Så här låter det 2018 – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat på alla de 43 länderna i årets ESC – och det är dags för en första sammanfattning av hur det blir i år. Mer detaljerade omdömen och tips kommer senare naturligtvis, men här är det ”första intrycket”.

Precis som förra året anser Eurovision-fansen (och de inbitna Eurovision-tipparna) att det inte är något särskilt bra ESC-år. Och precis som förra året tycker jag att de överdriver. Det är sant att jag inte fått något riktigt stort ”wow”, det har funnits bättre och mer minnesvärda årgångar på det sättet, men nog hittar man en hel del trevligt i 2018 års startfält. Framför allt är det intressant på ett sätt som Melodifestivalen alldeles definitivt inte är, med en variationsrikedom i stil och uttryck som till stora delar saknas hemma i Sverige. I MF har det varit övervägande ”så som det brukar låta på listorna just nu” (eller snarare bleka kopior av denna listmusik) men populärmusik är verkligen mycket mer än så, och i årets Eurovision är den mångfalden representerad.
Fördelaktigt är också att det inte är lika mycket ”ballader” i år, utan fler låtar som är upptempo eller midtempo. Dessutom är andelen svenskbidrag något lägre detta år, och antalet länder som törs sjunga på sina egna språk något högre – det är en trend som märktes redan förra året, och den fortsätter nu, även om det går i sakta mak. Detta bidrar i mitt tycke till att göra startfältet intressant och givande, och det räcker för att jag ska få in den rätta entusiasmen. Sedan hade vissa tydligen velat ha en högre andel ”typiskt Eurovision” och/eller ”modernt topplistsound” … men som jag ser det är inte detta helt nödvändigt, variationen är viktigare.
Jag ska gå igenom några länder som är särskilt värda att kommentera, antingen för att jag själv fäst mig särskilt vid dem eller för att de har uppmärksammats mycket av andra.

Det land som är den största favoriten hittills i år är Israel, som sköt upp som en raket på oddslistan så fort låten ”Toy” med sångerskan Netta presenterades. Bidraget är också onekligen speciellt på många sätt. Först och främst ligger det rätt i tiden – det är ett bidrag i spåren av #metoo, och kan kännetecknas som ”feministisk dagispop” (med orientalisk krydda). Nästan som en omvänd ”Barbie Girl”, skulle jag säga, med rader som ”wonderwoman don’t you ever forget – you’re divine and he’s about to regret …” och framför allt refrängens ”I’m not your toy – you stupid boy!”

Netta har också en originell stil och utstrålning i sitt framförande av ”Toy”, och till detta kommer de tekniska finesserna, i form av de lustiga kacklande och spruttande ljud som sångerskan ger ifrån sig och som delvis alstras av en ”looper”. Det har diskuterats huruvida denna finess är förinspelad sång (som alltså ska förbjudas) eller om det är liveframförd musik (som alltså ska förbjudas) eller om det är någon sorts mellanting (som alltså ska tillåtas). Just nu lutar det åt det sistnämnda, och Israel lär nog därför göra intryck i Lissabon även tack vare de där ljudeffekterna.
Det enda som är synd, tycker jag personligen, är att själva låten bakom det feministiska budskapet och Nettas vokalistiska bravader egentligen inte är särskilt mycket att hurra för. Den är dagispop helt enkelt, och inte överdrivet märkvärdig sådan … kan den verkligen få sådant genomslag som ”Barbie Girl”, eller som ”Gangnam Style” som den också jämförts med? Jag tvivlar faktiskt lite på det. Men Israel har i alla fall sett till att bli uppmärksammade i ESC-kretsarna med det här, och är alltså en lågoddsare just nu. Vi får se om de fortsätter att vara det. Tel Aviv 2019 …?

Nej, ska det vara budskap i låtarna så föredrar jag nog hellre att Frankrike vinner. Först tog jag inte så stor notis om duon Madame Monsieur och deras låt ”Mercy”, men när jag lyssnade på texten och insåg vad den faktiskt handlar om så seglade den uppåt i snabb takt; fortsätter det så blir Frankrike snart min allra största favorit. ”Mercy” tar nämligen upp ämnet båtflyktingar, med en fantastisk berättande text och en titel som är mångtydig på minst fyra olika sätt (”mercy”, ”merci”, ”mer-sea”, ”mère sea”), och så är allt inslaget i en behaglig minimalistisk syntpopförpackning. Riktigt starkt.
Helt andra slags tongångar – men ändå intressant – är det från Tjeckien, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Den unge glasögonprydde rapparen/sångaren Mikolas Josef framför ”Lie To Me” med funkig slapbas och en frenetisk jazztrumpet som riktigt effektiv hook (”Epic Trumpet Guy”?), och det låter verkligen inte ”typiskt Eurovision” alls, snarare som fullständigt samtida topplist-hiphop … fast inte riktigt ändå … för Mikolas har något alldeles eget och originellt. Jag är riktigt nyfiken på hur långt det kan räcka för Tjeckien, som ju inte har nått några framgångar att tala om tidigare.

Något som gläder mig i år är att det är en lite högre andel rocklåtar än vanligt, och en av dem är till på köpet riktig hårdrock, nämligen bidraget från Ungern. Även om man inte begriper ett dyft av vad bandet AWS sjunger om på ungerska, så tycker jag att deras ”Viszlát nyár” är en läcker låt; experterna tjurar och påpekar att det inte är mycket melodi i den utan bara fulsång, men inte heller här håller jag med dem. Melodin är snygg, liksom det atmosfäriska kompet, och det kommer rentav en tonartshöjning på slutet. Ingen av de insatta verkar tro att Ungern kommer någon vart i år, men jag vill faktiskt utfärda en mycket kraftig skrällvarning – det är inte omöjligt att fler än jag gillar detta i maj.
Bland övriga rocknummer vill jag också lyfta fram Nederländerna, som fortsätter sin nutida vana att skicka country, men som i år presenterar en lite råare variant av den genren: country-bluesrock kan man säga, i en stil som ger mig associationer till Creedence Clearwater Revival och liknande. Artisten bakom, Waylon, var med i ESC 2014 som medlem i duon The Common Linnets och kom tvåa (ni vet, ”Calm After The Storm”, oerhört vacker liten sak, bästa låten det året). I ”Outlaw In ’Em” tar han i lite mer, men countrykänslan är kvar, och bra är det nu också.
Sedan får vi inte glömma Norge, som står för årets mest uppseendeväckande comeback. Forne ESC-vinnaren Alexander Rybak kommer tillbaka, men det är inte med någon ny ”Fairytale”, utan istället förvånar han med en besynnerlig, självironisk, hurtig bit med titeln ”That’s How You Write A Song”, i 70-talsdiscostil. Här anser många att den gode Rybak har gjort bort sig ordentligt, och jag är inte alldeles förtjust själv heller, men samtidigt har han en sådan karisma att man nog inte ska räkna ut honom på långa vägar ännu.

Andra länder jag vill nämna lite kort är Italien (som i likhet med Frankrike tar upp ett allvarligt samtidsämne, närmare bestämt terrorismen, i låten ”Non mi avete fatto niente”), Estland (operamelodin ”La Forza”, vacker så det förslår), Rumänien (en snygg låt som börjar lugnt men sedan slår över i arenarock med doft av både 80-tal och Coldplay) och Danmark (med en låt som anspelar i allra högsta grad på klichéer om vikingar och Game of Thrones, och en sångare som rentav ser ut precis som Tormund i den serien, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt läckert ändå). Jag hoppas också på att Litauen kan bli en outsider – de skickar något av det vackraste och mest finstämda man hört från litauiskt håll någonsin, i form av Ieva Zasimauskaitė och den lugna, svävande ”When We’re Old”.
Stilvariation finns det ju också gott om: förutom ovan nämnda exempel så får vi gospel från Österrike, ”feelgood-house” från Polen, balkanbrass från Moldavien och mer utpräglad balkansk etno från Serbien, någon sorts folkjazz från Georgien, en fullständigt olidligt sockersöt balladduett från Spanien, med mera med mera. Och för de svenska tittare som vill ha mer igenkänning så finns det fortfarande ett antal svenskbidrag, med det sound som är typiskt för sådana. Något för alla helt enkelt.

Det finns många fler länder jag skulle kunna säga något om, och egentligen kliar det redan nu i fingrarna på mig att få sätta igång i detalj med omdömena, men jag ska hålla mig ett litet tag till. Fortfarande finns det ju utrymme för mig att ändra uppfattning om många bidrag.
Jag har i alla fall fått in rätt känsla! Det blir en trivsam Eurovision-tillställning även detta år.

De 5 länder jag hittills lyssnat på (fast jag försökt att låta bli ...)

För närvarande är det den där tiden på året då jag desperat försöker att inte lyssna på för många färdiga Eurovisionbidrag i förväg.
På den punkten skiljer jag mig nog lite från andra Eurovisionfans. De flesta av dem brukar ju mer eller mindre kasta sig över alla uttagningar och bidragspresentationer från alla länderna, och i en hel del fall följa hela processen minutiöst. Men så gör alltså inte jag. Jag noterar i och för sig med intresse när ett land har sitt bidrag klart, men jag lyssnar för det mesta inte direkt utan försöker hålla mig ett tag till.
Från början beror detta på att J (min äkta hälft) inte har för vana att förhandslyssna på någonting innan ”Inför Eurovision” börjar i april, och att jag då ett tag av sympati med henne också lät bli att göra det – så att det inte skulle bli tråkigt när vi väl satt där och tittade på ”Inför” och jag redan hade hört en massa bidrag men inte hon. Numera spelar väl det där inte lika stor roll, men det sitter alltså lite i ryggmärgen och jag har därför fortfarande en viss spärr som gör att jag inte förhandskollar för mycket utan bara läser nyheterna om bidragen utan att starta videoklippen. (Det kan vara ett nog så spännande upplägg, att läsa en massa kommentarer och föreställa sig hur bidragen låter …)
Förutom då i en del fall, då nyfikenheten tar överhanden och jag bara måste kolla. Under februari och mars brukar dessa fall bli allt fler, samtidigt som jag av princip försöker fortsätta avhålla mig, och därför blir det liksom ett nytt bidrag här och ett där, fram till april då jag smäller till på allvar och lyssnar igenom rubbet.

Även i år är det på det här sättet, och antalet länder jag kollar upp ökar för närvarande sakta men säkert. Finland var givetvis de första jag bekantade mig med, men de räknas nästan inte riktigt, för just den uttagningen följer jag medvetet (då Finland av familjeskäl känns som mitt alternativa hemland). Däremot har jag mer ”gett efter” när det gäller Italien, Moldavien, Ungern och Kroatien, som jag alltså har tjuvstartat med.
Att döma av vad jag uppfattat så anser de flesta att 2017 ser ut att bli ett ganska blekt Eurovision-år. I så fall så har jag haft turen att lyssna på precis rätt länder, för det intryck jag fått hittills är att det inte är särskilt blekt utan tvärtom ganska intressant.

Mest lovande är naturligtvis Italien, som redan fått mycket beröm och tippas som en vinnare. Jag kan verkligen förstå varför. Vid en första anblick kan det se ut som en lite tramsig uppvisning med sångaren Francesco Gabbani (som låter ungefär som Eros Ramazzotti på rösten) och en dansare utklädd till gorilla, men bakom detta döljer sig ett riktigt fyndigt, konstnärligt och närmast avantgardistiskt bidrag, som är en satirisk känga till den samtida internetiserade västvärlden och dess självförvållade fördumning. Dessutom är själva låten riktigt catchig – ”Occidentali’s Karma” (d.v.s. ”västvärldens karma”) känns bättre för varje gång jag lyssnar på den. Den är en stor hit i Italien just nu och når mycket höga visningssiffror på YouTube, och i Kiev kommer den att bli att räkna med. Det känns redan nu som att jag kommer att bli nöjd om Italien vinner.
Men Finland är ju inte sämre. Jag kommenterade Norma Johns ”Blackbird” här på bloggen redan inför Finlands UMK-final i januari, och uttryckte då förhoppningen att den skulle vinna – vilket den sedan glädjande nog också gjorde. Det är alltjämt en låt som jag njuter ordentligt av att lyssna på: atmosfärisk och stämningsfull till tusen. Den verkar också uppskattas rätt mycket av andra ute i Europa, mer än finländska bidrag brukar, och om det inte vore för att Finland har fått en så taskig startlottning (första halvan av semi 1, och i värsta fall ihop med ett koppel andra ballader) så skulle jag se den som självskriven i final direkt. Nu löper den ändå viss risk att åka ut för tidigt, men vi ska hoppas att Finland undviker detta. Jag har i alla fall i ”Blackbird” hittat ytterligare en låt i kategorin ”mysig att lyssna på i hörlurarna i ett mörkt rum”, något som jag gärna ägnar mig åt med den allra vackraste stillsamma musiken.

Moldavien skickar Sunstroke Project – det nämnde jag som ett PS i ett inlägg häromveckan. Att den gruppen med sin saxofonist ”Epic Sax Guy”, vida känd som Internetfenomen långt bortom Eurovision, kommer tillbaka är trevligt bara det, och jag gillade också genast den låt de nu ställer upp med, ”Hey Mamma”. Även om den inte är lika bra som Epic Sax Guy-låten ”Run Away” 2010 så är det härligt spralligt och glatt på just det sätt som Moldavien ofta har varit bra på, och visst, en ihärdig liten trallvänlig saxofonslinga finns med i bilden nu också. Det kommer att liva upp i semi 1, absolut.
När det gäller Ungern så fortsätter de kompensera det faktum att landet politiskt inte är så sympatiskt, genom att skicka desto bättre Eurovisionbidrag. I år har de sin bästa låt sedan ”Running” 2014, nämligen den vemodiga, folkmusikartade ”Origo” med en mycket sorgsen fiol och omväxlande sång och rap av artisten Joci Pápai. Han är av romskt ursprung och framför tydligen låten på både ungerska och romani (även om jag till min stora förtret inte kan höra vad som är vad) och det hela sticker onekligen ut. Kanhända har man inspirerats lite av Jamala från förra året, som körde med en liknande stämning av allvarlig folkton (även om det här från Ungern är mer rytmiskt). I vilket fall uppskattar jag att Ungern kör med något annorlunda och i synnerhet att de faktiskt låter sig representeras av något romskt, med tanke på vad man hört om hur romer annars kan behandlas där i landet.
Det enda av mina ”provlyssnade länder” som jag möjligen höjer på ögonbrynen åt i negativ bemärkelse är Kroatien, men å andra sidan kan man inte kalla deras bidrag för tråkigt … Artisten Jacques Houdek sjunger ”My Friend”, en i grunden ganska ordinär (delvis svenskskriven) midtempolåt, men han har den lilla egenheten att han sjunger duett med sig själv, och växelvis låter som en vanlig popsångare som sjunger på engelska och en svulstig operatenor som sjunger på italienska. Något liknande har man sällan hört. Förmodligen blir det flopp i Kiev, men det finns också en möjlighet att Europa faktiskt tycker det är lite skoj och röstar på det, ungefär som man gjorde på Rumäniens sanslösa ”It’s My Life”-falsett 2013. I vilket fall har Kroatien sett till att de inte bara försvinner i mängden.

Ja, det här är de av årets Eurovisionbidrag som jag lyssnat på hittills. Och som sagt, jag tycker det är en lovande början, och är för närvarande lite sugen på att kolla även andra länder som verkar intressanta att döma av kommentarerna … som Lettland, Frankrike, Estland och Vitryssland.
Jag lär nog bli ännu mer nyfiken i takt med att fler bidrag droppar in, vilket de lär göra i snabb takt under kommande vecka, så vi får se hur bra jag klarar av det där att inte lyssna för mycket i förväg.