Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

Så här låter det 2023 – mitt första intryck av de 37

Sådär, nu har jag lyssnat på alla årets Eurovision-bidrag minst en gång var. Härmed förklarar jag min egen personliga Eurovision-säsong invigd. (Fanfar!)
Det gick något fortare än vanligt detta år att lyssna på en låt per dag, för det är ju bara 37 länder som ska tävla den här gången. Både Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien har hoppat av sedan i fjol, vilket är beklagligt, men en inte helt oväntad följd av det ekonomiska kaos som har varit alltsedan, ja ni vet, Putin och sånt som man inte ens behöver förklara.
Dock är det glädjande att de flesta länderna ändå faktiskt har ansett det värt att muntra upp sig med Eurovision i alla fall och att det är tillräckligt många kvar för att någorlunda fylla ut två semifinaler. Och kvaliteten på ländernas låtar har också höjts, skulle jag nog också vilja påstå.

Förhandssnacket har annars hittills varit så ensidigt att det känns ganska meningslöst att följa Eurovision-trådar och kommentarer för närvarande. Alla anser att Sverige kommer att ta hem det och att Loreen med ”Tattoo” blir den andra artisten som vinner två gånger, och om någon är fräck nog att påpeka att andra länder också kan ha en chans så blir vederbörande genast utskälld och idiotförklarad med hjälp av allsköns GIF:ar. När det gäller tvåan och trean så är det på samma sätt uteslutande Finlands ”Cha Cha Cha” och Norges ”Queen of Kings” som nämns, så om man får tro de där tongångarna från de allt mer nervpåfrestande s.k. fansen så blir det alltså Norden som dominerar totalt i år. Ja, tillsammans med fjolårsvinnaren Ukraina, som ju fortfarande anses kunna räkna med massor av sympatiröster.
Dessutom uppmärksammas det hela tiden i fankretsar att semifinal 1 i år är många hästlängder bättre än semifinal 2 … och så finns det ett par särskilt markanta hatobjekt i form av Polen (eftersom deras bidrag valdes framför ESC-fansens klara favorit i en misstänkt korrumperad uttagning) och San Marino (eftersom deras tämligen mesiga rockbidrag enligt många är generande amatörmässigt).
Håller jag med om det där? Är verkligen Sverige en så stor förhandsfavorit? Och hur är det med övriga länders kvalitet och hur är de båda semifinalerna när man jämför dem?

Ja, att Sverige har mycket goda vinstchanser kan jag knappast förneka. Loreen står sig med lätthet i konkurrensen, och även om hon måste ändra i sitt scennummer (det är också ett påstående som florerat envist på sistone) så är låten i sig ändå stark nog att vinna alltihop. Jag ska inte börja tippa redan nu, men visst ser det hyggligt ut för svensk del.
Vilket dock inte alls innebär att övriga länder ska ignoreras. Det är inte på något sätt avgjort på förhand, särskilt inte som juryer alltid är oförutsägbara och tittarnas humör omväxlande. Finlands bidrag, ”Cha Cha Cha” med Käärijä, gillade jag ju skarpt redan innan det hade vunnit UMK, och för närvarande står jag och väger mellan om jag gillar Finland eller Sverige mest. (Svårt att avgöra eftersom låtarna är så olika.) Finland har i år verkligen hittat något som kan slå, och kan mycket väl få sin bästa placering sedan Lordi och sin bästa placering någonsin med en låt på finska – det sistnämnda är väldigt kul bara det. Det är ingen som ens nämner att språket skulle vara en nackdel för Finland, som det alltid har spekulerats kring tidigare. Nästan surrealistiskt.

Det ligger säkert också något i att Norge och Ukraina kan få ett ord med i laget, men de låtarna (pop i sagoton från Norge och något slags RNB i krigsstämning från Ukraina) har jag personligen ännu inte gripits av riktigt. Däremot har jag fått ett gäng andra favoriter, men dem ska jag strax återkomma till. Mer objektivt sett bland troliga toppkandidater vill jag istället tillsammans med de fyra redan nämnda lyfta fram Österrike, som skickar något av ett skämtbidrag, men onekligen ett ganska medryckande och meme-aktigt sådant: ”Who The Hell Is Edgar?” tramsar duon Teya & Salena, och sjunger ”Poe-Poe-Poe-Poe-Poe-Poe” så man blir alldeles galen. (Ja, för det är alltså skräckromantikern Edgar Allan Poe som på detta sätt nu blir förevigad i Eurovision.) Övertygar gör också Tjeckien, med tjejbandet Vesna och deras fräscha och lätt etniska popdänga ”My Sister’s Crown”. Plus att man väl aldrig ska glömma bort Italien: därifrån blir det typisk smäktande romantik igen, med den tidigare deltagaren Marco Mengoni som vann Sanremo i stor stil.

Men de favoriter jag själv har hittat fram till förutom Sverige och Finland, det är (än så länge, det kan givetvis ändras) ett urval bestående av Serbien, Moldavien, Nederländerna och något otippat Australien.
Serbien körde ju lite avant-garde förra året och gör en liknande ovanlig grej nu: ett mörkt och säreget nummer med lätt mystiska tongångar, vilket jag går igång på direkt. Likaså på Moldavien, som är ett av de länder som kör med etnopop i år och som har fått till den rätta kombinationen av just etno och pop. Nederländerna brukar utmärka sig för hyfsat god smak i Eurovision och har en väldigt snygg och välgjord poprockballadduett av det slaget som brukar kallas för ”bra på riktigt” (jag måste tyvärr ta till den beskrivningen i brist på bättre termer). Och Australien, som annars inte har imponerat nämnvärt på mig under de år de fått vara med, skickar nu en arenarockaktig låt med ett sound som träffar mig helt rätt.

Fem av de här sex länderna jag nu räknade upp som dem jag själv tycker bäst om råkar vara från semifinal 1. Och av de som hålls som favoriter i stort är också majoriteten därifrån. När jag lyssnar igenom alltsammans i rätt startordning märker jag också ganska tydligt att de flesta av de bästa, intressantaste och mest variationsrika bidragen finns i semi 1. Det råder alltså knappast något tvivel om att den semin glänser betydligt mer i år. På den punkten har alla tyckarna uppenbarligen rätt.
Men det är klart att även om man tar en överblick över alla de 37 som helhet så finns det – som vanligt, naturligtvis – en rik flora av musik av olika slag. Det är inte ett år med ett enda balladträsk, och inte heller något utpräglat ”rockår”. Här finns kabarémusik från Portugal, dissonant orientalisk folkton från Spanien, glamhårdrock från Tyskland, ett politiskt knasnummer från Kroatien och britpop från Azerbajdzjan, för att nämna några.
Sedan är det sant att jag även i år saknar den där riktiga favoriten – den som får mig att utbrista i ett hänfört ”wow!” och genast lyssna om och om igen och dela ut 10 av 10 i betyg. Det är alltid lika trevligt när detta händer, och visst händer det ibland (vissa år rentav flera gånger om), men i år händer det inte. Startfältet är på så vis lite jämntjockt kan man säga. Men lägstanivån anser jag har höjts en liten bit detta år också.
För övrigt gläder jag mig åt att trenden med svenskbidrag fortsätter att avta. Såvitt jag kan se är det förutom Sverige själva bara Cypern (naturligtvis) och Polen som har tagit hjälp av oss i år. Till och med Azerbajdzjan håller sig till inhemska förmågor nu. Och av de 33 deltagarländer som inte har engelska som officiellt språk är det i år 14 som helt eller delvis sjunger på det egna språket. Det är nästan hälften, och en klar uppgång. Frågan är bara om en seger för Loreen skulle medföra att den positiva utvecklingen där länderna litar på sig själva avstannar och det börjar bli svenskdominans igen … låt oss verkligen hoppas att så inte blir fallet.

Ja, nu var det väl inte mer jag hade på hjärtat för närvarande, utan nu ska jag fortsätta lyssna intresserat och så skriva mina omdömen och tips. De kommer om ett par veckor, när det närmar sig på allvar. Till dess får väl ni läsare själva utforska alla årets bidrag – och som sagt, dem jag själv gillar bäst just nu är alltså Sverige, Finland, Serbien, Moldavien, Nederländerna och Australien. Men det håller ni andra säkert inte alls med om. 😊 Sätt igång att lyssna och tycka bara.

Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.