Dagen efter ESC-finalen 2026 – min stora slutanalys

Att tippa Eurovision är ibland helt omöjligt.
Den saken blev fullkomligt klar igår kväll. Själv satt jag som en fågelholk redan när jurygrupperna slängde poäng hit och dit och överallt så att 18 av 25 länder fick tolvor, och ännu mer när den slutliga vinnaren sedan blev … Bulgarien.
Bulgarien? Seriöst? Den såg jag inte komma. Och inte många andra heller efter vad det verkar, även om landet intressant nog höjde sig upp till tredje plats på oddslistan strax innan programmet startade (vad var det oddsmakarna började observera just då?).
Men samtidigt inser jag att både jag och alla andra som blev förbluffade borde ha kunnat ana hur det skulle gå, om vi tänkt några steg längre.

Hercule Poirot löser Eurovision-mysteriet
Man får inse att det för att förutsäga Eurovision-vinnare nog krävs något slags Hercule Poirot-modell. Ni vet, den gode Poirot från Agatha Christies böcker har ju för vana att först lägga fram diverse avslöjanden så att man inledningsvis tror att det är en viss person som är mördaren, men sedan kommer det ytterligare en vända med nya aspekter och även nygamla aspekter i ett annat perspektiv, som kullkastar alltihop, och så blir det en helt annan som är skyldig: i regel ”den minst misstänkte”. Lite så är det med Eurovision Song Contest också, att man behöver räkna med fler dimensioner.
För min del gjorde jag misstaget att bli för enkelspårig i mitt tips inför finalen, och bara se det som att Israel skulle få flest tittarpoäng och att det var en fråga om vilket land (om något) som juryn skulle kunna hjälpa förbi. Där var jag nu visserligen på rätt spår med min teori om att Finland inte skulle kunna bli juryetta och därför inte kunna passera: så blev det mycket riktigt också. Men jag glömde något viktigt – något som jag typiskt nog ändå själv varit medveten om och påpekat de två senaste åren, men som jag nu missade, på samma sätt som Hercule Poirots medhjälpare kapten Hastings brukar missa innebörden i sådant som han själv märkt.
Det jag glömde var att tendensen bland Europas TV-tittare just nu är att de i de svåra tider som råder allra mest vill ha något riktigt muntert och lättsamt.

Den muntra favoriten
Om man undantar den rikliga mängd politiskt färgade poäng som Israel får varje år, och även de sympatipoäng som Ukraina fick en period, så har de låtar som fått mest poäng av tittarna på 2020-talet (förutom de två länderna alltså) varit just medryckande nummer: glada och upplivande klockrena hits, med ett visst mått av naivitet och ”dumhet” till på köpet (även om jag inte skulle kalla låtarna i fråga dåliga för det, snarare är de riktigt bra allihop och har ofta ett extra djup bakom det lättsamma).
Kolla bara. 2022 var det Moldaviens ”Trenulețul”. 2023 var det Finlands ”Cha Cha Cha”. 2024 var det Kroatiens ”Rim tim tagi dim”. 2025 var det Estlands ”Espresso macchiato” (och vår egen ”Bara bada bastu”). Det är en munterhetstrend som verkar hålla i sig och som jag alltså har lagt märke till tidigare. Och det land som hade den särskilt tilltalande ”muntra låten” i år, det var faktiskt Bulgarien. Den ”minst misstänkte”, för inte många har uppmärksammat det bidraget särskilt mycket. Men med facit i hand, när man tänker efter, är det inte så konstigt att just Bulgarien med Dara och ”Bangaranga” råkade bli de som fyllde den där nischen. Den har en del gemensamt med sina föregångare.
Sedan blev det annorlunda i år, för det som alla de där muntra låtarna jag nämnde har gemensamt är ju att de inte vann sina respektive år – de hindrades av juryn eller av Israels/Ukrainas politiska poängskörd eller både-och. Men i år så gick det muntra bidraget och vann. Och det, det berodde i sin tur dels på att de politiska tittarpoängen till Israel mattades något (precis som Ukrainas tidigare har gjort), men framför allt på att även juryn i år gick in på ett muntert spår. Det har de inte gjort på ett tag, men man borde ha kunnat ana att de skulle göra det nu. För det var så väldigt många juryflörtande, allvarliga, snygga bidrag i årets ESC-final, och effekten av det blev inte (som man trodde först) att juryn fastnade för ett enstaka av alla dessa, utan att de 1. spred ut sina poäng något alldeles vansinnigt, och 2. blev sugna på att rösta på något mer uppsluppet istället för på alla dessa snygga uppvisningar.
Se där, där har vi det. Resultatet i Eurovision-finalen 2026 var överraskande, men om man nu i efterhand tittar på det hela, och då likt Hercule Poirot lägger på perspektiv i flera lager, då är inte längre allt helt oförklarligt. Bulgarien vann efter att ha blivit etta hos både tittare och jury – och det var flera egentligen logiska faktorer som orsakade det.
Att ha kunnat räkna ut allt det där på förhand hade verkligen krävt en Poirot. Eurovision är oförutsägbart. Men allt går att förklara.

Årets vinnare – något nytt?
Jag kan sedan personligen tycka att det var lite förargligt att det var just den här gången som den muntra favoriten skulle gå och vinna. Det hade varit roligare om ”Cha Cha Cha” 2023 eller ”Rim tim tagi dim” 2024 hade fått göra det. Årets bulgariska vinnarlåt ”Bangaranga” är jag ärligt talat inte speciellt förtjust i … den är mest bara störig i mina öron, tjatig och infantil, och det tyder just inte på någon förnyelse i tävlingen att den är skriven av ett sådant där typiskt internationellt team (med greken Dimitris Kontopoulos i spetsen), att den förutom titeln är engelskspråkig, samt att Bulgarien tagit hjälp av en svensk koreograf och fyra svenska dansare. På så sätt är vinnaren inte ett steg i rätt riktning.
Men samtidigt är Bulgariens vinst ett positivt trendbrott på andra sätt. Tävlingen vanns nu av ett land som tidigare haft det kämpigt i ESC och som framför allt inte vunnit tidigare, något som inte hänt sedan 2017 då Portugal segrade. Det är alltid kul. Dessutom är det ett land i Östeuropa, och där är det ett faktum att om man undantar Ukraina som väl får sägas vara ett specialfall, så har en ”öststat” inte vunnit Eurovision sedan 2011 då Azerbajdzjan gjorde det. Ja, det var faktiskt så länge sedan (trots de klagomål på öststatsdominans som periodvis har brukat komma i synnerhet från svenskar). Geopolitiskt representerar dessutom Bulgarien en region i Europa som man kan säga aldrig har vunnit tidigare: nämligen det block av öst-centraleuropeiska länder som existerade som stater redan före Berlinmurens fall. (Tidigare östliga Eurovisionvinnare har enbart kommit från de uppsplittrade f.d. Sovjetunionen och Jugoslavien.)
Så visst kan man vara nöjd med vinnaren på flera sätt, för variationens och oförutsägbarhetens skull. Det är kanske också möjligt att jag vänjer mig vid ”Bangaranga”. Dess anspelningar på bulgarisk kultur i form av den lustiga kukeri-traditionen är ju inte något att bara avfärda som kommersiell dynga.

Underhållning till tusen
Jag kan ju verkligen inte heller klaga på den underhållning och dramatik det blev under omröstningen. Att juryerna röstade mer spretigt än någonsin tidigare var i det närmaste parodiskt, men effekten av nästan total ovisshet blev också därefter. Sedan var det skönt att de tre länder som fick noll tittarpoäng såg ut att ta det med ett skratt och en klackspark; Storbritannien verkar rentav ha gått in för att klara av denna anti-bedrift vartenda år i sann kalkonanda. (Lägg märke till att bottentrion blev exakt den jag förutsåg igår – botten var som sagt lättare att tippa än toppen.)
Och så då slutspurten som kronan på verket. När Finland inte fick några tittarpoäng att tala om beredde jag mig på en israelisk seger, men när sedan ett otippat land som Bulgarien istället seglade förbi inte bara med några få poäng utan med en hel drös, så kan man ju snacka om att reaktionerna och känslorna svallade.

Resultatet i övrigt
Det var förstås en hel del skrällar och saker värda att notera även utöver Bulgariens seger, och så måste det ju också bli när juryn röstade så spretigt som de gjorde. Men även tittarna bjöd på en del överraskningar. Jag hade ju till exempel väntat mig att storfavoriten Finland skulle få gott om telefonröster, även om inte juryn skulle vara med på noterna – men det blev förhållandevis lite till Linda & Pete även från tittarhåll, och Finland fick till slut nöja sig med en sjätteplats (vilket måste kännas som en besvikelse för dem även om det är en av landets bästa placeringar). Ett präktigt finländskt favoritfall. Jag har höjt ett varningsfinger för det hela tiden, det har jag faktiskt.
Vad gäller Israel så fick ju de mycket riktigt en massa tittarröster, men inte så många som jag trodde: inte bara Bulgarien utan faktiskt även Rumänien fick fler än Israel. Bland annat var Sveriges tittare inte längre lika mycket på alerten utan gav Israel ”bara” sju poäng. Om detta berodde på de nya reglerna som bland annat försvårar ”massröstning”, eller om det faktiskt är så att Israels politiska poäng har börjat sina något precis som Ukrainas, det går knappast att avgöra ännu. Tittarbortfallet kompenserades i alla fall av att Israel nu fick en hel del jurypoäng också, och därmed verkar det inte längre fullt så klart att juryerna håller ner poängen för Israel med flit. Det går inte att hävda detta längre när landet fick över hundra poäng och en åttondeplats i juryröstningen – vilket ju också bidrog till att Israel för andra året i rad var ett av de två länder som det blev split-screen mellan precis på slutet (en duell de åter igen förlorade). Om det faktiskt är så angående Israel att såväl sympatiröster från tittarna som antiröster från juryn håller på att avta och ersättas av ett mer normalt bedömningsbeteende, så är det något jag välkomnar i allra högsta grad.
Mera då? Jo, Rumänien gjorde ju bra ifrån sig och blev tittartvåa och kom trea sammanlagt, vilket jag tyckte var helt i sin ordning för Rumänien var enligt min mening de bästa för kvällen (tätt följda av spralliga grannlandet Moldavien, ska sägas). Italien kom riktigt oförtjänt högt, femma blev de med sin träiga 70-talsdisco, men det är något med det landet som gör att såväl jury som tittare nästan alltid gillar dem i Eurovision vad de än skickar. Australien och Danmark lyckades mycket bra hos juryn men sänktes i viss mån av tittarna så att de blev fyra respektive sjua. Än mer drabbade det ödet Frankrike: högt hos juryn, mycket lägre hos tittarna, men det har vi faktiskt sett förr. Liksom att det blev tvärtom för länder som Moldavien och Grekland – tittarna gillade dem men juryn gillade dem betydligt mindre. Inte fullt så oförutsägbart just det kanske.

Sveriges fiasko (relativt sett)
Sedan har vi Sveriges resultat, som ju verkligen inte blev mycket att hänga i julgranen – särskilt inte när man tittar på semifinalresultaten och inser att om det bara hade varit tittarröstning i tisdagens semi så hade Felicia inte ens gått till final utan hamnat trea från slutet. Det var juryn som räddade oss, och vi slank nu med till finalen på en ganska blygsam niondeplacering (visserligen med en hel del poäng ner till ”strecket”, men ändå). Även i finalen var det juryn som hyfsade till våra resultat, men även de gav oss ju ändå förvånansvärt lite, som nog alla märkte: det var en lång stund som Sverige låg på noll poäng, och det blev inte någon jättestor mängd senare heller och Sverige var ett av de få länder som blev utan tolvpoängare och det blev sammanlagt en tjugondeplats för Felicia. Vår sämsta placering sedan 2010.
Vad berodde nu detta på? Ja, jag tror för min del att låten var för blek, och numret kanske för konstigt för Europa också för den delen (och det är möjligt att Felicia kanske fortfarande var för trött i rösten på fredagsgenrepet då juryerna satte poäng), men framför allt har nog Sverige överskattat ett bidrag som egentligen är ganska ”meh” och en sångerska som är talangfull men inte riktigt verkar ha pallat för trycket. Att jag själv tyckte Sverige var bland de tio bästa var nog mest för att det var en svag ESC-årgång, så att jag som svensk uppfattade lite mer i vårt bidrag än jag gjort i vanliga fall.
Vi gjorde förmodligen rätt i att skicka Felicia bland dem vi hade att välja på i Melodifestivalen i mars, det var liksom det ”minst tråkiga bland det tråkiga”, men det ger oss i Sverige desto större anledning att utvärdera vår trötta Mello-fabrik. Nu är SVT som bekant utsatt för väldigt tuffa sparkrav den närmaste tiden, och ärligt talat, det kan ge oss en förevändning att se över Melodifestivalen och banta ner det utslitna turnéformatet och istället göra om tävlingen till något helt annat. Det behövs nya perspektiv från svensk sida: mer utrymme för det som är mer äkta och spralligt än för det som är beräknande. Jag tror jag sade det redan förra året men det har inte blivit mindre sant nu.
Under alla omständigheter ska Sverige absolut inte hålla på och tjura över resultatet. Alla misslyckas ibland, och vi vann så sent som för tre år sedan och förra året kom vi fyra (och blev tittartrea). Se det istället som positivt och spännande att det kan svänga så rejält från ett år till ett annat. Och den som ivrigt framhåller juryn som försvarare av god smak, därför att de röstar på Sverige, har förhoppningsvis fått ett och annat att tänka på nu.

Semifinalresultaten
Innan jag avrundar ska vi bara också titta lite grann på semifinalresultaten i övrigt. De brukar ju ofta utmärka sig för att vara förbryllande annorlunda mot hur det gick i finalen, och det är inte mindre så i år. Mest iögonfallande är väl kanske att vinnaren Bulgarien inte alls fick lika mycket poäng av juryn i sin semifinal som man sedan fick i finalen – i semin var Bulgarien inte bättre än femma hos juryn (som hade Australien som sin favorit). Men tittaretta var bulgarerna i semifinalen också, och vann den därmed sammanlagt. Anmärkningsvärt i och med att de hade startnummer ett, vilket man ju inte ofta vinner med i Eurovision.
I semifinal 2 syns också något underligt, nämligen att Schweiz, som ju inte gick till final, faktiskt hamnade på niondeplats både hos tittarna och hos juryn, men när poängen lades ihop blev de däremot nummer elva (och åkte ut). Vilket möjliggjordes av att Tjeckien och Malta fick så mycket jurypoäng och Albanien så mycket tittarpoäng att de alla sammanlagt fick mer än Schweiz. Så lustigt kan det bli ibland. Om det bara varit jury i semifinal 2 så hade Schweiz alltså gått till final istället för Albanien, och om det bara varit telefonröstning så hade de gjort det istället för Tjeckien.
I semifinal 1 för sin del, om det bara varit telefonröstning, så hade Sverige som sagt fått avstå sin finalplats och det hade även Belgien fått göra: till Estland och Montenegro närmare bestämt. (Juryresultatet i semi 1 var identiskt med det sammanlagda.) Vad beträffar semifinal 1 i övrigt så vanns den av Israel, på grund av att de vann telefonröstningen övertygande i den semin. Finland var inte etta någonstans där heller: juryns etta i semi 1 var istället Polen, som därmed också kom tvåa sammanlagt. (Polen var i år en lite ”osynlig” deltagare som det ändå gick anmärkningsvärt bra för; från finalen kan man lägga märke till att de tillsammans med Bulgarien fick flest jurytolvor av alla.)
Det går säkerligen att observera mycket mer av intressanta skillnader mellan semifinaler och final om man tittar närmare på hur enskilda jurymedlemmar röstade. Det har jag inte tid och utrymme att göra här, men alla siffror finns på den officiella ESC-sajten.
(Georgien, som ju var det land som jag gillade allra mest av samtliga 35 som deltog nu i år, kom toksist i semifinal 1 med bara fem ynka poäng. Där ser man. Det går inte att tävla i musik. Eller nåt. 😉)

Hur blir det nästa år?
Om det inte kommer nya pandemier och annat i vägen (man vet ju aldrig med diverse andes- och ebolavirus …) så ska nu nästa års Eurovision hållas i Bulgarien, för första gången. Man får väl anta att det blir i huvudstaden Sofia. Att landet kommer att kunna klara av att arrangera ESC är jag förstås säker på, däremot finns det andra frågor man kan ställa sig. Kommer Israelkrånglet att fortsätta, med länder som bojkottar, eller kan EBU lösa det till slut? Blir deltagarbortfallet kompenserat genom att man verkligen bjuder in Kanada som det har börjat ryktas om?
Kommer vidare den där ”muntra trenden”, som jag talade om inledningsvis, att avta någon gång bland tittarna? Eller kan vi räkna med ett slags konstant beteende så länge världen ser så illavarslande ut som den gör – att publiken (och ibland också juryn) alltid vill rycka upp sig med något livfullt och nonsensaktigt som ”Bangaranga” eller ”Rim tim tagi dim”? Det återstår att se. Rent historiskt har ju faktiskt tittarnas preferenser växlat, det är inte alltid samma glada lallande som vunnit telefonröstningarna (tänk t.ex. på Serbien 2007 eller Portugal 2017). Förr eller senare tror jag nog det blir ett trendbrott.
Apropå trendbrott kan man även fundera på om Finland kanske har öppnat en ”Pandoras ask” nu i år, då Linda Lampenius fick tillstånd att spela live. Kommer det att bli många fler som vill göra det nästa år? Otänkbart är det inte, men det är också möjligt att det var en engångsföreteelse eftersom Finland ju trots allt inte vann på manövern. Även där får vi se hur det går och om Lindas fiol var ett första steg mot att öppna upp för mer och mer livemusik. Dock har jag svårt att tro att det skulle leda till en totalt återinförd orkester, som jag vet att vissa vill ha. Det hör alltför mycket till det förgångna.

Till sist
Oförutsägbarhet är i alla fall ett ledord i Eurovision, det är vad vi kan ta med oss av årets upplaga. Den som vill försöka begripa hur det funkar när två kontinenter tillsammans tävlar i musik får lägga sig till med Hercule Poirots förmåga att tänka i flera led. Om man nu ens vill bry sig om att förutsäga rätt. Det kan vara kul att försöka begripa i efterhand också. 😊
Jag tycker för min del att det är riktigt kul just när det är oförutsägbart. Professionella juryer borde kanske egentligen vara mer konstnärligt eniga om vad som är bra musik – och jag har varit kritisk mot dem tidigare – men det ligger samtidigt en charm i att de inte kan det. Då kan jag också förtjust småle åt alla de personer som föreställer sig att juryer i Eurovision är till för att balansera den europeiska pöbelns tarvliga smak (helst så att Sverige kan vinna), och fäller kommentarer som att ”om det inte fanns någon jury skulle den vinna som har roligast hatt”. Det har vi nu sett att det inte stämmer. Både jury och tittare är ombytliga och svåra att begripa sig på, och kanske är det så det ska vara.
Grattis Bulgarien! Vi ses nästa år!

Inför Eurovision-finalen 2026 – den numera ständiga utgångsfrågan (och en blåvit kamp?)

Inför lördagens final i Eurovision Song Contest 2026 finns det egentligen bara en fråga. Och det är samma ja-nej-fråga som hela Eurovision blev nedkrympt till redan förra året och i viss mån året dessförinnan. Situationen är densamma nu, så det kan liksom inte hjälpas att jag måste inleda på det viset.
Frågan är denna: Kommer Israel den här gången att få så många tittarpoäng att det räcker till vinst trots att juryerna förmodligen håller ner poängen för dem?
Det är vad det hela handlar om. Vissa ser det som att årets final har en storfavorit i form av Finland med Linda Lampenius och hennes fiol, men jag anser att det snarare är Israel som har övertaget och att det är fråga om ett 50-50-scenario: det är ungefär 50 procents möjlighet att Israel vinner och 50 procent att någon annan gör det. ”Någon annan” är kanske då mest sannolikt Finland, men det behöver inte bli så.

Men innan jag börjar diskutera det där närmare ska jag ta och gå igenom de tjugofem finalländerna. Tjugofem alltså istället för tjugosex, för i år har vi ju ett Big 5-land mindre som är med. Det är för övrigt första gången någonsin sedan Spanien debuterade i Eurovision 1961 som de inte deltar i en ESC-final – de har aldrig uteblivit tidigare, vare sig frivilligt eller ofrivilligt. Förrän nu. Tiderna förändras. (Fast ärligt talat, hur ofta har man lagt märke till just Spanien i ESC-finalerna? 😊)
De tjugofem låtarna bildar tillsammans ett startfält som jag måste säga är relativt svagt. Även om det inte är varje år som jag utdelar tior i betyg, så brukar det åtminstone bli ett par stycken nior – men det är det inte i årets ESC-final, utan några åttor som bäst. (Den enda nia jag delade ut i år var till Georgien, och de rök ju i semifinal 1.) Jag har haft svårt att ens välja ut en personlig topp-10 i finalen: jag har inte behövt gallra bland dem som är bra utan fick tvärtom anstränga mig för att hitta tio bidrag som jag över huvud taget kunde känna är bra. Släpigt och oinspirerat är vad det till stora delar känns som, även om smärre ljusglimtar finns.
Här är mina mer kortfattade kommentarer till vad vi får se och höra på lördagskvällen.

1. Danmark. Rätt snygg samtida pop, suggestivt framförd, som funkar fast det är på danska (eller kanske just därför).
2. Tyskland. Betydligt mer intetsägande, ett försök av Tyskland att låta som sydeuropeiska Eurovision-bidrag, men det faller platt.
3. Israel. Tråkigare än de senaste årens israeliska bidrag, nu kör de bara fransk amour i valstakt, men som vanligt har de klar vinstchans alldeles oavsett.
4. Belgien. Ska nog föreställa konstnärligt och futuristiskt på något sätt, sångerskan har viss pondus, men låten är fortfarande ytterst anonym.
5. Albanien. Egentligen inte mycket till låt alls, men den har försetts med en svulstig körbakgrund och ett rörande ”mamma-koncept” och det räckte tydligen för att lyfta den hit.
6. Grekland. Sämst i kväll, skulle jag säga, men ändå högt tippad och jag fattar inte varför. Fånigt, barnsligt, enerverande, som ”Gangnam Style” instoppad i ett Nintendo 3DS och maskinöversatt till grekiska.
7. Ukraina. Lite vemodigt och vackert, glissandot i slutet är snyggt, men det är ändå mest bara ett sömnpiller till ballad.
8. Australien. Och precis som i semifinalen kommer Australien och Ukraina efter varandra (fast i omvänd ordning). Varför? Även Australien har en balladlåt som är snygg men mest bara tråkig, artistens stjärnstatus till trots.
9. Serbien. Metal, tack för det Serbien, det behövdes verkligen! Tungt och långsamt pumpande, lite mystiskt också, bland de bästa i startfältet. Tyvärr kommer inte ljudet fram helt optimalt, så många tycker nog bara det är ett enda dissonant oväsen.
10. Malta. Gammaldags och charmigt till en början, sedan blir det mest bara tjatigt med alla ”bella bella bella”.
11. Tjeckien. Om hela låten varit som den mycket vackra och stämningsfulla inledningen hade den varit toppen. Tyvärr stegras den för mycket och blir överdriven.
12. Bulgarien. Nästan lika enerverande som Grekland. Jag borde gilla det eftersom det sticker av mot de seriösa numren, men det känns mest bara som beräknande dagispop.
13. Kroatien. Har vuxit lite grann för mig, det är mycket kompetent framförd kvinnlig etno-stämsång med ett stänk sagodramatik, som kan skrälla sig upp en bit.
14. Storbritannien. YouTube-humor som inte riktigt är på min nivå, även om jag uppskattar dialekten. Hamnar bland de tre sista tillsammans med Tyskland och Österrike.
15. Frankrike. Alldeles för pretentiöst, man orkar liksom inte med fransk chanson-dramatik i kombination med opera.
16. Moldavien. Moldaviskt folkloristiskt och spralligt till tusen och känns enbart befriande (på ett sätt som inte Bulgarien eller Grekland gör). Men det låter delvis gapigt jämfört med studioinspelningen.
17. Finland. Storfavoriten, som onekligen gör ett suggestivt intryck med intensivt fiolspel bland eldsflammor. Jag vidhåller att låten inte är något mästerverk, men det hela kan gå hem i brist på konkurrens faktiskt.
18. Polen. Tråkig gospel- och RNB-inspirerad låt av polsk Beyonce, vars sånginsats också är det som räddar den någorlunda.
19. Litauen. Visuellt är det ju högst intressant med försilvrad sångare, och låten är egentligen inte heller så dum, men det blir på något sätt övertramp och sången så svulstig att den blir falsk.
20. Sverige. Förutsatt att Felicia får tillbaka rösten till lördag kväll så känns vårt bidrag stabilt. Som jag sagt förut, jag gillar det lätt klagande i den och vi är nästan ensamma om detta slags dansgolvsdunk i kvällens startfält.
21. Cypern. Grekcypriotiskt party med alla ingredienser, utom möjligen inspiration.
22. Italien. Ett ännu vissnare party – här har man rest tillbaka till 70-talet utan att få med sig något annat än ett enformigt rabblande på italienska över en loj discorytm.
23. Norge. Meningslös men catchig och upplivande poprock: precis vad som behövs i ett startfält som i övrigt är för släpigt.
24. Rumänien. Kanske rent objektivt sett det allra bästa bidraget för kvällen: både pop, rock och opera i en rätt häftig kombination, och starka röstresurser och en bra show. Kan komma långt.
25. Österrike. Värdlandet blev lottat att gå ut sist, och här kommer det att kännas som att pausnumren redan har börjat (för de är ungefär i samma stil). Skämtbidrag som eventuellt kan vara vitsigt men som jag har svårt att se någon vits med.

När jag går igenom den här startordningen så känns den för mig faktiskt ganska underlig – jag tror inte att Christer Björkman hade varit nöjd. Hur har österrikisk TV tänkt när de upprepade gånger har satt två eller flera ballader efter varandra, och även klumpat ihop ett par av de få rockbidrag som finns (Norge och Rumänien) som hade funkat bättre som kontraster på varsitt håll mellan diverse lugna nummer? Och jag hade också gärna testat att ge Israel startnummer två och Tyskland tre istället för tvärtom som det nu blev, för det hade gett bättre dynamik och omväxling i inledningen. Inte för att sabba för Israel alltså, jag tror säkerligen att de skulle kunna vinna även som nummer två, och just att ta reda på den saken hade varit ett intressant experiment samtidigt som det alltså funkat bättre för startordningen.

Men nu blev det alltså som det blev. Och Israel ja. Dem som allting handlar om och som allting kokar ner till. Jag är hjärtligt trött på att det ska vara så – det kan jag säga utan att uttrycka några åsikter i sakfrågan – men det är så och då måste jag grunda mitt tips på det.
Saken är den att Israel kommer utan tvekan att få väldigt många tittarröster även detta år. Det kan till och med vara så att publiken blivit mer benägna att rösta på landet sedan i fjol, för jag är rätt säker på att varje gång det görs och sägs något negativt riktat mot Israel så får det en ”tvärtom-effekt” bland folk. Fem länder som bojkottar? Räkna med att ännu fler tycker synd om Israel och blir sympatiröstningsbenägna. Artister som uttalar sig negativt om Israel (som Felicia gjorde)? Samma effekt. Buas och skriks det i arenan? Fler poäng till Israel. Verkar Israel behandlas ogynnsamt av EBU på något sätt? Ja, då kastar man sig på telefonerna.
Så är det även i år, och därför skulle det förvåna mig mycket om inte Israel får flest tittarröster på lördagskvällen. Visserligen har det gjorts vissa saker sedan förra året som kan förhindra det: viktigast är att man nu inte får rösta fler än tio gånger från ett och samma nummer (mot tidigare tjugo) och det kan motverka politiskt färgat massröstande. Det har inte heller kunnat bedrivas kampanjer på samma sätt som innan, och dessutom verkar många tycka att Israel har en sämre låt nu i år än 2024 och 2025. Men trots allt detta tror jag ändå att Israel kommer att plocka hem många tolvor – inte minst för att det nog i tittarkåren har blivit ännu mer slagsida i pro-israelisk riktning, då den motsatta sidan helt enkelt inte längre tittar.
Det finns kanske vissa länder som skulle kunna utmana i tittarröstningen – främst Finland, Danmark, Grekland och Rumänien tror jag – men jag tror ingen av dem på allvar klarar att matcha Israel där. Och då återstår alltså grundfrågan: finns det något land som kan få tillräckligt mycket röster av juryn för att gå om? I så fall har vi vinnaren där, annars blir det Israel. Så enkelt är det.
Förra året var juryrösterna ganska utspridda, men den juryfavorit som utkristalliserade sig (JJ från Österrike) fick ändå poäng så det räckte att slå tittarettan Israel, även om marginalen inte var jättestor. Vem kan fungera som sådan juryfavorit i år?

Ja, de flesta verkar ju vara överens om att det blir Finland, och det framstår onekligen som att EBU har krattat manegen för dem, med specialtillstånd för Linda Lampenius att spela fiol live och allt möjligt (och så har de nu fått vad som ibland anses som det bästa startnumret av alla, nr 17). Men jag har tidigare varit helt övertygad om att Finland inte kan bli överlägsen juryvinnare, och så känns det fortfarande. Det är Finland vi snackar om, med en låt på finska. Finland har så gott som aldrig charmat juryer tidigare, och även om nu tiderna förändras som jag skrev ovan så har jag svårt att se en sådan oerhörd attitydförändring. Vidare är det möjligt att även Finland kan drabbas av en ”tvärtom-effekt”, fast en negativ, då juryerna kanske drar av poäng för dem som ett slags handicap och rättvis kvittning för att de får spela live som ingen annan får.
Dessutom har jurygrupperna en mängd andra länder att rösta på, för som jag observerat innan så är det väldigt många bidrag i årets ESC som är av den arten som juryer älskar. Frankrike är det allra bästa exemplet, men även Australien är högst aktuella för att ta jurypoäng av Finland, liksom Ukraina, Litauen, Polen, kanske Tjeckien och Danmark.
Nej, det finns i mina ögon en väldigt tydlig möjlighet att Israel blir årets vinnare. Linda Lampenius och Pete Parkkonen får snarare sätta sitt hopp till att kunna vinna på sammanlagt resultat: att vara tillräckligt bra hos såväl tittare som jury även om de inte blir etta hos någon av dem.

Men visst, Eurovision är alltid Eurovision, och en viss oförutsägbarhet finns alltid med i bilden – särskilt när det gäller juryns beteende faktiskt, och det beteendet kan ju bli extra svängigt i år när de har så mycket att gilla och man inte riktigt vet hur de tänker. Jag ska inte svära på att Israelvännernas välvillighet blir avgörande i det läget. Och kanske gör Finland så mycket intryck att även tittarna öser poäng över dem, nästan lika mycket som över Israel? I så fall har de grejat det.

Sedan har jag ju inte ens nämnt vilka andra länder som skulle kunna blanda sig i striden om förstaplatsen om det nu blir en mer skrällartad omröstning. En tvekamp mellan de två blåvita länderna Finland och Israel behöver väl inte vara det enda alternativet?
Nej visst, Frankrike kan också ha en chans, även om jag för min del tror att tittarna sviker dem. Australien kan de möjligen uppmärksamma lite mer. Rumänien har börjat framstå som en riktig dark horse och en favorit inte bara hos mig själv; i det numret finns något som kan tilltala både tittare och jury, och det verkar ju ganska lovande. Även Danmark kan ha en liknande fördel. Grekland får vi inte glömma bort heller, fast där har jag väldigt svårt att tro att juryerna skulle kunna sätta dem någon annanstans än långt ner, och då blir det väl svårt att nå riktigt högt.

Mitt tips på topp fem i finalen blir i slutändan att Danmark kommer femma, Australien fyra, Rumänien trea … och som jag sade så är det sedan 50-50, allt beror på vad man själv tror blir utslagsgivande, men jo, Finland kommer tvåa och Israel vinner. Det tror jag faktiskt ändå i slutändan. Vad det får för betydelse för tävlingens framtid tar vi senare.
Botten av resultatet är lättare att tippa: där är det redan nu uppenbart att värdlandet Österrike och hopplösa Storbritannien spexar på fel sätt och blir så gott som poänglösa, och tillsammans med Tyskland (som ingen någonsin kommer ihåg) bildar dessa en bottentrio. Jag tror det blir Storbritannien som kammar hem en jumboplats till.
Sverige kommer att placera sig på den vänstra halvan av poängtavlan, men rätt långt ner på den halvan. Typ tionde plats eller något. Man får som svensk vara tacksam så länge Felicias röst håller någorlunda (fast å andra sidan är det så mycket lead dub på hennes sång att det kanske inte spelar någon roll hur hes hon är).
Mina egna personliga favoriter är nog Rumänien, Moldavien och Norge, men jag räknar inte med vinst för någon av dem. Och de är inte så där övermåttan stora som favoriter heller. Det är ett ganska blekt år.
Men blekt eller inte så räkna ändå med att jag ska sitta vid TV:n.

Dagen efter ESC-finalen 2025 – min stora slutanalys

Så var det över för den här gången – och Österrike vann till slut, efter en nervkittlande avslutande ”split screen”-omgång mot Israel. Där var det mycket mer än bara segern i tävlingen som stod på spel, kan man lugnt säga. Men det kändes ändå ganska troligt att JJ från Österrike skulle få de poäng som behövdes för att gå om, och det fick han också.
Strax efteråt hade jag en ordväxling med dottern, där jag kommenterade att jag själv personligen faktiskt tyckte att Israels bidrag var näst bäst (sett till låtkvalitet plus liveframförande), och jag sade också att om jag tyckt att det var allra bäst så hade jag röstat på Israel, reservationer till trots.
”Varför då?” sade hon.
”För att man röstar ju på det land som har den bästa låten”, sade jag.
”Det gör man inte alls. Man röstar på det land som man vill ska vinna.”
Intressant aspekt från dottern där. ”Bästa låten” och ”den man vill ska vinna” kan ibland vara samma sak, men det behöver inte alls vara det, och ibland kan det rentav vara svårt att avgöra vilket av de båda motiven som egentligen rent psykologiskt ligger bakom någons val – eller om det är lämpligt eller olämpligt att gå efter motivet i fråga.
Om jag hade röstat på Israel, för att jag tyckt att det var den bästa låten, så hade jag samtidigt verkligen inte röstat på den jag ville skulle vinna. Så jag är rätt glad att jag slapp det dilemmat, i och med att jag tveklöst tyckte att Finland var både bäst och min önskevinnare.
Dock var det uppenbarligen många igår som i negativ bemärkelse röstade enbart på det land de ville skulle vinna. Själv har jag gått in för att rösta och bedöma helt opolitiskt (och därför ansträngt mig rejält för att lyssna på Israels låt på samma villkor som alla andra) men det är det långt ifrån alla som gör, och det har fått stora konsekvenser i de två senaste årens ESC.

Konstigt röstande
Det vi fick se igår hade i hög grad att göra med inte bara tittarnas utan även juryns märkliga röstningsmönster.
I mitt förra inlägg funderade jag ju på om det skulle bli samma visa i år som 2023 och 2024, att juryn skulle hitta en ”snygg” favoritlåt som skulle gå förbi och vinna över en ”sprallig” favoritlåt från tittarna. Och i viss mån blev det samma fenomen i år, så till vida att det blev juryns favorit som vann till slut. Men skillnaden nu var att juryfavoriten inte var överdrivet tydlig. Snarare så spretade juryns röster ovanligt mycket åt alla håll, och det var ingen som seglade upp i någon alltför överlägsen ledning. Emellertid räckte den ledning som Österrike faktiskt fick för att ändå vinna. Vilket berodde på att det den här gången inte heller fanns någon sprallig tittarfavorit à la Käärijä och Baby Lasagna: både Estland och Sverige kunde uppenbarligen ha varit det, men det verkar som de kan ha tagit ut varandra. Vann tittaromröstningen gjorde därför istället Israel – och nu har det hänt två år i rad att Israel fått en väldig massa tittarröster, i skarp kontrast till hur kritiken annars brukar gå mot landet i media.
Här i min familjekrets kommenterade vi en del hur orimligt såväl jury som tittare uppför sig. Juryn är verkligen helt prillig med sina poäng: visst borde man väl vara tacksam när jurypoängen kommer att grannröstningen inte är lika uppenbar som förr, men samtidigt känns juryrösterna som ett enda virrvarr som lika gärna kunde ha slumpats fram med tärningar. Det är liksom ingen rim och reson med att blott fem personer från varje land får så mycket orepresentativ makt, utan att ens ha resonerat särskilt mycket med varandra inbördes efter vad det verkar. Om det dessutom var så även i år att de med flit gav Israel låga poäng, så är det inte rätt – juryerna ska bedöma musik och framföranden, på ett professionellt sätt, och jag är bestämd med att det gör de inte.
Å andra sidan avvärjde juryn nu något annat som är precis lika fel, nämligen att en massa folk röstade fram Israel till seger bara av politiska skäl. Ja, det är jag övertygad om att det var, precis som förra året. Jag tycker visserligen själv att Israels låt är bra, men har samtidigt mycket svårt att tro att så många ute i Europa på allvar gillade den bäst – de hade allt andra motiv. Inte minst för att Israel har bedrivit en politiskt färgad kampanj för sitt bidrag och satt in låten och sångerskan i ett narrativ som ska väcka sympatier för landet: det kan ni läsa om bland annat i den här artikeln från Yle om ni inte tror mig. Det är helt uppåt väggarna och ett skräckexempel på just sådan politik man inte vill ha i Eurovision. Samtidigt är det svårt att anklaga jurymedlemmar och privatpersoner för hur de röstar, för som dottern ju sade: ibland är det oundvikligt att man får sitt röstande färgat av ”den man vill ska vinna”. Det är den gordiska knuten.

Eurovision i en rävsax
Till nästa år måste ändå något göras åt att det har blåst upp sig så här. Jag är annars någorlunda nöjd med hur Eurovision-veckan avlöpte i Basel; det var inte utan kontroverser och incidenter (eller buanden) efter vad jag förstod, men det gick ändå betydligt fridsammare till än i Malmö förra året. Men det är ändå inte hållbart om det ska hålla på i den här stilen år efter år, med otrevliga Israelprotester och Israel som ständig missvisande publiketta eller publiktvåa varje gång … tills de förr eller senare vinner och hela Eurovisionrörelsen därmed imploderar i ett oåterkalleligt kaos.
En fundering: om det nu är så att Israels bidrag både i år och förra året ingick i ett politiskt sammanhang, borde inte EBU kunna utesluta dem då, av samma skäl som man uteslöt Belarus: att de israeliska bidragen inte längre representerar oberoende TV?
Sedan vill jag egentligen som bekant inte utesluta Israel, utan tvärtom låta alla vara med och ta tillbaka Ryssland och Belarus och bjuda in Palestina, men det verkar ju också omöjligt. Hur man än gör blir det fel. Eurovision sitter i en rävsax och måste göra något drastiskt för att komma loss. Det går inte längre så här. Det tar en ände med förskräckelse. Något måste göras. Och det håller inte att förenkla och tycka att ”om de där knäppskallarna bara kunde se saken som jag så skulle det inte vara några problem”. Saken måste lösas konstruktivt.

Vinnaren och tittartoppen
Jaha. Nu kanske jag ska skriva lite mer om själva tävlingen igår istället, för jag har redan skrivit en och en halv sida där jag mest beklagat mig över politiskt klammeri, men som ni märker så går det ju inte längre att kommentera några ESC-resultat utan att komma in på detta (och det var likadant förra året). Nåväl, jag ska försöka mig på några andra aspekter ändå.
Juryns poäng i finalen behöver jag inte kommentera mer, det var som sagt en enda inkonsekvent röra av poäng hit och dit, men österrikiske JJ med sin operapop var den som i slutändan fick allra mest av poängen i fråga och det kan väl knappast sägas vara oväntat utan en rätt hyfsad sammanfattning av vad för bidrag juryer i slutändan brukar premiera.
Vad tittarpoängen angick, om man undantar Israel, så var det ju mycket riktigt fart och humor publiken ville ha i första hand – Estland och Sverige kom tvåa och trea i tittaromröstningen, vilket dock hade den nackdelen att poängen blev fördelade mellan dem så att de inte kunde konkurrera om segern. Därmed blev det inget skämtbidrag som vinnare fast det hade kunnat bli det med andra förutsättningar. Vinnaren Österrike kom först på fjärde plats hos tittarna, men det var ändå en rätt stabil summa poäng de fick, även därifrån – TV-publik kan minsann också uppskatta skönsjungen opera! Därefter följde de tre öststaterna Albanien, Ukraina och Polen: Albanien hade kunnat gå riktigt bra sammantaget om de inte fått juryn lite mera emot sig (nu kom de åtta sammanlagt). Man kan notera att alla dessa tre länder hade lätt ”etniska” bidrag, liksom Grekland som kom efter dem. Först därefter kom ett energiskt och medryckande bidrag igen, i form av Finland.

Finland och Sverige
Finlands förhållandevis låga tittarresultat förvånade mig – är det kanske så att det finns en viss motvilja mot ”snusk” bland tittarna ändå? (Det märktes i så fall ännu tydligare på att Malta fick mycket låga tittarpoäng.) Jag fortsatte att ha Erika som min självklara favorit under finalkvällen, och hoppades in i det längsta på att hon skulle få en skjuts uppåt på poängtavlan – publikens skanderande ”Erika! Erika!” i arenan gav mig goda förhoppningar. Tyvärr kom de ju på skam, hon kom på elfte plats totalt.
Det är även intressant att Sverige inte var bättre än trea hos tittarna, med tanke på den upphaussning som varit av KAJ de senaste månaderna. Jag är dock böjd att tro att det var just det: en överdriven upphaussning, en ”fanwank”, det vill säga ett bidrag som Eurovision-fansen höjer till skyarna men som sedan placerar sig sämre än väntat (även om det sannerligen inte är något att fnysa åt att vara tittartrea och sammanlagt fyra). I det här fallet berodde nog fanwank-fenomenet på den allmänna förtjusning som uppstod när KAJ vann Melodifestivalen – då blev reaktionerna genast ”jaa, vad kul, Sverige kommer med ett skojbidrag, Sverige är bäst!”, och så lyftes ”Bara bada bastu” högre upp i allas aktning än det egentligen fanns anledning till. Samma fixering vid Sverige som varit förr om åren, fast i en annan form nu när vi kom med ett helt annat slags bidrag. I själva verket var befolkningen i Europa inte riktigt så begeistrade, bara lite grann. Eurovisionfantasterna tycks skilja sig en del från de ute i sofforna som sedan faktiskt röstar, det såg vi nu både i Sveriges och Finlands fall.
Egentligen borde jag ha förutsett detta med Sverige redan tidigare, jag som till skillnad från många andra har haft vissa reservationer mot vårt bidrag. Jag är nästan lite irriterad på mig själv för att jag inte begrep hur det stod till och tippade därefter. Men strunt i det.

Diverse om finalresultatet
Andra småsaker kan man notera om hela finalresultatet är bland annat dessa:
* Det är anmärkningsvärt att både tvåan Israel och trean Estland var länder med mycket tidiga startnummer – det var uppenbarligen inte något som stoppade dem. Även vinnaren Österrike gick ju ut rätt tidigt, och Sverige blev inte hjälpta av att starta sent. Jag ska nog låta bli att startnummeranalysera alltför mycket i mina tips i fortsättningen, för nu kunde jag inte genomskåda producenterna alls, förutom med Israel. (I Israels fall tror jag faktiskt att startnumret varken gör från eller till; de som bestämt sig för att rösta på dem, alternativt låta bli, gör så i vilket fall.)
* Storbritannien fick för andra året i rad en nolla av tittarna, och det hade nästan förvånat mig om de inte fått det. ”What the hell just happened?” låg verkligen i luften där, med deras övertända framträdande, och britterna ska skatta sig lyckliga att juryn var vimsig nog att ge dem en del poäng istället.
* En mer oväntad tittarnolla var den som kom till värdlandet Schweiz – den är svår att förklara, var det att Frankrike snodde alla deras poäng? Men de fick ju desto mer av juryn, och över huvud taget blev inget land nollat helt och hållet i år och det var väl på sätt och vis skönt.
* Även Nederländerna fick oväntat låga tittarpoäng, och där kan man vädra konspiration: om tittarkåren håller på att tas över av allsköns högervridna personer med extrema Israelsympatier, blir då en av följderna att även artister med flyktingbakgrund kan ha svårt att gå genom rutan?
* Azerbajdzjans tolvor till Israel, från både tittare och jury, väcker frågor – liksom att Armenien tvärtom var ett av endast två länder som totalt nollade Israel (det andra var Polen). Ser de båda kaukasiska ärkefienderna med sin Nagorno-Karabach-konflikt något slags paralleller till sig själva i Israel och Palestina?
* Italien klarade sig oväntat bra får jag säga – var det tack vare att de som enda land använde sig av textremsa så att alla begrep den italienska texten bättre?
* Stackars San Marino, som av många hade tippats få sitt bästa resultat någonsin, fick finna sig i att istället komma sist. Uppenbarligen gick inte deras hyllning till Italien hem – förutom hos italienarna själva, som gav ”Tutta l’Italia” en tolva (kanske inte helt förvånande …). Men Italien uppskattade i viss mån även Estlands mer vanvördiga ”Espresso macchiato”, för den fick tio poäng av Italiens jury och sju av deras tittare.
* Sverige fick inte särskilt många tolvpoängare och de vi fick kom enbart från grannländer: tittartolvor från Finland, Estland, Norge och Danmark, och jurytolva från Island. Ja, allt annat än tittartolva från Finland till KAJ hade ju varit en stor sensation, och att Finlands jury sedan inte gjorde likadant är väl snarast hedrande för dem – de kunde låta bli att rösta partiskt!
* Och Sveriges egen tittartolva gick till Israel, precis som förra året. Reflektera över detta i grupp. 😉

Hur gick det i semifinalerna?
En och annan är kanske nyfiken även på semifinalresultaten, så jag kan kanske säga något kort om dem också. (Lägg märke till att där var det ingen jury med i bilden.)
Där finns det som vanligt vissa intressanta skillnader mellan semifinal och final, som får en att höja på ögonbrynen. Som att KAJ bara var fyra i semifinalen i tisdags, och Estlands Tommy Cash bara femma – både vi och Estland lyfte alltså upp oss i finalen. Ja, i Estlands fall var det kanske inte så konstigt, för Tommy Cash sjöng bättre på lördagen än tisdagen. Men i alla fall. Samma märkliga fenomen kan vi se i semifinal två, för där kom de slutliga vinnarna Österrike femma – efter både Israel, Lettland (ja, de kom tvåa i semin!), Finland och Grekland.
Israel vann semifinal två fullständigt överlägset, medan det i semi ett var Ukraina som vann – så de är nog alltjämt omgärdade av en hel del sympatier. Efter dem följde Albanien och Nederländerna (var inte smygrasisterna på plats vid TV:n vid det tillfället?) och som sagt Sverige.
Vad gäller botten i semifinalerna så var det inte långt ifrån att Cypern hade tagit San Marinos finalplats i semi ett, det var bara två poäng som skilde, så inte heller där hade San Marino någon vidare framgång att glädjas åt när allt kom omkring. I semi två var det lite större poängavstånd mellan elvan Australien och tian Armenien som tog den sista finalplatsen där. Nämnas ska att Montenegro respektive Azerbajdzjan var jumbo i sina semifinaler, utan mycket till poäng, och har en del att fundera på till nästa gång.

Vi försöker avrunda …
Det finns alltid mycket att analysera och detaljer att observera och gotta sig i och utforma teorier från när man kikar på resultaten, så det kan ni ju fortsätta göra själva om ni vill – de finns på engelska Wikipedia och på den officiella Eurovision-sajten, med alla detaljer ordentligt redovisade (transparensen hos EBU kan man inte klaga på).
Själv kan jag väl säga som avrundning att även om det finns vissa länder som det är motigt för i Eurovision just nu (t.ex. då San Marino, Montenegro och Azerbajdzjan) så saknas det just nu riktigt långa negativa trender: av de elva länder som missade finalen nu i år var det sex stycken som var med förra året istället, och ytterligare tre som var med året dessförinnan, så det är nästan ingen alls som blivit ”fast” i semifinalen en lång tid. Förutom Montenegro, som hållit sig borta frivilligt ett litet tag och nu inte gjorde någon särskilt lyckad återkomst: hoppas de inte blir avskräckta av detta.

Österrike: ny regerande mästare
Man får också hoppas att länderna i allmänhet inte blir avskräckta inför nästa år, när Eurovision nu tar ett djupt andetag och ställer in sig på att ta ett kliv över från ett alpland till ett annat. Österrike tar över, och det blir deras tur att hantera Israelprotester och kravaller (om nu inte EBU mot förmodan tar fram stora konstruktiva maskinen och fixar en lösning).
Det är bara elva år sedan Österrike vann senast med Conchita Wurst – betydligt kortare tid än de fick vänta förra gången – och landet har nu tre Eurovision-segrar i bagaget, så man börjar bli ett respektabelt namn i tävlingen. Det känns rätt bra, eftersom Österrike förr om åren brukade ha en tendens att hoppa av när det inte gick bra för dem; nu låter de väl bli det ytterligare ett tag. Deras vinst nu får sägas vara välförtjänt: även om ”Wasted Love” inte är världens bästa låt, och även om det fanns uppenbara likheter med förra årets vinnare ”The Code”, så var det onekligen en stark sånginsats från JJ – så den som är ute efter att det bara är musiken som ska belönas fick alltså sin vilja fram. (Låt vara att numret onekligen byggde en hel del på effekter också.)
Att sedan det faktum att många länder i år sjöng på egna språk inte alls avspeglades i vinnaren, som ju för tredje året i rad blev en låt på engelska, är lite trist men förhoppningsvis inget som påverkar i negativ riktning än så länge.

Jag säger grattis till Österrike! Och hoppas mot allt förnuft på ett österrikiskt Eurovision 2026 (i Wien igen? eller Salzburg? Graz? Innsbruck? Linz?) där klimatet blivit lite mindre svallande (även ute i verkligheten) och Eurovision har krånglat sig ur rävsaxen, så att jury och tittare åter igen röstar på den de faktiskt tycker är ”den bästa låten” och att den låten då också verkligen samtidigt är ”den de vill ska vinna”. Så att allting blir rättvist.
Vi ses nästa år! (Eller tidigare.)

P.S. Pausnumret med Käärijä och Baby Lasagna i kombination ... det var (som man skulle säga i Schweiz) klockrent! 😊

Israel i Eurovision: så här ser jag på det

Egentligen brukar jag inte uttala mig om konflikten mellan Israel och Palestina. Det är ett av några stycken ämnen som jag alltid försöker undvika att kommentera eller hamna i diskussioner om på sociala medier.
Men i årets ”Eurovision-rörelse” är det nästan omöjligt att engagera sig i tävlingen utan att åtminstone ha sagt något om hur man känner inför det där. Så jag ska ändå göra ett försök att förklara min attityd – eller mina attityder, för alldeles enkelt är det inte.
Fortfarande tänker jag försöka göra detta utan att säga alltför mycket om Mellanösternkonflikten i sig, för den vill jag som sagt inte debattera egentligen. Jag ska koncentrera mig just på Israels vara och inte vara i Eurovision och hur jag tänker där. I den mån det går att hålla detta åtskilt från själva konflikten.

Många anser som bekant att Israel inte borde få vara med i Eurovision i år, av samma skäl som Ryssland och Belarus inte är med längre – att det som staten Israel gör är oförenligt med Eurovision Song Contests anda och principer och att det oundvikligen på ett osmakligt sätt blir politik om man låter dem vara med.
Där tycker jag inledningsvis att visst, ja, det blir politik om Israel får vara med, men å andra sidan blir det i högsta grad politik om man tar beslutet att inte låta dem vara med också. Så den aspekten kan kvitta. Ibland är politiska signaler oundvikliga hur man än gör.

Om sedan Israels handlingar i Gaza är skäl nog att se landet som lika skurkaktigt som Ryssland och Belarus, och därmed anse att det har förverkat sin rätt att delta i ett fredens och vänskapens evenemang, det kan man ha olika åsikter om.
Och det är just att man kan ha olika åsikter om det som gör saken besvärlig. Det är förfärliga saker som pågår i Gaza, jag säger inte annat, men trots detta råder det ju fortfarande markant olika uppfattningar bland folk och politiker om huruvida Israel ska sättas i skampåle eller inte. Situationen är helt enkelt en annan än när Ryssland uteslöts ur Eurovision för två år sedan. Då var de allra flesta överens om att nej, det här går inte längre, Ryssland har gjort sig omöjliga. Likadant var det med Belarus; där var det visserligen inte någon invasion av ett grannfolk som föranledde uteslutningen, men EBU tröttnade på att Lukasjenko-diktaturen försökte utnyttja Eurovision för sina egna syften och hela Europa instämde och så fick belarusierna flyga och fara.
Nu är det alltså inte riktigt så med Israel, hur gärna man än skulle vilja ha det till det. Det är för mycket oenighet för att det ska gå att avkunna en objektiv dom att Israel gjort sig obehöriga för ESC. Särskilt med tanke på att ingen säger något om Azerbajdzjan, trots att det landet inte heller precis är några mästare på mänskliga rättigheter och precis har skrämt ut alla armenier ur Nagorno-Karabach. En omständighet som blivit totalt bortglömd efter den 7 oktober och som jag gärna vill lyfta. Om Israel ska uteslutas, då borde man alldeles definitivt ha vänt blicken mot Azerbajdzjan också.

Men om vi nu ska koncentrera oss på Israel så finns det i det fallet en tudelad opinion, och om man låter den ena eller andra sidan i debatten avgöra Israels Eurovision-existens så blir det därför i någon mån godtyckligt, och därför har vi inget annat val än att avgöra saken på andra och mer objektiva sätt.
Då får man lämpligast gå efter det där med sanktioner och sådant. Ryssland fick genast en massa sanktioner mot sig när de invaderade Ukraina, och har uteslutits från idrottsevenemang och allt möjligt. Fullt logiskt att de inte får delta i Eurovision då. Men har Israel blivit föremål för något liknande? Svar nej, det har de inte, de är fortfarande utan begränsning med i alla turneringar och tillställningar. Jag tycker därför, för min personliga del och i ett försök att vara saklig, att det är rimligt att de inte utesluts ur Eurovision heller. Om läget blir annorlunda på den här punkten längre fram kan det däremot förstås bli aktuellt (fortfarande rent objektivt sett från min sida), precis som med Jugoslavien. Det landet deltog i Eurovision 1992 trots att de just då börjat bomba Bosnien sönder och samman – men bara ett par veckor efter ESC belades de med sanktioner från FN och kastades bland annat ut ur fotbolls-EM (så att Danmark kom in som reserv och senare tog guld, det minns ni nog!). Då försvann också Jugoslavien från Eurovision, och hade sanktionerna kommit en aning tidigare så hade de inte varit med år 1992 heller. Likadant kan det givetvis bli med Israel, och då tänker jag för min del i så fall inte säga något om det, för då känns det rent sakligt sett logiskt att ge Israel respass.
Nu kan man förstås invända att i Israels fall så kommer de aldrig att drabbas av några sanktioner, eftersom det finns vissa länder (läs: USA) som jämt sätter P för sådant … och då borde EBU visa egen vilja och föregå med gott exempel … men jag tycker ändå principen att ”invänta andras sanktioner” håller. Det skulle nog räcka med att EU tar i med hårdhandskarna, för då kan diverse organisationer och idrottsförbund följa efter, som fallet var med Ryssland, och då hänger EBU också på.

En sista sida av saken är sedan det här med Belarus, som på de flesta områden inte har några sanktioner mot sig (de deltar fortfarande t.ex. i fotbollens EM- och VM-kval) men som ändå har förvisats ur Eurovision. Kan man inte utesluta Israel enligt en ”lex Belarus”?
Här är mitt svar nej, än så länge inte, men det är nog viktigt att hålla koll på vad som händer. Den största anledningen till att EBU kastade ut Belarus var ju att landet använde tävlingen som plattform för sin egen diktaturpropaganda – 2021 försökte de skicka ett Eurovision-bidrag som var ren Lukasjenko-dynga – och det finns vissa signaler på att liknande grejer pågår i Israel. Låten som Israel ska delta med nu i år hette från början ”October Rain”, vilket var en lite väl uppenbar vink tills de gick med på att ändra texten, och efter vad jag har förstått så var Israels artistuttagning till ESC en uppvisning i patriotism och militär närvaro (vilket fick ESC-nyhetssajten Eurovoix att börja utesluta Israel från sin nyhetsrapportering). Än har inte Israel gått över gränsen på det här området på det sätt som Belarus gjorde – jag tror Israel kanske är lite smartare än Belarus i det avseendet – men varningsflaggan finns. Går Israel för långt med att utnyttja Eurovision för egna uppviglande syften så kan det vara skäl att utesluta dem precis som Belarus, det håller jag med om.

Men sammanfattningsvis så är min syn på Israel i Eurovision, som läget är just nu, att så länge det inte är några officiella sanktioner mot landet (och så länge EBU tolererar Azerbajdzjan) så är jag rent formellt okej med att Israel deltar.

Rent formellt alltså.
Sedan är det en annan sak hur jag upplever allt det här rent känslomässigt. För på sätt och vis hade det varit skönast om Israel uteblivit, eftersom det hade blivit mycket lugnare då.
Jag tycker fortfarande att årets Eurovision-säsong har en ytterst olustig stämning över sig, och jag har stundtals varit inne på att inte ens titta när det är dags i maj. Även om jag inte hänger på dem som ropar om ”Eurovision Genocide Contest”, så känns det på något sätt väldigt fel att sitta och följa tävlingen samtidigt som allt elände och lidande pågår som värst i Gaza och det land som många ser som ansvarigt för detta finns med bland deltagarna under fröjd och gamman som om inget hänt. Och så känner jag faktiskt oavsett hur stor skuld Israel har i det hela. Det är delvis just det där att Israel får komma till tals, samtidigt som Palestina kommer bort under all konfetti, som gör att alltsammans blir skevt och snedvridet. I vanliga fall har jag ju ingenting emot att titta på Eurovision fastän det finns lidande på olika håll i Europa och världen (tänker man så kan man över huvud taget inte roa sig med någonting!), men just i det här fallet är det som att vi har en konflikt med två förlorarsidor där den ena sidan får komma till tals men inte den andra. Det är krig i Ukraina men det är en ljuspunkt för dem att vara med i Eurovision. När det var krig i Bosnien så var de på samma sätt ändå med i Eurovision. Armenien och Azerbajdzjan är ovänner men det gör inget när de båda är med i Eurovision. I Israel-Palestina-fallet kommer en av de båda lidande sidorna att inte ha något Eurovision att muntra upp sig med utan tvärtom döljas från det.
Det hade känts mycket bättre bara om Palestina varit representerat i årets tävling genom Island. Ja, så hade ju kunnat bli fallet. Island var väldigt nära att skicka den i landet bosatte palestinske artisten Bashar Murad till Malmö, och om de hade gjort det, då tror jag att det inte hade blivit bråk utan att det tvärtom hade kunnat få en intressant diplomatisk effekt på plats och att det gjutits olja på vågorna. Nu blev det inte så, och där tror jag att det var en möjlighet som gick förlorad.
Som det nu är så kommer jag, även om jag alltså formellt inte har något emot att Israel är med, att sitta vid TV:n och känna att någonting skaver med alltihop. Plus att jag kommer att vara ruskigt nervös över risken för dålig stämning, buanden, protestaktioner, sceninvasioner och i värsta fall attentat. Det sistnämnda skulle vara förfärligt, men risken är rätt hög som jag ser det … och det är inget man vill bevittna i direktsändning precis. Då känns det nästan som det vore bättre att avstå alltsammans.

Egentligen finns det ett rätt enkelt sätt att undvika sådan här olust till nästa år, och andra år.
Nämligen att EBU ändrar inställning och låter alla länder vara med.
Ja, jag önskar mig faktiskt det. Det är förvisso ett radikalt förslag och en omsvängning från min sida, och det skulle säkerligen svida för många att låta Ryssland och Belarus komma tillbaka, men på ett sätt tror jag det skulle vara till nytta om de fick det. Då får EBU också givetvis tumma på sina behörighetsregler och bjuda in Palestina att delta (om de nu skulle tacka ja), plus Kosovo.
Om Eurovision ska vara en tävling som sprider ljuset från fredens lykta, då är det mest logiskt om verkligen alla länder i och kring Europa får belysas av den lyktan, oavsett vad de har för stridigheter med varandra. Då slipper man också alla dessa diskussioner och resonemang om att ”de får vara med, de får inte vara med” som i slutändan alltid blir godtyckliga på något sätt. Låt alla vara med. Punkt.
Och om inte det funkar, om det inte går att åstadkomma den sortens förbrödring, då anser jag att hela Eurovision Song Contest får läggas på is i några år – tills läget har lugnat sig och Europa kan tåla varandra igen. Som man gjorde med idrotten under andra världskriget.
Så som det går till nu kan det i längden inte fortsätta hålla på.

Inför Melodifestivalens final: vinner favoriten eller avgör sympatirösterna?

Då har vi nu alltså ett startfält till 2021 års Melodifestivalfinal. Och spontant kan man ju inte kalla det startfältet för särskilt varierande. Den som kan sin Mellohistoria kan omedelbart konstatera att nio av de tolv artisterna är sådana som varit med i tävlingen förr (fyra av dem har dessutom vunnit den), och det känns ju inte så nyskapande. Stilmässigt är det inte heller någon omväxling precis. Rocken verkar helt ha gjort sitt nu, något plojbidrag finns det inte den här gången och inte heller var det mycket till ballader som kom med. Det är vanlig, regelrätt pop som gäller till allra största delen.
Sedan får jag i och för sig medge på plussidan att den popen är något bättre nu än förra året. Den gången var det ännu mer befogat att använda det i Eurovision-sammanhang ganska populära ordet ”generic”, det vill säga allmängiltig, slätstruken, något som är välgjort men inte gör något intryck. Sådant var problemet 2020, och sådant är problemet i viss mån nu också, men jag tycker ändå att det – efter en riktigt klen första deltävling – har varit något starkare låtar under programserien som helhet och att flera av dem nu också är med i finaluppsättningen. En har jag verkligen kommit att gilla riktigt ordentligt (återkommer till det) och ytterligare ett par är åtminstone intressanta, till skillnad från i fjol då det inte var något bidrag alls från hela Melloturnén som tog plats på min spellista.
Apropå ingenting så kan det också noteras att andelen svenskspråkiga bidrag är den största på sex år (25 %), vilket ju också en liten aning motsäger bilden av likriktning.

Om man ska kommentera hur årets Melodifestivalserie har varit så har det faktiskt i största allmänhet varit trevligare att titta nu än förra året. Många kanske tycker det är tråkigt att allt har sänts från Annexet utan publik, men för mig har det snarast känts befriande att slippa svulstiga shower där programledare och andra medverkande har skuttat runt inför ett stort skyltviftande publikhav och sjungit hyllningsnummer om hur otroligt bra vi är på att göra musik i Sverige och vilken otroligt stor tolerans vi har. Det avskalade formatet har gjort Melodifestivalen gott – tävlingen har så att säga fått komma ner på jorden lite. Jag tycker också det har funkat ganska bra med de skiftande programledarna som gjort att det blivit olika profil på deltävlingarna, och det har som helhet varit mer ren underhållning än skämskudde på deras manus. Även pausinslag och annat har varit bättre, inte minst nu i Andra Chansen där Grotesco-gänget fick hålla låda på sitt vanliga strålande sätt (även om det var i ett förinspelat inslag).
Så visst, det har gått bra med tanke på de virusdrabbade förutsättningarna, och finalens startfält är inte dåligt … men aningen mer variation hade likväl åtminstone jag önskat mig!

Nu när det är final verkar det tyvärr inte heller bli någon variation i upplägget utan samma stuk som förra året, det vill säga att det är åtta internationella jurygrupper som väger upp tittarnas åtta röstningsgrupper (de sju åldersspannen i appen plus telefonrösterna). Jag hade mycket hellre velat se en annan fördelning med mindre andel jury, och framför allt uppläsning av de sju åldersgruppernas röster en och en, men så blir det tydligen inte.
Nämnas ska väl här att ett av de länder som från början var med bland de internationella juryerna var diktaturen Belarus, men SVT fick efter kritik hastigt ta och plocka bort dem och ersätta dem med Storbritannien … det var nog klokt, för även om det ledde till att det på nytt blir övervägande västländer i juryn så är det på tok för laddat att på något sätt fjäska för Belarus just nu. (Det stormar kring landet i Eurovision-sammanhang också för närvarande, men det behöver jag inte gå in på här.)

Nå, hur kommer det att gå för vårt startfält i finalen nu då, hos jury och tittare? Vad har Sverige att välja mellan och vad gör vi bäst i att välja för någonting?

Ja, till skillnad från förra året, då det var ganska ovisst, så känns det som det finns en ganska tydlig favorit nu. Den favoriten heter Tusse. (Jag har svårt att vänja mig vid att han kallar sig så, då jag mest tycker att det låter som en katt, men förr eller senare börjar väl mina associationer att vända …)
Tusse har i sin pompösa och lätt skotskklingande pophymn ”Voices” den i mitt tycke näst bästa av alla de 28 låtarna i år, och det tycks onekligen som att han kan tilltala såväl tittare som jury med den i ganska stor omfattning. Sverige skulle inte behöva skämmas för detta som bidrag i Eurovision – särskilt inte ur ett mångfaldsperspektiv! – och även om jag inte tror att vi vinner med den (det gör vi inte med någon av årets finallåtar) så är det en av de låtar som jag känner mig rätt säker på att vi skulle klara Eurovision-semifinalen med. Allt är bäddat för Tusse.
Men det som möjligtvis skulle kunna stoppa honom – det enda som skulle kunna stoppa honom, faktiskt – det är om tittare och jury på något sätt får för sig att The Mamas borde ha kompensation för att de aldrig fick representera Sverige förra året. Att de får så mycket sympatiröster att det räcker ända fram. Omöjligt är det inte att detta inträffar: det har redan hänt i andra länder i Europa att fjolårets artist ställt upp nu i år och vunnit (Estland, Litauen), även om det också har hänt att de ställt upp och inte gjort det (Finland, Norge). Man får åtminstone vara öppen för möjligheten att folk tänker så. För min del hoppas jag inte på det, då The Mamas har en tråkigare låt i år än den de vann med förra året (och den var ganska tråkig den också!) och hellre borde vinna på meriter än på att bli ”syndomtyckta”, men om det är någon faktor som kan försvåra för den annars givne vinnaren Tusse så är det den. Jag tror följaktligen på att röstningen blir en uppgörelse mellan Tusse och The Mamas – det är mitt kortfattade tips i år. Någon större diskrepans mellan tittare och jury verkar inte heller sannolik, utan jag tror att de kommer att vara på samma spår i hög grad.

En del anser att Eric Saade eller Dotter också skulle kunna ha ett ord med i laget och en fot med i toppstriden, varför det då kan bli en uppgörelse mellan fyra artister istället för två, men det tror jag inte riktigt på.
Eric Saade har visserligen en bra låt han också. Han vinner mycket på att ha lämnat sin tidigare barnsliga pop till förmån för ett delvis nytt uttryck; ”Every Minute” har mer gemensamt med hans mognare syntpoplåt ”Colors” från häromåret än med ”Manboy” eller ”Popular”, och det är inte helt fel. Han har också fördelen av ett visuellt utstickande och snudd på konstnärligt nummer, vilket han är nästan ensam om i finalen. Men samtidigt klyver det numret tittarna alltför mycket – alla uppskattar inte och alla begriper sig inte på att se Eric hasa omkring i vit slipover på en stor kvadrat. Vad gäller Dotter tror jag att hon fick sin chans förra året och bara då: ”Little Tot” har troligtvis inte samma genomslag som 2020 års ”Bulletproof”, och klarar helt enkelt inte konkurrensen från Tusse och The Mamas (och Saade).

Övriga bidrag har jag ännu svårare att se att de skulle kunna ha med toppstriden att göra. Charlotte Perrelli kan kanske mobilisera vissa röster med sin medryckande pop som är en återgång till hennes tidigare stil, men det är en sak att gå till final och en annan att verkligen vinna den … så långt når hon inte den här gången. Paul Rey, Anton Ewald och Alvaro Estrella är i mina ögon tre ganska liknande artister (även om de inte direkt har samma musikstil alla tre): unga snygga killar som just här inte riktigt har det lilla extra och som lär ta ut varandra. Danny och Arvingarna är två svensksjungande akter som klarade sina direktbiljetter till finalen mest tack vare att det inte var mycket till konkurrens i deras deltävling, och väl i final lär de inte ha mycket att hämta. (Synd på Danny, som förlorat mer på ”obegripligt stilbyte” än Eric Saade har gjort.) Liksom inte heller Klara Hammarström, som jag ser som ett tämligen anonymt Andra Chansen-bidrag som mycket riktigt också har placerats undanskymt på startnummer två i finalen.

Då återstår alltså en låt – och där har vi den som jag själv tycker bäst om av alla i årets MF. Clara Klingenström och hennes ”Behöver inte dig idag”. Även om jag på sitt sätt hade uppskattat att ha Eva Rydberg och Ewa Roos och deras ding-dong-galenskaper i final så är jag uppriktigt glad att allvar vann över humor och Clara besegrade de äldre damerna i den duellen (när de nu var tvungna att möta varandra).
Jag är själv något förvånad över att jag har tagit till mig ”Behöver inte dig idag” så starkt, för i vanliga fall brukar jag nämligen ha svårt för modern svenskspråkig pop och hur låttexterna är skrivna nu för tiden … det är något som stör mig med alla dessa sångerskor som försöker låta som Veronica Maggio (och sångare som försöker låta som Håkan Hellström) och sjunger köksvaskrealistiska och moderna rader i stil med att ”jag går runt och röker och allting är great men jag blir så j-a lack på dig och jag har not a single basplektrum kvar”. 😊 Men när det gällde Clara Klingenström så infann sig inte denna kritiska känsla, utan här uppfattar jag istället en ärlig, naken och uppriktig svensk text – och framför allt en väldigt snygg låt rent musikaliskt, med den melodin, det läckra ekande gitarrkompet och Claras spröda röst. Den växer till på köpet för varje gång.
Jag gillar kort sagt detta väldigt mycket, och om jag fick bestämma skulle vi utan tvekan skicka det som Sveriges Eurovision-bidrag. Och då är det inte bara för att Clara är bra utan även för att (det har jag sagt förr) det vore så trevligt om vi kom med en låt på svenska för ovanlighetens skull. Till och med Danmark har ju bestämt sig för ett helt danskspråkigt bidrag nu, varför kan inte vi också pröva det egna språket någon gång? Vinna skulle vi inte göra, men det skulle inte bli fiasko heller, det tror jag inte. Helt klart värt att ta tillfället i akt och pröva.
Ja, jo, men jag tror väl dessvärre inte att Clara Klingenström har någon chans på toppen nu på lördag, inte mer än vad någon av de andra jag räknade upp har. Hon kan kanske nå upp till en topp fem-placering eller något, men det blir helt enkelt inte möjligt för henne att få hela folket med sig (och charma de utländska jurygrupperna med en låt på svenska) så mycket som behövs för att vinna. Tyvärr. Fast det hindrar ju inte att jag för egen del tänker ge henne fem hjärtan och inga hjärtan alls till någon annan … jag ska göra vad jag kan för att pusha fram detta bidrag!

Men vinner, det gör Tusse. Det tror jag faktiskt. Inte ens de extra hjärtan som The Mamas kommer att få som tröst för sin uteblivna Rotterdamresa förra året kommer att kunna råda bot på den saken.

Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.

Några nyhetskommentarer: politiskt ESC-bråk i Ukraina och andra länder

Eurovision Song Contest ska fungera som ett ”ljus i mörkret”. Så har det blivit sagt. När Europa i övrigt håller på att gå sönder av främlingsfientlighet och annat elände, så brukar Eurovision vara en oas där länderna istället kommer samman i vänskapligt tävlande och visar upp sina toleranta och vänliga sidor, lyfter fram sina minoriteter, ger prov på humor och distans, och inte bråkar (förutom ett visst vänskapligt gnabb).
Det är så det är meningen att det ska vara, och rätt ofta är det så också. Men naturligtvis förekommer det smolk i mjölken ibland. Och den senaste tiden, alltmedan Sverige har hållit på med sin Melodifestival och inte märkt någonting, så har det varit en del konflikter kring ESC. Konflikter där det märks tydligt att det finns vissa krafter som inte är främmande för att förstöra oasen Eurovision också.

Värst har det nu blivit i Ukraina. Där har man som bekant varit i bråk med Ryssland redan innan, och just nu bråkar man visserligen inte med Ryssland direkt, men konflikten med Ryssland har ändå med det hela att göra.
Ukraina valde sitt bidrag till Tel Aviv i lördags i sin melodifestival Vidbir: det blev sångerskan Maruv med låten ”Siren Song”. Men knappt hade hon fått sjunga vinnarreprisen förrän det ukrainska TV-bolaget UA:PBC – och för den delen även Ukrainas vice premiärminister – gick ut och påpekade att det ingalunda var säkert att Maruv skulle få representera Ukraina. Först måste hon skriva på ett kontrakt så att allt var i sin ordning.
Anledningen till oron var framför allt att Maruv råkar ha kontrakt med Warner i Ryssland, och att hon har turnerat i Ryssland och även har spelningar inbokade där i en snar framtid. Sådant går då rakt inte för sig när man ska vara Ukrainas ansikte i Europa, tycker UA:PBC och vice premiärministern, och därför krävde nu TV-bolaget i sitt kontrakt att Maruv genast skulle avboka sina ryska spelningar. Maruv svarade i sociala medier och sade att hon faktiskt kunde rätta sig efter detta, men samtidigt beskrev hon ganska bittert hur kontraktet i övrigt såg ut – och med hennes ord så framstod det väldigt mycket som ett slavkontrakt där hon helt skulle bli tvungen att dansa efter UA:PBC:s pipa och företräda Ukraina på det sätt de vill att hon ska göra.
Enligt UA:PBC är kontraktet detsamma som de brukar använda varje år, förutom klausulerna om Ryssland, och det gör ju att man undrar lite hur vanligt det egentligen är med hårda krav på artisterna i såväl Ukraina som andra länder … men detta är en parentes som jag kanske får återkomma till en annan gång. Nu blev det i alla fall så i Ukraina att Maruv inte skrev på, och därför bestämdes det att hon inte får bli Ukrainas representant.

Vilket förstås är mycket tråkigt. Det känns som att potentater på högre ort i Ukraina helt enkelt lade sig i landets artistval och ställde orimliga krav, och så ska det inte gå till. Att en artist har engagemang i Ryssland borde inte vara en så allvarlig stötesten (utan kanske snarare en tillgång?) när man ska delta i en tävling som går ut på någon form av förbrödring. Redan under själva Vidbir-finalen lär för övrigt stämningen ha varit märklig, då en av jurymedlemmarna, ingen mindre än 2017 års ESC-vinnare Jamala, frågade Maruv rent ut vilket land hon anser att Krim tillhör. Maruv svarade ”Ukraina förstås”, och juryn gav henne så många poäng att det räckte till vinst, men att Jamala ställde en sådan fråga har förbryllat många.
Över huvud taget är många Eurovisionfans upprörda över det här just nu, och tycker att EBU borde ingripa och stänga av Ukraina på något sätt, men så mycket begriper jag att det kan inte EBU göra. De har ingen befogenhet att påverka hur det går till när varje land väljer ut sitt bidrag – det är först när bidraget är klart och presenteras för EBU som de kan uttala sig. Det enda EBU möjligen kan göra just nu är att uttrycka sitt missnöje med hur det går till i Ukraina, men det skulle bara bli ett slag i luften. Vi får nog finna oss i att Ukraina gör som de vill och att UA:PBC frågar någon av de andra artisterna som var med i Vidbir om de vill åka till Tel Aviv istället. (Förutsatt att de inte är engagerade i Ryssland då förstås, får man anta …)
Alltsammans är en mindre trevlig röra där det verkligen märks att vissa bara inte kan låta bli att dra in politik i det opolitiska Eurovision. Ironiskt nog skyller UA:PBC på att det är just detta som Maruv gör, och att de för sin del naturligtvis är helt opolitiska.

Tyvärr är inte Ukraina det enda landet där politiker och andra har försökt blanda sig i vem som ska få representera dem. Italien är inte mycket bättre. Där vanns Sanremo-festivalen häromveckan av RNB-sångaren Mahmood, med egyptiskt påbrå och några rader på arabiska i sin låt ”Soldi” (”Pengar”), och det föll inte i god jord hos vissa. Särskilt inte eftersom det var juryn som förde fram Mahmood till seger och körde över tittarrösterna. Enligt Italiens två vice premiärministrar, Matteo Salvini och Luigi Di Maio (som också är partiledare för de högerextrema partierna Lega respektiva Femstjärnerörelsen), var det en samling PK-elitister och radikala journalister som röstade fram Mahmood och han är ju naturligtvis inte någon bra representant för det riktiga Italien.
Så kan det låta från italienska toppolitiker. Att Mahmood är född och uppvuxen i Italien med en italiensk mamma, och inte ens har haft särskilt mycket kontakt med sin egyptiske pappa, spelar tydligen ingen roll … att han heter Mahmood och är arabisk av sig är illa nog. Sådan kan främlingsfientligheten vara i Europa idag. I mitt tycke är det helt i Eurovisions anda att Mahmood representerar Italien, men politikernas protester, de är tecken på de unkna strömningar som dominerar Europa i övrigt och som gärna vill fördärva Eurovision också.

Även Frankrike kommer lustigt nog att representeras av en artist med ursprung i ett nordafrikanskt land, nämligen av Bilal Hassani, som härstammar från Marocko och är en öppet homosexuell sångare med mycket androgynt utseende. Han blev framröstad av de franska TV-tittarna som körde över juryn; där var det tvärtom mot i Italien. Men även här har det blivit trubbel, i detta fall i form av ett ordkrig med årets värdland Israel.
Man kan ju undra hur Israel ser på att såväl Frankrike som Italien skickar ”arabiska” artister till Eurovision; jag vill gärna tro att det inte spelar någon roll, men på senare tid har det verkat som att Israel faktiskt ser det som en provokation. Just nu håller nämligen en ny miniserie på att spelas in för israelisk TV (för sändning i maj), och det är en dramakomediserie som utspelar sig i Eurovisionmiljö – och en av huvudpersonerna är en fransk-arabisk artist som låtsas vara homosexuell och i själva verket är en förtäckt terrorist.
Frankrike har uppfattat detta som en klar och tydlig pik mot Bilal Hassani, och har därför ilsknat till på Israel, samtidigt som Israel försäkrar att det hela är en olycklig slump och att manuset började skrivas redan i fjol. Själv tycker jag inte att motivet med en terrorist förklädd till bög verkar särskilt roligt, även om det inte togs fram med flit, och i Frankrike är alltså också irritationen stor. Ett litet tag hotade vissa på fransk TV med att hoppa av och bojkotta, men det har de inte drivit vidare och i nuläget verkar det råda paus i diskussionen mellan länderna. Men de står onekligen fortfarande och blänger surt på varann efter Israels misstänkta ärekränkning. Det har alltså blivit ytterligare en grej där politiska anspelningar har tillåtits äventyra Eurovision på ett väldigt onödigt sätt, kan man tycka.

En del kanske irriteras av de här affärerna på så sätt att de fördömer själva Eurovision, med resonemanget att ”det ska vara opolitiskt men så blir det inte det i alla fall, fy vilken blufftävling”. Jag har sett den ”logiken” här och var redan innan. Men naturligtvis är det inte själva ESC:s fel att vissa personer och parter i vissa länder försöker begå övergrepp mot tävlingen och få den att passa deras egna syften. Tvärtom är ESC och ESC-andan i fara på grund av dessa fasoner. Vilket man också kan se i ESC-fansens trådar, där sådana här nyheter sår splittring och får all strävan efter vänskap och tolerans att bli som bortblåst.
Inget roligt alls. Jag hoppas mot bättre vetande att konflikterna i Ukraina, Italien och Frankrike/Israel upphör och att de blir de enda vi har fått behöva se i år.

Uppdatering 190227: Det är nu klart att Ukraina inte alls kommer att delta i årets Eurovision. UA:PBC frågade både tvåan och trean i Vidbir om de ville åka till Tel Aviv istället för Maruv, men båda tackade nej (vilket jag tycker var strongt av dem). Följaktligen stod UA:PBC utan deltagare, och bestämde sig då till slut för att inte vara med alls. Så långt var de alltså beredda att gå för att få kontrollera Ukrainas artist politiskt ... Det är oklart vad påföljden blir för Ukraina för detta sena avhopp; det kan bli avstängning, böter eller inget av det, det får vi se.

Vem är inte med, vem får vara med, vem får inte vara med och varför? – en genomgång

Varje år i samband med Eurovision Song Contest brukar det vara folk som frågar och kommenterar varför det och det landet, som inte ligger i Europa, får vara med. Oftast Israel naturligtvis. Men det kan frågas om annat också. ”Har aldrig de varit med någon gång?” ”Varför kommer aldrig de tillbaka?” ”Skulle de kunna få vara med om de ville?” ”Vad är regeln för att få vara med egentligen?”
Inte ens de insatta har alltid 100 % koll på när ett land får vara med i ESC. Även jag brukar få tänka efter ibland, för kriterierna är delvis snärjiga.
Så nu tänkte jag ta och reda ut detta i ett inlägg. Naturligtvis blir detta då mer en uppsats än ett vanligt blogginlägg, men det här är min blogg och jag gör vad jag vill med den. :)
Alltså. Så här är det.

Grundregel: Ett land som vill vara med i Eurovision Song Contest måste först och främst ha ett TV-bolag som är aktiv medlem i EBU.
(EBU är alltså, för den som inte vet, European Broadcasting Union, den stora organisationen för europeiskt TV-samarbete som ordnar ESC och en hel del annat.)
Det är alltså egentligen inte ett land som är medlem i EBU, utan landets TV-bolag. Flera länder har också mer än ett bolag med i EBU, t.ex. Sverige, som representeras av både SVT och TV4. På den här punkten fick Liechtenstein problem år 1976. Det lilla landet ville gärna vara med i ESC det året, och utsåg till och med ett bidrag de ville skicka, men det föll på att Liechtenstein inte hade något inhemskt TV-bolag som bidraget officiellt kunde representera.

För att ett TV-bolag ska kunna bli aktiv medlem i EBU, och därmed delta i ESC, måste det uppfylla tre kriterier.
1. Först ett geografiskt kriterium: Landet där TV-bolaget finns måste ligga inom EBU:s sändningsområde. Detta sändningsområde utgörs huvudsakligen av världsdelen Europa, men det sträcker sig dessutom lite längre än så, i synnerhet åt syd och sydöst. Sändningsområdet når till Nordafrikas kust och en bra bit av Mellanöstern, och därför omfattar det vid sidan av Europa också de icke-europeiska länderna Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Israel, Palestina, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien och Irak. Alla dessa är också aktiva medlemmar i EBU, utom de tre sistnämnda, som inte ansökt om medlemskap än så länge, samt Palestina som inte kan vara med av andra skäl (se längre fram).
Sändningsområdet omfattar även den gränstrakt mellan Europa och Asien där Armenien, Georgien och Azerbajdzjan ligger. Däremot når det inte så långt österut som till Kazakstan, trots att världsdelen Europa enligt flera definitioner gör det. Just i det fallet är sändningsområdet alltså inte lika utbrett som världsdelen.
Om ett land inte ligger inom sändningsområdet kan det få bli aktiv EBU-medlem ändå, om det är med i Europarådet och alltså europeiskt på det sättet. Men eftersom bara länder i Europa får bli medlemmar i detta råd, och de redan är inom sändningsområdet, så spelar det villkoret ingen större roll. Egentligen gäller det bara för nämnda Kazakstan, som skulle kunna få bli EBU-medlem om de blev medlem i Europarådet – vilket de också kan vara på väg att bli för närvarande.
2. Förutom det där med sändningsområdet-alternativt-Europarådet så finns det ytterligare ett krav, nämligen att landet där TV-bolaget finns måste vara medlem i FN:s telekommunikationsorgan ITU. Och det kan det i sin tur bara bli om det är en suverän FN-stat. Det vill säga, en riktig, självständig stat som är medlem i FN eller åtminstone fullständigt erkänd av FN. Det är på den här punkten som många ”halv-erkända” stater får problem. Kosovo och Palestina är de två främsta exemplen – det är sant att Sverige och många andra länder har erkänt dem som suveräna stater, men alla har inte gjort det och i FN räknas de därför fortfarande inte riktigt (Palestina har observatörsstatus i FN men ändå inte fullständigt erkännande).
Andra områden i Europa som inte kan vara med i EBU av denna anledning är utbrytarrepublikerna Transnistrien, Sydossetien, Abchasien, Nagorno-Karabach och Nordcypern. Och likadant är det för halvt självständiga nationer som Färöarna och Åland, eller för den delen delvis autonoma regioner inom vissa länder: Skottland och Wales, Katalonien med flera. Kravet på att vara en fullt erkänd suverän stat, vilket i sin tur ger medlemskap i ITU, sätter stopp för alla dessa.
3. Det sista kriteriet är att TV-bolaget som är medlem i EBU måste betala sin medlemsavgift. En självklarhet kan man kanske tycka, men inte för alla – Rumänien gjorde inte detta på flera år och blev därför abrupt utkastade ur ESC 2016. I år är de tillbaka, vilket väl innebär att de har betalat nu.

Även om ett TV-bolag i ett land inte är aktiv medlem i EBU kan det bli associerad medlem eller observatör.
Just det – länder utanför sändningsområdet kan bli associerade EBU-medlemmar, och det finns en hel del utanför Europa som är det, bland andra USA, Kanada och Australien. Fortfarande gäller dock att landet måste vara en suverän FN-stat.
Det går också att få observatörsstatus i EBU, även som icke-suverän FN-stat; det har Kosovo fått, men hittills inga andra vad jag vet.

Undantag – inbjudna länder som inte är aktiva medlemsstater
Det är alltså länder med TV-bolag som är aktiva medlemmar i EBU som får delta i Eurovision Song Contest. Men det har hänt några gånger att EBU har tillåtit länder som inte är aktiva medlemsstater att vara med i deras tävlingar. Bästa exemplet är Australien, som är associerad medlem och bjöds in att vara med som gäst i Eurovision Song Contest både 2015, 2016 och 2017 (och även i Junior ESC). Men redan 1987 och 1989 fick Kanada (också associerad medlem) vara med i ett annat av EBU:s evenemang, Eurovision Young Dancers. Samma tävling har också Kosovo tillfälligt varit med i en gång, år 2011, och det är mig veterligt det enda tillfället då ett land som över huvud taget inte på något sätt varit medlem i EBU har släppts in som tävlande i ett EBU-evenemang. Helt konsekventa med reglerna verkar EBU alltså inte vara, men orsaken till Kosovos medverkan är förmodligen att de har observatörsstatus i EBU och att Eurovision Young Dancers är ett betydligt mer anspråkslöst evenemang att släppa in dem i som kompromiss. När det gäller den stora draken Eurovision Song Contest så är EBU mer restriktiva, även om de förvisso specialinbjudit den associerade medlemmen Australien.

Hur är det då med alla de här länderna som för närvarande inte är med i ESC?
Ja, vi kan ju göra en liten lista och gå igenom alla länder som man kanske kan undra över.
Ryssland, Turkiet, Bosnien-Hercegovina, Slovakien, Luxemburg, Andorra och Monaco är de länder i Europa som varit med i ESC tidigare men inte i år; de är alla aktiva EBU-medlemmar och får fortfarande delta om de vill. Att de uteblir nu, och i vissa fall har varit borta länge, har olika orsaker: ointresse (SK, LU, AD, MC), ekonomiska hänsyn (BH, AD), missnöje med reglerna (TU), konflikt med årets värdland (RU).
Liechtenstein har tidigare saknat ett eget TV-bolag, och därför inte kunnat vara med i EBU. Numera har de ett TV-bolag, som har ansökt om EBU-medlemskap och säkert kommer att bli medlem förr eller senare, men än så länge är deras ansökan ”pending”, mest för att liechtensteinsk TV inte har fått anslag beviljade från landets regering för att kunna betala medlemsavgiften. (De är ekonomiska av sig i Liechtenstein har man ju hört ...)
Vatikanstaten är aktiv EBU-medlem och får alltså vara med i ESC! Det är dock inte så troligt, eftersom Eurovision Song Contest knappast är sådant som Vatikanstatens TV har lust att delta i eller sända. :)
Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Jordanien och Libanon är aktiva EBU-medlemmar utanför Europa, men inom sändningsområdet, som får delta i ESC om de vill precis som Israel gör. De brukar för det mesta inte vilja, oftast för att de har problem med att behöva tävla mot just Israel och visa Israels bidrag. Marocko har varit med i ESC en gång (1980) och Tunisien och Libanon har varit inne på det men ångrat sig – det är allt.

Aline Lahoud skulle ha tävlat i ESC för Libanon 2005 med låten ”Quand tout s’enfuit”, men landet drog sig ur. (Bild från listenarabic.com)

Syrien, Saudiarabien och Irak nås av sändningsområdet och skulle kunna bli aktiva EBU-medlemmar om de var intresserade, men de har alltså inte ansökt om medlemskap än. Syrien och Irak har väl dessutom annat att tänka på just nu om man säger så.
Kazakstan kan som jag nämnde bli aktiv EBU-medlem om de någon gång blir medlem i Europarådet och alltså uppfyller kriterierna den vägen. När detta inträffar är ännu osäkert. För närvarande har Kazakstan associerat medlemskap.
Qatar har ansökt om aktivt medlemskap i EBU men lär inte kunna få det, eftersom de ofrånkomligen är utanför såväl sändningsområdet som Europarådet.
Kosovo och Palestina har båda ansökt om EBU-medlemskap, men kan som sagt inte bli medlemmar med nuvarande kriterier, även om i synnerhet Kosovo har tiggt och bett om att få bli det (Palestina har inte drivit frågan lika ihärdigt). Kosovo har hittills fått nöja sig med observatörsstatus och en tillfällig medverkan i Eurovision Young Dancers som tröst. Men om Kosovos och Palestinas internationella erkännandestatus förbättras kan det naturligtvis bli aktuellt med EBU-medlemskap och ESC-deltagande (om nu inte Palestina i likhet med övriga arabländer är obenägna att tävla mot Israel …). För närvarande får länderna i fråga, liksom alla andra områden med omtvistad status, hoppas på att kanske bli specialinbjudna till ESC någon gång. Men det känns föga troligt eftersom Serbien respektive Israel (och även fler länder) skulle motsätta sig detta kraftigt, för att inte tala om vilken kedjereaktion det kan ge upphov till i form av en rad andra hoppfulla utbrytarregioner och autonoma områden som också gärna vill vara med. (Färöarna och Skottland har till exempel uttryckt intresse då och då.)

Det är klart att man kan diskutera de här reglerna, kriterierna och gränserna och argumentera för att vissa stater, länder och områden kanske ändå borde släppas in, eller kastas ut om man så vill. Särskilt som EBU själva alltså inte alltid uppträder helt konsekvent. Fältet är fritt för debatt – bara man kommer ihåg att själv vara konsekvent i sin åsikt om vilka som borde få vara med! (Kan kanske vara nog så svårt … och det är ju det där att det kanske inte borde vara för många deltagare på en gång heller.)
Vilka länder skulle du vilja, eller absolut inte vilja, se i tävlingen?