex finalklara på precis de positioner i startfältet där de kommer att uppträda när det blir sändning. Hängde ni med? Ja, jag misstänker ju visserligen att det där upplägget kommer att bli ganska förvirrande för tittarna, men här på min blogg blir det nästan enklare så här. (Jag hoppas dessutom att detta nya experiment i tävlingen förebådar något som vi länge väntat på – nämligen att Big 5-länderna ska få börja tävla i semifinalerna som alla andra!)
Det andra nya blir att jag, bara som en extra service till läsaren 😊, har gjort så att varje gång jag nämner någon annan låt – som bakgrundsinfo eller för att jag tycker att ett bidrag påminner lite om den låten – så länkar jag till den låten också. Jag har märkt att jag har för vana att ofta göra sådana jämförelser, och det kan ju kanske vara kul för er som läser att se om ni håller med mig i mina lyssningsassociationer.
Den tredje nyheten blir att jag inte bryr mig om att efter mina omdömen analysera fram något tips om hur det går – jag nöjer mig med att bara presentera vilka tio jag tror att det blir, men utan att försöka motivera det särskilt mycket. Det brukar inte bli så meningsfullt att försöka sig på detta ändå. Resonerar gör jag kanske när det är dags att tippa en vinnare i finalen istället.

Ja, då så – då börjar vi med semifinal 1, som går av stapeln tisdagen den 7 maj. Det är i den här semin som Sverige uppträder (bland de direktkvalificerade) och följaktligen är det den vi får rösta i också. Värt att notera är även att Luxemburg efter sin 31 år långa Eurovision-paus är med bland de tävlande här.
Trots att några av de största förhandsfavoriterna återfinns här (i synnerhet Kroatien och Ukraina) är den i mångas ögon den svagare av årets två semifinaler. Själv tycker jag nog att de två är ungefär jämnstarka i år, och det jag kan säga om semi 1 är att det finns en rad med i mitt tycke utmärkta låtar som alla kommer efter varandra, på startnummer 3 t.o.m. 7 (inklusive ett Big 5-land som gör sitt framträdande mitt i, och som också är bra). I gengäld mattas det av och blir tråkigare och sämre under andra halvan. Om Europa uppfattar det hela på samma sätt så är det upplagt för att det blir en majoritet tidiga startnummer som går till final.
Men visst ja, jag skulle ju inte spekulera så mycket. Jag sätter igång med min genomgång i den ordning länderna startar. Klicka på landets namn så kommer bidraget upp i ett nytt fönster.

1. CYPERN – ”Liar”, Silia Kapsis.
Först ut är Cypern, som har en låt av precis det snitt de alltid har numera: en sådan där kaxig sak som ska låta lite samtida och vara koreografivänlig och påminna om 2018 års ”Fuego” (och om Max Martins produktioner). Jag är riktigt trött på den sortens låtar och kan på sin höjd se två positiva saker med Cypern i år: dels att det trots allt brukar funka rätt bra att börja med sådana tongångar, dels att artisten den här gången faktiskt har anknytning till Cypern (hon är australiensiska med cypriotiskt påbrå). Det är långt ifrån alltid som ens det är fallet.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. SERBIEN – ”Ramonda”, Teya Dora.
Serbien har en av de förhållandevis få lugna låtarna i år – och har följaktligen också fått startnummer två där producenterna alltid tycker att man ska lägga något att varva ner med efter en energisk inledning. I den positionen känns nu också Serbien rökta. Låten börjar lovande och skulle egentligen ha kunnat vara en stämningsfull och drömlik sak, men nu blir den liksom … ingenting. Den behåller inte något hypnotiserande lugn men dundrar inte heller igång på allvar, även om det kommer in en och annan trumma efter ett tag.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

3. LITAUEN – ”Luktelk”, Silvester Belt.
Från och med nu blir det alltså en radda med sex låtar som jag gillar ganska mycket allihop, och Litauen inleder den raddan med denna lätt säregna popkaramell. Den är på litauiska, den är ganska lågmäld till soundet, men den är snygg och taktfast och har en viss stämning över sig och refrängens minimalistiska ”luk-telk, luk-telk” sätter sig rejält på hjärnan. Litauen brukar numera nästan alltid ha fullt kompetenta bidrag, och de borde komma en bra bit den här gången också.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

4. IRLAND – ”Doomsday Blue”, Bambie Thug.
Äntligen kommer Irland med något lite speciellt! Efter alla mjäkiga insatser skickar de nu icke-binära Bambie Thug med en låt som utspelar sig i något slags trolldomsaktig Harry Potter-värld (Bambie sjunger rentav ”avada kedavra” på ett par ställen), och bara det temat och det visuella ska ju Irland ha beröm för, men låten är dessutom ett intressant verk. Är det punk? Är det industrirock? Är det techno? Är det allt på en gång i en enda häxblandning? Eller helt enkelt bara ett planlöst ljudcollage? Ja, vad det än är så gillar jag det, både när det skräller som värst och på de ställen när det lugnar ner sig i det lustigt gitarrknäppande parti som jag tror kan vara refrängen. Visst känns det aningen ofokuserat, särskilt sista minuten, men Irland är ändå värda en plats i finalen med detta.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Irland framträder en av de direktkvalificerade:

STORBRITANNIEN – ”Dizzy”, Olly Alexander.
Precis som Irland har Storbritannien ryckt upp sig. Det är inte ofta jag har dem bland mina tio bästa, men i år klämmer de sig in där – de gör en snygg ansträngning med Olly Alexander från gruppen Years & Years, hyfsat känd artist för att vara ett brittiskt bidrag. Han ställer upp med en njutbar elektropoplåt som bygger på samma hitvänliga ackordföljd som t.ex. Pet Shop Boys ”Being Boring” (de har sagt om den låten att om man använder dessa fyra ackord så blir det garanterat en hit) och det känns på det hela taget lite Pet Shop Boys om detta. Inte så konstigt kanske, för Olly har samarbetat med dem tidigare! Den lätt dissonanta lilla synt-klock-slingan som kommer in här och där som garnering passar in väldigt bra i kompositionen, och jag märker att jag inte har något emot att lyssna upprepade gånger.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

5. UKRAINA – ”Teresa & Maria”, Alyona Alyona & Jerry Heil.
En andligt inspirerad låt om moder Teresa och jungfru Maria, framförd av kvinnlig duo (ja, Jerry är också en tjej). Spontant tycker jag det låter som ett riktigt arketypiskt ukrainskt ESC-bidrag: den är i mångt och mycket som en kombination av ”1944”, ”Stefania” och ”Shum”. Och då är det ju onekligen bra också – i synnerhet den andäktiga refrängen med nunneklostervibbar får man med stor behållning på hjärnan – men lite grann känns det som något man hört förut och börjar bli en aning mätt på. Jag räknar med att Ukraina hamnar bland de bästa som vanligt, men tror inte på någon ny vinst, för Europas sympatier för landet sträcker sig inte hur långt som helst.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

6. POLEN – ”The Tower”, Luna.
Hm, elektropop, det gillar jag alltid per definition, när det blippar och har sig. Den här låten är också ganska trivsam, särskilt refrängen, som känns som välgjort hantverk och faktiskt påminner mig lite om svenska Ionnalees stämningsfulla indie-syntlåt ”Open Sea” (men den kan väl inte polackerna ha hört …?). Tyvärr löper bidraget risk att komma bort lite bland de förhandsfavoriter det råkar ha hamnat emellan här i startfältet. Jag hoppas rösterna (och Polens diaspora) räcker till för att ta den till final i alla fall.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

7. KROATIEN – ”Rim Tim Tagi Dim”, Baby Lasagna.
Här har vi det land som är inte bara min utan även många andras största favorit i år. En techno-pop-rocklåt som är sprallig, dansvänlig och medryckande men även har ett stråk av allvar i sig, då den handlar om ett återkommande problem i Kroatien och många andra östeuropeiska länder – nämligen att många unga lämnar landet och söker lyckan i Västeuropa istället. Men detta trista tema får alltså här en humoristisk glimt (på samma sätt som när Brandsta City Släckers släppte loss på ett liknande ämne i ”Kom och ta mig”) och resultatet blir en riktig hit, med sina anspelningar på folkdans och djuren där hemma på gården och en riktigt stark klocklikt gitarrbaserad refräng med ekon av Bon Jovi. Svårt att beskriva alltihop egentligen, man måste höra det själv … men jag tycker att den vore en värdig vinnare, helt rätt i tiden.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

8. ISLAND – ”Scared of Heights”, Hera Björk.
Det var länge oklart ifall Island skulle vara med i år, för protesterna har gått höga mot Israel där borta på ön (varför är just islänningarna mer uttalat propalestinska än andra?), men till slut bestämde de sig för att komma i alla fall. Tyvärr missade de samtidigt ett tillfälle, i och med att de inte valde palestinsk-isländske Bashar Murad som sin artist (han var annars stor favorit i Islands uttagning). Hade de skickat honom tror jag det hade kunnat få en intressant effekt i ett laddat Malmö och lugnat känslorna och lett till viss dialog och diplomati i samband med ESC. Men men, nu blir det alltså Hera Björk från Island istället: ett mycket mer konventionellt val, då hon är en gammal veteran som tävlade för landet redan 2010. Jag minns inte alls den låt hon sjöng då, och kommer knappast att minnas den här heller … för det är traditionell schlagerdisco, med lite gospelton men ändå väldigt slätstruket. Konventionellt som sagt, det sticker inte ut det minsta och får svårt att ens nå finalen.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

Efter Island framträder en av de direktkvalificerade:

TYSKLAND – ”Always on the Run”, Isaak.
”I am nothing but the average” sjunger sångaren Isaak i låtens första rad, och jag kan bara hålla med dessvärre … det här är minst sagt medelmåttigt. Jag får väl ge killen att han kan sjunga, han har en del kraft i rösten, men låten är en menlös soulpopkonstruktion som inte lyfter alls och är en typisk sådan låt som brukar komma sist i Eurovision-finalen. Just Tyskland är ganska vana vid att få den placeringen, och risken är uppenbar nu också.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

9. SLOVENIEN – ”Veronika”, Raiven.
Egentligen en rätt så spännande låt som sticker ut lite – den hör till de långsammare i startfältet, och den har en viss mystisk stämning över sig, med lite folkton. Det där ljudet ”rrrrrapp!” (eller hur man nu återger det i skrift) för tankarna till flera andra liknande Eurovision-bidrag på senare år. Sedan känns det ändå som att låten är lite för osammanhängande för att man ska kunna ta till sig den på allvar … mot slutet får den t.ex. en ny refräng och det är inte förrän då som titeln ”Veronika” kommer in. Svårfattligt och på det hela taget svårbedömt också.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. FINLAND – ”No Rules”, Windows95man.
Det är några länder i år som är nostalgiska och återgår till det ”eurodisco”-sound som var populärt under 1990-talet. Finland gör det allra tydligast, med sitt galna Windows 95-koncept, och är också de som gör det sämst, måste jag säga. Visst kan skämtbidrag vara roliga, men det här trampar över våldsamt och hela låten blir mer störig för varje gång jag hör den. Är det med flit som Windows95man på stereotypiskt finskt manér inte lyckas uttala tje-ljudet ...? 😉 För mig blir det i alla fall mest bara skämmigt. Och det är så löjligt uppenbart att Finland har försökt upprepa succén med ”Cha Cha Cha” utan att lyckas. Till final kan de ändå ta sig (eftersom numret kan få poäng av tittare som hör det för första gången och skrattar och inte har hunnit tröttna än) men annars säger jag bättre lycka nästa år, Finland.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

11. MOLDAVIEN – ”In the Middle”, Natalia Barbu.
Moldavien satsar på ett beprövat kort i år – Natalia Barbu var med 2007 och kom då tia med den dramatiska, lätt etnofärgade rockkampsången ”Fight”. Den är det nog inte många som minns idag, men jag har den alltjämt kvar på min stora spellista … det är faktiskt en bra låt. Dessvärre når Natalia sjutton år senare inte upp till samma höjd en gång till, utan ”uppföljaren” är en ganska svag historia som försöker följa samma formel men där det inte finns mycket dramatiskt och etniskt kvar. Passerar snabbt förbi.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

Efter Moldavien framträder en av de direktkvalificerade:

SVERIGE – ”Unforgettable”, Marcus & Martinus.
Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att vi odrägligt stolta svenskar, som själva köper oss in i massor av andra länders bidrag, nu faktiskt har valt att låta oss presenteras av två norrmän på vår egen hemmaplan. Men om jag nu bortser från det så har jag ett värre irritationsmoment, och det är att M & M inte sjunger sitt förra Mello-bidrag ”Air”, som faktiskt var bättre. Den låt som de nu försvarar våra färger med är mest en karbonkopia av den: ett lätt suggestivt verk med elektrogung, lätt att tänka sig på ett dansgolv sent på kvällen med mycket blinkande ljus, och tvillingarna sjunger helt okej, men likväl är alltsammans oinspirerat. ”Forgettable” om man så vill.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

12. AZERBAJDZJAN – ”Özünlә apar”, Fahree feat. Ilkin Dovlatov.
Jag uppskattar verkligen att Azerbajdzjan äntligen har börjat släppa fram sin nationella särart i den här tävlingen – nu kör de till på köpet med en refräng på azeriska, för första gången. Låten är över huvud taget inte så dum: bäst i början men vacker även längre fram, med rätt så vemodiga folktoner och ylanden, inte helt olikt hur Turkiet på sin tid kunde låta i sina bästa ESC-stunder. Visst behöver den några lyssningar för att börja växa, men jag hoppas Azerbajdzjan får lön för mödan (även om jag måste poängtera att jag inte är något fan av landet politiskt).
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

13. AUSTRALIEN – ”One Milkali (One Blood)”, Electric Fields.
Även Australien testar lite inhemska influenser i år: förutom att en kort snutt på aboriginspråket yankunytjatjara får utgöra refräng, så hör man även en didgeridoo som kommer in då och då. Dock låter själva låten snarare som afro-gospel-soul av något slag, och en omotiverad pinglande elektrojingel bidrar till att ge alltsammans ett något förvirrat intryck. Det blir helt enkelt en massa influenser som inte passar ihop, till skillnad från Irlands mischmasch som ändå känns kaotiskt på ett mer rätt sätt. Här står man mest bara och undrar till slut vad som är poängen med hela låten.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. PORTUGAL – ”Grito”, Iolanda.
Ibland gillar jag när Portugal kommer med sina fado-liknande, sorgsna toner, det kan vara stämningsfullt, men ibland är låtarna i fråga snarare mest bara sömnpiller. Så tycker jag också det är med årets portugisiska bidrag. Låten börjar a cappella, fortsätter stillsamt, bygger upp sig en bit, så småningom blir det lite elektroniska gulpanden som komp … men vad som än händer så blir det bara teoretiskt vackert men inget mer.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. LUXEMBURG – ”Fighter”, Tali.
Välkomna tillbaka, Luxemburg! 1993 var senaste gången det begav sig, men nu är storhertigdömet med igen och verkar genast ha funnit sig väl tillrätta i den nya tiden, med en låt som framför allt rytmiskt känns väldigt typisk 2000-tals-Eurovision redan från början. Lyckligtvis får den en hel del karaktär av att den är på franska (utom i refrängen som mest är engelsk) så att den känns någorlunda genuin. Inte det bästa man hört men ett bra försök, och likaledes bra att man använt sig av en inhemsk luxemburgisk förmåga (även om Tali har israeliska rötter). Luxemburg har fått äran att gå ut sist, säkerligen för att de ska kunna gå till final och bli uppmuntrade av det – och det är nästan så jag förstår den tanken.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Det var alla, och som synes har jag svarat ”kanske” på ganska många av dem när jag funderat på om de går till final eller inte. Det känns som en ganska oviss semifinal det här, och nu kanske det borde vara lättare att tippa med tanke på att det i semifinalerna numera bara är tittarna som röstar (det är alltså ingen jury med i bilden ännu), men det känns ganska svårt i alla fall, att förutsäga vad tittarna kommer att tilltalas av.
Men det får i slutändan bli de här finalisterna som jag tippar går vidare:
Cypern, Litauen, Irland, Ukraina, Kroatien, Slovenien, Finland, Azerbajdzjan, Portugal, Luxemburg.
Slut på det roliga blir det följaktligen för Serbien, Polen, Island, Moldavien och Australien.

Det var allt just nu – men i ett annat inlägg återfinns mina omdömen om bidragen i semifinal 2. På återseende!

Min genomgång av semifinal 2

Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Israel i Eurovision: så här ser jag på det

Egentligen brukar jag inte uttala mig om konflikten mellan Israel och Palestina. Det är ett av några stycken ämnen som jag alltid försöker undvika att kommentera eller hamna i diskussioner om på sociala medier.
Men i årets ”Eurovision-rörelse” är det nästan omöjligt att engagera sig i tävlingen utan att åtminstone ha sagt något om hur man känner inför det där. Så jag ska ändå göra ett försök att förklara min attityd – eller mina attityder, för alldeles enkelt är det inte.
Fortfarande tänker jag försöka göra detta utan att säga alltför mycket om Mellanösternkonflikten i sig, för den vill jag som sagt inte debattera egentligen. Jag ska koncentrera mig just på Israels vara och inte vara i Eurovision och hur jag tänker där. I den mån det går att hålla detta åtskilt från själva konflikten.

Många anser som bekant att Israel inte borde få vara med i Eurovision i år, av samma skäl som Ryssland och Belarus inte är med längre – att det som staten Israel gör är oförenligt med Eurovision Song Contests anda och principer och att det oundvikligen på ett osmakligt sätt blir politik om man låter dem vara med.
Där tycker jag inledningsvis att visst, ja, det blir politik om Israel får vara med, men å andra sidan blir det i högsta grad politik om man tar beslutet att inte låta dem vara med också. Så den aspekten kan kvitta. Ibland är politiska signaler oundvikliga hur man än gör.

Om sedan Israels handlingar i Gaza är skäl nog att se landet som lika skurkaktigt som Ryssland och Belarus, och därmed anse att det har förverkat sin rätt att delta i ett fredens och vänskapens evenemang, det kan man ha olika åsikter om.
Och det är just att man kan ha olika åsikter om det som gör saken besvärlig. Det är förfärliga saker som pågår i Gaza, jag säger inte annat, men trots detta råder det ju fortfarande markant olika uppfattningar bland folk och politiker om huruvida Israel ska sättas i skampåle eller inte. Situationen är helt enkelt en annan än när Ryssland uteslöts ur Eurovision för två år sedan. Då var de allra flesta överens om att nej, det här går inte längre, Ryssland har gjort sig omöjliga. Likadant var det med Belarus; där var det visserligen inte någon invasion av ett grannfolk som föranledde uteslutningen, men EBU tröttnade på att Lukasjenko-diktaturen försökte utnyttja Eurovision för sina egna syften och hela Europa instämde och så fick belarusierna flyga och fara.
Nu är det alltså inte riktigt så med Israel, hur gärna man än skulle vilja ha det till det. Det är för mycket oenighet för att det ska gå att avkunna en objektiv dom att Israel gjort sig obehöriga för ESC. Särskilt med tanke på att ingen säger något om Azerbajdzjan, trots att det landet inte heller precis är några mästare på mänskliga rättigheter och precis har skrämt ut alla armenier ur Nagorno-Karabach. En omständighet som blivit totalt bortglömd efter den 7 oktober och som jag gärna vill lyfta. Om Israel ska uteslutas, då borde man alldeles definitivt ha vänt blicken mot Azerbajdzjan också.

Men om vi nu ska koncentrera oss på Israel så finns det i det fallet en tudelad opinion, och om man låter den ena eller andra sidan i debatten avgöra Israels Eurovision-existens så blir det därför i någon mån godtyckligt, och därför har vi inget annat val än att avgöra saken på andra och mer objektiva sätt.
Då får man lämpligast gå efter det där med sanktioner och sådant. Ryssland fick genast en massa sanktioner mot sig när de invaderade Ukraina, och har uteslutits från idrottsevenemang och allt möjligt. Fullt logiskt att de inte får delta i Eurovision då. Men har Israel blivit föremål för något liknande? Svar nej, det har de inte, de är fortfarande utan begränsning med i alla turneringar och tillställningar. Jag tycker därför, för min personliga del och i ett försök att vara saklig, att det är rimligt att de inte utesluts ur Eurovision heller. Om läget blir annorlunda på den här punkten längre fram kan det däremot förstås bli aktuellt (fortfarande rent objektivt sett från min sida), precis som med Jugoslavien. Det landet deltog i Eurovision 1992 trots att de just då börjat bomba Bosnien sönder och samman – men bara ett par veckor efter ESC belades de med sanktioner från FN och kastades bland annat ut ur fotbolls-EM (så att Danmark kom in som reserv och senare tog guld, det minns ni nog!). Då försvann också Jugoslavien från Eurovision, och hade sanktionerna kommit en aning tidigare så hade de inte varit med år 1992 heller. Likadant kan det givetvis bli med Israel, och då tänker jag för min del i så fall inte säga något om det, för då känns det rent sakligt sett logiskt att ge Israel respass.
Nu kan man förstås invända att i Israels fall så kommer de aldrig att drabbas av några sanktioner, eftersom det finns vissa länder (läs: USA) som jämt sätter P för sådant … och då borde EBU visa egen vilja och föregå med gott exempel … men jag tycker ändå principen att ”invänta andras sanktioner” håller. Det skulle nog räcka med att EU tar i med hårdhandskarna, för då kan diverse organisationer och idrottsförbund följa efter, som fallet var med Ryssland, och då hänger EBU också på.

En sista sida av saken är sedan det här med Belarus, som på de flesta områden inte har några sanktioner mot sig (de deltar fortfarande t.ex. i fotbollens EM- och VM-kval) men som ändå har förvisats ur Eurovision. Kan man inte utesluta Israel enligt en ”lex Belarus”?
Här är mitt svar nej, än så länge inte, men det är nog viktigt att hålla koll på vad som händer. Den största anledningen till att EBU kastade ut Belarus var ju att landet använde tävlingen som plattform för sin egen diktaturpropaganda – 2021 försökte de skicka ett Eurovision-bidrag som var ren Lukasjenko-dynga – och det finns vissa signaler på att liknande grejer pågår i Israel. Låten som Israel ska delta med nu i år hette från början ”October Rain”, vilket var en lite väl uppenbar vink tills de gick med på att ändra texten, och efter vad jag har förstått så var Israels artistuttagning till ESC en uppvisning i patriotism och militär närvaro (vilket fick ESC-nyhetssajten Eurovoix att börja utesluta Israel från sin nyhetsrapportering). Än har inte Israel gått över gränsen på det här området på det sätt som Belarus gjorde – jag tror Israel kanske är lite smartare än Belarus i det avseendet – men varningsflaggan finns. Går Israel för långt med att utnyttja Eurovision för egna uppviglande syften så kan det vara skäl att utesluta dem precis som Belarus, det håller jag med om.

Men sammanfattningsvis så är min syn på Israel i Eurovision, som läget är just nu, att så länge det inte är några officiella sanktioner mot landet (och så länge EBU tolererar Azerbajdzjan) så är jag rent formellt okej med att Israel deltar.

Rent formellt alltså.
Sedan är det en annan sak hur jag upplever allt det här rent känslomässigt. För på sätt och vis hade det varit skönast om Israel uteblivit, eftersom det hade blivit mycket lugnare då.
Jag tycker fortfarande att årets Eurovision-säsong har en ytterst olustig stämning över sig, och jag har stundtals varit inne på att inte ens titta när det är dags i maj. Även om jag inte hänger på dem som ropar om ”Eurovision Genocide Contest”, så känns det på något sätt väldigt fel att sitta och följa tävlingen samtidigt som allt elände och lidande pågår som värst i Gaza och det land som många ser som ansvarigt för detta finns med bland deltagarna under fröjd och gamman som om inget hänt. Och så känner jag faktiskt oavsett hur stor skuld Israel har i det hela. Det är delvis just det där att Israel får komma till tals, samtidigt som Palestina kommer bort under all konfetti, som gör att alltsammans blir skevt och snedvridet. I vanliga fall har jag ju ingenting emot att titta på Eurovision fastän det finns lidande på olika håll i Europa och världen (tänker man så kan man över huvud taget inte roa sig med någonting!), men just i det här fallet är det som att vi har en konflikt med två förlorarsidor där den ena sidan får komma till tals men inte den andra. Det är krig i Ukraina men det är en ljuspunkt för dem att vara med i Eurovision. När det var krig i Bosnien så var de på samma sätt ändå med i Eurovision. Armenien och Azerbajdzjan är ovänner men det gör inget när de båda är med i Eurovision. I Israel-Palestina-fallet kommer en av de båda lidande sidorna att inte ha något Eurovision att muntra upp sig med utan tvärtom döljas från det.
Det hade känts mycket bättre bara om Palestina varit representerat i årets tävling genom Island. Ja, så hade ju kunnat bli fallet. Island var väldigt nära att skicka den i landet bosatte palestinske artisten Bashar Murad till Malmö, och om de hade gjort det, då tror jag att det inte hade blivit bråk utan att det tvärtom hade kunnat få en intressant diplomatisk effekt på plats och att det gjutits olja på vågorna. Nu blev det inte så, och där tror jag att det var en möjlighet som gick förlorad.
Som det nu är så kommer jag, även om jag alltså formellt inte har något emot att Israel är med, att sitta vid TV:n och känna att någonting skaver med alltihop. Plus att jag kommer att vara ruskigt nervös över risken för dålig stämning, buanden, protestaktioner, sceninvasioner och i värsta fall attentat. Det sistnämnda skulle vara förfärligt, men risken är rätt hög som jag ser det … och det är inget man vill bevittna i direktsändning precis. Då känns det nästan som det vore bättre att avstå alltsammans.

Egentligen finns det ett rätt enkelt sätt att undvika sådan här olust till nästa år, och andra år.
Nämligen att EBU ändrar inställning och låter alla länder vara med.
Ja, jag önskar mig faktiskt det. Det är förvisso ett radikalt förslag och en omsvängning från min sida, och det skulle säkerligen svida för många att låta Ryssland och Belarus komma tillbaka, men på ett sätt tror jag det skulle vara till nytta om de fick det. Då får EBU också givetvis tumma på sina behörighetsregler och bjuda in Palestina att delta (om de nu skulle tacka ja), plus Kosovo.
Om Eurovision ska vara en tävling som sprider ljuset från fredens lykta, då är det mest logiskt om verkligen alla länder i och kring Europa får belysas av den lyktan, oavsett vad de har för stridigheter med varandra. Då slipper man också alla dessa diskussioner och resonemang om att ”de får vara med, de får inte vara med” som i slutändan alltid blir godtyckliga på något sätt. Låt alla vara med. Punkt.
Och om inte det funkar, om det inte går att åstadkomma den sortens förbrödring, då anser jag att hela Eurovision Song Contest får läggas på is i några år – tills läget har lugnat sig och Europa kan tåla varandra igen. Som man gjorde med idrotten under andra världskriget.
Så som det går till nu kan det i längden inte fortsätta hålla på.