Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Så här låter det 2021 – mitt första intryck av de 39

Långt efter alla andra (men det är helt och hållet med flit) är jag nu färdig med min genomlyssning av samtliga länders Eurovision-bidrag för i år. Dags att preliminärt summera vad jag fått för bild av startfältet. Extra välkommet kanske att kunna sitta med sådant, nu när det faktiskt ser ut som att tävlingen blir av den här gången efter ett års ökenvandring. Och till och med den mest inbitne musiktävlingshatare borde väl hålla med om att det är trevligare att observera olika länders utsikter och resultat i Eurovision än att observera deras dödstal.

”Uttagningssäsongen”, eller vad nu den där perioden kallas i januari-februari-mars då länderna ett efter ett väljer och presenterar sina bidrag, har annars tyvärr i hög grad kännetecknats av avhopp och konflikter. Först lämnade Armenien ett sent återbud, på grund av den instabila situationen i landet efter den senaste konflikten med Azerbajdzjan. Och därefter följde den ytterligt besvärande utvecklingen i det land som jag förut kallade Vitryssland men i likhet med de flesta andra numera har börjat benämna Belarus. De valde sitt bidrag i form av en grupp och en låt, men den gruppen var en Lukasjenko-vänlig grupp som uppenbarligen gick direkt i diktatorns ledband, med en låt som textmässigt var en sällsynt osmaklig politisk gliring till demonstranter och oppositionella i hemlandet. När EBU insåg detta diskade de bidraget och belarusisk TV blev tvungna att hitta på något annat, men vad det än var de föreslog istället (det har inte offentliggjorts) så var det tydligen inte mycket bättre, för det hela slutade med att Belarus blev utkastade ur 2021 års tävling. Skönt tycker jag. Jag ser visserligen principiellt inga hinder mot att alla Europas länder är med i ESC oavsett styrelseformer, men Lukasjenkos Belarus står mig upp i halsen och för närvarande känner jag att jag gärna välkomnar landet tillbaka när de har ett annat styre och använder sin rätta, vackra vitröda flagga.
Förutom detta har det varit trassel även i ett par andra länder. I Ryssland har ”vänner av ordning” muttrat över om det verkligen är lämpligt att de presenteras av en tadzjikisk sångerska som sjunger en sång om rättvisa för kvinnor (vilket var det bidrag som råkade vinna den mycket hastigt påkomna lilla ryska uttagningen), och även Nordmakedoniens och Cyperns bidrag har mötts av protester internt. I Cyperns fall kan jag förstå det – återkommer till detta. Men för närvarande verkar läget ha stabiliserat sig och det ser ut som att de 39 bidrag som nu återstår verkligen blir de som tävlar i Rotterdam i maj. Lite publik verkar det kunna bli som tittar på rentav. Dock har Australien nu precis meddelat att de inte kommer att åka till Rotterdam personligen, utan deras bidrag kommer att framföras som ett förinspelat s.k. ”live on tape”-inslag istället, vilket är tillåtet ett speciellt år som detta. Dessvärre misstänker jag att det kan bli fler länder som måste ta till den lösningen … vi får se, men själva startfältet ska alltså inte påverkas mer.

Hurdant är då detta startfält?
Ja, det som karakteriserar det är ju att väldigt många av de artister som skulle ha varit med och tävlat för sina länder förra året, då tävlingen ställdes in, dyker upp nu det här året istället med nya låtar. Sverige hör som bekant till undantagen, men i övrigt är det mer än hälften av artisterna som ”sparats över” från i fjol.
Och det är lite intressant, för även om artisterna är desamma så har länderna gjort på olika sätt med låtarna. Rätt många kommer förvisso med låtar som påminner väldigt mycket om fjolårets – på sina håll är det riktiga karbonkopior – och i en del av fallen har detta resulterat i bättre låtar än då, och i andra i sämre. Men det finns också en del länder/artister som valt att förse sig med en ny typ av låt och uttryck den här gången, också detta med omväxlande resultat. Plus att då alla de länder finns som valt något helt nytt. Det ger en viss variation och blir intressant för den som har koll på vad det var de hade tänkt förra året (vilket jag mestadels har).
Stilmässigt är det absolut inte något ”balladår” i år, och inte heller har tragiken med coronapandemi färgat av sig på tävlingen i form av dystra bidrag. Det finns tvärtom ganska gott om upptempo och dansanta nummer – rätt ofta framförda av kvinnliga artister, ska sägas, och ofta med ett rätt så modernt stuk, säkert fortfarande lite med 2018 års oerhört framgångsrika tvåa ”Fuego” i åtanke. Det som kan sägas vara tråkigt är att många av dessa bidrag är framställda av internationella låtskrivarteam. Jag brukar som bekant gnälla mycket på ”svenskbidrag”, men jag tror att jag får börja justera den inställningen något. Det handlar nu istället mer och mer om att det är just diverse grupper av låtskrivare från olika länder (även från Sverige, men inte alls bara därifrån) som slår sig ihop – ofta på s.k. låtskrivarläger – och åstadkommer en uppsättning poplåtar som en massa länder sedan har huggsexa om att få använda sig av i Eurovision. Dåligt eller oäkta behöver det inte vara bara för att låtarna kommit till genom dessa synbart kommersiella metoder (det ska väl jag veta som gillar ABBA, som ofta fick liknande beskyllningar om ”hitfabrik” mot sig) men det känns tråkigt att detta multinationella arbetssätt håller på att slå igenom så mycket på bekostnad av ländernas egna musikliv. Nåväl, i år tycks det i alla fall ha lett till ett flertal energiska nummer: några av de mest typiska exemplen är bidragen från Cypern, Malta, Azerbajdzjan och San Marino.

Det man också kan säga om årets ESC-startfält är att det saknas en tydlig favorit, och det är ju väldigt kul när det blir så. Jag skulle nog till och med säga att det så här långt är ännu mer oförutsägbart än på länge. Några av dem som det ändå faktiskt har snackats om är Malta, som hör till de där ”kvinnliga upptempo”-bidragen och har en småfeministisk text till sin medryckande dänga; vidare Schweiz, som precis som förra året skickar en vacker sång på franska med den innerligt falsettsjungande killen vars artistnamn är Gjohn’s Tears (personligen tycker jag dock att den låt han tänkt tävla med 2020 var bättre); och Frankrike, även de på franska i en snygg retro-uppvisning som genast för tankarna till Edith Piaf. Sverige med Tusse och ”Voices” ska förstås inte glömmas bort, vi har vissa chanser i år också, nu som alla andra gånger. Och så finns Cypern, som vanligt poppigt påträngande och utan någon cypriot alls i teamet, med låten ”El Diablo”. Den som har mig som Facebook-vän vet att jag redan har uttryckt min irritation över det bidraget … det är otroligt enerverande infantilt klistrigt, det saknar som sagt all cypriotisk anknytning, och jag kan förstå de religiösa på Cypern som är bekymrade över att namnet på den onde används så lättvindigt i en låttitel. Men en tippad favorit är det.

Emellertid är det inte på något sätt självklart att någon av de här skulle kunna segla upp framför de andra och vinna, och det kan mycket väl bli så att de tar ut varandra och någon helt annan tar hem det. Personligen vill jag höja ett varningens finger för Litauen, som jag också själv tycker bäst om i hela det här årets Eurovision-upplaga. Gruppen The Roop (bilden) skulle ha varit med redan förra året med den läckra ”On Fire”, som jag gillade riktigt ordentligt, och nu försöker de igen med ”Discoteque”: ett nytt koncept men ändå inte helt olikt föregångaren, samma catchighet, en text som passande nog handlar om att släppa loss för sig själv på ett eget dansgolv i hemmet så här i distanstider, och så har gruppen och dess originelle sångare kvar sina dansmoves och sin väldigt särpräglade karisma. Av någon anledning är inte Litauen riktigt lika uppmärksammade nu som de var förra året, men jag tror att de kan dyka upp som en riktigt farlig dark horse (just i och med att det är så jämnt och ovisst) och om det händer blir jag glad.

Förutom Litauen har jag inte så jättemånga tydliga personliga favoriter, för även om det saknas riktigt pinsamt dåliga bidrag detta år så saknas det tyvärr riktigt strålande bra låtar också. Men jag blev glatt överraskad av värdlandet Nederländernas bidrag, då de utforskar en av sina egna subkulturer och lyfter fram kreoltongångar från sin forna koloni Surinam – med upplivande resultat, tycker jag. Jag har även tillfälligtvis fäst mig vid Belgien, som är bland de få länder som gräver i den mer alternativa underground-världen och kommer med något mer lågmält och mystiskt än vad alla de där bidragen från låtskrivarlägren bjuder på.
I övrigt kan man nämna att vi får rockiga tongångar från både Italien och Finland: de senare gör det något bättre tycker jag nog, även om deras låt också framstår som en parodi på hårdrock. Den heter ”Dark Side”, och i och med att Norge dessutom har låten ”Fallen Angel” och Cypern kommer med sitt ”El Diablo” blir det ju lätt en lite helvetisk stämning över startlistan … men å andra sidan väger Österrike och Slovenien upp, då de båda två har låtar som heter ”Amen”. 😊
Danmark sjunger helt och hållet på danska i år, för första gången på mycket länge. Tyskland skojar till det med det seriösa skämtnumret ”I Don’t Feel Hate”. Georgien kör med naturhyllning i valstakt. Island som var förra årets största favorit skickar samma artist igen, d.v.s. Daði Freyr och hans band Gagnamagnið i turkosa mjukisoveraller, men de allra flesta verkar tycka att låten är ett pinnhål sämre nu och landet har därför nästan försvunnit i förhandstipsen.
Sist och minst (bokstavligt talat) måste jag nämna San Marino, för de har kommit med den nästan allra största överraskningen av alla. Sångerskan Senhit skulle ha tävlat förra året och försöker igen nu, men hon har nu inte bara försetts med en helt annan och modernare låt, utan hon får till på köpet sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida. Om han verkligen kommer att dyka upp personligen i Rotterdam är väl inte helt säkert, men hans röst kommer ändå att höras i låten – i år är ju förinspelad sång tillåten, delvis på grund av coronasituationen – och det anses nu som något av en sensation att en profil som Flo Rida plötsligt dyker upp i ett sådant här sammanhang. Kan San Marino vinna tack vare det? Jag är inte fullt så imponerad av hans korta insats eller av låten som helhet, men visst får man uppmärksamma saken.
Det där med att sången nu i viss mån får vara förinspelad ger förresten en extra krydda till årets tävling, för kommer detta att göra någon skillnad för hur det låter i TV och vad resultatet följaktligen blir? I Melodifestivalen har förinspelad bakgrundssång varit tillåtet länge, men hur ska det bli när det gör sitt intåg i Eurovision också? Jag kan inte påstå att jag gillar det, men det ska bli intressant att observera effekten. För att inte tala om ifall det blir fler länder än Australien som tävlar ”live on tape”; kommer de att gynnas eller missgynnas jämfört med de länder som är på plats?

Ja, nu är det väl förstås i första hand förhandstips och omdömen om själva låtarna i sina studioversioner som gäller. Och när tävlingen börjar närma sig i maj tänker jag också självfallet återkomma med mer detaljerade omdömen om de alla här bidragen (och alla jag inte nämnt) ett och ett, som jag brukar. Det är då också möjligt att jag ändrar mig på en del punkter. Just nu är min största favorit som sagt Litauen, följd av Nederländerna och Belgien, och de två sistnämnda tror jag att jag är ganska ensam om att ha så högt upp … men det där kan ju å andra sidan skifta. Kanske ändrar jag rentav inställning till Cyperns ”El Diablo” om jag plötsligt börjar uppfatta nya sidor av den.
Väl mött så småningom! Nu börjar det roliga.

(Bild från eurovision.tv.)

Så här låter det 2018 – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat på alla de 43 länderna i årets ESC – och det är dags för en första sammanfattning av hur det blir i år. Mer detaljerade omdömen och tips kommer senare naturligtvis, men här är det ”första intrycket”.

Precis som förra året anser Eurovision-fansen (och de inbitna Eurovision-tipparna) att det inte är något särskilt bra ESC-år. Och precis som förra året tycker jag att de överdriver. Det är sant att jag inte fått något riktigt stort ”wow”, det har funnits bättre och mer minnesvärda årgångar på det sättet, men nog hittar man en hel del trevligt i 2018 års startfält. Framför allt är det intressant på ett sätt som Melodifestivalen alldeles definitivt inte är, med en variationsrikedom i stil och uttryck som till stora delar saknas hemma i Sverige. I MF har det varit övervägande ”så som det brukar låta på listorna just nu” (eller snarare bleka kopior av denna listmusik) men populärmusik är verkligen mycket mer än så, och i årets Eurovision är den mångfalden representerad.
Fördelaktigt är också att det inte är lika mycket ”ballader” i år, utan fler låtar som är upptempo eller midtempo. Dessutom är andelen svenskbidrag något lägre detta år, och antalet länder som törs sjunga på sina egna språk något högre – det är en trend som märktes redan förra året, och den fortsätter nu, även om det går i sakta mak. Detta bidrar i mitt tycke till att göra startfältet intressant och givande, och det räcker för att jag ska få in den rätta entusiasmen. Sedan hade vissa tydligen velat ha en högre andel ”typiskt Eurovision” och/eller ”modernt topplistsound” … men som jag ser det är inte detta helt nödvändigt, variationen är viktigare.
Jag ska gå igenom några länder som är särskilt värda att kommentera, antingen för att jag själv fäst mig särskilt vid dem eller för att de har uppmärksammats mycket av andra.

Det land som är den största favoriten hittills i år är Israel, som sköt upp som en raket på oddslistan så fort låten ”Toy” med sångerskan Netta presenterades. Bidraget är också onekligen speciellt på många sätt. Först och främst ligger det rätt i tiden – det är ett bidrag i spåren av #metoo, och kan kännetecknas som ”feministisk dagispop” (med orientalisk krydda). Nästan som en omvänd ”Barbie Girl”, skulle jag säga, med rader som ”wonderwoman don’t you ever forget – you’re divine and he’s about to regret …” och framför allt refrängens ”I’m not your toy – you stupid boy!”

Netta har också en originell stil och utstrålning i sitt framförande av ”Toy”, och till detta kommer de tekniska finesserna, i form av de lustiga kacklande och spruttande ljud som sångerskan ger ifrån sig och som delvis alstras av en ”looper”. Det har diskuterats huruvida denna finess är förinspelad sång (som alltså ska förbjudas) eller om det är liveframförd musik (som alltså ska förbjudas) eller om det är någon sorts mellanting (som alltså ska tillåtas). Just nu lutar det åt det sistnämnda, och Israel lär nog därför göra intryck i Lissabon även tack vare de där ljudeffekterna.
Det enda som är synd, tycker jag personligen, är att själva låten bakom det feministiska budskapet och Nettas vokalistiska bravader egentligen inte är särskilt mycket att hurra för. Den är dagispop helt enkelt, och inte överdrivet märkvärdig sådan … kan den verkligen få sådant genomslag som ”Barbie Girl”, eller som ”Gangnam Style” som den också jämförts med? Jag tvivlar faktiskt lite på det. Men Israel har i alla fall sett till att bli uppmärksammade i ESC-kretsarna med det här, och är alltså en lågoddsare just nu. Vi får se om de fortsätter att vara det. Tel Aviv 2019 …?

Nej, ska det vara budskap i låtarna så föredrar jag nog hellre att Frankrike vinner. Först tog jag inte så stor notis om duon Madame Monsieur och deras låt ”Mercy”, men när jag lyssnade på texten och insåg vad den faktiskt handlar om så seglade den uppåt i snabb takt; fortsätter det så blir Frankrike snart min allra största favorit. ”Mercy” tar nämligen upp ämnet båtflyktingar, med en fantastisk berättande text och en titel som är mångtydig på minst fyra olika sätt (”mercy”, ”merci”, ”mer-sea”, ”mère sea”), och så är allt inslaget i en behaglig minimalistisk syntpopförpackning. Riktigt starkt.
Helt andra slags tongångar – men ändå intressant – är det från Tjeckien, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Den unge glasögonprydde rapparen/sångaren Mikolas Josef framför ”Lie To Me” med funkig slapbas och en frenetisk jazztrumpet som riktigt effektiv hook (”Epic Trumpet Guy”?), och det låter verkligen inte ”typiskt Eurovision” alls, snarare som fullständigt samtida topplist-hiphop … fast inte riktigt ändå … för Mikolas har något alldeles eget och originellt. Jag är riktigt nyfiken på hur långt det kan räcka för Tjeckien, som ju inte har nått några framgångar att tala om tidigare.

Något som gläder mig i år är att det är en lite högre andel rocklåtar än vanligt, och en av dem är till på köpet riktig hårdrock, nämligen bidraget från Ungern. Även om man inte begriper ett dyft av vad bandet AWS sjunger om på ungerska, så tycker jag att deras ”Viszlát nyár” är en läcker låt; experterna tjurar och påpekar att det inte är mycket melodi i den utan bara fulsång, men inte heller här håller jag med dem. Melodin är snygg, liksom det atmosfäriska kompet, och det kommer rentav en tonartshöjning på slutet. Ingen av de insatta verkar tro att Ungern kommer någon vart i år, men jag vill faktiskt utfärda en mycket kraftig skrällvarning – det är inte omöjligt att fler än jag gillar detta i maj.
Bland övriga rocknummer vill jag också lyfta fram Nederländerna, som fortsätter sin nutida vana att skicka country, men som i år presenterar en lite råare variant av den genren: country-bluesrock kan man säga, i en stil som ger mig associationer till Creedence Clearwater Revival och liknande. Artisten bakom, Waylon, var med i ESC 2014 som medlem i duon The Common Linnets och kom tvåa (ni vet, ”Calm After The Storm”, oerhört vacker liten sak, bästa låten det året). I ”Outlaw In ’Em” tar han i lite mer, men countrykänslan är kvar, och bra är det nu också.
Sedan får vi inte glömma Norge, som står för årets mest uppseendeväckande comeback. Forne ESC-vinnaren Alexander Rybak kommer tillbaka, men det är inte med någon ny ”Fairytale”, utan istället förvånar han med en besynnerlig, självironisk, hurtig bit med titeln ”That’s How You Write A Song”, i 70-talsdiscostil. Här anser många att den gode Rybak har gjort bort sig ordentligt, och jag är inte alldeles förtjust själv heller, men samtidigt har han en sådan karisma att man nog inte ska räkna ut honom på långa vägar ännu.

Andra länder jag vill nämna lite kort är Italien (som i likhet med Frankrike tar upp ett allvarligt samtidsämne, närmare bestämt terrorismen, i låten ”Non mi avete fatto niente”), Estland (operamelodin ”La Forza”, vacker så det förslår), Rumänien (en snygg låt som börjar lugnt men sedan slår över i arenarock med doft av både 80-tal och Coldplay) och Danmark (med en låt som anspelar i allra högsta grad på klichéer om vikingar och Game of Thrones, och en sångare som rentav ser ut precis som Tormund i den serien, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt läckert ändå). Jag hoppas också på att Litauen kan bli en outsider – de skickar något av det vackraste och mest finstämda man hört från litauiskt håll någonsin, i form av Ieva Zasimauskaitė och den lugna, svävande ”When We’re Old”.
Stilvariation finns det ju också gott om: förutom ovan nämnda exempel så får vi gospel från Österrike, ”feelgood-house” från Polen, balkanbrass från Moldavien och mer utpräglad balkansk etno från Serbien, någon sorts folkjazz från Georgien, en fullständigt olidligt sockersöt balladduett från Spanien, med mera med mera. Och för de svenska tittare som vill ha mer igenkänning så finns det fortfarande ett antal svenskbidrag, med det sound som är typiskt för sådana. Något för alla helt enkelt.

Det finns många fler länder jag skulle kunna säga något om, och egentligen kliar det redan nu i fingrarna på mig att få sätta igång i detalj med omdömena, men jag ska hålla mig ett litet tag till. Fortfarande finns det ju utrymme för mig att ändra uppfattning om många bidrag.
Jag har i alla fall fått in rätt känsla! Det blir en trivsam Eurovision-tillställning även detta år.