Israel i Eurovision: så här ser jag på det

Egentligen brukar jag inte uttala mig om konflikten mellan Israel och Palestina. Det är ett av några stycken ämnen som jag alltid försöker undvika att kommentera eller hamna i diskussioner om på sociala medier.
Men i årets ”Eurovision-rörelse” är det nästan omöjligt att engagera sig i tävlingen utan att åtminstone ha sagt något om hur man känner inför det där. Så jag ska ändå göra ett försök att förklara min attityd – eller mina attityder, för alldeles enkelt är det inte.
Fortfarande tänker jag försöka göra detta utan att säga alltför mycket om Mellanösternkonflikten i sig, för den vill jag som sagt inte debattera egentligen. Jag ska koncentrera mig just på Israels vara och inte vara i Eurovision och hur jag tänker där. I den mån det går att hålla detta åtskilt från själva konflikten.

Många anser som bekant att Israel inte borde få vara med i Eurovision i år, av samma skäl som Ryssland och Belarus inte är med längre – att det som staten Israel gör är oförenligt med Eurovision Song Contests anda och principer och att det oundvikligen på ett osmakligt sätt blir politik om man låter dem vara med.
Där tycker jag inledningsvis att visst, ja, det blir politik om Israel får vara med, men å andra sidan blir det i högsta grad politik om man tar beslutet att inte låta dem vara med också. Så den aspekten kan kvitta. Ibland är politiska signaler oundvikliga hur man än gör.

Om sedan Israels handlingar i Gaza är skäl nog att se landet som lika skurkaktigt som Ryssland och Belarus, och därmed anse att det har förverkat sin rätt att delta i ett fredens och vänskapens evenemang, det kan man ha olika åsikter om.
Och det är just att man kan ha olika åsikter om det som gör saken besvärlig. Det är förfärliga saker som pågår i Gaza, jag säger inte annat, men trots detta råder det ju fortfarande markant olika uppfattningar bland folk och politiker om huruvida Israel ska sättas i skampåle eller inte. Situationen är helt enkelt en annan än när Ryssland uteslöts ur Eurovision för två år sedan. Då var de allra flesta överens om att nej, det här går inte längre, Ryssland har gjort sig omöjliga. Likadant var det med Belarus; där var det visserligen inte någon invasion av ett grannfolk som föranledde uteslutningen, men EBU tröttnade på att Lukasjenko-diktaturen försökte utnyttja Eurovision för sina egna syften och hela Europa instämde och så fick belarusierna flyga och fara.
Nu är det alltså inte riktigt så med Israel, hur gärna man än skulle vilja ha det till det. Det är för mycket oenighet för att det ska gå att avkunna en objektiv dom att Israel gjort sig obehöriga för ESC. Särskilt med tanke på att ingen säger något om Azerbajdzjan, trots att det landet inte heller precis är några mästare på mänskliga rättigheter och precis har skrämt ut alla armenier ur Nagorno-Karabach. En omständighet som blivit totalt bortglömd efter den 7 oktober och som jag gärna vill lyfta. Om Israel ska uteslutas, då borde man alldeles definitivt ha vänt blicken mot Azerbajdzjan också.

Men om vi nu ska koncentrera oss på Israel så finns det i det fallet en tudelad opinion, och om man låter den ena eller andra sidan i debatten avgöra Israels Eurovision-existens så blir det därför i någon mån godtyckligt, och därför har vi inget annat val än att avgöra saken på andra och mer objektiva sätt.
Då får man lämpligast gå efter det där med sanktioner och sådant. Ryssland fick genast en massa sanktioner mot sig när de invaderade Ukraina, och har uteslutits från idrottsevenemang och allt möjligt. Fullt logiskt att de inte får delta i Eurovision då. Men har Israel blivit föremål för något liknande? Svar nej, det har de inte, de är fortfarande utan begränsning med i alla turneringar och tillställningar. Jag tycker därför, för min personliga del och i ett försök att vara saklig, att det är rimligt att de inte utesluts ur Eurovision heller. Om läget blir annorlunda på den här punkten längre fram kan det däremot förstås bli aktuellt (fortfarande rent objektivt sett från min sida), precis som med Jugoslavien. Det landet deltog i Eurovision 1992 trots att de just då börjat bomba Bosnien sönder och samman – men bara ett par veckor efter ESC belades de med sanktioner från FN och kastades bland annat ut ur fotbolls-EM (så att Danmark kom in som reserv och senare tog guld, det minns ni nog!). Då försvann också Jugoslavien från Eurovision, och hade sanktionerna kommit en aning tidigare så hade de inte varit med år 1992 heller. Likadant kan det givetvis bli med Israel, och då tänker jag för min del i så fall inte säga något om det, för då känns det rent sakligt sett logiskt att ge Israel respass.
Nu kan man förstås invända att i Israels fall så kommer de aldrig att drabbas av några sanktioner, eftersom det finns vissa länder (läs: USA) som jämt sätter P för sådant … och då borde EBU visa egen vilja och föregå med gott exempel … men jag tycker ändå principen att ”invänta andras sanktioner” håller. Det skulle nog räcka med att EU tar i med hårdhandskarna, för då kan diverse organisationer och idrottsförbund följa efter, som fallet var med Ryssland, och då hänger EBU också på.

En sista sida av saken är sedan det här med Belarus, som på de flesta områden inte har några sanktioner mot sig (de deltar fortfarande t.ex. i fotbollens EM- och VM-kval) men som ändå har förvisats ur Eurovision. Kan man inte utesluta Israel enligt en ”lex Belarus”?
Här är mitt svar nej, än så länge inte, men det är nog viktigt att hålla koll på vad som händer. Den största anledningen till att EBU kastade ut Belarus var ju att landet använde tävlingen som plattform för sin egen diktaturpropaganda – 2021 försökte de skicka ett Eurovision-bidrag som var ren Lukasjenko-dynga – och det finns vissa signaler på att liknande grejer pågår i Israel. Låten som Israel ska delta med nu i år hette från början ”October Rain”, vilket var en lite väl uppenbar vink tills de gick med på att ändra texten, och efter vad jag har förstått så var Israels artistuttagning till ESC en uppvisning i patriotism och militär närvaro (vilket fick ESC-nyhetssajten Eurovoix att börja utesluta Israel från sin nyhetsrapportering). Än har inte Israel gått över gränsen på det här området på det sätt som Belarus gjorde – jag tror Israel kanske är lite smartare än Belarus i det avseendet – men varningsflaggan finns. Går Israel för långt med att utnyttja Eurovision för egna uppviglande syften så kan det vara skäl att utesluta dem precis som Belarus, det håller jag med om.

Men sammanfattningsvis så är min syn på Israel i Eurovision, som läget är just nu, att så länge det inte är några officiella sanktioner mot landet (och så länge EBU tolererar Azerbajdzjan) så är jag rent formellt okej med att Israel deltar.

Rent formellt alltså.
Sedan är det en annan sak hur jag upplever allt det här rent känslomässigt. För på sätt och vis hade det varit skönast om Israel uteblivit, eftersom det hade blivit mycket lugnare då.
Jag tycker fortfarande att årets Eurovision-säsong har en ytterst olustig stämning över sig, och jag har stundtals varit inne på att inte ens titta när det är dags i maj. Även om jag inte hänger på dem som ropar om ”Eurovision Genocide Contest”, så känns det på något sätt väldigt fel att sitta och följa tävlingen samtidigt som allt elände och lidande pågår som värst i Gaza och det land som många ser som ansvarigt för detta finns med bland deltagarna under fröjd och gamman som om inget hänt. Och så känner jag faktiskt oavsett hur stor skuld Israel har i det hela. Det är delvis just det där att Israel får komma till tals, samtidigt som Palestina kommer bort under all konfetti, som gör att alltsammans blir skevt och snedvridet. I vanliga fall har jag ju ingenting emot att titta på Eurovision fastän det finns lidande på olika håll i Europa och världen (tänker man så kan man över huvud taget inte roa sig med någonting!), men just i det här fallet är det som att vi har en konflikt med två förlorarsidor där den ena sidan får komma till tals men inte den andra. Det är krig i Ukraina men det är en ljuspunkt för dem att vara med i Eurovision. När det var krig i Bosnien så var de på samma sätt ändå med i Eurovision. Armenien och Azerbajdzjan är ovänner men det gör inget när de båda är med i Eurovision. I Israel-Palestina-fallet kommer en av de båda lidande sidorna att inte ha något Eurovision att muntra upp sig med utan tvärtom döljas från det.
Det hade känts mycket bättre bara om Palestina varit representerat i årets tävling genom Island. Ja, så hade ju kunnat bli fallet. Island var väldigt nära att skicka den i landet bosatte palestinske artisten Bashar Murad till Malmö, och om de hade gjort det, då tror jag att det inte hade blivit bråk utan att det tvärtom hade kunnat få en intressant diplomatisk effekt på plats och att det gjutits olja på vågorna. Nu blev det inte så, och där tror jag att det var en möjlighet som gick förlorad.
Som det nu är så kommer jag, även om jag alltså formellt inte har något emot att Israel är med, att sitta vid TV:n och känna att någonting skaver med alltihop. Plus att jag kommer att vara ruskigt nervös över risken för dålig stämning, buanden, protestaktioner, sceninvasioner och i värsta fall attentat. Det sistnämnda skulle vara förfärligt, men risken är rätt hög som jag ser det … och det är inget man vill bevittna i direktsändning precis. Då känns det nästan som det vore bättre att avstå alltsammans.

Egentligen finns det ett rätt enkelt sätt att undvika sådan här olust till nästa år, och andra år.
Nämligen att EBU ändrar inställning och låter alla länder vara med.
Ja, jag önskar mig faktiskt det. Det är förvisso ett radikalt förslag och en omsvängning från min sida, och det skulle säkerligen svida för många att låta Ryssland och Belarus komma tillbaka, men på ett sätt tror jag det skulle vara till nytta om de fick det. Då får EBU också givetvis tumma på sina behörighetsregler och bjuda in Palestina att delta (om de nu skulle tacka ja), plus Kosovo.
Om Eurovision ska vara en tävling som sprider ljuset från fredens lykta, då är det mest logiskt om verkligen alla länder i och kring Europa får belysas av den lyktan, oavsett vad de har för stridigheter med varandra. Då slipper man också alla dessa diskussioner och resonemang om att ”de får vara med, de får inte vara med” som i slutändan alltid blir godtyckliga på något sätt. Låt alla vara med. Punkt.
Och om inte det funkar, om det inte går att åstadkomma den sortens förbrödring, då anser jag att hela Eurovision Song Contest får läggas på is i några år – tills läget har lugnat sig och Europa kan tåla varandra igen. Som man gjorde med idrotten under andra världskriget.
Så som det går till nu kan det i längden inte fortsätta hålla på.

Så här låter det 2021 – mitt första intryck av de 39

Långt efter alla andra (men det är helt och hållet med flit) är jag nu färdig med min genomlyssning av samtliga länders Eurovision-bidrag för i år. Dags att preliminärt summera vad jag fått för bild av startfältet. Extra välkommet kanske att kunna sitta med sådant, nu när det faktiskt ser ut som att tävlingen blir av den här gången efter ett års ökenvandring. Och till och med den mest inbitne musiktävlingshatare borde väl hålla med om att det är trevligare att observera olika länders utsikter och resultat i Eurovision än att observera deras dödstal.

”Uttagningssäsongen”, eller vad nu den där perioden kallas i januari-februari-mars då länderna ett efter ett väljer och presenterar sina bidrag, har annars tyvärr i hög grad kännetecknats av avhopp och konflikter. Först lämnade Armenien ett sent återbud, på grund av den instabila situationen i landet efter den senaste konflikten med Azerbajdzjan. Och därefter följde den ytterligt besvärande utvecklingen i det land som jag förut kallade Vitryssland men i likhet med de flesta andra numera har börjat benämna Belarus. De valde sitt bidrag i form av en grupp och en låt, men den gruppen var en Lukasjenko-vänlig grupp som uppenbarligen gick direkt i diktatorns ledband, med en låt som textmässigt var en sällsynt osmaklig politisk gliring till demonstranter och oppositionella i hemlandet. När EBU insåg detta diskade de bidraget och belarusisk TV blev tvungna att hitta på något annat, men vad det än var de föreslog istället (det har inte offentliggjorts) så var det tydligen inte mycket bättre, för det hela slutade med att Belarus blev utkastade ur 2021 års tävling. Skönt tycker jag. Jag ser visserligen principiellt inga hinder mot att alla Europas länder är med i ESC oavsett styrelseformer, men Lukasjenkos Belarus står mig upp i halsen och för närvarande känner jag att jag gärna välkomnar landet tillbaka när de har ett annat styre och använder sin rätta, vackra vitröda flagga.
Förutom detta har det varit trassel även i ett par andra länder. I Ryssland har ”vänner av ordning” muttrat över om det verkligen är lämpligt att de presenteras av en tadzjikisk sångerska som sjunger en sång om rättvisa för kvinnor (vilket var det bidrag som råkade vinna den mycket hastigt påkomna lilla ryska uttagningen), och även Nordmakedoniens och Cyperns bidrag har mötts av protester internt. I Cyperns fall kan jag förstå det – återkommer till detta. Men för närvarande verkar läget ha stabiliserat sig och det ser ut som att de 39 bidrag som nu återstår verkligen blir de som tävlar i Rotterdam i maj. Lite publik verkar det kunna bli som tittar på rentav. Dock har Australien nu precis meddelat att de inte kommer att åka till Rotterdam personligen, utan deras bidrag kommer att framföras som ett förinspelat s.k. ”live on tape”-inslag istället, vilket är tillåtet ett speciellt år som detta. Dessvärre misstänker jag att det kan bli fler länder som måste ta till den lösningen … vi får se, men själva startfältet ska alltså inte påverkas mer.

Hurdant är då detta startfält?
Ja, det som karakteriserar det är ju att väldigt många av de artister som skulle ha varit med och tävlat för sina länder förra året, då tävlingen ställdes in, dyker upp nu det här året istället med nya låtar. Sverige hör som bekant till undantagen, men i övrigt är det mer än hälften av artisterna som ”sparats över” från i fjol.
Och det är lite intressant, för även om artisterna är desamma så har länderna gjort på olika sätt med låtarna. Rätt många kommer förvisso med låtar som påminner väldigt mycket om fjolårets – på sina håll är det riktiga karbonkopior – och i en del av fallen har detta resulterat i bättre låtar än då, och i andra i sämre. Men det finns också en del länder/artister som valt att förse sig med en ny typ av låt och uttryck den här gången, också detta med omväxlande resultat. Plus att då alla de länder finns som valt något helt nytt. Det ger en viss variation och blir intressant för den som har koll på vad det var de hade tänkt förra året (vilket jag mestadels har).
Stilmässigt är det absolut inte något ”balladår” i år, och inte heller har tragiken med coronapandemi färgat av sig på tävlingen i form av dystra bidrag. Det finns tvärtom ganska gott om upptempo och dansanta nummer – rätt ofta framförda av kvinnliga artister, ska sägas, och ofta med ett rätt så modernt stuk, säkert fortfarande lite med 2018 års oerhört framgångsrika tvåa ”Fuego” i åtanke. Det som kan sägas vara tråkigt är att många av dessa bidrag är framställda av internationella låtskrivarteam. Jag brukar som bekant gnälla mycket på ”svenskbidrag”, men jag tror att jag får börja justera den inställningen något. Det handlar nu istället mer och mer om att det är just diverse grupper av låtskrivare från olika länder (även från Sverige, men inte alls bara därifrån) som slår sig ihop – ofta på s.k. låtskrivarläger – och åstadkommer en uppsättning poplåtar som en massa länder sedan har huggsexa om att få använda sig av i Eurovision. Dåligt eller oäkta behöver det inte vara bara för att låtarna kommit till genom dessa synbart kommersiella metoder (det ska väl jag veta som gillar ABBA, som ofta fick liknande beskyllningar om ”hitfabrik” mot sig) men det känns tråkigt att detta multinationella arbetssätt håller på att slå igenom så mycket på bekostnad av ländernas egna musikliv. Nåväl, i år tycks det i alla fall ha lett till ett flertal energiska nummer: några av de mest typiska exemplen är bidragen från Cypern, Malta, Azerbajdzjan och San Marino.

Det man också kan säga om årets ESC-startfält är att det saknas en tydlig favorit, och det är ju väldigt kul när det blir så. Jag skulle nog till och med säga att det så här långt är ännu mer oförutsägbart än på länge. Några av dem som det ändå faktiskt har snackats om är Malta, som hör till de där ”kvinnliga upptempo”-bidragen och har en småfeministisk text till sin medryckande dänga; vidare Schweiz, som precis som förra året skickar en vacker sång på franska med den innerligt falsettsjungande killen vars artistnamn är Gjohn’s Tears (personligen tycker jag dock att den låt han tänkt tävla med 2020 var bättre); och Frankrike, även de på franska i en snygg retro-uppvisning som genast för tankarna till Edith Piaf. Sverige med Tusse och ”Voices” ska förstås inte glömmas bort, vi har vissa chanser i år också, nu som alla andra gånger. Och så finns Cypern, som vanligt poppigt påträngande och utan någon cypriot alls i teamet, med låten ”El Diablo”. Den som har mig som Facebook-vän vet att jag redan har uttryckt min irritation över det bidraget … det är otroligt enerverande infantilt klistrigt, det saknar som sagt all cypriotisk anknytning, och jag kan förstå de religiösa på Cypern som är bekymrade över att namnet på den onde används så lättvindigt i en låttitel. Men en tippad favorit är det.

Emellertid är det inte på något sätt självklart att någon av de här skulle kunna segla upp framför de andra och vinna, och det kan mycket väl bli så att de tar ut varandra och någon helt annan tar hem det. Personligen vill jag höja ett varningens finger för Litauen, som jag också själv tycker bäst om i hela det här årets Eurovision-upplaga. Gruppen The Roop (bilden) skulle ha varit med redan förra året med den läckra ”On Fire”, som jag gillade riktigt ordentligt, och nu försöker de igen med ”Discoteque”: ett nytt koncept men ändå inte helt olikt föregångaren, samma catchighet, en text som passande nog handlar om att släppa loss för sig själv på ett eget dansgolv i hemmet så här i distanstider, och så har gruppen och dess originelle sångare kvar sina dansmoves och sin väldigt särpräglade karisma. Av någon anledning är inte Litauen riktigt lika uppmärksammade nu som de var förra året, men jag tror att de kan dyka upp som en riktigt farlig dark horse (just i och med att det är så jämnt och ovisst) och om det händer blir jag glad.

Förutom Litauen har jag inte så jättemånga tydliga personliga favoriter, för även om det saknas riktigt pinsamt dåliga bidrag detta år så saknas det tyvärr riktigt strålande bra låtar också. Men jag blev glatt överraskad av värdlandet Nederländernas bidrag, då de utforskar en av sina egna subkulturer och lyfter fram kreoltongångar från sin forna koloni Surinam – med upplivande resultat, tycker jag. Jag har även tillfälligtvis fäst mig vid Belgien, som är bland de få länder som gräver i den mer alternativa underground-världen och kommer med något mer lågmält och mystiskt än vad alla de där bidragen från låtskrivarlägren bjuder på.
I övrigt kan man nämna att vi får rockiga tongångar från både Italien och Finland: de senare gör det något bättre tycker jag nog, även om deras låt också framstår som en parodi på hårdrock. Den heter ”Dark Side”, och i och med att Norge dessutom har låten ”Fallen Angel” och Cypern kommer med sitt ”El Diablo” blir det ju lätt en lite helvetisk stämning över startlistan … men å andra sidan väger Österrike och Slovenien upp, då de båda två har låtar som heter ”Amen”. 😊
Danmark sjunger helt och hållet på danska i år, för första gången på mycket länge. Tyskland skojar till det med det seriösa skämtnumret ”I Don’t Feel Hate”. Georgien kör med naturhyllning i valstakt. Island som var förra årets största favorit skickar samma artist igen, d.v.s. Daði Freyr och hans band Gagnamagnið i turkosa mjukisoveraller, men de allra flesta verkar tycka att låten är ett pinnhål sämre nu och landet har därför nästan försvunnit i förhandstipsen.
Sist och minst (bokstavligt talat) måste jag nämna San Marino, för de har kommit med den nästan allra största överraskningen av alla. Sångerskan Senhit skulle ha tävlat förra året och försöker igen nu, men hon har nu inte bara försetts med en helt annan och modernare låt, utan hon får till på köpet sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida. Om han verkligen kommer att dyka upp personligen i Rotterdam är väl inte helt säkert, men hans röst kommer ändå att höras i låten – i år är ju förinspelad sång tillåten, delvis på grund av coronasituationen – och det anses nu som något av en sensation att en profil som Flo Rida plötsligt dyker upp i ett sådant här sammanhang. Kan San Marino vinna tack vare det? Jag är inte fullt så imponerad av hans korta insats eller av låten som helhet, men visst får man uppmärksamma saken.
Det där med att sången nu i viss mån får vara förinspelad ger förresten en extra krydda till årets tävling, för kommer detta att göra någon skillnad för hur det låter i TV och vad resultatet följaktligen blir? I Melodifestivalen har förinspelad bakgrundssång varit tillåtet länge, men hur ska det bli när det gör sitt intåg i Eurovision också? Jag kan inte påstå att jag gillar det, men det ska bli intressant att observera effekten. För att inte tala om ifall det blir fler länder än Australien som tävlar ”live on tape”; kommer de att gynnas eller missgynnas jämfört med de länder som är på plats?

Ja, nu är det väl förstås i första hand förhandstips och omdömen om själva låtarna i sina studioversioner som gäller. Och när tävlingen börjar närma sig i maj tänker jag också självfallet återkomma med mer detaljerade omdömen om de alla här bidragen (och alla jag inte nämnt) ett och ett, som jag brukar. Det är då också möjligt att jag ändrar mig på en del punkter. Just nu är min största favorit som sagt Litauen, följd av Nederländerna och Belgien, och de två sistnämnda tror jag att jag är ganska ensam om att ha så högt upp … men det där kan ju å andra sidan skifta. Kanske ändrar jag rentav inställning till Cyperns ”El Diablo” om jag plötsligt börjar uppfatta nya sidor av den.
Väl mött så småningom! Nu börjar det roliga.

(Bild från eurovision.tv.)