Semifinal 2 i ESC 2026: omdömen och snabbtips

Hallå igen! Då har vi kommit fram till semifinal två, som äger rum torsdagen den 14 maj.
Som jag redan sagt så kännetecknas den semifinalen i ännu högre grad av att här finns många länder som lagt en väldig omsorg på att få till låtar som ska vara snyggt uppbyggda och framföras med imponerande röstresurser – allt för att få juryerna att smälta, så som de gjorde för schweiziska Nemo 2024 och österrikiske JJ 2025. Länder som använder den taktiken är t.ex. Ukraina, Australien, Tjeckien, Lettland och Rumänien – för att inte tala om Frankrike, som är ett av de direktkvalificerade länder som också framträder denna kväll. Det är onekligen så man efter ett tag börjar sucka att jaha, nu kommer det ytterligare en operastämma. Men mot detta kontrasterar länder som Armenien, Norge och Bulgarien, som kommer med mer uppsluppna galenskaper. Vissa bidrag är för den delen också lite mittemellan.
Av de formella favoriterna är det fler som återfinns i den här semifinalen (även om den allra största favoriten Finland var i den första) och den anses därför vara den bättre semin, men jag håller nog inte riktigt med, det känns lite segare här. Dock finns det ljusglimtar. Här följer mina omdömen (klicka på landets namn så kommer klippet upp).

1. BULGARIEN – ”Bangaranga”, Dara.
Precis som i semifinal ett börjar vi med ett land som återkommer efter att ha varit borta ett litet tag, och som kör på det uppsluppna och fartiga spåret. Dock är Bulgarien inte fullt så medryckande som Moldavien i semi ett, det ska erkännas, och det här känns också mer ”plastigt” och gjort enligt ett välbekant mönster: en artist i form av en tidigare X-Factor-vinnare och en låt av ett internationellt team. Låten är i hög grad (även om det även finns en sådan där sydosteuropeisk tuta med också) uppbyggd kring det där enerverande, loopade ”bangaranga”, som jag inte vet vad det ska betyda men om det har något att göra med att låten är en ”banger” så stämmer det på sätt och vis. Fast inte i någon vidare positiv bemärkelse.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. AZERBAJDZJAN – ”Just Go”, Jiva.
Azerbajdzjan är just nu inne i en avgrundsdjup svacka, de har bara fått dåliga placeringar sedan de slutade ta svensk hjälp med sina bidrag, och det är inte mycket som tyder på att det går bättre i år. Det är inget alternativrockband de skickar den här gången utan en sångerska med en vemodig göra-slut-ballad, men den balladen är väldigt mycket efter standardsnitt (förutom text på azerbajdzjanska i sticket och något blåsinstrument från hemlandet) och så har hon fått den undanskymda startpositionen två och gör inget intryck alls. Tycker i alla fall inte jag spontant. Fast man vet ju aldrig … ibland kan vissa lågtempolåtar i precis den här stilen faktiskt sticka upp näsan och ta en finalplats, och på sätt och vis unnar jag Azerbajdzjan det när de nu faktiskt försöker med inhemska förmågor både bland artister och låtskrivare.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. RUMÄNIEN – ”Choke Me”, Alexandra Căpitănescu.
Det krävdes några lyssningar, men nu börjar jag gilla den här mer och mer. Rumänien är ytterligare ett land som gör comeback efter att ha varit borta ett litet tag, och det är inte utan energi som de gör sitt nya intåg. Den börjar som en elektropoplåt men blir sedan mer av ett rocknummer, särskilt i refrängen, där de distade gitarrerna kommer in och sångerskan glänser med en riktigt rivig stämma som hon dessutom börjar göra snygga operaskutt med. Synd bara att det är fler länder än Rumänien som gör på just det sättet i år och låter sina artister visa upp sin vokalistiska skicklighet (inspirerade av förra årets vinnare). Med mindre sådan konkurrens hade Alexandra kunnat gå riktigt långt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

4. LUXEMBURG – ”Mother Nature”, Eva Marija.
Slovenien är ju inte med i år eftersom de bojkottar, men de är representerade ändå eftersom Luxemburgs sångerska har slovenskt påbrå – även om hon är uppvuxen i Luxemburg. Det hon framför allt utmärker sig för är dock att hon under den sista minuten av sin låt får en fiol i handen och börjar spela på den (så Finland är inte ensamma om den saken). Och texten är som synes något slags naturhyllning. Det hela är rart och trevligt, men samtidigt ganska anonymt … det enda man kommer ihåg låten för i övrigt är det pizzicatoliknande riffet som framför allt hörs i inledningen (kommer det också från en fiol)?
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

5. TJECKIEN – ”Crossroads”, Daniel Zizka.
Ett annat bidrag som alldeles uppenbart har observerat hur vinnarlåten lät förra året – här ska det demonstrativt visas upp musikalitet och smak! Det börjar mycket stillsamt och andäktigt, med ett ljuvt arrangemang och vackra harmonier, och om det hade fortsatt så (eller möjligen bara ökat lite grann) så hade jag varit mycket belåten. Men tyvärr stegras det för mycket till en alltför melodramatisk, hejdundrande final där sångaren Daniel glider upp till de allra högsta höjderna, och även om det är beundransvärt gjort så suckar jag åt att det känns så föga originellt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Tjeckien framträder en av de direktkvalificerade:

FRANKRIKE – ”Regarde!”, Monroe.
En blott 17-årig klassiskt skolad mormonsk amerikansk-fransyska uppväxt i Utah är den som representerar Frankrike i år, och visst, nu blir det seriöst och proffsigt igen. Den här gången är låten ett slags kombination av gammal fransk schlager (den sorten vi har hört förut) och mer storslagen opera. Man kan inte ifrågasätta skickligheten, men precis som med Tjeckien blir jag helt enkelt bara mätt på dessa röstuppvisningar och undrar mest bara hur jurygrupperna egentligen kommer att bete sig i år när de har så mycket ”kvalitetsmusik” att välja på. Det kan bli en slutstrid mellan Frankrike och Finland sägs det … ja, vi får se, jag känner mig inte säker på något, förutom på att detta från Frankrike känns over-the-top för mig.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

6. ARMENIEN – ”Paloma Rumba”, Simón.
Kontrasten mot seriösa och professionella Frankrike är våldsam när Armenien kommer in med en mycket enkel, kort och koncis (inte mer än två en halv minut), infantil rocklåt: på sätt och vis lika nonsensaktigt som Bulgariens ”Bangaranga” men mer frigjort kan man säga. Här är ambitionen verkligen bara att rocka loss och ha kul – ”rock this!” som sångaren Simón också utbrister då och då – och det är repetitivt och låten bygger mest bara på ett enda monotont riff och det är inte mycket till text, och så finns det med en syntetisk barnkör också som sjunger ”la-la-la-la-la”. Men i valet mellan Armeniens barnsligheter och Frankrike (och de andra beräknande bidragen som ska locka juryröster) så vet jag vad jag gillar mest. Vi behöver bli urballade ibland också i Eurovision och bara leva lite rock’n’roll, och detta har en spontanitet som smittar.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

7. SCHWEIZ – ”Alice”, Veronica Fusaro.
Egentligen är det sådant här man vill se mer av i Eurovision: en låt med enbart kvinnliga upphovspersoner, varav en är artisten själv, en indie-singer-songwriter som till på köpet sjunger om våld i nära relationer (är Alice en anspelning på The Lost Flowers of Alice Hart?). Ja, det är viktiga grejer, och låten är väl egentligen inte helt oäven med sin tydliga 6/8-takt som ger en känsla av 1950-tal, vilket man sedan har lagt rockinslag över så det har blivit modernare. Men jag får känslan av att det här är en låt som kommit till mer för textens skull än musikens. Risken finns också att publiken inte uppfattar tanken bakom och då drunknar numret i mängden.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. CYPERN – ”Jalla”, Antigoni.
Nej, här är det inte fråga om det välkända arabiska ordet ”jalla”, skynda (internationellt sett stavas det snarare ”yalla”), utan ett grekiskt ord som betyder ”mera” och som här uttalas på cypriotiskt sätt, ”dzjalla”. Ja, oavsett dialekt så är det ingen tvekan om att det är den grekisk-cypriotiska världen vi befinner oss i, för det är precis den rytmen och bozouki och dansa på bordet och ett och annat ”opa!” som slinker in också. Tolva från Grekland blir det direkt (och det brukar det ju bli). Men helt glatt är det inte utan det finns allt ett visst vemod i det hela, och det kanske inte är bara därför men det känns som festen i det stora hela blir lite avslagen. Cypern ramlar liksom ner från bordet mitt i alltihop.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Cypern framträder en av de direktkvalificerade:

ÖSTERRIKE – ”Tanzschein”, Cosmó.
Det är alldeles uppenbart att värdlandet Österrike inte vill arrangera Eurovision två år i rad. För att undvika det tar de till ett grepp som också ibland har varit deras signum i tävlingen, nämligen att driva med oss. ”Tanzschein” betyder ungefär ”dans-körkort”, men texten handlar snarare om safari med diverse vilda djur, som Simon & Garfunkels ”At The Zoo” fast tramsigare … ja, allra mest får jag förstås associationer till Tyskarna från Lund. Komik är det i alla fall, absolut inget annat, och Österrike lär väl få några poäng från Tyskland så att det inte blir en pinsam nolla, men långt ner kommer de att hamna.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

9. LETTLAND – ”Ēnā”, Atvara.
Uppmuntrade av förra årets relativa framgång med avancerad kvinnlig vokalgrupp på lettiska prövar Lettland det egna språket även i år, fast denna gång skickar man istället en enda sångerska och en lugnare låt. Det börjar lovande och låter stundtals väldigt vackert, med Atvaras spröda och klagande röst i den första refrängen. Men tyvärr faller även letterna i den alltför välbekanta fällan att skruva upp för mycket efter ett tag, så att det bara blir pompöst tråkigt – inte minst för att det (som jag redan sagt) finns ett antal andra i årets Eurovision som gör samma sak.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. DANMARK – ”Før vi går hjem”, Søren Torpegaard Lund.
Som synes sjunger Danmark på danska i år, vilket de inte gör så ofta och sist de försökte (2021) blev det flopp. Nu däremot verkar många tro att det kan gå bra för landet, trots språket, för det här är en låt som känns som väldigt tidsenlig pop (och texten framstår också som väldigt modern poppoesi när jag läser den, även om det naturligtvis inte är någon annan än danskarna själva som kommer att uppfatta vad som sjunges 😊). Och här finns en viss suggestivitet och karisma hos sångaren. Likväl blir jag personligen inte så såld på det här, det känns som många låtar jag hört förr, och refrängen är för tam och det där syntknattret i verserna är direkt kopierat från Loreens ”Tattoo”.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

11. AUSTRALIEN – ”Eclipse”, Delta Goodrem.
I det här partiet av startfältet kommer flera högt tippade länder efter varandra: härnäst har vi Australien, som omedelbart seglade upp i oddsen när det meddelades att det var Delta Goodrem som skulle representera dem. Hon är tydligen något av en världsstjärna från ”down under” (jag får pinsamt nog medge att jag själv inte hört talas om henne) och varje gång det är en ”riktig artist” med i Eurovision blir det ju ett väldigt ståhej. Men hysterin lade sig en aning när man väl fick höra låten, för ärligt talat – det är inget märkvärdigt med den alls. Faktum är att det inte ens går att placera den som ballad eller upptempo, då den har både-och, och för mig blir detta bara ”meh”-radiopop utan gnista, trots en bra sånginsats. Stjärnstatus är bara en etikett och inget annat: vad som är bra musik avgörs av så många andra faktorer också.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

12. UKRAINA – ”Ridnym”, Leléka.
Något är fel med Eurovision när till och med Ukraina missar att göra intryck … de brukar ju alltid vara bland de bästa, men i år har jag, de gånger jag lyssnat igenom bidragen, tänkt ”vänta nu, vilket land är det här nu då, javisstja det var ju Ukraina”. Egentligen följer de sitt vanliga mönster, med en låt som är lite engelska och lite ukrainska, och med en aning folklore här och där i produktionen. Men det är inte lika utpräglat nu, utan det här är mer en filmlåtsliknande ballad som trots att refrängmelodislingan är vacker känns mer som bakgrundsmusik. När sedan Leléka mot slutet av låten sjunger ett långt, lååångt glissando upp mot allt högre operahöjder så gäspar jag igen åt att det är ännu ett land som vill impa på jurygruppernas musikexperter.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Ukraina framträder en av de direktkvalificerade:

STORBRITANNIEN – ”Eins, Zwei, Drei”, Look Mum No Computer.
Nej då, när Storbritannien är i farten är det ingen fara för att det ska bli seriöst … I år har de fått tag i något slags youtuber (det är väl bara i de sammanhangen man kan kalla sig för Look Mum No Computer) som tydligen ändå är en viss profil ute i cyberrymden, där han experimenterar med att göra elektromusik med gammal vintage-utrustning. Hur det brukar låta i vanliga fall vet jag inte, men här har han (med hjälp av internationella proffs, irriterande nog) fått till en imbecill dänga som mest framstår som något slags internt brittiskt skämt, framfört på ett gastande sätt på frän engelsk dialekt. Visst kan jag roas av det, låten är lite av en öronmask också och Storbritannien ska ha credd för ett originellt försök, men många kommer nog att missa den eventuella poängen.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

13. ALBANIEN – ”Nân”, Alis.
Många tycker nog det är tur att förinspelad bakgrundssång är tillåten i Eurovision numera – det har Albanien också sannerligen utnyttjat, då de vräker på med stor maffig kör (så att det mer låter som sextio personer än sex) redan i början av sin låt. Det fortsätter sedan i samma stil med en ständig körkuliss bakom sångaren. Och det är tur att den finns där, för något annat vettigt består bidraget egentligen inte av, även om Alis också själv tar i allt vad han orkar. Konsten att göra väldigt mycket av väldigt lite och sedan ändå missa att göra intryck.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. MALTA – ”Bella”, Aidan.
Åhå, blir det 40-talsstil nu helt plötsligt? Det låter i alla fall så i början av låten, lite som Portugals odödliga vinnare ”Amar pelos dois” 2017, och jag vaggas med av denna gammalmodiga stämning (i positiv bemärkelse). Men tyvärr varar inte magin så länge, för det börjar snart kännas tjatigt och pratigt och sångaren sätter igång att upprepa sitt ”bella bella bella” på ungefär samma sätt som när Caroline af Ugglas sjöng ”Snälla snälla” fast sämre. När produktionen sedan sväller till mot slutet tappar jag alldeles definitivt fokus.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. NORGE – ”Ya Ya Ya”, Jonas Lovv.
Grannländerna Finland och Danmark har det ju varit snack om under försäsongen, men däremot inte om Norge, så när jag skulle lyssna på det norska bidraget hade jag inga förväntningar. Men jag blev glatt överraskad – norrmännen är på precis samma bekymmerslösa spår som Armenien och kommer i år med en enkel liten rocklåt, som nog kan sägas vara precis så simpel som dess titel antyder, men som likväl är en trallvänlig sak som livar upp och sätter sig ordentligt på hjärnan. När den nu också får gå sist ut i sin semifinal så blir den en välbehövlig energikick efter alla mediokra låtar som föregått den. Oseriöst tycker kanske en del att det är (och det är väl därför entusiasmen varit så låg) men jag tycker den funkar, det är möjligt att den rentav skräller sig upp högt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Det var alla. Som ni nog märkte har jag på frågan om finalavancemang skrivit ”kanske” för ovanligt många av de här låtarna, och faktiskt inte ”nej” på någon alls, och det säger en del om hur svårt det är att tippa denna semi. Jag känner mig bara säker på Danmark, Rumänien och Ukraina som finalister – ja, och så på Norge också, mest för att de är sist ut och sticker ut så mycket. Ukraina är ju också svåra att tippa emot om man säger så, och Danmark och Rumänien verkar stabila.
I övrigt är det förfärligt svårt, och det beror naturligtvis på att man inte vet vilka av alla dessa juryvänliga låtar som faktiskt kommer att lyckas tilltala juryn – det är ju liksom inte rimligt att alla kommer att göra det. Plus att det är minst lika oförutsägbart vad tittarna ska tycka och i hur hög grad deras och juryns poäng väger upp eller neutraliserar varandra.
Men Azerbajdzjan borde faktiskt inte ha så mycket att hämta, de får förmodligen ganska lite av tittarna och inte tillräckligt av juryn för att väga upp det. Dem utesluter jag. Även Schweiz och Luxemburg känns som de kan gå lite under radarn, med tidiga startnummer och budskap som kanske inte helt når fram. Sedan har vi svåra fall som Tjeckien och Lettland, som jag misstänker nog är i viss mån beroende av juryn för att få tillräckligt med poäng – och det är inte säkert att juryn hörsammar dem, de kan eventuellt ha fullt upp med att ösa poäng över Australien, Rumänien eller Danmark.
Andra ytterligt svårbedömda länder är Albanien och Malta (sena startpositioner men inte direkt minnesvärda), och även Bulgarien och Cypern. Och så kommer Armenien mitt i allt, kommer juryn att avsky dem och är Norge en för svår konkurrent för dem?
Det känns i slutändan som jag mest bara chansar och slumpar det här, men jag tror som sagt att Azerbajdzjan, Schweiz och Luxemburg får lämna oss (Luxemburg i så fall för första gången sedan de gjorde comeback i tävlingen 2024) och att det blir Lettland och Albanien som gör dem sällskap. De sistnämnda två är juryvänliga men inte tillräckligt mycket, det blir nog det som avgör.
Då får vi fram en finalistlista bestående av Bulgarien, Rumänien, Tjeckien, Armenien, Cypern, Danmark, Australien, Ukraina, Malta, Norge. Ja, det är kanske en lämplig avvägning med alla de faktorer som kan spela in.
Jag har i övrigt inte så mycket mer att säga, utan det är lika bra att vänta in programmet och se hur det går. På sätt och vis skulle man lika gärna kunna lotta resultatet … och en sak jag ändå är rätt säker på är att det kommer att bli väldigt spretigt och förmodligen stora kontraster mellan tittar- och juryrösterna. Men på ett sätt är det väl så det ska vara i ett spännande Eurovision.
Väl mött vid TV:n!

Min genomgång av semifinal 1

Semifinal 1 i ESC 2026: omdömen och snabbtips

Goddagens! Nu drar det ihop sig, tisdagen den 12 maj drar Eurovision Song Contest 2026 igång i den österrikiska huvudstaden Wien, med semifinal 1. Och i detta inlägg återfinner ni mina mer detaljerade omdömen om de enskilda låtarna i denna semifinal.
De båda deltävlingarna är kvalitetsmässigt ganska jämna i år, men jag skulle nog ändå säga att det är den här som är snäppet bättre och även något intressantare att uppmärksamma. Delvis beror det på att det är här jag hittar mina två främsta personliga favoriter i Eurovision i år (Georgien och Moldavien), men det är ju också här vi har Sverige, och kraftigt förhandstippade Finland, och dessutom Israel som alltid drar uppmärksamheten till sig av olika skäl.
Hur kommer det att gå för alla dessa? Tja, eftersom det bara är femton länder som tävlar och tio av dem som går vidare så är det ju så att säga dubbelt så lätt att gå till final som att missa den, men ändå, det är fem länder som ska lämna oss och som vanligt är det inte så enkelt att gissa vilka.
Vi ger oss i alla fall i kast med mina omdömen. Som vanligt: det jag bedömer av låtarna är det jag hört på Spotify och sett på YouTube (mest det förstnämnda), på skalan 1 till 10, och om ni klickar på landets namn så kommer YouTube-klippet upp.

1. MOLDAVIEN – ”Viva, Moldova!”, Satoshi.
Det här är verkligen den perfekta låten att inleda hela kalaset med – det är Eurovision så det bara skriker om det (så att tittarna verkligen inte ska missa vad det är de råkat få in på TV:n) och dessutom är det arketypen av Moldavien i Eurovision. Moldaverna är tillbaka efter ett års uppehåll och de använder sitt typiska recept: uppsluppen glädje och lättsamhet och knas och Balkan-folklore, nu dessutom i en låt som rent konkret bjuder in resten av Europa till Moldavien och skulle kunna vara framtagen direkt av landets turistministerium. Jag rycks med, helt klart, och får lust att både åka till Moldavien och att rösta på dem. ”Welcome to Moldova – welcome to Eurovision!” Som om det skulle behöva sägas.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

2. SVERIGE – ”My System”, Felicia.
Va? Sverige med startnummer två? Nej, det hör inte till vanligheterna – det har inte hänt sedan man slutade lotta startordningen i ESC att producenterna har behandlat oss så. Och lite olycksbådande känns det ju, för nummer två brukar som bekant ofta tilldelas de tråkigare låtarna, de där som i bästa fall är dark horses och som är tänkta att dra ner tempot som kontrast efter en medryckande start. Det är nu också så att Felicia lite grann drabbas av den effekten – efter Moldaviens inledning framstår hon som rätt blek och tam, med ett intetsägande technodisconummer. Är det verkligen tamt på riktigt, och löper Sverige i så fall risk att missa finalen för att vi blir bortglömda? Ja, jag kan nog inte svära på att det går vägen, men ser man nyktert på det så har vi ändå en hyfsat stark låt med ett pulserande vemod och en övertygande sångerska och det borde räcka.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. KROATIEN – ”Andromeda”, Lelek.
I ännu högre grad än Sverige tror jag att Kroatien med sitt tidiga startnummer löper risk att komma bort. Det är visserligen ett bidrag i en stil som har förekommit tidigare i Eurovision och som ibland har funkat bra, nämligen typisk östeuropeisk ”gäll damkörsång” – senast förra året gjorde Lettland hyggligt bra ifrån sig med det, och även Ukraina och Polen har testat liknande. Men även om det låter proffsigt och låten samtidigt dundrar på mörkt och dramatiskt, med en lite sagoaktig ton så där, så kan det nog ändå gå många förbi för det är liksom inget man kommer ihåg.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. GREKLAND – ”Ferto”, Akylas.
Det jag framför allt tänker om den här låten är att den är en grekisk ”Gangnam Style”: stundtals är den konkret lik denna världsplåga. Och sedan kan jag inte tänka så mycket mer, jag fastnar liksom vid att den är enfaldig och enerverande på ungefär samma sätt. Man kan väl uppskatta att den är på grekiska och att det även kommer in lite snurrande grekiska instrument här och där, men nej, det hjälper inte. Av de låtar som är mer ”tittarfriande” i år är det denna som är högst tippad, och jag kan för all del tänka mig att en del gillar det, men hos mig ligger den inte speciellt högt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

5. PORTUGAL – ”Rosa”, Bandidos do Cante.
Eurovision vore väl inte Eurovision om inte Portugal som vanligt stack emellan med något som är helt utan kontakt med resten av Europa. Här är det en grupp herrar, ”Sångbanditerna”, som sjunger långsamt och värdigt i kör, i en låt som till på köpet börjar med ett långt parti som enbart är a cappella. Den portugisiska fadon är inte jättetydlig men finns med som influens, som det brukar vara. Själv gäspar jag ganska mycket åt detta, men det är svårtippat, för det har hänt fler än en gång att Portugal varit just så här såsiga men ändå lyckats gå till final med sina sömnpiller, kanske för att de jämt är så annorlunda.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. GEORGIEN – ”On Replay”, Bzikebi.
Nu blir det däremot fart på mig! Gruppen Bzikebi deltog som tioåringar för Georgien i Junior Eurovision Song Contest 2008, och då vann de, med en surrig låt på tema bin och mer eller mindre utklädda till bin också. Inte för att jag har något som helst intresse för JESC, men just detta uppfattade jag faktiskt när det begav sig. Nu har de små bina vuxit till sig och vill vara med bland de stora – ungefär som om A-Teens skulle vilja vara med i Melodifestivalen. Eller vänta nu … det var de ju också … 😊 ja, hur som helst så förväntade jag mig inga underverk av en grupp med den bakgrunden, men jag har blivit riktigt positivt överraskad av Bzikebi och 2026 års georgiska bidrag. Precis som bl.a. Moldavien är det ett fartigt och medryckande nummer, och dansvänligt, fast med en mörkare ton i produktionen och en lätt kromatisk melodi som gör låten exotisk på ett lite mer spännande sätt. Framför allt är det refrängens snabba ”la-la-la-la-la-la-la-la-laa”-slinga (en mer uthärdlig variant av gruppens bi-drag från 2008) som behagfullt sätter sig. Ja, jag diggar Georgien kraftigt i år och har dem som min allra största favorit – och det händer inte ofta. Hoppas, hoppas att det blir final och en framskjuten placering där.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:

ITALIEN – ”Per sempre si”, Sal Da Vinci.
Italien tar ett kraftigt steg tillbaka i tiden i år och parkerar i 70-talets disco, i samma stil som ”I Will Survive” och sådant. Jag är inte särskilt imponerad utan tycker det känns daterat på ett negativt sätt … menlöst helt enkelt, och så är det en alltför pladdrig text som mest bara distraherar (något som märkligt nog ofta är fallet med de italienska bidragen därifrån Sanremo). Om detta hade tävlat för San Marino så hade Europa hånskrattat och de hade kommit sist. Nu är det Italien och dem ska man aldrig underskatta, det är möjligt att de får till det på scen, men spontant är det alltså inget för mig.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

7. FINLAND – ”Liekinheitin”, Linda Lampenius & Pete Parkkonen.
Här har vi då det bidrag som är mest favorittippat i år – och till detta ställer jag mig ytterst frågande. Finland? Favorit? Skulle Finland kunna charma jurygrupperna så mycket att de lyfter upp sig över Israel som utan tvekan kommer att få flest tittarröster? Finland? Röster från juryn? Med en låt på finska? Nej, aldrig på tiden. Sådant händer inte, det blir ett präktigt favoritfall det här. Det som lett så många in i villfarelsen är väl (förutom Linda Lampenius överdrivna stjärnstatus) att ”Liekinheitin” är ett praktfullt nummer med klassiska influenser precis som de senaste två årens ESC-vinnare. Jag kan själv sträcka mig så långt som att jag tycker fiolinslagen är tjusiga – nu får ju Linda till och med spela på riktigt, har det precis blivit bestämt – och att det är en kompetent låt, men samtidigt saknar den också den riktiga dynamiken (den har ju t.ex. ingen ordentlig avslutande refräng) och den är kort och gott ingen odödlig segrare. Till final går Finland, men de vinner inte.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

8. MONTENEGRO – ”Nova zora”, Tamara Živković.
Montenegro brukar ofta få kämpa i den här tävlingen: det är ju ett tämligen litet land utan jättemycket resurser för att få fram något vettigt, och det de får fram blir ofta oinspirerade balkanballader som är som gjorda för att komma i botten med. Därför är det glädjande att de nu i år har lyckats höja tempot och intensiteten – de sjunger alltjämt på det egna språket (delvis), men det här är en popdunkare med viss dramatik i de svulstiga körerna och en liten ”o-oh o-o-oh”-hook. Fortfarande är det inte säkert att det går hem, för låten är ändå inte riktigt vad den hade kunnat vara och nu har ju också Montenegro fått en otacksam startposition direkt efter upphaussade Finland. Men jag skulle unna dem en finalplats.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. ESTLAND – ”Too Epic To Be True”, Vanilla Ninja.
Här har vi ett återseende många år i efterhand. Tjejgruppen Vanilla Ninja – ett estniskt Sahara Hotnights – var med i Eurovision 2005 och jag minns att de var bland de bästa det året, med låten ”Cool Vibes”. Problemet var bara att det helt omotiverat var Schweiz de tävlade för och inte Estland. Nu däremot ställer ett återförenat Vanilla Ninja upp för hemlandets räkning, och låtskrivare är Sven Lõhmus som skrivit tidigare fantastiska estniska bidrag som ”Rändajad” (2009) och ”Rockefeller Street” (2011). Då kan det väl inte bli annat än bra nu? Mja … jo … det är väl inget större fel på låten, det är poprock och upptempo och som sagt Sahara Hotnights-vibbar, men samtidigt känns det som alla parter är trötta på något sätt och saknar den riktiga energin, och trots titeln blir det inte speciellt episkt. Det är ett sådant bidrag som ingen ogillar men som ingen heller röstar på.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

10. ISRAEL – ”Michelle”, Noam Bettan.
I år kommenterar jag inte de politiska spänningarna och konflikterna vidare – det får räcka med att säga att Israel garanterat blir bland de tre som får flest tittarröster i år också (sannolikt rentav allra flest), tack vare alla de tittare som häpet och belåtet konstaterar vid TV:n att det är ju allt bra förunderligt att just Israel råkar ha den bästa låten precis vartenda år. 😉 Jag som brukar försöka bedöma alla länder lika tycker för min del att Israel sänkt sig ett snäpp den här gången, jämfört med 2025 då de var näst bäst. Istället för en dramatisk vemodig ballad med undertoner av terrortragedi ger de sig detta år in på renodlad fransk amour i valstakt, och sångaren Noam sjunger också huvudsakligen på franska i låten (och lite på hebreiska och engelska). Han vet uppenbarligen vad han gör, men jag har börjat bli ganska trött på just den här sortens frankofila musik i Eurovision och för mig känns det ganska ointressant, oavsett vilket land det kommer från.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:

TYSKLAND – ”Fire”, Sarah Engels.
Slätstrukna Tyskland har detta år valt att vara slätstrukna på det sättet att de valt bidrag i en stil som vi ofta brukar höra från t.ex. Malta eller Cypern, och som dessa länder ibland haft framgång med, vilket väl är orsaken till att tyskarna söker influenser åt det hållet. Lätt exotiskt, rytmbaserat på ett visst Eurovision-aktigt sätt, och på scenen blir det säkerligen en show med mycket dans och en del eldsflammor (som ju också titeln antyder). Men ack, det är fortfarande … ja, precis, slätstruket, och ljummet istället för hett.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

11. BELGIEN – ”Dancing On The Ice”, Essyla.
När det gäller Belgien så försöker de rätt ofta vara pretentiösa, och skicka låtar som är lite djärva och ovanliga i sitt uttryck (även visuellt sett) men samtidigt ska fungera som kommersiella hits. Det går ärligt talat inte hem särskilt ofta, och det tror jag inte det gör nu heller. Svårt att säga vad det är för stil i den här låten egentligen, kanske kan den beskrivas som något slags funkaktig elektro, eventuellt med influenser av Billie Eilish om man är på riktigt snällt humör. Eller nej, inte det heller. Det är en sångerska och en låt som försöker vara allt på en gång och blir ingenting alls.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

12. LITAUEN – ”Sólo quiero más”, Lion Ceccah.
Den här låten börjar mycket vackert och intressant, med en sångare som är uppklädd och sminkad till staty (ungefär som i Mozarts Don Giovanni), och det är klassisk dramatik på ett vackert sätt – särskilt de där stråk-flöjtdrillarna en bit in i första versen. Men tyvärr blir det mycket tråkigare när refrängen tar vid, slängkappan åker av och det kommer in en omotiverad discorytm. I resten av låten ägnar jag mig sedan mest bara åt att observera hur många olika språk texten egentligen består av (jag tror det är sådär fem-sex stycken), något annat spännande finns inte att göra. Dock kan det kanske ändå bli final för Litauen och eventuellt även en hög placering där, för jag tror juryn uppskattar paketet och det är nog uträknat så också.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. SAN MARINO – ”Superstar”, Senhit.
San Marino brukar i Eurovision kännetecknas av att 1. de ofta representeras av en artist som redan representerat dem tidigare, och 2. de tar in någon helt omotiverad aktör i sina bidrag. I år blir det båda sakerna samtidigt. Senhit har sjungit för San Marino både 2011 och 2021, andra gången fick hon oväntat sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida, och när hon nu dyker upp en tredje gång så har hon slagit sig ihop med ingen mindre än den gamle androgyne 80-talsstjärnan Boy George (från Culture Club, ni vet, ”Do You Really Want To Hurt Me”). Om han verkligen kommer att vara med i Wien är emellertid oklart, men hans röst hörs i låten och numera får man ju ha förinspelad sång i ESC. Nåväl, vad kan jag säga om själva musiken då? Jo, låten som Senhit och i viss mån Boy George framför är en lite besynnerlig sak, där versen är rätt entonig funkdisco men det däremot i refrängen kommer in en massa fläskigt syntbrass i bästa 80-talsstil. Låtskrivare är (förutom artisterna själva) Anderz Wrethov och flera andra av de där typerna som brukar samlas på låtskrivarläger och skriva ESC-bidrag, och jag blir inte klok på om den här låten bara är en restprodukt från dem eller om den verkligen är skräddarsydd för San Marino som ett slags experiment. Oavsett vilket tycker jag att det som helhet är ganska okej, lite poäng här och där kanske det kan bli.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. POLEN – ”Pray”, Alicja.
”Pray” heter låten, den börjar också med ett textparti som låter som en bön, och framför allt finns ju gospelsoundet där så att den andliga miljön blir fullständig. En bit in i låten slår det över till mer modern RNB, med rappade partier, men i refrängen är det alltjämt gospelkörerna och sångerskans gudfruktiga wailande som dominerar. Är det här verkligen ett polskt bidrag? Låter snarare som något direkt från Alabama … och jag är inte helt säker på att Europa kommer att digga det, för det som låter alltför amerikaniserat når sällan framgång i den här tävlingen. Som helhet är dessutom låten alltför tråkig, även om Alicja förvisso sjunger bra.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. SERBIEN – ”Kraj mene”, Lavina.
Några låtar åt det mer rockiga hållet finns det i årets ESC, men det är från Serbien det dundrar, bullrar och vrålas som mest. Dock inte på något lättsmält sätt precis. Lavina är ett band som spelar progressiv rock, och det märks också på den avancerade (för att inte säga besynnerliga) harmoniken och tonaliteten i de framviskade verserna till deras låt. Refrängen är mer konventionell, och den dystra och svarta stämningen och tyngden (och kontrasten mot allt annat i startfältet) gör att jag gillar det här ganska skapligt. Det är i samma fack som andra ”riktiga” hårdrocksbidrag från senare år, som ungerska ”Viszlat nyar” från 2018 eller litauiska ”Tavo akys” från förra året.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Sammantaget är det här ett startfält med hyfsad variation, även om man (som jag redan sagt i ett tidigare inlägg) kan dela upp bidragen i två huvudgrupper: de som tydligt försöker charma juryn (bl.a. Finland, Israel, Litauen, Polen) och de som tydligt försöker charma tittarna (bl.a. Moldavien, Grekland, Georgien). Detta kommer dock att bli ännu tydligare i semifinal 2 på torsdag, kan jag förvarna om. Men det hela är intressant eftersom EBU just i år råkar ha återinfört juryn i semifinalerna: de senaste tre åren har det ju bara varit tittarröster där och jury först i finalen, men nu är det 50-50 mellan tittare och jury igen i samtliga omröstningar. Att tippa semifinalresultaten blir därför nu svårare igen, då det gäller att förutsäga vilka länder som charmar båda sidorna tillräckligt mycket, och det är ju ingen enkel sak eftersom bidragen ofta är inriktade på bara en av dem.
Om jag ska ge mig på ett tips, och börjar i ”fel” ände och försöker plocka fram dem som åker ut istället för dem som klarar sig, så tror jag att de länder som får lämna oss på tisdagskvällen blir Kroatien, Montenegro, Belgien, Estland och San Marino. Sedan finns det ytterligare några som är kraftigt hotade, nämligen Polen, Portugal, Moldavien och Georgien, men där har jag en viss föraning om att juryn kan bli räddningen för såväl Polen som Portugal (även om det kan hända att de skrapar ihop så det räcker även från tittarna) och att Moldavien och Georgien går hem lika mycket hos tittarna som de gör hos mig personligen och att det alltså inte gör något att juryn förmodligen dissar dem i hög grad. Säker är jag inte på detta, men det känns hyfsat troligt.
Jag känner mig däremot rätt säker på att Kroatien som sagt kommer bort i sin tidiga startposition, att Montenegro får en aning för lite poäng av både tittare och jury och därför snubblar på mållinjen, och att Belgien är alltför udda utan att vara särskilt ihågkomliga för det. Estland lutar jag åt att de kommer att göra ett alltför urvattnat intryck, och San Marino framstår nog som vanligt som alltför amatörmässiga, utan att kunna räddas av någon Boy George-faktor. (Minilandet brukar ju rätt ofta ha problem och på sin höjd slinka med till final då och då med rätt liten marginal, och i år går nog inte ens det.)
Mina tio finalister blir då Moldavien, Sverige, Grekland, Portugal, Georgien, Finland, Israel, Litauen, Polen, Serbien. Av dem är det vissa som känns objektivt självklara. Israel har numera en lika säker ständig finalplats som förr i tiden Ryssland. Finland pallar än så länge för favoritskapet, Grekland väcker viss uppmärksamhet och Litauen brukar klara sig för det mesta. Serbien går ut sist med sin tunga progressiva hårdrock och det har de nog en stor fördel av. Och jag skulle nog trots allt bli rätt förvånad om Sverige lyckades hamna under topp 10 av bara femton deltagare. Det skulle vara en anmärkningsvärd flopp i så fall, och jag tror om inte annat att juryn förhindrar floppen i fråga.
Stämmer mitt tips så innebär det för övrigt att det bland finalisterna blir övervikt på den tidigare halvan av startfältet. Men sådant kan hända, och den är också onekligen den starkare halvan – det är därför jag har varit lite orolig att Sverige inte klarar konkurrensen, men som sagt, det tror jag nu ändå att Felicia gör.
Vid elvatiden på kvällen den 12 maj vet vi hur det gick – och fortsätt gärna vid tillfälle med att läsa mina omdömen om bidragen i semifinal 2, två dagar senare.

Min genomgång av semifinal 2

Så låter det 2026 – mitt första intryck av de 35

Nu har jag, sent omsider (har hoppat över vissa dagar i min ”ett-land-per-dag-genomgång” p.g.a. andra aktiviteter och allmän tidsbrist), lyssnat igenom årets 35 Eurovision-bidrag.
Inom kort ska jag börja skriva mina omdömen om dem allihop, och lägga ut här med början någon vecka före den första semifinalen, men först kommer här som brukligt är mitt sammanfattande, generella första intryck efter ännu inte särskilt många lyssningar på varje land.
Kort sagt: vad kan vi förvänta oss på Eurovision i Wien, efter vad jag hört hittills?

En slutsats började jag komma fram till redan på ett ganska tidigt stadium under min genomlyssning. Nämligen att länderna detta år i rätt så hög grad kan sägas vara indelade i två grupper: dels de länder som kör seriöst och vill locka till sig juryröster med de stilar och de musikaliska insatser som de tror att jurygrupperna gillar, och dels de som istället siktar in sig på sprallighet, upptempo och spontanitet, kanske mer med tittarröster i åtanke. Det känns som att det är ovanligt tydligt polariserat på det viset i år, även om det finns vissa länder som är mittemellan också.
Och det är länderna i den förstnämnda gruppen som just nu är mest favorittippade ute i Eurovisionvärlden – men själv tilltalas jag mer av de sistnämnda.

Det allra bästa exemplet är Finland. De har ett bra tag nu legat tämligen överlägset etta i oddsen, och detta med ett bidrag som med Eurovisionmått mätt får sägas vara ganska ”pretentiöst”. Ja, jag har ju kommenterat det redan när det var UMK-final: det är fiolmästarinnan Linda Lampenius och hennes sångarpartner Pete Parkkonen som framför låten ”Liekinheitin” (”eldkastare”), och det är i samma anda som de senaste två årens ESC-vinnare från Schweiz och Österrike: snyggt gjort och klassiska influenser och ett visst mått av estetisk briljans och smakfull uppvisning. En vinnarkandidat helt i tiden, och det har mycket med juryn att göra: eftersom de föregående två vinnarna var smakfulla bidrag som blev upplyfta till seger av juryn så ligger det nära till hands att tro att juryn gillar detta från Finland också.
Men själv är jag fortfarande inte så väldigt tjusad. Jag tycker ”Liekinheitin” i längden är en lite småtråkig låt, även om den är snygg, och jag fattar verkligen inte hur bidraget kan vara så högt tippat som det är. Enligt min åsikt hade Finland mycket hellre fått vinna med Erika Vikman förra året eller Käärijä för tre år sedan … det hade varit avsevärt roligare.
Sedan kommer fenomenet igen även i flera av de andra bidrag som är tippade att placera sig högt och kanske utmana Lampenius/Parkkonen. Frankrike till exempel är oddstvåa, och har på samma sätt en juryvänlig låt – men för mig känns den bara som ytterligare ett stycke franskt smäktande stuk, inget speciellt engagerande alls. Likadant med tredjefavoriten Danmark: där är det visserligen något mer danspoppigt (om än på danska), men även där känns det på något sätt tillrättalagt för att juryn ska rösta på det. Och Australien likaså … och sedan finns det även längre ner på oddslistan en hel del länder som man känner att de försökt göra något liknande som Österrike och Schweiz och göra intryck med ren beräknande proffsighet (och storslagna operaröster). I de flesta fall blir det för mig mest bara tråkigt.

Nej, då gillar jag alltså mycket bättre de mer tokiga bidragen – som i de flesta fall inte är speciellt favorittippade, om man undantar Grekland som faktiskt är oddsfemma just nu, och typiskt nog är det bidraget ett av dem jag inte är så förtjust i bland de spralliga.

De länder jag hittills har fäst mig mest vid, på så vis att jag blir sugen på att lyssna på dem igen, det är istället Moldavien, Georgien och Norge. Samtliga rätt så osökt får man nog säga, och inget av de länderna har uppmärksammats nämnvärt av ESC-tyckarna än så länge, men för mig sticker de ut på ett positivt sätt. Moldavien är det kanske inte så konstigt att jag gillar förstås, de gör comeback efter att ha stått över förra året (då jag saknade dem kraftigt), och det är ju rätt ofta så med Moldavien att varje gång de sticker upp näsan i ESC så blir det smittsam glädjeyra och precis så är det nu också. ”Viva Moldova” heter bidraget, och det är en titel som genast skvallrar om vad det är för balkaniserat muntert knas som väntar – och jag föll pladask på nytt givetvis. Nästan lika muntert är det i Georgiens bidrag ”On Replay”, som dessutom känns spännande rent tonalitetsmässigt sett och som framförs av gruppen Bzikebi som vann Junior Eurovision Song Contest utklädda till bin när de var mindre. Ja, för min del kan de nu gärna få vinna den stora versionen också (vuxna och utan bi-tema). Sedan har vi då Norge, som var ett grannland jag inte var beredd på att få som favorit (det har ju varit mycket mer snack om Finland och Danmark) men norrmännen har en lätt rockaktig upptempolåt, ”Ya Ya Ya”, som även den smittar mig på ett sätt som alla de där juryvänliga bidragen inte gör.

Det känns helt enkelt som att jag går helt emot strömmen och den allmänna meningen i mitt spontana intryck av årets Eurovisionbidrag. Juryfrierierna utgör en stor del av startfältet, en annan stor del är tittarfrierierna, och det är de senare som är mer befriande frierier, så att säga. Särskilt då de mer udda av dem, i mina ögon och öron.
Vissa dark horses och specialfall finns sedan för övrigt också, till exempel Serbien som kommer med något slags märklig, mörk, progressiv hårdrock, och deras lilla granne Montenegro som svänger om från balkanballader till popsound och nog får sägas ha en viss chans att hyfsa till sin tävlingsstatistik på kuppen.
Men jag kan väl inte säga att det är någon vidare stark Eurovisionomgång … det känns som att det finns en viss trötthet i låtuppbådet och att länderna inte orkat satsa så stort längre (vilket väl kanske inte heller är så konstigt med alla konflikter som tär på tävlingen). Men det är väl just det som gör att jag reagerar när de udda glädjepillren kommer. De är liksom välbehövliga på något sätt.

Hur är det då förresten med det land som tyvärr råkar vara orsaken till den relativt lågmälda stämningen, nämligen Israel? En och annan kanske är nyfiken på om jag tror att publiksympatierna tar överhanden så att Israel vinner i år, efter att ha varit nära två år i rad (särskilt förra året)?
Här tror jag att det finns en klar chans – eller risk, beroende på hur man ser det – att det går på det viset. Israel har visserligen ett sämre bidrag detta år, vilket också återspeglas på oddslistan där de inte ligger riktigt så högt som de skulle kunna göra. Låten är denna gång inte en känslosam dov ballad med fredssångsundertoner utan istället något av en fransk chanson med titeln ”Michelle” (just det där franska har ju använts flitigt på senare år, inte bara av Frankrike själva). Den hör därmed till den typiskt ”juryvänliga” gruppen i startfältet, vilket ju Israel kan behöva eftersom juryn motarbetat dem 2025 och 2024. Det kommer säkert juryn att göra nu också trots landets ansträngning, men en tittarfavorit kommer Israel att bli i år igen (fastän det nu saknas anspelningar på 7 oktober-gisslandramat) och eftersom juryn i år har så väldigt många juryvänliga låtar att rösta på så finns det faktiskt en möjlighet att dess röster blir väldigt spridda och att en tittarfavorit därför kliver upp och vinner. Vilket då kan bli Israel, det är fullt möjligt.
Jag ska väl egentligen inte börja tippa mer än så just nu, men vill gärna påpeka redan på det här stadiet att Israel mycket väl kan stå som vinnare och kom ihåg var ni läste det först.

Annars präglas förstås startfältet av just Israel-affären och av att fem länder hoppat av i protest mot att Israel får delta. Både Island, Irland, Spanien, Nederländerna och Slovenien lyser med sin frånvaro, vilket naturligtvis är trist oavsett vad man tycker om anledningen. Märkligt nog verkar EBU mest bara rycka på axlarna åt avhoppen (när Finland hotade att lämna i protest mot Ryssland 2022 fick ju däremot samma EBU panik och skyndade sig att kasta ut ryssarna direkt). Men de nöjer sig väl med att Moldavien, Bulgarien och Rumänien hoppat in i tävlingen igen nu, så att det fortfarande inte är färre deltagare (35) än att det går att genomföra allting med två semifinaler på ett meningsfullt sätt.
Sedan känns ju tävlingen ändå lätt rumphuggen, med så få länder närvarande och den allmänt avslagna atmosfären och inga riktiga wow-upplevelser bland låtarna, men jag tänker oavsett detta och politiska åsikter titta och följa det hela. Man kan för övrigt glädjas åt andra saker, som att 19 bidrag (mer än hälften) framförs helt eller delvis på ländernas egna språk, och 12 av dem (en tredjedel) helt och hållet på annat språk än engelska. Visserligen råkar mina tre ovan nämnda favoriter likväl vara på engelska, men ändå, jag gillar själva grejen. Liksom att det där med utländska låtskrivare i andra länders bidrag tycks vara på nedåtgående. Det är bara några enstaka länder som tagit till sådant, och då främst sådana små obetydliga länder som inte litar på sin egen förmåga att åstadkomma Eurovision-bidrag, som Luxemburg, San Marino och Storbritannien (ja, britterna har komplex, det vet vi! 😊).

Som sagt, snart återkommer jag med mina detaljerade omdömen om varje land. Jag ska bara ägna viss tid åt att skriva dem först. På återseende!

P.S. Sverige då? Ja, det höll jag nästan på att glömma ... och faktum är att Sverige och Felicia kan bli bortglömda även när det är dags i Wien, för vi har fått en för oss ovanlig position i vår semifinal, nämligen startnummer två. När jag lyssnar på bidragen i deras startordning (vilket jag alltid gör) så känns Sverige faktiskt ovanligt blekt på den platsen, efter inledande muntra Moldavien och allt. Men förhoppningsvis ska det kunna bli final ändå, vi har ju inte ett bidrag vi behöver skämmas över direkt och semin i fråga känns än så länge inte som något getingbo.

Väntad svensk vinnare men knappast någon svensk vinst att vänta – reflektioner efter MF-finalen 2026

Sådär – då har startskottet gått och vi är igång! Ja, för det var ju startskottet igår, inte slutsignalen. Det är nu Eurovisionsäsongen börjar på allvar.
Och det började med ett högst väntat resultat i Melodifestivalens final, nämligen att Felicia vann med sin ”My System”. Jag tror att det i slutändan knappast var någon som trodde något annat … även de som till en början tippade önsketänkande på andra än Felicia var tvungna att ändra sig till slut och inse hur uppenbart det hela var. Inget kunde stoppa henne, inte ens sjukdom och feber: det var snarare nästan så att hon fick ytterligare sympati i och med pratet om det.

Man får också medge att det var en välförtjänt seger. Sjukdomen i fråga märktes det ingenting av, förutom en liten, liten antydan till tupp på Felicias första höga ton, tyckte jag mig höra, men det var inget som störde. Strongt av henne att så att säga kasta sig ut i backen trots dålig form och (till skillnad från Lindsey Vonn) klara av det också. Nu får man väl i och för sig ha i åtanke det där med lead dub och att typ 80 % av den sång som hörs i TV är den som är förinspelad, men faktum kvarstår att även själva framträdandet var utmärkt genomfört. Låten är också ett värdigt vinnarbidrag, fastän den inte hörde till mina främsta favoriter utan snarare kom fyra på min ranking. Jag har ändå respekt för den.

Felicias seger var alltså väntad, och ganska klar, åtminstone från TV-tittarnas sida. Det skilde tjugo tittarpoäng mellan henne och tvåan Greczula, och det är förhållandevis mycket i en finalomröstning, så det tyder på att hon var tydlig tittarfavorit (de fullständiga siffrorna har inte kommit än men lär nog bekräfta den saken). När det gällde jurygrupperna så var det jämnare, de brukar ju i allmänhet sprida ut sina röster mer och vara oförutsägbara – och hela omröstningen började också förvirrande med att Armenien bara gav sju poäng till Felicia och de alltid lika egensinniga italienarna nollade henne. Men även i jurydelen kom ju Felicia etta till slut, låt vara att det inte var förrän efter den allra sista juryn från Finland som hon övertog toppositionen.
Så det var alltså ett sådant år då tittare och jury var överens, och det var över huvud taget förhållandevis stor samstämmighet mellan de två parterna i år. De hade helt och hållet samma topptrio, om än inte i riktigt samma ordning (i juryernas fall var det Felicia-Medina-Greczula och i tittarnas Felicia-Greczula-Medina) och dessa tre var i en klass för sig i båda fallen, med ett litet hopp i poängen ner till övriga bidrag. Även längre ner följdes tittare och juryer åt någorlunda: de största skillnaderna hittar vi inte helt oväntat i form av Meira Omar (fick hyfsat mycket av juryn men inte mycket av tittarna, vilket jag i min förhandsanalys också misstänkte skulle bli fallet) och Lilla Al-Fadji (lyftes tvärtom flera placeringar av roade tittare).
Jag kan nog inte säga att jag som helhet är särskilt överraskad av resultatlistan, det gick ungefär som jag trodde att det skulle gå, och om tipsen bara hade rättats efter ”hur nära man kommer varje placering” istället för ”hur många placeringar man prickar in exakt rätt” så hade jag fått en rätt snygg tipsrad. Det stora undantaget är Greczula, som alltså var tittarnas tvåa och även blev tvåa totalt – det hade jag faktiskt inte väntat mig, då jag själv tyckte att han var mycket sämre än förra året, men tydligen var det ändå något med hans ABBA-ripoff-låt som tilltalade många, och den saken får jag medge att vissa av mina anhöriga (min dotter och min bror närmare bestämt) var skickligare än jag på att förutse.

Men vann var det ju som bekant Felicia som gjorde, som alla trodde. Vad innebär nu detta för Melodifestivalen och Eurovision?
Jo, efter förra årets utvikning till lätt plojbidrag på det egna språket så återfaller nu Sverige i sina normala vanor, kan man tycka vid första anblicken i alla fall, för nu har vi ett bidrag på engelska igen och ett mer ordinärt popmusikaliskt. Dock är det inte helt som det brukar, för det är inte bara artisten utan även låtens upphovspersoner som är nya namn för Sverige i ESC-sammanhang – det är inte G:son och Deb och Wrethov längre, utan ett helt annat team, kvinnodominerat och faktiskt enbart norskt/danskt förutom Felicia själv (har någon ens tänkt på det?).
Stilmässigt ger vi oss nu också in på delvis nya marker, i och med att stilen på ”My System” är ganska utpräglat techno- och raveaktig (ni får ursäkta mina svepande benämningar, jag har dessvärre dålig koll på de exakta genretermerna). Det är inget nytt i Eurovision med sådant svettigt och flimrigt dunk, det har hänt åtskilliga gånger förut att andra länder kommit med sådant – med varierande framgång – men det är egentligen första gången Sverige ger sig in på det, med laserstrålar och allt. Och det känns ju som att det eventuellt kan vara ett steg in i en ny era. Men fortfarande är det ändå så att en stor del av paketet hänger på sången, och där gör ju Felicia onekligen bra ifrån sig: hon har en utmärkt röst och övertygar med en sorts desperat, sorgsen klang, särskilt i de där högsta tonerna.

Av den anledningen tror jag också att Sverige har goda chanser att klara sig ur semifinalen i Wien i maj. Själva stilen på vårt bidrag är ingen garant för att få poäng, inte heller är det solklart att låten i sig är stark så det räcker, men i kombination med Felicias starka sånginsats och det visuella i showen så tror jag att det borde gå bra.
Vinner gör Sverige däremot inte, och det verkar det för ovanlighetens skull nästan inte vara någon här hemma som tror att vi ska göra heller. Det är som att alla är medvetna om att årets melodifestivalomgång var ganska slätstruken och finalstartfältet svagt, och att vi visserligen plockade det bästa russinet ur kakan när Felicia fick vinna men att man inte kan begära några underverk av henne. Finlands bidrag med eld och fiol är alltjämt upphaussat, och inställningen tycks vara att det är de som är djärva och kreativa och kommer att vinna och att Sverige får hålla sig i skymundan i år. Jag håller själv inte riktigt med om att Finlands låt är så fantastisk, men tror även jag att det nog normalt sett borde bli en del länder som överträffar oss i år. Om nu svenskarna i gemen är okej med detta är det en intressant attitydförändring, men det är onekligen skönt om vi kan känna oss avslappnade för en gångs skull.

Kanske är det helt enkelt så att den lilla tendensen fortsätter att svenska folket med sina val ger en fingervisning om att de vill någon annanstans. Det började redan med att vi lät oss representeras av de två norrbaggarna Marcus & Martinus för två år sedan, det blev ännu mer uppenbart när KAJ fullständigt bröt alla mönster förra året, och man kan se det också nu. Tvåan Greczula och trean Medina representerar ju också de på sätt och vis något annat än det gamla vanliga.
Man kan då bara önska sig att Melodifestivalen själv och dess ledning skulle kunna (och vilja) uppfatta vart vinden blåser. En av SVT:s kommentatorer sade precis i en intelligent sammanfattning något i stil med att vi borde lägga Christer Björkmans och Edvard af Silléns era bakom oss. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv – den tiden är förbi då den där mastodontturnén à la Björkman (i intensiv symbios med diverse stora skivbolag och låtskrivare) med navelskådande komiska manus av Sillén framstod som något fräscht som alla ville ha. SVT borde ta och släppa greppet om den, överge nostalgin, bli lite modiga och ta Melodifestivalen någon annanstans med nya arbetssätt och infallsvinklar. Gårdagens resultat och den lätta kritiken mot årets MF-upplaga kan ses som ännu ett tecken på det, även om finalen i sig som evenemang betraktat fortfarande framstår som en stor folkfest och ett svenskt Super Bowl.

Nu har slutackordet klingat ut från Super Bowl i fråga, och den närmaste tiden ska jag nu sätta mig in i de andra ländernas bidrag, samtidigt som jag fortsätter att uppfatta hur det mullrar och knallar runtom i världen. Lätt blir det inte att komma i stämning, då ju verkligheten färgar av sig i allra högsta grad även på Eurovision, men jag ska fortsätta försöka. Lite nyfiken blir man ju på att kolla upp länder som t.ex. Danmark (hur låter det med ”dark disco” på danska?) och Frankrike (vad var det som fick dem att genast skjuta uppåt på oddslistan så fort bidraget presenterats?).
Jag återkommer om en dryg månad igen. På återseende! (Och grattis till Felicia!)

Inför Sveriges uttagning 2026: något mer ploj än vanligt, men anständigheten vinner

Då har det blivit dags för final i Melodifestivalen, och dags för mig att kommentera inför denna.
Även i år har jag följt hela turnén, trots att jag kände att jag lika gärna hade kunnat avstå alltihop och börja sätta mig in i bidragen först nu inför finalen istället. På ett sätt är det också ungefär det jag har gjort, för jag märker att det nästan blir som att börja om från början när jag lyssnar igenom finallåtarna ordentligt och mer koncentrerat. Jag ska inte neka till att flera av dem känns en aning bättre nu än när jag först hörde dem på TV. Är det vår ljudanläggning som spökar nu igen och inte gjorde dem rättvisa första gången? Fast nu har vi ju en ny TV …?
Ja ja, jag har i alla fall konstaterat att även om det var mycket skämskudde och sömnpiller under MF-säsongens gång, så framstår det slutliga startuppbådet även i detta års Melodifestival som om än inte precis intressant, så åtminstone kompetent. Så brukar det ofta vara, Sverige behöver sällan skämmas på så vis. Stilmässig variation finns det också någorlunda, även om det inte är med några lugna låtar detta år (de får alltid kämpa för att ta sig vidare och i år var det ingen som klarade det). Man kan vidare notera att det är en aning fler ”uppsluppna” bidrag än vanligt och även mer svenskspråkigt, vilket väl får ses som en tydlig KAJ-effekt och som något positivt.
Jag har också en och annan favorit i finalen som för min del gärna får vinna och åka till Wien för Sveriges räkning. Det gäller särskilt ett bidrag, som representerar en genre som vi verkligen inte skickat särskilt ofta. Nu tror jag väl inte att vare sig den eller någon av mina andra favoriter klarar det, utan jag misstänker att en viss annan profil tar hem det.
Vad jag talar om förklaras enklast genom att jag radar upp de tolv bidragen och ger mina omdömen om dem, precis som jag gjorde med UMK-bidragen i Finland förra veckan. Här är vad vi har att vänta i den kommande finalen:

1. ”Iconic” – A-Teens. Man kan genast konstatera att tre av årets finalbidrag har ABBA-koppling (jag återkommer till de båda andra), och det inleds med mitt gamla hatobjekt A-Teens, gruppen som 1998 började hela sin karriär med att göra fantasilösa ABBA-covers. Ja, att de skulle dyka upp och göra debut i årets Mello var väl inte så oväntat efter att de återförenades som mellanakt i fjol, och när de inte sjunger ABBA-låtar har jag inte så mycket emot dem utan medger att de är en stabil sång- och dansgrupp. Knappast några ”teens” längre men de vet vad de gör. Dock har de en tydlig brist i och med att de spelar i exakt samma liga som en annan populär MF-anknuten discopopgrupp, det vill säga Alcazar, och trots att de är försedda med en teoretiskt sett skaplig dänga når de inte upp till den gruppens klass hur mycket de än försöker.
2. ”Dooset Daram” – Meira Omar. Meira som var med även förra året med ”Hush Hush” tar nu ett steg till och blir ännu mer orientalisk detta år. Det låter verkligen som ett typiskt sådant Eurovisionbidrag som Turkiet brukade placera sig bra med under 00-talet, med just den rytmen och allt, och det är väl bara magdansöserna som fattas. På sätt och vis är numret representativt för det moderna Sverige (även om många sverigedemokrater säkert skär tänder över vad som låter som ”ramadan-ramadan”) och det är inte dåligt, men tyvärr inget himlastormande märkvärdigt heller.
3. ”Delulu” – Lilla Al-Fadji. Jag är nog väldigt oallmänbildad, för jag kände inte alls till den här fejkkaraktären tidigare, än mindre att den som står bakom honom är Felipe Leiva Wenger från den respektabla hiphopduon Ison & Fille. När jag nu vet detta framstår Lilla Al-Fadjis nummer som något mindre pinsamt än när jag först såg det i lördags – det blir nästan ”creddigt” samtidigt som det är trams. Men faktum kvarstår ändå att det är trams, och att låten hade blivit roligare med Sean Banan (som jag misstänker att den faktiskt var tänkt för från början), och att man har hört många humorlåtar som är betydligt bättre än denna. Jag är också rätt trött på alla sådana bidrag som nödvändigt ska skoja till det om Eurovision genom att nämna tävlingen vid namn … det räckte med Litauens ”We Are The Winners” 2006.
4. ”Ain’t Today” – Saga Ludvigsson. I avdelningen ”återseenden sedan förra året” hittar vi bland andra Saga Ludvigsson, som ställde upp med countryaktig kvick pop i ”Hate You So Much” 2025 och gör ungefär samma grej nu. Det är en liknande genre och till och med en liknande text tycker jag (fast tvärtom). Skillnaden är väl kanske möjligen att Saga vuxit några snäpp i scennärvaro och så, det är positivt, men det hjälper inte så mycket när låten fortfarande mest är tråkig.
5. ”Hollow” – Smash Into Pieces. För tredje gången på kort tid har vi nu Smash Into Pieces i MF-final, och de verkar vara Sveriges enda rockband som har förmågan att ta sig dit. Hur mycket ”äkta hårdrock” det är över dem kan man väl sedan diskutera: jag har inte heller varit överdrivet imponerad av gruppens två tidigare bidrag. Men – den här gången tycker jag faktiskt att de fått till sin bästa låt hittills. Det känns som den har något extra, såväl en viss desperation i refrängens ”hol-low”-hojtande som dramatik och stämning i det melodiska. Plus att man tar i riktigt ordentligt med pyro och avslutar med ett helt fyrverkeri. Visst känns det som att låten påminner om flera andra låtar som redan finns – jag får vibbar till såväl Måns Zelmerlöws ”Heroes” som Liamoos ”Dragon” i hårdrockstappning – men det är ändå fullgott schlagermetallhantverk kan man säga. Det här är sammantaget min favorit i årets MF-final, och det skulle vara på sin plats om den vann, för när nu Sverige förra året äntligen skickade ett humorbidrag är det följdriktigt om vi fortsätter vara otypiska och skickar något rockigt i år.
6. ”Eternity” – Cimberly. Årets mest anonyma bidrag tycker jag … jag tog nätt och jämnt notis om den i dess deltävling och blev uppriktigt förvånad när den tog sig till final så lätt. Nu när jag lyssnat lite till kan jag konstatera att det är lite funk-soulpopaktiga tongångar (nästan lite grann åt gospelhållet) och att Cimberly är en säker sångerska, men något intryck på mig gör det fortfarande inte, beklagar.
7. ”Viva l’amor” – Medina. Man blir glad av att se de två sköna snubbarna i Medina göra sitt intåg på scenen, det måste jag verkligen ge dem. De är med här i finalen för tredje gången och gör sin grej precis som de ska, nu till på köpet med en snyggt illustrativ scenshow där två hjärthalvor går ihop till ett helt stort hjärta. Och låten är skaplig nu också, ett glädjepiller med stänk av vemod, men någon ”In i dimman” är den inte. Det var den som Medina skulle ha vunnit med, inte detta bidrag.
8. ”Half of Me” – Greczula. I förra årets final var Greczula med ”Believe Me” min favorit, mycket därför att han hade ett mer säreget uttryck och en mer säregen låt, av låtskrivare som inte var de vanliga. När han nu i år gör ett nytt försök har tyvärr mycket av denna originalitet försvunnit och han har blivit mer utslätad och är typ bara hälften av sig mot i fjol (som hans låttitel antyder 😊). Framför allt framträder han nu med en låt som känns som ett hopkok av diverse ABBA-låtar, och det uppskattar jag inte alls i det här fallet, utan varje gång jag lyssnar sitter jag mest bara och stör mig på att det låter som ABBA precis överallt och försöker komma på exakt vilka ABBA-låtar det är. (Tydligast är väl ”The Winner Takes It All” och ”As Good As New”, men det finns ännu fler i mischmaschet, jag lovar.) Det var liksom inte vad jag önskade mig av Greczula, varken för hans egen skull eller ABBA:s.
9. ”Honey Honey” – Robin Bengtsson. Även herr Bengtsson – en av två tidigare Mellovinnare som återfinns i finalen i år – har som synes lånat av ABBA, här är det en av deras låttitlar som återanvänts, och det brukar det ju vara någon som gör vartenda år. Men bortser man från det så är detta faktiskt en rätt behaglig låt, och lätt den bästa Robin ställt upp med efter alla de anonyma nummer han haft innan. Det här är en taktfast stampande countrypop-pubrockaktig bit, kännetecknad av ett frejdigt ”wo-hoo” och en munter stämning på scenen med en skara dansare som känns som ett myllrande svensexagäng runt artisten. Det smittar och är inte så dumt.
10. ”My System” – Felicia. Jag tror ärligt talat att vi kan ha årets vinnare här. Felicia verkar ha fått hela svenska folkets sympatier på ett ovanligt tydligt sätt när hon fick sparken som Fröken Snusk, och när hon nu ställer upp som sig själv med omvänd ansiktsmask så är publiken med på noterna. För min del får jag säga att hon verkligen sjunger bra och att den där masken är en utmärkt gimmick, och låten känns som en fräsch och samtidigt något melankolisk floorfiller: betydligt bättre än A-Teens som är i samma genre. Den är inte tillräckligt bra för att ta plats på min egen spellista, än så länge inte i alla fall, men jag inser dess hitkvaliteter och uppskattar rösten och utstrålningen från Fröken Anständighet, eller vad man ska kalla henne numera.
11. ”Waste Your Love” – Sanna Nielsen. Här kommer en riktig veteran och ser till att 2026 års Mellofinal blir i alla fall en liten aning förankrad i historien också, för visst står Sanna i denna låt alltjämt med ena foten i schlagertraditionen och den andra i mer uppdaterat sound. Sedan är det en annan sak att själva låten är tämligen fantasilös och känns som en väldigt tydlig ripoff på Taio Cruz ”Dynamite” (i Minecraft-kretsar även känd som ”TNT”). Sanna har två gånger överraskat mig med riktigt bra bidrag (”Empty Room” och ”Undo”) men här gör hon det inte. Att hon är i final den här gången också beror enbart på rutin och utstrålning.
12. ”Rakt in i elden” – Brandsta City Släckers. Om inte Smash Into Pieces får vinna med sin rock så kanske brandmännen kan få göra det, för det är väl på sätt och vis rock det här också – om än ”korprock”. Visst blir man lite upplivad, det är muntra takter från herrarna på scenen och vi får varianter på ”Brandsta-klappen” och andra blinkningar till deras gamla hit ”Kom och ta mig”. Dessvärre kan de inte matcha den låten och det hela känns för mycket återanvändning för att brasan ska hetta till på allvar. Plus att ju Brandsta har konkurrens i det livliga uppsluppna facket.

Jag upprepar min ståndpunkt att det här är ett kompetent startfält, men samtidigt rätt så tråkigt. Min egen favorit är alltså Smash Into Pieces, följd av Robin Bengtsson och Medina. Jag kan väl också uppskatta Brandsta City Släckers för det eldiga röjet och Felicia för proffsigheten, men i övrigt är det inte något bidrag som väcker mig ur soffan på riktigt.
Någon Eurovisionvinnare tror jag inte heller att vi har med någon av de här kandidaterna … visst, det kan man inte säga förrän alla de andra länderna valt färdigt, men Australien ska ju tydligen skicka en av sina största stjärnor, Israel tar väl hem en massa sympatiröster igen och Finland valde mycket riktigt Linda Lampenius och Pete Parkkonen som torde ha bättre chanser än alla Sveriges finalbidrag har. Så det blir nog ett mellanår för oss, och det är ju tur med tanke på att SVT för närvarande måste spara en hel massa pengar.
Likväl är det tänkt att någon av de här tolv låtarna ska vinna och skickas till Wien. Vem av dem blir det som gör det?

Som jag nämnde så finns det en KAJ-effekt i år: det brukar oftast vara ett bidrag i varje MF-final som är svenskspråkigt, skämtsamt och glatt (och som placeras på startnummer tolv), men detta år har vi inte bara ett utan tre sådana. Jag menar här Lilla Al-Fadji, Medina och Brandsta City Släckers (de sistnämnda var de som fick nummer tolv), även om de är sinsemellan ganska olika. I normala fall hade kanske någon av dem kunnat vinna i år på samma sätt som KAJ kunde det, men nu tror jag inte att de klarar av den saken, de kommer att sno röster från varandra i alltför hög grad. Vilket inte hindrar att någon av dem kanske kan bli typ trea, men ända upp till seger når de inte.
Smash Into Pieces sticker ut genom att vara det enda riktiga rockbidraget, och kan teoretiskt komma rätt långt, men även om jag själv tycker att de har sin bästa låt hittills (och tänker ge mina hjärtan till dem) så har jag en misstanke att Sveriges tittare i övrigt snarare börjar bli mätta på dem. På samma sätt kan nog Sanna Nielsen framstå som lite avdankad. Jag utesluter därför dessa också.
Robin Bengtsson och Meira Omar är ”finalkval-bidrag” som näppeligen kan mobilisera särskilt många röster när det verkligen gäller: Robin är nog rentav en kandidat till sistaplatsen (inte för att han har en dålig låt, utan för att han bara är ”ingens favvo”), medan Meira nog kan locka en del juryröster tack vare sitt Europavänliga sound, men desto mindre från tittarna.
Greczula och Saga Ludvigsson är artister som återkommer sedan förra året och nog inte lyckas göra samma intryck andra gången, jag tvivlar åtminstone på det. Vad gäller Cimberly är hon för mig som sagt väldigt anonym, men soul- och gospeltoner brukar ofta funka så hon kanske kan bli en oväntad dark horse? Hon gick ju till final på ett övertygande sätt från en (relativt) stark deltävling. Dock har jag svårt att tänka mig att både tittare och jury är så överens om henne att hon faktiskt vinner. A-Teens, slutligen, är stabila men drunknar i mängden och har framför allt stark konkurrens i sin genre från Felicia.

Felicia, ja. Utan att ha analyserat saken speciellt noga känns det som det ligger i luften att Fröken Anständighet vinner. Hon är redan favorittippad av många, hon har en hyfsat bra låt som attraherar på många håll (såväl tittare som jury tror jag), hon har röstresurserna och man kommer visuellt ihåg henne. I ett startfält som är acceptabelt men inte mer har hon förutsättningar att bli den som glimtar till och lyfter sig upp ovanför plojbidragen, rockinslaget och den övriga smeten. Något som också ger en vink om detta är hennes startnummer, nummer tio, som ofta brukar tilldelas favoriterna och som kommer att gynna henne.
Jag tror att vi vid 22-tiden på lördag kväll kommer att kunna konstatera att vi i Sverige har en delvis maskerad kvinnlig artist i årets Eurovision.
Mer kan jag inte säga just nu, men jag återkommer när resultatet väl är klart och då blir det kanske lite fler iakttagelser om hur Sverige tänkte när vi valde och vad vi har för chanser i Wien.
Väl mött vid TV:n.