Så låter det 2026 – mitt första intryck av de 35

Nu har jag, sent omsider (har hoppat över vissa dagar i min ”ett-land-per-dag-genomgång” p.g.a. andra aktiviteter och allmän tidsbrist), lyssnat igenom årets 35 Eurovision-bidrag.
Inom kort ska jag börja skriva mina omdömen om dem allihop, och lägga ut här med början någon vecka före den första semifinalen, men först kommer här som brukligt är mitt sammanfattande, generella första intryck efter ännu inte särskilt många lyssningar på varje land.
Kort sagt: vad kan vi förvänta oss på Eurovision i Wien, efter vad jag hört hittills?

En slutsats började jag komma fram till redan på ett ganska tidigt stadium under min genomlyssning. Nämligen att länderna detta år i rätt så hög grad kan sägas vara indelade i två grupper: dels de länder som kör seriöst och vill locka till sig juryröster med de stilar och de musikaliska insatser som de tror att jurygrupperna gillar, och dels de som istället siktar in sig på sprallighet, upptempo och spontanitet, kanske mer med tittarröster i åtanke. Det känns som att det är ovanligt tydligt polariserat på det viset i år, även om det finns vissa länder som är mittemellan också.
Och det är länderna i den förstnämnda gruppen som just nu är mest favorittippade ute i Eurovisionvärlden – men själv tilltalas jag mer av de sistnämnda.

Det allra bästa exemplet är Finland. De har ett bra tag nu legat tämligen överlägset etta i oddsen, och detta med ett bidrag som med Eurovisionmått mätt får sägas vara ganska ”pretentiöst”. Ja, jag har ju kommenterat det redan när det var UMK-final: det är fiolmästarinnan Linda Lampenius och hennes sångarpartner Pete Parkkonen som framför låten ”Liekinheitin” (”eldkastare”), och det är i samma anda som de senaste två årens ESC-vinnare från Schweiz och Österrike: snyggt gjort och klassiska influenser och ett visst mått av estetisk briljans och smakfull uppvisning. En vinnarkandidat helt i tiden, och det har mycket med juryn att göra: eftersom de föregående två vinnarna var smakfulla bidrag som blev upplyfta till seger av juryn så ligger det nära till hands att tro att juryn gillar detta från Finland också.
Men själv är jag fortfarande inte så väldigt tjusad. Jag tycker ”Liekinheitin” i längden är en lite småtråkig låt, även om den är snygg, och jag fattar verkligen inte hur bidraget kan vara så högt tippat som det är. Enligt min åsikt hade Finland mycket hellre fått vinna med Erika Vikman förra året eller Käärijä för tre år sedan … det hade varit avsevärt roligare.
Sedan kommer fenomenet igen även i flera av de andra bidrag som är tippade att placera sig högt och kanske utmana Lampenius/Parkkonen. Frankrike till exempel är oddstvåa, och har på samma sätt en juryvänlig låt – men för mig känns den bara som ytterligare ett stycke franskt smäktande stuk, inget speciellt engagerande alls. Likadant med tredjefavoriten Danmark: där är det visserligen något mer danspoppigt (om än på danska), men även där känns det på något sätt tillrättalagt för att juryn ska rösta på det. Och Australien likaså … och sedan finns det även längre ner på oddslistan en hel del länder som man känner att de försökt göra något liknande som Österrike och Schweiz och göra intryck med ren beräknande proffsighet (och storslagna operaröster). I de flesta fall blir det för mig mest bara tråkigt.

Nej, då gillar jag alltså mycket bättre de mer tokiga bidragen – som i de flesta fall inte är speciellt favorittippade, om man undantar Grekland som faktiskt är oddsfemma just nu, och typiskt nog är det bidraget ett av dem jag inte är så förtjust i bland de spralliga.

De länder jag hittills har fäst mig mest vid, på så vis att jag blir sugen på att lyssna på dem igen, det är istället Moldavien, Georgien och Norge. Samtliga rätt så osökt får man nog säga, och inget av de länderna har uppmärksammats nämnvärt av ESC-tyckarna än så länge, men för mig sticker de ut på ett positivt sätt. Moldavien är det kanske inte så konstigt att jag gillar förstås, de gör comeback efter att ha stått över förra året (då jag saknade dem kraftigt), och det är ju rätt ofta så med Moldavien att varje gång de sticker upp näsan i ESC så blir det smittsam glädjeyra och precis så är det nu också. ”Viva Moldova” heter bidraget, och det är en titel som genast skvallrar om vad det är för balkaniserat muntert knas som väntar – och jag föll pladask på nytt givetvis. Nästan lika muntert är det i Georgiens bidrag ”On Replay”, som dessutom känns spännande rent tonalitetsmässigt sett och som framförs av gruppen Bzikebi som vann Junior Eurovision Song Contest utklädda till bin när de var mindre. Ja, för min del kan de nu gärna få vinna den stora versionen också (vuxna och utan bi-tema). Sedan har vi då Norge, som var ett grannland jag inte var beredd på att få som favorit (det har ju varit mycket mer snack om Finland och Danmark) men norrmännen har en lätt rockaktig upptempolåt, ”Ya Ya Ya”, som även den smittar mig på ett sätt som alla de där juryvänliga bidragen inte gör.

Det känns helt enkelt som att jag går helt emot strömmen och den allmänna meningen i mitt spontana intryck av årets Eurovisionbidrag. Juryfrierierna utgör en stor del av startfältet, en annan stor del är tittarfrierierna, och det är de senare som är mer befriande frierier, så att säga. Särskilt då de mer udda av dem, i mina ögon och öron.
Vissa dark horses och specialfall finns sedan för övrigt också, till exempel Serbien som kommer med något slags märklig, mörk, progressiv hårdrock, och deras lilla granne Montenegro som svänger om från balkanballader till popsound och nog får sägas ha en viss chans att hyfsa till sin tävlingsstatistik på kuppen.
Men jag kan väl inte säga att det är någon vidare stark Eurovisionomgång … det känns som att det finns en viss trötthet i låtuppbådet och att länderna inte orkat satsa så stort längre (vilket väl kanske inte heller är så konstigt med alla konflikter som tär på tävlingen). Men det är väl just det som gör att jag reagerar när de udda glädjepillren kommer. De är liksom välbehövliga på något sätt.

Hur är det då förresten med det land som tyvärr råkar vara orsaken till den relativt lågmälda stämningen, nämligen Israel? En och annan kanske är nyfiken på om jag tror att publiksympatierna tar överhanden så att Israel vinner i år, efter att ha varit nära två år i rad (särskilt förra året)?
Här tror jag att det finns en klar chans – eller risk, beroende på hur man ser det – att det går på det viset. Israel har visserligen ett sämre bidrag detta år, vilket också återspeglas på oddslistan där de inte ligger riktigt så högt som de skulle kunna göra. Låten är denna gång inte en känslosam dov ballad med fredssångsundertoner utan istället något av en fransk chanson med titeln ”Michelle” (just det där franska har ju använts flitigt på senare år, inte bara av Frankrike själva). Den hör därmed till den typiskt ”juryvänliga” gruppen i startfältet, vilket ju Israel kan behöva eftersom juryn motarbetat dem 2025 och 2024. Det kommer säkert juryn att göra nu också trots landets ansträngning, men en tittarfavorit kommer Israel att bli i år igen (fastän det nu saknas anspelningar på 7 oktober-gisslandramat) och eftersom juryn i år har så väldigt många juryvänliga låtar att rösta på så finns det faktiskt en möjlighet att dess röster blir väldigt spridda och att en tittarfavorit därför kliver upp och vinner. Vilket då kan bli Israel, det är fullt möjligt.
Jag ska väl egentligen inte börja tippa mer än så just nu, men vill gärna påpeka redan på det här stadiet att Israel mycket väl kan stå som vinnare och kom ihåg var ni läste det först.

Annars präglas förstås startfältet av just Israel-affären och av att fem länder hoppat av i protest mot att Israel får delta. Både Island, Irland, Spanien, Nederländerna och Slovenien lyser med sin frånvaro, vilket naturligtvis är trist oavsett vad man tycker om anledningen. Märkligt nog verkar EBU mest bara rycka på axlarna åt avhoppen (när Finland hotade att lämna i protest mot Ryssland 2022 fick ju däremot samma EBU panik och skyndade sig att kasta ut ryssarna direkt). Men de nöjer sig väl med att Moldavien, Bulgarien och Rumänien hoppat in i tävlingen igen nu, så att det fortfarande inte är färre deltagare (35) än att det går att genomföra allting med två semifinaler på ett meningsfullt sätt.
Sedan känns ju tävlingen ändå lätt rumphuggen, med så få länder närvarande och den allmänt avslagna atmosfären och inga riktiga wow-upplevelser bland låtarna, men jag tänker oavsett detta och politiska åsikter titta och följa det hela. Man kan för övrigt glädjas åt andra saker, som att 19 bidrag (mer än hälften) framförs helt eller delvis på ländernas egna språk, och 12 av dem (en tredjedel) helt och hållet på annat språk än engelska. Visserligen råkar mina tre ovan nämnda favoriter likväl vara på engelska, men ändå, jag gillar själva grejen. Liksom att det där med utländska låtskrivare i andra länders bidrag tycks vara på nedåtgående. Det är bara några enstaka länder som tagit till sådant, och då främst sådana små obetydliga länder som inte litar på sin egen förmåga att åstadkomma Eurovision-bidrag, som Luxemburg, San Marino och Storbritannien (ja, britterna har komplex, det vet vi! 😊).

Som sagt, snart återkommer jag med mina detaljerade omdömen om varje land. Jag ska bara ägna viss tid åt att skriva dem först. På återseende!

P.S. Sverige då? Ja, det höll jag nästan på att glömma ... och faktum är att Sverige och Felicia kan bli bortglömda även när det är dags i Wien, för vi har fått en för oss ovanlig position i vår semifinal, nämligen startnummer två. När jag lyssnar på bidragen i deras startordning (vilket jag alltid gör) så känns Sverige faktiskt ovanligt blekt på den platsen, efter inledande muntra Moldavien och allt. Men förhoppningsvis ska det kunna bli final ändå, vi har ju inte ett bidrag vi behöver skämmas över direkt och semin i fråga känns än så länge inte som något getingbo.

Norsk-svensk union och kanske en längtan till något annat – reflektioner efter MF-finalen 2024

För några dagar sedan gav Sverige en gång för alla upp sin alliansfrihet, då vi kom med i Nato under norrmannen Jens Stoltenbergs ledning. Norge kommer från och med nu att så att säga försvara Sverige.
I samma anda av samarbete och union med grannlandet låter vi nu också följdriktigt Norge försvara de svenska färgerna i Eurovision – på vår egen hemmaplan i Malmö. Marcus & Martinus har vunnit Melodifestivalen 2024, och världen känns en aning upp och ner.

Mig veterligt har det inte alls hänt tidigare att en icke-svensk grupp/artist har representerat Sverige i ESC – eller jo, som experten QX-Ronny upplyste om i sändning igår var tydligen Elisabeth Andreassen norsk redan 1982 när hon tävlade för Sverige med Chips, men det räknas väl ändå inte riktigt (hon är ju trots allt svensk från början). Så det här med Marcus & Martinus är något helt nytt.
Det är väl dock knappast någon nyhet att jag rent principiellt har lite svårt för en sådan grej. Jag tycker att artister som tävlar i Eurovision ska vara medborgare i eller åtminstone ha anknytning till landet de tävlar för, och det gäller Sverige också. Det är givetvis inte diskriminering efter nationalitet utan en ren ordnings- och principfråga, precis som i sportvärlden – det blir ju liksom i grunden irrelevant att länder tävlar mot varandra om de inte gör det med egna spelare. Jag är också nästan lite förvånad över att svenska folket inte brydde sig om den saken i det här fallet, för de kan minsann vara väldigt noga med svenskheten i andra sammanhang (inte minst i sin inställning till internationella juryer, där de tycker att ”det är vår Mello!!!!!”). Men med tanke på hur många gånger vi själva har överöst Eurovision med ”svenskbidrag” där svenska artister och låtskrivare representerat andra länder, är det väl förstås på ett sätt rättvist att vi själva utsätter oss för lite utländskt inflytande nu. Det kan kanske rentav ge vissa en tankeställare. (Och vill man vinkla det åt ett annat håll kan man se det som att Sveriges bidrag förvisso fortfarande är ett ”svenskbidrag” i den rikliga mängden av sådana, för även om Marcus & Martinus är norrmän är låtskrivarna naturligtvis svenskar.)
Sett till symbolvärde och signaler och sådant begriper jag sedan inte riktigt varför Marcus & Martinus de två senaste åren har ratat det egna hemlandet för att tävla i Sverige istället – så dåligt är väl inte Norsk MGP att de inte skulle kunna vara med där? Vad tycker egentligen deras landsmän hemma i Norge om detta svek? Även detta känns lite beklämmande.

Men när jag nu nämnt det ska jag lägga av med den negativa inställningen och se det positiva istället. Som att vi, om man nu är vidskeplig, kanske har lyckats utnyttja en statistisk trollformel. 50 % av de gånger Eurovision hållits i Sverige har nämligen ett grannland till Sverige vunnit (Norge eller Danmark), följaktligen torde det vara en fördel att vara norsk i Malmö i maj, och då kanske detta blev ett knep för Sverige att vinna en gång till, även om vi som värdland normalt sett inte borde kunna göra det? 😊
Mer seriöst betraktat är det också så att Marcus & Martinus kommer med en helt okej låt som vi i Sverige inte behöver skämmas för i Malmö (även om förra årets ”Air” i mitt tycke var bättre), och att de vann på ett övertygande, hederligt och snyggt sätt, med högsta poäng inte bara från juryerna utan även från tittarna – någon ilsken tittarstorm borde det nu följaktligen inte bli.

Som jag redan sagt känns det överraskande att M & M-duon vann så stort som de gjorde, för även om jag var medveten om att de var favoriter så såg jag ändå startfältet som ganska jämnt och svårtippat. Att tvillingarna skulle dra iväg så pass mycket, och till och med få större poängmarginal till tvåan än vad Loreen fick förra året, förutsåg jag inte.
Jag hade inte heller väntat mig att tvåan, trean och fyran skulle bli de som de blev. Ingen av dem som tippats mest att utmana Marcus & Martinus om segern återfanns där uppe i toppen, utan de kom längre ner än väntat – det gällde till exempel Danny, Liamoo och inte minst Dotter (som kom sist!) – och inte heller dark horses som Annika Wickihalder och Jacqline nådde särskilt högt i slutändan. Men däremot kom Medina otippat på andra plats, efter att ha blivit tvåa hos tittarna och trea hos juryn, och jag tyckte också det var något av en skräll att Smash Into Pieces upprepade sin tredjeplats från förra året och att Cazzi Opeia knep fjärdeplatsen (ett tag såg det rentav ut som att både hon och Medina skulle kunna ge norrmännen en match). Jag gläder mig på sätt och vis åt alla de placeringarna, för Cazzi Opeia var ju det bidrag som jag personligen tyckte bäst om igår, och att ett rockbidrag som Smash Into Pieces och ett svenskspråkigt partybidrag som Medina kunde nå så högt är på flera sätt uppmuntrande.
Kanske skulle man rentav kunna se detta resultat som att såväl tittare som juryer i Melodifestivalen har börjat få en omedveten längtan till något annat i tävlingen? Att de (precis som jag) vill komma ur det gamla uttjatade mönstret och få lite omväxling? Det skulle man kunna tänka sig, och Marcus & Martinus kan för den delen också vara ett tecken på det – ett mer konventionellt bidrag i deras fall förvisso, men att de är icke-svenskar och ändå vinner är ju ändå något av ett paradigmskifte. Det kan bli intressant att se hur det ser ut nästa år, om man orkar igenom en omgång till med deltävlingar 2025 alltså.

Ja, det där med deltävlingar är tröttsamt, och det märker jag nu att det inte heller bara är jag som tycker. När man väl är framme vid finalen brukar det för all del vara en okej uppsättning låtar som bjuds – det intrycket hade jag inför sändningen igår och det förstärktes ännu mer när man väl började titta, för då framstod det onekligen som bra TV-underhållning och fullt njutbar musik. Men att det ska behövas en så stor och långvarig mangling för att nå fram dit, med ett besvärligt Andra chansen-moment som låg krona på verket, det känns mer och mer onödigt. Att omedelbart banta ner Melodifestivalen till bara en final vore kanske lite väl drastiskt, men en kortare turné kanske ändå är värd att överväga. Sedan låter det kanske paradoxalt att jag samtidigt vurmar för fler bidrag i varje deltävling, men det gör jag, för jag tycker att om det nu ska vara deltävlingar i arenor så ska det åtminstone vara ett ordentligt startfält i varje så att programledarna inte behöver fylla ut de nittio minuterna med en massa annat dösnack och trams. Man kan då passa på att istället bredda, fördjupa och diversifiera låtutbudet både sett till genrer, artister och låtskrivare. För en bidragande orsak till den tröttsamma långa turnén är ju att det är så likriktat och inspirationslöst hela tiden.

Nu kom jag ifrån ämnet lite – kan jag säga något mer utöver det jag redan sagt om lördagskvällens final och allt som hände där?
Tja, egentligen var det inte så mycket att orda om, men en sak jag kan konstatera är att deltävling fem måste ha haft betydligt bättre låtar än de tidigare fyra, om man ser till resultaten från igår. Både vinnarna Marcus & Martinus och tvåorna Medina kom från deltävling fem, och därifrån kom ju också kvalomgångens båda segrare Jay Smith och Annika Wickihalder, som nu placerade sig lite längre ner men ändå inte gjorde bort sig – kanske var det ändå inte riktigt bara att tittarna just hört deras låtar som gjorde att de gick vidare förra lördagen?
Tittarnas smak verkar annars inte ha förändrats så drastiskt eller ologiskt nu i finalen jämfört med deltävlingarna; visst förekom det omkastningar (med Dotter som bästa exemplet, framröstad som direktfinalist i sin deltävling och nu komplett bortglömd av folket) men i det stora hela får det nog sägas vara ganska normala förändringar, orsakade av att urvalet av låtar att rösta på var ett annat nu och folks rangordningar då blev delvis annorlunda.
En anmärkningsvärd sak jag kan upptäcka i resultatlistan är förresten att gårdagens startfält bestod av två duor, en grupp och nio soloartister – och det var de två duorna och gruppen som hamnade på topp tre och de nio soloartisterna som kom därefter. Intressant faktiskt, även om jag inte vet vad jag ska dra för slutsatser av det i längden.

Björn Gustafsson och hans pojkbandsnummer var förstås ett roligt inslag (även om det nu kan få räcka med alla hans anspelningar på den där gamla Carina Berg-låten 2008) och självklart är det just nu många som anser att ”bidrag nummer tretton borde ha vunnit istället”, men så brukar det alltid vara, att ett lyckat pausnummer anses bättre än alla de riktiga bidragen. (Tänker folk efter lite så inser de att så inte är fallet egentligen.)
Och nu ska vi alltså representeras av Marcus & Martinus i Malmö. Jag säger grattis till dem och konstaterar att det absolut inte är första gången som artister som är tvillingar ställer upp i Eurovision – det har hänt ett antal gånger förut och det har väl gått både bra och dåligt. De Eurovision-tvillingar som de flesta nog kommer ihåg bäst är väl de irländska Jedward med sina penntrollfrisyrer 2011 … de kom på åttonde plats, kan Marcus och Martinus toppa det? Kanske, men jag tror ärligt talat inte de vinner, och det är kanske lika så gott.
Nu väntar i alla fall förberedelsesäsongen då jag ska lyssna in mig på alla de andra ländernas bidrag – och fortsätta våndas över Israel-affären (jag funderar på att trots min princip att inte ge mig in i debatter i Mellanösternfrågan återkomma med ett nytt inlägg om min syn på Israels vara eller inte vara i ESC) och se om Island gör allvar av sina funderingar på att bojkotta och vad som i så fall händer. Riktigt samma stämning som andra år är det fortfarande inte, men jag gör mitt bästa för att följa det hela på det sätt jag alltid gör.
På återseende inom kort!

Så här låter det 2023 – mitt första intryck av de 37

Sådär, nu har jag lyssnat på alla årets Eurovision-bidrag minst en gång var. Härmed förklarar jag min egen personliga Eurovision-säsong invigd. (Fanfar!)
Det gick något fortare än vanligt detta år att lyssna på en låt per dag, för det är ju bara 37 länder som ska tävla den här gången. Både Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien har hoppat av sedan i fjol, vilket är beklagligt, men en inte helt oväntad följd av det ekonomiska kaos som har varit alltsedan, ja ni vet, Putin och sånt som man inte ens behöver förklara.
Dock är det glädjande att de flesta länderna ändå faktiskt har ansett det värt att muntra upp sig med Eurovision i alla fall och att det är tillräckligt många kvar för att någorlunda fylla ut två semifinaler. Och kvaliteten på ländernas låtar har också höjts, skulle jag nog också vilja påstå.

Förhandssnacket har annars hittills varit så ensidigt att det känns ganska meningslöst att följa Eurovision-trådar och kommentarer för närvarande. Alla anser att Sverige kommer att ta hem det och att Loreen med ”Tattoo” blir den andra artisten som vinner två gånger, och om någon är fräck nog att påpeka att andra länder också kan ha en chans så blir vederbörande genast utskälld och idiotförklarad med hjälp av allsköns GIF:ar. När det gäller tvåan och trean så är det på samma sätt uteslutande Finlands ”Cha Cha Cha” och Norges ”Queen of Kings” som nämns, så om man får tro de där tongångarna från de allt mer nervpåfrestande s.k. fansen så blir det alltså Norden som dominerar totalt i år. Ja, tillsammans med fjolårsvinnaren Ukraina, som ju fortfarande anses kunna räkna med massor av sympatiröster.
Dessutom uppmärksammas det hela tiden i fankretsar att semifinal 1 i år är många hästlängder bättre än semifinal 2 … och så finns det ett par särskilt markanta hatobjekt i form av Polen (eftersom deras bidrag valdes framför ESC-fansens klara favorit i en misstänkt korrumperad uttagning) och San Marino (eftersom deras tämligen mesiga rockbidrag enligt många är generande amatörmässigt).
Håller jag med om det där? Är verkligen Sverige en så stor förhandsfavorit? Och hur är det med övriga länders kvalitet och hur är de båda semifinalerna när man jämför dem?

Ja, att Sverige har mycket goda vinstchanser kan jag knappast förneka. Loreen står sig med lätthet i konkurrensen, och även om hon måste ändra i sitt scennummer (det är också ett påstående som florerat envist på sistone) så är låten i sig ändå stark nog att vinna alltihop. Jag ska inte börja tippa redan nu, men visst ser det hyggligt ut för svensk del.
Vilket dock inte alls innebär att övriga länder ska ignoreras. Det är inte på något sätt avgjort på förhand, särskilt inte som juryer alltid är oförutsägbara och tittarnas humör omväxlande. Finlands bidrag, ”Cha Cha Cha” med Käärijä, gillade jag ju skarpt redan innan det hade vunnit UMK, och för närvarande står jag och väger mellan om jag gillar Finland eller Sverige mest. (Svårt att avgöra eftersom låtarna är så olika.) Finland har i år verkligen hittat något som kan slå, och kan mycket väl få sin bästa placering sedan Lordi och sin bästa placering någonsin med en låt på finska – det sistnämnda är väldigt kul bara det. Det är ingen som ens nämner att språket skulle vara en nackdel för Finland, som det alltid har spekulerats kring tidigare. Nästan surrealistiskt.

Det ligger säkert också något i att Norge och Ukraina kan få ett ord med i laget, men de låtarna (pop i sagoton från Norge och något slags RNB i krigsstämning från Ukraina) har jag personligen ännu inte gripits av riktigt. Däremot har jag fått ett gäng andra favoriter, men dem ska jag strax återkomma till. Mer objektivt sett bland troliga toppkandidater vill jag istället tillsammans med de fyra redan nämnda lyfta fram Österrike, som skickar något av ett skämtbidrag, men onekligen ett ganska medryckande och meme-aktigt sådant: ”Who The Hell Is Edgar?” tramsar duon Teya & Salena, och sjunger ”Poe-Poe-Poe-Poe-Poe-Poe” så man blir alldeles galen. (Ja, för det är alltså skräckromantikern Edgar Allan Poe som på detta sätt nu blir förevigad i Eurovision.) Övertygar gör också Tjeckien, med tjejbandet Vesna och deras fräscha och lätt etniska popdänga ”My Sister’s Crown”. Plus att man väl aldrig ska glömma bort Italien: därifrån blir det typisk smäktande romantik igen, med den tidigare deltagaren Marco Mengoni som vann Sanremo i stor stil.

Men de favoriter jag själv har hittat fram till förutom Sverige och Finland, det är (än så länge, det kan givetvis ändras) ett urval bestående av Serbien, Moldavien, Nederländerna och något otippat Australien.
Serbien körde ju lite avant-garde förra året och gör en liknande ovanlig grej nu: ett mörkt och säreget nummer med lätt mystiska tongångar, vilket jag går igång på direkt. Likaså på Moldavien, som är ett av de länder som kör med etnopop i år och som har fått till den rätta kombinationen av just etno och pop. Nederländerna brukar utmärka sig för hyfsat god smak i Eurovision och har en väldigt snygg och välgjord poprockballadduett av det slaget som brukar kallas för ”bra på riktigt” (jag måste tyvärr ta till den beskrivningen i brist på bättre termer). Och Australien, som annars inte har imponerat nämnvärt på mig under de år de fått vara med, skickar nu en arenarockaktig låt med ett sound som träffar mig helt rätt.

Fem av de här sex länderna jag nu räknade upp som dem jag själv tycker bäst om råkar vara från semifinal 1. Och av de som hålls som favoriter i stort är också majoriteten därifrån. När jag lyssnar igenom alltsammans i rätt startordning märker jag också ganska tydligt att de flesta av de bästa, intressantaste och mest variationsrika bidragen finns i semi 1. Det råder alltså knappast något tvivel om att den semin glänser betydligt mer i år. På den punkten har alla tyckarna uppenbarligen rätt.
Men det är klart att även om man tar en överblick över alla de 37 som helhet så finns det – som vanligt, naturligtvis – en rik flora av musik av olika slag. Det är inte ett år med ett enda balladträsk, och inte heller något utpräglat ”rockår”. Här finns kabarémusik från Portugal, dissonant orientalisk folkton från Spanien, glamhårdrock från Tyskland, ett politiskt knasnummer från Kroatien och britpop från Azerbajdzjan, för att nämna några.
Sedan är det sant att jag även i år saknar den där riktiga favoriten – den som får mig att utbrista i ett hänfört ”wow!” och genast lyssna om och om igen och dela ut 10 av 10 i betyg. Det är alltid lika trevligt när detta händer, och visst händer det ibland (vissa år rentav flera gånger om), men i år händer det inte. Startfältet är på så vis lite jämntjockt kan man säga. Men lägstanivån anser jag har höjts en liten bit detta år också.
För övrigt gläder jag mig åt att trenden med svenskbidrag fortsätter att avta. Såvitt jag kan se är det förutom Sverige själva bara Cypern (naturligtvis) och Polen som har tagit hjälp av oss i år. Till och med Azerbajdzjan håller sig till inhemska förmågor nu. Och av de 33 deltagarländer som inte har engelska som officiellt språk är det i år 14 som helt eller delvis sjunger på det egna språket. Det är nästan hälften, och en klar uppgång. Frågan är bara om en seger för Loreen skulle medföra att den positiva utvecklingen där länderna litar på sig själva avstannar och det börjar bli svenskdominans igen … låt oss verkligen hoppas att så inte blir fallet.

Ja, nu var det väl inte mer jag hade på hjärtat för närvarande, utan nu ska jag fortsätta lyssna intresserat och så skriva mina omdömen och tips. De kommer om ett par veckor, när det närmar sig på allvar. Till dess får väl ni läsare själva utforska alla årets bidrag – och som sagt, dem jag själv gillar bäst just nu är alltså Sverige, Finland, Serbien, Moldavien, Nederländerna och Australien. Men det håller ni andra säkert inte alls med om. 😊 Sätt igång att lyssna och tycka bara.

Så här låter det 2022 – mitt första intryck av de 40

Ungefär så här dags varje år brukar jag ha min egen lilla personliga invigning av Eurovision-perioden genom att ta en generell beskrivning av hur jag uppfattar årets startfält, så snart som möjligt efter att jag under mars och april lyssnat igenom det startfältet en låt per dag. På det sättet tänkte jag göra i år också – och nu har jag lyssnat färdigt, så nu är det fritt fram.

Man kan förstås ställa sig frågan om vi i Europa är på humör för ett Eurovision nu, och om det är lämpligt med sådana ”meningslösa nöjen”, när det är krig i Ukraina och ryssarna beter sig allmänt hotfullt och fruktan för fler konflikter (och atombomber) är allestädes närvarande. Men jag tycker för min del att det är viktigare än någonsin att vi får ägna oss åt lite europeisk musiktävling mitt i alltihop. Jag brukar ofta dra Bosnien-Hercegovina som exempel; de debuterade ju i ESC år 1993, just när det krigades som värst hemma hos dem, och den bosniska delegationen lyckades smita ut ur Sarajevo och flyga till Irland efter att ha blivit beskjutna på flygplatsen, och när de fick frågan varför de gjorde sig besväret menade de att ”för att överleva behöver vi inte bara föda för kroppen utan också för själen”.
Precis så är det – om krigsdrabbade bosnier tyckte att Eurovision var föda för själen så kan vi andra sannerligen också se det så – och den anekdoten tycker jag att man gott kan föra vidare till varje sur kritiker som muttrar om att det är osmakligt att ordna meningslösa nöjen i den tid vi lever i. (Förhoppningsvis blir kritikern svarslös av det, särskilt om man fortsätter med att påpeka att det faktiskt är ganska mycket som skulle kunna räknas som meningslösa nöjen och alltså förbjudas i kristider.)

I likhet med Bosnien på sin tid gör sig ju faktiskt också Ukraina besväret att vara med i årets Eurovision, vilket även detta borde ge en tankeställare. Ryssland å andra sidan blev utkastade, vilket sannerligen känns skönt, och bäst för alla parter – en eventuell rysk artist hade ju blivit så utbuad att det verkligen inte känts kul för någon. Egentligen tycker jag som bekant att alla länder i Europa borde få vara med i ESC, men nu är det onekligen så att Ryssland precis som Belarus har gjort sig omöjliga, och då blir det som det blir. Jag välkomnar gärna båda länderna tillbaka när de har skärpt till sig och infört demokrati och frihet och oberoende medier och annat nyttigt.
När det gäller Ukraina så har de nu ett tag räknats som skyhög favorit i årets tävling. Detta har nog mer att göra med all den kärlek och förståelse de just nu möter från hela Europa än med att låten är sådär himlastormande bra, men jag medger att ”Stefania” (framförd av folk-hiphop-gruppen Kalush Orchestra, som nog också kommer att kunna delta personligen i Turin efter vad det ser ut) är ett av de bättre bidragen, med sin vemodigt klagande etniska refrängslinga i kombination med rap och rytm. Ukraina brukar vara ett av de starkaste Eurovisionländerna och sviker inte i år heller. Men jag skulle nog ändå tycka det var lite tråkigt förutsägbart om de vann, för känslan skulle fortfarande vara att de gjorde det mest av sympatiskäl. Jag hoppas att oddsen tar fel och att det faktiskt finns andra länder som kommer att kunna ge Ukraina en match.

Hurdana är då förutsättningarna för den saken? Vad har jag för intryck av årets fyrtio bidrag, för att återgå till min grundfråga? Är det ett bra startfält 2022?
Ja, det är väl rätt okej, skulle jag säga spontant. Några riktiga höjdare (d.v.s. tiopoängare) hittar jag inte i år, men det är å andra sidan ont om floppar också, och det finns en hel del låtar som känns både kompetenta och rent ut sagt bra.
En positiv faktor är också att många av länderna verkar ha grävt inrikes efter låtskrivare och artister detta år, kanske som en följd av förra årets resultat (där ju de egna språken och de inhemska upphovsmännen lyckades bra, inte bara i form av vinnaren Italien). Jag har min vana trogen försökt få en uppfattning om hur många länder som tagit hjälp av svenskar, men det verkar faktiskt inte vara så många längre: Cypern och Azerbajdzjan har vänt sig hitåt förstås, men annars är det nästan inga alls. Sedan är det förstås möjligt att namnen jag ser bland låtskrivarna i själva verket är sådana där ”internationella team” som skriver låtar på ”camp” – en låtproduktionsform som jag tidigare kritiserat. Men det är inget jag märker så där omedelbart, utan på sina håll tycker jag mig rentav se att ländernas artister varit med och skrivit sina låtar i rätt hög grad (ibland helt själva). Det är förstås positivt.
Vidare är variationen i det stora hela rätt bra: flera länder har naturligtvis tagit efter det faktum att förra årets vinnare var en rocklåt och skickar därför egna rockförsök (med varierande resultat …), men det finns även jazz, hiphop/RNB, etno, disco, country och en hel del annat skoj. Samt ett helt koppel ballader, kanske inte alltid lika engagerande … det är väl det negativa.
Just balladerna står nämligen för en viss slätstrukenhet som också tyvärr präglar en del av startfältet. Det finns nämligen i nutidens Eurovision en tendens att komma med låtar som kanske inte nödvändigtvis är rena beställningsvaror från Sverige, men som det ändå märks på i många fall att de har knåpats ihop med attityden att ”det här kommer att funka i Eurovision”. Och som här och där har vunnit sina respektive nationella finaler med hjälp av internationella juryer som också tycker att ”det här funkar i Eurovision”. Med svenska låtskrivare som förebilder. Jag tycker att sådant brukar resultera i ett visst slags menlös formel, en särskild typ av mjölkig och intetsägande låt, ofta lite balladaktig. Den formeln återfinns dessvärre i ett antal av årets bidrag, som alltså inte är direkt dåliga, men helt enkelt menlösa. Några exempel är Montenegro, Nordmakedonien, Azerbajdzjan, Grekland, Australien och Belgien. Det hade varit roligare om de länderna skickat något spralligt och säreget istället, för de kommer aldrig att kunna vinna med sina ”perfekta” kompositioner ändå.

Därför är det kanske inte heller så konstigt att jag till mina egna favoriter, i alla fall hittills, har utsett låtar som viker av väldigt kraftigt från det där tänket – länder som skickar något helt annat, det de känner för.

Den jag tycker är allra härligast är Moldavien. Det landet skickar ju ofta just spralliga låtar, som man blir glad av, och de gör det i allra högsta grad i år. Gruppen Zdob și Zdub har varit med två gånger tidigare, båda gångerna med något slags knasig ska-punk-pop, och samma stuk är det nu igen fast med ännu mera Balkan-sound, i låten ”Trenulețul”, ”det lilla tåget”. (Jag som gillar tåg och järnvägar kan naturligtvis inte motstå en låt som handlar om tåg och innehåller tågljud och allt!) Bra kan man kanske inte kalla det, snarare kitschigt så det förslår, men det är oemotståndligt kul och muntert och precis vad man behöver för att pigga upp sig i dessa tider.
Frankrike kör mer lågmält och seriöst, men ganska snabbt och taktfast ändå, och etno är det minst lika mycket i deras bidrag som i Moldaviens. Närmare bestämt så sjunger Frankrike på sitt minoritetsspråk bretonska, låten heter ”Fulenn”, och den har precis den ton av mystik och trolskhet som jag är svag för i Eurovision. Mörk etnodisco som griper tag.
Sedan har vi Sverige också … ja, jag tycker faktiskt att vi är riktigt bra i år, om än inte allra bäst. Det är ju på ett sätt lite orättvist och missvisande, för årets Melodifestival var som bekant ingen höjdare, men nu fick vi likväl med oss det bästa vi kunde därifrån (om man undantar Medina, som jag fortfarande tycker hade gått bra de också). Cornelia Jakobs övertygar med sin ”Hold Me Closer”, även i jämförelse med de andra länderna, och har något särskilt som gör att även hon skiljer sig från mängden, svårt att säga vad, men det finns där. Låten är liksom inte bara en kärleksballad utan något mer och innerligare. Jag har fram till nu inte varit särskilt övertygad om att Sverige skulle kunna vinna i Turin, men nu tror jag inte det är omöjligt längre – Sverige har allt vissa chanser. Till skillnad från Moldavien och Frankrike, får jag nog säga, för dem är det nog bara jag och ett fåtal andra som gillar så pass mycket.

De som i övrigt nämns som rivaler till Sverige, och till Ukraina, om Eurovision-segern är länder som Italien, Storbritannien och i viss mån Polen. Här tycker jag personligen att länderna i fråga är upphaussade i onödan, särskilt de två förstnämnda: Italien anses numera alltid vara bra per automatik och har nu fått någon sorts förväntan på sig att kunna bli det första landet på länge som vinner två år i rad, medan Storbritannien för sin del är överskattade bara för att de skärpt till sig något jämfört med andra år. Själv är jag alltså inte speciellt imponerad av de länderna utan tycker snarare att de hör till det där ”tråkiga ballad”-facket som jag nämnde. Polen är kanske något bättre på den punkten, men inte speciellt minnesvärda de heller.

Det skulle inte alls förvåna mig om årets vinnare inte alls blir någon lågmäld och vemodig sak, och inte heller någon rocklåt som förra året, utan något som är mer glatt och uppåt. Moldaviens muntra tågvisa är kanske för tramsig för att kunna nå ända fram, men det finns andra länder som kan gynnas om Europa vill komma på glatt humör: vi har till exempel Spanien, som jag nog tycker har ryckt upp sig mer än vad Storbritannien har – spanjorerna kommer med rätt så käck och samtida pop på spanska i låten ”SloMo” – och så har vi Norge med bidraget som man visuellt onekligen kommer ihåg: den hemlighetsfulla duon Subwoolfer i gula vargmasker som sjunger ”Give That Wolf A Banana”. Jag är för min personliga del helt bombsäker på att det är Ylvis som döljer sig bakom maskerna, och även om låten inte är någon ”The Fox” så är den allt en låtmask och vargarna en dark horse. (Här blev det många djur i en och samma mening …)

Vi får väl se hur det går. Kanske kan finska The Rasmus, förmodligen den akt som är mest känd sedan tidigare, övertyga tillräckligt mycket? Eller Nederländerna som har en något säregen vacker låt på det egna språket, som har mottagits hyfsat? Eller Serbiens spännande mischmaschlåt med den latinska titeln ”In corpore sano”?
2022 är inte något av de bästa åren, men som vanligt finns här ändå helt klart tillräckligt många ovanliga, originella och intressanta inslag för att man ska hålla engagemanget uppe och tycka att alltsammans är kul. Inom kort kommer jag att börja fila på mina omdömen om de enskilda låtarna, och så dyker de upp här i lagom tid tills tävlingarna börjar i Turin. Sedan får vi bara hoppas att Putin och hans anhang av troll, hackare och nervgiftsspridande agenter håller sina klåfingrar borta från evenemanget. Men han kanske inte bryr sig om ”meningslösa nöjen”?
På återseende!

Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.

Norges välförtjänta vinst och en mellanakt av ljus – en återblick på 1995

Häromåret berättade jag i ett särskilt inlägg om det strålande Eurovision-året 1987 och vad det betydde för mig. Idag har jag tänkt göra en ny djupdykning tillbaka i tiden, närmare bestämt till ett annat år som är ett av de bättre och mer minnesvärda – nämligen 1995.
Jag är medveten om att 1995 egentligen var under Eurovision Song Contests mörkaste tid. Tävlingen var som allra minst populär just då och tittarsiffrorna sjönk i botten, och ännu hade man inte moderniserat genom att ta till de åtgärder som senare skulle bli så avgörande: att införa telefonröstning, ta bort orkestern, tillåta helt förinspelad bakgrund och släppa sångspråket fritt. Det var först ett par år senare som de reformerna började komma. 1995 var ESC fortfarande fast i ett gammalmodigt, mossigt träsk där juryn bara belönade ballader och Irland vann mest hela tiden.
Så var det, men jag för min del märkte aldrig riktigt av det där krisläget, utan jag tyckte tvärtom att 1995 var ett riktigt bra år. Kanske för att jag är svag för spröda, stillsamma och ljuva folkmusikaliska toner, och det var just den ”etnovågen” som kom igång 1995. Egentligen hade den börjat redan året innan då Irland hade Riverdance som sensationell pausunderhållning, men nu tog det fart på allvar.

Precis som det föregående Riverdance-året skulle 1995 års tävling – inte helt förvånande – också sändas från Irland, eftersom den gröna ön nu hade vunnit tre år i rad, och även om detta inte precis tydde på utveckling i tävlingen var jag som vanligt ytterst angelägen om att inte missa den. Timmarna innan var jag annars faktiskt iväg på en fest hemma hos en av klasskompisarna, och den festen var egentligen inte slut än på långa vägar, men det spelade ingen roll; jag var sjutton vid detta tillfälle, men så mycket rebellisk tonåring var jag inte att jag kunde tänka mig att missa ESC. För att vara exakt så var jag inte någon rebellisk tonåring över huvud taget! Jag minns att en kompis där på festen, som hade bespetsat sig på att få med mig på upptåg och galej längre fram på kvällen – och som inte hade höga tankar om Eurovision – blev så besviken att han surnade till ordentligt när han fick klart för sig att jag tänkte åka hem och titta på eländet. ”Men vad f-n”, sade han och blängde på mig, ”Sverige kommer ju sist ändå med den där sketna balladj-eln!”
Som om jag bara brydde mig om Sverige … det var inte Sveriges bidrag ”Se på mig” med Jan Johansen som jag var intresserad av, utan tävlingen som helhet! Om Jan Johansen vann var det bara en bonus, och jag var inte så överdrivet angelägen om att han skulle vinna heller, för jag var fortfarande av den uppfattningen att Cecilia Vennersten med ”Det vackraste” borde ha varit vårt bidrag.
Hur som helst, jag ignorerade fullständigt protesterna från kompisen och eventuella andra på festen, och ringde pappa och blev hemskjutsad så att jag kunde slå mig ner vid TV:n lagom tills det började klockan nio. Ett föredömligt Eurovision-beteende, skulle jag vilja säga.

När sändningen sedan kom igång därifrån Dublin på Irland, så dröjde det inte långt in i startfältet förrän jag genast visste vilket land som var min favorit detta år. Norge. Självklart Norge. Secret Garden med ”Nocturne”. Än idag, när jag tittar på klippet från detta framträdande på Youtube, så tycker jag att det inte är mycket som slår det. Låten är så ljuvligt vacker. Magisk stämning i framförandet, med scenen som är försänkt i dunkel. Den klara sången i början och slutet; fiolen och nyckelharpan. Den melodin … ja, den melodin! Det gjorde nästan inte längre något att ”Det vackraste” inte vann i Sverige, för nu fick jag ju det vackraste i alla fall, från Norge.
Jag minns faktiskt vad Expressens recensent skrev om Norges bidrag:
”Vacker, som ett filmtema, men vad har den här att göra? Låter 50-tal. Närmare bestämt 1350-tal.”
Inget mer än det. En ganska talande vink om vad svenskar ofta har haft för syn på Eurovision. Jag återkommer till det. Men själv blev jag alltså genast såld på ”Nocturne”.

Inte för att Norge nu var de enda som var bra 1995. Där fanns några andra också som jag fäste mig vid då (även om de kanske inte alla har åldrats med behag idag). Den danska låten ”Fra Mols til Skagen” var struttig och lite egendomlig, men bra icke desto mindre. Likaså Spaniens dramatiska ”Vuelve conmigo”. Och Frankrike hade vissa inslag av 80-talssynt (om än ganska subtilt) i den medryckande ”Il me donne rendez-vous”.
Sedan hade värdlandet Irland även detta år ansträngt sig för att få till en snygg mellanakt: något att följa upp Riverdance med. Naturligtvis blev inte pausnumret i fråga så berömt som sin föregångare, men det är ändå ett nummer värt att nämna, för det var nämligen stycket ”Lumen” (ljus), gjort av kompositören med namnet som är omöjligt att stava till eller uttala: Mícheál Ó Súilleabháin. ”Lumen” framfördes av en kraftfull ensemble med en hel munkkör, en skönsjungande manlig solist, gruppen Clannad och diverse instrumentalister, och tillsammans uppnådde de i mitt tycke en ljuvlig, keltisk, folkloristisk stämning i samma stil som mitt favoritbidrag i själva tävlingen. Jag glömde tillfälligt bort ”Lumen” efteråt, men något år senare var både den och ”Nocturne” med på samlings-CD:n ”Pure Moods 2” som jag införskaffade, och då ringde det en klocka och jag insåg i backspegeln att Eurovision 1995 verkligen bjudit på god smak. Folkloristisk smak!

Men för att återgå till vad som hände där i Dublin så var det ju omröstning sedan efter ”Lumen”, och då blev det faktiskt just mina fyra favoriter – Norge, Spanien, Frankrike och Danmark – som tillsammans med Sverige utgjorde topp fem efter avslutad omröstning. Jag har sällan haft anledning att känna mig så nöjd med ett ESC-resultat (ja, det är väl 2006 då).
Allra härligast var det förstås att Norge vann, för det var de så oförskämt väl värda, och jag bortsåg från att jag i vanliga fall på den tiden brukade vara smått avundsjuk på Norge och snarast skadeglad när det gick dåligt för dem – inte minst i vinter-OS och så. I Eurovision kunde jag helt enkelt inte behålla den inställningen. Norge var bäst, alltså höll jag på Norge, mer än jag höll på Sverige, och de vann, och jag blev glad, så enkelt är det.
Tyvärr såg ju inte resten av Sverige saken riktigt på det sättet. Inte nog med att Sveriges jury demonstrativt lät bli att ge norrmännen poäng (till deras stora irritation), utan dagarna efter Norges vinst svämmade medierna och min bekantskapskrets över av sura kommentarer. ”Fel låt vann!” ”Norrmännen fuskade!” ”De sjöng ju knappt någonting!” ”Det heter väl Eurovision SONG Contest!” ”Det där var ju ingen schlager!”
Helt i samma anda som Expressens kritiker, som undrade vad ”Nocturne” hade i ESC att göra. Vilket ju egentligen är allra märkligast, att folk i Sverige egentligen medgav att Norges låt var bra, men att ”schlagerfestivalen” inte var rätt plats för den och att den därför var dålig i alla fall. Det tänkesättet finns i viss mån fortfarande kvar här i landet, även om kravet på just traditionell schlager kanhända har ebbat ut sedan dess.

Nåväl, jag försökte ändå att inte bry mig om det där gnället, för jag kunde ju njuta av att Norge hade vunnit och att jag fått ett nytillskott bland mina främsta favoritlåtar. Än idag ligger ”Nocturne” kvar i den positionen, och jag kan nog säga att det är en av de tre i mitt tycke bästa låtar som någonsin tävlat i ESC (de andra två är ”Water” 2007 och ”Le dernier qui a parlé” 1991).
Sammanfattningsvis så var det också i samband med Eurovision 1995 som jag på allvar lade mig till med några av mina mest ihärdiga åsikter och lärdomar i ESC-sammanhang, nämligen att 1. man måste inte nödvändigtvis hålla på Sverige, 2. det måste inte vara ”schlager”, och 3. det är bara bra med bidrag som tänjer på gränserna och utmanar konventionerna för vad som funkar i Eurovision.
”Nocturne” gjorde just detta genom greppet att den var nästan (men inte helt och hållet) instrumental, och därför ser jag det som att trots att mitten av 90-talet var ”Eurovisions mörkaste tid” med idel lugna och mossiga vinnare, så var det icke desto mindre ett slags förnyelse som kännetecknade 1995 års resultat. Norge fattade detta, Sverige gjorde det inte – och Sverige fattar fortfarande inte, men vem bryr sig.
1995 är helt klart ett oerhört positivt Eurovision-minne. Heja Norge!

Så här låter det 2018 – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat på alla de 43 länderna i årets ESC – och det är dags för en första sammanfattning av hur det blir i år. Mer detaljerade omdömen och tips kommer senare naturligtvis, men här är det ”första intrycket”.

Precis som förra året anser Eurovision-fansen (och de inbitna Eurovision-tipparna) att det inte är något särskilt bra ESC-år. Och precis som förra året tycker jag att de överdriver. Det är sant att jag inte fått något riktigt stort ”wow”, det har funnits bättre och mer minnesvärda årgångar på det sättet, men nog hittar man en hel del trevligt i 2018 års startfält. Framför allt är det intressant på ett sätt som Melodifestivalen alldeles definitivt inte är, med en variationsrikedom i stil och uttryck som till stora delar saknas hemma i Sverige. I MF har det varit övervägande ”så som det brukar låta på listorna just nu” (eller snarare bleka kopior av denna listmusik) men populärmusik är verkligen mycket mer än så, och i årets Eurovision är den mångfalden representerad.
Fördelaktigt är också att det inte är lika mycket ”ballader” i år, utan fler låtar som är upptempo eller midtempo. Dessutom är andelen svenskbidrag något lägre detta år, och antalet länder som törs sjunga på sina egna språk något högre – det är en trend som märktes redan förra året, och den fortsätter nu, även om det går i sakta mak. Detta bidrar i mitt tycke till att göra startfältet intressant och givande, och det räcker för att jag ska få in den rätta entusiasmen. Sedan hade vissa tydligen velat ha en högre andel ”typiskt Eurovision” och/eller ”modernt topplistsound” … men som jag ser det är inte detta helt nödvändigt, variationen är viktigare.
Jag ska gå igenom några länder som är särskilt värda att kommentera, antingen för att jag själv fäst mig särskilt vid dem eller för att de har uppmärksammats mycket av andra.

Det land som är den största favoriten hittills i år är Israel, som sköt upp som en raket på oddslistan så fort låten ”Toy” med sångerskan Netta presenterades. Bidraget är också onekligen speciellt på många sätt. Först och främst ligger det rätt i tiden – det är ett bidrag i spåren av #metoo, och kan kännetecknas som ”feministisk dagispop” (med orientalisk krydda). Nästan som en omvänd ”Barbie Girl”, skulle jag säga, med rader som ”wonderwoman don’t you ever forget – you’re divine and he’s about to regret …” och framför allt refrängens ”I’m not your toy – you stupid boy!”

Netta har också en originell stil och utstrålning i sitt framförande av ”Toy”, och till detta kommer de tekniska finesserna, i form av de lustiga kacklande och spruttande ljud som sångerskan ger ifrån sig och som delvis alstras av en ”looper”. Det har diskuterats huruvida denna finess är förinspelad sång (som alltså ska förbjudas) eller om det är liveframförd musik (som alltså ska förbjudas) eller om det är någon sorts mellanting (som alltså ska tillåtas). Just nu lutar det åt det sistnämnda, och Israel lär nog därför göra intryck i Lissabon även tack vare de där ljudeffekterna.
Det enda som är synd, tycker jag personligen, är att själva låten bakom det feministiska budskapet och Nettas vokalistiska bravader egentligen inte är särskilt mycket att hurra för. Den är dagispop helt enkelt, och inte överdrivet märkvärdig sådan … kan den verkligen få sådant genomslag som ”Barbie Girl”, eller som ”Gangnam Style” som den också jämförts med? Jag tvivlar faktiskt lite på det. Men Israel har i alla fall sett till att bli uppmärksammade i ESC-kretsarna med det här, och är alltså en lågoddsare just nu. Vi får se om de fortsätter att vara det. Tel Aviv 2019 …?

Nej, ska det vara budskap i låtarna så föredrar jag nog hellre att Frankrike vinner. Först tog jag inte så stor notis om duon Madame Monsieur och deras låt ”Mercy”, men när jag lyssnade på texten och insåg vad den faktiskt handlar om så seglade den uppåt i snabb takt; fortsätter det så blir Frankrike snart min allra största favorit. ”Mercy” tar nämligen upp ämnet båtflyktingar, med en fantastisk berättande text och en titel som är mångtydig på minst fyra olika sätt (”mercy”, ”merci”, ”mer-sea”, ”mère sea”), och så är allt inslaget i en behaglig minimalistisk syntpopförpackning. Riktigt starkt.
Helt andra slags tongångar – men ändå intressant – är det från Tjeckien, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Den unge glasögonprydde rapparen/sångaren Mikolas Josef framför ”Lie To Me” med funkig slapbas och en frenetisk jazztrumpet som riktigt effektiv hook (”Epic Trumpet Guy”?), och det låter verkligen inte ”typiskt Eurovision” alls, snarare som fullständigt samtida topplist-hiphop … fast inte riktigt ändå … för Mikolas har något alldeles eget och originellt. Jag är riktigt nyfiken på hur långt det kan räcka för Tjeckien, som ju inte har nått några framgångar att tala om tidigare.

Något som gläder mig i år är att det är en lite högre andel rocklåtar än vanligt, och en av dem är till på köpet riktig hårdrock, nämligen bidraget från Ungern. Även om man inte begriper ett dyft av vad bandet AWS sjunger om på ungerska, så tycker jag att deras ”Viszlát nyár” är en läcker låt; experterna tjurar och påpekar att det inte är mycket melodi i den utan bara fulsång, men inte heller här håller jag med dem. Melodin är snygg, liksom det atmosfäriska kompet, och det kommer rentav en tonartshöjning på slutet. Ingen av de insatta verkar tro att Ungern kommer någon vart i år, men jag vill faktiskt utfärda en mycket kraftig skrällvarning – det är inte omöjligt att fler än jag gillar detta i maj.
Bland övriga rocknummer vill jag också lyfta fram Nederländerna, som fortsätter sin nutida vana att skicka country, men som i år presenterar en lite råare variant av den genren: country-bluesrock kan man säga, i en stil som ger mig associationer till Creedence Clearwater Revival och liknande. Artisten bakom, Waylon, var med i ESC 2014 som medlem i duon The Common Linnets och kom tvåa (ni vet, ”Calm After The Storm”, oerhört vacker liten sak, bästa låten det året). I ”Outlaw In ’Em” tar han i lite mer, men countrykänslan är kvar, och bra är det nu också.
Sedan får vi inte glömma Norge, som står för årets mest uppseendeväckande comeback. Forne ESC-vinnaren Alexander Rybak kommer tillbaka, men det är inte med någon ny ”Fairytale”, utan istället förvånar han med en besynnerlig, självironisk, hurtig bit med titeln ”That’s How You Write A Song”, i 70-talsdiscostil. Här anser många att den gode Rybak har gjort bort sig ordentligt, och jag är inte alldeles förtjust själv heller, men samtidigt har han en sådan karisma att man nog inte ska räkna ut honom på långa vägar ännu.

Andra länder jag vill nämna lite kort är Italien (som i likhet med Frankrike tar upp ett allvarligt samtidsämne, närmare bestämt terrorismen, i låten ”Non mi avete fatto niente”), Estland (operamelodin ”La Forza”, vacker så det förslår), Rumänien (en snygg låt som börjar lugnt men sedan slår över i arenarock med doft av både 80-tal och Coldplay) och Danmark (med en låt som anspelar i allra högsta grad på klichéer om vikingar och Game of Thrones, och en sångare som rentav ser ut precis som Tormund i den serien, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt läckert ändå). Jag hoppas också på att Litauen kan bli en outsider – de skickar något av det vackraste och mest finstämda man hört från litauiskt håll någonsin, i form av Ieva Zasimauskaitė och den lugna, svävande ”When We’re Old”.
Stilvariation finns det ju också gott om: förutom ovan nämnda exempel så får vi gospel från Österrike, ”feelgood-house” från Polen, balkanbrass från Moldavien och mer utpräglad balkansk etno från Serbien, någon sorts folkjazz från Georgien, en fullständigt olidligt sockersöt balladduett från Spanien, med mera med mera. Och för de svenska tittare som vill ha mer igenkänning så finns det fortfarande ett antal svenskbidrag, med det sound som är typiskt för sådana. Något för alla helt enkelt.

Det finns många fler länder jag skulle kunna säga något om, och egentligen kliar det redan nu i fingrarna på mig att få sätta igång i detalj med omdömena, men jag ska hålla mig ett litet tag till. Fortfarande finns det ju utrymme för mig att ändra uppfattning om många bidrag.
Jag har i alla fall fått in rätt känsla! Det blir en trivsam Eurovision-tillställning även detta år.