Semifinal 2 i ESC 2026: omdömen och snabbtips

Hallå igen! Då har vi kommit fram till semifinal två, som äger rum torsdagen den 14 maj.
Som jag redan sagt så kännetecknas den semifinalen i ännu högre grad av att här finns många länder som lagt en väldig omsorg på att få till låtar som ska vara snyggt uppbyggda och framföras med imponerande röstresurser – allt för att få juryerna att smälta, så som de gjorde för schweiziska Nemo 2024 och österrikiske JJ 2025. Länder som använder den taktiken är t.ex. Ukraina, Australien, Tjeckien, Lettland och Rumänien – för att inte tala om Frankrike, som är ett av de direktkvalificerade länder som också framträder denna kväll. Det är onekligen så man efter ett tag börjar sucka att jaha, nu kommer det ytterligare en operastämma. Men mot detta kontrasterar länder som Armenien, Norge och Bulgarien, som kommer med mer uppsluppna galenskaper. Vissa bidrag är för den delen också lite mittemellan.
Av de formella favoriterna är det fler som återfinns i den här semifinalen (även om den allra största favoriten Finland var i den första) och den anses därför vara den bättre semin, men jag håller nog inte riktigt med, det känns lite segare här. Dock finns det ljusglimtar. Här följer mina omdömen (klicka på landets namn så kommer klippet upp).

1. BULGARIEN – ”Bangaranga”, Dara.
Precis som i semifinal ett börjar vi med ett land som återkommer efter att ha varit borta ett litet tag, och som kör på det uppsluppna och fartiga spåret. Dock är Bulgarien inte fullt så medryckande som Moldavien i semi ett, det ska erkännas, och det här känns också mer ”plastigt” och gjort enligt ett välbekant mönster: en artist i form av en tidigare X-Factor-vinnare och en låt av ett internationellt team. Låten är i hög grad (även om det även finns en sådan där sydosteuropeisk tuta med också) uppbyggd kring det där enerverande, loopade ”bangaranga”, som jag inte vet vad det ska betyda men om det har något att göra med att låten är en ”banger” så stämmer det på sätt och vis. Fast inte i någon vidare positiv bemärkelse.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. AZERBAJDZJAN – ”Just Go”, Jiva.
Azerbajdzjan är just nu inne i en avgrundsdjup svacka, de har bara fått dåliga placeringar sedan de slutade ta svensk hjälp med sina bidrag, och det är inte mycket som tyder på att det går bättre i år. Det är inget alternativrockband de skickar den här gången utan en sångerska med en vemodig göra-slut-ballad, men den balladen är väldigt mycket efter standardsnitt (förutom text på azerbajdzjanska i sticket och något blåsinstrument från hemlandet) och så har hon fått den undanskymda startpositionen två och gör inget intryck alls. Tycker i alla fall inte jag spontant. Fast man vet ju aldrig … ibland kan vissa lågtempolåtar i precis den här stilen faktiskt sticka upp näsan och ta en finalplats, och på sätt och vis unnar jag Azerbajdzjan det när de nu faktiskt försöker med inhemska förmågor både bland artister och låtskrivare.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. RUMÄNIEN – ”Choke Me”, Alexandra Căpitănescu.
Det krävdes några lyssningar, men nu börjar jag gilla den här mer och mer. Rumänien är ytterligare ett land som gör comeback efter att ha varit borta ett litet tag, och det är inte utan energi som de gör sitt nya intåg. Den börjar som en elektropoplåt men blir sedan mer av ett rocknummer, särskilt i refrängen, där de distade gitarrerna kommer in och sångerskan glänser med en riktigt rivig stämma som hon dessutom börjar göra snygga operaskutt med. Synd bara att det är fler länder än Rumänien som gör på just det sättet i år och låter sina artister visa upp sin vokalistiska skicklighet (inspirerade av förra årets vinnare). Med mindre sådan konkurrens hade Alexandra kunnat gå riktigt långt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

4. LUXEMBURG – ”Mother Nature”, Eva Marija.
Slovenien är ju inte med i år eftersom de bojkottar, men de är representerade ändå eftersom Luxemburgs sångerska har slovenskt påbrå – även om hon är uppvuxen i Luxemburg. Det hon framför allt utmärker sig för är dock att hon under den sista minuten av sin låt får en fiol i handen och börjar spela på den (så Finland är inte ensamma om den saken). Och texten är som synes något slags naturhyllning. Det hela är rart och trevligt, men samtidigt ganska anonymt … det enda man kommer ihåg låten för i övrigt är det pizzicatoliknande riffet som framför allt hörs i inledningen (kommer det också från en fiol)?
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

5. TJECKIEN – ”Crossroads”, Daniel Zizka.
Ett annat bidrag som alldeles uppenbart har observerat hur vinnarlåten lät förra året – här ska det demonstrativt visas upp musikalitet och smak! Det börjar mycket stillsamt och andäktigt, med ett ljuvt arrangemang och vackra harmonier, och om det hade fortsatt så (eller möjligen bara ökat lite grann) så hade jag varit mycket belåten. Men tyvärr stegras det för mycket till en alltför melodramatisk, hejdundrande final där sångaren Daniel glider upp till de allra högsta höjderna, och även om det är beundransvärt gjort så suckar jag åt att det känns så föga originellt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Tjeckien framträder en av de direktkvalificerade:

FRANKRIKE – ”Regarde!”, Monroe.
En blott 17-årig klassiskt skolad mormonsk amerikansk-fransyska uppväxt i Utah är den som representerar Frankrike i år, och visst, nu blir det seriöst och proffsigt igen. Den här gången är låten ett slags kombination av gammal fransk schlager (den sorten vi har hört förut) och mer storslagen opera. Man kan inte ifrågasätta skickligheten, men precis som med Tjeckien blir jag helt enkelt bara mätt på dessa röstuppvisningar och undrar mest bara hur jurygrupperna egentligen kommer att bete sig i år när de har så mycket ”kvalitetsmusik” att välja på. Det kan bli en slutstrid mellan Frankrike och Finland sägs det … ja, vi får se, jag känner mig inte säker på något, förutom på att detta från Frankrike känns over-the-top för mig.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

6. ARMENIEN – ”Paloma Rumba”, Simón.
Kontrasten mot seriösa och professionella Frankrike är våldsam när Armenien kommer in med en mycket enkel, kort och koncis (inte mer än två en halv minut), infantil folklore-and-rock’n’roll-låt: på sätt och vis lika nonsensaktigt som Bulgariens ”Bangaranga” men mer frigjort kan man säga. Här är ambitionen verkligen bara att rocka loss och ha kul – ”rock this!” som sångaren Simón också utbrister då och då – och det är repetitivt och låten bygger mest bara på ett enda monotont riff och det är inte mycket till text, och så finns det med en syntetisk barnkör också som sjunger ”la-la-la-la-la”. Men i valet mellan Armeniens barnsligheter och Frankrike (och de andra beräknande bidragen som ska locka juryröster) så vet jag vad jag gillar mest. Vi behöver bli urballade ibland också i Eurovision och bara leva lite rock’n’roll, och detta har en spontanitet som smittar.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

7. SCHWEIZ – ”Alice”, Veronica Fusaro.
Egentligen är det sådant här man vill se mer av i Eurovision: en låt med enbart kvinnliga upphovspersoner, varav en är artisten själv, en indie-singer-songwriter som till på köpet sjunger om våld i nära relationer (är Alice en anspelning på The Lost Flowers of Alice Hart?). Ja, det är viktiga grejer, och låten är väl egentligen inte helt oäven med sin tydliga 6/8-takt som ger en känsla av 1950-tal, vilket man sedan har lagt rockinslag över så det har blivit modernare. Men jag får känslan av att det här är en låt som kommit till mer för textens skull än musikens. Risken finns också att publiken inte uppfattar tanken bakom och då drunknar numret i mängden.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. CYPERN – ”Jalla”, Antigoni.
Nej, här är det inte fråga om det välkända arabiska ordet ”jalla”, skynda (internationellt sett stavas det snarare ”yalla”), utan ett grekiskt ord som betyder ”mera” och som här uttalas på cypriotiskt sätt, ”dzjalla”. Ja, oavsett dialekt så är det ingen tvekan om att det är den grekisk-cypriotiska världen vi befinner oss i, för det är precis den rytmen och bozouki och dansa på bordet och ett och annat ”opa!” som slinker in också. Tolva från Grekland blir det direkt (och det brukar det ju bli). Men helt glatt är det inte utan det finns allt ett visst vemod i det hela, och det kanske inte är bara därför men det känns som festen i det stora hela blir lite avslagen. Cypern ramlar liksom ner från bordet mitt i alltihop.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Cypern framträder en av de direktkvalificerade:

ÖSTERRIKE – ”Tanzschein”, Cosmó.
Det är alldeles uppenbart att värdlandet Österrike inte vill arrangera Eurovision två år i rad. För att undvika det tar de till ett grepp som också ibland har varit deras signum i tävlingen, nämligen att driva med oss. ”Tanzschein” betyder ungefär ”dans-körkort”, men texten handlar snarare om safari med diverse vilda djur, som Simon & Garfunkels ”At The Zoo” fast tramsigare … ja, allra mest får jag förstås associationer till Tyskarna från Lund. Komik är det i alla fall, absolut inget annat, och Österrike lär väl få några poäng från Tyskland så att det inte blir en pinsam nolla, men långt ner kommer de att hamna.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

9. LETTLAND – ”Ēnā”, Atvara.
Uppmuntrade av förra årets relativa framgång med avancerad kvinnlig vokalgrupp på lettiska prövar Lettland det egna språket även i år, fast denna gång skickar man istället en enda sångerska och en lugnare låt. Det börjar lovande och låter stundtals väldigt vackert, med Atvaras spröda och klagande röst i den första refrängen. Men tyvärr faller även letterna i den alltför välbekanta fällan att skruva upp för mycket efter ett tag, så att det bara blir pompöst tråkigt – inte minst för att det (som jag redan sagt) finns ett antal andra i årets Eurovision som gör samma sak.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. DANMARK – ”Før vi går hjem”, Søren Torpegaard Lund.
Som synes sjunger Danmark på danska i år, vilket de inte gör så ofta och sist de försökte (2021) blev det flopp. Nu däremot verkar många tro att det kan gå bra för landet, trots språket, för det här är en låt som känns som väldigt tidsenlig pop (och texten framstår också som väldigt modern poppoesi när jag läser den, även om det naturligtvis inte är någon annan än danskarna själva som kommer att uppfatta vad som sjunges 😊). Och här finns en viss suggestivitet och karisma hos sångaren. Likväl blir jag personligen inte så såld på det här, det känns som många låtar jag hört förr, och refrängen är för tam och det där syntknattret i verserna är direkt kopierat från Loreens ”Tattoo”.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

11. AUSTRALIEN – ”Eclipse”, Delta Goodrem.
I det här partiet av startfältet kommer flera högt tippade länder efter varandra: härnäst har vi Australien, som omedelbart seglade upp i oddsen när det meddelades att det var Delta Goodrem som skulle representera dem. Hon är tydligen något av en världsstjärna från ”down under” (jag får pinsamt nog medge att jag själv inte hört talas om henne) och varje gång det är en ”riktig artist” med i Eurovision blir det ju ett väldigt ståhej. Men hysterin lade sig en aning när man väl fick höra låten, för ärligt talat – det är inget märkvärdigt med den alls. Faktum är att det inte ens går att placera den som ballad eller upptempo, då den har både-och, och för mig blir detta bara ”meh”-radiopop utan gnista, trots en bra sånginsats. Stjärnstatus är bara en etikett och inget annat: vad som är bra musik avgörs av så många andra faktorer också.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

12. UKRAINA – ”Ridnym”, Leléka.
Något är fel med Eurovision när till och med Ukraina missar att göra intryck … de brukar ju alltid vara bland de bästa, men i år har jag, de gånger jag lyssnat igenom bidragen, tänkt ”vänta nu, vilket land är det här nu då, javisstja det var ju Ukraina”. Egentligen följer de sitt vanliga mönster, med en låt som är lite engelska och lite ukrainska, och med en aning folklore här och där i produktionen. Men det är inte lika utpräglat nu, utan det här är mer en filmlåtsliknande ballad som trots att refrängmelodislingan är vacker känns mer som bakgrundsmusik. När sedan Leléka mot slutet av låten sjunger ett långt, lååångt glissando upp mot allt högre operahöjder så gäspar jag igen åt att det är ännu ett land som vill impa på jurygruppernas musikexperter.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Ukraina framträder en av de direktkvalificerade:

STORBRITANNIEN – ”Eins, Zwei, Drei”, Look Mum No Computer.
Nej då, när Storbritannien är i farten är det ingen fara för att det ska bli seriöst … I år har de fått tag i något slags youtuber (det är väl bara i de sammanhangen man kan kalla sig för Look Mum No Computer) som tydligen ändå är en viss profil ute i cyberrymden, där han experimenterar med att göra elektromusik med gammal vintage-utrustning. Hur det brukar låta i vanliga fall vet jag inte, men här har han (med hjälp av internationella proffs, irriterande nog) fått till en imbecill dänga som mest framstår som något slags internt brittiskt skämt, framfört på ett gastande sätt på frän engelsk dialekt. Visst kan jag roas av det, låten är lite av en öronmask också och Storbritannien ska ha credd för ett originellt försök, men många kommer nog att missa den eventuella poängen.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

13. ALBANIEN – ”Nân”, Alis.
Många tycker nog det är tur att förinspelad bakgrundssång är tillåten i Eurovision numera – det har Albanien också sannerligen utnyttjat, då de vräker på med stor maffig kör (så att det mer låter som sextio personer än sex) redan i början av sin låt. Det fortsätter sedan i samma stil med en ständig körkuliss bakom sångaren. Och det är tur att den finns där, för något annat vettigt består bidraget egentligen inte av, även om Alis också själv tar i allt vad han orkar. Konsten att göra väldigt mycket av väldigt lite och sedan ändå missa att göra intryck.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. MALTA – ”Bella”, Aidan.
Åhå, blir det 40-talsstil nu helt plötsligt? Det låter i alla fall så i början av låten, lite som Portugals odödliga vinnare ”Amar pelos dois” 2017, och jag vaggas med av denna gammalmodiga stämning (i positiv bemärkelse). Men tyvärr varar inte magin så länge, för det börjar snart kännas tjatigt och pratigt och sångaren sätter igång att upprepa sitt ”bella bella bella” på ungefär samma sätt som när Caroline af Ugglas sjöng ”Snälla snälla” fast sämre. När produktionen sedan sväller till mot slutet tappar jag alldeles definitivt fokus.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. NORGE – ”Ya Ya Ya”, Jonas Lovv.
Grannländerna Finland och Danmark har det ju varit snack om under försäsongen, men däremot inte om Norge, så när jag skulle lyssna på det norska bidraget hade jag inga förväntningar. Men jag blev glatt överraskad – norrmännen är på precis samma bekymmerslösa spår som Armenien och kommer i år med en enkel liten rocklåt, som nog kan sägas vara precis så simpel som dess titel antyder, men som likväl är en trallvänlig sak som livar upp och sätter sig ordentligt på hjärnan. När den nu också får gå sist ut i sin semifinal så blir den en välbehövlig energikick efter alla mediokra låtar som föregått den. Oseriöst tycker kanske en del att det är (och det är väl därför entusiasmen varit så låg) men jag tycker den funkar, det är möjligt att den rentav skräller sig upp högt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Det var alla. Som ni nog märkte har jag på frågan om finalavancemang skrivit ”kanske” för ovanligt många av de här låtarna, och faktiskt inte ”nej” på någon alls, och det säger en del om hur svårt det är att tippa denna semi. Jag känner mig bara säker på Danmark, Rumänien och Ukraina som finalister – ja, och så på Norge också, mest för att de är sist ut och sticker ut så mycket. Ukraina är ju också svåra att tippa emot om man säger så, och Danmark och Rumänien verkar stabila.
I övrigt är det förfärligt svårt, och det beror naturligtvis på att man inte vet vilka av alla dessa juryvänliga låtar som faktiskt kommer att lyckas tilltala juryn – det är ju liksom inte rimligt att alla kommer att göra det. Plus att det är minst lika oförutsägbart vad tittarna ska tycka och i hur hög grad deras och juryns poäng väger upp eller neutraliserar varandra.
Men Azerbajdzjan borde faktiskt inte ha så mycket att hämta, de får förmodligen ganska lite av tittarna och inte tillräckligt av juryn för att väga upp det. Dem utesluter jag. Även Schweiz och Luxemburg känns som de kan gå lite under radarn, med tidiga startnummer och budskap som kanske inte helt når fram. Sedan har vi svåra fall som Tjeckien och Lettland, som jag misstänker nog är i viss mån beroende av juryn för att få tillräckligt med poäng – och det är inte säkert att juryn hörsammar dem, de kan eventuellt ha fullt upp med att ösa poäng över Australien, Rumänien eller Danmark.
Andra ytterligt svårbedömda länder är Albanien och Malta (sena startpositioner men inte direkt minnesvärda), och även Bulgarien och Cypern. Och så kommer Armenien mitt i allt, kommer juryn att avsky dem och är Norge en för svår konkurrent för dem?
Det känns i slutändan som jag mest bara chansar och slumpar det här, men jag tror som sagt att Azerbajdzjan, Schweiz och Luxemburg får lämna oss (Luxemburg i så fall för första gången sedan de gjorde comeback i tävlingen 2024) och att det blir Lettland och Albanien som gör dem sällskap. De sistnämnda två är juryvänliga men inte tillräckligt mycket, det blir nog det som avgör.
Då får vi fram en finalistlista bestående av Bulgarien, Rumänien, Tjeckien, Armenien, Cypern, Danmark, Australien, Ukraina, Malta, Norge. Ja, det är kanske en lämplig avvägning med alla de faktorer som kan spela in.
Jag har i övrigt inte så mycket mer att säga, utan det är lika bra att vänta in programmet och se hur det går. På sätt och vis skulle man lika gärna kunna lotta resultatet … och en sak jag ändå är rätt säker på är att det kommer att bli väldigt spretigt och förmodligen stora kontraster mellan tittar- och juryrösterna. Men på ett sätt är det väl så det ska vara i ett spännande Eurovision.
Väl mött vid TV:n!

Min genomgång av semifinal 1

Semifinal 1 i ESC 2026: omdömen och snabbtips

Goddagens! Nu drar det ihop sig, tisdagen den 12 maj drar Eurovision Song Contest 2026 igång i den österrikiska huvudstaden Wien, med semifinal 1. Och i detta inlägg återfinner ni mina mer detaljerade omdömen om de enskilda låtarna i denna semifinal.
De båda deltävlingarna är kvalitetsmässigt ganska jämna i år, men jag skulle nog ändå säga att det är den här som är snäppet bättre och även något intressantare att uppmärksamma. Delvis beror det på att det är här jag hittar mina två främsta personliga favoriter i Eurovision i år (Georgien och Moldavien), men det är ju också här vi har Sverige, och kraftigt förhandstippade Finland, och dessutom Israel som alltid drar uppmärksamheten till sig av olika skäl.
Hur kommer det att gå för alla dessa? Tja, eftersom det bara är femton länder som tävlar och tio av dem som går vidare så är det ju så att säga dubbelt så lätt att gå till final som att missa den, men ändå, det är fem länder som ska lämna oss och som vanligt är det inte så enkelt att gissa vilka.
Vi ger oss i alla fall i kast med mina omdömen. Som vanligt: det jag bedömer av låtarna är det jag hört på Spotify och sett på YouTube (mest det förstnämnda), på skalan 1 till 10, och om ni klickar på landets namn så kommer YouTube-klippet upp.

1. MOLDAVIEN – ”Viva, Moldova!”, Satoshi.
Det här är verkligen den perfekta låten att inleda hela kalaset med – det är Eurovision så det bara skriker om det (så att tittarna verkligen inte ska missa vad det är de råkat få in på TV:n) och dessutom är det arketypen av Moldavien i Eurovision. Moldaverna är tillbaka efter ett års uppehåll och de använder sitt typiska recept: uppsluppen glädje och lättsamhet och knas och Balkan-folklore, nu dessutom i en låt som rent konkret bjuder in resten av Europa till Moldavien och skulle kunna vara framtagen direkt av landets turistministerium. Jag rycks med, helt klart, och får lust att både åka till Moldavien och att rösta på dem. ”Welcome to Moldova – welcome to Eurovision!” Som om det skulle behöva sägas.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

2. SVERIGE – ”My System”, Felicia.
Va? Sverige med startnummer två? Nej, det hör inte till vanligheterna – det har inte hänt sedan man slutade lotta startordningen i ESC att producenterna har behandlat oss så. Och lite olycksbådande känns det ju, för nummer två brukar som bekant ofta tilldelas de tråkigare låtarna, de där som i bästa fall är dark horses och som är tänkta att dra ner tempot som kontrast efter en medryckande start. Det är nu också så att Felicia lite grann drabbas av den effekten – efter Moldaviens inledning framstår hon som rätt blek och tam, med ett intetsägande technodisconummer. Är det verkligen tamt på riktigt, och löper Sverige i så fall risk att missa finalen för att vi blir bortglömda? Ja, jag kan nog inte svära på att det går vägen, men ser man nyktert på det så har vi ändå en hyfsat stark låt med ett pulserande vemod och en övertygande sångerska och det borde räcka.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. KROATIEN – ”Andromeda”, Lelek.
I ännu högre grad än Sverige tror jag att Kroatien med sitt tidiga startnummer löper risk att komma bort. Det är visserligen ett bidrag i en stil som har förekommit tidigare i Eurovision och som ibland har funkat bra, nämligen typisk östeuropeisk ”gäll damkörsång” – senast förra året gjorde Lettland hyggligt bra ifrån sig med det, och även Ukraina och Polen har testat liknande. Men även om det låter proffsigt och låten samtidigt dundrar på mörkt och dramatiskt, med en lite sagoaktig ton så där, så kan det nog ändå gå många förbi för det är liksom inget man kommer ihåg.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. GREKLAND – ”Ferto”, Akylas.
Det jag framför allt tänker om den här låten är att den är en grekisk ”Gangnam Style”: stundtals är den konkret lik denna världsplåga. Och sedan kan jag inte tänka så mycket mer, jag fastnar liksom vid att den är enfaldig och enerverande på ungefär samma sätt. Man kan väl uppskatta att den är på grekiska och att det även kommer in lite snurrande grekiska instrument här och där, men nej, det hjälper inte. Av de låtar som är mer ”tittarfriande” i år är det denna som är högst tippad, och jag kan för all del tänka mig att en del gillar det, men hos mig ligger den inte speciellt högt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

5. PORTUGAL – ”Rosa”, Bandidos do Cante.
Eurovision vore väl inte Eurovision om inte Portugal som vanligt stack emellan med något som är helt utan kontakt med resten av Europa. Här är det en grupp herrar, ”Sångbanditerna”, som sjunger långsamt och värdigt i kör, i en låt som till på köpet börjar med ett långt parti som enbart är a cappella. Den portugisiska fadon är inte jättetydlig men finns med som influens, som det brukar vara. Själv gäspar jag ganska mycket åt detta, men det är svårtippat, för det har hänt fler än en gång att Portugal varit just så här såsiga men ändå lyckats gå till final med sina sömnpiller, kanske för att de jämt är så annorlunda.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. GEORGIEN – ”On Replay”, Bzikebi.
Nu blir det däremot fart på mig! Gruppen Bzikebi deltog som tioåringar för Georgien i Junior Eurovision Song Contest 2008, och då vann de, med en surrig låt på tema bin och mer eller mindre utklädda till bin också. Inte för att jag har något som helst intresse för JESC, men just detta uppfattade jag faktiskt när det begav sig. Nu har de små bina vuxit till sig och vill vara med bland de stora – ungefär som om A-Teens skulle vilja vara med i Melodifestivalen. Eller vänta nu … det var de ju också … 😊 ja, hur som helst så förväntade jag mig inga underverk av en grupp med den bakgrunden, men jag har blivit riktigt positivt överraskad av Bzikebi och 2026 års georgiska bidrag. Precis som bl.a. Moldavien är det ett fartigt och medryckande nummer, och dansvänligt, fast med en mörkare ton i produktionen och en lätt kromatisk melodi som gör låten exotisk på ett lite mer spännande sätt. Framför allt är det refrängens snabba ”la-la-la-la-la-la-la-la-laa”-slinga (en mer uthärdlig variant av gruppens bi-drag från 2008) som behagfullt sätter sig. Ja, jag diggar Georgien kraftigt i år och har dem som min allra största favorit – och det händer inte ofta. Hoppas, hoppas att det blir final och en framskjuten placering där.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:

ITALIEN – ”Per sempre si”, Sal Da Vinci.
Italien tar ett kraftigt steg tillbaka i tiden i år och parkerar i 70-talets disco, i samma stil som ”I Will Survive” och sådant. Jag är inte särskilt imponerad utan tycker det känns daterat på ett negativt sätt … menlöst helt enkelt, och så är det en alltför pladdrig text som mest bara distraherar (något som märkligt nog ofta är fallet med de italienska bidragen därifrån Sanremo). Om detta hade tävlat för San Marino så hade Europa hånskrattat och de hade kommit sist. Nu är det Italien och dem ska man aldrig underskatta, det är möjligt att de får till det på scen, men spontant är det alltså inget för mig.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

7. FINLAND – ”Liekinheitin”, Linda Lampenius & Pete Parkkonen.
Här har vi då det bidrag som är mest favorittippat i år – och till detta ställer jag mig ytterst frågande. Finland? Favorit? Skulle Finland kunna charma jurygrupperna så mycket att de lyfter upp sig över Israel som utan tvekan kommer att få flest tittarröster? Finland? Röster från juryn? Med en låt på finska? Nej, aldrig på tiden. Sådant händer inte, det blir ett präktigt favoritfall det här. Det som lett så många in i villfarelsen är väl (förutom Linda Lampenius överdrivna stjärnstatus) att ”Liekinheitin” är ett praktfullt nummer med klassiska influenser precis som de senaste två årens ESC-vinnare. Jag kan själv sträcka mig så långt som att jag tycker fiolinslagen är tjusiga – nu får ju Linda till och med spela på riktigt, har det precis blivit bestämt – och att det är en kompetent låt, men samtidigt saknar den också den riktiga dynamiken (den har ju t.ex. ingen ordentlig avslutande refräng) och den är kort och gott ingen odödlig segrare. Till final går Finland, men de vinner inte.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

8. MONTENEGRO – ”Nova zora”, Tamara Živković.
Montenegro brukar ofta få kämpa i den här tävlingen: det är ju ett tämligen litet land utan jättemycket resurser för att få fram något vettigt, och det de får fram blir ofta oinspirerade balkanballader som är som gjorda för att komma i botten med. Därför är det glädjande att de nu i år har lyckats höja tempot och intensiteten – de sjunger alltjämt på det egna språket (delvis), men det här är en popdunkare med viss dramatik i de svulstiga körerna och en liten ”o-oh o-o-oh”-hook. Fortfarande är det inte säkert att det går hem, för låten är ändå inte riktigt vad den hade kunnat vara och nu har ju också Montenegro fått en otacksam startposition direkt efter upphaussade Finland. Men jag skulle unna dem en finalplats.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. ESTLAND – ”Too Epic To Be True”, Vanilla Ninja.
Här har vi ett återseende många år i efterhand. Tjejgruppen Vanilla Ninja – ett estniskt Sahara Hotnights – var med i Eurovision 2005 och jag minns att de var bland de bästa det året, med låten ”Cool Vibes”. Problemet var bara att det helt omotiverat var Schweiz de tävlade för och inte Estland. Nu däremot ställer ett återförenat Vanilla Ninja upp för hemlandets räkning, och låtskrivare är Sven Lõhmus som skrivit tidigare fantastiska estniska bidrag som ”Rändajad” (2009) och ”Rockefeller Street” (2011). Då kan det väl inte bli annat än bra nu? Mja … jo … det är väl inget större fel på låten, det är poprock och upptempo och som sagt Sahara Hotnights-vibbar, men samtidigt känns det som alla parter är trötta på något sätt och saknar den riktiga energin, och trots titeln blir det inte speciellt episkt. Det är ett sådant bidrag som ingen ogillar men som ingen heller röstar på.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

10. ISRAEL – ”Michelle”, Noam Bettan.
I år kommenterar jag inte de politiska spänningarna och konflikterna vidare – det får räcka med att säga att Israel garanterat blir bland de tre som får flest tittarröster i år också (sannolikt rentav allra flest), tack vare alla de tittare som häpet och belåtet konstaterar vid TV:n att det är ju allt bra förunderligt att just Israel råkar ha den bästa låten precis vartenda år. 😉 Jag som brukar försöka bedöma alla länder lika tycker för min del att Israel sänkt sig ett snäpp den här gången, jämfört med 2025 då de var näst bäst. Istället för en dramatisk vemodig ballad med undertoner av terrortragedi ger de sig detta år in på renodlad fransk amour i valstakt, och sångaren Noam sjunger också huvudsakligen på franska i låten (och lite på hebreiska och engelska). Han vet uppenbarligen vad han gör, men jag har börjat bli ganska trött på just den här sortens frankofila musik i Eurovision och för mig känns det ganska ointressant, oavsett vilket land det kommer från.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:

TYSKLAND – ”Fire”, Sarah Engels.
Slätstrukna Tyskland har detta år valt att vara slätstrukna på det sättet att de valt bidrag i en stil som vi ofta brukar höra från t.ex. Malta eller Cypern, och som dessa länder ibland haft framgång med, vilket väl är orsaken till att tyskarna söker influenser åt det hållet. Lätt exotiskt, rytmbaserat på ett visst Eurovision-aktigt sätt, och på scenen blir det säkerligen en show med mycket dans och en del eldsflammor (som ju också titeln antyder). Men ack, det är fortfarande … ja, precis, slätstruket, och ljummet istället för hett.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

11. BELGIEN – ”Dancing On The Ice”, Essyla.
När det gäller Belgien så försöker de rätt ofta vara pretentiösa, och skicka låtar som är lite djärva och ovanliga i sitt uttryck (även visuellt sett) men samtidigt ska fungera som kommersiella hits. Det går ärligt talat inte hem särskilt ofta, och det tror jag inte det gör nu heller. Svårt att säga vad det är för stil i den här låten egentligen, kanske kan den beskrivas som något slags funkaktig elektro, eventuellt med influenser av Billie Eilish om man är på riktigt snällt humör. Eller nej, inte det heller. Det är en sångerska och en låt som försöker vara allt på en gång och blir ingenting alls.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

12. LITAUEN – ”Sólo quiero más”, Lion Ceccah.
Den här låten börjar mycket vackert och intressant, med en sångare som är uppklädd och sminkad till staty (ungefär som i Mozarts Don Giovanni), och det är klassisk dramatik på ett vackert sätt – särskilt de där stråk-flöjtdrillarna en bit in i första versen. Men tyvärr blir det mycket tråkigare när refrängen tar vid, slängkappan åker av och det kommer in en omotiverad discorytm. I resten av låten ägnar jag mig sedan mest bara åt att observera hur många olika språk texten egentligen består av (jag tror det är sådär fem-sex stycken), något annat spännande finns inte att göra. Dock kan det kanske ändå bli final för Litauen och eventuellt även en hög placering där, för jag tror juryn uppskattar paketet och det är nog uträknat så också.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. SAN MARINO – ”Superstar”, Senhit.
San Marino brukar i Eurovision kännetecknas av att 1. de ofta representeras av en artist som redan representerat dem tidigare, och 2. de tar in någon helt omotiverad aktör i sina bidrag. I år blir det båda sakerna samtidigt. Senhit har sjungit för San Marino både 2011 och 2021, andra gången fick hon oväntat sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida, och när hon nu dyker upp en tredje gång så har hon slagit sig ihop med ingen mindre än den gamle androgyne 80-talsstjärnan Boy George (från Culture Club, ni vet, ”Do You Really Want To Hurt Me”). Om han verkligen kommer att vara med i Wien är emellertid oklart, men hans röst hörs i låten och numera får man ju ha förinspelad sång i ESC. Nåväl, vad kan jag säga om själva musiken då? Jo, låten som Senhit och i viss mån Boy George framför är en lite besynnerlig sak, där versen är rätt entonig funkdisco men det däremot i refrängen kommer in en massa fläskigt syntbrass i bästa 80-talsstil. Låtskrivare är (förutom artisterna själva) Anderz Wrethov och flera andra av de där typerna som brukar samlas på låtskrivarläger och skriva ESC-bidrag, och jag blir inte klok på om den här låten bara är en restprodukt från dem eller om den verkligen är skräddarsydd för San Marino som ett slags experiment. Oavsett vilket tycker jag att det som helhet är okej, men inte mer, och sannolikt chanslöst.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. POLEN – ”Pray”, Alicja.
”Pray” heter låten, den börjar också med ett textparti som låter som en bön, och framför allt finns ju gospelsoundet där så att den andliga miljön blir fullständig. En bit in i låten slår det över till mer modern RNB, med rappade partier, men i refrängen är det alltjämt gospelkörerna och sångerskans gudfruktiga wailande som dominerar. Är det här verkligen ett polskt bidrag? Låter snarare som något direkt från Georgia … och jag är inte helt säker på att Europa kommer att digga det, för det som låter alltför amerikaniserat når sällan framgång i den här tävlingen. Som helhet är dessutom låten alltför tråkig, även om Alicja förvisso sjunger bra.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. SERBIEN – ”Kraj mene”, Lavina.
Några låtar åt det mer rockiga hållet finns det i årets ESC, men det är från Serbien det dundrar, bullrar och vrålas som mest. Dock inte på något lättsmält sätt precis. Lavina är ett band som spelar progressiv rock, och det märks också på den avancerade (för att inte säga besynnerliga) harmoniken och tonaliteten i de framviskade verserna till deras låt. Refrängen är mer konventionell, och den dystra och svarta stämningen och tyngden (och kontrasten mot allt annat i startfältet) gör att jag gillar det här ganska skapligt. Det är i samma fack som andra ”riktiga” hårdrocksbidrag från senare år, som ungerska ”Viszlat nyar” från 2018 eller litauiska ”Tavo akys” från förra året.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Sammantaget är det här ett startfält med hyfsad variation, även om man (som jag redan sagt i ett tidigare inlägg) kan dela upp bidragen i två huvudgrupper: de som tydligt försöker charma juryn (bl.a. Finland, Israel, Litauen, Polen) och de som tydligt försöker charma tittarna (bl.a. Moldavien, Grekland, Georgien). Detta kommer dock att bli ännu tydligare i semifinal 2 på torsdag, kan jag förvarna om. Men det hela är intressant eftersom EBU just i år råkar ha återinfört juryn i semifinalerna: de senaste tre åren har det ju bara varit tittarröster där och jury först i finalen, men nu är det 50-50 mellan tittare och jury igen i samtliga omröstningar. Att tippa semifinalresultaten blir därför nu svårare igen, då det gäller att förutsäga vilka länder som charmar båda sidorna tillräckligt mycket, och det är ju ingen enkel sak eftersom bidragen ofta är inriktade på bara en av dem.
Om jag ska ge mig på ett tips, och börjar i ”fel” ände och försöker plocka fram dem som åker ut istället för dem som klarar sig, så tror jag att de länder som får lämna oss på tisdagskvällen blir Kroatien, Montenegro, Belgien, Estland och San Marino. Sedan finns det ytterligare några som är kraftigt hotade, nämligen Polen, Portugal, Moldavien och Georgien, men där har jag en viss föraning om att juryn kan bli räddningen för såväl Polen som Portugal (även om det kan hända att de skrapar ihop så det räcker även från tittarna) och att Moldavien och Georgien går hem lika mycket hos tittarna som de gör hos mig personligen och att det alltså inte gör något att juryn förmodligen dissar dem i hög grad. Säker är jag inte på detta, men det känns hyfsat troligt.
Jag känner mig däremot rätt säker på att Kroatien som sagt kommer bort i sin tidiga startposition, att Montenegro får en aning för lite poäng av både tittare och jury och därför snubblar på mållinjen, och att Belgien är alltför udda utan att vara särskilt ihågkomliga för det. Estland lutar jag åt att de kommer att göra ett alltför urvattnat intryck, och San Marino framstår nog som vanligt som alltför amatörmässiga, utan att kunna räddas av någon Boy George-faktor. (Minilandet brukar ju rätt ofta ha problem och på sin höjd slinka med till final då och då med rätt liten marginal, och i år går nog inte ens det.)
Mina tio finalister blir då Moldavien, Sverige, Grekland, Portugal, Georgien, Finland, Israel, Litauen, Polen, Serbien. Av dem är det vissa som känns objektivt självklara. Israel har numera en lika säker ständig finalplats som förr i tiden Ryssland. Finland pallar än så länge för favoritskapet, Grekland väcker viss uppmärksamhet och Litauen brukar klara sig för det mesta. Serbien går ut sist med sin tunga progressiva hårdrock och det har de nog en stor fördel av. Och jag skulle nog trots allt bli rätt förvånad om Sverige lyckades hamna under topp 10 av bara femton deltagare. Det skulle vara en anmärkningsvärd flopp i så fall, och jag tror om inte annat att juryn förhindrar floppen i fråga.
Stämmer mitt tips så innebär det för övrigt att det bland finalisterna blir övervikt på den tidigare halvan av startfältet. Men sådant kan hända, och den är också onekligen den starkare halvan – det är därför jag har varit lite orolig att Sverige inte klarar konkurrensen, men som sagt, det tror jag nu ändå att Felicia gör.
Vid elvatiden på kvällen den 12 maj vet vi hur det gick – och fortsätt gärna vid tillfälle med att läsa mina omdömen om bidragen i semifinal 2, två dagar senare.

Min genomgång av semifinal 2

Semifinal 2 i ESC 2025: omdömen och snabbtips

Välkomna tillbaka! Nu har det blivit dags att ta en titt på semifinal 2 i årets Eurovision, som kommer att äga rum torsdagen den 15 maj. Sverige röstar inte i denna semi, så för svenska tittare är det bara att luta sig tillbaka och njuta medan andra länder vi känner är nervösa (t.ex. Finland, men de har knappast något att vara nervösa för, de är bland dem som säkert lär fixa det).
Njuta är det lättare att göra i semi 2 än i semi 1, åtminstone i mitt tycke, för den här semin är enligt mig starkare än tisdagens: majoriteten av de låtar jag fäst mig vid återfinns här. Samtidigt är det också här som vi finner de tre mest utpräglade av de bidrag i år som innehåller sexuella referenser … det handlar om Australien, Malta och nämnda Finland, och om man förfasas av att sådana saker omnämns i en familjevänlig tävling så ska man kanske stänga av under dessa bidrag. Även om jag personligen tycker att det är synnerligen larvigt med den moderna tidens återuppståndna sextabun och för den delen uppfattningen att Eurovision måste vara anpassat för barn.
Hur som helst så utgörs semifinal 2 nu inte bara av en massa oanständigheter – eller av plojbidrag i allmänhet som det dyker upp några av här också – utan det finns en del även för mer hängivna musikälskare. Österrike bjuder på smak och klass och kunnande med sin operapop, Litauen har creddig indierock och Lettland folkmusik med snygga röstharmonier, och så har vi ju ett finstämt nummer från Israel, som jag misstänker att vissa tittar på (och röstar på) bara för att det är just Israel … men låten är onekligen bra.
Här följer mina omdömen om de sexton semi 2-bidragen.

1. AUSTRALIEN – ”Milkshake Man”, Go-Jo.
Precis som i semifinal 1 inleds startfältet med ett fartigt och lätt komiskt nummer, och det är också ett av flera av årets Eurovision-bidrag som anspelar på sex. På vilket sätt det gör det anstränger jag mig att försöka glömma … jag säger till mig själv att låten bara handlar rent bokstavligt om milkshake, och i den meningen är den ganska lyckad. Faktiskt har den det gemensamt med Estland från semi 1 att det till och med är en i grunden alldeles utmärkt låt bakom en tramsig fasad. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är något med soundet som känns som typisk australiensisk poprock – något slags ödslig bakgrund à la Icehouse, liksom. Det fanns i Australiens förträffliga bidrag från 2023, ”Promise” med Voyager, och det kommer igen här.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. MONTENEGRO – ”Dobrodošli”, Nina Žižić.
Montenegro är tillbaka i tävlingen igen efter ett par års uppehåll, och man önskar ju att de ska få mersmak nu och inte hoppa av igen, men med det här bidraget lär de nog tyvärr bli kvar i semin. Landets melodifestival vanns egentligen av en spexartad låt med titeln ”Clickbait”, men den blev kort därefter struken och istället får tvåan Nina Žižić åka till Basel med denna dramatiska ballad (om kvinnokamp på något sätt tror jag) på montenegrinska. Kanske är det smartare med tanke på att startfältet här i ESC redan flödar över av spex, men det hjälper inte att sticka emellan med en ballad när den är så väldigt anonym. Märkligt nog, då den ändå delvis har framställts av proffs-Eurovision-låtskrivaren Darko Dimitrov som redan hjälpt andra Balkanländer till bra placeringar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

3. IRLAND – ”Laika Party”, Emmy.
Det enda irländska med årets bidrag från Irland är att en av upphovskvinnorna är irländsk – i övrigt är personerna bakom låten norska, teamet är norskt och sångerskan norsk (och låten tillkommen på ett låtskrivarläger i Norge). Och låten handlar om en rysk hund, nämligen Lajka, ni vet den stackars hunden som var den första levande varelsen i rymden men som dog där uppe (år 1957). I den här låten gjorde hon inte det, utan vi har här en käck och tämligen dagispoppig, klämmig bit om att Lajka i själva verket festar loss uppe i rymden. En idé som kanske hade kunnat kläckas av grupper som Aqua, men de hade säkerligen gjort det bättre. Här känns det liksom bara barnsligt, och den enda behållningen – förutom ordleken att ”Laika party” låter som ”like a party” – är en småläcker tonartshöjning mot slutet.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. LETTLAND – ”Bur man laimi”, Tautumeitas.
Efter Irlands plast kommer däremot här något helt annat. Gällt sjungande damkörer har vi visserligen hört förr i Eurovision, det är en stor grej i många östeuropeiska länders folkmusik, men jag har hittills inte tröttnat och den här gruppen lettiska sångerskor framför en onekligen snygg komposition (på eget språk också). Det låter verkligen inte illa när alla deras röster i olika stämmor liksom svävar ihop med varandra, till ackompanjemanget av ett intensivt klapprande slagverksrytmspår. Men samtidigt finns här en paradox: styckets huvudmeloditema är alltför enkelt minimalistiskt (bara fyra nedåtgående toner som upprepas många gånger), samtidigt som numret som helhet är för avancerat, och sammantaget kan det bli så att Europas TV-tittare helt enkelt bara sitter som fågelholkar inför detta. Jag ser gärna att jag har fel, men jag tror Lettland kan få det svårt.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

5. ARMENIEN – ”Survivor”, Parg.
En låt som kanske kan räknas som ”rockbidrag”, den låter stundtals rätt tuff, med gott om distade gitarrer och så … men nej, i längden infinner sig inte den rätta känslan och i refrängen slår det alltför mycket om till någon sorts ”discorock” istället, med mer fokus på blinkande ljuseffekter och sångarens glittriga dress än på rockröj. Det är förvisso kul att se och höra något i den här stilen från Armenien, som man inte riktigt förknippar med genren, men då ska man ju helst komma ihåg låten efteråt också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. ÖSTERRIKE – ”Wasted Love”, JJ.
Om man någon gång ska använda uttrycket att en sångare har ”en riktig pipa” så ska man göra det nu – för här kommer Österrike med ett operapopnummer där den unge manlige sångaren JJ gör en helt otrolig insats med sin kontratenorstämma – som snarast låter som en renodlad sopran, och då förstår ni kanske varför man kan snacka ”pipa”. Själva låten är sedan inte bland det bästa eller märkvärdigaste man hört, men han lyfter den avsevärt. Det är som fjolårets vinnare Nemo (som ju också sjöng pipigt och skickligt), men med ytterligare en dimension. Mot slutet går det kanhända till överdrift, då det blir lite hackande specialeffekter på sången också för att mjölka kossan på ännu mer, men det låter läckert då med. Om det inte blir något av skämt- och plojbidragen som vinner i år så gör Österrike det, inte minst för att juryn kommer att överösa JJ med poäng.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Österrike framträder en av de direktkvalificerade:

STORBRITANNIEN – ”What The Hell Just Happened?”, Remember Monday.
”Who The Hell Is Edgar?” sjöng Österrikes artister för två år sedan, och Storbritannien slänger nu själva in ett bidrag med en liknande helvetisk titel. Vilket jag tycker är rätt magstarkt av dem då de fått moralpanik av vissa andra låttitlar (se nedan), men om ordet ”hell” nu är tillåtet så är det väl det. Låten i fråga framförs av en tjejtrio som verkar kunna sina saker och har meriter (till skillnad från många andra brittiska ESC-artister), men deras samspelta sånginsats hjälper inte riktigt det faktum att låten är ganska rörig och växlar mellan tempon och stilar på ett förbryllande sätt. Som en lustig kombination av Queen och Destiny’s Child. Inget jag tar till mig direkt.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

7. GREKLAND – ”Asteromata”, Klavdia.
Sångerska som ser ut som en ny Nana Mouskouri (ni vet, med långt mörkt hår och glasögon) sjunger en låt som börjar lovande, med ensam och ödsligt ekande a cappella-sång. Tyvärr behålls inte denna lätt magiska känsla när det kommer in fler instrument, utan då blir det mest som en enda uppvisning i sorgset ylande med etniskt komp. Även om grekiska är ett väldigt vackert sångspråk och texten tydligen också handlar om något så relevant som flyktingar och deras längtan tillbaka hem.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. LITAUEN – ”Tavo akys”, Katarsis.
Litauen hör till de länder som ”skickar vad de känner för” och som också ibland lyckas engagera just den sortens artister som i andra länder (t.ex. Sverige) skyr Eurovision som pesten. I år representeras landet av en indierockgrupp, med en mycket dov och ödesmättad rocklåt med titeln ”Dina ögon”, präglad av otydlig vemodig sång på litauiska, dystert pinglande gitarrer och dundrande trummor. Det är något helt annat än alla de andra bidragen och jag gillar det bara för den sakens skull, men det är verkligen ingen dum låt annars heller. Dess nackdel är att den tyvärr blir något tjatig under den sista tredjedelen, då det där ordet ”tavo” (”dina”) tas om i en mörk desperat oändlighet.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. MALTA – ”Serving”, Miriana Conte.
Malta väckte stor uppmärksamhet när den här låten vann deras uttagning, för den hette från början ”Kant”, och det betyder sång på maltesiska – men det låter ju samtidigt som ett fult könsord på engelska, och det utnyttjade man med flit i refrängens ”serving kant”. Det var mer än BBC i Storbritannien ville låta tittarna höra på familjevänlig sändningstid, och de fick EBU att säga nix nej och Malta blev tvungna att stryka det fula ordet. Personligen tycker jag det var rena rama hyckleriet av BBC, som ju själva kommer med ”What The Hell Just Happened” (se ovan) vilket jag faktiskt tycker är värre – det är så typiskt pryda anglosaxare att tycka att runda ord är särskilt fasansfulla! Men hur som helst så heter Maltas låt nu bara ”Serving” – fast man kan ju räkna med att publiken i Basel kommer att fylla i det som fattas 😊 varför hela åtgärden framstår som rätt meningslös. Vad gäller själva låten så är den inte lika intressant som sin (strukna) titel, den hade nog faktiskt behövt den där hooken. Ett ganska enkelt rytmiskt och pulserande nummer som mest bygger på sångerskans utstrålning och som sagt på sin fräckhet.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. GEORGIEN – ”Freedom”, Mariam Shengelia.
Georgien håller tyvärr på att gå i totalt fel riktning politiskt just nu, och då är det väl ganska symptomatiskt att de skickar en låt som heter ”Freedom” – sådana förljugna fred- och frihetsbidrag brukade ju länge vara t.ex. Rysslands specialitet. Dock märks det inte så mycket av det eventuellt förljugna i själva låten, för en stor del av den är faktiskt på georgiska. Musikaliskt är den är en ganska slätstruken kombination av lite olika ingredienser: i verserna låter artisten mest som en sextiotalsjazzig nattklubbssångerska (en sådan där som kråmar sig och klänger på flygeln), refrängen är som en stor Disney-ballad och vissa etniska inslag med georgiska soldater syns också till. Men som helhet blir allting väldigt platt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:

FRANKRIKE – ”Maman”, Louane.
Frankrike har på senare år i Eurovision återfallit i sin tradition av känsliga chanson-ballader på franska, och det har fungerat ganska bra – kan det rentav bli vinst i år när de nu gör ett försök till i samma stil? Nja, trots att landet ligger högt på oddslistorna tror jag inte riktigt det. Louane sjunger mycket rörande om sin egen framlidna mamma, det är en snygg melodi också och stråkar i bakgrunden som inte är så dumma, men det hela är faktiskt ändå lite … sömngivande. Framför allt finns det konkurrens i det sorgsna facket, i form av Schweiz (som har nästan exakt samma sorts låt) men även av Nederländerna och Israel. Så någon fransk seger blir det förmodligen inte.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

11. DANMARK – ”Hallucination”, Sissal.
Loreen-influenserna är tydliga här, och jag gillar förvisso den mörkt blippande syntbakgrunden som är särskilt tydlig i låtens början. Tyvärr mattas den biten av senare och refrängen ”hallu-u-u-u-u” börjar dominera på ett tjatigt sätt, och man märker att även om Sissal har en inte alls oäven röst (en aning mörk och sträv, à la Adele) och körerna också är snygga, så framstår det hela som ett blekt försök att kopiera just Loreen. Dock kan det räcka för att ta Danmark till final för första gången på några år, förutsatt att scenshowen blir bättre än den är i videon.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

12. TJECKIEN – ”Kiss Kiss Goodbye”, Adonxs.
Det var ett tag sedan vi sist såg Slovakien i tävlingen, men här kommer det en artist som faktiskt är slovak, även om han tävlar för grannlandet Tjeckien. Hade han ställt upp för hemlandet istället hade han kunnat ge Slovakien deras bästa resultat någonsin (inte för att det nu hade krävts särskilt mycket för det). För det här är en kompetent poplåt i 6/8-takt med vissa sextiotals- och Bond-vibbar. Den massiva bakgrundskören är läcker och refrängen sätter sig. Dock begriper jag inte vad sticket (där låten plötsligt får en helt annan rytm och tempo) har med det hela att göra, men man ska kanske lämna dörren öppen för Tjeckien som en dark horse.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. LUXEMBURG – ”La poupée monte le son”, Laura Thorn.
År 1965 vann France Gall Eurovision för Luxemburg med ”Poupée de cire, poupée de son” – en riktig popklassiker av Serge Gainsbourg, med en ordvitsig text. Ordet "son" kan betyda både ”ljud” och ”spån”/”stoppning”, och låtens titel kan följaktligen översättas på ett ungefär med antingen ”vaxdocka, trasdocka” eller ”vaxdocka, ljuddocka”: textens poäng var alltså att France Gall sjöng tänkvärt om sig själv som en marionett till sångerska som styrs av andra. Detta tema återanvänder Luxemburg nu sextio år senare i ”La poupée monte le son”, ”dockan höjer ljudet”, eller som man också kan säga ”dockan bestiger spånet”. Lika dubbeltydigt nu med andra ord, och budskapet är givetvis att nu tar sångerskan själv kontrollen! Man får medge att det är snyggt, och 2025 års låt innehåller även musikaliskt vissa blinkningar till förlagan. Själv går jag absolut igång på det här och tycker att refrängen till på köpet är väldigt angenämt trallvänlig. Men det finns en uppenbar risk att Eurovision-tittarna inte alls uppfattar den raffinerade tanken bakom, utan bara ser en tämligen amatörmässig lolita-uppvisning, för artisten är kanske inte den mest rutinerade om sanningen ska fram. Om Luxemburg går till final kan det bli en annan femma, för i finalen är juryn med och de kanske också fattar grejen, men först ska semifinalen med 100 % tittare klaras av och det blir inte så lätt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. ISRAEL – ”New Day Will Rise”, Yuval Raphael.
Så har vi Den Stora Vattendelaren här igen då … blir det en upprepning av förra årets dåliga stämning, när nu Israel får vara med på nytt? Ja, i bloggande stund ser situationen dessvärre inte så lovande ut, varken i Gaza eller i ESC-kretsarna ☹ men vi får väl se. Israel verkar i alla fall även detta år subtilt vilja plocka vissa sympati- och martyrpoäng, för utöver att låten är en andäktig sak som delvis passar in i kategorin ”fredssång” så är sångerskan rentav en av dem som var gisslan i Gaza, och hon har själv sagt att hon är fullt beredd på att nu låta sig buas ut av en (underförstått) stygg publik. Svårhanterligt, för jag vill absolut respektera Yuval och hennes erfarenheter, men det är något med det hela som ger mig en konstig känsla ... det blir ett slags narrativ från Israel som inte kan balanseras av någon annan part (för Palestina är ju inte med). Men i alla fall, nu ska jag försöka att enbart bedöma låten – och på den punkten medger jag att det är utan tvekan en väldigt fin låt. Bättre än förra årets israeliska bidrag, fastän det var i en mycket liknande stil. Den här har en vackrare melodi, mer innerlig sång och ett uttryck som för mig känns mer äkta, trots taktikvarningarna. Det är inte helt uteslutet att jag i slutändan kommer att tycka att Israel är allra bäst, och då tänker jag rösta på dem, för man ska alltid rösta på den bästa låten.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:

TYSKLAND – ”Baller”, Abor & Tynna.
Kontrasten kunde inte vara större mellan Israels finkänsliga upplevelse och det som här följer. Det finns en fördel med Tysklands låt i år och det är att den är på tyska, den åtgärden ska de ha beröm för – men där tar fördelarna slut, för det är en ruskigt monoton och störig låt som bara känns hackig och mekanisk och … ja, jag vet inte vad. Ungefär som om man tagit ”99 Luftballons” och lagt den i en tvättmaskin och sedan centrifugerat den länge och väl tills det bara var fragment kvar. Jag står i alla fall inte ut med detta någon längre stund.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

15. SERBIEN – ”Mila”, Princ.
Ingen Eurovision-årgång är komplett utan en balkanballad på något sydslaviskt språk, och även om Montenegro kommer med något liknande i början av denna deltävling så gör Serbien det bättre. Sångaren Princ ser visserligen med sin rockliknande stil lite ut som han har råkat hamna i fel genre, men han sjunger med den rätta känslan (mot slutet blir det också mer power) och har en del sceneffekter med sig – att han kommer ner på scenen på en stor måne är inte så dumt. Dock fortfarande inget balkanmästerverk.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

16. FINLAND – ”Ich komme”, Erika Vikman.
Den här låten växer verkligen för mig. Jag var ju inte särdeles imponerad när jag först hörde den inför UMK (se tidigare inlägg), men nu seglar den hela tiden uppåt och blir bättre och bättre. Fortfarande är det så att den börjar lite tamt, men när den väl kommer igång gör den det med besked – den där mass-stadion-publik-effekten på refrängens ”ich-kom-me, ich-kom-me” är minst sagt mäktig, och när sticket kommer in med de knattrande U2-aktiga gitarrerna i kombination med Erikas Lady Gaga-liknande pratsång, då blir det verkligen imponerande bra. Varpå det hela når en klimax (en orgasm kanske? 😉) som klipps tvärs av. Med en snygg scenshow och publikhavet i Basel som hjälper till, och om Erika kan göra en kraftfull sceninsats, så kan det här paketet bli riktigt farligt – trots att hon av EBU tvingats justera scenkläderna för att bli mer ”rumsren” så finns det mycket kvar. Och apropå det, när det gäller låtens oanständiga tema så har jag själv inga problem med det utan tycker tvärtom att det är en fullt berättigad reaktion på det onödiga ny-pryderi som blir allt vanligare i nutiden. Det har jag redan varit inne på ovan och kan analysera ännu mer framöver – just nu så skrålar jag bara ”ich komme!” och ”heja Suomi!”
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Hur går det i den här tävlingsomgången då? Precis som i semi 1 kan man se att jag har skrivit ”kanske” ganska ofta och nu till och med ännu oftare. Det är bara Österrike, Tjeckien, Israel och Finland jag ser som självklara finalister, och bara Montenegro jag ser som körda – i övrigt är det ovisst. Men jag får även här tänka ett par varv till, och när jag gör det så kommer jag fram till följande lista med tio länder som klarar sig:
Armenien, Österrike, Grekland, Litauen, Malta, Danmark, Tjeckien, Israel, Serbien, Finland.
Medan Australien, Montenegro, Irland, Lettland, Georgien och Luxemburg får respass.
Fråga mig sedan inte hur jag kommer fram till detta närmare bestämt. Jag har bara en känsla av vissa saker – som att de båda plojartade snuskbidragen från Australien och Malta inte bägge två kommer att locka tillräckligt många tittare, och att det då av dem blir Australien som går bet, kanske för att de trampar över för mycket. Vidare får jag nog envisas med att Irland på samma sätt kommer att framstå som alltför barnsliga i rutan, och att Lettland trots ett vackert försök inte kommer att lyckas … i båda de fallen kan också deras tidiga startnummer kanske spela in. Där har vi å andra sidan en fördel för Serbien, som brukar kunna ta finalplatser med sina balkanballader och nog har förutsättningar att göra det den här gången också. Och något säger mig att även om Danmarks låt inte är vad man kan kalla märkvärdig, så förmår landet åtminstone bryta sin långvariga icke-kvalifikationsrad i år. Medan Europa inte kommer att förstå Luxemburgs bidrag. Tyvärr. Jag får klara mig utan såväl dem som Australien och Lettland (som jag ju också gillar). Men Litauen får jag nog med.
Det är mycket instinkt här som synes, men jag kan nästan inte göra på något annat sätt – numera kommer man ju heller ingen vart med att titta på vilka som ”brukar” gå till final och inte, för semifinaler har vi haft i många år nu och sett att alla i praktiken kan klara dem och alla kan missa. Det blir då mer en fråga om vad tittarna vill ha just nu, och det är verkligen inte lätt att förutsäga.
Detta är i alla fall vad jag tror just nu, och på torsdag kväll vet vi. Jag blir i alla fall kraftigt besviken om inte Erika Vikman kommer med till final. Men det lär hon göra, och se till att Finland blir representerade dubbelt upp där.
Jag återkommer med mina kommentarer efter att först semifinal 1 och sedan semifinal 2 har genomförts. Vi hörs!

Min genomgång av semifinal 1