Så här låter det 2018 – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat på alla de 43 länderna i årets ESC – och det är dags för en första sammanfattning av hur det blir i år. Mer detaljerade omdömen och tips kommer senare naturligtvis, men här är det ”första intrycket”.

Precis som förra året anser Eurovision-fansen (och de inbitna Eurovision-tipparna) att det inte är något särskilt bra ESC-år. Och precis som förra året tycker jag att de överdriver. Det är sant att jag inte fått något riktigt stort ”wow”, det har funnits bättre och mer minnesvärda årgångar på det sättet, men nog hittar man en hel del trevligt i 2018 års startfält. Framför allt är det intressant på ett sätt som Melodifestivalen alldeles definitivt inte är, med en variationsrikedom i stil och uttryck som till stora delar saknas hemma i Sverige. I MF har det varit övervägande ”så som det brukar låta på listorna just nu” (eller snarare bleka kopior av denna listmusik) men populärmusik är verkligen mycket mer än så, och i årets Eurovision är den mångfalden representerad.
Fördelaktigt är också att det inte är lika mycket ”ballader” i år, utan fler låtar som är upptempo eller midtempo. Dessutom är andelen svenskbidrag något lägre detta år, och antalet länder som törs sjunga på sina egna språk något högre – det är en trend som märktes redan förra året, och den fortsätter nu, även om det går i sakta mak. Detta bidrar i mitt tycke till att göra startfältet intressant och givande, och det räcker för att jag ska få in den rätta entusiasmen. Sedan hade vissa tydligen velat ha en högre andel ”typiskt Eurovision” och/eller ”modernt topplistsound” … men som jag ser det är inte detta helt nödvändigt, variationen är viktigare.
Jag ska gå igenom några länder som är särskilt värda att kommentera, antingen för att jag själv fäst mig särskilt vid dem eller för att de har uppmärksammats mycket av andra.

Det land som är den största favoriten hittills i år är Israel, som sköt upp som en raket på oddslistan så fort låten ”Toy” med sångerskan Netta presenterades. Bidraget är också onekligen speciellt på många sätt. Först och främst ligger det rätt i tiden – det är ett bidrag i spåren av #metoo, och kan kännetecknas som ”feministisk dagispop” (med orientalisk krydda). Nästan som en omvänd ”Barbie Girl”, skulle jag säga, med rader som ”wonderwoman don’t you ever forget – you’re divine and he’s about to regret …” och framför allt refrängens ”I’m not your toy – you stupid boy!”

Netta har också en originell stil och utstrålning i sitt framförande av ”Toy”, och till detta kommer de tekniska finesserna, i form av de lustiga kacklande och spruttande ljud som sångerskan ger ifrån sig och som delvis alstras av en ”looper”. Det har diskuterats huruvida denna finess är förinspelad sång (som alltså ska förbjudas) eller om det är liveframförd musik (som alltså ska förbjudas) eller om det är någon sorts mellanting (som alltså ska tillåtas). Just nu lutar det åt det sistnämnda, och Israel lär nog därför göra intryck i Lissabon även tack vare de där ljudeffekterna.
Det enda som är synd, tycker jag personligen, är att själva låten bakom det feministiska budskapet och Nettas vokalistiska bravader egentligen inte är särskilt mycket att hurra för. Den är dagispop helt enkelt, och inte överdrivet märkvärdig sådan … kan den verkligen få sådant genomslag som ”Barbie Girl”, eller som ”Gangnam Style” som den också jämförts med? Jag tvivlar faktiskt lite på det. Men Israel har i alla fall sett till att bli uppmärksammade i ESC-kretsarna med det här, och är alltså en lågoddsare just nu. Vi får se om de fortsätter att vara det. Tel Aviv 2019 …?

Nej, ska det vara budskap i låtarna så föredrar jag nog hellre att Frankrike vinner. Först tog jag inte så stor notis om duon Madame Monsieur och deras låt ”Mercy”, men när jag lyssnade på texten och insåg vad den faktiskt handlar om så seglade den uppåt i snabb takt; fortsätter det så blir Frankrike snart min allra största favorit. ”Mercy” tar nämligen upp ämnet båtflyktingar, med en fantastisk berättande text och en titel som är mångtydig på minst fyra olika sätt (”mercy”, ”merci”, ”mer-sea”, ”mère sea”), och så är allt inslaget i en behaglig minimalistisk syntpopförpackning. Riktigt starkt.
Helt andra slags tongångar – men ändå intressant – är det från Tjeckien, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Den unge glasögonprydde rapparen/sångaren Mikolas Josef framför ”Lie To Me” med funkig slapbas och en frenetisk jazztrumpet som riktigt effektiv hook (”Epic Trumpet Guy”?), och det låter verkligen inte ”typiskt Eurovision” alls, snarare som fullständigt samtida topplist-hiphop … fast inte riktigt ändå … för Mikolas har något alldeles eget och originellt. Jag är riktigt nyfiken på hur långt det kan räcka för Tjeckien, som ju inte har nått några framgångar att tala om tidigare.

Något som gläder mig i år är att det är en lite högre andel rocklåtar än vanligt, och en av dem är till på köpet riktig hårdrock, nämligen bidraget från Ungern. Även om man inte begriper ett dyft av vad bandet AWS sjunger om på ungerska, så tycker jag att deras ”Viszlát nyár” är en läcker låt; experterna tjurar och påpekar att det inte är mycket melodi i den utan bara fulsång, men inte heller här håller jag med dem. Melodin är snygg, liksom det atmosfäriska kompet, och det kommer rentav en tonartshöjning på slutet. Ingen av de insatta verkar tro att Ungern kommer någon vart i år, men jag vill faktiskt utfärda en mycket kraftig skrällvarning – det är inte omöjligt att fler än jag gillar detta i maj.
Bland övriga rocknummer vill jag också lyfta fram Nederländerna, som fortsätter sin nutida vana att skicka country, men som i år presenterar en lite råare variant av den genren: country-bluesrock kan man säga, i en stil som ger mig associationer till Creedence Clearwater Revival och liknande. Artisten bakom, Waylon, var med i ESC 2014 som medlem i duon The Common Linnets och kom tvåa (ni vet, ”Calm After The Storm”, oerhört vacker liten sak, bästa låten det året). I ”Outlaw In ’Em” tar han i lite mer, men countrykänslan är kvar, och bra är det nu också.
Sedan får vi inte glömma Norge, som står för årets mest uppseendeväckande comeback. Forne ESC-vinnaren Alexander Rybak kommer tillbaka, men det är inte med någon ny ”Fairytale”, utan istället förvånar han med en besynnerlig, självironisk, hurtig bit med titeln ”That’s How You Write A Song”, i 70-talsdiscostil. Här anser många att den gode Rybak har gjort bort sig ordentligt, och jag är inte alldeles förtjust själv heller, men samtidigt har han en sådan karisma att man nog inte ska räkna ut honom på långa vägar ännu.

Andra länder jag vill nämna lite kort är Italien (som i likhet med Frankrike tar upp ett allvarligt samtidsämne, närmare bestämt terrorismen, i låten ”Non mi avete fatto niente”), Estland (operamelodin ”La Forza”, vacker så det förslår), Rumänien (en snygg låt som börjar lugnt men sedan slår över i arenarock med doft av både 80-tal och Coldplay) och Danmark (med en låt som anspelar i allra högsta grad på klichéer om vikingar och Game of Thrones, och en sångare som rentav ser ut precis som Tormund i den serien, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt läckert ändå). Jag hoppas också på att Litauen kan bli en outsider – de skickar något av det vackraste och mest finstämda man hört från litauiskt håll någonsin, i form av Ieva Zasimauskaitė och den lugna, svävande ”When We’re Old”.
Stilvariation finns det ju också gott om: förutom ovan nämnda exempel så får vi gospel från Österrike, ”feelgood-house” från Polen, balkanbrass från Moldavien och mer utpräglad balkansk etno från Serbien, någon sorts folkjazz från Georgien, en fullständigt olidligt sockersöt balladduett från Spanien, med mera med mera. Och för de svenska tittare som vill ha mer igenkänning så finns det fortfarande ett antal svenskbidrag, med det sound som är typiskt för sådana. Något för alla helt enkelt.

Det finns många fler länder jag skulle kunna säga något om, och egentligen kliar det redan nu i fingrarna på mig att få sätta igång i detalj med omdömena, men jag ska hålla mig ett litet tag till. Fortfarande finns det ju utrymme för mig att ändra uppfattning om många bidrag.
Jag har i alla fall fått in rätt känsla! Det blir en trivsam Eurovision-tillställning även detta år.

Så här låter det i år – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat igenom alla 43 bidragen i årets Eurovision, minst en gång var (och i flera fall lite mer än en gång).
Det tog tid, på grund av den där inställningen jag har att jag inte vill vara för snabb, men också för att Eurovisionstämningen har varit lite underlig på sistone. Konflikten kring Rysslands artist Julia Samojlova pågår ju fortfarande och det är osäkert om Ryssland kommer att kunna dyka upp i Kiev, och när tävlingen är så tilltufsad och ifrågasatt har jag inte riktigt känt för att kasta mig in i förhandslyssnandet och analyserandet på allvar.
Men nu börjar det ändå faktiskt kännas som en nedräkning har börjat, för trots osäkerheten kring Ryssland verkar många i ESC-kretsar bete sig som att allt är i sin ordning – startordningen har blivit fastställd och enligt uppgift har ryska Julia fått filma sitt ”vykort”, tydligen med attityden att hon trots allt kommer att få åka till Kiev. Så nu den senaste veckan har jag kollat upp alla de bidrag jag hade kvar. Och följaktligen är det nu dags för en första liten summering av årets startfält. Djupare analyser och tips kommer senare, men här har vi nu mitt preliminära helhetsintryck.

Glädjande nog så har den bild jag fick när jag provlyssnade på de första fem länderna (se inlägg från mars), nämligen att det verkade kunna bli ett bra Eurovisionår, visat sig stämma. På många håll bland Eurovisionfansen är det sura miner över att 2017 inte alls är något bra år och att det är för mycket ”ballader”, men jag håller inte med om någotdera. Det är åtskilliga låtar jag tycker är alldeles utmärkta och ofta rentav riktigt bra, och ”balladerna” är i många fall inte det utan mer bara midtempo, så inte blir det tre aftnar fulla av sömnpiller.
Jag vet inte riktigt hur jag och de andra fansen kan tycka så olika om kvaliteten, men de kanske var inställda på att få lite mer schlagerpop eller radiovänligt sound, och jag har belåtet konstaterat att andelen sådant inte har varit så besvärande hög. Jag kan istället konstatera att det är flera länder som har bidrag med influenser av ”elektro”, ibland dessutom med en smått atmosfärisk och stämningsfull ljudbild, och sådant är ju jag svag för. Här finns också intressanta inslag som en italiensk apa och den moldaviske ”Epic Sax Guy” (dem har jag kommenterat förut), rumänsk joddling, vitrysk folkrock, armenisk modern etno, estnisk schlager, makedonsk 80-talspop och ett portugisiskt kliv långt tillbaka i tiden. Allt som allt en rätt härlig mix tycker jag.
De två saker som jag tycker är tråkigast med årets startfält är, i vanlig ordning, att det är på tok för många ”svenskbidrag” (om detta har jag snart ett långt separat debattinlägg på gång) samt att ytterst få av länderna sjunger på något annat språk än engelska. Jag hejar nästan automatiskt lite extra på de som är modiga nog att inte göra det.
Men nu ska jag kort räkna upp några av länderna som förtjänar att uppmärksammas lite extra i år.

Belgien har seglat upp som en av utmanarna till italienaren Francesco Gabbani och hans gorilla. Den unga sångerskan Blanche sjunger med något hes altröst ”City Lights”, en lågmäld men mycket vacker och effektfull elektronisk sak i samma stil som gruppen London Grammar. Om det fungerar lika bra på scen som i videon (det vet man ju förstås aldrig) så blir Belgien att räkna med.
Makedonien överraskar med att skicka en låt som låter mindre makedonsk än något av landets alla tidigare bidrag – men det är inget negativt med det, för ”Dance Alone” är ett härligt stycke elektropop med 80-talsinfluenser (men samtidigt nutida). Melodin i refrängen sätter sig förträffligt, och låter inte verserna rätt mycket som Nina Persson i Cardigans ...? Det lär nog bli finalplats utan vidare för ”formeryugoslavrepublicofmacedonia”.

Armenien var bra förra året i mitt tycke och är ännu bättre i år, och de kör alltjämt med inslag av hemlandets folkmusik. Låten ”Fly With Me” börjar mycket lugnt men bygger sedan upp sig undan för undan kring en läcker liten syntslinga och sångerskan Artsviks snygga ylande. Enda frågetecknet är väl att det lär bli väldigt svårt att återge detta live – hela paketet bygger liksom på mångskiktade stämmor och en massa dansare, och hur grejar man det med bara sex personer på scen? Ja ja, en ny låt på min spellista blev det så länge.
Vitryssland är också inne på folkton i år, och trots att själva soundet i mina öron låter ganska mycket som keltisk rock så framförs texten på vitryska. En eloge till landet för detta. Låten är över huvud taget rätt smittande, med sitt ”hej – hej – hajajajahåå” i omkvädet.
Rumänien är tillbaka efter att ha blivit utkastade förra året, och nu joddlar de i rena glädjen! Jag vet inte om låten direkt kan kallas bra – men ”Yodel It” är onekligen ett glädjepiller i startfältet, man blir verkligen road av det där sanslösa joddlandet i kombination med någon sorts rap.
Bulgarien börjar bli ganska favorittippat av många, men det är mest för att deras mycket unge sångare Kristian (som verkligen ser ut som en liten tolv-trettonårig gosse) råkar vara ”ryss-bulgar” och alltså skulle kunna få alla den ryska diasporans röster på sig om Ryssland skulle tvingas dra sig ur. Sedan har Kristian egentligen en rätt skaplig låt också, men hittills har jag inte riktigt tagit till mig den fullt ut.
Portugal … här har vi ett bidrag där det ska bli väldigt intressant att se hur det går. ESC:s ständiga sorgebarn Portugal stod över förra årets tävling för att se över sin uttagning och ge den en uppryckning så att landet skulle kunna få fram bättre låtar, och när man ser och hör vad resultatet blev av det nu i år, så är den första reaktionen att man suckar ”åh, du milde” och undrar hur portugiserna tänkte. För årets bidrag från Portugal är nämligen en lugn liten låt som är så gammaldags att lyssnaren transporteras raka vägen tillbaka till ESC:s späda år på 1950-talet, om inte rentav ända till 40-talet. Och sångaren Salvador Sobral som framför den är en egendomlig ung man som verkar ha något slags tics. Men: det som är riktigt märkligt är att det faktiskt tycks funka. Jag gillar Portugal mer och mer; Salvador har en mycket personlig utstrålning, och det är liksom en alldeles särskild stämning i låten, med en speciell mysfaktor, så att man bara vill kura ihop sig och blunda och vaggas med till en svunnen tid. Det är som om man har hamnat direkt i filmen ”Casablanca”, fast istället för pianisten Sam är det Salvador som sjunger en portugisisk ”As Time Goes By”. Ja, den sista jämförelsen är kanske lite väl entusiastisk … men jag lovar, det är alltså något väldigt udda med årets bidrag från Portugal. Många tror att den kan gå riktigt långt, andra tycker att den nog är lite för mycket av en vattendelare, men det ska hur som helst bli oerhört spännande att se hur Europa reagerar på denna utstickare.

Förutom dessa gillar jag i år även Estland (rätt mycket schlagerpop, men på ett positivt sätt, i låten ”Verona”), Frankrike (som har en bra låt typ vartannat år), Cypern (som åter igen har fått en låt av G:son, men han har gjort en bra insats den här gången) och Island (läcker syntproduktion där), för att nämna några. Samt Finland naturligtvis. Jag hyser fortfarande ett visst hopp om att ”Blackbird” ska klara sig till final, nu när de också fick ett hyfsat bra startnummer för att vara på den första halvan.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig för Robin Bengtsson just nu, men jag tar nästan för givet att han går till final. Så pass mycket slagkraft borde han och numret faktiskt ändå ha, särskilt när han får inleda hela årets Eurovision ute i kulisserna på ett sätt som folk nog inte glömmer.

Ja, så här tycker jag det ser ut så här långt. Naturligtvis kommer jag att ha mer på hjärtat längre fram. Här finns mycket att spekulera kring när det gäller de 43 länderna, och både flippar och floppar kan tippas flitigt.
För närvarande tycker jag i alla fall bäst om Italien, Finland, Belgien, Armenien och Makedonien. Om än kanske inte i just den ordningen.
På återseende!