Inför Eurovision-finalen 2026 – den numera ständiga utgångsfrågan (och en blåvit kamp?)

Inför lördagens final i Eurovision Song Contest 2026 finns det egentligen bara en fråga. Och det är samma ja-nej-fråga som hela Eurovision blev nedkrympt till redan förra året och i viss mån året dessförinnan. Situationen är densamma nu, så det kan liksom inte hjälpas att jag måste inleda på det viset.
Frågan är denna: Kommer Israel den här gången att få så många tittarpoäng att det räcker till vinst trots att juryerna förmodligen håller ner poängen för dem?
Det är vad det hela handlar om. Vissa ser det som att årets final har en storfavorit i form av Finland med Linda Lampenius och hennes fiol, men jag anser att det snarare är Israel som har övertaget och att det är fråga om ett 50-50-scenario: det är ungefär 50 procents möjlighet att Israel vinner och 50 procent att någon annan gör det. ”Någon annan” är kanske då mest sannolikt Finland, men det behöver inte bli så.

Men innan jag börjar diskutera det där närmare ska jag ta och gå igenom de tjugofem finalländerna. Tjugofem alltså istället för tjugosex, för i år har vi ju ett Big 5-land mindre som är med. Det är för övrigt första gången någonsin sedan Spanien debuterade i Eurovision 1961 som de inte deltar i en ESC-final – de har aldrig uteblivit tidigare, vare sig frivilligt eller ofrivilligt. Förrän nu. Tiderna förändras. (Fast ärligt talat, hur ofta har man lagt märke till just Spanien i ESC-finalerna? 😊)
De tjugofem låtarna bildar tillsammans ett startfält som jag måste säga är relativt svagt. Även om det inte är varje år som jag utdelar tior i betyg, så brukar det åtminstone bli ett par stycken nior – men det är det inte i årets ESC-final, utan några åttor som bäst. (Den enda nia jag delade ut i år var till Georgien, och de rök ju i semifinal 1.) Jag har haft svårt att ens välja ut en personlig topp-10 i finalen: jag har inte behövt gallra bland dem som är bra utan fick tvärtom anstränga mig för att hitta tio bidrag som jag över huvud taget kunde känna är bra. Släpigt och oinspirerat är vad det till stora delar känns som, även om smärre ljusglimtar finns.
Här är mina mer kortfattade kommentarer till vad vi får se och höra på lördagskvällen.

1. Danmark. Rätt snygg samtida pop, suggestivt framförd, som funkar fast det är på danska (eller kanske just därför).
2. Tyskland. Betydligt mer intetsägande, ett försök av Tyskland att låta som sydeuropeiska Eurovision-bidrag, men det faller platt.
3. Israel. Tråkigare än de senaste årens israeliska bidrag, nu kör de bara fransk amour i valstakt, men som vanligt har de klar vinstchans alldeles oavsett.
4. Belgien. Ska nog föreställa konstnärligt och futuristiskt på något sätt, sångerskan har viss pondus, men låten är fortfarande ytterst anonym.
5. Albanien. Egentligen inte mycket till låt alls, men den har försetts med en svulstig körbakgrund och ett rörande ”mamma-koncept” och det räckte tydligen för att lyfta den hit.
6. Grekland. Sämst i kväll, skulle jag säga, men ändå högt tippad och jag fattar inte varför. Fånigt, barnsligt, enerverande, som ”Gangnam Style” instoppad i ett Nintendo 3DS och maskinöversatt till grekiska.
7. Ukraina. Lite vemodigt och vackert, glissandot i slutet är snyggt, men det är ändå mest bara ett sömnpiller till ballad.
8. Australien. Och precis som i semifinalen kommer Australien och Ukraina efter varandra (fast i omvänd ordning). Varför? Även Australien har en balladlåt som är snygg men mest bara tråkig, artistens stjärnstatus till trots.
9. Serbien. Metal, tack för det Serbien, det behövdes verkligen! Tungt och långsamt pumpande, lite mystiskt också, bland de bästa i startfältet. Tyvärr kommer inte ljudet fram helt optimalt, så många tycker nog bara det är ett enda dissonant oväsen.
10. Malta. Gammaldags och charmigt till en början, sedan blir det mest bara tjatigt med alla ”bella bella bella”.
11. Tjeckien. Om hela låten varit som den mycket vackra och stämningsfulla inledningen hade den varit toppen. Tyvärr stegras den för mycket och blir överdriven.
12. Bulgarien. Nästan lika enerverande som Grekland. Jag borde gilla det eftersom det sticker av mot de seriösa numren, men det känns mest bara som beräknande dagispop.
13. Kroatien. Har vuxit lite grann för mig, det är mycket kompetent framförd kvinnlig etno-stämsång med ett stänk sagodramatik, som kan skrälla sig upp en bit.
14. Storbritannien. YouTube-humor som inte riktigt är på min nivå, även om jag uppskattar dialekten. Hamnar bland de tre sista tillsammans med Tyskland och Österrike.
15. Frankrike. Alldeles för pretentiöst, man orkar liksom inte med fransk chanson-dramatik i kombination med opera.
16. Moldavien. Moldaviskt folkloristiskt och spralligt till tusen och känns enbart befriande (på ett sätt som inte Bulgarien eller Grekland gör). Men det låter delvis gapigt jämfört med studioinspelningen.
17. Finland. Storfavoriten, som onekligen gör ett suggestivt intryck med intensivt fiolspel bland eldsflammor. Jag vidhåller att låten inte är något mästerverk, men det hela kan gå hem i brist på konkurrens faktiskt.
18. Polen. Tråkig gospel- och RNB-inspirerad låt av polsk Beyonce, vars sånginsats också är det som räddar den någorlunda.
19. Litauen. Visuellt är det ju högst intressant med försilvrad sångare, och låten är egentligen inte heller så dum, men det blir på något sätt övertramp och sången så svulstig att den blir falsk.
20. Sverige. Förutsatt att Felicia får tillbaka rösten till lördag kväll så känns vårt bidrag stabilt. Som jag sagt förut, jag gillar det lätt klagande i den och vi är nästan ensamma om detta slags dansgolvsdunk i kvällens startfält.
21. Cypern. Grekcypriotiskt party med alla ingredienser, utom möjligen inspiration.
22. Italien. Ett ännu vissnare party – här har man rest tillbaka till 70-talet utan att få med sig något annat än ett enformigt rabblande på italienska över en loj discorytm.
23. Norge. Meningslös men catchig och upplivande poprock: precis vad som behövs i ett startfält som i övrigt är för släpigt.
24. Rumänien. Kanske rent objektivt sett det allra bästa bidraget för kvällen: både pop, rock och opera i en rätt häftig kombination, och starka röstresurser och en bra show. Kan komma långt.
25. Österrike. Värdlandet blev lottat att gå ut sist, och här kommer det att kännas som att pausnumren redan har börjat (för de är ungefär i samma stil). Skämtbidrag som eventuellt kan vara vitsigt men som jag har svårt att se någon vits med.

När jag går igenom den här startordningen så känns den för mig faktiskt ganska underlig – jag tror inte att Christer Björkman hade varit nöjd. Hur har österrikisk TV tänkt när de upprepade gånger har satt två eller flera ballader efter varandra, och även klumpat ihop ett par av de få rockbidrag som finns (Norge och Rumänien) som hade funkat bättre som kontraster på varsitt håll mellan diverse lugna nummer? Och jag hade också gärna testat att ge Israel startnummer två och Tyskland tre istället för tvärtom som det nu blev, för det hade gett bättre dynamik och omväxling i inledningen. Inte för att sabba för Israel alltså, jag tror säkerligen att de skulle kunna vinna även som nummer två, och just att ta reda på den saken hade varit ett intressant experiment samtidigt som det alltså funkat bättre för startordningen.

Men nu blev det alltså som det blev. Och Israel ja. Dem som allting handlar om och som allting kokar ner till. Jag är hjärtligt trött på att det ska vara så – det kan jag säga utan att uttrycka några åsikter i sakfrågan – men det är så och då måste jag grunda mitt tips på det.
Saken är den att Israel kommer utan tvekan att få väldigt många tittarröster även detta år. Det kan till och med vara så att publiken blivit mer benägna att rösta på landet sedan i fjol, för jag är rätt säker på att varje gång det görs och sägs något negativt riktat mot Israel så får det en ”tvärtom-effekt” bland folk. Fem länder som bojkottar? Räkna med att ännu fler tycker synd om Israel och blir sympatiröstningsbenägna. Artister som uttalar sig negativt om Israel (som Felicia gjorde)? Samma effekt. Buas och skriks det i arenan? Fler poäng till Israel. Verkar Israel behandlas ogynnsamt av EBU på något sätt? Ja, då kastar man sig på telefonerna.
Så är det även i år, och därför skulle det förvåna mig mycket om inte Israel får flest tittarröster på lördagskvällen. Visserligen har det gjorts vissa saker sedan förra året som kan förhindra det: viktigast är att man nu inte får rösta fler än tio gånger från ett och samma nummer (mot tidigare tjugo) och det kan motverka politiskt färgat massröstande. Det har inte heller kunnat bedrivas kampanjer på samma sätt som innan, och dessutom verkar många tycka att Israel har en sämre låt nu i år än 2024 och 2025. Men trots allt detta tror jag ändå att Israel kommer att plocka hem många tolvor – inte minst för att det nog i tittarkåren har blivit ännu mer slagsida i pro-israelisk riktning, då den motsatta sidan helt enkelt inte längre tittar.
Det finns kanske vissa länder som skulle kunna utmana i tittarröstningen – främst Finland, Danmark, Grekland och Rumänien tror jag – men jag tror ingen av dem på allvar klarar att matcha Israel där. Och då återstår alltså grundfrågan: finns det något land som kan få tillräckligt mycket röster av juryn för att gå om? I så fall har vi vinnaren där, annars blir det Israel. Så enkelt är det.
Förra året var juryrösterna ganska utspridda, men den juryfavorit som utkristalliserade sig (JJ från Österrike) fick ändå poäng så det räckte att slå tittarettan Israel, även om marginalen inte var jättestor. Vem kan fungera som sådan juryfavorit i år?

Ja, de flesta verkar ju vara överens om att det blir Finland, och det framstår onekligen som att EBU har krattat manegen för dem, med specialtillstånd för Linda Lampenius att spela fiol live och allt möjligt (och så har de nu fått vad som ibland anses som det bästa startnumret av alla, nr 17). Men jag har tidigare varit helt övertygad om att Finland inte kan bli överlägsen juryvinnare, och så känns det fortfarande. Det är Finland vi snackar om, med en låt på finska. Finland har så gott som aldrig charmat juryer tidigare, och även om nu tiderna förändras som jag skrev ovan så har jag svårt att se en sådan oerhörd attitydförändring. Vidare är det möjligt att även Finland kan drabbas av en ”tvärtom-effekt”, fast en negativ, då juryerna kanske drar av poäng för dem som ett slags handicap och rättvis kvittning för att de får spela live som ingen annan får.
Dessutom har jurygrupperna en mängd andra länder att rösta på, för som jag observerat innan så är det väldigt många bidrag i årets ESC som är av den arten som juryer älskar. Frankrike är det allra bästa exemplet, men även Australien är högst aktuella för att ta jurypoäng av Finland, liksom Ukraina, Litauen, Polen, kanske Tjeckien och Danmark.
Nej, det finns i mina ögon en väldigt tydlig möjlighet att Israel blir årets vinnare. Linda Lampenius och Pete Parkkonen får snarare sätta sitt hopp till att kunna vinna på sammanlagt resultat: att vara tillräckligt bra hos såväl tittare som jury även om de inte blir etta hos någon av dem.

Men visst, Eurovision är alltid Eurovision, och en viss oförutsägbarhet finns alltid med i bilden – särskilt när det gäller juryns beteende faktiskt, och det beteendet kan ju bli extra svängigt i år när de har så mycket att gilla och man inte riktigt vet hur de tänker. Jag ska inte svära på att Israelvännernas välvillighet blir avgörande i det läget. Och kanske gör Finland så mycket intryck att även tittarna öser poäng över dem, nästan lika mycket som över Israel? I så fall har de grejat det.

Sedan har jag ju inte ens nämnt vilka andra länder som skulle kunna blanda sig i striden om förstaplatsen om det nu blir en mer skrällartad omröstning. En tvekamp mellan de två blåvita länderna Finland och Israel behöver väl inte vara det enda alternativet?
Nej visst, Frankrike kan också ha en chans, även om jag för min del tror att tittarna sviker dem. Australien kan de möjligen uppmärksamma lite mer. Rumänien har börjat framstå som en riktig dark horse och en favorit inte bara hos mig själv; i det numret finns något som kan tilltala både tittare och jury, och det verkar ju ganska lovande. Även Danmark kan ha en liknande fördel. Grekland får vi inte glömma bort heller, fast där har jag väldigt svårt att tro att juryerna skulle kunna sätta dem någon annanstans än långt ner, och då blir det väl svårt att nå riktigt högt.

Mitt tips på topp fem i finalen blir i slutändan att Danmark kommer femma, Australien fyra, Rumänien trea … och som jag sade så är det sedan 50-50, allt beror på vad man själv tror blir utslagsgivande, men jo, Finland kommer tvåa och Israel vinner. Det tror jag faktiskt ändå i slutändan. Vad det får för betydelse för tävlingens framtid tar vi senare.
Botten av resultatet är lättare att tippa: där är det redan nu uppenbart att värdlandet Österrike och hopplösa Storbritannien spexar på fel sätt och blir så gott som poänglösa, och tillsammans med Tyskland (som ingen någonsin kommer ihåg) bildar dessa en bottentrio. Jag tror det blir Storbritannien som kammar hem en jumboplats till.
Sverige kommer att placera sig på den vänstra halvan av poängtavlan, men rätt långt ner på den halvan. Typ tionde plats eller något. Man får som svensk vara tacksam så länge Felicias röst håller någorlunda (fast å andra sidan är det så mycket lead dub på hennes sång att det kanske inte spelar någon roll hur hes hon är).
Mina egna personliga favoriter är nog Rumänien, Moldavien och Norge, men jag räknar inte med vinst för någon av dem. Och de är inte så där övermåttan stora som favoriter heller. Det är ett ganska blekt år.
Men blekt eller inte så räkna ändå med att jag ska sitta vid TV:n.

Efter ESC-semifinal 2 – småsegt, svårtippat, men en onödigt kritisk kommentator

Där var den andra showen också över. Och precis i enlighet med mitt förhandsintryck när jag lyssnat på låtarna så kändes detta som ett mycket mer sömngivande startfält än det i tisdags. Stundtals en enda racka av storvulna balladliknande nummer.
Jag får också hålla med om att programlederiet och produktionen lämnade en del övrigt att önska – men det hindrar inte att jag nu började reta mig rätt ordentligt på Edvard af Silléns kommentarer till det hela. Han lät spydig i tisdags och nu var han direkt nedlåtande, vilket ändå känns orättvist … alla Eurovision-arrangemang behöver inte vara stöpta i hans egen svenska form hela tiden (vem vet, många i andra delar av Europa kanske uppskattade österrikarnas insatser och deras humor?) och Edvard är inte själv alltid i toppform på att skriva programmanus och pausnummer. Framför allt kan han ju ta och se över sina egna faktafel som kommentator innan han klagar på andra. Jag hörde att han nu när han rabblade statistik sade minst två årtal som jag direkt kunde säga var fel, och så påstod han att Albanien inte var i final förra året, vilket de definitivt var. Så det är nog snarare han som ska skärpa sig, mer än österrikisk TV.
Man kan förresten också observera en intressant positiv detalj om årets ESC-produktion, och det är att den är mer tydligt hbtqi+-vänlig än någonsin (om det nu är Österrikes förtjänst eller inte). Efter inledningssekvensen från i tisdags med gayparet som följde Eurovision genom decennierna kom nu ett helt statistikinslag om hbtqi+ i tävlingen – tillräckligt för att få Turkiet ännu mindre benägna att komma tillbaka till ESC kan man säga, och även tillräckligt för att få konservativa föräldrar med ”don’t say gay”-inställning att generat skruva på sig och säga åt barnen att gå och lägga sig när de började fråga ”vad pratar de om nu?” Det är ett mer tydligt ställningstagande och normalisering av detta i rutan än det varit tidigare, och det ska väl årets produktion snarast ha credd för.

Nåväl. Jag kanske mer ska koncentrera mig på hur det faktiskt gick och vilka som gick till final till slut. Svårtippat var det ju – på så vis var det också en underhållande deltävling – och det blev inte lättare att tippa under sändningens gång heller utan man blev snarare ännu mer förvirrad då. Vilket märks på att jag i mitt tips i sista minuten bytte ut mina tippade finalister Tjeckien och Malta mot Albanien och Lettland: i det senare fallet var jag ute och cyklade och det gjorde att jag fick ett rätt mindre, men om man ser till hur jag faktiskt tippade här på bloggen från början så fick jag nio rätt (åtta i det slutliga) och det får man väl ändå säga var ganska bra jobbat.
Problemet var ju att förutsäga vilka av alla juryvänliga och finstämda bidrag som skulle ta sig igenom, men det blev alltså både Tjeckien, Malta och Albanien som klarade av det till slut, tillsammans med andra i samma fack som Australien och Ukraina. Sällskap från det mer medryckande hållet fick de av inledande Bulgarien, avslutande Norge och det mittersta medelhavsbelägna Cypern, och så kom givetvis favoriterna Danmark och Rumänien med, som i hög grad spelade i egna ligor.
Sämre gick det för Armenien, som också hade fart och fläkt (och som jag diggade för deras spontanitet) men som inte verkade få fördel av den kontrasten lika mycket som Bulgarien och Norge. Azerbajdzjan var tok-generiska, ingen överraskning att de åkte ut igen, och Lettland var bättre än väntat i rutan men det räckte ändå inte. Och som jag anade så kom både Luxemburg och Schweiz också bort i mängden, Schweiz snöpligt nog efter att ha varit värdland förra året (men deras resultat går upp och ner som schweiziska alper).
För Luxemburg var det nu första gången sedan deras comeback 2024 som de missade finalen, och därmed står Ukraina åter igen på alla sätt ensamma som det enda land som aldrig misslyckats i en semifinal. Hoppas bara inte Luxemburg tappar sugen och får för sig att på nytt hoppa av ESC i trettio år (de blev ju sura häromveckan när Finland fick tillåtelse att spela fiol live samtidigt som Luxemburg inte själva fick – låt vara att de faktiskt inte frågade).
På det hela taget kan startnumren ha haft en viss betydelse i det jämntjocka startfältet, för den här gången gick det alldeles uppenbart bättre för dem som sjöng sent i startordningen: bidrag 10–15 gick samtliga till final, medan fyra av de fem som misslyckades var från den tidiga halvan. Nog för att jag personligen tyckte att det var just mot slutet som det kändes som allra segast, men tittarna fick väl låtarna där i färskt minne åtminstone.
Själv hade jag som mina favoriter de upplivande Norge och Armenien (även om de alltså inte båda lyckades ta sig vidare), samt Rumänien, vars ”Choke Me” växer mer och mer. Om låten sedan handlar om strypsex intresserar mig inte nämnvärt faktiskt, den är cool alldeles oavsett.
Geografiskt innebar torsdagsresultatet att Norden fick full pott i finalmedverkan – med undantag för Island som ju håller sig borta frivilligt – och det är kanske inte så konstigt heller, för både Sverige, Norge, Danmark och Finland är relativt starka i år. De tre länderna i Kaukasus är nu däremot inte alls med i finalen någon av dem (när hände det sist månntro?) och finalländerna är därmed mer tydligt förskjutna mot Centraleuropa, det ser man om man tittar på kartan. Men åter igen var det 50-50-fördelning mellan ”öst” och ”väst” bland kvällens finalister. Däremot hade de huvudsakligen engelskspråkiga bidragen lite mer framgång nu än i tisdagens semifinal, även om Danmarks avancemang och uppenbara popularitet tyder på att det inte är någon ny engelskspråkig likriktning i sikte på länge än.
Jämför man sedan det nu färdiga finalstartfältet 2026 med det förra året så är det nio stycken länder som ska vara med nu som inte var det förra året, och tio från i fjol som försvunnit. Det beror nu visserligen på att flera stycken hoppat av tävlingen och att andra kommit tillbaka (både Moldavien, Bulgarien och Rumänien fixade ju finalbiljetter nu vid sin återkomst) men ändå, det är trevligt med nytt blod och att omväxling sker och att negativa trender bryts.

Jag känner att jag inte har så mycket annat att göra just nu än att observera statistiska faktorer och programledarskap, men jag återkommer inom kort med ett försök till genomgång inför finalen. Då ska jag bland annat försöka reda ut om Finland faktiskt tar hem det eller om alla sympatier för Israel får genomslag den här gången – och om det finns andra länder som kan kika fram ur buskarna och utmana.
Nu är det sovdags som gäller efter ännu en (trots allt) trevlig Eurovision-afton. På återseende!

Efter ESC-semifinal 1 – vissa räddades uppenbart av juryn, andra av tittarna

Då var vi igång då! 2026 års Eurovision har börjat, semifinal 1 är slutförd – och för svenska folket slutade den med lättnad, men för mig personligen med en viss besvikelse.
Ja, för Felicia tog sig ju till final trots trasiga glasögon (den detaljen tänkte jag då rakt inte på) och trots ett tidigt startnummer. Hon drunknade inte i mängden. Men däremot räckte inte min favorit Georgien riktigt till utan får åka hem i förtid, och det kändes ju surt, för jag är fortfarande väldigt svag för det där ”lalalalalalalalalaa keep me on reply OK” och tycker det är en uppmuntrande liten bit. Å andra sidan får jag medge att bidraget blev aningen för tamt i rutan: georgierna borde ha gjort lite mer show istället för att låta artisterna stå rakt upp och ner och försöka se ut som de gjorde i JESC 2008 (fast mer ”förvuxna”). Så det kanske inte var så konstigt att låten inte nådde fram.
Nog om detta, Georgien är uppenbarligen inte intressanta för någon annan än mig själv. Jag får vara nöjd med att en annan ”munter favorit”, nämligen Moldavien, klarade sig igenom – och så då med att Sverige fixade det, så att man åter igen slapp en svensk tittarstorm. Dessutom kan jag glädja mig åt att Serbien lyckades ordna hårdrocksrepresentationen i årets Eurovision.

Vissa av kvällens finalister var förstås väntade, som Finland och Israel. Finland gjorde onekligen ett starkt intryck: Linda Lampenius spelar fiol som en gudinna (eller rättare sagt, hon spelar som en gudinna skulle ha gjort om det funnits någon) och då blev det övertygande trots att själva låten fortfarande inte är speciellt märkvärdig. Israel säger jag inte mycket om just nu, det får vänta tills efter finalen då vi har slutgiltigt facit, men man kan ju onekligen undra hur många tittarröster landet egentligen fick.
Tittarna hjälpte säkerligen också till när det gällde Moldavien och Grekland, det är jag övertygad om. Grekland ytterst oförtjänt, jag tyckte de nästan var allra sämst i kväll … enbart trams och inget annat, och jag kan inte för mitt liv begripa att de är så högt tippade. Men lite fjanteri i rutan räcker uppenbarligen för att få en massa tittarröster.
Juryn kom nog å andra sidan till undsättning för andra länder, i synnerhet Kroatien, Polen och Litauen (även om ett och annat av dem nog kan ha fått vissa tittarpoäng också). Jag gissar förstås lite här men det känns ganska troligt att det var så det var. När det gällde Litauens nummer med silverfärgad statysångare tyckte jag mig höra en del sur och överpompös sång från statyn i fråga, men märkligt nog brukar sådant inte spela någon roll för juryn så länge sången i fråga är tillräckligt svulstig och låten i sig är som ett klassiskt verk, och så var det nu också. Jag är inte förvånad över Litauens finalplats och inte heller över Polens – juryerna älskar gospel. Kroatien hade jag som bekant inte med i mitt tips, men i sändning var det numret tillräckligt bra och visuellt intressant för att jag skulle justera det tipset och byta in Kroatien som finalist istället för Portugal (för Portugal var sömngivande och inget annat). Tack vare detta fick jag till slut nio rätt: åtta om det är ursprungstipset här på bloggen som räknas.
Det enda land som jag då ofrånkomligen hade fel på var Belgien, som snodde åt sig en finalplats inför mina förvånade ögon (istället för Georgien som jag önsketänkande tippat på). Vad Belgien hade för speciellt som gjorde dem förtjänta av att gå vidare förstår jag lika lite som varför Grekland är favorittippade. Men för all del, det var några år sedan de var i final sist, så man får väl glädjas åt den saken.

Sammanfattningsvis blev det alltså Portugal, Georgien, Montenegro, Estland och San Marino som lämnade oss i kväll och får åka hem och slicka såren. Förutom Georgien kan man ju där framför allt beklaga Montenegro, som gjorde ett ambitiöst försök men det höll mycket riktigt inte (numret blev mest bara argt och skrikigt på något sätt), och för San Marino kan man konstatera att det inte håller i längden att ta in tidigare deltagare i kombination med avdankade 80-talsprofiler. Tyvärr, Boy George, men det hela kändes faktiskt precis så chanslöst som det sedan visade sig vara. Estlands misslyckande visar för sin del hur varierande Eurovision kan vara, då ju landet kom trea förra året – en stor framgång ett år kan raskt förbytas i rent fiasko året därpå, och det är bra dynamik att det är så. Det är förstås lite tråkigare när ett och samma land går på pumpen flera gånger i rad, vilket Montenegro och San Marino har en tendens att göra. Hoppas de inte ger upp.

Annars är det väl inte så mycket att säga om finalisterna rent statistiskt. Det blev fem från den västeuropeiska kultursfären (dit man väl får räkna Israel och Grekland) och likaledes fem från den östeuropeiska, så där är det jämn fördelning. Norden har hittills full pott, Balkanregionen har det också börjat ganska bra för. Fem gick till final från första halvan och fem från den andra. Sju av tio bidrag var helt eller delvis på landets eget språk. Varsågoda att dra era egna slutsatser av det.
Beträffande själva programmet så var det väl ungefär som det brukar, även om jag störde mig en aning på den manlige programledarparten som mest liknade någon sorts urballad vidlyftig österrikisk Robert Gustafsson. Det där pausnumret om ”Austria/Australia” kändes också alldeles för långvarigt och omotiverat. Men i övrigt flöt det mesta på och man fick in den stämning det ska var, något så när. Tråkigt att höra diverse skrikanden under Israels bidrag, men som sagt, Israel pratar vi om en annan gång. (Förutom att jag alltjämt tycker deras låt i år är tämligen tråkig.)
Det var nog allt så länge – nu ser vi fram emot torsdagen och nästa semi, där jag verkligen inte räknar med att få så mycket som nio rätt, så svårtippat som det är där. Men kul ska det bli att titta på den också. På återseende!

P.S. Det var verkligen skönt att man nu återgick till att ropa upp finalisterna på vanligt sätt, istället för att köra en split screen mellan tre utvalda länder varje gång. Det fick räcka att testa den varianten förra året – nu håller vi oss till det gamla vanliga tycker jag!

Semifinal 2 i ESC 2026: omdömen och snabbtips

Hallå igen! Då har vi kommit fram till semifinal två, som äger rum torsdagen den 14 maj.
Som jag redan sagt så kännetecknas den semifinalen i ännu högre grad av att här finns många länder som lagt en väldig omsorg på att få till låtar som ska vara snyggt uppbyggda och framföras med imponerande röstresurser – allt för att få juryerna att smälta, så som de gjorde för schweiziska Nemo 2024 och österrikiske JJ 2025. Länder som använder den taktiken är t.ex. Ukraina, Australien, Tjeckien, Lettland och Rumänien – för att inte tala om Frankrike, som är ett av de direktkvalificerade länder som också framträder denna kväll. Det är onekligen så man efter ett tag börjar sucka att jaha, nu kommer det ytterligare en operastämma. Men mot detta kontrasterar länder som Armenien, Norge och Bulgarien, som kommer med mer uppsluppna galenskaper. Vissa bidrag är för den delen också lite mittemellan.
Av de formella favoriterna är det fler som återfinns i den här semifinalen (även om den allra största favoriten Finland var i den första) och den anses därför vara den bättre semin, men jag håller nog inte riktigt med, det känns lite segare här. Dock finns det ljusglimtar. Här följer mina omdömen (klicka på landets namn så kommer klippet upp).

1. BULGARIEN – ”Bangaranga”, Dara.
Precis som i semifinal ett börjar vi med ett land som återkommer efter att ha varit borta ett litet tag, och som kör på det uppsluppna och fartiga spåret. Dock är Bulgarien inte fullt så medryckande som Moldavien i semi ett, det ska erkännas, och det här känns också mer ”plastigt” och gjort enligt ett välbekant mönster: en artist i form av en tidigare X-Factor-vinnare och en låt av ett internationellt team. Låten är i hög grad (även om det även finns en sådan där sydosteuropeisk tuta med också) uppbyggd kring det där enerverande, loopade ”bangaranga”, som jag inte vet vad det ska betyda men om det har något att göra med att låten är en ”banger” så stämmer det på sätt och vis. Fast inte i någon vidare positiv bemärkelse.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. AZERBAJDZJAN – ”Just Go”, Jiva.
Azerbajdzjan är just nu inne i en avgrundsdjup svacka, de har bara fått dåliga placeringar sedan de slutade ta svensk hjälp med sina bidrag, och det är inte mycket som tyder på att det går bättre i år. Det är inget alternativrockband de skickar den här gången utan en sångerska med en vemodig göra-slut-ballad, men den balladen är väldigt mycket efter standardsnitt (förutom text på azerbajdzjanska i sticket och något blåsinstrument från hemlandet) och så har hon fått den undanskymda startpositionen två och gör inget intryck alls. Tycker i alla fall inte jag spontant. Fast man vet ju aldrig … ibland kan vissa lågtempolåtar i precis den här stilen faktiskt sticka upp näsan och ta en finalplats, och på sätt och vis unnar jag Azerbajdzjan det när de nu faktiskt försöker med inhemska förmågor både bland artister och låtskrivare.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. RUMÄNIEN – ”Choke Me”, Alexandra Căpitănescu.
Det krävdes några lyssningar, men nu börjar jag gilla den här mer och mer. Rumänien är ytterligare ett land som gör comeback efter att ha varit borta ett litet tag, och det är inte utan energi som de gör sitt nya intåg. Den börjar som en elektropoplåt men blir sedan mer av ett rocknummer, särskilt i refrängen, där de distade gitarrerna kommer in och sångerskan glänser med en riktigt rivig stämma som hon dessutom börjar göra snygga operaskutt med. Synd bara att det är fler länder än Rumänien som gör på just det sättet i år och låter sina artister visa upp sin vokalistiska skicklighet (inspirerade av förra årets vinnare). Med mindre sådan konkurrens hade Alexandra kunnat gå riktigt långt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

4. LUXEMBURG – ”Mother Nature”, Eva Marija.
Slovenien är ju inte med i år eftersom de bojkottar, men de är representerade ändå eftersom Luxemburgs sångerska har slovenskt påbrå – även om hon är uppvuxen i Luxemburg. Det hon framför allt utmärker sig för är dock att hon under den sista minuten av sin låt får en fiol i handen och börjar spela på den (så Finland är inte ensamma om den saken). Och texten är som synes något slags naturhyllning. Det hela är rart och trevligt, men samtidigt ganska anonymt … det enda man kommer ihåg låten för i övrigt är det pizzicatoliknande riffet som framför allt hörs i inledningen (kommer det också från en fiol)?
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

5. TJECKIEN – ”Crossroads”, Daniel Zizka.
Ett annat bidrag som alldeles uppenbart har observerat hur vinnarlåten lät förra året – här ska det demonstrativt visas upp musikalitet och smak! Det börjar mycket stillsamt och andäktigt, med ett ljuvt arrangemang och vackra harmonier, och om det hade fortsatt så (eller möjligen bara ökat lite grann) så hade jag varit mycket belåten. Men tyvärr stegras det för mycket till en alltför melodramatisk, hejdundrande final där sångaren Daniel glider upp till de allra högsta höjderna, och även om det är beundransvärt gjort så suckar jag åt att det känns så föga originellt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Tjeckien framträder en av de direktkvalificerade:

FRANKRIKE – ”Regarde!”, Monroe.
En blott 17-årig klassiskt skolad mormonsk amerikansk-fransyska uppväxt i Utah är den som representerar Frankrike i år, och visst, nu blir det seriöst och proffsigt igen. Den här gången är låten ett slags kombination av gammal fransk schlager (den sorten vi har hört förut) och mer storslagen opera. Man kan inte ifrågasätta skickligheten, men precis som med Tjeckien blir jag helt enkelt bara mätt på dessa röstuppvisningar och undrar mest bara hur jurygrupperna egentligen kommer att bete sig i år när de har så mycket ”kvalitetsmusik” att välja på. Det kan bli en slutstrid mellan Frankrike och Finland sägs det … ja, vi får se, jag känner mig inte säker på något, förutom på att detta från Frankrike känns over-the-top för mig.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

6. ARMENIEN – ”Paloma Rumba”, Simón.
Kontrasten mot seriösa och professionella Frankrike är våldsam när Armenien kommer in med en mycket enkel, kort och koncis (inte mer än två en halv minut), infantil folklore-and-rock’n’roll-låt: på sätt och vis lika nonsensaktigt som Bulgariens ”Bangaranga” men mer frigjort kan man säga. Här är ambitionen verkligen bara att rocka loss och ha kul – ”rock this!” som sångaren Simón också utbrister då och då – och det är repetitivt och låten bygger mest bara på ett enda monotont riff och det är inte mycket till text, och så finns det med en syntetisk barnkör också som sjunger ”la-la-la-la-la”. Men i valet mellan Armeniens barnsligheter och Frankrike (och de andra beräknande bidragen som ska locka juryröster) så vet jag vad jag gillar mest. Vi behöver bli urballade ibland också i Eurovision och bara leva lite rock’n’roll, och detta har en spontanitet som smittar.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

7. SCHWEIZ – ”Alice”, Veronica Fusaro.
Egentligen är det sådant här man vill se mer av i Eurovision: en låt med enbart kvinnliga upphovspersoner, varav en är artisten själv, en indie-singer-songwriter som till på köpet sjunger om våld i nära relationer (är Alice en anspelning på The Lost Flowers of Alice Hart?). Ja, det är viktiga grejer, och låten är väl egentligen inte helt oäven med sin tydliga 6/8-takt som ger en känsla av 1950-tal, vilket man sedan har lagt rockinslag över så det har blivit modernare. Men jag får känslan av att det här är en låt som kommit till mer för textens skull än musikens. Risken finns också att publiken inte uppfattar tanken bakom och då drunknar numret i mängden.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. CYPERN – ”Jalla”, Antigoni.
Nej, här är det inte fråga om det välkända arabiska ordet ”jalla”, skynda (internationellt sett stavas det snarare ”yalla”), utan ett grekiskt ord som betyder ”mera” och som här uttalas på cypriotiskt sätt, ”dzjalla”. Ja, oavsett dialekt så är det ingen tvekan om att det är den grekisk-cypriotiska världen vi befinner oss i, för det är precis den rytmen och bozouki och dansa på bordet och ett och annat ”opa!” som slinker in också. Tolva från Grekland blir det direkt (och det brukar det ju bli). Men helt glatt är det inte utan det finns allt ett visst vemod i det hela, och det kanske inte är bara därför men det känns som festen i det stora hela blir lite avslagen. Cypern ramlar liksom ner från bordet mitt i alltihop.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Cypern framträder en av de direktkvalificerade:

ÖSTERRIKE – ”Tanzschein”, Cosmó.
Det är alldeles uppenbart att värdlandet Österrike inte vill arrangera Eurovision två år i rad. För att undvika det tar de till ett grepp som också ibland har varit deras signum i tävlingen, nämligen att driva med oss. ”Tanzschein” betyder ungefär ”dans-körkort”, men texten handlar snarare om safari med diverse vilda djur, som Simon & Garfunkels ”At The Zoo” fast tramsigare … ja, allra mest får jag förstås associationer till Tyskarna från Lund. Komik är det i alla fall, absolut inget annat, och Österrike lär väl få några poäng från Tyskland så att det inte blir en pinsam nolla, men långt ner kommer de att hamna.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

9. LETTLAND – ”Ēnā”, Atvara.
Uppmuntrade av förra årets relativa framgång med avancerad kvinnlig vokalgrupp på lettiska prövar Lettland det egna språket även i år, fast denna gång skickar man istället en enda sångerska och en lugnare låt. Det börjar lovande och låter stundtals väldigt vackert, med Atvaras spröda och klagande röst i den första refrängen. Men tyvärr faller även letterna i den alltför välbekanta fällan att skruva upp för mycket efter ett tag, så att det bara blir pompöst tråkigt – inte minst för att det (som jag redan sagt) finns ett antal andra i årets Eurovision som gör samma sak.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. DANMARK – ”Før vi går hjem”, Søren Torpegaard Lund.
Som synes sjunger Danmark på danska i år, vilket de inte gör så ofta och sist de försökte (2021) blev det flopp. Nu däremot verkar många tro att det kan gå bra för landet, trots språket, för det här är en låt som känns som väldigt tidsenlig pop (och texten framstår också som väldigt modern poppoesi när jag läser den, även om det naturligtvis inte är någon annan än danskarna själva som kommer att uppfatta vad som sjunges 😊). Och här finns en viss suggestivitet och karisma hos sångaren. Likväl blir jag personligen inte så såld på det här, det känns som många låtar jag hört förr, och refrängen är för tam och det där syntknattret i verserna är direkt kopierat från Loreens ”Tattoo”.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

11. AUSTRALIEN – ”Eclipse”, Delta Goodrem.
I det här partiet av startfältet kommer flera högt tippade länder efter varandra: härnäst har vi Australien, som omedelbart seglade upp i oddsen när det meddelades att det var Delta Goodrem som skulle representera dem. Hon är tydligen något av en världsstjärna från ”down under” (jag får pinsamt nog medge att jag själv inte hört talas om henne) och varje gång det är en ”riktig artist” med i Eurovision blir det ju ett väldigt ståhej. Men hysterin lade sig en aning när man väl fick höra låten, för ärligt talat – det är inget märkvärdigt med den alls. Faktum är att det inte ens går att placera den som ballad eller upptempo, då den har både-och, och för mig blir detta bara ”meh”-radiopop utan gnista, trots en bra sånginsats. Stjärnstatus är bara en etikett och inget annat: vad som är bra musik avgörs av så många andra faktorer också.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

12. UKRAINA – ”Ridnym”, Leléka.
Något är fel med Eurovision när till och med Ukraina missar att göra intryck … de brukar ju alltid vara bland de bästa, men i år har jag, de gånger jag lyssnat igenom bidragen, tänkt ”vänta nu, vilket land är det här nu då, javisstja det var ju Ukraina”. Egentligen följer de sitt vanliga mönster, med en låt som är lite engelska och lite ukrainska, och med en aning folklore här och där i produktionen. Men det är inte lika utpräglat nu, utan det här är mer en filmlåtsliknande ballad som trots att refrängmelodislingan är vacker känns mer som bakgrundsmusik. När sedan Leléka mot slutet av låten sjunger ett långt, lååångt glissando upp mot allt högre operahöjder så gäspar jag igen åt att det är ännu ett land som vill impa på jurygruppernas musikexperter.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Ukraina framträder en av de direktkvalificerade:

STORBRITANNIEN – ”Eins, Zwei, Drei”, Look Mum No Computer.
Nej då, när Storbritannien är i farten är det ingen fara för att det ska bli seriöst … I år har de fått tag i något slags youtuber (det är väl bara i de sammanhangen man kan kalla sig för Look Mum No Computer) som tydligen ändå är en viss profil ute i cyberrymden, där han experimenterar med att göra elektromusik med gammal vintage-utrustning. Hur det brukar låta i vanliga fall vet jag inte, men här har han (med hjälp av internationella proffs, irriterande nog) fått till en imbecill dänga som mest framstår som något slags internt brittiskt skämt, framfört på ett gastande sätt på frän engelsk dialekt. Visst kan jag roas av det, låten är lite av en öronmask också och Storbritannien ska ha credd för ett originellt försök, men många kommer nog att missa den eventuella poängen.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

13. ALBANIEN – ”Nân”, Alis.
Många tycker nog det är tur att förinspelad bakgrundssång är tillåten i Eurovision numera – det har Albanien också sannerligen utnyttjat, då de vräker på med stor maffig kör (så att det mer låter som sextio personer än sex) redan i början av sin låt. Det fortsätter sedan i samma stil med en ständig körkuliss bakom sångaren. Och det är tur att den finns där, för något annat vettigt består bidraget egentligen inte av, även om Alis också själv tar i allt vad han orkar. Konsten att göra väldigt mycket av väldigt lite och sedan ändå missa att göra intryck.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. MALTA – ”Bella”, Aidan.
Åhå, blir det 40-talsstil nu helt plötsligt? Det låter i alla fall så i början av låten, lite som Portugals odödliga vinnare ”Amar pelos dois” 2017, och jag vaggas med av denna gammalmodiga stämning (i positiv bemärkelse). Men tyvärr varar inte magin så länge, för det börjar snart kännas tjatigt och pratigt och sångaren sätter igång att upprepa sitt ”bella bella bella” på ungefär samma sätt som när Caroline af Ugglas sjöng ”Snälla snälla” fast sämre. När produktionen sedan sväller till mot slutet tappar jag alldeles definitivt fokus.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. NORGE – ”Ya Ya Ya”, Jonas Lovv.
Grannländerna Finland och Danmark har det ju varit snack om under försäsongen, men däremot inte om Norge, så när jag skulle lyssna på det norska bidraget hade jag inga förväntningar. Men jag blev glatt överraskad – norrmännen är på precis samma bekymmerslösa spår som Armenien och kommer i år med en enkel liten rocklåt, som nog kan sägas vara precis så simpel som dess titel antyder, men som likväl är en trallvänlig sak som livar upp och sätter sig ordentligt på hjärnan. När den nu också får gå sist ut i sin semifinal så blir den en välbehövlig energikick efter alla mediokra låtar som föregått den. Oseriöst tycker kanske en del att det är (och det är väl därför entusiasmen varit så låg) men jag tycker den funkar, det är möjligt att den rentav skräller sig upp högt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Det var alla. Som ni nog märkte har jag på frågan om finalavancemang skrivit ”kanske” för ovanligt många av de här låtarna, och faktiskt inte ”nej” på någon alls, och det säger en del om hur svårt det är att tippa denna semi. Jag känner mig bara säker på Danmark, Rumänien och Ukraina som finalister – ja, och så på Norge också, mest för att de är sist ut och sticker ut så mycket. Ukraina är ju också svåra att tippa emot om man säger så, och Danmark och Rumänien verkar stabila.
I övrigt är det förfärligt svårt, och det beror naturligtvis på att man inte vet vilka av alla dessa juryvänliga låtar som faktiskt kommer att lyckas tilltala juryn – det är ju liksom inte rimligt att alla kommer att göra det. Plus att det är minst lika oförutsägbart vad tittarna ska tycka och i hur hög grad deras och juryns poäng väger upp eller neutraliserar varandra.
Men Azerbajdzjan borde faktiskt inte ha så mycket att hämta, de får förmodligen ganska lite av tittarna och inte tillräckligt av juryn för att väga upp det. Dem utesluter jag. Även Schweiz och Luxemburg känns som de kan gå lite under radarn, med tidiga startnummer och budskap som kanske inte helt når fram. Sedan har vi svåra fall som Tjeckien och Lettland, som jag misstänker nog är i viss mån beroende av juryn för att få tillräckligt med poäng – och det är inte säkert att juryn hörsammar dem, de kan eventuellt ha fullt upp med att ösa poäng över Australien, Rumänien eller Danmark.
Andra ytterligt svårbedömda länder är Albanien och Malta (sena startpositioner men inte direkt minnesvärda), och även Bulgarien och Cypern. Och så kommer Armenien mitt i allt, kommer juryn att avsky dem och är Norge en för svår konkurrent för dem?
Det känns i slutändan som jag mest bara chansar och slumpar det här, men jag tror som sagt att Azerbajdzjan, Schweiz och Luxemburg får lämna oss (Luxemburg i så fall för första gången sedan de gjorde comeback i tävlingen 2024) och att det blir Lettland och Albanien som gör dem sällskap. De sistnämnda två är juryvänliga men inte tillräckligt mycket, det blir nog det som avgör.
Då får vi fram en finalistlista bestående av Bulgarien, Rumänien, Tjeckien, Armenien, Cypern, Danmark, Australien, Ukraina, Malta, Norge. Ja, det är kanske en lämplig avvägning med alla de faktorer som kan spela in.
Jag har i övrigt inte så mycket mer att säga, utan det är lika bra att vänta in programmet och se hur det går. På sätt och vis skulle man lika gärna kunna lotta resultatet … och en sak jag ändå är rätt säker på är att det kommer att bli väldigt spretigt och förmodligen stora kontraster mellan tittar- och juryrösterna. Men på ett sätt är det väl så det ska vara i ett spännande Eurovision.
Väl mött vid TV:n!

Min genomgång av semifinal 1

Semifinal 1 i ESC 2026: omdömen och snabbtips

Goddagens! Nu drar det ihop sig, tisdagen den 12 maj drar Eurovision Song Contest 2026 igång i den österrikiska huvudstaden Wien, med semifinal 1. Och i detta inlägg återfinner ni mina mer detaljerade omdömen om de enskilda låtarna i denna semifinal.
De båda deltävlingarna är kvalitetsmässigt ganska jämna i år, men jag skulle nog ändå säga att det är den här som är snäppet bättre och även något intressantare att uppmärksamma. Delvis beror det på att det är här jag hittar mina två främsta personliga favoriter i Eurovision i år (Georgien och Moldavien), men det är ju också här vi har Sverige, och kraftigt förhandstippade Finland, och dessutom Israel som alltid drar uppmärksamheten till sig av olika skäl.
Hur kommer det att gå för alla dessa? Tja, eftersom det bara är femton länder som tävlar och tio av dem som går vidare så är det ju så att säga dubbelt så lätt att gå till final som att missa den, men ändå, det är fem länder som ska lämna oss och som vanligt är det inte så enkelt att gissa vilka.
Vi ger oss i alla fall i kast med mina omdömen. Som vanligt: det jag bedömer av låtarna är det jag hört på Spotify och sett på YouTube (mest det förstnämnda), på skalan 1 till 10, och om ni klickar på landets namn så kommer YouTube-klippet upp.

1. MOLDAVIEN – ”Viva, Moldova!”, Satoshi.
Det här är verkligen den perfekta låten att inleda hela kalaset med – det är Eurovision så det bara skriker om det (så att tittarna verkligen inte ska missa vad det är de råkat få in på TV:n) och dessutom är det arketypen av Moldavien i Eurovision. Moldaverna är tillbaka efter ett års uppehåll och de använder sitt typiska recept: uppsluppen glädje och lättsamhet och knas och Balkan-folklore, nu dessutom i en låt som rent konkret bjuder in resten av Europa till Moldavien och skulle kunna vara framtagen direkt av landets turistministerium. Jag rycks med, helt klart, och får lust att både åka till Moldavien och att rösta på dem. ”Welcome to Moldova – welcome to Eurovision!” Som om det skulle behöva sägas.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

2. SVERIGE – ”My System”, Felicia.
Va? Sverige med startnummer två? Nej, det hör inte till vanligheterna – det har inte hänt sedan man slutade lotta startordningen i ESC att producenterna har behandlat oss så. Och lite olycksbådande känns det ju, för nummer två brukar som bekant ofta tilldelas de tråkigare låtarna, de där som i bästa fall är dark horses och som är tänkta att dra ner tempot som kontrast efter en medryckande start. Det är nu också så att Felicia lite grann drabbas av den effekten – efter Moldaviens inledning framstår hon som rätt blek och tam, med ett intetsägande technodisconummer. Är det verkligen tamt på riktigt, och löper Sverige i så fall risk att missa finalen för att vi blir bortglömda? Ja, jag kan nog inte svära på att det går vägen, men ser man nyktert på det så har vi ändå en hyfsat stark låt med ett pulserande vemod och en övertygande sångerska och det borde räcka.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. KROATIEN – ”Andromeda”, Lelek.
I ännu högre grad än Sverige tror jag att Kroatien med sitt tidiga startnummer löper risk att komma bort. Det är visserligen ett bidrag i en stil som har förekommit tidigare i Eurovision och som ibland har funkat bra, nämligen typisk östeuropeisk ”gäll damkörsång” – senast förra året gjorde Lettland hyggligt bra ifrån sig med det, och även Ukraina och Polen har testat liknande. Men även om det låter proffsigt och låten samtidigt dundrar på mörkt och dramatiskt, med en lite sagoaktig ton så där, så kan det nog ändå gå många förbi för det är liksom inget man kommer ihåg.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. GREKLAND – ”Ferto”, Akylas.
Det jag framför allt tänker om den här låten är att den är en grekisk ”Gangnam Style”: stundtals är den konkret lik denna världsplåga. Och sedan kan jag inte tänka så mycket mer, jag fastnar liksom vid att den är enfaldig och enerverande på ungefär samma sätt. Man kan väl uppskatta att den är på grekiska och att det även kommer in lite snurrande grekiska instrument här och där, men nej, det hjälper inte. Av de låtar som är mer ”tittarfriande” i år är det denna som är högst tippad, och jag kan för all del tänka mig att en del gillar det, men hos mig ligger den inte speciellt högt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

5. PORTUGAL – ”Rosa”, Bandidos do Cante.
Eurovision vore väl inte Eurovision om inte Portugal som vanligt stack emellan med något som är helt utan kontakt med resten av Europa. Här är det en grupp herrar, ”Sångbanditerna”, som sjunger långsamt och värdigt i kör, i en låt som till på köpet börjar med ett långt parti som enbart är a cappella. Den portugisiska fadon är inte jättetydlig men finns med som influens, som det brukar vara. Själv gäspar jag ganska mycket åt detta, men det är svårtippat, för det har hänt fler än en gång att Portugal varit just så här såsiga men ändå lyckats gå till final med sina sömnpiller, kanske för att de jämt är så annorlunda.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. GEORGIEN – ”On Replay”, Bzikebi.
Nu blir det däremot fart på mig! Gruppen Bzikebi deltog som tioåringar för Georgien i Junior Eurovision Song Contest 2008, och då vann de, med en surrig låt på tema bin och mer eller mindre utklädda till bin också. Inte för att jag har något som helst intresse för JESC, men just detta uppfattade jag faktiskt när det begav sig. Nu har de små bina vuxit till sig och vill vara med bland de stora – ungefär som om A-Teens skulle vilja vara med i Melodifestivalen. Eller vänta nu … det var de ju också … 😊 ja, hur som helst så förväntade jag mig inga underverk av en grupp med den bakgrunden, men jag har blivit riktigt positivt överraskad av Bzikebi och 2026 års georgiska bidrag. Precis som bl.a. Moldavien är det ett fartigt och medryckande nummer, och dansvänligt, fast med en mörkare ton i produktionen och en lätt kromatisk melodi som gör låten exotisk på ett lite mer spännande sätt. Framför allt är det refrängens snabba ”la-la-la-la-la-la-la-la-laa”-slinga (en mer uthärdlig variant av gruppens bi-drag från 2008) som behagfullt sätter sig. Ja, jag diggar Georgien kraftigt i år och har dem som min allra största favorit – och det händer inte ofta. Hoppas, hoppas att det blir final och en framskjuten placering där.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:

ITALIEN – ”Per sempre si”, Sal Da Vinci.
Italien tar ett kraftigt steg tillbaka i tiden i år och parkerar i 70-talets disco, i samma stil som ”I Will Survive” och sådant. Jag är inte särskilt imponerad utan tycker det känns daterat på ett negativt sätt … menlöst helt enkelt, och så är det en alltför pladdrig text som mest bara distraherar (något som märkligt nog ofta är fallet med de italienska bidragen därifrån Sanremo). Om detta hade tävlat för San Marino så hade Europa hånskrattat och de hade kommit sist. Nu är det Italien och dem ska man aldrig underskatta, det är möjligt att de får till det på scen, men spontant är det alltså inget för mig.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

7. FINLAND – ”Liekinheitin”, Linda Lampenius & Pete Parkkonen.
Här har vi då det bidrag som är mest favorittippat i år – och till detta ställer jag mig ytterst frågande. Finland? Favorit? Skulle Finland kunna charma jurygrupperna så mycket att de lyfter upp sig över Israel som utan tvekan kommer att få flest tittarröster? Finland? Röster från juryn? Med en låt på finska? Nej, aldrig på tiden. Sådant händer inte, det blir ett präktigt favoritfall det här. Det som lett så många in i villfarelsen är väl (förutom Linda Lampenius överdrivna stjärnstatus) att ”Liekinheitin” är ett praktfullt nummer med klassiska influenser precis som de senaste två årens ESC-vinnare. Jag kan själv sträcka mig så långt som att jag tycker fiolinslagen är tjusiga – nu får ju Linda till och med spela på riktigt, har det precis blivit bestämt – och att det är en kompetent låt, men samtidigt saknar den också den riktiga dynamiken (den har ju t.ex. ingen ordentlig avslutande refräng) och den är kort och gott ingen odödlig segrare. Till final går Finland, men de vinner inte.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

8. MONTENEGRO – ”Nova zora”, Tamara Živković.
Montenegro brukar ofta få kämpa i den här tävlingen: det är ju ett tämligen litet land utan jättemycket resurser för att få fram något vettigt, och det de får fram blir ofta oinspirerade balkanballader som är som gjorda för att komma i botten med. Därför är det glädjande att de nu i år har lyckats höja tempot och intensiteten – de sjunger alltjämt på det egna språket (delvis), men det här är en popdunkare med viss dramatik i de svulstiga körerna och en liten ”o-oh o-o-oh”-hook. Fortfarande är det inte säkert att det går hem, för låten är ändå inte riktigt vad den hade kunnat vara och nu har ju också Montenegro fått en otacksam startposition direkt efter upphaussade Finland. Men jag skulle unna dem en finalplats.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. ESTLAND – ”Too Epic To Be True”, Vanilla Ninja.
Här har vi ett återseende många år i efterhand. Tjejgruppen Vanilla Ninja – ett estniskt Sahara Hotnights – var med i Eurovision 2005 och jag minns att de var bland de bästa det året, med låten ”Cool Vibes”. Problemet var bara att det helt omotiverat var Schweiz de tävlade för och inte Estland. Nu däremot ställer ett återförenat Vanilla Ninja upp för hemlandets räkning, och låtskrivare är Sven Lõhmus som skrivit tidigare fantastiska estniska bidrag som ”Rändajad” (2009) och ”Rockefeller Street” (2011). Då kan det väl inte bli annat än bra nu? Mja … jo … det är väl inget större fel på låten, det är poprock och upptempo och som sagt Sahara Hotnights-vibbar, men samtidigt känns det som alla parter är trötta på något sätt och saknar den riktiga energin, och trots titeln blir det inte speciellt episkt. Det är ett sådant bidrag som ingen ogillar men som ingen heller röstar på.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

10. ISRAEL – ”Michelle”, Noam Bettan.
I år kommenterar jag inte de politiska spänningarna och konflikterna vidare – det får räcka med att säga att Israel garanterat blir bland de tre som får flest tittarröster i år också (sannolikt rentav allra flest), tack vare alla de tittare som häpet och belåtet konstaterar vid TV:n att det är ju allt bra förunderligt att just Israel råkar ha den bästa låten precis vartenda år. 😉 Jag som brukar försöka bedöma alla länder lika tycker för min del att Israel sänkt sig ett snäpp den här gången, jämfört med 2025 då de var näst bäst. Istället för en dramatisk vemodig ballad med undertoner av terrortragedi ger de sig detta år in på renodlad fransk amour i valstakt, och sångaren Noam sjunger också huvudsakligen på franska i låten (och lite på hebreiska och engelska). Han vet uppenbarligen vad han gör, men jag har börjat bli ganska trött på just den här sortens frankofila musik i Eurovision och för mig känns det ganska ointressant, oavsett vilket land det kommer från.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:

TYSKLAND – ”Fire”, Sarah Engels.
Slätstrukna Tyskland har detta år valt att vara slätstrukna på det sättet att de valt bidrag i en stil som vi ofta brukar höra från t.ex. Malta eller Cypern, och som dessa länder ibland haft framgång med, vilket väl är orsaken till att tyskarna söker influenser åt det hållet. Lätt exotiskt, rytmbaserat på ett visst Eurovision-aktigt sätt, och på scenen blir det säkerligen en show med mycket dans och en del eldsflammor (som ju också titeln antyder). Men ack, det är fortfarande … ja, precis, slätstruket, och ljummet istället för hett.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

11. BELGIEN – ”Dancing On The Ice”, Essyla.
När det gäller Belgien så försöker de rätt ofta vara pretentiösa, och skicka låtar som är lite djärva och ovanliga i sitt uttryck (även visuellt sett) men samtidigt ska fungera som kommersiella hits. Det går ärligt talat inte hem särskilt ofta, och det tror jag inte det gör nu heller. Svårt att säga vad det är för stil i den här låten egentligen, kanske kan den beskrivas som något slags funkaktig elektro, eventuellt med influenser av Billie Eilish om man är på riktigt snällt humör. Eller nej, inte det heller. Det är en sångerska och en låt som försöker vara allt på en gång och blir ingenting alls.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

12. LITAUEN – ”Sólo quiero más”, Lion Ceccah.
Den här låten börjar mycket vackert och intressant, med en sångare som är uppklädd och sminkad till staty (ungefär som i Mozarts Don Giovanni), och det är klassisk dramatik på ett vackert sätt – särskilt de där stråk-flöjtdrillarna en bit in i första versen. Men tyvärr blir det mycket tråkigare när refrängen tar vid, slängkappan åker av och det kommer in en omotiverad discorytm. I resten av låten ägnar jag mig sedan mest bara åt att observera hur många olika språk texten egentligen består av (jag tror det är sådär fem-sex stycken), något annat spännande finns inte att göra. Dock kan det kanske ändå bli final för Litauen och eventuellt även en hög placering där, för jag tror juryn uppskattar paketet och det är nog uträknat så också.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. SAN MARINO – ”Superstar”, Senhit.
San Marino brukar i Eurovision kännetecknas av att 1. de ofta representeras av en artist som redan representerat dem tidigare, och 2. de tar in någon helt omotiverad aktör i sina bidrag. I år blir det båda sakerna samtidigt. Senhit har sjungit för San Marino både 2011 och 2021, andra gången fick hon oväntat sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida, och när hon nu dyker upp en tredje gång så har hon slagit sig ihop med ingen mindre än den gamle androgyne 80-talsstjärnan Boy George (från Culture Club, ni vet, ”Do You Really Want To Hurt Me”). Om han verkligen kommer att vara med i Wien är emellertid oklart, men hans röst hörs i låten och numera får man ju ha förinspelad sång i ESC. Nåväl, vad kan jag säga om själva musiken då? Jo, låten som Senhit och i viss mån Boy George framför är en lite besynnerlig sak, där versen är rätt entonig funkdisco men det däremot i refrängen kommer in en massa fläskigt syntbrass i bästa 80-talsstil. Låtskrivare är (förutom artisterna själva) Anderz Wrethov och flera andra av de där typerna som brukar samlas på låtskrivarläger och skriva ESC-bidrag, och jag blir inte klok på om den här låten bara är en restprodukt från dem eller om den verkligen är skräddarsydd för San Marino som ett slags experiment. Oavsett vilket tycker jag att det som helhet är okej, men inte mer, och sannolikt chanslöst.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. POLEN – ”Pray”, Alicja.
”Pray” heter låten, den börjar också med ett textparti som låter som en bön, och framför allt finns ju gospelsoundet där så att den andliga miljön blir fullständig. En bit in i låten slår det över till mer modern RNB, med rappade partier, men i refrängen är det alltjämt gospelkörerna och sångerskans gudfruktiga wailande som dominerar. Är det här verkligen ett polskt bidrag? Låter snarare som något direkt från Georgia … och jag är inte helt säker på att Europa kommer att digga det, för det som låter alltför amerikaniserat når sällan framgång i den här tävlingen. Som helhet är dessutom låten alltför tråkig, även om Alicja förvisso sjunger bra.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. SERBIEN – ”Kraj mene”, Lavina.
Några låtar åt det mer rockiga hållet finns det i årets ESC, men det är från Serbien det dundrar, bullrar och vrålas som mest. Dock inte på något lättsmält sätt precis. Lavina är ett band som spelar progressiv rock, och det märks också på den avancerade (för att inte säga besynnerliga) harmoniken och tonaliteten i de framviskade verserna till deras låt. Refrängen är mer konventionell, och den dystra och svarta stämningen och tyngden (och kontrasten mot allt annat i startfältet) gör att jag gillar det här ganska skapligt. Det är i samma fack som andra ”riktiga” hårdrocksbidrag från senare år, som ungerska ”Viszlat nyar” från 2018 eller litauiska ”Tavo akys” från förra året.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Sammantaget är det här ett startfält med hyfsad variation, även om man (som jag redan sagt i ett tidigare inlägg) kan dela upp bidragen i två huvudgrupper: de som tydligt försöker charma juryn (bl.a. Finland, Israel, Litauen, Polen) och de som tydligt försöker charma tittarna (bl.a. Moldavien, Grekland, Georgien). Detta kommer dock att bli ännu tydligare i semifinal 2 på torsdag, kan jag förvarna om. Men det hela är intressant eftersom EBU just i år råkar ha återinfört juryn i semifinalerna: de senaste tre åren har det ju bara varit tittarröster där och jury först i finalen, men nu är det 50-50 mellan tittare och jury igen i samtliga omröstningar. Att tippa semifinalresultaten blir därför nu svårare igen, då det gäller att förutsäga vilka länder som charmar båda sidorna tillräckligt mycket, och det är ju ingen enkel sak eftersom bidragen ofta är inriktade på bara en av dem.
Om jag ska ge mig på ett tips, och börjar i ”fel” ände och försöker plocka fram dem som åker ut istället för dem som klarar sig, så tror jag att de länder som får lämna oss på tisdagskvällen blir Kroatien, Montenegro, Belgien, Estland och San Marino. Sedan finns det ytterligare några som är kraftigt hotade, nämligen Polen, Portugal, Moldavien och Georgien, men där har jag en viss föraning om att juryn kan bli räddningen för såväl Polen som Portugal (även om det kan hända att de skrapar ihop så det räcker även från tittarna) och att Moldavien och Georgien går hem lika mycket hos tittarna som de gör hos mig personligen och att det alltså inte gör något att juryn förmodligen dissar dem i hög grad. Säker är jag inte på detta, men det känns hyfsat troligt.
Jag känner mig däremot rätt säker på att Kroatien som sagt kommer bort i sin tidiga startposition, att Montenegro får en aning för lite poäng av både tittare och jury och därför snubblar på mållinjen, och att Belgien är alltför udda utan att vara särskilt ihågkomliga för det. Estland lutar jag åt att de kommer att göra ett alltför urvattnat intryck, och San Marino framstår nog som vanligt som alltför amatörmässiga, utan att kunna räddas av någon Boy George-faktor. (Minilandet brukar ju rätt ofta ha problem och på sin höjd slinka med till final då och då med rätt liten marginal, och i år går nog inte ens det.)
Mina tio finalister blir då Moldavien, Sverige, Grekland, Portugal, Georgien, Finland, Israel, Litauen, Polen, Serbien. Av dem är det vissa som känns objektivt självklara. Israel har numera en lika säker ständig finalplats som förr i tiden Ryssland. Finland pallar än så länge för favoritskapet, Grekland väcker viss uppmärksamhet och Litauen brukar klara sig för det mesta. Serbien går ut sist med sin tunga progressiva hårdrock och det har de nog en stor fördel av. Och jag skulle nog trots allt bli rätt förvånad om Sverige lyckades hamna under topp 10 av bara femton deltagare. Det skulle vara en anmärkningsvärd flopp i så fall, och jag tror om inte annat att juryn förhindrar floppen i fråga.
Stämmer mitt tips så innebär det för övrigt att det bland finalisterna blir övervikt på den tidigare halvan av startfältet. Men sådant kan hända, och den är också onekligen den starkare halvan – det är därför jag har varit lite orolig att Sverige inte klarar konkurrensen, men som sagt, det tror jag nu ändå att Felicia gör.
Vid elvatiden på kvällen den 12 maj vet vi hur det gick – och fortsätt gärna vid tillfälle med att läsa mina omdömen om bidragen i semifinal 2, två dagar senare.

Min genomgång av semifinal 2