Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Så här låter det 2021 – mitt första intryck av de 39

Långt efter alla andra (men det är helt och hållet med flit) är jag nu färdig med min genomlyssning av samtliga länders Eurovision-bidrag för i år. Dags att preliminärt summera vad jag fått för bild av startfältet. Extra välkommet kanske att kunna sitta med sådant, nu när det faktiskt ser ut som att tävlingen blir av den här gången efter ett års ökenvandring. Och till och med den mest inbitne musiktävlingshatare borde väl hålla med om att det är trevligare att observera olika länders utsikter och resultat i Eurovision än att observera deras dödstal.

”Uttagningssäsongen”, eller vad nu den där perioden kallas i januari-februari-mars då länderna ett efter ett väljer och presenterar sina bidrag, har annars tyvärr i hög grad kännetecknats av avhopp och konflikter. Först lämnade Armenien ett sent återbud, på grund av den instabila situationen i landet efter den senaste konflikten med Azerbajdzjan. Och därefter följde den ytterligt besvärande utvecklingen i det land som jag förut kallade Vitryssland men i likhet med de flesta andra numera har börjat benämna Belarus. De valde sitt bidrag i form av en grupp och en låt, men den gruppen var en Lukasjenko-vänlig grupp som uppenbarligen gick direkt i diktatorns ledband, med en låt som textmässigt var en sällsynt osmaklig politisk gliring till demonstranter och oppositionella i hemlandet. När EBU insåg detta diskade de bidraget och belarusisk TV blev tvungna att hitta på något annat, men vad det än var de föreslog istället (det har inte offentliggjorts) så var det tydligen inte mycket bättre, för det hela slutade med att Belarus blev utkastade ur 2021 års tävling. Skönt tycker jag. Jag ser visserligen principiellt inga hinder mot att alla Europas länder är med i ESC oavsett styrelseformer, men Lukasjenkos Belarus står mig upp i halsen och för närvarande känner jag att jag gärna välkomnar landet tillbaka när de har ett annat styre och använder sin rätta, vackra vitröda flagga.
Förutom detta har det varit trassel även i ett par andra länder. I Ryssland har ”vänner av ordning” muttrat över om det verkligen är lämpligt att de presenteras av en tadzjikisk sångerska som sjunger en sång om rättvisa för kvinnor (vilket var det bidrag som råkade vinna den mycket hastigt påkomna lilla ryska uttagningen), och även Nordmakedoniens och Cyperns bidrag har mötts av protester internt. I Cyperns fall kan jag förstå det – återkommer till detta. Men för närvarande verkar läget ha stabiliserat sig och det ser ut som att de 39 bidrag som nu återstår verkligen blir de som tävlar i Rotterdam i maj. Lite publik verkar det kunna bli som tittar på rentav. Dock har Australien nu precis meddelat att de inte kommer att åka till Rotterdam personligen, utan deras bidrag kommer att framföras som ett förinspelat s.k. ”live on tape”-inslag istället, vilket är tillåtet ett speciellt år som detta. Dessvärre misstänker jag att det kan bli fler länder som måste ta till den lösningen … vi får se, men själva startfältet ska alltså inte påverkas mer.

Hurdant är då detta startfält?
Ja, det som karakteriserar det är ju att väldigt många av de artister som skulle ha varit med och tävlat för sina länder förra året, då tävlingen ställdes in, dyker upp nu det här året istället med nya låtar. Sverige hör som bekant till undantagen, men i övrigt är det mer än hälften av artisterna som ”sparats över” från i fjol.
Och det är lite intressant, för även om artisterna är desamma så har länderna gjort på olika sätt med låtarna. Rätt många kommer förvisso med låtar som påminner väldigt mycket om fjolårets – på sina håll är det riktiga karbonkopior – och i en del av fallen har detta resulterat i bättre låtar än då, och i andra i sämre. Men det finns också en del länder/artister som valt att förse sig med en ny typ av låt och uttryck den här gången, också detta med omväxlande resultat. Plus att då alla de länder finns som valt något helt nytt. Det ger en viss variation och blir intressant för den som har koll på vad det var de hade tänkt förra året (vilket jag mestadels har).
Stilmässigt är det absolut inte något ”balladår” i år, och inte heller har tragiken med coronapandemi färgat av sig på tävlingen i form av dystra bidrag. Det finns tvärtom ganska gott om upptempo och dansanta nummer – rätt ofta framförda av kvinnliga artister, ska sägas, och ofta med ett rätt så modernt stuk, säkert fortfarande lite med 2018 års oerhört framgångsrika tvåa ”Fuego” i åtanke. Det som kan sägas vara tråkigt är att många av dessa bidrag är framställda av internationella låtskrivarteam. Jag brukar som bekant gnälla mycket på ”svenskbidrag”, men jag tror att jag får börja justera den inställningen något. Det handlar nu istället mer och mer om att det är just diverse grupper av låtskrivare från olika länder (även från Sverige, men inte alls bara därifrån) som slår sig ihop – ofta på s.k. låtskrivarläger – och åstadkommer en uppsättning poplåtar som en massa länder sedan har huggsexa om att få använda sig av i Eurovision. Dåligt eller oäkta behöver det inte vara bara för att låtarna kommit till genom dessa synbart kommersiella metoder (det ska väl jag veta som gillar ABBA, som ofta fick liknande beskyllningar om ”hitfabrik” mot sig) men det känns tråkigt att detta multinationella arbetssätt håller på att slå igenom så mycket på bekostnad av ländernas egna musikliv. Nåväl, i år tycks det i alla fall ha lett till ett flertal energiska nummer: några av de mest typiska exemplen är bidragen från Cypern, Malta, Azerbajdzjan och San Marino.

Det man också kan säga om årets ESC-startfält är att det saknas en tydlig favorit, och det är ju väldigt kul när det blir så. Jag skulle nog till och med säga att det så här långt är ännu mer oförutsägbart än på länge. Några av dem som det ändå faktiskt har snackats om är Malta, som hör till de där ”kvinnliga upptempo”-bidragen och har en småfeministisk text till sin medryckande dänga; vidare Schweiz, som precis som förra året skickar en vacker sång på franska med den innerligt falsettsjungande killen vars artistnamn är Gjohn’s Tears (personligen tycker jag dock att den låt han tänkt tävla med 2020 var bättre); och Frankrike, även de på franska i en snygg retro-uppvisning som genast för tankarna till Edith Piaf. Sverige med Tusse och ”Voices” ska förstås inte glömmas bort, vi har vissa chanser i år också, nu som alla andra gånger. Och så finns Cypern, som vanligt poppigt påträngande och utan någon cypriot alls i teamet, med låten ”El Diablo”. Den som har mig som Facebook-vän vet att jag redan har uttryckt min irritation över det bidraget … det är otroligt enerverande infantilt klistrigt, det saknar som sagt all cypriotisk anknytning, och jag kan förstå de religiösa på Cypern som är bekymrade över att namnet på den onde används så lättvindigt i en låttitel. Men en tippad favorit är det.

Emellertid är det inte på något sätt självklart att någon av de här skulle kunna segla upp framför de andra och vinna, och det kan mycket väl bli så att de tar ut varandra och någon helt annan tar hem det. Personligen vill jag höja ett varningens finger för Litauen, som jag också själv tycker bäst om i hela det här årets Eurovision-upplaga. Gruppen The Roop (bilden) skulle ha varit med redan förra året med den läckra ”On Fire”, som jag gillade riktigt ordentligt, och nu försöker de igen med ”Discoteque”: ett nytt koncept men ändå inte helt olikt föregångaren, samma catchighet, en text som passande nog handlar om att släppa loss för sig själv på ett eget dansgolv i hemmet så här i distanstider, och så har gruppen och dess originelle sångare kvar sina dansmoves och sin väldigt särpräglade karisma. Av någon anledning är inte Litauen riktigt lika uppmärksammade nu som de var förra året, men jag tror att de kan dyka upp som en riktigt farlig dark horse (just i och med att det är så jämnt och ovisst) och om det händer blir jag glad.

Förutom Litauen har jag inte så jättemånga tydliga personliga favoriter, för även om det saknas riktigt pinsamt dåliga bidrag detta år så saknas det tyvärr riktigt strålande bra låtar också. Men jag blev glatt överraskad av värdlandet Nederländernas bidrag, då de utforskar en av sina egna subkulturer och lyfter fram kreoltongångar från sin forna koloni Surinam – med upplivande resultat, tycker jag. Jag har även tillfälligtvis fäst mig vid Belgien, som är bland de få länder som gräver i den mer alternativa underground-världen och kommer med något mer lågmält och mystiskt än vad alla de där bidragen från låtskrivarlägren bjuder på.
I övrigt kan man nämna att vi får rockiga tongångar från både Italien och Finland: de senare gör det något bättre tycker jag nog, även om deras låt också framstår som en parodi på hårdrock. Den heter ”Dark Side”, och i och med att Norge dessutom har låten ”Fallen Angel” och Cypern kommer med sitt ”El Diablo” blir det ju lätt en lite helvetisk stämning över startlistan … men å andra sidan väger Österrike och Slovenien upp, då de båda två har låtar som heter ”Amen”. 😊
Danmark sjunger helt och hållet på danska i år, för första gången på mycket länge. Tyskland skojar till det med det seriösa skämtnumret ”I Don’t Feel Hate”. Georgien kör med naturhyllning i valstakt. Island som var förra årets största favorit skickar samma artist igen, d.v.s. Daði Freyr och hans band Gagnamagnið i turkosa mjukisoveraller, men de allra flesta verkar tycka att låten är ett pinnhål sämre nu och landet har därför nästan försvunnit i förhandstipsen.
Sist och minst (bokstavligt talat) måste jag nämna San Marino, för de har kommit med den nästan allra största överraskningen av alla. Sångerskan Senhit skulle ha tävlat förra året och försöker igen nu, men hon har nu inte bara försetts med en helt annan och modernare låt, utan hon får till på köpet sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida. Om han verkligen kommer att dyka upp personligen i Rotterdam är väl inte helt säkert, men hans röst kommer ändå att höras i låten – i år är ju förinspelad sång tillåten, delvis på grund av coronasituationen – och det anses nu som något av en sensation att en profil som Flo Rida plötsligt dyker upp i ett sådant här sammanhang. Kan San Marino vinna tack vare det? Jag är inte fullt så imponerad av hans korta insats eller av låten som helhet, men visst får man uppmärksamma saken.
Det där med att sången nu i viss mån får vara förinspelad ger förresten en extra krydda till årets tävling, för kommer detta att göra någon skillnad för hur det låter i TV och vad resultatet följaktligen blir? I Melodifestivalen har förinspelad bakgrundssång varit tillåtet länge, men hur ska det bli när det gör sitt intåg i Eurovision också? Jag kan inte påstå att jag gillar det, men det ska bli intressant att observera effekten. För att inte tala om ifall det blir fler länder än Australien som tävlar ”live on tape”; kommer de att gynnas eller missgynnas jämfört med de länder som är på plats?

Ja, nu är det väl förstås i första hand förhandstips och omdömen om själva låtarna i sina studioversioner som gäller. Och när tävlingen börjar närma sig i maj tänker jag också självfallet återkomma med mer detaljerade omdömen om de alla här bidragen (och alla jag inte nämnt) ett och ett, som jag brukar. Det är då också möjligt att jag ändrar mig på en del punkter. Just nu är min största favorit som sagt Litauen, följd av Nederländerna och Belgien, och de två sistnämnda tror jag att jag är ganska ensam om att ha så högt upp … men det där kan ju å andra sidan skifta. Kanske ändrar jag rentav inställning till Cyperns ”El Diablo” om jag plötsligt börjar uppfatta nya sidor av den.
Väl mött så småningom! Nu börjar det roliga.

(Bild från eurovision.tv.)

Nytt på ESC 2018-fronten

Det är långt kvar till 2018 års Eurovision, naturligtvis, men nu har det ändå börjat hända ett och annat som en försmak av härligheten. Jag ska ge en kort rapport om hur läget är när nu ”lågsäsongen” börjar nalkas sitt slut.

För det första – Portugal har valt att ordna nästa års ESC i Lissabon. Det verkade ganska avgjort från början och det är även bekräftat sedan ett bra tag tillbaka.

”Mottot” för tävlingen är också klart: det blir ”All Aboard!”. Vilket är en anspelning på att värdlandet Portugal är en gammal sjöfararnation och genom historien har haft sina kontakter med andra länder främst sjövägen. Personligen tycker jag spontant inte att en slogan som ”All Aboard!” känns helt lyckad … den är bara ytterligare en variant på inkluderingsklyschan som vi redan sett i de tidigare mottona ”#JoinUs”, ”Come Together”, ”We Are One” och ”Celebrate Diversity”. Det börjar kännas lite uttjatat, och det kommer onekligen även nu att inbjuda till syrliga kommentarer om de som av någon anledning hamnar utanför och inte får komma med ombord, så att säga. Plus att bilden av att få folk ombord på en båt alltjämt kan kännas något olämplig rent politiskt med tanke på situationen ute på Medelhavet … ni vet vad jag menar.
Men visst, det klingar väl klämkäckt med ”alla ombord”.

Vidare har EBU häromdagen släppt den slutgiltiga deltagarlistan, och precis som sist blir det 42 länder som ”kommer ombord”. Enda skillnaden är att Makedonien kastas ut – ”kastas överbord”? – som straff för obetalda skulder till EBU, precis som Rumänien 2016 (där ser man hur viktigt det är att betala sin båtbiljett), och de ersätts av Ryssland som kommer tillbaka efter sin lilla paus. Inget nytt land debuterar, och det blir ingen efterlängtad återkomst av någon långtidsfrånvarande. Australien får fortsätta vara med ombord, om det nu mot förmodan skulle förvåna någon.

Än så länge har inget land valt låt att tävla med, men tre länder har hunnit välja artist internt: Belgien, Azerbajdzjan och Finland. I det sistnämnda fallet är det lite uppseendeväckande, för Finland har knappast alls valt internt någon gång tidigare. Det YLE gör nu är att de bantar ner sin uttagning UMK ytterligare ett rejält snäpp, och nöjer sig med en liten ”minifinal” (fast ändå i form av en show i en arena, märkligt nog) där sångerskan Saara Aalto ensam får framföra tre låtar som finländarna får välja mellan.
Jag är lätt skeptisk till Finlands planer. YLE har förmodligen kontaktat Saara Aalto för att hon just nu anses ha en viss stjärnstatus i landet – hon är lite känd även utomlands efter att hon var med i Storbritanniens X-Factor och kom tvåa. Men även om hon är en proffsig sångerska behöver inte det innebära underverk, som YLE tycks tro. Risken finns att de tre låtarna hon får sjunga blir ganska slätstrukna, typ det vanliga kommersiella Idol-midtempo-stuket, och då hjälper det inte att hon är känd (vilket man för övrigt kan diskutera om hon verkligen är). Nej, jag hade för Finlands egen skull föredragit om de istället för att koncentrera sig på att locka en enda ”stjärna” utvecklat UMK åt ett annat håll. Idealet borde vara att återställa Finlands uttagning till det den var i början av 2000-talet, då inte bara Lordi utan även Nightwish faktiskt ställde upp.
Nå, vi får väl se hur det går. Än är det ju för tidigt att säga särskilt mycket.

Ett land som för övrigt gör tvärtom mot Finland är San Marino, som efter att ha haft internval vartenda år nu ska ordna en stor uttagningsprocess som folk från hela världen är välkomna att vara med i. San Marino, som inte riktigt verkar tro på landets egna musikaliska resurser och som dessutom jämt brukar gnälla över att små länder inte har en chans i Eurovision, är nu alltså ute efter bra resultat genom att bli någon sorts värdforum för hela världens musik. Åtminstone verkar det vara det som är tanken. Det kan bli intressant att se hur experimentet avlöper.

Det var alla nyheter för idag. Någon gång mot slutet av året kommer förmodligen de första riktiga uttagningarna igång, och dessförinnan får vi också veta vilka som är med i Melodifestivalen här i Sverige 2018. Inte för att jag nu väntar mig några sensationer där förstås, men ändå.
All Aboard!

(Uppdatering 2017-11-20: Nu har EBU faktiskt meddelat att Makedonien får vara med i alla fall, så de har väl rett ut sina ekonomiska mellanhavanden! Det innebär alltså att det blir 43 länder som deltar nästa år i Lissabon, om inget oförutsett inträffar.)