87, 87, vart har du tagit vägen nu?

Hur kommer det sig egentligen att jag har blivit så intresserad av Eurovision Song Contest?
Naturligtvis är det många faktorer, både i och utanför tävlingen, som har påverkat och lockat fram intresset. Så är det väl för alla. För mig finns det emellertid ett tillfälle, en tävling i raden av Eurovision-tävlingar, som nog har satt sina spår mer än något annat. Och det rör sig om tävlingen nittonhundraåttiosju – ”87, 87, vart har du tagit vägen nu”, som Just D nostalgiskt rappade några år senare. Den upplagan av ESC formade verkligen.
Jag ska ta bloggläsaren tillbaka i tiden och återskapa hur min värld såg ut den gången.

1987 var jag nio år, och började så smått bli lite intresserad av populärmusik. De tidigaste småbarnsåren hade för mig musikaliskt mest dominerats av mina fromma föräldrars skivor med andliga kristna sångare (en av dem, Viktor Klimenko, representerade för övrigt Finland i ESC 1965, har jag fått veta senare …) men nu hade jag fått upp ögonen för den ”världsliga popen”, och då i synnerhet Melodifestivalen.
Redan året innan, 1986, hade jag för första gången tittat på såväl Melodifestivalen som Schlagerfestivalen (som jag då trodde att den internationella versionen hette!) och gillat många av låtarna i den svenska tävlingen men kanske varit lite för trött för att orka hänga med i den stora europeiska. Nu 1987 tittade jag på Melodifestivalen på nytt, med ännu större intresse, och dessutom tog jag i samband med detta för vana att regelbundet lyssna på Svensktoppen. Den här gången tyckte jag också att det skulle bli riktigt kul med den stora ”Schlagerfestivalen” där Lotta Engberg skulle tävla i Bryssel. Jag satt uppe och höll mig vaken när familjen tittade, och tyckte det var spännande och intressant hela tiden.
Men det är möjligt att jag ändå inte hade behållit det stora intresset i längden – om det inte hade varit för min mamma. Hon utförde nämligen ett genidrag. Medan ESC pågick på TV hade hon på stereon där programmet också sändes i radio, och hon hade en kassett i stereobandspelaren och bandade samtliga 22 låtar. Faktiskt var hon så ambitiös att hon till och med såg till att klippa bort mellansnacket; hon satt kvar på sin post vid stereon hela tiden (samtidigt som hon tittade bort mot TV:n) och tryckte på paus varje gång en låt tog slut, för att sedan sätta igång igen när nästa låt började.
Resultatet blev en kassett som funkade som ett hyfsat ”samlingsalbum” med de 22 bidragen, utan mycket till störande moment trots att inspelningen var live från radion. Och den kassetten gick sedan på högvarv i vår familjs bil hela sommaren. Med följden att jag lärde mig precis hur alla ländernas låtar gick 1987 (även om jag inte alls mindes hur framträdandena hade sett ut, eller hur bidragen placerat sig förutom några enstaka). Ja, jag kommer än idag ihåg bitar av dem allihop utan problem, även om den där gamla kassetten inte finns längre.
Där gjorde verkligen mamma en insats för att ge mig ett beständigt Eurovisionintresse.

Men det finns ytterligare en faktor i det här sammanhanget, och det är att just det här året 1987 så var det ärligt talat rätt många låtar som var utmärkta. 1987 brukar av många Eurovisionfans ses som ett väldigt bra år i största allmänhet. Vinnarlåten ”Hold Me Now” med Johnny Logan från Irland är ju en klassiker, och även Italiens tredjeplacerade ”Gente di mare” finns kvar i minnet hos många – för att inte tala om Israels ”hopa-hulle-hulle-hulle” för de mer skämtsamt lagda! (Den var min egen personliga favorit i tävlingen just då när jag var nio.)
Även flera andra i 1987 års startfält var erkänt minnesvärda: Danmarks ”En lille melodi”, Cyperns ”Aspro mavro”, Finlands ”Sata salamaa”, Västtysklands ”Laß die Sonne in dein Herz” … och så att Luxemburg representerades av ingen mindre än den kultige syntpunkaren Plastic Bertrand, låt vara att han kom näst sist. Inte ens Turkiet som fick noll poäng framstod som helt misslyckade; om det var någon som skämde ut sig 1987 så var det nog egentligen bara Sverige med sitt ”Boogaloo”-trams.
Så man kan sammanfattningsvis säga att en lycklig slump gjorde att jag fick hela ESC-startfältet bandat åt mig för fortsatt lyssning, just ett sådant år då startfältet höll ovanligt hög klass, och att jag därför fick upp ögonen för ESC och har hållit tävlingen högt i aktning sedan dess.

Sedan får man ju medge att låtarna egentligen lät ganska mossiga i sina orkesterversioner från Bryssel på vår kassett, jämfört med studioinspelningarna av dem. Men det var ändå framträdanden som var tillräckligt bra för att göra intryck.
Och som sagt, även om jag inte har lyssnat på den där radiobandade kassetten på väldigt många år, så finns den fortfarande kvar i minnet på ett underbart sätt. Jag kommer ihåg låtarna och deras sound, jag minns vissa små snuttar av Jacob Dahlins kommenterande i radion som hann komma med vid ett par tillfällen innan mamma tryckte på pausknappen, och det är över huvud taget nostalgi till tusen när jag tänker tillbaka på 1987 och vår Eurovisionkassett.
Ett särskilt tydligt exempel är Spaniens bidrag ”No estás solo” (som jag minns som en av dem jag tyckte var bäst, men som bara kom på 19:e plats). Det var nämligen en rad i versen till den låten som satte sig alldeles särskilt mycket i hjärnan på mig som barn, och även om jag inte förstod de spanska orden så blev de kvar i minnet rent fonetiskt. När jag sedan lärde mig spanska uppemot vuxen ålder så kunde jag fortfarande plocka fram den där raden ur mitt minne, och insåg att de spanska orden måste vara ”como siempre sin preguntar” = ”som alltid utan att fråga”. Vilket de också var, har jag konstaterat när jag har kollat upp saken. Där kan man snacka om ett kombinerat språk- och musikminne hos en Eurovisiontokig översättare! :)

ESC 87 är av stor betydelse i min Eurovisionhistoria (och i min musikaliska utveckling över huvud taget).
Vart har det tagit vägen nu …?