Inför Sveriges uttagning 2026: något mer ploj än vanligt, men anständigheten vinner

Då har det blivit dags för final i Melodifestivalen, och dags för mig att kommentera inför denna.
Även i år har jag följt hela turnén, trots att jag kände att jag lika gärna hade kunnat avstå alltihop och börja sätta mig in i bidragen först nu inför finalen istället. På ett sätt är det också ungefär det jag har gjort, för jag märker att det nästan blir som att börja om från början när jag lyssnar igenom finallåtarna ordentligt och mer koncentrerat. Jag ska inte neka till att flera av dem känns en aning bättre nu än när jag först hörde dem på TV. Är det vår ljudanläggning som spökar nu igen och inte gjorde dem rättvisa första gången? Fast nu har vi ju en ny TV …?
Ja ja, jag har i alla fall konstaterat att även om det var mycket skämskudde och sömnpiller under MF-säsongens gång, så framstår det slutliga startuppbådet även i detta års Melodifestival som om än inte precis intressant, så åtminstone kompetent. Så brukar det ofta vara, Sverige behöver sällan skämmas på så vis. Stilmässig variation finns det också någorlunda, även om det inte är med några lugna låtar detta år (de får alltid kämpa för att ta sig vidare och i år var det ingen som klarade det). Man kan vidare notera att det är en aning fler ”uppsluppna” bidrag än vanligt och även mer svenskspråkigt, vilket väl får ses som en tydlig KAJ-effekt och som något positivt.
Jag har också en och annan favorit i finalen som för min del gärna får vinna och åka till Wien för Sveriges räkning. Det gäller särskilt ett bidrag, som representerar en genre som vi verkligen inte skickat särskilt ofta. Nu tror jag väl inte att vare sig den eller någon av mina andra favoriter klarar det, utan jag misstänker att en viss annan profil tar hem det.
Vad jag talar om förklaras enklast genom att jag radar upp de tolv bidragen och ger mina omdömen om dem, precis som jag gjorde med UMK-bidragen i Finland förra veckan. Här är vad vi har att vänta i den kommande finalen:

1. ”Iconic” – A-Teens. Man kan genast konstatera att tre av årets finalbidrag har ABBA-koppling (jag återkommer till de båda andra), och det inleds med mitt gamla hatobjekt A-Teens, gruppen som 1998 började hela sin karriär med att göra fantasilösa ABBA-covers. Ja, att de skulle dyka upp och göra debut i årets Mello var väl inte så oväntat efter att de återförenades som mellanakt i fjol, och när de inte sjunger ABBA-låtar har jag inte så mycket emot dem utan medger att de är en stabil sång- och dansgrupp. Knappast några ”teens” längre men de vet vad de gör. Dock har de en tydlig brist i och med att de spelar i exakt samma liga som en annan populär MF-anknuten discopopgrupp, det vill säga Alcazar, och trots att de är försedda med en teoretiskt sett skaplig dänga når de inte upp till den gruppens klass hur mycket de än försöker.
2. ”Dooset Daram” – Meira Omar. Meira som var med även förra året med ”Hush Hush” tar nu ett steg till och blir ännu mer orientalisk detta år. Det låter verkligen som ett typiskt sådant Eurovisionbidrag som Turkiet brukade placera sig bra med under 00-talet, med just den rytmen och allt, och det är väl bara magdansöserna som fattas. På sätt och vis är numret representativt för det moderna Sverige (även om många sverigedemokrater säkert skär tänder över vad som låter som ”ramadan-ramadan”) och det är inte dåligt, men tyvärr inget himlastormande märkvärdigt heller.
3. ”Delulu” – Lilla Al-Fadji. Jag är nog väldigt oallmänbildad, för jag kände inte alls till den här fejkkaraktären tidigare, än mindre att den som står bakom honom är Felipe Leiva Wenger från den respektabla hiphopduon Ison & Fille. När jag nu vet detta framstår Lilla Al-Fadjis nummer som något mindre pinsamt än när jag först såg det i lördags – det blir nästan ”creddigt” samtidigt som det är trams. Men faktum kvarstår ändå att det är trams, och att låten hade blivit roligare med Sean Banan (som jag misstänker att den faktiskt var tänkt för från början), och att man har hört många humorlåtar som är betydligt bättre än denna. Jag är också rätt trött på alla sådana bidrag som nödvändigt ska skoja till det om Eurovision genom att nämna tävlingen vid namn … det räckte med Litauens ”We Are The Winners” 2006.
4. ”Ain’t Today” – Saga Ludvigsson. I avdelningen ”återseenden sedan förra året” hittar vi bland andra Saga Ludvigsson, som ställde upp med countryaktig kvick pop i ”Hate You So Much” 2025 och gör ungefär samma grej nu. Det är en liknande genre och till och med en liknande text tycker jag (fast tvärtom). Skillnaden är väl kanske möjligen att Saga vuxit några snäpp i scennärvaro och så, det är positivt, men det hjälper inte så mycket när låten fortfarande mest är tråkig.
5. ”Hollow” – Smash Into Pieces. För tredje gången på kort tid har vi nu Smash Into Pieces i MF-final, och de verkar vara Sveriges enda rockband som har förmågan att ta sig dit. Hur mycket ”äkta hårdrock” det är över dem kan man väl sedan diskutera: jag har inte heller varit överdrivet imponerad av gruppens två tidigare bidrag. Men – den här gången tycker jag faktiskt att de fått till sin bästa låt hittills. Det känns som den har något extra, såväl en viss desperation i refrängens ”hol-low”-hojtande som dramatik och stämning i det melodiska. Plus att man tar i riktigt ordentligt med pyro och avslutar med ett helt fyrverkeri. Visst känns det som att låten påminner om flera andra låtar som redan finns – jag får vibbar till såväl Måns Zelmerlöws ”Heroes” som Liamoos ”Dragon” i hårdrockstappning – men det är ändå fullgott schlagermetallhantverk kan man säga. Det här är sammantaget min favorit i årets MF-final, och det skulle vara på sin plats om den vann, för när nu Sverige förra året äntligen skickade ett humorbidrag är det följdriktigt om vi fortsätter vara otypiska och skickar något rockigt i år.
6. ”Eternity” – Cimberly. Årets mest anonyma bidrag tycker jag … jag tog nätt och jämnt notis om den i dess deltävling och blev uppriktigt förvånad när den tog sig till final så lätt. Nu när jag lyssnat lite till kan jag konstatera att det är lite funk-soulpopaktiga tongångar (nästan lite grann åt gospelhållet) och att Cimberly är en säker sångerska, men något intryck på mig gör det fortfarande inte, beklagar.
7. ”Viva l’amor” – Medina. Man blir glad av att se de två sköna snubbarna i Medina göra sitt intåg på scenen, det måste jag verkligen ge dem. De är med här i finalen för tredje gången och gör sin grej precis som de ska, nu till på köpet med en snyggt illustrativ scenshow där två hjärthalvor går ihop till ett helt stort hjärta. Och låten är skaplig nu också, ett glädjepiller med stänk av vemod, men någon ”In i dimman” är den inte. Det var den som Medina skulle ha vunnit med, inte detta bidrag.
8. ”Half of Me” – Greczula. I förra årets final var Greczula med ”Believe Me” min favorit, mycket därför att han hade ett mer säreget uttryck och en mer säregen låt, av låtskrivare som inte var de vanliga. När han nu i år gör ett nytt försök har tyvärr mycket av denna originalitet försvunnit och han har blivit mer utslätad och är typ bara hälften av sig mot i fjol (som hans låttitel antyder 😊). Framför allt framträder han nu med en låt som känns som ett hopkok av diverse ABBA-låtar, och det uppskattar jag inte alls i det här fallet, utan varje gång jag lyssnar sitter jag mest bara och stör mig på att det låter som ABBA precis överallt och försöker komma på exakt vilka ABBA-låtar det är. (Tydligast är väl ”The Winner Takes It All” och ”As Good As New”, men det finns ännu fler i mischmaschet, jag lovar.) Det var liksom inte vad jag önskade mig av Greczula, varken för hans egen skull eller ABBA:s.
9. ”Honey Honey” – Robin Bengtsson. Även herr Bengtsson – en av två tidigare Mellovinnare som återfinns i finalen i år – har som synes lånat av ABBA, här är det en av deras låttitlar som återanvänts, och det brukar det ju vara någon som gör vartenda år. Men bortser man från det så är detta faktiskt en rätt behaglig låt, och lätt den bästa Robin ställt upp med efter alla de anonyma nummer han haft innan. Det här är en taktfast stampande countrypop-pubrockaktig bit, kännetecknad av ett frejdigt ”wo-hoo” och en munter stämning på scenen med en skara dansare som känns som ett myllrande svensexagäng runt artisten. Det smittar och är inte så dumt.
10. ”My System” – Felicia. Jag tror ärligt talat att vi kan ha årets vinnare här. Felicia verkar ha fått hela svenska folkets sympatier på ett ovanligt tydligt sätt när hon fick sparken som Fröken Snusk, och när hon nu ställer upp som sig själv med omvänd ansiktsmask så är publiken med på noterna. För min del får jag säga att hon verkligen sjunger bra och att den där masken är en utmärkt gimmick, och låten känns som en fräsch och samtidigt något melankolisk floorfiller: betydligt bättre än A-Teens som är i samma genre. Den är inte tillräckligt bra för att ta plats på min egen spellista, än så länge inte i alla fall, men jag inser dess hitkvaliteter och uppskattar rösten och utstrålningen från Fröken Anständighet, eller vad man ska kalla henne numera.
11. ”Waste Your Love” – Sanna Nielsen. Här kommer en riktig veteran och ser till att 2026 års Mellofinal blir i alla fall en liten aning förankrad i historien också, för visst står Sanna i denna låt alltjämt med ena foten i schlagertraditionen och den andra i mer uppdaterat sound. Sedan är det en annan sak att själva låten är tämligen fantasilös och känns som en väldigt tydlig ripoff på Taio Cruz ”Dynamite” (i Minecraft-kretsar även känd som ”TNT”). Sanna har två gånger överraskat mig med riktigt bra bidrag (”Empty Room” och ”Undo”) men här gör hon det inte. Att hon är i final den här gången också beror enbart på rutin och utstrålning.
12. ”Rakt in i elden” – Brandsta City Släckers. Om inte Smash Into Pieces får vinna med sin rock så kanske brandmännen kan få göra det, för det är väl på sätt och vis rock det här också – om än ”korprock”. Visst blir man lite upplivad, det är muntra takter från herrarna på scenen och vi får varianter på ”Brandsta-klappen” och andra blinkningar till deras gamla hit ”Kom och ta mig”. Dessvärre kan de inte matcha den låten och det hela känns för mycket återanvändning för att brasan ska hetta till på allvar. Plus att ju Brandsta har konkurrens i det livliga uppsluppna facket.

Jag upprepar min ståndpunkt att det här är ett kompetent startfält, men samtidigt rätt så tråkigt. Min egen favorit är alltså Smash Into Pieces, följd av Robin Bengtsson och Medina. Jag kan väl också uppskatta Brandsta City Släckers för det eldiga röjet och Felicia för proffsigheten, men i övrigt är det inte något bidrag som väcker mig ur soffan på riktigt.
Någon Eurovisionvinnare tror jag inte heller att vi har med någon av de här kandidaterna … visst, det kan man inte säga förrän alla de andra länderna valt färdigt, men Australien ska ju tydligen skicka en av sina största stjärnor, Israel tar väl hem en massa sympatiröster igen och Finland valde mycket riktigt Linda Lampenius och Pete Parkkonen som torde ha bättre chanser än alla Sveriges finalbidrag har. Så det blir nog ett mellanår för oss, och det är ju tur med tanke på att SVT för närvarande måste spara en hel massa pengar.
Likväl är det tänkt att någon av de här tolv låtarna ska vinna och skickas till Wien. Vem av dem blir det som gör det?

Som jag nämnde så finns det en KAJ-effekt i år: det brukar oftast vara ett bidrag i varje MF-final som är svenskspråkigt, skämtsamt och glatt (och som placeras på startnummer tolv), men detta år har vi inte bara ett utan tre sådana. Jag menar här Lilla Al-Fadji, Medina och Brandsta City Släckers (de sistnämnda var de som fick nummer tolv), även om de är sinsemellan ganska olika. I normala fall hade kanske någon av dem kunnat vinna i år på samma sätt som KAJ kunde det, men nu tror jag inte att de klarar av den saken, de kommer att sno röster från varandra i alltför hög grad. Vilket inte hindrar att någon av dem kanske kan bli typ trea, men ända upp till seger når de inte.
Smash Into Pieces sticker ut genom att vara det enda riktiga rockbidraget, och kan teoretiskt komma rätt långt, men även om jag själv tycker att de har sin bästa låt hittills (och tänker ge mina hjärtan till dem) så har jag en misstanke att Sveriges tittare i övrigt snarare börjar bli mätta på dem. På samma sätt kan nog Sanna Nielsen framstå som lite avdankad. Jag utesluter därför dessa också.
Robin Bengtsson och Meira Omar är ”finalkval-bidrag” som näppeligen kan mobilisera särskilt många röster när det verkligen gäller: Robin är nog rentav en kandidat till sistaplatsen (inte för att han har en dålig låt, utan för att han bara är ”ingens favvo”), medan Meira nog kan locka en del juryröster tack vare sitt Europavänliga sound, men desto mindre från tittarna.
Greczula och Saga Ludvigsson är artister som återkommer sedan förra året och nog inte lyckas göra samma intryck andra gången, jag tvivlar åtminstone på det. Vad gäller Cimberly är hon för mig som sagt väldigt anonym, men soul- och gospeltoner brukar ofta funka så hon kanske kan bli en oväntad dark horse? Hon gick ju till final på ett övertygande sätt från en (relativt) stark deltävling. Dock har jag svårt att tänka mig att både tittare och jury är så överens om henne att hon faktiskt vinner. A-Teens, slutligen, är stabila men drunknar i mängden och har framför allt stark konkurrens i sin genre från Felicia.

Felicia, ja. Utan att ha analyserat saken speciellt noga känns det som det ligger i luften att Fröken Anständighet vinner. Hon är redan favorittippad av många, hon har en hyfsat bra låt som attraherar på många håll (såväl tittare som jury tror jag), hon har röstresurserna och man kommer visuellt ihåg henne. I ett startfält som är acceptabelt men inte mer har hon förutsättningar att bli den som glimtar till och lyfter sig upp ovanför plojbidragen, rockinslaget och den övriga smeten. Något som också ger en vink om detta är hennes startnummer, nummer tio, som ofta brukar tilldelas favoriterna och som kommer att gynna henne.
Jag tror att vi vid 22-tiden på lördag kväll kommer att kunna konstatera att vi i Sverige har en delvis maskerad kvinnlig artist i årets Eurovision.
Mer kan jag inte säga just nu, men jag återkommer när resultatet väl är klart och då blir det kanske lite fler iakttagelser om hur Sverige tänkte när vi valde och vad vi har för chanser i Wien.
Väl mött vid TV:n.

Inför Finlands uttagning 2026: finskt självförtroende, KAJ-effekt och violin

Hej och välkomna till en ny Eurovisionsäsong!
Kanske.
Det är lika bra jag säger direkt som det är, att jag är ännu mindre upplagd för att blogga om Eurovision i år än jag varit de två senaste åren. Det är helt enkelt så att den där affären med Israel mer och mer håller på att förgifta hela Eurovisionvärlden och släcka det ljus i mörkret som tävlingen länge var. Och det har fått den effekten på mig att jag håller på att tappa lusten för alltihop. När det gäller Melodifestivalen har jag ju som bekant mist mycket av min entusiasm redan tidigare (på grund av att den tävlingen fastnat i en alltför tråkig och tramsig form), och nu håller jag på att få samma känsla för Eurovision också. Att det liksom inte är så kul längre.
(Och det hade inte varit annorlunda om Israel faktiskt kastats ur ESC. Även då hade stämningen blivit sur och vrång och olustig, och även då hade vissa länder bojkottat tävlingen i protest, så jag hade känt precis likadant då.)
Men samtidigt tänker jag att skam den som ger sig och man ska ju ändå ha en positiv grundinställning, så jag ska åtminstone inledningsvis försöka tvinga fram en sådan – och sätter nu följaktligen igång bloggandet för säsongen. Med reservation för att jag dessvärre kan tröttna senare. Men förhoppningsvis inte.

Som vanligt kommer det första inlägget för i år att handla om Finlands uttagning UMK. Den ska gå av stapeln lördagen den 28 februari, platsen för det hela är Tammerfors precis som förra året, och jag har förmått mig att lyssna (och titta) på låtarna på Youtube. Det är i vanlig ordning sju stycken bidrag som Yle valt ut, och till skillnad från i fjol så verkar det nu också som att ingen blir diskad utan alla sju kommer till start.
Jag har trots mitt Finlandsintresse alltjämt inte så mycket koll på Finlands populärmusikliv, tycks det, för artisterna som framför bidragen är samtliga okända för mig sedan innan. Med ett undantag, nämligen en viss finlandssvensk violinist som faktiskt har något av ett internationellt rykte och som nog även en del svenskar känner till, och som för första gången ställer upp i UMK.
Kanske är det hennes medverkan, med tillhörande förhoppningar, som gjort att Finland i skrivande stund ligger etta i 2026 års sammantagna Eurovisionvinnartips. I alla fulla fall så verkar Eurovisionfansen och de insatta se det som att Finland på 2020-talet fortsätter vara ett ”powerhouse” i ESC-sammanhang och att UMK håller sällsynt hög klass. Den uppfattningen lär nog inte kunna tas ur dem i första taget efter Käärijä och ”Cha Cha Cha” 2023. Jag vet inte riktigt om jag håller med, men jag får medge att det i alla fall fortfarande känns mer intressant att titta närmare på Finlands deltagare än på Sveriges. Och det jag för egen del kan observera, det är att förra årets framgångsrika svenska ESC-bidrag med KAJ från Finland har satt vissa spår i årets UMK, och det kan ju också vara det som driver tipsen uppåt. Kanske har Finland fått lust att visa Europa att man lika gärna själv kan presentera samma sak som Sverige senast – och understryka varifrån den där geniala bastumusikmentaliteten egentligen kommer.
Blir det den taktiken som tar hem UMK och får företräda Finland, eller blir det snarare ett internationellt grepp med den där världskända violinisten?
Jag ska gå igenom de sju bidragen med lite korta omdömen – denna gång i den ordning de faktiskt kommer att uppträda i sändning från Tammerfors.

1. ”Lululai” – Komiat. Vi börjar direkt med en av de låtar som har KAJ-känsla över sig. Det här är en muntert leende ung grupp (nästan som något slags finskt dansband, vilket också antyds av videon från en folkfylld danslokal), och de spelar klart folkmusikaktiga tongångar med gott om finskt dragspel – men det finns även en visslingsslinga à la country & western mitt i alltihop. Medryckande är det, med en känsla av både glädje och vemod, och jag får i viss mån refrängen på hjärnan. Sedan är det förstås inte lika komiskt och skruvat som KAJ utan mer prydligt och bara trivsamt rätt och slätt.
2. ”Million Dollar Smile” – Etta. Trots titeln är även den här låten på finska, och det gör att det faktiskt är hela fem av sju låtar som är huvudsakligen finskspråkiga i årets UMK. Rent stilmässigt är det annars inget inhemskt finskt med låten alls, utan den är en rätt så modern dunkig RNB-radiopoplåt i midtempo, som kännetecknas av att det finns med en rappad vers också. Ja, rappandet klarar artisten Etta av utmärkt, och det är sympatiskt att finska språket utan problem gör sig i de här genrekläderna. Synd då att slutintrycket ändå blir rätt intetsägande … och ärligt talat, vad är poängen med den där engelska titelraden när man nästan ändå inte hör den sjungas?
3. ”Rakkaudenkipee” – Kiki. Om man bortser från språkfaktorn – för visst är det finska som gäller här också – så finns här stora likheter med Loreen. Ja, det brukar ju varje år finnas gott om låtar i Eurovision och de nationella uttagningarna där Loreen har tjänat som influens, och här kommer förebilden igen både i Kikis sätt att sjunga, hennes visuella stil, den atmosfäriska elektroproduktionen och allt det ödsliga på det hela taget. Men det är ingen misslyckad efterapning utan tvärtom en helt okej låt. Mycket beror det förstås på den väldigt läckra och något oväntade ackordvändningen i refrängen, som ger alltihop en extra mystisk/exotisk ton.
4. ”Takatukka” – Antti Palanen. Nästa uppenbart KAJ-influerade inslag, men här känns det som det är lite mera humor, på gott och ont. Det är dragspelsinfluerad folkpop igen, precis som vi hörde från Komiat i början, och den skäggige Antti (med en låt som handlar om frisyren hockeyfrilla, det är vad ”takatukka” betyder) brummar bastoner på en nivå som vi inte hört sedan Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Är det riktig strupsång rentav …? Visst lockas jag att småle och tycka att det hela är lite coolt/catchigt, men bra är det knappast. Dessutom blir det mest bara förvirrande att det är två helt olika takter i vers och refräng.
5. ”Cherry Cake” – Chachi. ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?” sjöng Ann-Christine Bärnsten redan 1975, och ekivoka anspelningar på temat körsbär blir det nu också – fast en hel tårta för att vara exakt. Är det månne Erika Vikmans oanständighets-statement från förra året som man här vill upprepa på något sätt? I så fall har det inte blivit så lyckat, för den sortens fräcka och halvskojiga bidrag har ett slags gräns för att det inte ska kännas som trams, och den gränsen klarar inte Chachi (som för övrigt är amerikanska bosatt i Finland och har tävlingens enda helt engelskspråkiga låt). Det blir bara ett typiskt urvattnat Eurovision-plojbidrag som vi hört rätt många gånger innan: lite som Maltas ”Kant” (också i fjol), fast sämre. Jag ser till på köpet att Linnea Deb varit med och skrivit det här … var det något slags restproduktion som hon släppte till Finland att användas som Yle fann för gott?
6. ”Ready To Leave” – Sinikka Monte. Yle nöjer sig med bara en lugn låt i startfältet i år, och det är denna. Den är också övervägande på engelska, även om det är enstaka rader på finska instoppade i refrängen också (åter igen kan man undra vad det ska vara bra för?). Själva låten är obestridligt smakfull – den är ljuvt stillsam och eftertänksam i versen och framförd med spröd röst av Sinikka, sedan kommer det in betydligt mer energi och styrka i refrängen och lika abrupt tystnar det igen. Dynamiskt, och väl genomarbetat, jag gillade den spontant, fast det är nog en sådan låt som behöver många lyssningar för att lyfta på allvar.

7. ”Liekinheitin” – Linda Lampenius & Pete Parkkonen. Ja, violinisten jag nämnde är alltså Linda Lampenius, som ju redan för ett antal år sedan gjorde sig ett namn inte bara för sin skicklighet på fiol utan även för sina yttre företräden i kombination med fiolen (får man nog erkänna). Nu har hon slagit ihop sig med den tjugo år yngre Idol-deltagaren Pete Parkkonen som sjunger, och resultatet har blivit en kombination av pop och klassiskt, där det onekligen är snygga fiolslingor och ett smittande dunk. Det hela andas dessutom finskt vemod, och det är uppenbart i samma pretentiösa fack som de två senaste Eurovision-vinnarna ”The Code” och ”Wasted Love”. Ja, det passar ju verkligen att skicka till Mozartstaden Wien, det kan bli bra med en snygg show, och juryn i Eurovision (och här i UMK) kan kanske gå igång på det. Men jag har ändå mina dubier … för själva låten är egentligen inte så där överdrivet minnesvärd, och det blir ju inte precis så att Linda kommer att imponera med sin virtuositet på scenen eftersom all musik är förinspelad. Plus att man ohjälpligen får känslan att hon (som så många andra) kanske gör detta mest för att blåsa nytt liv i en karriär som hållit på rätt länge. Nej, det finns en viss överskattningsvarning här.

Som helhet är det ett hyfsat startfält tycker jag nog … fast samtidigt finns här inte något som jag går igång på så där extra mycket. Till skillnad från andra tyckare ser jag inte heller UMK som något ”powerhouse” som sprutar ur sig idel potentiella Eurovisionvinnare. Omöjligt är det inte att det kan gå bra för Finland med vissa av de här bidragen, men man får helt enkelt inte känslan att de kommer att bli storfavoriter i Wien.
Hur det ska gå och vem av dessa sju som får åka till Österrike för Finlands räkning, det kan man som vanligt fundera ett tag på. Vi ska då tänka på att den internationella juryn i Finland står för en rätt liten andel av poängen som ska delas ut – så som jag tycker det borde vara i Sverige också – och det blir alltså i praktiken mest de finländska tittarna och deras beteende man får försöka förutsäga. Vad kommer de att ha för favorit?
Linda Lampenius (och ”featuring-sångaren” Pete, om man nu får kalla honom det) har väl de flesta förhandstipsen i tävlingen har jag förstått, tack vare sin stjärnstatus. Jag tycker nog själv också att det är den bästa låten i utbudet, tack vare de där fiolinslagen. Möjligen att Kiki och hennes ”Rakkaudenkipee” också kan konkurrera enligt min egen åsikt. Men hos tittarna tror jag inte att det bidraget slår riktigt, liksom inte heller Etta och ”Million Dollar Smile”, de är för alldagliga.
Om Linda och Pete får någon utmanare har det väl snarare att göra med att de finländska tittarna samfällt kanske får för sig att de vill ha humor och uppsluppenhet, eller möjligen ett mer stilla och allvarsamt uttryck. I det senare fallet blir det Sinikka Monte som kan ta striden, och hon har ju också startfältets enda ”ballad”, vilket är en fördel. Det är inte särskilt vanligt att det finländska folket röstar fram lugna tongångar, men det har hänt (den ljuva ”Blackbird” 2018 är väl det bästa exemplet) och om det är där tittarna landar så blir ”Ready To Leave” Finlands bidrag.
Sedan är det väl kanske visserligen troligare att KAJ-effekten hänger kvar och att det då blir antingen Antti Palanen eller Komiat (eller möjligen Chachi) som skördar de flesta tittarrösterna. Att lite skruvad galenskap kan gå hem vet vi ju sedan Käärijä och inte minst Windows95man året därpå … kan det upprepa sig även den här gången? Eller kommer de båda KAJ-artade bidragen att ta ut varandra? Ja, nej, själv lutar jag nog åt att inget av dem kommer att vinna, men det beror nog inte på att de tar ut varandra utan snarare på att de inte är tillräckligt ”pang på” för att verkligen gå hela vägen. Hockeyfrillalåten ”Takatukka” har sina fans har jag förstått, men jag vet ändå inte riktigt jag.

Som sagt, att sia i förväg om vad Finland är på humör för (och hur de eventuellt taktiskt kan tänka) är inte så lätt, men jag behöver faktiskt inte analysera detta särskilt länge för att inse att jag tror att Linda Lampenius och Pete Parkkonen kommer att vinna UMK ganska klart med sin ”Liekinheitin”. Det finns något för alla i det bidraget, något som lockar såväl jury som tittare i alla kategorier, även om den inte är något mästerverk.
Om det blir så det går så blir det alltså ett Eurovisionbidrag på finska på nytt, och nu har ju Finland i och för sig inte så mycket annat att välja på, men det gör det hela egentligen bara ännu mer anmärkningsvärt. Det känns som att Finland för närvarande känner sig väldigt trygga inte bara med sin egen inhemska musik utan även med sitt eget språk, och litar på att det går lika bra att skicka låtar på det som på engelska till Eurovision: inte ens en för utlänningar svåruttalad titel som ”Liekinheitin” tycks avskräcka. Och det självförtroendet är uppmuntrande att konstatera efter alla de gånger Finland floppat i tävlingen med sina finskspråkiga bidrag.
Sedan kan man ju visserligen också lägga märke till att Finlands andra officiella språk, nämligen svenska, har varit spårlöst försvunnet i UMK de senaste åren och så även nu. Det är väl förstås lite tråkigt, men å andra sidan är ju Linda Lampenius just finlandssvensk, så även om hon nu spelar istället för att sjunga så finns alltså den sidan av landet ändå representerad – och det vore väl konstigt annars, efter all respekt KAJ fick förra året.
Ja, KAJ-faktorn finns på sätt och vis även i Lindas och Petes bidrag. Det gör mig bara ännu mer säker på att det blir det som vinner, överskattning till trots.
Men vi får väl se, man vet aldrig, jag har haft fel förr. Jag bryr mig inte heller så där jättemycket om att rätt låt måste vinna UMK, jag tycker att vilket som helst av de här sju bidragen kan få göra det – förutom möjligen den där körsbärstårtlåten som jag bara tycker är störig (och till på köpet minst finländsk av de sju). Samtliga skulle jag också vilja säga har hyggliga chanser att klara av en semifinal i Wien, men potentiella Eurovisionvinnare är de inte, som jag uppfattar det just nu.
Vi får se vad som händer på kvällen den 28 februari och hur reaktionerna sedan blir. Än så länge ligger ju Eurovisionsäsongen bara i startgroparna.

Dagen efter ESC-finalen 2025 – min stora slutanalys

Så var det över för den här gången – och Österrike vann till slut, efter en nervkittlande avslutande ”split screen”-omgång mot Israel. Där var det mycket mer än bara segern i tävlingen som stod på spel, kan man lugnt säga. Men det kändes ändå ganska troligt att JJ från Österrike skulle få de poäng som behövdes för att gå om, och det fick han också.
Strax efteråt hade jag en ordväxling med dottern, där jag kommenterade att jag själv personligen faktiskt tyckte att Israels bidrag var näst bäst (sett till låtkvalitet plus liveframförande), och jag sade också att om jag tyckt att det var allra bäst så hade jag röstat på Israel, reservationer till trots.
”Varför då?” sade hon.
”För att man röstar ju på det land som har den bästa låten”, sade jag.
”Det gör man inte alls. Man röstar på det land som man vill ska vinna.”
Intressant aspekt från dottern där. ”Bästa låten” och ”den man vill ska vinna” kan ibland vara samma sak, men det behöver inte alls vara det, och ibland kan det rentav vara svårt att avgöra vilket av de båda motiven som egentligen rent psykologiskt ligger bakom någons val – eller om det är lämpligt eller olämpligt att gå efter motivet i fråga.
Om jag hade röstat på Israel, för att jag tyckt att det var den bästa låten, så hade jag samtidigt verkligen inte röstat på den jag ville skulle vinna. Så jag är rätt glad att jag slapp det dilemmat, i och med att jag tveklöst tyckte att Finland var både bäst och min önskevinnare.
Dock var det uppenbarligen många igår som i negativ bemärkelse röstade enbart på det land de ville skulle vinna. Själv har jag gått in för att rösta och bedöma helt opolitiskt (och därför ansträngt mig rejält för att lyssna på Israels låt på samma villkor som alla andra) men det är det långt ifrån alla som gör, och det har fått stora konsekvenser i de två senaste årens ESC.

Konstigt röstande
Det vi fick se igår hade i hög grad att göra med inte bara tittarnas utan även juryns märkliga röstningsmönster.
I mitt förra inlägg funderade jag ju på om det skulle bli samma visa i år som 2023 och 2024, att juryn skulle hitta en ”snygg” favoritlåt som skulle gå förbi och vinna över en ”sprallig” favoritlåt från tittarna. Och i viss mån blev det samma fenomen i år, så till vida att det blev juryns favorit som vann till slut. Men skillnaden nu var att juryfavoriten inte var överdrivet tydlig. Snarare så spretade juryns röster ovanligt mycket åt alla håll, och det var ingen som seglade upp i någon alltför överlägsen ledning. Emellertid räckte den ledning som Österrike faktiskt fick för att ändå vinna. Vilket berodde på att det den här gången inte heller fanns någon sprallig tittarfavorit à la Käärijä och Baby Lasagna: både Estland och Sverige kunde uppenbarligen ha varit det, men det verkar som de kan ha tagit ut varandra. Vann tittaromröstningen gjorde därför istället Israel – och nu har det hänt två år i rad att Israel fått en väldig massa tittarröster, i skarp kontrast till hur kritiken annars brukar gå mot landet i media.
Här i min familjekrets kommenterade vi en del hur orimligt såväl jury som tittare uppför sig. Juryn är verkligen helt prillig med sina poäng: visst borde man väl vara tacksam när jurypoängen kommer att grannröstningen inte är lika uppenbar som förr, men samtidigt känns juryrösterna som ett enda virrvarr som lika gärna kunde ha slumpats fram med tärningar. Det är liksom ingen rim och reson med att blott fem personer från varje land får så mycket orepresentativ makt, utan att ens ha resonerat särskilt mycket med varandra inbördes efter vad det verkar. Om det dessutom var så även i år att de med flit gav Israel låga poäng, så är det inte rätt – juryerna ska bedöma musik och framföranden, på ett professionellt sätt, och jag är bestämd med att det gör de inte.
Å andra sidan avvärjde juryn nu något annat som är precis lika fel, nämligen att en massa folk röstade fram Israel till seger bara av politiska skäl. Ja, det är jag övertygad om att det var, precis som förra året. Jag tycker visserligen själv att Israels låt är bra, men har samtidigt mycket svårt att tro att så många ute i Europa på allvar gillade den bäst – de hade allt andra motiv. Inte minst för att Israel har bedrivit en politiskt färgad kampanj för sitt bidrag och satt in låten och sångerskan i ett narrativ som ska väcka sympatier för landet: det kan ni läsa om bland annat i den här artikeln från Yle om ni inte tror mig. Det är helt uppåt väggarna och ett skräckexempel på just sådan politik man inte vill ha i Eurovision. Samtidigt är det svårt att anklaga jurymedlemmar och privatpersoner för hur de röstar, för som dottern ju sade: ibland är det oundvikligt att man får sitt röstande färgat av ”den man vill ska vinna”. Det är den gordiska knuten.

Eurovision i en rävsax
Till nästa år måste ändå något göras åt att det har blåst upp sig så här. Jag är annars någorlunda nöjd med hur Eurovision-veckan avlöpte i Basel; det var inte utan kontroverser och incidenter (eller buanden) efter vad jag förstod, men det gick ändå betydligt fridsammare till än i Malmö förra året. Men det är ändå inte hållbart om det ska hålla på i den här stilen år efter år, med otrevliga Israelprotester och Israel som ständig missvisande publiketta eller publiktvåa varje gång … tills de förr eller senare vinner och hela Eurovisionrörelsen därmed imploderar i ett oåterkalleligt kaos.
En fundering: om det nu är så att Israels bidrag både i år och förra året ingick i ett politiskt sammanhang, borde inte EBU kunna utesluta dem då, av samma skäl som man uteslöt Belarus: att de israeliska bidragen inte längre representerar oberoende TV?
Sedan vill jag egentligen som bekant inte utesluta Israel, utan tvärtom låta alla vara med och ta tillbaka Ryssland och Belarus och bjuda in Palestina, men det verkar ju också omöjligt. Hur man än gör blir det fel. Eurovision sitter i en rävsax och måste göra något drastiskt för att komma loss. Det går inte längre så här. Det tar en ände med förskräckelse. Något måste göras. Och det håller inte att förenkla och tycka att ”om de där knäppskallarna bara kunde se saken som jag så skulle det inte vara några problem”. Saken måste lösas konstruktivt.

Vinnaren och tittartoppen
Jaha. Nu kanske jag ska skriva lite mer om själva tävlingen igår istället, för jag har redan skrivit en och en halv sida där jag mest beklagat mig över politiskt klammeri, men som ni märker så går det ju inte längre att kommentera några ESC-resultat utan att komma in på detta (och det var likadant förra året). Nåväl, jag ska försöka mig på några andra aspekter ändå.
Juryns poäng i finalen behöver jag inte kommentera mer, det var som sagt en enda inkonsekvent röra av poäng hit och dit, men österrikiske JJ med sin operapop var den som i slutändan fick allra mest av poängen i fråga och det kan väl knappast sägas vara oväntat utan en rätt hyfsad sammanfattning av vad för bidrag juryer i slutändan brukar premiera.
Vad tittarpoängen angick, om man undantar Israel, så var det ju mycket riktigt fart och humor publiken ville ha i första hand – Estland och Sverige kom tvåa och trea i tittaromröstningen, vilket dock hade den nackdelen att poängen blev fördelade mellan dem så att de inte kunde konkurrera om segern. Därmed blev det inget skämtbidrag som vinnare fast det hade kunnat bli det med andra förutsättningar. Vinnaren Österrike kom först på fjärde plats hos tittarna, men det var ändå en rätt stabil summa poäng de fick, även därifrån – TV-publik kan minsann också uppskatta skönsjungen opera! Därefter följde de tre öststaterna Albanien, Ukraina och Polen: Albanien hade kunnat gå riktigt bra sammantaget om de inte fått juryn lite mera emot sig (nu kom de åtta sammanlagt). Man kan notera att alla dessa tre länder hade lätt ”etniska” bidrag, liksom Grekland som kom efter dem. Först därefter kom ett energiskt och medryckande bidrag igen, i form av Finland.

Finland och Sverige
Finlands förhållandevis låga tittarresultat förvånade mig – är det kanske så att det finns en viss motvilja mot ”snusk” bland tittarna ändå? (Det märktes i så fall ännu tydligare på att Malta fick mycket låga tittarpoäng.) Jag fortsatte att ha Erika som min självklara favorit under finalkvällen, och hoppades in i det längsta på att hon skulle få en skjuts uppåt på poängtavlan – publikens skanderande ”Erika! Erika!” i arenan gav mig goda förhoppningar. Tyvärr kom de ju på skam, hon kom på elfte plats totalt.
Det är även intressant att Sverige inte var bättre än trea hos tittarna, med tanke på den upphaussning som varit av KAJ de senaste månaderna. Jag är dock böjd att tro att det var just det: en överdriven upphaussning, en ”fanwank”, det vill säga ett bidrag som Eurovision-fansen höjer till skyarna men som sedan placerar sig sämre än väntat (även om det sannerligen inte är något att fnysa åt att vara tittartrea och sammanlagt fyra). I det här fallet berodde nog fanwank-fenomenet på den allmänna förtjusning som uppstod när KAJ vann Melodifestivalen – då blev reaktionerna genast ”jaa, vad kul, Sverige kommer med ett skojbidrag, Sverige är bäst!”, och så lyftes ”Bara bada bastu” högre upp i allas aktning än det egentligen fanns anledning till. Samma fixering vid Sverige som varit förr om åren, fast i en annan form nu när vi kom med ett helt annat slags bidrag. I själva verket var befolkningen i Europa inte riktigt så begeistrade, bara lite grann. Eurovisionfantasterna tycks skilja sig en del från de ute i sofforna som sedan faktiskt röstar, det såg vi nu både i Sveriges och Finlands fall.
Egentligen borde jag ha förutsett detta med Sverige redan tidigare, jag som till skillnad från många andra har haft vissa reservationer mot vårt bidrag. Jag är nästan lite irriterad på mig själv för att jag inte begrep hur det stod till och tippade därefter. Men strunt i det.

Diverse om finalresultatet
Andra småsaker kan man notera om hela finalresultatet är bland annat dessa:
* Det är anmärkningsvärt att både tvåan Israel och trean Estland var länder med mycket tidiga startnummer – det var uppenbarligen inte något som stoppade dem. Även vinnaren Österrike gick ju ut rätt tidigt, och Sverige blev inte hjälpta av att starta sent. Jag ska nog låta bli att startnummeranalysera alltför mycket i mina tips i fortsättningen, för nu kunde jag inte genomskåda producenterna alls, förutom med Israel. (I Israels fall tror jag faktiskt att startnumret varken gör från eller till; de som bestämt sig för att rösta på dem, alternativt låta bli, gör så i vilket fall.)
* Storbritannien fick för andra året i rad en nolla av tittarna, och det hade nästan förvånat mig om de inte fått det. ”What the hell just happened?” låg verkligen i luften där, med deras övertända framträdande, och britterna ska skatta sig lyckliga att juryn var vimsig nog att ge dem en del poäng istället.
* En mer oväntad tittarnolla var den som kom till värdlandet Schweiz – den är svår att förklara, var det att Frankrike snodde alla deras poäng? Men de fick ju desto mer av juryn, och över huvud taget blev inget land nollat helt och hållet i år och det var väl på sätt och vis skönt.
* Även Nederländerna fick oväntat låga tittarpoäng, och där kan man vädra konspiration: om tittarkåren håller på att tas över av allsköns högervridna personer med extrema Israelsympatier, blir då en av följderna att även artister med flyktingbakgrund kan ha svårt att gå genom rutan?
* Azerbajdzjans tolvor till Israel, från både tittare och jury, väcker frågor – liksom att Armenien tvärtom var ett av endast två länder som totalt nollade Israel (det andra var Polen). Ser de båda kaukasiska ärkefienderna med sin Nagorno-Karabach-konflikt något slags paralleller till sig själva i Israel och Palestina?
* Italien klarade sig oväntat bra får jag säga – var det tack vare att de som enda land använde sig av textremsa så att alla begrep den italienska texten bättre?
* Stackars San Marino, som av många hade tippats få sitt bästa resultat någonsin, fick finna sig i att istället komma sist. Uppenbarligen gick inte deras hyllning till Italien hem – förutom hos italienarna själva, som gav ”Tutta l’Italia” en tolva (kanske inte helt förvånande …). Men Italien uppskattade i viss mån även Estlands mer vanvördiga ”Espresso macchiato”, för den fick tio poäng av Italiens jury och sju av deras tittare.
* Sverige fick inte särskilt många tolvpoängare och de vi fick kom enbart från grannländer: tittartolvor från Finland, Estland, Norge och Danmark, och jurytolva från Island. Ja, allt annat än tittartolva från Finland till KAJ hade ju varit en stor sensation, och att Finlands jury sedan inte gjorde likadant är väl snarast hedrande för dem – de kunde låta bli att rösta partiskt!
* Och Sveriges egen tittartolva gick till Israel, precis som förra året. Reflektera över detta i grupp. 😉

Hur gick det i semifinalerna?
En och annan är kanske nyfiken även på semifinalresultaten, så jag kan kanske säga något kort om dem också. (Lägg märke till att där var det ingen jury med i bilden.)
Där finns det som vanligt vissa intressanta skillnader mellan semifinal och final, som får en att höja på ögonbrynen. Som att KAJ bara var fyra i semifinalen i tisdags, och Estlands Tommy Cash bara femma – både vi och Estland lyfte alltså upp oss i finalen. Ja, i Estlands fall var det kanske inte så konstigt, för Tommy Cash sjöng bättre på lördagen än tisdagen. Men i alla fall. Samma märkliga fenomen kan vi se i semifinal två, för där kom de slutliga vinnarna Österrike femma – efter både Israel, Lettland (ja, de kom tvåa i semin!), Finland och Grekland.
Israel vann semifinal två fullständigt överlägset, medan det i semi ett var Ukraina som vann – så de är nog alltjämt omgärdade av en hel del sympatier. Efter dem följde Albanien och Nederländerna (var inte smygrasisterna på plats vid TV:n vid det tillfället?) och som sagt Sverige.
Vad gäller botten i semifinalerna så var det inte långt ifrån att Cypern hade tagit San Marinos finalplats i semi ett, det var bara två poäng som skilde, så inte heller där hade San Marino någon vidare framgång att glädjas åt när allt kom omkring. I semi två var det lite större poängavstånd mellan elvan Australien och tian Armenien som tog den sista finalplatsen där. Nämnas ska att Montenegro respektive Azerbajdzjan var jumbo i sina semifinaler, utan mycket till poäng, och har en del att fundera på till nästa gång.

Vi försöker avrunda …
Det finns alltid mycket att analysera och detaljer att observera och gotta sig i och utforma teorier från när man kikar på resultaten, så det kan ni ju fortsätta göra själva om ni vill – de finns på engelska Wikipedia och på den officiella Eurovision-sajten, med alla detaljer ordentligt redovisade (transparensen hos EBU kan man inte klaga på).
Själv kan jag väl säga som avrundning att även om det finns vissa länder som det är motigt för i Eurovision just nu (t.ex. då San Marino, Montenegro och Azerbajdzjan) så saknas det just nu riktigt långa negativa trender: av de elva länder som missade finalen nu i år var det sex stycken som var med förra året istället, och ytterligare tre som var med året dessförinnan, så det är nästan ingen alls som blivit ”fast” i semifinalen en lång tid. Förutom Montenegro, som hållit sig borta frivilligt ett litet tag och nu inte gjorde någon särskilt lyckad återkomst: hoppas de inte blir avskräckta av detta.

Österrike: ny regerande mästare
Man får också hoppas att länderna i allmänhet inte blir avskräckta inför nästa år, när Eurovision nu tar ett djupt andetag och ställer in sig på att ta ett kliv över från ett alpland till ett annat. Österrike tar över, och det blir deras tur att hantera Israelprotester och kravaller (om nu inte EBU mot förmodan tar fram stora konstruktiva maskinen och fixar en lösning).
Det är bara elva år sedan Österrike vann senast med Conchita Wurst – betydligt kortare tid än de fick vänta förra gången – och landet har nu tre Eurovision-segrar i bagaget, så man börjar bli ett respektabelt namn i tävlingen. Det känns rätt bra, eftersom Österrike förr om åren brukade ha en tendens att hoppa av när det inte gick bra för dem; nu låter de väl bli det ytterligare ett tag. Deras vinst nu får sägas vara välförtjänt: även om ”Wasted Love” inte är världens bästa låt, och även om det fanns uppenbara likheter med förra årets vinnare ”The Code”, så var det onekligen en stark sånginsats från JJ – så den som är ute efter att det bara är musiken som ska belönas fick alltså sin vilja fram. (Låt vara att numret onekligen byggde en hel del på effekter också.)
Att sedan det faktum att många länder i år sjöng på egna språk inte alls avspeglades i vinnaren, som ju för tredje året i rad blev en låt på engelska, är lite trist men förhoppningsvis inget som påverkar i negativ riktning än så länge.

Jag säger grattis till Österrike! Och hoppas mot allt förnuft på ett österrikiskt Eurovision 2026 (i Wien igen? eller Salzburg? Graz? Innsbruck? Linz?) där klimatet blivit lite mindre svallande (även ute i verkligheten) och Eurovision har krånglat sig ur rävsaxen, så att jury och tittare åter igen röstar på den de faktiskt tycker är ”den bästa låten” och att den låten då också verkligen samtidigt är ”den de vill ska vinna”. Så att allting blir rättvist.
Vi ses nästa år! (Eller tidigare.)

P.S. Pausnumret med Käärijä och Baby Lasagna i kombination ... det var (som man skulle säga i Schweiz) klockrent! 😊

Inför Eurovision-finalen 2025 – ett mönster som kan brytas

De två senaste åren har mönstret i Eurovision-finalen varit detsamma.
Europas TV-tittare har varit på glatt humör – eller i alla fall velat bli på glatt humör i dystra tider – och har därför som sin största favorit haft en sprallig artist med en medryckande låt. 2023 var det Käärijä från Finland, 2024 var det Baby Lasagna från Kroatien.
Men ingen av de gångerna har den medryckande tittarfavoriten vunnit, för jurygrupperna har för sin del haft en annan favorit, som de har varit mer överens om än tittarna och därför gett så mycket poäng att det sammantaget överträffade tittarnas etta. 2023 blev därför Käärijä slagen av Loreen och 2024 blev Baby Lasagna slagen av Nemo.
Kan detta upprepa sig även i år? Det är den första frågan jag ställer mig som utgångspunkt inför 2025 års final.
Mycket tyder nämligen på att tittarna fortfarande är i samma stämning som de två gångna åren. Visst kan folkets preferenser ändras från år till år, det är klart och tydligt, men att döma av vilka bidrag som gick vidare från semifinalerna nu i veckan (där det ju är tittarna som ensamma bestämmer) så verkar trenden att önska sig glada och uppsluppna bidrag fortsätta. Den kan till och med ha blivit ännu tydligare. Därför är det troligt att tittarfavoriten i finalen blir ett ”glädjepiller”.
Men kommer det att bli samma visa igen, att juryn sätter stopp för ett sådant piller eller över huvud taget för en tittarfavorit som vinnare genom att lyfta fram en egen favorit – av det mer konventionellt professionella slaget?

Innan jag börjar fundera på allvar får vi ta och titta på startordningen, och jag ska dra några korta omdömen om alla de länder som är med i finalen i år, mer kortfattat än när jag recenserat dem tidigare. För jag tänkte ju att detta inte bara skulle bli en analys utan en guide också.
Så här ser det ut:
1. Norge. Typiskt Mellobidrag, kompetent men totalt intetsägande.
2. Luxemburg. Fiffigt gjord blinkning till 1965 års ”Poupée de cire, poupée de son”, och en charmig trallig franskspråkig uppvisning på docktema. En av mina favoriter.
3. Estland. Bakom fånerierna är det egentligen en av årets bästa låtar, vilket man märker på studioinspelningen, men live i rutan tar fåneriet tyvärr över och förstör för mycket.
4. Israel. Riktigt vacker och känslig låt, vars budskap går att ta till sig även om det hela kan kännas beräknande. Övertygande framfört också. Håller tummarna för att vi slipper buanden.
5. Litauen. Härligt med vemodig, mörk och dundrande indierock mitt i alltihop, hoppas det belönas med en hel del poäng.
6. Spanien. Rätt så typiskt spanskt bidrag, flamencopop som snabbt fladdrar förbi.
7. Ukraina. Inte lättsmält men en snygg låt i olika delar i olika musikaliska landskap – bäst är det svävande solopartiet som kommer då och då.
8. Storbritannien. Jag kan bara hålla med om titeln … till skillnad från Ukrainas bidrag är detta en låt där olika skilda delar inte passar ihop med varandra. Övertänt och obegripligt.
9. Österrike. Det är egentligen en fröjd att lyssna på sångarens otroliga sopranprestationer, men själva låten är egentligen inte särskilt märkvärdig och den svartvita showen är farligt nära att bli helt over-the-top.
10. Island. Barnsligt kanske, men befriande glatt och kul med Tiktok-dunk på isländska om en roddbåt.
11. Lettland. Skönt att det finns plats för sådant här också – folkmusik-vokalensemble med oklanderlig kvinnlig stämsång i en snygg komposition.
12. Nederländerna. Franskspråkigt vemod som nederländaren (från början flykting från Kongo) får till bättre än både Frankrike och Schweiz. Att balladen utvecklas till en sorgsen discohymn à la ”I Will Survive” skadar då rakt inte.
13. Finland. Fräckt och utmanande, men verkligen medryckande, och nästan tänkvärt i dagens läge! Jag diggar verkligen detta, det blir otroligt mäktigt med detta dunkande ”Ich komme”.
14. Italien. Rätt så såsig och släpig rock, men sångaren har viss utstrålning med sitt Carl-Einar Häckner-liknande utseende och får till sitt budskap på scen.
15. Polen. Inte direkt upptempo men ändå dramatisk etno. Funkar bättre live än på Spotify men lyfter ändå inte.
16. Tyskland. Dags för toapaus! Det där enformiga hackandet på rösten ger mig huvudvärk.
17. Grekland. Finkänslig grekisk folkton, vackert är det, men ändå inte bland de bästa.
18. Armenien. Kanske årets rockigaste bidrag, i Imagine Dragons-stil, men det känns lite för plastigt för mig.
19. Schweiz. Stillsamt franskspråkigt från värdlandet, i ett avskalat nummer som blir effektfullt just därför.
20. Malta. Låten som blev censurerad men ändå visade sig ha en del energi kvar för att ta sig hit, även utan ordet ”kant”. Livfullt men inte min stil riktigt.
21. Portugal. Rent formellt mjukrock, men mest bara sömngivande som en portugisisk vaggvisa.
22. Danmark. Kul att hon är från Färöarna (det gör att inte bara samtliga nordiska länder utan även färingar och finlandssvenskar är representerade i år), och det är någorlunda okej pop, men inget minnesvärt.
23. Sverige. Här lyfter det däremot när KAJ kommer in med sin bastuglädje och sin glimt i ögat. Med stereotypa medel har de skapat en finlandssvensk hymn som kommer att få ett långt liv.
24. Frankrike. Också ett känsligt (självbiografiskt nummer), franskspråkigt och sorgligt, men för mig försvinner det i mängden.
25. San Marino. Ytligt men onekligen rätt så svängigt när Italien på nytt är på tapeten. Kan kanske ta fler poäng än Estlands råare variant.
26. Albanien. Vi går i mål med originell och tjusig etnopop där både instrumenteringen, sången och ”viskandet” bildar en fungerande helhet. Varning utfärdas – det finns många länder som kan tänkas rösta på Albanien.

Det var det hela. Och jag ska dröja mig kvar vid startordningen, för den brukar faktiskt ge vissa ledtrådar om förutsättningarna, då den i viss mån skvallrar om hur det gick i semifinalerna.
Startordningen sätts som bekant efter att vissa länder lottats till finalens första halva, vissa till den andra halvan och vissa till ”valfri placering som producenterna väljer själva”. Hur producenterna hanterar detta kan vara rätt talande. Något som till exempel verkar uppenbart i år är att Finland måste ha gjort bra ifrån sig i sin semifinal på torsdagen, för även om de blev lottade till första halvan – vilket inte var något att göra åt – så har de nu fått ett startnummer som är så sent i första halvan som bara är möjligt (nummer 13). Även Sverige har behandlats som en favorit, och fått ett sent startnummer (nästan i slutet) trots att vi lottades till ”producenternas val” och alltså kunde ha placerats var som helst. Likadant är det med Israel, fast där är det åt andra hållet: precis som förra året har Israel fått ett mycket tidigt startnummer fastän de fick placeras fritt, och det är alldeles uppenbart ett tecken på att producenterna vill neutralisera Israel så mycket det går. För så var det förra året. Jag gillar absolut inte detta, men som prognosverktyg är det användbart.
Även andra länder kan misstänkas ha goda eller dåliga förutsättningar i finalen med tanke på hur producenterna behandlat dem. Albanien kan ligga bra till, Nederländerna också, och San Marino mer än väntat. Norge och Luxemburg har nog däremot inte så mycket att hämta, åtminstone inte från tittarna. Österrike är lite av ett frågetecken, och med tanke på att Estland går ut anmärkningsvärt tidigt så tror jag de kom mycket sämre än väntat i semin. (Om det inte rör sig om ett försök att motverka dem också …?)

Om jag nu då återgår till min grundfråga – kommer mönstret att brytas så det blir en tittarfavorit (ev. en käck och munter sådan) som vinner i år, eller sätter juryn käppar i hjulet igen? Kan det rentav bli tvärtom istället, att det blir tittarna som får en tydlig favorit och juryn som sprider ut sina röster? (Det har hänt, även om det är vanligare att det är tittarrösterna som fördelar sig jämnt.)
Mitt svar är att jag tror att det kan bli annorlunda i år än 2023 och 2024, för den här gången misstänker jag att juryn inte kommer att hitta en solklar favorit att enas om. Här finns ingen Loreen eller Nemo som alla jurymedlemmar tycker är ”perfekt Eurovision”. Rätt länge trodde jag att Österrike med JJ och ”Wasted Love” skulle kunna få den funktionen, men det tror jag inte nu längre – dels för att JJ:s nummer i torsdagens semi faktiskt inte imponerade så mycket på mig (utan snarare blev lite onödigt rörigt), men också för att Österrike faktiskt har en hel del konkurrens av en rad andra låtar som tilltalar juryn. Jag tänker då nog nästan mest på Nederländerna, som med sin franska disco-deppighet borde vara en juryfriare av stora mått, men även på de övriga franskspråkiga bidragen från Frankrike och värdlandet Schweiz och kanske Luxemburg. Dessutom kan Albanien locka juryröster på samma sätt som Nordmakedonien överraskande gjorde 2019 om ni minns det; juryer behöver ingalunda vara insnöade på just Västeuropa utan kan mycket väl gå loss på Balkan också.
Jag tror därför att det inte blir någon tydlig juryfavorit i år. Det är faktiskt rentav möjligt att juryerna delvis går på samma spår som tittarna och ”släpper loss” lite detta år de också. Varför skulle inte juryerna kunna skrälla genom att rösta en massa på Erika Vikman till exempel? Eller på KAJ. De vann ju Melodifestivalen för att de charmade internationella juryn i oväntat hög grad.

Men om det nu alltså blir så att juryerna sprider ut sina röster, vilket jag tror att de gör, då är det ju bäddat för att en tittarfavorit tar hem segern – förutsatt att det blir en tydlig sådan tittarfavorit. Kan det bli det? Nu går jag vidare med spekulationerna till nästa nivå.
De två länder som förmodligen har de bästa chanserna att bli överlägsen tittaretta är Sverige och Israel. Sverige med sin irriterande perfekta Eurovision-image har kanske haft ett visst anti-tittar-bias emot sig de senaste åren, men det är sannolikt glömt nu när vi för en gångs skull skickar ett uppsluppet humorbidrag – då tror jag att Europas tittare faller för oss igen. Det känns också som att även om det finns många spralliga bidrag i finalstartfältet, så är det inte så många av dem som verkligen kan segla upp och bli detta års Käärijä eller Baby Lasagna (t.ex. har jag nästan upphört att räkna med Estland där) – men Sverige kan det.
När det gäller Israel så är det förstås inte någon längtan efter glädje och humor som spelar in i det fallet, men där är grejen att det finns mängder av folk där ute som är på plats vid TV:n och har mobilerna redo enbart på grund av sina allmänna Israelsympatier. Det är möjligt att effekten inte blir lika markant i år som förra året, för det är kanske inte längre på samma sätt ”nyhetens behag” (eller snarare obehag) efter 7 oktober 2023, men nog kan det räcka till en riklig mängd tittarröster åt Israel även nu, särskilt som landet i mitt tycke har en starkare låt nu än förra året.
Dock kommer väl juryn sannolikt att hålla nere poängen för Israel den här gången också, så att det skulle bära ända till vinst för dem känns inte så troligt, även om det inte alls är omöjligt. Då är det större chans att Sverige får en del juryröster, om än inte i absolut topp, så sammantaget är det fördel Sverige.

Andra länder som jag tror har goda chanser på höga tittarpoäng är Finland (som också har ett uppsluppet bidrag), Nederländerna och Albanien. Kanske Österrike, men jag är som sagt mer osäker på dem nu. Albanien känns faktiskt för närvarande rätt så farliga, för tänk på att det var många Balkanländer (och östländer i allmänhet) som åkte ut i semin … då blir det en hel del länder bortåt östra och sydöstra Europa som uppmärksammar Albanien som ett förstahandsval när de ska rösta.
Men det är nog ändå bara Sverige och eventuellt Israel som har förutsättningar att inte bara vinna tittarröstningen utan vinna den stort. I slutändan kan det dock hända att det inte blir någon jätteklar tittarfavorit, lika lite som det blir någon juryfavorit. Då blir fältet öppet på ett underhållande sätt och det kan bli en dramatiskt jämn tillställning när jury- och tittarröster läggs ihop – jämnare än oddsen har visat när Sverige legat som klar favorit hela tiden. Det land som då lyckas ta hem en försvarlig mängd poäng från både tittare och jury blir helt enkelt det som vinner, och som jag ser det så är det realistiskt att tänka sig att det kan bli både Sverige, Finland, Albanien, Österrike, Nederländerna och Israel. Ja, vinnaren finns nog i den sextetten.
Fast jag tror att det blir Sverige som vinner. Det ligger på något sätt i luften och har gjort det hela tiden.

Inför tanken på en åttonde svensk vinst känner jag mig onekligen kluven. Jag gillar KAJ och i synnerhet att de är finlandssvenskar och har fått den kulturen att märkas och synas. Över huvud taget är det kul att Finland är så populära i Europa just nu. Men texten till ”Bara bada bastu” är ju på ett sätt så fånigt stereotypskämtande (jag skulle avsky den om den inte var gjord av finländare själva). Och det vore så tröttsamt om Sverige skulle vinna igen. Och med ett skämtbidrag … det vore egentligen högst orättvist och ironiskt, för så många andra länder har genom åren tävlat med skämtbidrag och Sverige har hela tiden varit så tråkigt professionella (och dömt ut de andra ländernas trams), och om nu ett skämtbidrag för en gångs skull vinner så är det från Sverige, som har vunnit tillräckligt ofta ändå. Dessutom skulle en vinst för ett skämtbidrag kanske (ännu mer) skrämma bort creddiga artister från Eurovision. Men jag föredrar ju ändå att Sverige vinner framför Israel, inte för att jag inte unnar Israel det, men för att det då blir ett politiskt kaos och en strid som Eurovision aldrig överlever med hedern i behåll hur de än gör …
Ja, så där går tankarna. Jag kan åtminstone dra en något positiv slutsats, nämligen att om Sverige vinner så kommer jag att bli lättad över att Israel inte gjorde det, och om Israel vinner så blir jag lättad över att Sverige inte gjorde det. Så där blir det ju en win-win. 😊

Egentligen har jag i mitt stilla sinne ett önskeresultat, och det är att Finland med Erika Vikman ska ta hem det. Att juryn ska överraska med att ge henne tillräckligt mycket, och att årets Käärijä eller Baby Lasagna som blir tittaretta faktiskt blir Erika Vikman. Jag har ryckts med av ”Ich komme”, den sista minuten av den ger mig gåshud (vilket inga andra av årets bidrag gör), jag tycker Erika gör den fantastiskt och att det skulle vara både en bra och intressant vinnare och att Finland skulle förtjäna att vinna – genom det numret, sitt eget bidrag, inte genom KAJ. Men på något sätt har Finland själva kommit bort bakom bastun. Eller har de det? Ligger de i själva verket och lurar i vassen?
Vi får väl se. Även om Sverige just nu är storfavorit så är i alla fall inget hugget i sten ännu, för som jag nu försökt analysera mig till så kan svängiga jury- och tittarröster i kombination visa sig få intressanta effekter på poängtavlan i kväll.
Väl mött vid TV:n!

Efter semifinal 2 2025 – succé för Norden/Baltikum och oanständighet bara till en viss gräns

Och där var även den andra semin lyckligt och väl i hamn!
Förutom att det var bättre låtar den här gången än i tisdags så var det kanske så att även ljudet var bättre nu? Jag såg efter semi 1 flera stycken kommentarer om att ljudet varit konstigt i sändning, och i så fall kan det nog ha stämt, för även jag tyckte nog med facit i hand att det inte hördes helt optimalt på tisdagen – men att det var helt okej den här gången.
Apropå ljudet så har jag också sett uppgifter om att EBU-produktionen även i år skulle ha använt sitt ökända ljudfilter, främst för att dölja eventuella buanden åt Israel (och publikens ifyllnad av ordet ”kant” i Maltas bidrag!) – vilket i så fall skulle ha förklarat varför jag i tisdags naivt tyckte att allt verkade vara frid och fröjd. Men så vitt jag hörde nu den här torsdagskvällen så framgick publikljudet tydligt och verkade inte särskilt manipulerat. Det märktes även att Israels bidrag definitivt inte möttes bara av buanden utan även av jubel – vilket är skönt, för uppskattande mot artister tycker jag alltid att man ska vara. Även om protester mot Israel i skrivande stund förekommer även i Basel får jag intrycket att vi inte börjar komma in i någon sådan kaossväng som det var i Malmö.

Israel var ju annars bland de länder som gick till final, och det var knappast någon överraskning: trots allt som hänt finns det fortfarande rikligt med sympatier för landet ute bland Europas TV-tittare. Det var nog den mest förutsägbara finalisten.
Och Yuval Raphael fick som väl var också sällskap av Erika Vikman med ”Ich komme”, som också hon hörde till favoriterna och pallade för trycket. Hon framförde låten nästan precis så mäktigt som jag förväntat mig, och jag fick nu en gång för alla klart för mig att Finland är min favorit i årets Eurovision och att det mycket sannolikt blir dem jag röstar på i finalen på lördag – precis som för två år sedan med ”Cha Cha Cha”. Men låt nu bli att kalla mig för partisk och överdriven Finlandsvän, för året däremellan (2024) tyckte jag som bekant att Finlands bidrag var sämst!
Jag hade ganska stor tur även i övrigt med mina favoriter för kvällen, för även om jag fick klara mig utan milkshaken från Australien så gillade jag ju de tre L:en – Luxemburg, Lettland och Litauen – och alla dessa tog sig faktiskt vidare. Mycket glädjande, för de har sinsemellan rätt olika uttryck alla tre, som var för sig förtjänade att få en plats i finalen. Särskilt Luxemburg var trevliga att få med: sångerskan Laura gjorde inte alls längre ett lika amatörmässigt intryck som i klippet från den nationella finalen, utan man hade fått till en snygg dockshow, och det är uppmuntrande att även den sortens nostalgiska blinkningar till ett franskspråkigt 1960-tal faktiskt kan fungera.
Vad Lettland och Litauen beträffar så såg de nu tillsammans med Danmark (som klarade en finalbiljett för första gången på några år) till att det blev full pott i finalen för ”Norden och Baltikum”, om man nu ska se detta som en region, men det kan man ju göra och nu är det ett faktum att alla dessa åtta länder är i final. Sämre gick det för ”f.d. Jugoslavien”, som inte har fått med ett enda land, i och med att både Serbien och Montenegro missade. Där blir det väl typ bara Albanien som balkanländerna eventuellt ser som grannar att rösta på i finalen.

Vad kan man i övrigt göra för observationer om kvällens finalister?
Jo, det var väl kanske inte några större skrällar egentligen, men en något snopen utgång var att Tjeckien gick bet – det hade jag inte riktigt väntat mig. Var deras slovakiske artist Adonxs på något sätt för utmanande för de länder som främst skulle ha röstat på honom? Så kan det ha varit, men oavsett orsak så är det ett något besvärligt faktum att östra Centraleuropa och Balkan blir en allt större vit fläck på Eurovisionkartan: många länder har hoppat av just därifrån, och när de inte hoppar av så misslyckas de, som Tjeckien gjorde nu – eventuellt på grund av frånvarande grannar. Kroatien kunde ha motverkat detta om de vunnit förra året, men nu gjorde de inte det och i år återupptas den dystra trenden.
Fiasko blev det även för Irland – en norsk artist som sjunger barnsligt om en rymdhund går inte hem, det hade jag mycket kraftigt på känn – och både Serbien, Montenegro och Georgien var helt enkelt för anonyma. När det gäller Australien så stämde faktiskt min profetia här på bloggen att det inte skulle finnas plats för fler än två ”snuskbidrag” i finalen och att det då skulle bli Australien som missade till förmån för Finland och Malta. Nu trodde jag ändå när det väl blev sändning att milkshakemannen skulle greja det i alla fall, men så blev inte fallet, och med facit i hand och när jag tänker på det så känns det ändå som ett rätt väntat resultat.
Armenien, Danmark och Grekland var ”borderline”-finalister som till slut tog hem det efter många om och men, medan Österrike kändes lika självklara i finalen som Israel och Finland. Jag är dock tveksam till om den där svartvita showen verkligen kommer att funka ända till seger på lördag: den är onekligen snygg, men varning utfärdas för att det blir för mycket och för virrigt för tittarna till slut.

Vad gäller observationer om språkval och startordning så verkar detta ha spelat mindre roll i denna semi: såväl startpositioner som sångspråk var något jämnare fördelade mellan finalister och icke-finalister den här gången. Att tittarna i år verkar vilja ha glada och fartiga nummer, alternativt ibland också lite stillsammare saker med folkton, var dock en tendens nu också – fast man kan lägga märke till att några av de allra mest ytliga och tillgjorda bidragen blev utsorterade (Australien, Irland och i viss mån Tjeckien). Tydligen får det gärna vara uppsluppet, men inte så att det blir smaklöst på ett helt ”cringe” sätt. Något åt det hållet. Ja, jag försöker analysera hur tittarna kan ha tänkt, men helt lätt är det ju inte …

I övrigt var det även nu förstås en trevlig sändning, om än inte med energin på lika hög nivå denna gång, men Schweiz samlar sig väl inför finalen förstås. Pausinslaget med artister som skulle ha varit med 2020 var intressant – åtminstone två av de låtarna var sådana som jag hade bland mina favoriter detta inställda år och ännu har kvar på min spellista (”Cleopatra” och ”On Fire”) – men som kommentator af Sillén mycket riktigt också påpekade så var ju alla de där artisterna sådana som faktiskt ställde upp år 2021 istället, så att de fick en ny chans att framföra sina låtar först nu var ju en sanning med modifikation.

Ja ja. Det här var nog allt jag hade att säga om kvällens semifinal – nu tar jag nya tag och återkommer så snart jag kan med en sammanställning inför finalen.
Jag har talat.

Efter ESC-semifinal 1 2025 – spralligheten dominerade, engelskan göre sig icke besvär

Där var vi igång, semifinal 1 är genomförd – och som så många andra år så infann sig Eurovision-stämningen nästan direkt när jag var på plats vid TV:n. Annars brukar det ju (i synnerhet på senare år) finnas en lätt spänning, att det inte ska vara som förr, att det mest bara ska kännas pinsamt och irrelevant, men sedan brukar det inte bli så ändå och så var det inte nu heller. Att sedan startuppbådet i årets ESC kanske inte är bland de allra bästa, och särskilt inte i denna svagare semifinal, spelade mindre roll när inramningen blev den rätta.
Schweiz visade också ganska snabbt att de kan göra stora TV-shower de också lika väl som någon annan, med en utmärkt programledarinsats och alltihop väl genomfört. Det var nästan så att jag undrade om de inte fått hjälp av Sverige på något sätt, i synnerhet med det storvulna komiska inslag om schweiziska uppfinningar som avrundades med Petra Mede som Wilhelm Tell och budskapet om Eurovision som ett schweiziskt påfund. Men Edvard af Sillén sade då ingenting från sitt kommentatorsbås om att han skulle ha skrivit manus till det numret, så då kanske det faktiskt var schweizarna själva som hittat på det. Det bådar ju gott inför resten av veckan i så fall.

Hur var det med musiken vi fick höra då?
Jo, det jag kunde konstatera var att det kändes som en ovanligt stor skillnad mellan låtarna så som de varit när jag lyssnat på dem på förhand och så som de nu framstod i TV-rutan (både audiellt och visuellt). I flera fall var det till det sämre: Estlands Tommy Cash blev till exempel mycket mer tramsig nu när man faktiskt såg honom, och han sjöng dessutom inte helt rent i sitt humornummer, så där sjönk Estland allt lite grann hos mig. Likaså framstod den slovenske sångarens grepp att sjunga större delen av låten upp-och-ner som någonting som bara störde hela den sorgsna backstoryn … det var inte alls underligt att Slovenien missade finalen då. Och Portugal blev riktigt, riktigt mossiga i rutan, ännu mer än i studioversion, och Belgiens tänkta blixtrande raveuppvisning blev mest bara tam. Å andra sidan fick Polen till ett lite bättre uttryck nu i synlig form än på Spotify, liksom San Marino och Norge och (utom tävlan) Italien.
Min favorit för kvällen – förutom Sverige, där KAJ gjorde en oklanderlig charmig insats i bastun – blev faktiskt i slutändan Albanien. Jag tror fortfarande att de kan gå rätt så långt i finalen, de har något speciellt i sitt etnostuk, som inte heller gick förlorat i sändning. Förutom på Albanien slängde jag även iväg en enstaka röst på Azerbajdzjan, bara för att jag tyckt det varit kul att ha med deras orientaliska funk i finalen, men landet i fråga verkar ha kört fast och inte komma någon vart alls med sina inhemska försök. Att de inte kom med kompenserades nu å andra sidan av att en annan av mina ”andrahandsfavoriter” gjorde det, nämligen Islands ekadunk.

Resultatlistan med de tio finalisterna var på sätt och vis lite skrällartad. Jag hade väntat mig att antingen Belgien eller Cypern skulle missa, men inte att de båda skulle göra det, vilket nu blev fallet – de måste ha tagit ut varandra med sina bidrag i liknande genrer. Och att Portugal skulle gå vidare trodde jag visserligen i mitt tips här på bloggen, men i sändning blev jag övertygad om att de inte skulle det, så jag höjde rejält på ögonbrynen när de ändå ropades upp. Hur är det ens möjligt att nå final med ett sådant sömnpiller till låt?
Azerbajdzjans och Sloveniens missar var väl sedan kanske inga större överraskningar förstås, Slovenien får som sagt skylla sig själva lite. Och Kroatien har jag aldrig trott på, de lyckades med konststycket att ha en show med extra allt men ändå inte göra intryck över huvud taget, och då går det som det går.
Sedan räckte tydligen rösterna till Estland trots att ”Espresso macchiato” som sagt hade sina brister i mitt tycke. Ja, nog blir det lite uppiggande med en dos koffein på lördag trots allt.

Några saker till kan man säga om resultatet (förutom att Norden har full pott än så länge ...), och en av dem är att startordningen verkligen inte alltid behöver spela roll – för av de fem länder som nu missade finalen var det fyra som hade startnummer på den senare halvan, och det borde de ju snarast ha haft en fördel av enligt vedertagen statistik. Men icke … i kväll var det de tidigare numrens kväll.
Lägg också märke till att alla de fem länderna som åkte ut var länder som sjöng helt på engelska – har det någonsin hänt tidigare? Trenden att sjunga på eget språk, eller helt enkelt på något annat språk än engelska, blir mer och mer markant. Uppenbarligen behöver man inte förstå allt för att tycka att det är bra.
Dessutom märker jag bland en finalisterna en trend, nämligen att Europas tittare (som ju ensamma hade makten denna kväll, det var ingen jury) alltjämt verkar vilja ha glada och fartiga och gärna också lite roliga låtar som muntrar upp dem i svåra tider. Det var symptomatiskt att både Sverige, Island, Estland och San Marino tog sig vidare. Mer introverta och svettiga techno-disco-tongångar som Cypern eller Belgien, eller djupt allvar som hos Slovenien, går kanske inte riktigt hem i år – där var Nederländerna det närmaste vi kom att få något mer vemodigt. Samtidigt mitt i komiken står dörren alltid öppen för det alternativa östeuropeiska, som nu blir representerat i finalen i form av inte bara Ukraina och Albanien utan även Polen. Den enda udda fågeln som inte följer mönstret är Portugal. Åter igen, jag begriper faktiskt inte riktigt vad det bidraget har i finalen att göra.

Det nya sättet att presentera finalisterna, alltså att för varje gång ta ut länder tre och tre och låta ett av dem ropas upp, kändes förstås till en början lite ovant men är nog något som kan gå att vänja sig vid. Även om jag är lite trött på den där sortens ”delade bilder” på artister som ställs mot varandra så gick det hela fortfarande så pass snabbt och smidigt att det inte blev någon onödig melodramatik.
Men varför fick inte EBU-chefen Martin Österdahl (”Mister Österdahl”) säga någonting i bild längre utan bara nicka som hastigast bortifrån sitt funktionärsbås? Var det för att han var rädd för att bli utbuad igen som han blev förra året? Synd om så är fallet.
Det märktes ju annars ingen dålig stämning bland publiken än så länge – jag hörde inga markanta buanden när Israels bidrag flög förbi i snabbpresentationen av dem vi får höra i semifinal 2 på torsdag – och även om vi naturligtvis inte är framme än utan det kan bli mer svettigt och kontroversiellt just på torsdag och framåt så tycker jag tillställningen har börjat lovande. Utan att uttrycka några övriga åsikter så håller jag tummarna för att det inte blir några buanden och konflikter och andra tråkigheter.

Det var allt så länge. Thank you for a wonderful show, Switzerland! Vi hörs igen på torsdag kväll.
Jag har talat.

Vad menas med skämtbidrag – och är det något fel med sådana?

I årets Eurovision är det som bekant gott om skämtbidrag. Ja, om man nu ska kalla dem så. När man tänker på saken blir det ju faktiskt genast en definitionsfråga.
För vad är egentligen ett skämtbidrag? Eller en ”skämtlåt” över huvud taget? Är det när en låt inte är seriöst menad? Och hur ska man i så fall veta när den inte är det?

Det där är intressant, för ibland kan förekomsten av skämtbidrag i Eurovision väcka känslor.
Jag känner till en person som brukar vara mycket aktiv på nätet i Eurovision-sammanhang (inga namn eller forum nämnda). Den personen, har jag konstaterat, har en extremt negativ syn på skämtbidrag i Eurovision. Det är nästan så jag har blivit lite fascinerad av hens ständiga rasande utfall mot skämtbidrag, som alltid kommer som ett brev på posten varje år.
I år är personen i fråga förstås särskilt hatisk mot Estlands bidrag ”Espresso macchiato”, men hen har även gett flera av de andra länderna nolla i betyg, och det de till stor del har gemensamt är att de är ”skämtbidrag” och då blir de uppenbarligen genast föremål för denna tyckares vrede. Det brukar inte heller behövas särskilt mycket för att personen ska betrakta en låt som ett skämtbidrag. Det verkar som det räcker med att där finns minsta antydan till humor eller sprallighet någonstans i själva låten eller i framträdandet, så plockas den fördömande motorsågen fram av vederbörande. Nu i år och tidigare år.
Då ställer jag mig en nyfiken fråga, som jag tyvärr av tekniska skäl inte kunnat framföra till den här kritikern själv, men jag funderar lite över hens inställning här på min egen blogg istället.
Jag undrar i mitt stilla sinne om hen hatar all musik där det förekommer humor i någon form, eller om det bara är i Eurovision som hen anser att sådan musik borde förbjudas?
Och varför ska då just den genren/uttrycket vara tabu, och inget annat?

Kanske skulle personen svara mig med att Eurovision Song Contest är en seriös musiktävling och att det är respektlöst mot den att ställa upp med något slags trams. Kritikerns resonemang brukar vara något åt det hållet.
Men då kan man ju fråga sig vidare – när är det egentligen trams? Är det verkligen rätt att som denna kritiker ta fram tramsstämpeln så snart det är en gnutta humor inblandad i en låt? Och även om ett bidrag verkar tramsigt, är det inte möjligt att det ibland kan ligga något annat och djupare bakom?
Humor är faktiskt en ganska komplicerad sak. Enligt min uppfattning kan humor vara väldigt mångdimensionerad och ofta avancerad. Det är inte ens säkert att man som tittare uppfattar allt som humorn bygger på. Och även ett humornummer kan vara gjort med mycket möda och stort besvär och en lång kreativ process. Ska man inte uppmärksamma sådant?

För att illustrera problemet ska jag ge några exempel på olika Eurovision-bidrag genom åren som man skulle kunna betrakta som skämtbidrag – just i och med att de på ett eller annat sätt innehöll humor, eller lustigheter, eller spektakel, eller en konstig utstyrsel, eller en artist med fejk-identitet, eller något annat som kanske inte skulle betraktas som helt seriöst. Jag är inte helt säker men misstänker att kritikern jag talar om avskyr merparten av dessa låtar (eller åtminstone avskydde dem när de framfördes i Eurovision). Men i mitt tycke är de ganska olika. Är de skämtbidrag allihop, och vad är det som avgör det? Det kan även ni läsare försöka fundera på när jag nu rabblar upp dem.
(Observera att enligt många Eurovisionskeptiker är naturligtvis alla låtar som någonsin varit med i Eurovision oseriösa och tramsiga per definition. Den synen tar jag dock ingen hänsyn till – här är vi mer nyanserade än så minsann.)

”Ding-a-dong”, Teach-In (Nederländerna 1975). Tramsigare text har man sällan hört: ”Ding-a-dong every hour, when you pick a flower, even when your lover is gone-gone-gone …” Då är det väl ett skämtbidrag?
”E’ de’ det här du kallar kärlek”, Lasse Holm & Monica Törnell (Sverige 1986). Själva låten är en fullt normal poplåt, men under sitt framträdande uppträdde Lasse och Monica ganska vilt och spexigt med en utspökad kör, Lasse gjorde ett hopp ner från flygeln och Sveriges delegationschef Sten Carlberg var också med på scenen och spelade gitarr i bar överkropp.
”Shir habatlanim”, Datner & Kushnir (Israel 1987). Refrängen ”hopa-hulle-hulle-hulle” kommer väl många ihåg antar jag, och de båda israeliska herrarna gjorde på det hela taget ett lustigt sång- och dansnummer av det hela.
”Hard Rock Hallelujah”, Lordi (Finland 2006). Hårdrock, och själva låten var inte ett skämt, men bandet var utklädda till monster och låtens text var också teatralisk på ett sätt som passade in på det temat.

”Dancing Lasha Tumbai”, Verka Serduchka (Ukraina 2007). En ”fejk-artist”, och en säregen uppenbarelse som framförde en till synes enbart knasig låt. Men: bakom detta låg ett dolt politiskt budskap, där refrängens ”lasha tumbai” i själva verket betydde ”Russia goodbye” och hela låten var en uppmaning att dansa för Ukrainas frihet.
”Irlande douze pointe”, Dustin The Turkey (Irland 2008). Låten som framfördes av en kalkondocka och var en anarkistisk protest mot att det inte gick bra för Irland i ESC längre. Mest trams kan man tycka – men tänk på att dockan Dustin The Turkey redan då i ett antal år varit en välkänd profil på TV och skiva på Irland. Kanske inget man avfärdar så lätt ändå?
”Baila el chiki-chiki”, Rodolfo Chikilicuatre (Spanien 2008). Också en fejk-artist, men även här en rätt så smart text bakom den besynnerliga fasaden – och det var onekligen en catchig låt.
”Party For Everybody”, Buranovskije Babusjke (Ryssland 2012). Sex små gummor som stod och sjöng struttigt och knasigt, och bakade limpor på scenen under tiden. Var det något att ta det allra minsta på allvar?
”Cha Cha Cha”, Käärijä (Finland 2023). Artist i lustiga kläder som mest verkade vara ute efter att spela apa (även om låtens text mer handlade om party i allmänhet).
Och så nu då Estlands ”Espresso macchiato”, och Australiens ”Milkshake Man” med flera. Eller Sveriges egna Kaj. Är ”Bada bara bastu” ett skämt, ovärdigt Eurovision?
Jag kan förresten också lägga till (även om den inte kom till Eurovision) Björn Ranelids ”Mirakel” i Melodifestivalen 2012. Där har vi ett bidrag som även jag faktiskt kan tycka gick över en gräns och var enbart pinsamt. Men var det ett skämt egentligen?

Är alla dessa låtar skämtbidrag? Eller är vissa av dem det och andra inte? I vilket fall som helst skulle jag verkligen vilja höra definitionen på vad det är som gör det.
Mitt eget förslag är att om ett bidrag (låt + framträdande) är utfört med huvudsyftet att få publiken att skratta, då kan man definitivt kalla det för ett skämtbidrag.
Men även om man använder den definitionen så kan det fortfarande vara svårt att sortera in vissa låtar (som de här ovan) i eller utanför kategorin i fråga – om man nu inte som vår kritiker är beredd att se all förekomst av humor som bevis för att de hör hemma där. I annat fall är det dock inte så lätt att veta vad huvudsyftet var.
Och det spelar egentligen ingen roll heller, för jag vill för min egen del inte se något förbud mot skämt och komik och spektakel i Eurovision (som vår kritiker helst verkar vilja ha), oavsett om komiken är huvudsyfte eller inte. För enligt min uppfattning är ESC till stor del underhållning, och i underhållning kan man inte utesluta komik. Det tycker jag egentligen är en ganska självklar princip. Plus att komiken alltså mycket väl kan vara gjord på ett medvetet och kreativt sätt som förtjänar respekt, fastän den är komik.
Den enda faran är väl att artister som tar mer allvarligt på sin medverkan i Eurovision kan bli bortskrämda av när bidrag som till synes bara är på skoj och ploj (eller totala nipprigheter som Björn Ranelid) får bra placeringar på deras egen bekostnad. Jag tror att det är vår kritikers farhåga lite grann också. Ungefär som jag själv inte heller gillar när artisterna blir alltför förnedrade i fåniga vykortsinslag och utslagningsprocedurer. Vem vill utsätta sig för sådant liksom?

Men därifrån till att såga all komisk musik är ändå att gå väl långt, så om jag då ska upprepa mig: är det verkligen så att vår kritiker inte gillar musik med humor över huvud taget? Om hen faktiskt lyssnar på ”rolig musik” utanför Eurovision, och kanske till och med skulle uppskatta skämtlåtar om hen hörde dem utanför tävlingen, är det inte i så fall ett väldigt konstigt och inkonsekvent sätt att bedöma musik?
Om vi går åt andra hållet och lyfter fram några exempel på klassiska komiska låtar gjorda av proffskomiker … till exempel Monty Pythons ”Every Sperm Is Sacred”, Grotescos ”Bögarnas fel”, Galenskaparna & After Shaves ”Husvagn”, Robert Brobergs ”Uppblåsbara Barbara”, Povel Ramels ”Ittma Hohah” eller Tyskarna från Lunds ”Global Fussball OK”. Eller roliga/galna ”glimten i ögat”-låtar gjorda av artister som i vanliga fall är seriösa, till exempel Beatles urballade ”You Know My Name (Look Up The Number)”. Man kan väl inte kalla alla dessa låtar för dåliga för att de är roliga? Och om vi tänker oss att de hade varit med i Eurovision, hade de då varit så fruktansvärt malplacerade där att de automatiskt blivit dåliga därför att sammanhanget var fel? Är sammanhanget fel?
Ja, man kan hålla på länge och fundera på det här, men för min del tycker jag då rakt inte att skämtbidrag borde motarbetas i Eurovision. Snarare borde det tas in fler, med tanke på att underhållare som de ovan aldrig har varit i närheten av att tävla i ESC och följaktligen har sin genre ganska underrepresenterad där, inte överrepresenterad.

Här kan jag som avslutning påpeka en intressant sak angående just representation av skämtbidrag, och det är att än så länge har ett skämtbidrag faktiskt aldrig vunnit Eurovision. Om man nu inte räknar Lordi eller Teach-In som skämtbidrag, men det gör inte jag eftersom jag inte tror att deras nummer var gjorda med huvudsyftet att locka till skratt. I övrigt kan man bara konstatera att de låtar som vunnit genom alla år har inte varit renodlade skämtbidrag. Uppsluppna och muntra har en del av dem varit (förutom de nämnda var t.ex. Bucks Fizz 1981 och Riva 1989 det) men skratt har aldrig varit huvudsyfte i en ESC-vinnare. I alla fall inte som jag ser det.
Kan Kaj, eller något annat av årets ”tramsnummer”, ändra på denna långvariga vinnartrend nu i år?