Semifinal 1 i ESC 2026: omdömen och snabbtips

Goddagens! Nu drar det ihop sig, tisdagen den 12 maj drar Eurovision Song Contest 2026 igång i den österrikiska huvudstaden Wien, med semifinal 1. Och i detta inlägg återfinner ni mina mer detaljerade omdömen om de enskilda låtarna i denna semifinal.
De båda deltävlingarna är kvalitetsmässigt ganska jämna i år, men jag skulle nog ändå säga att det är den här som är snäppet bättre och även något intressantare att uppmärksamma. Delvis beror det på att det är här jag hittar mina två främsta personliga favoriter i Eurovision i år (Georgien och Moldavien), men det är ju också här vi har Sverige, och kraftigt förhandstippade Finland, och dessutom Israel som alltid drar uppmärksamheten till sig av olika skäl.
Hur kommer det att gå för alla dessa? Tja, eftersom det bara är femton länder som tävlar och tio av dem som går vidare så är det ju så att säga dubbelt så lätt att gå till final som att missa den, men ändå, det är fem länder som ska lämna oss och som vanligt är det inte så enkelt att gissa vilka.
Vi ger oss i alla fall i kast med mina omdömen. Som vanligt: det jag bedömer av låtarna är det jag hört på Spotify och sett på YouTube (mest det förstnämnda), på skalan 1 till 10, och om ni klickar på landets namn så kommer YouTube-klippet upp.

1. MOLDAVIEN – ”Viva, Moldova!”, Satoshi.
Det här är verkligen den perfekta låten att inleda hela kalaset med – det är Eurovision så det bara skriker om det (så att tittarna verkligen inte ska missa vad det är de råkat få in på TV:n) och dessutom är det arketypen av Moldavien i Eurovision. Moldaverna är tillbaka efter ett års uppehåll och de använder sitt typiska recept: uppsluppen glädje och lättsamhet och knas och Balkan-folklore, nu dessutom i en låt som rent konkret bjuder in resten av Europa till Moldavien och skulle kunna vara framtagen direkt av landets turistministerium. Jag rycks med, helt klart, och får lust att både åka till Moldavien och att rösta på dem. ”Welcome to Moldova – welcome to Eurovision!” Som om det skulle behöva sägas.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

2. SVERIGE – ”My System”, Felicia.
Va? Sverige med startnummer två? Nej, det hör inte till vanligheterna – det har inte hänt sedan man slutade lotta startordningen i ESC att producenterna har behandlat oss så. Och lite olycksbådande känns det ju, för nummer två brukar som bekant ofta tilldelas de tråkigare låtarna, de där som i bästa fall är dark horses och som är tänkta att dra ner tempot som kontrast efter en medryckande start. Det är nu också så att Felicia lite grann drabbas av den effekten – efter Moldaviens inledning framstår hon som rätt blek och tam, med ett intetsägande technodisconummer. Är det verkligen tamt på riktigt, och löper Sverige i så fall risk att missa finalen för att vi blir bortglömda? Ja, jag kan nog inte svära på att det går vägen, men ser man nyktert på det så har vi ändå en hyfsat stark låt med ett pulserande vemod och en övertygande sångerska och det borde räcka.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. KROATIEN – ”Andromeda”, Lelek.
I ännu högre grad än Sverige tror jag att Kroatien med sitt tidiga startnummer löper risk att komma bort. Det är visserligen ett bidrag i en stil som har förekommit tidigare i Eurovision och som ibland har funkat bra, nämligen typisk östeuropeisk ”gäll damkörsång” – senast förra året gjorde Lettland hyggligt bra ifrån sig med det, och även Ukraina och Polen har testat liknande. Men även om det låter proffsigt och låten samtidigt dundrar på mörkt och dramatiskt, med en lite sagoaktig ton så där, så kan det nog ändå gå många förbi för det är liksom inget man kommer ihåg.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. GREKLAND – ”Ferto”, Akylas.
Det jag framför allt tänker om den här låten är att den är en grekisk ”Gangnam Style”: stundtals är den konkret lik denna världsplåga. Och sedan kan jag inte tänka så mycket mer, jag fastnar liksom vid att den är enfaldig och enerverande på ungefär samma sätt. Man kan väl uppskatta att den är på grekiska och att det även kommer in lite snurrande grekiska instrument här och där, men nej, det hjälper inte. Av de låtar som är mer ”tittarfriande” i år är det denna som är högst tippad, och jag kan för all del tänka mig att en del gillar det, men hos mig ligger den inte speciellt högt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

5. PORTUGAL – ”Rosa”, Bandidos do Cante.
Eurovision vore väl inte Eurovision om inte Portugal som vanligt stack emellan med något som är helt utan kontakt med resten av Europa. Här är det en grupp herrar, ”Sångbanditerna”, som sjunger långsamt och värdigt i kör, i en låt som till på köpet börjar med ett långt parti som enbart är a cappella. Den portugisiska fadon är inte jättetydlig men finns med som influens, som det brukar vara. Själv gäspar jag ganska mycket åt detta, men det är svårtippat, för det har hänt fler än en gång att Portugal varit just så här såsiga men ändå lyckats gå till final med sina sömnpiller, kanske för att de jämt är så annorlunda.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. GEORGIEN – ”On Replay”, Bzikebi.
Nu blir det däremot fart på mig! Gruppen Bzikebi deltog som tioåringar för Georgien i Junior Eurovision Song Contest 2008, och då vann de, med en surrig låt på tema bin och mer eller mindre utklädda till bin också. Inte för att jag har något som helst intresse för JESC, men just detta uppfattade jag faktiskt när det begav sig. Nu har de små bina vuxit till sig och vill vara med bland de stora – ungefär som om A-Teens skulle vilja vara med i Melodifestivalen. Eller vänta nu … det var de ju också … 😊 ja, hur som helst så förväntade jag mig inga underverk av en grupp med den bakgrunden, men jag har blivit riktigt positivt överraskad av Bzikebi och 2026 års georgiska bidrag. Precis som bl.a. Moldavien är det ett fartigt och medryckande nummer, och dansvänligt, fast med en mörkare ton i produktionen och en lätt kromatisk melodi som gör låten exotisk på ett lite mer spännande sätt. Framför allt är det refrängens snabba ”la-la-la-la-la-la-la-la-laa”-slinga (en mer uthärdlig variant av gruppens bi-drag från 2008) som behagfullt sätter sig. Ja, jag diggar Georgien kraftigt i år och har dem som min allra största favorit – och det händer inte ofta. Hoppas, hoppas att det blir final och en framskjuten placering där.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:

ITALIEN – ”Per sempre si”, Sal Da Vinci.
Italien tar ett kraftigt steg tillbaka i tiden i år och parkerar i 70-talets disco, i samma stil som ”I Will Survive” och sådant. Jag är inte särskilt imponerad utan tycker det känns daterat på ett negativt sätt … menlöst helt enkelt, och så är det en alltför pladdrig text som mest bara distraherar (något som märkligt nog ofta är fallet med de italienska bidragen därifrån Sanremo). Om detta hade tävlat för San Marino så hade Europa hånskrattat och de hade kommit sist. Nu är det Italien och dem ska man aldrig underskatta, det är möjligt att de får till det på scen, men spontant är det alltså inget för mig.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

7. FINLAND – ”Liekinheitin”, Linda Lampenius & Pete Parkkonen.
Här har vi då det bidrag som är mest favorittippat i år – och till detta ställer jag mig ytterst frågande. Finland? Favorit? Skulle Finland kunna charma jurygrupperna så mycket att de lyfter upp sig över Israel som utan tvekan kommer att få flest tittarröster? Finland? Röster från juryn? Med en låt på finska? Nej, aldrig på tiden. Sådant händer inte, det blir ett präktigt favoritfall det här. Det som lett så många in i villfarelsen är väl (förutom Linda Lampenius överdrivna stjärnstatus) att ”Liekinheitin” är ett praktfullt nummer med klassiska influenser precis som de senaste två årens ESC-vinnare. Jag kan själv sträcka mig så långt som att jag tycker fiolinslagen är tjusiga och att det är en kompetent låt, men samtidigt saknar den också den riktiga dynamiken (den har ju t.ex. ingen ordentlig avslutande refräng) och den är kort och gott ingen odödlig segrare. Till final går Finland, men de vinner inte.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

8. MONTENEGRO – ”Nova zora”, Tamara Živković.
Montenegro brukar ofta få kämpa i den här tävlingen: det är ju ett tämligen litet land utan jättemycket resurser för att få fram något vettigt, och det de får fram blir ofta oinspirerade balkanballader som är som gjorda för att komma i botten med. Därför är det glädjande att de nu i år har lyckats höja tempot och intensiteten – de sjunger alltjämt på det egna språket (delvis), men det här är en popdunkare med viss dramatik i de svulstiga körerna och en liten ”o-oh o-o-oh”-hook. Fortfarande är det inte säkert att det går hem, för låten är ändå inte riktigt vad den hade kunnat vara och nu har ju också Montenegro fått en otacksam startposition direkt efter upphaussade Finland. Men jag skulle unna dem en finalplats.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. ESTLAND – ”Too Epic To Be True”, Vanilla Ninja.
Här har vi ett återseende många år i efterhand. Tjejgruppen Vanilla Ninja – ett estniskt Sahara Hotnights – var med i Eurovision 2005 och jag minns att de var bland de bästa det året, med låten ”Cool Vibes”. Problemet var bara att det helt omotiverat var Schweiz de tävlade för och inte Estland. Nu däremot ställer ett återförenat Vanilla Ninja upp för hemlandets räkning, och låtskrivare är Sven Lõhmus som skrivit tidigare fantastiska estniska bidrag som ”Rändajad” (2009) och ”Rockefeller Street” (2011). Då kan det väl inte bli annat än bra nu? Mja … jo … det är väl inget större fel på låten, det är poprock och upptempo och som sagt Sahara Hotnights-vibbar, men samtidigt känns det som alla parter är trötta på något sätt och saknar den riktiga energin, och trots titeln blir det inte speciellt episkt. Det är ett sådant bidrag som ingen ogillar men som ingen heller röstar på.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

10. ISRAEL – ”Michelle”, Noam Bettan.
I år kommenterar jag inte de politiska spänningarna och konflikterna vidare – det får räcka med att säga att Israel garanterat blir bland de tre som får flest tittarröster i år också (sannolikt rentav allra flest), tack vare alla de tittare som häpet och belåtet konstaterar vid TV:n att det är ju allt bra förunderligt att just Israel råkar ha den bästa låten precis vartenda år. 😉 Jag som brukar försöka bedöma alla länder lika tycker för min del att Israel sänkt sig ett snäpp den här gången, jämfört med 2025 då de var näst bäst. Istället för en dramatisk vemodig ballad med undertoner av terrortragedi ger de sig detta år in på renodlad fransk amour i valstakt, och sångaren Noam sjunger också huvudsakligen på franska i låten (och lite på hebreiska och engelska). Han vet uppenbarligen vad han gör, men jag har börjat bli ganska trött på just den här sortens frankofila musik i Eurovision och för mig känns det ganska ointressant, oavsett vilket land det kommer från.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:

TYSKLAND – ”Fire”, Sarah Engels.
Slätstrukna Tyskland har detta år valt att vara slätstrukna på det sättet att de valt bidrag i en stil som vi ofta brukar höra från t.ex. Malta eller Cypern, och som dessa länder ibland haft framgång med, vilket väl är orsaken till att tyskarna söker influenser åt det hållet. Lätt exotiskt, rytmbaserat på ett visst Eurovision-aktigt sätt, och på scenen blir det säkerligen en show med mycket dans och en del eldsflammor (som ju också titeln antyder). Men ack, det är fortfarande … ja, precis, slätstruket, och ljummet istället för hett.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

11. BELGIEN – ”Dancing On The Ice”, Essyla.
När det gäller Belgien så försöker de rätt ofta vara pretentiösa, och skicka låtar som är lite djärva och ovanliga i sitt uttryck (även visuellt sett) men samtidigt ska fungera som kommersiella hits. Det går ärligt talat inte hem särskilt ofta, och det tror jag inte det gör nu heller. Svårt att säga vad det är för stil i den här låten egentligen, kanske kan den beskrivas som något slags funkaktig elektro, eventuellt med influenser av Billie Eilish om man är på riktigt snällt humör. Eller nej, inte det heller. Det är en sångerska och en låt som försöker vara allt på en gång och blir ingenting alls.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

12. LITAUEN – ”Sólo quiero más”, Lion Ceccah.
Den här låten börjar mycket vackert och intressant, med en sångare som är uppklädd och sminkad till staty (ungefär som i Mozarts Don Giovanni), och det är klassisk dramatik på ett vackert sätt – särskilt de där stråk-flöjtdrillarna en bit in i första versen. Men tyvärr blir det mycket tråkigare när refrängen tar vid, slängkappan åker av och det kommer in en omotiverad discorytm. I resten av låten ägnar jag mig sedan mest bara åt att observera hur många olika språk texten egentligen består av (jag tror det är sådär fem-sex stycken), något annat spännande finns inte att göra. Dock kan det kanske ändå bli final för Litauen och eventuellt även en hög placering där, för jag tror juryn uppskattar paketet och det är nog uträknat så också.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. SAN MARINO – ”Superstar”, Senhit.
San Marino brukar i Eurovision kännetecknas av att 1. de ofta representeras av en artist som redan representerat dem tidigare, och 2. de tar in någon helt omotiverad aktör i sina bidrag. I år blir det båda sakerna samtidigt. Senhit har sjungit för San Marino både 2011 och 2021, andra gången fick hon oväntat sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida, och när hon nu dyker upp en tredje gång så har hon slagit sig ihop med ingen mindre än den gamle androgyne 80-talsstjärnan Boy George (från Culture Club, ni vet, ”Do You Really Want To Hurt Me”). Om han verkligen kommer att vara med i Wien är emellertid oklart, men hans röst hörs i låten och numera får man ju ha förinspelad sång i ESC. Nåväl, vad kan jag säga om själva musiken då? Jo, låten som Senhit och i viss mån Boy George framför är en lite besynnerlig sak, där versen är rätt entonig funkdisco men det däremot i refrängen kommer in en massa fläskigt syntbrass i bästa 80-talsstil. Låtskrivare är (förutom artisterna själva) Anderz Wrethov och flera andra av de där typerna som brukar samlas på låtskrivarläger och skriva ESC-bidrag, och jag blir inte klok på om den här låten bara är en restprodukt från dem eller om den verkligen är skräddarsydd för San Marino som ett slags experiment. Oavsett vilket tycker jag att det som helhet är ganska okej, det kanske kan räcka en bit.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. POLEN – ”Pray”, Alicja.
”Pray” heter låten, den börjar också med ett textparti som låter som en bön, och framför allt finns ju gospelsoundet där så att den andliga miljön blir fullständig. En bit in i låten slår det över till mer modern RNB, med rappade partier, men i refrängen är det alltjämt gospelkörerna och sångerskans gudfruktiga wailande som dominerar. Är det här verkligen ett polskt bidrag? Låter snarare som något direkt från Alabama … och jag är inte helt säker på att Europa kommer att digga det, för det som låter alltför amerikaniserat når sällan framgång i den här tävlingen. Som helhet är dessutom låten alltför tråkig, även om Alicja förvisso sjunger bra.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. SERBIEN – ”Kraj mene”, Lavina.
Några låtar åt det mer rockiga hållet finns det i årets ESC, men det är från Serbien det dundrar, bullrar och vrålas som mest. Dock inte på något lättsmält sätt precis. Lavina är ett band som spelar progressiv rock, och det märks också på den avancerade (för att inte säga besynnerliga) harmoniken och tonaliteten i de framviskade verserna till deras låt. Refrängen är mer konventionell, och den dystra och svarta stämningen och tyngden (och kontrasten mot allt annat i startfältet) gör att jag gillar det här ganska skapligt. Det är i samma fack som andra ”riktiga” hårdrocksbidrag från senare år, som ungerska ”Viszlat nyar” från 2018 eller litauiska ”Tavo akys” från förra året.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Sammantaget är det här ett startfält med hyfsad variation, även om man (som jag redan sagt i ett tidigare inlägg) kan dela upp bidragen i två huvudgrupper: de som tydligt försöker charma juryn (bl.a. Finland, Israel, Litauen, Polen) och de som tydligt försöker charma tittarna (bl.a. Moldavien, Grekland, Georgien). Detta kommer dock att bli ännu tydligare i semifinal 2 på torsdag, kan jag förvarna om. Men det hela är intressant eftersom EBU just i år råkar ha återinfört juryn i semifinalerna: de senaste tre åren har det ju bara varit tittarröster där och jury först i finalen, men nu är det 50-50 mellan tittare och jury igen i samtliga omröstningar. Att tippa semifinalresultaten blir därför nu svårare igen, då det gäller att förutsäga vilka länder som charmar båda sidorna tillräckligt mycket, och det är ju ingen enkel sak eftersom bidragen ofta är inriktade på bara en av dem.
Om jag ska ge mig på ett tips, och börjar i ”fel” ände och försöker plocka fram dem som åker ut istället för dem som klarar sig, så tror jag att de länder som får lämna oss på tisdagskvällen blir Kroatien, Montenegro, Belgien, Estland och San Marino. Sedan finns det ytterligare några som är kraftigt hotade, nämligen Polen, Portugal, Moldavien och Georgien, men där har jag en viss föraning om att juryn kan bli räddningen för såväl Polen som Portugal (även om det kan hända att de skrapar ihop så det räcker även från tittarna) och att Moldavien och Georgien går hem lika mycket hos tittarna som de gör hos mig personligen och att det alltså inte gör något att juryn förmodligen dissar dem i hög grad. Säker är jag inte på detta, men det känns hyfsat troligt.
Jag känner mig däremot rätt säker på att Kroatien som sagt kommer bort i sin tidiga startposition, att Montenegro får en aning för lite poäng av både tittare och jury och därför snubblar på mållinjen, och att Belgien är alltför udda utan att vara särskilt ihågkomliga för det. Estland lutar jag åt att de kommer att göra ett alltför urvattnat intryck, och San Marino framstår nog som vanligt som alltför amatörmässiga, utan att kunna räddas av någon Boy George-faktor. (Minilandet brukar ju rätt ofta ha problem och på sin höjd slinka med till final då och då med rätt liten marginal, och i år går nog inte ens det.)
Mina tio finalister blir då Moldavien, Sverige, Grekland, Portugal, Georgien, Finland, Israel, Litauen, Polen, Serbien. Av dem är det vissa som känns objektivt självklara. Israel har numera en lika säker ständig finalplats som förr i tiden Ryssland. Finland pallar än så länge för favoritskapet, Grekland väcker viss uppmärksamhet och Litauen brukar klara sig för det mesta. Serbien går ut sist med sin tunga progressiva hårdrock och det har de nog en stor fördel av. Och jag skulle nog trots allt bli rätt förvånad om Sverige lyckades hamna under topp 10 av bara femton deltagare. Det skulle vara en anmärkningsvärd flopp i så fall, och jag tror om inte annat att juryn förhindrar floppen i fråga.
Stämmer mitt tips så innebär det för övrigt att det bland finalisterna blir övervikt på den tidigare halvan av startfältet. Men sådant kan hända, och den är också onekligen den starkare halvan – det är därför jag har varit lite orolig att Sverige inte klarar konkurrensen, men som sagt, det tror jag nu ändå att Felicia gör.
Vid elvatiden på kvällen den 12 maj vet vi hur det gick – och jag återkommer med mina omdömen om bidragen i semifinal 2, två dagar senare.

Så låter det 2026 – mitt första intryck av de 35

Nu har jag, sent omsider (har hoppat över vissa dagar i min ”ett-land-per-dag-genomgång” p.g.a. andra aktiviteter och allmän tidsbrist), lyssnat igenom årets 35 Eurovision-bidrag.
Inom kort ska jag börja skriva mina omdömen om dem allihop, och lägga ut här med början någon vecka före den första semifinalen, men först kommer här som brukligt är mitt sammanfattande, generella första intryck efter ännu inte särskilt många lyssningar på varje land.
Kort sagt: vad kan vi förvänta oss på Eurovision i Wien, efter vad jag hört hittills?

En slutsats började jag komma fram till redan på ett ganska tidigt stadium under min genomlyssning. Nämligen att länderna detta år i rätt så hög grad kan sägas vara indelade i två grupper: dels de länder som kör seriöst och vill locka till sig juryröster med de stilar och de musikaliska insatser som de tror att jurygrupperna gillar, och dels de som istället siktar in sig på sprallighet, upptempo och spontanitet, kanske mer med tittarröster i åtanke. Det känns som att det är ovanligt tydligt polariserat på det viset i år, även om det finns vissa länder som är mittemellan också.
Och det är länderna i den förstnämnda gruppen som just nu är mest favorittippade ute i Eurovisionvärlden – men själv tilltalas jag mer av de sistnämnda.

Det allra bästa exemplet är Finland. De har ett bra tag nu legat tämligen överlägset etta i oddsen, och detta med ett bidrag som med Eurovisionmått mätt får sägas vara ganska ”pretentiöst”. Ja, jag har ju kommenterat det redan när det var UMK-final: det är fiolmästarinnan Linda Lampenius och hennes sångarpartner Pete Parkkonen som framför låten ”Liekinheitin” (”eldkastare”), och det är i samma anda som de senaste två årens ESC-vinnare från Schweiz och Österrike: snyggt gjort och klassiska influenser och ett visst mått av estetisk briljans och smakfull uppvisning. En vinnarkandidat helt i tiden, och det har mycket med juryn att göra: eftersom de föregående två vinnarna var smakfulla bidrag som blev upplyfta till seger av juryn så ligger det nära till hands att tro att juryn gillar detta från Finland också.
Men själv är jag fortfarande inte så väldigt tjusad. Jag tycker ”Liekinheitin” i längden är en lite småtråkig låt, även om den är snygg, och jag fattar verkligen inte hur bidraget kan vara så högt tippat som det är. Enligt min åsikt hade Finland mycket hellre fått vinna med Erika Vikman förra året eller Käärijä för tre år sedan … det hade varit avsevärt roligare.
Sedan kommer fenomenet igen även i flera av de andra bidrag som är tippade att placera sig högt och kanske utmana Lampenius/Parkkonen. Frankrike till exempel är oddstvåa, och har på samma sätt en juryvänlig låt – men för mig känns den bara som ytterligare ett stycke franskt smäktande stuk, inget speciellt engagerande alls. Likadant med tredjefavoriten Danmark: där är det visserligen något mer danspoppigt (om än på danska), men även där känns det på något sätt tillrättalagt för att juryn ska rösta på det. Och Australien likaså … och sedan finns det även längre ner på oddslistan en hel del länder som man känner att de försökt göra något liknande som Österrike och Schweiz och göra intryck med ren beräknande proffsighet (och storslagna operaröster). I de flesta fall blir det för mig mest bara tråkigt.

Nej, då gillar jag alltså mycket bättre de mer tokiga bidragen – som i de flesta fall inte är speciellt favorittippade, om man undantar Grekland som faktiskt är oddsfemma just nu, och typiskt nog är det bidraget ett av dem jag inte är så förtjust i bland de spralliga.

De länder jag hittills har fäst mig mest vid, på så vis att jag blir sugen på att lyssna på dem igen, det är istället Moldavien, Georgien och Norge. Samtliga rätt så osökt får man nog säga, och inget av de länderna har uppmärksammats nämnvärt av ESC-tyckarna än så länge, men för mig sticker de ut på ett positivt sätt. Moldavien är det kanske inte så konstigt att jag gillar förstås, de gör comeback efter att ha stått över förra året (då jag saknade dem kraftigt), och det är ju rätt ofta så med Moldavien att varje gång de sticker upp näsan i ESC så blir det smittsam glädjeyra och precis så är det nu också. ”Viva Moldova” heter bidraget, och det är en titel som genast skvallrar om vad det är för balkaniserat muntert knas som väntar – och jag föll pladask på nytt givetvis. Nästan lika muntert är det i Georgiens bidrag ”On Replay”, som dessutom känns spännande rent tonalitetsmässigt sett och som framförs av gruppen Bzikebi som vann Junior Eurovision Song Contest utklädda till bin när de var mindre. Ja, för min del kan de nu gärna få vinna den stora versionen också (vuxna och utan bi-tema). Sedan har vi då Norge, som var ett grannland jag inte var beredd på att få som favorit (det har ju varit mycket mer snack om Finland och Danmark) men norrmännen har en lätt rockaktig upptempolåt, ”Ya Ya Ya”, som även den smittar mig på ett sätt som alla de där juryvänliga bidragen inte gör.

Det känns helt enkelt som att jag går helt emot strömmen och den allmänna meningen i mitt spontana intryck av årets Eurovisionbidrag. Juryfrierierna utgör en stor del av startfältet, en annan stor del är tittarfrierierna, och det är de senare som är mer befriande frierier, så att säga. Särskilt då de mer udda av dem, i mina ögon och öron.
Vissa dark horses och specialfall finns sedan för övrigt också, till exempel Serbien som kommer med något slags märklig, mörk, progressiv hårdrock, och deras lilla granne Montenegro som svänger om från balkanballader till popsound och nog får sägas ha en viss chans att hyfsa till sin tävlingsstatistik på kuppen.
Men jag kan väl inte säga att det är någon vidare stark Eurovisionomgång … det känns som att det finns en viss trötthet i låtuppbådet och att länderna inte orkat satsa så stort längre (vilket väl kanske inte heller är så konstigt med alla konflikter som tär på tävlingen). Men det är väl just det som gör att jag reagerar när de udda glädjepillren kommer. De är liksom välbehövliga på något sätt.

Hur är det då förresten med det land som tyvärr råkar vara orsaken till den relativt lågmälda stämningen, nämligen Israel? En och annan kanske är nyfiken på om jag tror att publiksympatierna tar överhanden så att Israel vinner i år, efter att ha varit nära två år i rad (särskilt förra året)?
Här tror jag att det finns en klar chans – eller risk, beroende på hur man ser det – att det går på det viset. Israel har visserligen ett sämre bidrag detta år, vilket också återspeglas på oddslistan där de inte ligger riktigt så högt som de skulle kunna göra. Låten är denna gång inte en känslosam dov ballad med fredssångsundertoner utan istället något av en fransk chanson med titeln ”Michelle” (just det där franska har ju använts flitigt på senare år, inte bara av Frankrike själva). Den hör därmed till den typiskt ”juryvänliga” gruppen i startfältet, vilket ju Israel kan behöva eftersom juryn motarbetat dem 2025 och 2024. Det kommer säkert juryn att göra nu också trots landets ansträngning, men en tittarfavorit kommer Israel att bli i år igen (fastän det nu saknas anspelningar på 7 oktober-gisslandramat) och eftersom juryn i år har så väldigt många juryvänliga låtar att rösta på så finns det faktiskt en möjlighet att dess röster blir väldigt spridda och att en tittarfavorit därför kliver upp och vinner. Vilket då kan bli Israel, det är fullt möjligt.
Jag ska väl egentligen inte börja tippa mer än så just nu, men vill gärna påpeka redan på det här stadiet att Israel mycket väl kan stå som vinnare och kom ihåg var ni läste det först.

Annars präglas förstås startfältet av just Israel-affären och av att fem länder hoppat av i protest mot att Israel får delta. Både Island, Irland, Spanien, Nederländerna och Slovenien lyser med sin frånvaro, vilket naturligtvis är trist oavsett vad man tycker om anledningen. Märkligt nog verkar EBU mest bara rycka på axlarna åt avhoppen (när Finland hotade att lämna i protest mot Ryssland 2022 fick ju däremot samma EBU panik och skyndade sig att kasta ut ryssarna direkt). Men de nöjer sig väl med att Moldavien, Bulgarien och Rumänien hoppat in i tävlingen igen nu, så att det fortfarande inte är färre deltagare (35) än att det går att genomföra allting med två semifinaler på ett meningsfullt sätt.
Sedan känns ju tävlingen ändå lätt rumphuggen, med så få länder närvarande och den allmänt avslagna atmosfären och inga riktiga wow-upplevelser bland låtarna, men jag tänker oavsett detta och politiska åsikter titta och följa det hela. Man kan för övrigt glädjas åt andra saker, som att 19 bidrag (mer än hälften) framförs helt eller delvis på ländernas egna språk, och 12 av dem (en tredjedel) helt och hållet på annat språk än engelska. Visserligen råkar mina tre ovan nämnda favoriter likväl vara på engelska, men ändå, jag gillar själva grejen. Liksom att det där med utländska låtskrivare i andra länders bidrag tycks vara på nedåtgående. Det är bara några enstaka länder som tagit till sådant, och då främst sådana små obetydliga länder som inte litar på sin egen förmåga att åstadkomma Eurovision-bidrag, som Luxemburg, San Marino och Storbritannien (ja, britterna har komplex, det vet vi! 😊).

Som sagt, snart återkommer jag med mina detaljerade omdömen om varje land. Jag ska bara ägna viss tid åt att skriva dem först. På återseende!

P.S. Sverige då? Ja, det höll jag nästan på att glömma ... och faktum är att Sverige och Felicia kan bli bortglömda även när det är dags i Wien, för vi har fått en för oss ovanlig position i vår semifinal, nämligen startnummer två. När jag lyssnar på bidragen i deras startordning (vilket jag alltid gör) så känns Sverige faktiskt ovanligt blekt på den platsen, efter inledande muntra Moldavien och allt. Men förhoppningsvis ska det kunna bli final ändå, vi har ju inte ett bidrag vi behöver skämmas över direkt och semin i fråga känns än så länge inte som något getingbo.

Väntad svensk vinnare men knappast någon svensk vinst att vänta – reflektioner efter MF-finalen 2026

Sådär – då har startskottet gått och vi är igång! Ja, för det var ju startskottet igår, inte slutsignalen. Det är nu Eurovisionsäsongen börjar på allvar.
Och det började med ett högst väntat resultat i Melodifestivalens final, nämligen att Felicia vann med sin ”My System”. Jag tror att det i slutändan knappast var någon som trodde något annat … även de som till en början tippade önsketänkande på andra än Felicia var tvungna att ändra sig till slut och inse hur uppenbart det hela var. Inget kunde stoppa henne, inte ens sjukdom och feber: det var snarare nästan så att hon fick ytterligare sympati i och med pratet om det.

Man får också medge att det var en välförtjänt seger. Sjukdomen i fråga märktes det ingenting av, förutom en liten, liten antydan till tupp på Felicias första höga ton, tyckte jag mig höra, men det var inget som störde. Strongt av henne att så att säga kasta sig ut i backen trots dålig form och (till skillnad från Lindsey Vonn) klara av det också. Nu får man väl i och för sig ha i åtanke det där med lead dub och att typ 80 % av den sång som hörs i TV är den som är förinspelad, men faktum kvarstår att även själva framträdandet var utmärkt genomfört. Låten är också ett värdigt vinnarbidrag, fastän den inte hörde till mina främsta favoriter utan snarare kom fyra på min ranking. Jag har ändå respekt för den.

Felicias seger var alltså väntad, och ganska klar, åtminstone från TV-tittarnas sida. Det skilde tjugo tittarpoäng mellan henne och tvåan Greczula, och det är förhållandevis mycket i en finalomröstning, så det tyder på att hon var tydlig tittarfavorit (de fullständiga siffrorna har inte kommit än men lär nog bekräfta den saken). När det gällde jurygrupperna så var det jämnare, de brukar ju i allmänhet sprida ut sina röster mer och vara oförutsägbara – och hela omröstningen började också förvirrande med att Armenien bara gav sju poäng till Felicia och de alltid lika egensinniga italienarna nollade henne. Men även i jurydelen kom ju Felicia etta till slut, låt vara att det inte var förrän efter den allra sista juryn från Finland som hon övertog toppositionen.
Så det var alltså ett sådant år då tittare och jury var överens, och det var över huvud taget förhållandevis stor samstämmighet mellan de två parterna i år. De hade helt och hållet samma topptrio, om än inte i riktigt samma ordning (i juryernas fall var det Felicia-Medina-Greczula och i tittarnas Felicia-Greczula-Medina) och dessa tre var i en klass för sig i båda fallen, med ett litet hopp i poängen ner till övriga bidrag. Även längre ner följdes tittare och juryer åt någorlunda: de största skillnaderna hittar vi inte helt oväntat i form av Meira Omar (fick hyfsat mycket av juryn men inte mycket av tittarna, vilket jag i min förhandsanalys också misstänkte skulle bli fallet) och Lilla Al-Fadji (lyftes tvärtom flera placeringar av roade tittare).
Jag kan nog inte säga att jag som helhet är särskilt överraskad av resultatlistan, det gick ungefär som jag trodde att det skulle gå, och om tipsen bara hade rättats efter ”hur nära man kommer varje placering” istället för ”hur många placeringar man prickar in exakt rätt” så hade jag fått en rätt snygg tipsrad. Det stora undantaget är Greczula, som alltså var tittarnas tvåa och även blev tvåa totalt – det hade jag faktiskt inte väntat mig, då jag själv tyckte att han var mycket sämre än förra året, men tydligen var det ändå något med hans ABBA-ripoff-låt som tilltalade många, och den saken får jag medge att vissa av mina anhöriga (min dotter och min bror närmare bestämt) var skickligare än jag på att förutse.

Men vann var det ju som bekant Felicia som gjorde, som alla trodde. Vad innebär nu detta för Melodifestivalen och Eurovision?
Jo, efter förra årets utvikning till lätt plojbidrag på det egna språket så återfaller nu Sverige i sina normala vanor, kan man tycka vid första anblicken i alla fall, för nu har vi ett bidrag på engelska igen och ett mer ordinärt popmusikaliskt. Dock är det inte helt som det brukar, för det är inte bara artisten utan även låtens upphovspersoner som är nya namn för Sverige i ESC-sammanhang – det är inte G:son och Deb och Wrethov längre, utan ett helt annat team, kvinnodominerat och faktiskt enbart norskt/danskt förutom Felicia själv (har någon ens tänkt på det?).
Stilmässigt ger vi oss nu också in på delvis nya marker, i och med att stilen på ”My System” är ganska utpräglat techno- och raveaktig (ni får ursäkta mina svepande benämningar, jag har dessvärre dålig koll på de exakta genretermerna). Det är inget nytt i Eurovision med sådant svettigt och flimrigt dunk, det har hänt åtskilliga gånger förut att andra länder kommit med sådant – med varierande framgång – men det är egentligen första gången Sverige ger sig in på det, med laserstrålar och allt. Och det känns ju som att det eventuellt kan vara ett steg in i en ny era. Men fortfarande är det ändå så att en stor del av paketet hänger på sången, och där gör ju Felicia onekligen bra ifrån sig: hon har en utmärkt röst och övertygar med en sorts desperat, sorgsen klang, särskilt i de där högsta tonerna.

Av den anledningen tror jag också att Sverige har goda chanser att klara sig ur semifinalen i Wien i maj. Själva stilen på vårt bidrag är ingen garant för att få poäng, inte heller är det solklart att låten i sig är stark så det räcker, men i kombination med Felicias starka sånginsats och det visuella i showen så tror jag att det borde gå bra.
Vinner gör Sverige däremot inte, och det verkar det för ovanlighetens skull nästan inte vara någon här hemma som tror att vi ska göra heller. Det är som att alla är medvetna om att årets melodifestivalomgång var ganska slätstruken och finalstartfältet svagt, och att vi visserligen plockade det bästa russinet ur kakan när Felicia fick vinna men att man inte kan begära några underverk av henne. Finlands bidrag med eld och fiol är alltjämt upphaussat, och inställningen tycks vara att det är de som är djärva och kreativa och kommer att vinna och att Sverige får hålla sig i skymundan i år. Jag håller själv inte riktigt med om att Finlands låt är så fantastisk, men tror även jag att det nog normalt sett borde bli en del länder som överträffar oss i år. Om nu svenskarna i gemen är okej med detta är det en intressant attitydförändring, men det är onekligen skönt om vi kan känna oss avslappnade för en gångs skull.

Kanske är det helt enkelt så att den lilla tendensen fortsätter att svenska folket med sina val ger en fingervisning om att de vill någon annanstans. Det började redan med att vi lät oss representeras av de två norrbaggarna Marcus & Martinus för två år sedan, det blev ännu mer uppenbart när KAJ fullständigt bröt alla mönster förra året, och man kan se det också nu. Tvåan Greczula och trean Medina representerar ju också de på sätt och vis något annat än det gamla vanliga.
Man kan då bara önska sig att Melodifestivalen själv och dess ledning skulle kunna (och vilja) uppfatta vart vinden blåser. En av SVT:s kommentatorer sade precis i en intelligent sammanfattning något i stil med att vi borde lägga Christer Björkmans och Edvard af Silléns era bakom oss. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv – den tiden är förbi då den där mastodontturnén à la Björkman (i intensiv symbios med diverse stora skivbolag och låtskrivare) med navelskådande komiska manus av Sillén framstod som något fräscht som alla ville ha. SVT borde ta och släppa greppet om den, överge nostalgin, bli lite modiga och ta Melodifestivalen någon annanstans med nya arbetssätt och infallsvinklar. Gårdagens resultat och den lätta kritiken mot årets MF-upplaga kan ses som ännu ett tecken på det, även om finalen i sig som evenemang betraktat fortfarande framstår som en stor folkfest och ett svenskt Super Bowl.

Nu har slutackordet klingat ut från Super Bowl i fråga, och den närmaste tiden ska jag nu sätta mig in i de andra ländernas bidrag, samtidigt som jag fortsätter att uppfatta hur det mullrar och knallar runtom i världen. Lätt blir det inte att komma i stämning, då ju verkligheten färgar av sig i allra högsta grad även på Eurovision, men jag ska fortsätta försöka. Lite nyfiken blir man ju på att kolla upp länder som t.ex. Danmark (hur låter det med ”dark disco” på danska?) och Frankrike (vad var det som fick dem att genast skjuta uppåt på oddslistan så fort bidraget presenterats?).
Jag återkommer om en dryg månad igen. På återseende! (Och grattis till Felicia!)

Inför Sveriges uttagning 2026: något mer ploj än vanligt, men anständigheten vinner

Då har det blivit dags för final i Melodifestivalen, och dags för mig att kommentera inför denna.
Även i år har jag följt hela turnén, trots att jag kände att jag lika gärna hade kunnat avstå alltihop och börja sätta mig in i bidragen först nu inför finalen istället. På ett sätt är det också ungefär det jag har gjort, för jag märker att det nästan blir som att börja om från början när jag lyssnar igenom finallåtarna ordentligt och mer koncentrerat. Jag ska inte neka till att flera av dem känns en aning bättre nu än när jag först hörde dem på TV. Är det vår ljudanläggning som spökar nu igen och inte gjorde dem rättvisa första gången? Fast nu har vi ju en ny TV …?
Ja ja, jag har i alla fall konstaterat att även om det var mycket skämskudde och sömnpiller under MF-säsongens gång, så framstår det slutliga startuppbådet även i detta års Melodifestival som om än inte precis intressant, så åtminstone kompetent. Så brukar det ofta vara, Sverige behöver sällan skämmas på så vis. Stilmässig variation finns det också någorlunda, även om det inte är med några lugna låtar detta år (de får alltid kämpa för att ta sig vidare och i år var det ingen som klarade det). Man kan vidare notera att det är en aning fler ”uppsluppna” bidrag än vanligt och även mer svenskspråkigt, vilket väl får ses som en tydlig KAJ-effekt och som något positivt.
Jag har också en och annan favorit i finalen som för min del gärna får vinna och åka till Wien för Sveriges räkning. Det gäller särskilt ett bidrag, som representerar en genre som vi verkligen inte skickat särskilt ofta. Nu tror jag väl inte att vare sig den eller någon av mina andra favoriter klarar det, utan jag misstänker att en viss annan profil tar hem det.
Vad jag talar om förklaras enklast genom att jag radar upp de tolv bidragen och ger mina omdömen om dem, precis som jag gjorde med UMK-bidragen i Finland förra veckan. Här är vad vi har att vänta i den kommande finalen:

1. ”Iconic” – A-Teens. Man kan genast konstatera att tre av årets finalbidrag har ABBA-koppling (jag återkommer till de båda andra), och det inleds med mitt gamla hatobjekt A-Teens, gruppen som 1998 började hela sin karriär med att göra fantasilösa ABBA-covers. Ja, att de skulle dyka upp och göra debut i årets Mello var väl inte så oväntat efter att de återförenades som mellanakt i fjol, och när de inte sjunger ABBA-låtar har jag inte så mycket emot dem utan medger att de är en stabil sång- och dansgrupp. Knappast några ”teens” längre men de vet vad de gör. Dock har de en tydlig brist i och med att de spelar i exakt samma liga som en annan populär MF-anknuten discopopgrupp, det vill säga Alcazar, och trots att de är försedda med en teoretiskt sett skaplig dänga når de inte upp till den gruppens klass hur mycket de än försöker.
2. ”Dooset Daram” – Meira Omar. Meira som var med även förra året med ”Hush Hush” tar nu ett steg till och blir ännu mer orientalisk detta år. Det låter verkligen som ett typiskt sådant Eurovisionbidrag som Turkiet brukade placera sig bra med under 00-talet, med just den rytmen och allt, och det är väl bara magdansöserna som fattas. På sätt och vis är numret representativt för det moderna Sverige (även om många sverigedemokrater säkert skär tänder över vad som låter som ”ramadan-ramadan”) och det är inte dåligt, men tyvärr inget himlastormande märkvärdigt heller.
3. ”Delulu” – Lilla Al-Fadji. Jag är nog väldigt oallmänbildad, för jag kände inte alls till den här fejkkaraktären tidigare, än mindre att den som står bakom honom är Felipe Leiva Wenger från den respektabla hiphopduon Ison & Fille. När jag nu vet detta framstår Lilla Al-Fadjis nummer som något mindre pinsamt än när jag först såg det i lördags – det blir nästan ”creddigt” samtidigt som det är trams. Men faktum kvarstår ändå att det är trams, och att låten hade blivit roligare med Sean Banan (som jag misstänker att den faktiskt var tänkt för från början), och att man har hört många humorlåtar som är betydligt bättre än denna. Jag är också rätt trött på alla sådana bidrag som nödvändigt ska skoja till det om Eurovision genom att nämna tävlingen vid namn … det räckte med Litauens ”We Are The Winners” 2006.
4. ”Ain’t Today” – Saga Ludvigsson. I avdelningen ”återseenden sedan förra året” hittar vi bland andra Saga Ludvigsson, som ställde upp med countryaktig kvick pop i ”Hate You So Much” 2025 och gör ungefär samma grej nu. Det är en liknande genre och till och med en liknande text tycker jag (fast tvärtom). Skillnaden är väl kanske möjligen att Saga vuxit några snäpp i scennärvaro och så, det är positivt, men det hjälper inte så mycket när låten fortfarande mest är tråkig.
5. ”Hollow” – Smash Into Pieces. För tredje gången på kort tid har vi nu Smash Into Pieces i MF-final, och de verkar vara Sveriges enda rockband som har förmågan att ta sig dit. Hur mycket ”äkta hårdrock” det är över dem kan man väl sedan diskutera: jag har inte heller varit överdrivet imponerad av gruppens två tidigare bidrag. Men – den här gången tycker jag faktiskt att de fått till sin bästa låt hittills. Det känns som den har något extra, såväl en viss desperation i refrängens ”hol-low”-hojtande som dramatik och stämning i det melodiska. Plus att man tar i riktigt ordentligt med pyro och avslutar med ett helt fyrverkeri. Visst känns det som att låten påminner om flera andra låtar som redan finns – jag får vibbar till såväl Måns Zelmerlöws ”Heroes” som Liamoos ”Dragon” i hårdrockstappning – men det är ändå fullgott schlagermetallhantverk kan man säga. Det här är sammantaget min favorit i årets MF-final, och det skulle vara på sin plats om den vann, för när nu Sverige förra året äntligen skickade ett humorbidrag är det följdriktigt om vi fortsätter vara otypiska och skickar något rockigt i år.
6. ”Eternity” – Cimberly. Årets mest anonyma bidrag tycker jag … jag tog nätt och jämnt notis om den i dess deltävling och blev uppriktigt förvånad när den tog sig till final så lätt. Nu när jag lyssnat lite till kan jag konstatera att det är lite funk-soulpopaktiga tongångar (nästan lite grann åt gospelhållet) och att Cimberly är en säker sångerska, men något intryck på mig gör det fortfarande inte, beklagar.
7. ”Viva l’amor” – Medina. Man blir glad av att se de två sköna snubbarna i Medina göra sitt intåg på scenen, det måste jag verkligen ge dem. De är med här i finalen för tredje gången och gör sin grej precis som de ska, nu till på köpet med en snyggt illustrativ scenshow där två hjärthalvor går ihop till ett helt stort hjärta. Och låten är skaplig nu också, ett glädjepiller med stänk av vemod, men någon ”In i dimman” är den inte. Det var den som Medina skulle ha vunnit med, inte detta bidrag.
8. ”Half of Me” – Greczula. I förra årets final var Greczula med ”Believe Me” min favorit, mycket därför att han hade ett mer säreget uttryck och en mer säregen låt, av låtskrivare som inte var de vanliga. När han nu i år gör ett nytt försök har tyvärr mycket av denna originalitet försvunnit och han har blivit mer utslätad och är typ bara hälften av sig mot i fjol (som hans låttitel antyder 😊). Framför allt framträder han nu med en låt som känns som ett hopkok av diverse ABBA-låtar, och det uppskattar jag inte alls i det här fallet, utan varje gång jag lyssnar sitter jag mest bara och stör mig på att det låter som ABBA precis överallt och försöker komma på exakt vilka ABBA-låtar det är. (Tydligast är väl ”The Winner Takes It All” och ”As Good As New”, men det finns ännu fler i mischmaschet, jag lovar.) Det var liksom inte vad jag önskade mig av Greczula, varken för hans egen skull eller ABBA:s.
9. ”Honey Honey” – Robin Bengtsson. Även herr Bengtsson – en av två tidigare Mellovinnare som återfinns i finalen i år – har som synes lånat av ABBA, här är det en av deras låttitlar som återanvänts, och det brukar det ju vara någon som gör vartenda år. Men bortser man från det så är detta faktiskt en rätt behaglig låt, och lätt den bästa Robin ställt upp med efter alla de anonyma nummer han haft innan. Det här är en taktfast stampande countrypop-pubrockaktig bit, kännetecknad av ett frejdigt ”wo-hoo” och en munter stämning på scenen med en skara dansare som känns som ett myllrande svensexagäng runt artisten. Det smittar och är inte så dumt.
10. ”My System” – Felicia. Jag tror ärligt talat att vi kan ha årets vinnare här. Felicia verkar ha fått hela svenska folkets sympatier på ett ovanligt tydligt sätt när hon fick sparken som Fröken Snusk, och när hon nu ställer upp som sig själv med omvänd ansiktsmask så är publiken med på noterna. För min del får jag säga att hon verkligen sjunger bra och att den där masken är en utmärkt gimmick, och låten känns som en fräsch och samtidigt något melankolisk floorfiller: betydligt bättre än A-Teens som är i samma genre. Den är inte tillräckligt bra för att ta plats på min egen spellista, än så länge inte i alla fall, men jag inser dess hitkvaliteter och uppskattar rösten och utstrålningen från Fröken Anständighet, eller vad man ska kalla henne numera.
11. ”Waste Your Love” – Sanna Nielsen. Här kommer en riktig veteran och ser till att 2026 års Mellofinal blir i alla fall en liten aning förankrad i historien också, för visst står Sanna i denna låt alltjämt med ena foten i schlagertraditionen och den andra i mer uppdaterat sound. Sedan är det en annan sak att själva låten är tämligen fantasilös och känns som en väldigt tydlig ripoff på Taio Cruz ”Dynamite” (i Minecraft-kretsar även känd som ”TNT”). Sanna har två gånger överraskat mig med riktigt bra bidrag (”Empty Room” och ”Undo”) men här gör hon det inte. Att hon är i final den här gången också beror enbart på rutin och utstrålning.
12. ”Rakt in i elden” – Brandsta City Släckers. Om inte Smash Into Pieces får vinna med sin rock så kanske brandmännen kan få göra det, för det är väl på sätt och vis rock det här också – om än ”korprock”. Visst blir man lite upplivad, det är muntra takter från herrarna på scenen och vi får varianter på ”Brandsta-klappen” och andra blinkningar till deras gamla hit ”Kom och ta mig”. Dessvärre kan de inte matcha den låten och det hela känns för mycket återanvändning för att brasan ska hetta till på allvar. Plus att ju Brandsta har konkurrens i det livliga uppsluppna facket.

Jag upprepar min ståndpunkt att det här är ett kompetent startfält, men samtidigt rätt så tråkigt. Min egen favorit är alltså Smash Into Pieces, följd av Robin Bengtsson och Medina. Jag kan väl också uppskatta Brandsta City Släckers för det eldiga röjet och Felicia för proffsigheten, men i övrigt är det inte något bidrag som väcker mig ur soffan på riktigt.
Någon Eurovisionvinnare tror jag inte heller att vi har med någon av de här kandidaterna … visst, det kan man inte säga förrän alla de andra länderna valt färdigt, men Australien ska ju tydligen skicka en av sina största stjärnor, Israel tar väl hem en massa sympatiröster igen och Finland valde mycket riktigt Linda Lampenius och Pete Parkkonen som torde ha bättre chanser än alla Sveriges finalbidrag har. Så det blir nog ett mellanår för oss, och det är ju tur med tanke på att SVT för närvarande måste spara en hel massa pengar.
Likväl är det tänkt att någon av de här tolv låtarna ska vinna och skickas till Wien. Vem av dem blir det som gör det?

Som jag nämnde så finns det en KAJ-effekt i år: det brukar oftast vara ett bidrag i varje MF-final som är svenskspråkigt, skämtsamt och glatt (och som placeras på startnummer tolv), men detta år har vi inte bara ett utan tre sådana. Jag menar här Lilla Al-Fadji, Medina och Brandsta City Släckers (de sistnämnda var de som fick nummer tolv), även om de är sinsemellan ganska olika. I normala fall hade kanske någon av dem kunnat vinna i år på samma sätt som KAJ kunde det, men nu tror jag inte att de klarar av den saken, de kommer att sno röster från varandra i alltför hög grad. Vilket inte hindrar att någon av dem kanske kan bli typ trea, men ända upp till seger når de inte.
Smash Into Pieces sticker ut genom att vara det enda riktiga rockbidraget, och kan teoretiskt komma rätt långt, men även om jag själv tycker att de har sin bästa låt hittills (och tänker ge mina hjärtan till dem) så har jag en misstanke att Sveriges tittare i övrigt snarare börjar bli mätta på dem. På samma sätt kan nog Sanna Nielsen framstå som lite avdankad. Jag utesluter därför dessa också.
Robin Bengtsson och Meira Omar är ”finalkval-bidrag” som näppeligen kan mobilisera särskilt många röster när det verkligen gäller: Robin är nog rentav en kandidat till sistaplatsen (inte för att han har en dålig låt, utan för att han bara är ”ingens favvo”), medan Meira nog kan locka en del juryröster tack vare sitt Europavänliga sound, men desto mindre från tittarna.
Greczula och Saga Ludvigsson är artister som återkommer sedan förra året och nog inte lyckas göra samma intryck andra gången, jag tvivlar åtminstone på det. Vad gäller Cimberly är hon för mig som sagt väldigt anonym, men soul- och gospeltoner brukar ofta funka så hon kanske kan bli en oväntad dark horse? Hon gick ju till final på ett övertygande sätt från en (relativt) stark deltävling. Dock har jag svårt att tänka mig att både tittare och jury är så överens om henne att hon faktiskt vinner. A-Teens, slutligen, är stabila men drunknar i mängden och har framför allt stark konkurrens i sin genre från Felicia.

Felicia, ja. Utan att ha analyserat saken speciellt noga känns det som det ligger i luften att Fröken Anständighet vinner. Hon är redan favorittippad av många, hon har en hyfsat bra låt som attraherar på många håll (såväl tittare som jury tror jag), hon har röstresurserna och man kommer visuellt ihåg henne. I ett startfält som är acceptabelt men inte mer har hon förutsättningar att bli den som glimtar till och lyfter sig upp ovanför plojbidragen, rockinslaget och den övriga smeten. Något som också ger en vink om detta är hennes startnummer, nummer tio, som ofta brukar tilldelas favoriterna och som kommer att gynna henne.
Jag tror att vi vid 22-tiden på lördag kväll kommer att kunna konstatera att vi i Sverige har en delvis maskerad kvinnlig artist i årets Eurovision.
Mer kan jag inte säga just nu, men jag återkommer när resultatet väl är klart och då blir det kanske lite fler iakttagelser om hur Sverige tänkte när vi valde och vad vi har för chanser i Wien.
Väl mött vid TV:n.

Inför Finlands uttagning 2026: finskt självförtroende, KAJ-effekt och violin

Hej och välkomna till en ny Eurovisionsäsong!
Kanske.
Det är lika bra jag säger direkt som det är, att jag är ännu mindre upplagd för att blogga om Eurovision i år än jag varit de två senaste åren. Det är helt enkelt så att den där affären med Israel mer och mer håller på att förgifta hela Eurovisionvärlden och släcka det ljus i mörkret som tävlingen länge var. Och det har fått den effekten på mig att jag håller på att tappa lusten för alltihop. När det gäller Melodifestivalen har jag ju som bekant mist mycket av min entusiasm redan tidigare (på grund av att den tävlingen fastnat i en alltför tråkig och tramsig form), och nu håller jag på att få samma känsla för Eurovision också. Att det liksom inte är så kul längre.
(Och det hade inte varit annorlunda om Israel faktiskt kastats ur ESC. Även då hade stämningen blivit sur och vrång och olustig, och även då hade vissa länder bojkottat tävlingen i protest, så jag hade känt precis likadant då.)
Men samtidigt tänker jag att skam den som ger sig och man ska ju ändå ha en positiv grundinställning, så jag ska åtminstone inledningsvis försöka tvinga fram en sådan – och sätter nu följaktligen igång bloggandet för säsongen. Med reservation för att jag dessvärre kan tröttna senare. Men förhoppningsvis inte.

Som vanligt kommer det första inlägget för i år att handla om Finlands uttagning UMK. Den ska gå av stapeln lördagen den 28 februari, platsen för det hela är Tammerfors precis som förra året, och jag har förmått mig att lyssna (och titta) på låtarna på Youtube. Det är i vanlig ordning sju stycken bidrag som Yle valt ut, och till skillnad från i fjol så verkar det nu också som att ingen blir diskad utan alla sju kommer till start.
Jag har trots mitt Finlandsintresse alltjämt inte så mycket koll på Finlands populärmusikliv, tycks det, för artisterna som framför bidragen är samtliga okända för mig sedan innan. Med ett undantag, nämligen en viss finlandssvensk violinist som faktiskt har något av ett internationellt rykte och som nog även en del svenskar känner till, och som för första gången ställer upp i UMK.
Kanske är det hennes medverkan, med tillhörande förhoppningar, som gjort att Finland i skrivande stund ligger etta i 2026 års sammantagna Eurovisionvinnartips. I alla fulla fall så verkar Eurovisionfansen och de insatta se det som att Finland på 2020-talet fortsätter vara ett ”powerhouse” i ESC-sammanhang och att UMK håller sällsynt hög klass. Den uppfattningen lär nog inte kunna tas ur dem i första taget efter Käärijä och ”Cha Cha Cha” 2023. Jag vet inte riktigt om jag håller med, men jag får medge att det i alla fall fortfarande känns mer intressant att titta närmare på Finlands deltagare än på Sveriges. Och det jag för egen del kan observera, det är att förra årets framgångsrika svenska ESC-bidrag med KAJ från Finland har satt vissa spår i årets UMK, och det kan ju också vara det som driver tipsen uppåt. Kanske har Finland fått lust att visa Europa att man lika gärna själv kan presentera samma sak som Sverige senast – och understryka varifrån den där geniala bastumusikmentaliteten egentligen kommer.
Blir det den taktiken som tar hem UMK och får företräda Finland, eller blir det snarare ett internationellt grepp med den där världskända violinisten?
Jag ska gå igenom de sju bidragen med lite korta omdömen – denna gång i den ordning de faktiskt kommer att uppträda i sändning från Tammerfors.

1. ”Lululai” – Komiat. Vi börjar direkt med en av de låtar som har KAJ-känsla över sig. Det här är en muntert leende ung grupp (nästan som något slags finskt dansband, vilket också antyds av videon från en folkfylld danslokal), och de spelar klart folkmusikaktiga tongångar med gott om finskt dragspel – men det finns även en visslingsslinga à la country & western mitt i alltihop. Medryckande är det, med en känsla av både glädje och vemod, och jag får i viss mån refrängen på hjärnan. Sedan är det förstås inte lika komiskt och skruvat som KAJ utan mer prydligt och bara trivsamt rätt och slätt.
2. ”Million Dollar Smile” – Etta. Trots titeln är även den här låten på finska, och det gör att det faktiskt är hela fem av sju låtar som är huvudsakligen finskspråkiga i årets UMK. Rent stilmässigt är det annars inget inhemskt finskt med låten alls, utan den är en rätt så modern dunkig RNB-radiopoplåt i midtempo, som kännetecknas av att det finns med en rappad vers också. Ja, rappandet klarar artisten Etta av utmärkt, och det är sympatiskt att finska språket utan problem gör sig i de här genrekläderna. Synd då att slutintrycket ändå blir rätt intetsägande … och ärligt talat, vad är poängen med den där engelska titelraden när man nästan ändå inte hör den sjungas?
3. ”Rakkaudenkipee” – Kiki. Om man bortser från språkfaktorn – för visst är det finska som gäller här också – så finns här stora likheter med Loreen. Ja, det brukar ju varje år finnas gott om låtar i Eurovision och de nationella uttagningarna där Loreen har tjänat som influens, och här kommer förebilden igen både i Kikis sätt att sjunga, hennes visuella stil, den atmosfäriska elektroproduktionen och allt det ödsliga på det hela taget. Men det är ingen misslyckad efterapning utan tvärtom en helt okej låt. Mycket beror det förstås på den väldigt läckra och något oväntade ackordvändningen i refrängen, som ger alltihop en extra mystisk/exotisk ton.
4. ”Takatukka” – Antti Palanen. Nästa uppenbart KAJ-influerade inslag, men här känns det som det är lite mera humor, på gott och ont. Det är dragspelsinfluerad folkpop igen, precis som vi hörde från Komiat i början, och den skäggige Antti (med en låt som handlar om frisyren hockeyfrilla, det är vad ”takatukka” betyder) brummar bastoner på en nivå som vi inte hört sedan Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Är det riktig strupsång rentav …? Visst lockas jag att småle och tycka att det hela är lite coolt/catchigt, men bra är det knappast. Dessutom blir det mest bara förvirrande att det är två helt olika takter i vers och refräng.
5. ”Cherry Cake” – Chachi. ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?” sjöng Ann-Christine Bärnsten redan 1975, och ekivoka anspelningar på temat körsbär blir det nu också – fast en hel tårta för att vara exakt. Är det månne Erika Vikmans oanständighets-statement från förra året som man här vill upprepa på något sätt? I så fall har det inte blivit så lyckat, för den sortens fräcka och halvskojiga bidrag har ett slags gräns för att det inte ska kännas som trams, och den gränsen klarar inte Chachi (som för övrigt är amerikanska bosatt i Finland och har tävlingens enda helt engelskspråkiga låt). Det blir bara ett typiskt urvattnat Eurovision-plojbidrag som vi hört rätt många gånger innan: lite som Maltas ”Kant” (också i fjol), fast sämre. Jag ser till på köpet att Linnea Deb varit med och skrivit det här … var det något slags restproduktion som hon släppte till Finland att användas som Yle fann för gott?
6. ”Ready To Leave” – Sinikka Monte. Yle nöjer sig med bara en lugn låt i startfältet i år, och det är denna. Den är också övervägande på engelska, även om det är enstaka rader på finska instoppade i refrängen också (åter igen kan man undra vad det ska vara bra för?). Själva låten är obestridligt smakfull – den är ljuvt stillsam och eftertänksam i versen och framförd med spröd röst av Sinikka, sedan kommer det in betydligt mer energi och styrka i refrängen och lika abrupt tystnar det igen. Dynamiskt, och väl genomarbetat, jag gillade den spontant, fast det är nog en sådan låt som behöver många lyssningar för att lyfta på allvar.

7. ”Liekinheitin” – Linda Lampenius & Pete Parkkonen. Ja, violinisten jag nämnde är alltså Linda Lampenius, som ju redan för ett antal år sedan gjorde sig ett namn inte bara för sin skicklighet på fiol utan även för sina yttre företräden i kombination med fiolen (får man nog erkänna). Nu har hon slagit ihop sig med den tjugo år yngre Idol-deltagaren Pete Parkkonen som sjunger, och resultatet har blivit en kombination av pop och klassiskt, där det onekligen är snygga fiolslingor och ett smittande dunk. Det hela andas dessutom finskt vemod, och det är uppenbart i samma pretentiösa fack som de två senaste Eurovision-vinnarna ”The Code” och ”Wasted Love”. Ja, det passar ju verkligen att skicka till Mozartstaden Wien, det kan bli bra med en snygg show, och juryn i Eurovision (och här i UMK) kan kanske gå igång på det. Men jag har ändå mina dubier … för själva låten är egentligen inte så där överdrivet minnesvärd, och det blir ju inte precis så att Linda kommer att imponera med sin virtuositet på scenen eftersom all musik är förinspelad. Plus att man ohjälpligen får känslan att hon (som så många andra) kanske gör detta mest för att blåsa nytt liv i en karriär som hållit på rätt länge. Nej, det finns en viss överskattningsvarning här.

Som helhet är det ett hyfsat startfält tycker jag nog … fast samtidigt finns här inte något som jag går igång på så där extra mycket. Till skillnad från andra tyckare ser jag inte heller UMK som något ”powerhouse” som sprutar ur sig idel potentiella Eurovisionvinnare. Omöjligt är det inte att det kan gå bra för Finland med vissa av de här bidragen, men man får helt enkelt inte känslan att de kommer att bli storfavoriter i Wien.
Hur det ska gå och vem av dessa sju som får åka till Österrike för Finlands räkning, det kan man som vanligt fundera ett tag på. Vi ska då tänka på att den internationella juryn i Finland står för en rätt liten andel av poängen som ska delas ut – så som jag tycker det borde vara i Sverige också – och det blir alltså i praktiken mest de finländska tittarna och deras beteende man får försöka förutsäga. Vad kommer de att ha för favorit?
Linda Lampenius (och ”featuring-sångaren” Pete, om man nu får kalla honom det) har väl de flesta förhandstipsen i tävlingen har jag förstått, tack vare sin stjärnstatus. Jag tycker nog själv också att det är den bästa låten i utbudet, tack vare de där fiolinslagen. Möjligen att Kiki och hennes ”Rakkaudenkipee” också kan konkurrera enligt min egen åsikt. Men hos tittarna tror jag inte att det bidraget slår riktigt, liksom inte heller Etta och ”Million Dollar Smile”, de är för alldagliga.
Om Linda och Pete får någon utmanare har det väl snarare att göra med att de finländska tittarna samfällt kanske får för sig att de vill ha humor och uppsluppenhet, eller möjligen ett mer stilla och allvarsamt uttryck. I det senare fallet blir det Sinikka Monte som kan ta striden, och hon har ju också startfältets enda ”ballad”, vilket är en fördel. Det är inte särskilt vanligt att det finländska folket röstar fram lugna tongångar, men det har hänt (den ljuva ”Blackbird” 2018 är väl det bästa exemplet) och om det är där tittarna landar så blir ”Ready To Leave” Finlands bidrag.
Sedan är det väl kanske visserligen troligare att KAJ-effekten hänger kvar och att det då blir antingen Antti Palanen eller Komiat (eller möjligen Chachi) som skördar de flesta tittarrösterna. Att lite skruvad galenskap kan gå hem vet vi ju sedan Käärijä och inte minst Windows95man året därpå … kan det upprepa sig även den här gången? Eller kommer de båda KAJ-artade bidragen att ta ut varandra? Ja, nej, själv lutar jag nog åt att inget av dem kommer att vinna, men det beror nog inte på att de tar ut varandra utan snarare på att de inte är tillräckligt ”pang på” för att verkligen gå hela vägen. Hockeyfrillalåten ”Takatukka” har sina fans har jag förstått, men jag vet ändå inte riktigt jag.

Som sagt, att sia i förväg om vad Finland är på humör för (och hur de eventuellt taktiskt kan tänka) är inte så lätt, men jag behöver faktiskt inte analysera detta särskilt länge för att inse att jag tror att Linda Lampenius och Pete Parkkonen kommer att vinna UMK ganska klart med sin ”Liekinheitin”. Det finns något för alla i det bidraget, något som lockar såväl jury som tittare i alla kategorier, även om den inte är något mästerverk.
Om det blir så det går så blir det alltså ett Eurovisionbidrag på finska på nytt, och nu har ju Finland i och för sig inte så mycket annat att välja på, men det gör det hela egentligen bara ännu mer anmärkningsvärt. Det känns som att Finland för närvarande känner sig väldigt trygga inte bara med sin egen inhemska musik utan även med sitt eget språk, och litar på att det går lika bra att skicka låtar på det som på engelska till Eurovision: inte ens en för utlänningar svåruttalad titel som ”Liekinheitin” tycks avskräcka. Och det självförtroendet är uppmuntrande att konstatera efter alla de gånger Finland floppat i tävlingen med sina finskspråkiga bidrag.
Sedan kan man ju visserligen också lägga märke till att Finlands andra officiella språk, nämligen svenska, har varit spårlöst försvunnet i UMK de senaste åren och så även nu. Det är väl förstås lite tråkigt, men å andra sidan är ju Linda Lampenius just finlandssvensk, så även om hon nu spelar istället för att sjunga så finns alltså den sidan av landet ändå representerad – och det vore väl konstigt annars, efter all respekt KAJ fick förra året.
Ja, KAJ-faktorn finns på sätt och vis även i Lindas och Petes bidrag. Det gör mig bara ännu mer säker på att det blir det som vinner, överskattning till trots.
Men vi får väl se, man vet aldrig, jag har haft fel förr. Jag bryr mig inte heller så där jättemycket om att rätt låt måste vinna UMK, jag tycker att vilket som helst av de här sju bidragen kan få göra det – förutom möjligen den där körsbärstårtlåten som jag bara tycker är störig (och till på köpet minst finländsk av de sju). Samtliga skulle jag också vilja säga har hyggliga chanser att klara av en semifinal i Wien, men potentiella Eurovisionvinnare är de inte, som jag uppfattar det just nu.
Vi får se vad som händer på kvällen den 28 februari och hur reaktionerna sedan blir. Än så länge ligger ju Eurovisionsäsongen bara i startgroparna.

Dagen efter ESC-finalen 2025 – min stora slutanalys

Så var det över för den här gången – och Österrike vann till slut, efter en nervkittlande avslutande ”split screen”-omgång mot Israel. Där var det mycket mer än bara segern i tävlingen som stod på spel, kan man lugnt säga. Men det kändes ändå ganska troligt att JJ från Österrike skulle få de poäng som behövdes för att gå om, och det fick han också.
Strax efteråt hade jag en ordväxling med dottern, där jag kommenterade att jag själv personligen faktiskt tyckte att Israels bidrag var näst bäst (sett till låtkvalitet plus liveframförande), och jag sade också att om jag tyckt att det var allra bäst så hade jag röstat på Israel, reservationer till trots.
”Varför då?” sade hon.
”För att man röstar ju på det land som har den bästa låten”, sade jag.
”Det gör man inte alls. Man röstar på det land som man vill ska vinna.”
Intressant aspekt från dottern där. ”Bästa låten” och ”den man vill ska vinna” kan ibland vara samma sak, men det behöver inte alls vara det, och ibland kan det rentav vara svårt att avgöra vilket av de båda motiven som egentligen rent psykologiskt ligger bakom någons val – eller om det är lämpligt eller olämpligt att gå efter motivet i fråga.
Om jag hade röstat på Israel, för att jag tyckt att det var den bästa låten, så hade jag samtidigt verkligen inte röstat på den jag ville skulle vinna. Så jag är rätt glad att jag slapp det dilemmat, i och med att jag tveklöst tyckte att Finland var både bäst och min önskevinnare.
Dock var det uppenbarligen många igår som i negativ bemärkelse röstade enbart på det land de ville skulle vinna. Själv har jag gått in för att rösta och bedöma helt opolitiskt (och därför ansträngt mig rejält för att lyssna på Israels låt på samma villkor som alla andra) men det är det långt ifrån alla som gör, och det har fått stora konsekvenser i de två senaste årens ESC.

Konstigt röstande
Det vi fick se igår hade i hög grad att göra med inte bara tittarnas utan även juryns märkliga röstningsmönster.
I mitt förra inlägg funderade jag ju på om det skulle bli samma visa i år som 2023 och 2024, att juryn skulle hitta en ”snygg” favoritlåt som skulle gå förbi och vinna över en ”sprallig” favoritlåt från tittarna. Och i viss mån blev det samma fenomen i år, så till vida att det blev juryns favorit som vann till slut. Men skillnaden nu var att juryfavoriten inte var överdrivet tydlig. Snarare så spretade juryns röster ovanligt mycket åt alla håll, och det var ingen som seglade upp i någon alltför överlägsen ledning. Emellertid räckte den ledning som Österrike faktiskt fick för att ändå vinna. Vilket berodde på att det den här gången inte heller fanns någon sprallig tittarfavorit à la Käärijä och Baby Lasagna: både Estland och Sverige kunde uppenbarligen ha varit det, men det verkar som de kan ha tagit ut varandra. Vann tittaromröstningen gjorde därför istället Israel – och nu har det hänt två år i rad att Israel fått en väldig massa tittarröster, i skarp kontrast till hur kritiken annars brukar gå mot landet i media.
Här i min familjekrets kommenterade vi en del hur orimligt såväl jury som tittare uppför sig. Juryn är verkligen helt prillig med sina poäng: visst borde man väl vara tacksam när jurypoängen kommer att grannröstningen inte är lika uppenbar som förr, men samtidigt känns juryrösterna som ett enda virrvarr som lika gärna kunde ha slumpats fram med tärningar. Det är liksom ingen rim och reson med att blott fem personer från varje land får så mycket orepresentativ makt, utan att ens ha resonerat särskilt mycket med varandra inbördes efter vad det verkar. Om det dessutom var så även i år att de med flit gav Israel låga poäng, så är det inte rätt – juryerna ska bedöma musik och framföranden, på ett professionellt sätt, och jag är bestämd med att det gör de inte.
Å andra sidan avvärjde juryn nu något annat som är precis lika fel, nämligen att en massa folk röstade fram Israel till seger bara av politiska skäl. Ja, det är jag övertygad om att det var, precis som förra året. Jag tycker visserligen själv att Israels låt är bra, men har samtidigt mycket svårt att tro att så många ute i Europa på allvar gillade den bäst – de hade allt andra motiv. Inte minst för att Israel har bedrivit en politiskt färgad kampanj för sitt bidrag och satt in låten och sångerskan i ett narrativ som ska väcka sympatier för landet: det kan ni läsa om bland annat i den här artikeln från Yle om ni inte tror mig. Det är helt uppåt väggarna och ett skräckexempel på just sådan politik man inte vill ha i Eurovision. Samtidigt är det svårt att anklaga jurymedlemmar och privatpersoner för hur de röstar, för som dottern ju sade: ibland är det oundvikligt att man får sitt röstande färgat av ”den man vill ska vinna”. Det är den gordiska knuten.

Eurovision i en rävsax
Till nästa år måste ändå något göras åt att det har blåst upp sig så här. Jag är annars någorlunda nöjd med hur Eurovision-veckan avlöpte i Basel; det var inte utan kontroverser och incidenter (eller buanden) efter vad jag förstod, men det gick ändå betydligt fridsammare till än i Malmö förra året. Men det är ändå inte hållbart om det ska hålla på i den här stilen år efter år, med otrevliga Israelprotester och Israel som ständig missvisande publiketta eller publiktvåa varje gång … tills de förr eller senare vinner och hela Eurovisionrörelsen därmed imploderar i ett oåterkalleligt kaos.
En fundering: om det nu är så att Israels bidrag både i år och förra året ingick i ett politiskt sammanhang, borde inte EBU kunna utesluta dem då, av samma skäl som man uteslöt Belarus: att de israeliska bidragen inte längre representerar oberoende TV?
Sedan vill jag egentligen som bekant inte utesluta Israel, utan tvärtom låta alla vara med och ta tillbaka Ryssland och Belarus och bjuda in Palestina, men det verkar ju också omöjligt. Hur man än gör blir det fel. Eurovision sitter i en rävsax och måste göra något drastiskt för att komma loss. Det går inte längre så här. Det tar en ände med förskräckelse. Något måste göras. Och det håller inte att förenkla och tycka att ”om de där knäppskallarna bara kunde se saken som jag så skulle det inte vara några problem”. Saken måste lösas konstruktivt.

Vinnaren och tittartoppen
Jaha. Nu kanske jag ska skriva lite mer om själva tävlingen igår istället, för jag har redan skrivit en och en halv sida där jag mest beklagat mig över politiskt klammeri, men som ni märker så går det ju inte längre att kommentera några ESC-resultat utan att komma in på detta (och det var likadant förra året). Nåväl, jag ska försöka mig på några andra aspekter ändå.
Juryns poäng i finalen behöver jag inte kommentera mer, det var som sagt en enda inkonsekvent röra av poäng hit och dit, men österrikiske JJ med sin operapop var den som i slutändan fick allra mest av poängen i fråga och det kan väl knappast sägas vara oväntat utan en rätt hyfsad sammanfattning av vad för bidrag juryer i slutändan brukar premiera.
Vad tittarpoängen angick, om man undantar Israel, så var det ju mycket riktigt fart och humor publiken ville ha i första hand – Estland och Sverige kom tvåa och trea i tittaromröstningen, vilket dock hade den nackdelen att poängen blev fördelade mellan dem så att de inte kunde konkurrera om segern. Därmed blev det inget skämtbidrag som vinnare fast det hade kunnat bli det med andra förutsättningar. Vinnaren Österrike kom först på fjärde plats hos tittarna, men det var ändå en rätt stabil summa poäng de fick, även därifrån – TV-publik kan minsann också uppskatta skönsjungen opera! Därefter följde de tre öststaterna Albanien, Ukraina och Polen: Albanien hade kunnat gå riktigt bra sammantaget om de inte fått juryn lite mera emot sig (nu kom de åtta sammanlagt). Man kan notera att alla dessa tre länder hade lätt ”etniska” bidrag, liksom Grekland som kom efter dem. Först därefter kom ett energiskt och medryckande bidrag igen, i form av Finland.

Finland och Sverige
Finlands förhållandevis låga tittarresultat förvånade mig – är det kanske så att det finns en viss motvilja mot ”snusk” bland tittarna ändå? (Det märktes i så fall ännu tydligare på att Malta fick mycket låga tittarpoäng.) Jag fortsatte att ha Erika som min självklara favorit under finalkvällen, och hoppades in i det längsta på att hon skulle få en skjuts uppåt på poängtavlan – publikens skanderande ”Erika! Erika!” i arenan gav mig goda förhoppningar. Tyvärr kom de ju på skam, hon kom på elfte plats totalt.
Det är även intressant att Sverige inte var bättre än trea hos tittarna, med tanke på den upphaussning som varit av KAJ de senaste månaderna. Jag är dock böjd att tro att det var just det: en överdriven upphaussning, en ”fanwank”, det vill säga ett bidrag som Eurovision-fansen höjer till skyarna men som sedan placerar sig sämre än väntat (även om det sannerligen inte är något att fnysa åt att vara tittartrea och sammanlagt fyra). I det här fallet berodde nog fanwank-fenomenet på den allmänna förtjusning som uppstod när KAJ vann Melodifestivalen – då blev reaktionerna genast ”jaa, vad kul, Sverige kommer med ett skojbidrag, Sverige är bäst!”, och så lyftes ”Bara bada bastu” högre upp i allas aktning än det egentligen fanns anledning till. Samma fixering vid Sverige som varit förr om åren, fast i en annan form nu när vi kom med ett helt annat slags bidrag. I själva verket var befolkningen i Europa inte riktigt så begeistrade, bara lite grann. Eurovisionfantasterna tycks skilja sig en del från de ute i sofforna som sedan faktiskt röstar, det såg vi nu både i Sveriges och Finlands fall.
Egentligen borde jag ha förutsett detta med Sverige redan tidigare, jag som till skillnad från många andra har haft vissa reservationer mot vårt bidrag. Jag är nästan lite irriterad på mig själv för att jag inte begrep hur det stod till och tippade därefter. Men strunt i det.

Diverse om finalresultatet
Andra småsaker kan man notera om hela finalresultatet är bland annat dessa:
* Det är anmärkningsvärt att både tvåan Israel och trean Estland var länder med mycket tidiga startnummer – det var uppenbarligen inte något som stoppade dem. Även vinnaren Österrike gick ju ut rätt tidigt, och Sverige blev inte hjälpta av att starta sent. Jag ska nog låta bli att startnummeranalysera alltför mycket i mina tips i fortsättningen, för nu kunde jag inte genomskåda producenterna alls, förutom med Israel. (I Israels fall tror jag faktiskt att startnumret varken gör från eller till; de som bestämt sig för att rösta på dem, alternativt låta bli, gör så i vilket fall.)
* Storbritannien fick för andra året i rad en nolla av tittarna, och det hade nästan förvånat mig om de inte fått det. ”What the hell just happened?” låg verkligen i luften där, med deras övertända framträdande, och britterna ska skatta sig lyckliga att juryn var vimsig nog att ge dem en del poäng istället.
* En mer oväntad tittarnolla var den som kom till värdlandet Schweiz – den är svår att förklara, var det att Frankrike snodde alla deras poäng? Men de fick ju desto mer av juryn, och över huvud taget blev inget land nollat helt och hållet i år och det var väl på sätt och vis skönt.
* Även Nederländerna fick oväntat låga tittarpoäng, och där kan man vädra konspiration: om tittarkåren håller på att tas över av allsköns högervridna personer med extrema Israelsympatier, blir då en av följderna att även artister med flyktingbakgrund kan ha svårt att gå genom rutan?
* Azerbajdzjans tolvor till Israel, från både tittare och jury, väcker frågor – liksom att Armenien tvärtom var ett av endast två länder som totalt nollade Israel (det andra var Polen). Ser de båda kaukasiska ärkefienderna med sin Nagorno-Karabach-konflikt något slags paralleller till sig själva i Israel och Palestina?
* Italien klarade sig oväntat bra får jag säga – var det tack vare att de som enda land använde sig av textremsa så att alla begrep den italienska texten bättre?
* Stackars San Marino, som av många hade tippats få sitt bästa resultat någonsin, fick finna sig i att istället komma sist. Uppenbarligen gick inte deras hyllning till Italien hem – förutom hos italienarna själva, som gav ”Tutta l’Italia” en tolva (kanske inte helt förvånande …). Men Italien uppskattade i viss mån även Estlands mer vanvördiga ”Espresso macchiato”, för den fick tio poäng av Italiens jury och sju av deras tittare.
* Sverige fick inte särskilt många tolvpoängare och de vi fick kom enbart från grannländer: tittartolvor från Finland, Estland, Norge och Danmark, och jurytolva från Island. Ja, allt annat än tittartolva från Finland till KAJ hade ju varit en stor sensation, och att Finlands jury sedan inte gjorde likadant är väl snarast hedrande för dem – de kunde låta bli att rösta partiskt!
* Och Sveriges egen tittartolva gick till Israel, precis som förra året. Reflektera över detta i grupp. 😉

Hur gick det i semifinalerna?
En och annan är kanske nyfiken även på semifinalresultaten, så jag kan kanske säga något kort om dem också. (Lägg märke till att där var det ingen jury med i bilden.)
Där finns det som vanligt vissa intressanta skillnader mellan semifinal och final, som får en att höja på ögonbrynen. Som att KAJ bara var fyra i semifinalen i tisdags, och Estlands Tommy Cash bara femma – både vi och Estland lyfte alltså upp oss i finalen. Ja, i Estlands fall var det kanske inte så konstigt, för Tommy Cash sjöng bättre på lördagen än tisdagen. Men i alla fall. Samma märkliga fenomen kan vi se i semifinal två, för där kom de slutliga vinnarna Österrike femma – efter både Israel, Lettland (ja, de kom tvåa i semin!), Finland och Grekland.
Israel vann semifinal två fullständigt överlägset, medan det i semi ett var Ukraina som vann – så de är nog alltjämt omgärdade av en hel del sympatier. Efter dem följde Albanien och Nederländerna (var inte smygrasisterna på plats vid TV:n vid det tillfället?) och som sagt Sverige.
Vad gäller botten i semifinalerna så var det inte långt ifrån att Cypern hade tagit San Marinos finalplats i semi ett, det var bara två poäng som skilde, så inte heller där hade San Marino någon vidare framgång att glädjas åt när allt kom omkring. I semi två var det lite större poängavstånd mellan elvan Australien och tian Armenien som tog den sista finalplatsen där. Nämnas ska att Montenegro respektive Azerbajdzjan var jumbo i sina semifinaler, utan mycket till poäng, och har en del att fundera på till nästa gång.

Vi försöker avrunda …
Det finns alltid mycket att analysera och detaljer att observera och gotta sig i och utforma teorier från när man kikar på resultaten, så det kan ni ju fortsätta göra själva om ni vill – de finns på engelska Wikipedia och på den officiella Eurovision-sajten, med alla detaljer ordentligt redovisade (transparensen hos EBU kan man inte klaga på).
Själv kan jag väl säga som avrundning att även om det finns vissa länder som det är motigt för i Eurovision just nu (t.ex. då San Marino, Montenegro och Azerbajdzjan) så saknas det just nu riktigt långa negativa trender: av de elva länder som missade finalen nu i år var det sex stycken som var med förra året istället, och ytterligare tre som var med året dessförinnan, så det är nästan ingen alls som blivit ”fast” i semifinalen en lång tid. Förutom Montenegro, som hållit sig borta frivilligt ett litet tag och nu inte gjorde någon särskilt lyckad återkomst: hoppas de inte blir avskräckta av detta.

Österrike: ny regerande mästare
Man får också hoppas att länderna i allmänhet inte blir avskräckta inför nästa år, när Eurovision nu tar ett djupt andetag och ställer in sig på att ta ett kliv över från ett alpland till ett annat. Österrike tar över, och det blir deras tur att hantera Israelprotester och kravaller (om nu inte EBU mot förmodan tar fram stora konstruktiva maskinen och fixar en lösning).
Det är bara elva år sedan Österrike vann senast med Conchita Wurst – betydligt kortare tid än de fick vänta förra gången – och landet har nu tre Eurovision-segrar i bagaget, så man börjar bli ett respektabelt namn i tävlingen. Det känns rätt bra, eftersom Österrike förr om åren brukade ha en tendens att hoppa av när det inte gick bra för dem; nu låter de väl bli det ytterligare ett tag. Deras vinst nu får sägas vara välförtjänt: även om ”Wasted Love” inte är världens bästa låt, och även om det fanns uppenbara likheter med förra årets vinnare ”The Code”, så var det onekligen en stark sånginsats från JJ – så den som är ute efter att det bara är musiken som ska belönas fick alltså sin vilja fram. (Låt vara att numret onekligen byggde en hel del på effekter också.)
Att sedan det faktum att många länder i år sjöng på egna språk inte alls avspeglades i vinnaren, som ju för tredje året i rad blev en låt på engelska, är lite trist men förhoppningsvis inget som påverkar i negativ riktning än så länge.

Jag säger grattis till Österrike! Och hoppas mot allt förnuft på ett österrikiskt Eurovision 2026 (i Wien igen? eller Salzburg? Graz? Innsbruck? Linz?) där klimatet blivit lite mindre svallande (även ute i verkligheten) och Eurovision har krånglat sig ur rävsaxen, så att jury och tittare åter igen röstar på den de faktiskt tycker är ”den bästa låten” och att den låten då också verkligen samtidigt är ”den de vill ska vinna”. Så att allting blir rättvist.
Vi ses nästa år! (Eller tidigare.)

P.S. Pausnumret med Käärijä och Baby Lasagna i kombination ... det var (som man skulle säga i Schweiz) klockrent! 😊