Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

Så här låter det 2023 – mitt första intryck av de 37

Sådär, nu har jag lyssnat på alla årets Eurovision-bidrag minst en gång var. Härmed förklarar jag min egen personliga Eurovision-säsong invigd. (Fanfar!)
Det gick något fortare än vanligt detta år att lyssna på en låt per dag, för det är ju bara 37 länder som ska tävla den här gången. Både Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien har hoppat av sedan i fjol, vilket är beklagligt, men en inte helt oväntad följd av det ekonomiska kaos som har varit alltsedan, ja ni vet, Putin och sånt som man inte ens behöver förklara.
Dock är det glädjande att de flesta länderna ändå faktiskt har ansett det värt att muntra upp sig med Eurovision i alla fall och att det är tillräckligt många kvar för att någorlunda fylla ut två semifinaler. Och kvaliteten på ländernas låtar har också höjts, skulle jag nog också vilja påstå.

Förhandssnacket har annars hittills varit så ensidigt att det känns ganska meningslöst att följa Eurovision-trådar och kommentarer för närvarande. Alla anser att Sverige kommer att ta hem det och att Loreen med ”Tattoo” blir den andra artisten som vinner två gånger, och om någon är fräck nog att påpeka att andra länder också kan ha en chans så blir vederbörande genast utskälld och idiotförklarad med hjälp av allsköns GIF:ar. När det gäller tvåan och trean så är det på samma sätt uteslutande Finlands ”Cha Cha Cha” och Norges ”Queen of Kings” som nämns, så om man får tro de där tongångarna från de allt mer nervpåfrestande s.k. fansen så blir det alltså Norden som dominerar totalt i år. Ja, tillsammans med fjolårsvinnaren Ukraina, som ju fortfarande anses kunna räkna med massor av sympatiröster.
Dessutom uppmärksammas det hela tiden i fankretsar att semifinal 1 i år är många hästlängder bättre än semifinal 2 … och så finns det ett par särskilt markanta hatobjekt i form av Polen (eftersom deras bidrag valdes framför ESC-fansens klara favorit i en misstänkt korrumperad uttagning) och San Marino (eftersom deras tämligen mesiga rockbidrag enligt många är generande amatörmässigt).
Håller jag med om det där? Är verkligen Sverige en så stor förhandsfavorit? Och hur är det med övriga länders kvalitet och hur är de båda semifinalerna när man jämför dem?

Ja, att Sverige har mycket goda vinstchanser kan jag knappast förneka. Loreen står sig med lätthet i konkurrensen, och även om hon måste ändra i sitt scennummer (det är också ett påstående som florerat envist på sistone) så är låten i sig ändå stark nog att vinna alltihop. Jag ska inte börja tippa redan nu, men visst ser det hyggligt ut för svensk del.
Vilket dock inte alls innebär att övriga länder ska ignoreras. Det är inte på något sätt avgjort på förhand, särskilt inte som juryer alltid är oförutsägbara och tittarnas humör omväxlande. Finlands bidrag, ”Cha Cha Cha” med Käärijä, gillade jag ju skarpt redan innan det hade vunnit UMK, och för närvarande står jag och väger mellan om jag gillar Finland eller Sverige mest. (Svårt att avgöra eftersom låtarna är så olika.) Finland har i år verkligen hittat något som kan slå, och kan mycket väl få sin bästa placering sedan Lordi och sin bästa placering någonsin med en låt på finska – det sistnämnda är väldigt kul bara det. Det är ingen som ens nämner att språket skulle vara en nackdel för Finland, som det alltid har spekulerats kring tidigare. Nästan surrealistiskt.

Det ligger säkert också något i att Norge och Ukraina kan få ett ord med i laget, men de låtarna (pop i sagoton från Norge och något slags RNB i krigsstämning från Ukraina) har jag personligen ännu inte gripits av riktigt. Däremot har jag fått ett gäng andra favoriter, men dem ska jag strax återkomma till. Mer objektivt sett bland troliga toppkandidater vill jag istället tillsammans med de fyra redan nämnda lyfta fram Österrike, som skickar något av ett skämtbidrag, men onekligen ett ganska medryckande och meme-aktigt sådant: ”Who The Hell Is Edgar?” tramsar duon Teya & Salena, och sjunger ”Poe-Poe-Poe-Poe-Poe-Poe” så man blir alldeles galen. (Ja, för det är alltså skräckromantikern Edgar Allan Poe som på detta sätt nu blir förevigad i Eurovision.) Övertygar gör också Tjeckien, med tjejbandet Vesna och deras fräscha och lätt etniska popdänga ”My Sister’s Crown”. Plus att man väl aldrig ska glömma bort Italien: därifrån blir det typisk smäktande romantik igen, med den tidigare deltagaren Marco Mengoni som vann Sanremo i stor stil.

Men de favoriter jag själv har hittat fram till förutom Sverige och Finland, det är (än så länge, det kan givetvis ändras) ett urval bestående av Serbien, Moldavien, Nederländerna och något otippat Australien.
Serbien körde ju lite avant-garde förra året och gör en liknande ovanlig grej nu: ett mörkt och säreget nummer med lätt mystiska tongångar, vilket jag går igång på direkt. Likaså på Moldavien, som är ett av de länder som kör med etnopop i år och som har fått till den rätta kombinationen av just etno och pop. Nederländerna brukar utmärka sig för hyfsat god smak i Eurovision och har en väldigt snygg och välgjord poprockballadduett av det slaget som brukar kallas för ”bra på riktigt” (jag måste tyvärr ta till den beskrivningen i brist på bättre termer). Och Australien, som annars inte har imponerat nämnvärt på mig under de år de fått vara med, skickar nu en arenarockaktig låt med ett sound som träffar mig helt rätt.

Fem av de här sex länderna jag nu räknade upp som dem jag själv tycker bäst om råkar vara från semifinal 1. Och av de som hålls som favoriter i stort är också majoriteten därifrån. När jag lyssnar igenom alltsammans i rätt startordning märker jag också ganska tydligt att de flesta av de bästa, intressantaste och mest variationsrika bidragen finns i semi 1. Det råder alltså knappast något tvivel om att den semin glänser betydligt mer i år. På den punkten har alla tyckarna uppenbarligen rätt.
Men det är klart att även om man tar en överblick över alla de 37 som helhet så finns det – som vanligt, naturligtvis – en rik flora av musik av olika slag. Det är inte ett år med ett enda balladträsk, och inte heller något utpräglat ”rockår”. Här finns kabarémusik från Portugal, dissonant orientalisk folkton från Spanien, glamhårdrock från Tyskland, ett politiskt knasnummer från Kroatien och britpop från Azerbajdzjan, för att nämna några.
Sedan är det sant att jag även i år saknar den där riktiga favoriten – den som får mig att utbrista i ett hänfört ”wow!” och genast lyssna om och om igen och dela ut 10 av 10 i betyg. Det är alltid lika trevligt när detta händer, och visst händer det ibland (vissa år rentav flera gånger om), men i år händer det inte. Startfältet är på så vis lite jämntjockt kan man säga. Men lägstanivån anser jag har höjts en liten bit detta år också.
För övrigt gläder jag mig åt att trenden med svenskbidrag fortsätter att avta. Såvitt jag kan se är det förutom Sverige själva bara Cypern (naturligtvis) och Polen som har tagit hjälp av oss i år. Till och med Azerbajdzjan håller sig till inhemska förmågor nu. Och av de 33 deltagarländer som inte har engelska som officiellt språk är det i år 14 som helt eller delvis sjunger på det egna språket. Det är nästan hälften, och en klar uppgång. Frågan är bara om en seger för Loreen skulle medföra att den positiva utvecklingen där länderna litar på sig själva avstannar och det börjar bli svenskdominans igen … låt oss verkligen hoppas att så inte blir fallet.

Ja, nu var det väl inte mer jag hade på hjärtat för närvarande, utan nu ska jag fortsätta lyssna intresserat och så skriva mina omdömen och tips. De kommer om ett par veckor, när det närmar sig på allvar. Till dess får väl ni läsare själva utforska alla årets bidrag – och som sagt, dem jag själv gillar bäst just nu är alltså Sverige, Finland, Serbien, Moldavien, Nederländerna och Australien. Men det håller ni andra säkert inte alls med om. 😊 Sätt igång att lyssna och tycka bara.

Dagen efter ESC-finalen 2021 – min stora slutanalys

Forza Italia! Rocken är inte död i Eurovision, det har vi nu fått se.
Efter en sällsynt rafflande och förbluffande omröstning, där jurygruppernas tolvor flög åt alla håll och tittarna sedan kom in och ändrade på allting igen, blev det alltså Måneskin med ”Zitti e buoni” som stod som segrare. (Kanske kan man i Danmark trösta sig med denna delvis danska vinst efter finalen man missade i torsdags?)

Vad Europa ville ha i år
Jag funderade ju förut på det där att det är svårt att förutse vad Europas TV-tittare kommer att vara på humör för varje år, och att detta växlar mycket och att en stil som gick hem i stugorna häromåret knappast gör det på nytt alltför kort tid efteråt. Just detta tycker jag mig ha fått rätt i, för nu blev facit att 2021, det var året då Europa plötsligt var på humör för rock.
Kanske är inte det så konstigt heller. Efter den här coronaperioden var tittarna uppenbarligen sugna på något upplivande, och då träffade Italien allra mest rätt. Man kan notera att nästan samtliga de bidrag i år som hade något djupare budskap eller bakgrund i botten, de som ville vara tänkvärda eller som framfördes av en artist som representerade någon viktig grupp eller sammanhang, de som talade om anti-hat och stå upp för er själva och sådana saker, de fick förhållandevis låga poäng av tittarna i år. Nederländerna, Sverige, Norge, Tyskland … och Malta fick inte så mycket som förväntat och inte heller Ryssland så mycket som de annars brukar kunna få. Mycket tyder helt enkelt på att Europa inte var suget på några ”statements” den här gången utan bara ville släppa loss, bara få lite underhållning efter allt elände. Vilket inte innebär att det inte kan vara välkommet med statements andra år, det kommer det säkert att bli också, men just i år blev det inte så.
För mig känns det därför nu i efterhand helt logiskt att Italien funkade så bra. Något mer förvånande är det att även jurygrupperna hade italienarna så pass högt upp (fjärde plats) att det räckte till totalvinst, då rocktongångar som bekant inte brukar gynnas av juryer, men vi ska väl inte utesluta att även de kan rösta på rock om de är på humör. Juryn hade kanske också i viss mån samma känsla som tittarna, att de ville ha musik för musikens egen skull den här gången, även om jurymedlemmarna allra mest lutade åt annan slags underhållning i form av smäktande ballad och fransk chanson.

Vinnaren och de topplacerade: inhemskt lönar sig?
Om den italienska vinnaren ”Zitti e buoni” kan jag säga att jag fortfarande inte är överdrivet imponerad av den som låt betraktad, men Måneskins framförande var så pass energiskt och bra att den ändå tog sig in på min personliga topp 10 till slut. Jag uppskattar också alltid per automatik när det går bra för rockgenren – eftersom jag ständigt hoppas på mer av den varan i tävlingen och gärna ser en spridningseffekt – så jag är fullt nöjd med Italiens vinst på så vis. Man kan för den delen också se resultatet som ett slags kompensation för alla de gånger då det briljanta musiklandet Italien haft strålande låtar i Eurovision och inte vunnit: ”Grande amore”, ”Gente di mare”, ”Occidentalis Karma” eller ”I treni di Tozeur”, för att nämna några.
Sedan kan det förvisso kännas tråkigt att segern inte togs hem av något annat land som blivit ännu gladare för den: det hade t.ex. varit roligt för Malta eller Island om de fått en första vinst, eller Frankrike som många gånger gjort sig förtjänt av en ny trofé, eller Schweiz som också fått vänta länge sedan sist. I Frankrikes och Schweiz fall var det ju också ett tillfälle som gick förlorat … som fransyskan Barbara Pravi sade i green room så var det glädjande att dessa två franskspråkiga bidrag ett tag låg etta och tvåa, men nu rann den där frankofona aspekten ut i sanden till slut ändå.
Dock tycker jag inte att man behöver hänga läpp över det, för även den italienska segraren var ju ett icke-engelskspråkigt bidrag, vilket på nytt visar att engelska ingalunda är ett måste i Eurovision. Faktum är ju nu att både ettan, tvåan och trean i finalen (och dessutom femman Ukraina) blev icke-engelskspråkiga – när hände egentligen det senast? Hmm … 1991 måste det ha varit
Och har någon tänkt på att samtliga toppbidrag var sådana som inte räknas som ”svenskbidrag” utan som gjorts av de respektive ländernas egna inhemska förmågor och i flera fall av artisterna själva? Det bäst placerade bidraget av de som svenskar stått bakom blev (om jag inte tar alldeles fel) Malta på plats 7. Det tycker jag för min del är i högsta grad uppmuntrande, att allt inte handlar om de där svenska låtskrivarna och internationella låtskrivarlägren ändå.

Lite mer om resultatet
Det blev som man hade kunnat misstänka, att Frankrike och Schweiz tog ut varandra på grund av att de var så pass lika. Visst fick de många poäng var för sig ändå, tillräckligt för att bli tvåa och trea, men det är nog ändå så att om Frankrike hade haft ett annat slags låt den här gången så hade Schweiz tagit fler poäng med sin franskspråkiga innerlighet (och vice versa) och hållit Italien ifrån sig och vunnit. Så det var lite taskig tajming för de här två i år.
Tog ut varandra gjorde kanske i någon mån även Italien och Finland, fast där var det förstås Italien som knep de flesta poängen. Dock inte mer än att det blev en ansenlig mängd över åt Finland också – som sagt, det var rock som publiken ville ha i år, och till och med juryerna gav Finland poäng på ett sätt som man annars inte är van vid att de gör. Finland nådde nu sin näst bästa placering någonsin, en sjätteplats, och det kan jag ju inte annat än glädja mig åt. Förhoppningsvis har nu Finland kommit in på rätt spår i Eurovision och med sin uttagning.
Ett annat grannland, Island, fick ju som bekant tillbringa hela Eurovision-veckan inspärrade på sitt hotell, men resultatmässigt kunde de knappast klaga, särskilt inte när de nådde sin fjärdeplats utan att uppträda live. (Vi kan dra slutsatsen att förinspelat eller inte nog knappast har någon betydelse, utan det har med låten att göra.)
Sämre gick det för till exempel San Marino, som nog själva hade bespetsat sig på att slå personligt rekord med råge men i slutändan inte slog det rekordet alls (22:a plats). Trots Flo Rida. Kanske chockerande för vissa att en ”riktig” artist kan bli utskåpad på det sättet, men för mig bevisar det bara att det inte finns några kvalitetsskillnader mellan Eurovision och resten av musikvärlden. Själva låten San Marino tävlade med var inget mästerverk och då hamnade den i skymundan, så var det bara.

Allra sämst …
Allra sämst gick det för sådana som Storbritannien, och för den delen även Spanien, Tyskland och värdnationen Nederländerna (samtliga med det gemensamt att de var direktkvalificerade, för övrigt) – och det var också det mest häpnadsväckande och för den delen pinsamma ögonblicket under tävlingen. Hur i hela friden kunde de alla fyra bli nollade av tittarna? Nog för att Storbritanniens artist verkade ta det med en gnutta humor, men jag för min del tycker att det känns som förnedrings-TV när publikens uppmärksamhet direkt riktas på att ett land får genant låga poäng. Att tävla i musik ska inte vara liktydigt med att skämma ut förlorarna – jag kan säga att om jag var artist skulle jag nog allt dra mig lite för att delta under sådana förhållanden, så det är något att ta på allvar. Jag hoppas att EBU ändrar på det där upplägget: antingen genom att de återgår till att läsa upp tittarpoängen i mängdordning istället för landordning (och i lite snabbare takt, för att undvika att skämma ut någon), eller ännu hellre att man återinför det gamla systemet som användes fram till 2015 och bakar ihop juryns och tittarnas poäng igen – för när det bara är resultattavla och ingen uppläsning av varje enskilt lands poäng så märks det inte på samma sätt när någon blir nollad. (Dessutom hade det med det gamla systemet blivit en ytterligt spännande omröstning i år, som inte hade avgjorts förrän i sista omgången; jag såg en tweet där någon hade räknat ut det.)
Helst av allt vill jag förstås att man tar bort juryn helt och hållet, men det har jag sagt innan.
Sedan är det en annan sak att Storbritannien får skylla sig själva när de nu fick sin andra nollpoängare genom historien (och faktiskt den första som något land över huvud taget får med nuvarande poängsystem). Storbritannien framstår mer och mer som Eurovisions oförbätterliga sorgebarn och kommer aldrig mer att få något bra resultat om de inte först lär sig respektera tävlingen. Tyvärr kommer de inte att respektera den så länge de inte får bra resultat i den, så det är en svår nöt att knäcka. Men ett grepp som jag för min del gärna skulle se att britterna testade, det är att göra som i Junior Eurovision och helt skippa konceptet Storbritannien för några år och istället låta de fyra landsdelarna turas om att representera BBC i Eurovision, under deras egna namn. Kanske rentav låta dem tävla om det. Ibland England, ibland Skottland, ibland Wales, ibland Nordirland … det skulle väl vara lite kul? Och kanske engagera britterna mer.

Tusses röstproblem
Nu har jag av någon anledning kommenterat Storbritannien väldigt mycket. Hur har vi det då med Sverige?
Ja, Sverige fick ju sitt sämsta resultat sedan Robin Stjernberg 2013, men med tanke på den imponerande rad vi ändå haft de tio senaste åren så tycker jag verkligen inte det är något att gräma sig över. Någon rasism vill jag heller inte läsa in i resultatet: enligt min uppfattning berodde motgången dels på att låten för många framstod som något för slätstruken och välpolerad i sammanhanget, dels på Tusses röstproblem. Det är här intressant att notera att Tusse i semifinalen (där han ju svajade en aning på rösten under sändningen) inte kom bättre än tionde plats i tittardelen av omröstningen, men lyftes upp en aning av juryn så att han blev sammanlagt sjua. I finalen däremot var det plötsligt tvärtom: där hade Tusse tittarna på sin sida mer än juryn, och det kan man misstänka berodde på att han sjöng utmärkt i sändning när tittarna hörde, men att det däremot lär ha gått sämre på genrepet kvällen innan när juryn satte poäng. Röstproblemen avgjorde mycket helt enkelt, det verkar faktiskt ha varit så.

Tittare och jury och semifinalerna
Det här för mig in på området tittare kontra jury, som jag ju alltid brukar kommentera. Juryns röster spretade väldigt mycket i finalen i år, det har vi redan märkt, men så fasligt anmärkningsvärda skillnader mellan deras poäng och tittarnas fanns det ändå inte riktigt. Särskilt inte i semifinalerna: när det gällde finalisterna därifrån så var skillnaderna mellan jury och tittare rätt små. Om det bara varit tittarröster hade Kroatien gått till final istället för Belgien från semi 1, och Danmark istället för Albanien från semi 2. Och om det bara varit juryröster så hade Kroatien och Rumänien gått till final istället för Azerbajdzjan och Norge från semi 1. Någon annan skillnad var det inte. (Ja, underligt nog så hade Kroatien alltså klarat en finalbiljett både med bara tittare och bara jury; det var när poängen kombinerades som landet halkade ner.)
Skillnader fanns det istället i röstningsmönstret mellan semifinalerna och finalen, kanske beroende på att det var betydligt fler som röstade i finalen så att resultatet blev ett annat. Sverige har jag redan nämnt. Finland blev etta hos tittarna i sin semi, i finalen sjönk de lite grann, sannolikt för att Italien plockade åt sig en hel del röster av dem. Intressant är också att Malta gick hem bland tittarna i semin men däremot hamnade mycket längre ner hos dem när det var dags för final, vad nu det kunde bero på. Även Portugal och Israel gjorde liknande djupdykningar.
Sedan dyker det upp en ytterst anmärkningsvärd iakttagelse när man tittar på semiresultaten, nämligen att Moldavien i semi 2 fick hela åtta tolvpoängare av tittarna, trots att det inte blev så mycket poäng utöver just dessa tolvor (och i finalen blev det sedan inte heller alls lika mycket). Detta ser faktiskt lite skumt ut och det har redan börjat viskas om ifall Moldavien kanske har ”gjort en Azerbajdzjan” och köpt sig röster. I så fall kan det ha gått ut över Danmark, som var närmast en finalbiljett bland de utslagna i den semin. Vi får se om det här kan utredas av EBU på något sätt.

Inför nästa år
Efter detta förlösande evenemang med publik och allt känns det nu som att Eurovision-cykeln har börjat rulla som den ska igen efter förra årets stopp, och allt är frid och fröjd. Förhoppningsvis har det inte blivit någon omfattande smittspridning efter experimentet med åskådare i Rotterdam … och om allt går som det ska blir det en fullt normal tävling igen nästa år i Italien.
Italiens delegation har redan tidigare år sagt att de, om och när de vinner, skulle kunna hålla ESC i Turin, vilket låter trevligt. Det är väl möjligt att fler städer vill ha ett ord med i laget, men var det än blir kommer väl Italien att ordna det hela på ett bra sätt får man hoppas. Förra gången Italien var arrangör gjorde man det inte bra (Rom 1991, ett minnesvärt år, det var verkligen ett enda kaos …) men det är ju andra tider nu.
Till nästa år hoppas jag att Sverige börjar ändra inställning, hur det nu ska gå till, och äntligen inser att det är bättre att vi väljer bidrag mer spontant och uppsluppet än att vi tänker så fördömt taktiskt hela tiden. Hur detta mentalitetsbyte ska gå till vet jag inte, men ett förslag kan ju vara att tona ner juryerna i Melodifestivalen. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas, inte minst därför att det nu börjar bli mer uppenbart att den svenska modellen är uttjatad.
Sedan hoppas jag att vi nästa år får se lite länder komma tillbaka, och att inga ytterligare försvinner i något slags protest. Ett land som jag fruktar kommer att lämna Eurovision förr eller senare av motbjudande politiska skäl är Polen, men man ska väl inte gråta över utspilld polsk mjölk innan den verkligen är utspilld. På den ljusa sidan finns att Andorra verkar ha ställt dörren på glänt för att medverka igen.
Nu ser vi fram emot ESC i Italien nästa år!

Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.

Några nyhetskommentarer: politiskt ESC-bråk i Ukraina och andra länder

Eurovision Song Contest ska fungera som ett ”ljus i mörkret”. Så har det blivit sagt. När Europa i övrigt håller på att gå sönder av främlingsfientlighet och annat elände, så brukar Eurovision vara en oas där länderna istället kommer samman i vänskapligt tävlande och visar upp sina toleranta och vänliga sidor, lyfter fram sina minoriteter, ger prov på humor och distans, och inte bråkar (förutom ett visst vänskapligt gnabb).
Det är så det är meningen att det ska vara, och rätt ofta är det så också. Men naturligtvis förekommer det smolk i mjölken ibland. Och den senaste tiden, alltmedan Sverige har hållit på med sin Melodifestival och inte märkt någonting, så har det varit en del konflikter kring ESC. Konflikter där det märks tydligt att det finns vissa krafter som inte är främmande för att förstöra oasen Eurovision också.

Värst har det nu blivit i Ukraina. Där har man som bekant varit i bråk med Ryssland redan innan, och just nu bråkar man visserligen inte med Ryssland direkt, men konflikten med Ryssland har ändå med det hela att göra.
Ukraina valde sitt bidrag till Tel Aviv i lördags i sin melodifestival Vidbir: det blev sångerskan Maruv med låten ”Siren Song”. Men knappt hade hon fått sjunga vinnarreprisen förrän det ukrainska TV-bolaget UA:PBC – och för den delen även Ukrainas vice premiärminister – gick ut och påpekade att det ingalunda var säkert att Maruv skulle få representera Ukraina. Först måste hon skriva på ett kontrakt så att allt var i sin ordning.
Anledningen till oron var framför allt att Maruv råkar ha kontrakt med Warner i Ryssland, och att hon har turnerat i Ryssland och även har spelningar inbokade där i en snar framtid. Sådant går då rakt inte för sig när man ska vara Ukrainas ansikte i Europa, tycker UA:PBC och vice premiärministern, och därför krävde nu TV-bolaget i sitt kontrakt att Maruv genast skulle avboka sina ryska spelningar. Maruv svarade i sociala medier och sade att hon faktiskt kunde rätta sig efter detta, men samtidigt beskrev hon ganska bittert hur kontraktet i övrigt såg ut – och med hennes ord så framstod det väldigt mycket som ett slavkontrakt där hon helt skulle bli tvungen att dansa efter UA:PBC:s pipa och företräda Ukraina på det sätt de vill att hon ska göra.
Enligt UA:PBC är kontraktet detsamma som de brukar använda varje år, förutom klausulerna om Ryssland, och det gör ju att man undrar lite hur vanligt det egentligen är med hårda krav på artisterna i såväl Ukraina som andra länder … men detta är en parentes som jag kanske får återkomma till en annan gång. Nu blev det i alla fall så i Ukraina att Maruv inte skrev på, och därför bestämdes det att hon inte får bli Ukrainas representant.

Vilket förstås är mycket tråkigt. Det känns som att potentater på högre ort i Ukraina helt enkelt lade sig i landets artistval och ställde orimliga krav, och så ska det inte gå till. Att en artist har engagemang i Ryssland borde inte vara en så allvarlig stötesten (utan kanske snarare en tillgång?) när man ska delta i en tävling som går ut på någon form av förbrödring. Redan under själva Vidbir-finalen lär för övrigt stämningen ha varit märklig, då en av jurymedlemmarna, ingen mindre än 2017 års ESC-vinnare Jamala, frågade Maruv rent ut vilket land hon anser att Krim tillhör. Maruv svarade ”Ukraina förstås”, och juryn gav henne så många poäng att det räckte till vinst, men att Jamala ställde en sådan fråga har förbryllat många.
Över huvud taget är många Eurovisionfans upprörda över det här just nu, och tycker att EBU borde ingripa och stänga av Ukraina på något sätt, men så mycket begriper jag att det kan inte EBU göra. De har ingen befogenhet att påverka hur det går till när varje land väljer ut sitt bidrag – det är först när bidraget är klart och presenteras för EBU som de kan uttala sig. Det enda EBU möjligen kan göra just nu är att uttrycka sitt missnöje med hur det går till i Ukraina, men det skulle bara bli ett slag i luften. Vi får nog finna oss i att Ukraina gör som de vill och att UA:PBC frågar någon av de andra artisterna som var med i Vidbir om de vill åka till Tel Aviv istället. (Förutsatt att de inte är engagerade i Ryssland då förstås, får man anta …)
Alltsammans är en mindre trevlig röra där det verkligen märks att vissa bara inte kan låta bli att dra in politik i det opolitiska Eurovision. Ironiskt nog skyller UA:PBC på att det är just detta som Maruv gör, och att de för sin del naturligtvis är helt opolitiska.

Tyvärr är inte Ukraina det enda landet där politiker och andra har försökt blanda sig i vem som ska få representera dem. Italien är inte mycket bättre. Där vanns Sanremo-festivalen häromveckan av RNB-sångaren Mahmood, med egyptiskt påbrå och några rader på arabiska i sin låt ”Soldi” (”Pengar”), och det föll inte i god jord hos vissa. Särskilt inte eftersom det var juryn som förde fram Mahmood till seger och körde över tittarrösterna. Enligt Italiens två vice premiärministrar, Matteo Salvini och Luigi Di Maio (som också är partiledare för de högerextrema partierna Lega respektiva Femstjärnerörelsen), var det en samling PK-elitister och radikala journalister som röstade fram Mahmood och han är ju naturligtvis inte någon bra representant för det riktiga Italien.
Så kan det låta från italienska toppolitiker. Att Mahmood är född och uppvuxen i Italien med en italiensk mamma, och inte ens har haft särskilt mycket kontakt med sin egyptiske pappa, spelar tydligen ingen roll … att han heter Mahmood och är arabisk av sig är illa nog. Sådan kan främlingsfientligheten vara i Europa idag. I mitt tycke är det helt i Eurovisions anda att Mahmood representerar Italien, men politikernas protester, de är tecken på de unkna strömningar som dominerar Europa i övrigt och som gärna vill fördärva Eurovision också.

Även Frankrike kommer lustigt nog att representeras av en artist med ursprung i ett nordafrikanskt land, nämligen av Bilal Hassani, som härstammar från Marocko och är en öppet homosexuell sångare med mycket androgynt utseende. Han blev framröstad av de franska TV-tittarna som körde över juryn; där var det tvärtom mot i Italien. Men även här har det blivit trubbel, i detta fall i form av ett ordkrig med årets värdland Israel.
Man kan ju undra hur Israel ser på att såväl Frankrike som Italien skickar ”arabiska” artister till Eurovision; jag vill gärna tro att det inte spelar någon roll, men på senare tid har det verkat som att Israel faktiskt ser det som en provokation. Just nu håller nämligen en ny miniserie på att spelas in för israelisk TV (för sändning i maj), och det är en dramakomediserie som utspelar sig i Eurovisionmiljö – och en av huvudpersonerna är en fransk-arabisk artist som låtsas vara homosexuell och i själva verket är en förtäckt terrorist.
Frankrike har uppfattat detta som en klar och tydlig pik mot Bilal Hassani, och har därför ilsknat till på Israel, samtidigt som Israel försäkrar att det hela är en olycklig slump och att manuset började skrivas redan i fjol. Själv tycker jag inte att motivet med en terrorist förklädd till bög verkar särskilt roligt, även om det inte togs fram med flit, och i Frankrike är alltså också irritationen stor. Ett litet tag hotade vissa på fransk TV med att hoppa av och bojkotta, men det har de inte drivit vidare och i nuläget verkar det råda paus i diskussionen mellan länderna. Men de står onekligen fortfarande och blänger surt på varann efter Israels misstänkta ärekränkning. Det har alltså blivit ytterligare en grej där politiska anspelningar har tillåtits äventyra Eurovision på ett väldigt onödigt sätt, kan man tycka.

En del kanske irriteras av de här affärerna på så sätt att de fördömer själva Eurovision, med resonemanget att ”det ska vara opolitiskt men så blir det inte det i alla fall, fy vilken blufftävling”. Jag har sett den ”logiken” här och var redan innan. Men naturligtvis är det inte själva ESC:s fel att vissa personer och parter i vissa länder försöker begå övergrepp mot tävlingen och få den att passa deras egna syften. Tvärtom är ESC och ESC-andan i fara på grund av dessa fasoner. Vilket man också kan se i ESC-fansens trådar, där sådana här nyheter sår splittring och får all strävan efter vänskap och tolerans att bli som bortblåst.
Inget roligt alls. Jag hoppas mot bättre vetande att konflikterna i Ukraina, Italien och Frankrike/Israel upphör och att de blir de enda vi har fått behöva se i år.

Uppdatering 190227: Det är nu klart att Ukraina inte alls kommer att delta i årets Eurovision. UA:PBC frågade både tvåan och trean i Vidbir om de ville åka till Tel Aviv istället för Maruv, men båda tackade nej (vilket jag tycker var strongt av dem). Följaktligen stod UA:PBC utan deltagare, och bestämde sig då till slut för att inte vara med alls. Så långt var de alltså beredda att gå för att få kontrollera Ukrainas artist politiskt ... Det är oklart vad påföljden blir för Ukraina för detta sena avhopp; det kan bli avstängning, böter eller inget av det, det får vi se.

Så här låter det 2018 – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat på alla de 43 länderna i årets ESC – och det är dags för en första sammanfattning av hur det blir i år. Mer detaljerade omdömen och tips kommer senare naturligtvis, men här är det ”första intrycket”.

Precis som förra året anser Eurovision-fansen (och de inbitna Eurovision-tipparna) att det inte är något särskilt bra ESC-år. Och precis som förra året tycker jag att de överdriver. Det är sant att jag inte fått något riktigt stort ”wow”, det har funnits bättre och mer minnesvärda årgångar på det sättet, men nog hittar man en hel del trevligt i 2018 års startfält. Framför allt är det intressant på ett sätt som Melodifestivalen alldeles definitivt inte är, med en variationsrikedom i stil och uttryck som till stora delar saknas hemma i Sverige. I MF har det varit övervägande ”så som det brukar låta på listorna just nu” (eller snarare bleka kopior av denna listmusik) men populärmusik är verkligen mycket mer än så, och i årets Eurovision är den mångfalden representerad.
Fördelaktigt är också att det inte är lika mycket ”ballader” i år, utan fler låtar som är upptempo eller midtempo. Dessutom är andelen svenskbidrag något lägre detta år, och antalet länder som törs sjunga på sina egna språk något högre – det är en trend som märktes redan förra året, och den fortsätter nu, även om det går i sakta mak. Detta bidrar i mitt tycke till att göra startfältet intressant och givande, och det räcker för att jag ska få in den rätta entusiasmen. Sedan hade vissa tydligen velat ha en högre andel ”typiskt Eurovision” och/eller ”modernt topplistsound” … men som jag ser det är inte detta helt nödvändigt, variationen är viktigare.
Jag ska gå igenom några länder som är särskilt värda att kommentera, antingen för att jag själv fäst mig särskilt vid dem eller för att de har uppmärksammats mycket av andra.

Det land som är den största favoriten hittills i år är Israel, som sköt upp som en raket på oddslistan så fort låten ”Toy” med sångerskan Netta presenterades. Bidraget är också onekligen speciellt på många sätt. Först och främst ligger det rätt i tiden – det är ett bidrag i spåren av #metoo, och kan kännetecknas som ”feministisk dagispop” (med orientalisk krydda). Nästan som en omvänd ”Barbie Girl”, skulle jag säga, med rader som ”wonderwoman don’t you ever forget – you’re divine and he’s about to regret …” och framför allt refrängens ”I’m not your toy – you stupid boy!”

Netta har också en originell stil och utstrålning i sitt framförande av ”Toy”, och till detta kommer de tekniska finesserna, i form av de lustiga kacklande och spruttande ljud som sångerskan ger ifrån sig och som delvis alstras av en ”looper”. Det har diskuterats huruvida denna finess är förinspelad sång (som alltså ska förbjudas) eller om det är liveframförd musik (som alltså ska förbjudas) eller om det är någon sorts mellanting (som alltså ska tillåtas). Just nu lutar det åt det sistnämnda, och Israel lär nog därför göra intryck i Lissabon även tack vare de där ljudeffekterna.
Det enda som är synd, tycker jag personligen, är att själva låten bakom det feministiska budskapet och Nettas vokalistiska bravader egentligen inte är särskilt mycket att hurra för. Den är dagispop helt enkelt, och inte överdrivet märkvärdig sådan … kan den verkligen få sådant genomslag som ”Barbie Girl”, eller som ”Gangnam Style” som den också jämförts med? Jag tvivlar faktiskt lite på det. Men Israel har i alla fall sett till att bli uppmärksammade i ESC-kretsarna med det här, och är alltså en lågoddsare just nu. Vi får se om de fortsätter att vara det. Tel Aviv 2019 …?

Nej, ska det vara budskap i låtarna så föredrar jag nog hellre att Frankrike vinner. Först tog jag inte så stor notis om duon Madame Monsieur och deras låt ”Mercy”, men när jag lyssnade på texten och insåg vad den faktiskt handlar om så seglade den uppåt i snabb takt; fortsätter det så blir Frankrike snart min allra största favorit. ”Mercy” tar nämligen upp ämnet båtflyktingar, med en fantastisk berättande text och en titel som är mångtydig på minst fyra olika sätt (”mercy”, ”merci”, ”mer-sea”, ”mère sea”), och så är allt inslaget i en behaglig minimalistisk syntpopförpackning. Riktigt starkt.
Helt andra slags tongångar – men ändå intressant – är det från Tjeckien, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Den unge glasögonprydde rapparen/sångaren Mikolas Josef framför ”Lie To Me” med funkig slapbas och en frenetisk jazztrumpet som riktigt effektiv hook (”Epic Trumpet Guy”?), och det låter verkligen inte ”typiskt Eurovision” alls, snarare som fullständigt samtida topplist-hiphop … fast inte riktigt ändå … för Mikolas har något alldeles eget och originellt. Jag är riktigt nyfiken på hur långt det kan räcka för Tjeckien, som ju inte har nått några framgångar att tala om tidigare.

Något som gläder mig i år är att det är en lite högre andel rocklåtar än vanligt, och en av dem är till på köpet riktig hårdrock, nämligen bidraget från Ungern. Även om man inte begriper ett dyft av vad bandet AWS sjunger om på ungerska, så tycker jag att deras ”Viszlát nyár” är en läcker låt; experterna tjurar och påpekar att det inte är mycket melodi i den utan bara fulsång, men inte heller här håller jag med dem. Melodin är snygg, liksom det atmosfäriska kompet, och det kommer rentav en tonartshöjning på slutet. Ingen av de insatta verkar tro att Ungern kommer någon vart i år, men jag vill faktiskt utfärda en mycket kraftig skrällvarning – det är inte omöjligt att fler än jag gillar detta i maj.
Bland övriga rocknummer vill jag också lyfta fram Nederländerna, som fortsätter sin nutida vana att skicka country, men som i år presenterar en lite råare variant av den genren: country-bluesrock kan man säga, i en stil som ger mig associationer till Creedence Clearwater Revival och liknande. Artisten bakom, Waylon, var med i ESC 2014 som medlem i duon The Common Linnets och kom tvåa (ni vet, ”Calm After The Storm”, oerhört vacker liten sak, bästa låten det året). I ”Outlaw In ’Em” tar han i lite mer, men countrykänslan är kvar, och bra är det nu också.
Sedan får vi inte glömma Norge, som står för årets mest uppseendeväckande comeback. Forne ESC-vinnaren Alexander Rybak kommer tillbaka, men det är inte med någon ny ”Fairytale”, utan istället förvånar han med en besynnerlig, självironisk, hurtig bit med titeln ”That’s How You Write A Song”, i 70-talsdiscostil. Här anser många att den gode Rybak har gjort bort sig ordentligt, och jag är inte alldeles förtjust själv heller, men samtidigt har han en sådan karisma att man nog inte ska räkna ut honom på långa vägar ännu.

Andra länder jag vill nämna lite kort är Italien (som i likhet med Frankrike tar upp ett allvarligt samtidsämne, närmare bestämt terrorismen, i låten ”Non mi avete fatto niente”), Estland (operamelodin ”La Forza”, vacker så det förslår), Rumänien (en snygg låt som börjar lugnt men sedan slår över i arenarock med doft av både 80-tal och Coldplay) och Danmark (med en låt som anspelar i allra högsta grad på klichéer om vikingar och Game of Thrones, och en sångare som rentav ser ut precis som Tormund i den serien, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt läckert ändå). Jag hoppas också på att Litauen kan bli en outsider – de skickar något av det vackraste och mest finstämda man hört från litauiskt håll någonsin, i form av Ieva Zasimauskaitė och den lugna, svävande ”When We’re Old”.
Stilvariation finns det ju också gott om: förutom ovan nämnda exempel så får vi gospel från Österrike, ”feelgood-house” från Polen, balkanbrass från Moldavien och mer utpräglad balkansk etno från Serbien, någon sorts folkjazz från Georgien, en fullständigt olidligt sockersöt balladduett från Spanien, med mera med mera. Och för de svenska tittare som vill ha mer igenkänning så finns det fortfarande ett antal svenskbidrag, med det sound som är typiskt för sådana. Något för alla helt enkelt.

Det finns många fler länder jag skulle kunna säga något om, och egentligen kliar det redan nu i fingrarna på mig att få sätta igång i detalj med omdömena, men jag ska hålla mig ett litet tag till. Fortfarande finns det ju utrymme för mig att ändra uppfattning om många bidrag.
Jag har i alla fall fått in rätt känsla! Det blir en trivsam Eurovision-tillställning även detta år.

Så här låter det i år – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat igenom alla 43 bidragen i årets Eurovision, minst en gång var (och i flera fall lite mer än en gång).
Det tog tid, på grund av den där inställningen jag har att jag inte vill vara för snabb, men också för att Eurovisionstämningen har varit lite underlig på sistone. Konflikten kring Rysslands artist Julia Samojlova pågår ju fortfarande och det är osäkert om Ryssland kommer att kunna dyka upp i Kiev, och när tävlingen är så tilltufsad och ifrågasatt har jag inte riktigt känt för att kasta mig in i förhandslyssnandet och analyserandet på allvar.
Men nu börjar det ändå faktiskt kännas som en nedräkning har börjat, för trots osäkerheten kring Ryssland verkar många i ESC-kretsar bete sig som att allt är i sin ordning – startordningen har blivit fastställd och enligt uppgift har ryska Julia fått filma sitt ”vykort”, tydligen med attityden att hon trots allt kommer att få åka till Kiev. Så nu den senaste veckan har jag kollat upp alla de bidrag jag hade kvar. Och följaktligen är det nu dags för en första liten summering av årets startfält. Djupare analyser och tips kommer senare, men här har vi nu mitt preliminära helhetsintryck.

Glädjande nog så har den bild jag fick när jag provlyssnade på de första fem länderna (se inlägg från mars), nämligen att det verkade kunna bli ett bra Eurovisionår, visat sig stämma. På många håll bland Eurovisionfansen är det sura miner över att 2017 inte alls är något bra år och att det är för mycket ”ballader”, men jag håller inte med om någotdera. Det är åtskilliga låtar jag tycker är alldeles utmärkta och ofta rentav riktigt bra, och ”balladerna” är i många fall inte det utan mer bara midtempo, så inte blir det tre aftnar fulla av sömnpiller.
Jag vet inte riktigt hur jag och de andra fansen kan tycka så olika om kvaliteten, men de kanske var inställda på att få lite mer schlagerpop eller radiovänligt sound, och jag har belåtet konstaterat att andelen sådant inte har varit så besvärande hög. Jag kan istället konstatera att det är flera länder som har bidrag med influenser av ”elektro”, ibland dessutom med en smått atmosfärisk och stämningsfull ljudbild, och sådant är ju jag svag för. Här finns också intressanta inslag som en italiensk apa och den moldaviske ”Epic Sax Guy” (dem har jag kommenterat förut), rumänsk joddling, vitrysk folkrock, armenisk modern etno, estnisk schlager, makedonsk 80-talspop och ett portugisiskt kliv långt tillbaka i tiden. Allt som allt en rätt härlig mix tycker jag.
De två saker som jag tycker är tråkigast med årets startfält är, i vanlig ordning, att det är på tok för många ”svenskbidrag” (om detta har jag snart ett långt separat debattinlägg på gång) samt att ytterst få av länderna sjunger på något annat språk än engelska. Jag hejar nästan automatiskt lite extra på de som är modiga nog att inte göra det.
Men nu ska jag kort räkna upp några av länderna som förtjänar att uppmärksammas lite extra i år.

Belgien har seglat upp som en av utmanarna till italienaren Francesco Gabbani och hans gorilla. Den unga sångerskan Blanche sjunger med något hes altröst ”City Lights”, en lågmäld men mycket vacker och effektfull elektronisk sak i samma stil som gruppen London Grammar. Om det fungerar lika bra på scen som i videon (det vet man ju förstås aldrig) så blir Belgien att räkna med.
Makedonien överraskar med att skicka en låt som låter mindre makedonsk än något av landets alla tidigare bidrag – men det är inget negativt med det, för ”Dance Alone” är ett härligt stycke elektropop med 80-talsinfluenser (men samtidigt nutida). Melodin i refrängen sätter sig förträffligt, och låter inte verserna rätt mycket som Nina Persson i Cardigans ...? Det lär nog bli finalplats utan vidare för ”formeryugoslavrepublicofmacedonia”.

Armenien var bra förra året i mitt tycke och är ännu bättre i år, och de kör alltjämt med inslag av hemlandets folkmusik. Låten ”Fly With Me” börjar mycket lugnt men bygger sedan upp sig undan för undan kring en läcker liten syntslinga och sångerskan Artsviks snygga ylande. Enda frågetecknet är väl att det lär bli väldigt svårt att återge detta live – hela paketet bygger liksom på mångskiktade stämmor och en massa dansare, och hur grejar man det med bara sex personer på scen? Ja ja, en ny låt på min spellista blev det så länge.
Vitryssland är också inne på folkton i år, och trots att själva soundet i mina öron låter ganska mycket som keltisk rock så framförs texten på vitryska. En eloge till landet för detta. Låten är över huvud taget rätt smittande, med sitt ”hej – hej – hajajajahåå” i omkvädet.
Rumänien är tillbaka efter att ha blivit utkastade förra året, och nu joddlar de i rena glädjen! Jag vet inte om låten direkt kan kallas bra – men ”Yodel It” är onekligen ett glädjepiller i startfältet, man blir verkligen road av det där sanslösa joddlandet i kombination med någon sorts rap.
Bulgarien börjar bli ganska favorittippat av många, men det är mest för att deras mycket unge sångare Kristian (som verkligen ser ut som en liten tolv-trettonårig gosse) råkar vara ”ryss-bulgar” och alltså skulle kunna få alla den ryska diasporans röster på sig om Ryssland skulle tvingas dra sig ur. Sedan har Kristian egentligen en rätt skaplig låt också, men hittills har jag inte riktigt tagit till mig den fullt ut.
Portugal … här har vi ett bidrag där det ska bli väldigt intressant att se hur det går. ESC:s ständiga sorgebarn Portugal stod över förra årets tävling för att se över sin uttagning och ge den en uppryckning så att landet skulle kunna få fram bättre låtar, och när man ser och hör vad resultatet blev av det nu i år, så är den första reaktionen att man suckar ”åh, du milde” och undrar hur portugiserna tänkte. För årets bidrag från Portugal är nämligen en lugn liten låt som är så gammaldags att lyssnaren transporteras raka vägen tillbaka till ESC:s späda år på 1950-talet, om inte rentav ända till 40-talet. Och sångaren Salvador Sobral som framför den är en egendomlig ung man som verkar ha något slags tics. Men: det som är riktigt märkligt är att det faktiskt tycks funka. Jag gillar Portugal mer och mer; Salvador har en mycket personlig utstrålning, och det är liksom en alldeles särskild stämning i låten, med en speciell mysfaktor, så att man bara vill kura ihop sig och blunda och vaggas med till en svunnen tid. Det är som om man har hamnat direkt i filmen ”Casablanca”, fast istället för pianisten Sam är det Salvador som sjunger en portugisisk ”As Time Goes By”. Ja, den sista jämförelsen är kanske lite väl entusiastisk … men jag lovar, det är alltså något väldigt udda med årets bidrag från Portugal. Många tror att den kan gå riktigt långt, andra tycker att den nog är lite för mycket av en vattendelare, men det ska hur som helst bli oerhört spännande att se hur Europa reagerar på denna utstickare.

Förutom dessa gillar jag i år även Estland (rätt mycket schlagerpop, men på ett positivt sätt, i låten ”Verona”), Frankrike (som har en bra låt typ vartannat år), Cypern (som åter igen har fått en låt av G:son, men han har gjort en bra insats den här gången) och Island (läcker syntproduktion där), för att nämna några. Samt Finland naturligtvis. Jag hyser fortfarande ett visst hopp om att ”Blackbird” ska klara sig till final, nu när de också fick ett hyfsat bra startnummer för att vara på den första halvan.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig för Robin Bengtsson just nu, men jag tar nästan för givet att han går till final. Så pass mycket slagkraft borde han och numret faktiskt ändå ha, särskilt när han får inleda hela årets Eurovision ute i kulisserna på ett sätt som folk nog inte glömmer.

Ja, så här tycker jag det ser ut så här långt. Naturligtvis kommer jag att ha mer på hjärtat längre fram. Här finns mycket att spekulera kring när det gäller de 43 länderna, och både flippar och floppar kan tippas flitigt.
För närvarande tycker jag i alla fall bäst om Italien, Finland, Belgien, Armenien och Makedonien. Om än kanske inte i just den ordningen.
På återseende!

De 5 länder jag hittills lyssnat på (fast jag försökt att låta bli ...)

För närvarande är det den där tiden på året då jag desperat försöker att inte lyssna på för många färdiga Eurovisionbidrag i förväg.
På den punkten skiljer jag mig nog lite från andra Eurovisionfans. De flesta av dem brukar ju mer eller mindre kasta sig över alla uttagningar och bidragspresentationer från alla länderna, och i en hel del fall följa hela processen minutiöst. Men så gör alltså inte jag. Jag noterar i och för sig med intresse när ett land har sitt bidrag klart, men jag lyssnar för det mesta inte direkt utan försöker hålla mig ett tag till.
Från början beror detta på att J (min äkta hälft) inte har för vana att förhandslyssna på någonting innan ”Inför Eurovision” börjar i april, och att jag då ett tag av sympati med henne också lät bli att göra det – så att det inte skulle bli tråkigt när vi väl satt där och tittade på ”Inför” och jag redan hade hört en massa bidrag men inte hon. Numera spelar väl det där inte lika stor roll, men det sitter alltså lite i ryggmärgen och jag har därför fortfarande en viss spärr som gör att jag inte förhandskollar för mycket utan bara läser nyheterna om bidragen utan att starta videoklippen. (Det kan vara ett nog så spännande upplägg, att läsa en massa kommentarer och föreställa sig hur bidragen låter …)
Förutom då i en del fall, då nyfikenheten tar överhanden och jag bara måste kolla. Under februari och mars brukar dessa fall bli allt fler, samtidigt som jag av princip försöker fortsätta avhålla mig, och därför blir det liksom ett nytt bidrag här och ett där, fram till april då jag smäller till på allvar och lyssnar igenom rubbet.

Även i år är det på det här sättet, och antalet länder jag kollar upp ökar för närvarande sakta men säkert. Finland var givetvis de första jag bekantade mig med, men de räknas nästan inte riktigt, för just den uttagningen följer jag medvetet (då Finland av familjeskäl känns som mitt alternativa hemland). Däremot har jag mer ”gett efter” när det gäller Italien, Moldavien, Ungern och Kroatien, som jag alltså har tjuvstartat med.
Att döma av vad jag uppfattat så anser de flesta att 2017 ser ut att bli ett ganska blekt Eurovision-år. I så fall så har jag haft turen att lyssna på precis rätt länder, för det intryck jag fått hittills är att det inte är särskilt blekt utan tvärtom ganska intressant.

Mest lovande är naturligtvis Italien, som redan fått mycket beröm och tippas som en vinnare. Jag kan verkligen förstå varför. Vid en första anblick kan det se ut som en lite tramsig uppvisning med sångaren Francesco Gabbani (som låter ungefär som Eros Ramazzotti på rösten) och en dansare utklädd till gorilla, men bakom detta döljer sig ett riktigt fyndigt, konstnärligt och närmast avantgardistiskt bidrag, som är en satirisk känga till den samtida internetiserade västvärlden och dess självförvållade fördumning. Dessutom är själva låten riktigt catchig – ”Occidentali’s Karma” (d.v.s. ”västvärldens karma”) känns bättre för varje gång jag lyssnar på den. Den är en stor hit i Italien just nu och når mycket höga visningssiffror på YouTube, och i Kiev kommer den att bli att räkna med. Det känns redan nu som att jag kommer att bli nöjd om Italien vinner.
Men Finland är ju inte sämre. Jag kommenterade Norma Johns ”Blackbird” här på bloggen redan inför Finlands UMK-final i januari, och uttryckte då förhoppningen att den skulle vinna – vilket den sedan glädjande nog också gjorde. Det är alltjämt en låt som jag njuter ordentligt av att lyssna på: atmosfärisk och stämningsfull till tusen. Den verkar också uppskattas rätt mycket av andra ute i Europa, mer än finländska bidrag brukar, och om det inte vore för att Finland har fått en så taskig startlottning (första halvan av semi 1, och i värsta fall ihop med ett koppel andra ballader) så skulle jag se den som självskriven i final direkt. Nu löper den ändå viss risk att åka ut för tidigt, men vi ska hoppas att Finland undviker detta. Jag har i alla fall i ”Blackbird” hittat ytterligare en låt i kategorin ”mysig att lyssna på i hörlurarna i ett mörkt rum”, något som jag gärna ägnar mig åt med den allra vackraste stillsamma musiken.

Moldavien skickar Sunstroke Project – det nämnde jag som ett PS i ett inlägg häromveckan. Att den gruppen med sin saxofonist ”Epic Sax Guy”, vida känd som Internetfenomen långt bortom Eurovision, kommer tillbaka är trevligt bara det, och jag gillade också genast den låt de nu ställer upp med, ”Hey Mamma”. Även om den inte är lika bra som Epic Sax Guy-låten ”Run Away” 2010 så är det härligt spralligt och glatt på just det sätt som Moldavien ofta har varit bra på, och visst, en ihärdig liten trallvänlig saxofonslinga finns med i bilden nu också. Det kommer att liva upp i semi 1, absolut.
När det gäller Ungern så fortsätter de kompensera det faktum att landet politiskt inte är så sympatiskt, genom att skicka desto bättre Eurovisionbidrag. I år har de sin bästa låt sedan ”Running” 2014, nämligen den vemodiga, folkmusikartade ”Origo” med en mycket sorgsen fiol och omväxlande sång och rap av artisten Joci Pápai. Han är av romskt ursprung och framför tydligen låten på både ungerska och romani (även om jag till min stora förtret inte kan höra vad som är vad) och det hela sticker onekligen ut. Kanhända har man inspirerats lite av Jamala från förra året, som körde med en liknande stämning av allvarlig folkton (även om det här från Ungern är mer rytmiskt). I vilket fall uppskattar jag att Ungern kör med något annorlunda och i synnerhet att de faktiskt låter sig representeras av något romskt, med tanke på vad man hört om hur romer annars kan behandlas där i landet.
Det enda av mina ”provlyssnade länder” som jag möjligen höjer på ögonbrynen åt i negativ bemärkelse är Kroatien, men å andra sidan kan man inte kalla deras bidrag för tråkigt … Artisten Jacques Houdek sjunger ”My Friend”, en i grunden ganska ordinär (delvis svenskskriven) midtempolåt, men han har den lilla egenheten att han sjunger duett med sig själv, och växelvis låter som en vanlig popsångare som sjunger på engelska och en svulstig operatenor som sjunger på italienska. Något liknande har man sällan hört. Förmodligen blir det flopp i Kiev, men det finns också en möjlighet att Europa faktiskt tycker det är lite skoj och röstar på det, ungefär som man gjorde på Rumäniens sanslösa ”It’s My Life”-falsett 2013. I vilket fall har Kroatien sett till att de inte bara försvinner i mängden.

Ja, det här är de av årets Eurovisionbidrag som jag lyssnat på hittills. Och som sagt, jag tycker det är en lovande början, och är för närvarande lite sugen på att kolla även andra länder som verkar intressanta att döma av kommentarerna … som Lettland, Frankrike, Estland och Vitryssland.
Jag lär nog bli ännu mer nyfiken i takt med att fler bidrag droppar in, vilket de lär göra i snabb takt under kommande vecka, så vi får se hur bra jag klarar av det där att inte lyssna för mycket i förväg.

87, 87, vart har du tagit vägen nu?

Hur kommer det sig egentligen att jag har blivit så intresserad av Eurovision Song Contest?
Naturligtvis är det många faktorer, både i och utanför tävlingen, som har påverkat och lockat fram intresset. Så är det väl för alla. För mig finns det emellertid ett tillfälle, en tävling i raden av Eurovision-tävlingar, som nog har satt sina spår mer än något annat. Och det rör sig om tävlingen nittonhundraåttiosju – ”87, 87, vart har du tagit vägen nu”, som Just D nostalgiskt rappade några år senare. Den upplagan av ESC formade verkligen.
Jag ska ta bloggläsaren tillbaka i tiden och återskapa hur min värld såg ut den gången.

1987 var jag nio år, och började så smått bli lite intresserad av populärmusik. De tidigaste småbarnsåren hade för mig musikaliskt mest dominerats av mina fromma föräldrars skivor med andliga kristna sångare (en av dem, Viktor Klimenko, representerade för övrigt Finland i ESC 1965, har jag fått veta senare …) men nu hade jag fått upp ögonen för den ”världsliga popen”, och då i synnerhet Melodifestivalen.
Redan året innan, 1986, hade jag för första gången tittat på såväl Melodifestivalen som Schlagerfestivalen (som jag då trodde att den internationella versionen hette!) och gillat många av låtarna i den svenska tävlingen men kanske varit lite för trött för att orka hänga med i den stora europeiska. Nu 1987 tittade jag på Melodifestivalen på nytt, med ännu större intresse, och dessutom tog jag i samband med detta för vana att regelbundet lyssna på Svensktoppen. Den här gången tyckte jag också att det skulle bli riktigt kul med den stora ”Schlagerfestivalen” där Lotta Engberg skulle tävla i Bryssel. Jag satt uppe och höll mig vaken när familjen tittade, och tyckte det var spännande och intressant hela tiden.
Men det är möjligt att jag ändå inte hade behållit det stora intresset i längden – om det inte hade varit för min mamma. Hon utförde nämligen ett genidrag. Medan ESC pågick på TV hade hon på stereon där programmet också sändes i radio, och hon hade en kassett i stereobandspelaren och bandade samtliga 22 låtar. Faktiskt var hon så ambitiös att hon till och med såg till att klippa bort mellansnacket; hon satt kvar på sin post vid stereon hela tiden (samtidigt som hon tittade bort mot TV:n) och tryckte på paus varje gång en låt tog slut, för att sedan sätta igång igen när nästa låt började.
Resultatet blev en kassett som funkade som ett hyfsat ”samlingsalbum” med de 22 bidragen, utan mycket till störande moment trots att inspelningen var live från radion. Och den kassetten gick sedan på högvarv i vår familjs bil hela sommaren. Med följden att jag lärde mig precis hur alla ländernas låtar gick 1987 (även om jag inte alls mindes hur framträdandena hade sett ut, eller hur bidragen placerat sig förutom några enstaka). Ja, jag kommer än idag ihåg bitar av dem allihop utan problem, även om den där gamla kassetten inte finns längre.
Där gjorde verkligen mamma en insats för att ge mig ett beständigt Eurovisionintresse.

Men det finns ytterligare en faktor i det här sammanhanget, och det är att just det här året 1987 så var det ärligt talat rätt många låtar som var utmärkta. 1987 brukar av många Eurovisionfans ses som ett väldigt bra år i största allmänhet. Vinnarlåten ”Hold Me Now” med Johnny Logan från Irland är ju en klassiker, och även Italiens tredjeplacerade ”Gente di mare” finns kvar i minnet hos många – för att inte tala om Israels ”hopa-hulle-hulle-hulle” för de mer skämtsamt lagda! (Den var min egen personliga favorit i tävlingen just då när jag var nio.)
Även flera andra i 1987 års startfält var erkänt minnesvärda: Danmarks ”En lille melodi”, Cyperns ”Aspro mavro”, Finlands ”Sata salamaa”, Västtysklands ”Laß die Sonne in dein Herz” … och så att Luxemburg representerades av ingen mindre än den kultige syntpunkaren Plastic Bertrand, låt vara att han kom näst sist. Inte ens Turkiet som fick noll poäng framstod som helt misslyckade; om det var någon som skämde ut sig 1987 så var det nog egentligen bara Sverige med sitt ”Boogaloo”-trams.
Så man kan sammanfattningsvis säga att en lycklig slump gjorde att jag fick hela ESC-startfältet bandat åt mig för fortsatt lyssning, just ett sådant år då startfältet höll ovanligt hög klass, och att jag därför fick upp ögonen för ESC och har hållit tävlingen högt i aktning sedan dess.

Sedan får man ju medge att låtarna egentligen lät ganska mossiga i sina orkesterversioner från Bryssel på vår kassett, jämfört med studioinspelningarna av dem. Men det var ändå framträdanden som var tillräckligt bra för att göra intryck.
Och som sagt, även om jag inte har lyssnat på den där radiobandade kassetten på väldigt många år, så finns den fortfarande kvar i minnet på ett underbart sätt. Jag kommer ihåg låtarna och deras sound, jag minns vissa små snuttar av Jacob Dahlins kommenterande i radion som hann komma med vid ett par tillfällen innan mamma tryckte på pausknappen, och det är över huvud taget nostalgi till tusen när jag tänker tillbaka på 1987 och vår Eurovisionkassett.
Ett särskilt tydligt exempel är Spaniens bidrag ”No estás solo” (som jag minns som en av dem jag tyckte var bäst, men som bara kom på 19:e plats). Det var nämligen en rad i versen till den låten som satte sig alldeles särskilt mycket i hjärnan på mig som barn, och även om jag inte förstod de spanska orden så blev de kvar i minnet rent fonetiskt. När jag sedan lärde mig spanska uppemot vuxen ålder så kunde jag fortfarande plocka fram den där raden ur mitt minne, och insåg att de spanska orden måste vara ”como siempre sin preguntar” = ”som alltid utan att fråga”. Vilket de också var, har jag konstaterat när jag har kollat upp saken. Där kan man snacka om ett kombinerat språk- och musikminne hos en Eurovisiontokig översättare! :)

ESC 87 är av stor betydelse i min Eurovisionhistoria (och i min musikaliska utveckling över huvud taget).
Vart har det tagit vägen nu …?