Så här låter det i år – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat igenom alla 43 bidragen i årets Eurovision, minst en gång var (och i flera fall lite mer än en gång).
Det tog tid, på grund av den där inställningen jag har att jag inte vill vara för snabb, men också för att Eurovisionstämningen har varit lite underlig på sistone. Konflikten kring Rysslands artist Julia Samojlova pågår ju fortfarande och det är osäkert om Ryssland kommer att kunna dyka upp i Kiev, och när tävlingen är så tilltufsad och ifrågasatt har jag inte riktigt känt för att kasta mig in i förhandslyssnandet och analyserandet på allvar.
Men nu börjar det ändå faktiskt kännas som en nedräkning har börjat, för trots osäkerheten kring Ryssland verkar många i ESC-kretsar bete sig som att allt är i sin ordning – startordningen har blivit fastställd och enligt uppgift har ryska Julia fått filma sitt ”vykort”, tydligen med attityden att hon trots allt kommer att få åka till Kiev. Så nu den senaste veckan har jag kollat upp alla de bidrag jag hade kvar. Och följaktligen är det nu dags för en första liten summering av årets startfält. Djupare analyser och tips kommer senare, men här har vi nu mitt preliminära helhetsintryck.

Glädjande nog så har den bild jag fick när jag provlyssnade på de första fem länderna (se inlägg från mars), nämligen att det verkade kunna bli ett bra Eurovisionår, visat sig stämma. På många håll bland Eurovisionfansen är det sura miner över att 2017 inte alls är något bra år och att det är för mycket ”ballader”, men jag håller inte med om någotdera. Det är åtskilliga låtar jag tycker är alldeles utmärkta och ofta rentav riktigt bra, och ”balladerna” är i många fall inte det utan mer bara midtempo, så inte blir det tre aftnar fulla av sömnpiller.
Jag vet inte riktigt hur jag och de andra fansen kan tycka så olika om kvaliteten, men de kanske var inställda på att få lite mer schlagerpop eller radiovänligt sound, och jag har belåtet konstaterat att andelen sådant inte har varit så besvärande hög. Jag kan istället konstatera att det är flera länder som har bidrag med influenser av ”elektro”, ibland dessutom med en smått atmosfärisk och stämningsfull ljudbild, och sådant är ju jag svag för. Här finns också intressanta inslag som en italiensk apa och den moldaviske ”Epic Sax Guy” (dem har jag kommenterat förut), rumänsk joddling, vitrysk folkrock, armenisk modern etno, estnisk schlager, makedonsk 80-talspop och ett portugisiskt kliv långt tillbaka i tiden. Allt som allt en rätt härlig mix tycker jag.
De två saker som jag tycker är tråkigast med årets startfält är, i vanlig ordning, att det är på tok för många ”svenskbidrag” (om detta har jag snart ett långt separat debattinlägg på gång) samt att ytterst få av länderna sjunger på något annat språk än engelska. Jag hejar nästan automatiskt lite extra på de som är modiga nog att inte göra det.
Men nu ska jag kort räkna upp några av länderna som förtjänar att uppmärksammas lite extra i år.

Belgien har seglat upp som en av utmanarna till italienaren Francesco Gabbani och hans gorilla. Den unga sångerskan Blanche sjunger med något hes altröst ”City Lights”, en lågmäld men mycket vacker och effektfull elektronisk sak i samma stil som gruppen London Grammar. Om det fungerar lika bra på scen som i videon (det vet man ju förstås aldrig) så blir Belgien att räkna med.
Makedonien överraskar med att skicka en låt som låter mindre makedonsk än något av landets alla tidigare bidrag – men det är inget negativt med det, för ”Dance Alone” är ett härligt stycke elektropop med 80-talsinfluenser (men samtidigt nutida). Melodin i refrängen sätter sig förträffligt, och låter inte verserna rätt mycket som Nina Persson i Cardigans ...? Det lär nog bli finalplats utan vidare för ”formeryugoslavrepublicofmacedonia”.

Armenien var bra förra året i mitt tycke och är ännu bättre i år, och de kör alltjämt med inslag av hemlandets folkmusik. Låten ”Fly With Me” börjar mycket lugnt men bygger sedan upp sig undan för undan kring en läcker liten syntslinga och sångerskan Artsviks snygga ylande. Enda frågetecknet är väl att det lär bli väldigt svårt att återge detta live – hela paketet bygger liksom på mångskiktade stämmor och en massa dansare, och hur grejar man det med bara sex personer på scen? Ja ja, en ny låt på min spellista blev det så länge.
Vitryssland är också inne på folkton i år, och trots att själva soundet i mina öron låter ganska mycket som keltisk rock så framförs texten på vitryska. En eloge till landet för detta. Låten är över huvud taget rätt smittande, med sitt ”hej – hej – hajajajahåå” i omkvädet.
Rumänien är tillbaka efter att ha blivit utkastade förra året, och nu joddlar de i rena glädjen! Jag vet inte om låten direkt kan kallas bra – men ”Yodel It” är onekligen ett glädjepiller i startfältet, man blir verkligen road av det där sanslösa joddlandet i kombination med någon sorts rap.
Bulgarien börjar bli ganska favorittippat av många, men det är mest för att deras mycket unge sångare Kristian (som verkligen ser ut som en liten tolv-trettonårig gosse) råkar vara ”ryss-bulgar” och alltså skulle kunna få alla den ryska diasporans röster på sig om Ryssland skulle tvingas dra sig ur. Sedan har Kristian egentligen en rätt skaplig låt också, men hittills har jag inte riktigt tagit till mig den fullt ut.
Portugal … här har vi ett bidrag där det ska bli väldigt intressant att se hur det går. ESC:s ständiga sorgebarn Portugal stod över förra årets tävling för att se över sin uttagning och ge den en uppryckning så att landet skulle kunna få fram bättre låtar, och när man ser och hör vad resultatet blev av det nu i år, så är den första reaktionen att man suckar ”åh, du milde” och undrar hur portugiserna tänkte. För årets bidrag från Portugal är nämligen en lugn liten låt som är så gammaldags att lyssnaren transporteras raka vägen tillbaka till ESC:s späda år på 1950-talet, om inte rentav ända till 40-talet. Och sångaren Salvador Sobral som framför den är en egendomlig ung man som verkar ha något slags tics. Men: det som är riktigt märkligt är att det faktiskt tycks funka. Jag gillar Portugal mer och mer; Salvador har en mycket personlig utstrålning, och det är liksom en alldeles särskild stämning i låten, med en speciell mysfaktor, så att man bara vill kura ihop sig och blunda och vaggas med till en svunnen tid. Det är som om man har hamnat direkt i filmen ”Casablanca”, fast istället för pianisten Sam är det Salvador som sjunger en portugisisk ”As Time Goes By”. Ja, den sista jämförelsen är kanske lite väl entusiastisk … men jag lovar, det är alltså något väldigt udda med årets bidrag från Portugal. Många tror att den kan gå riktigt långt, andra tycker att den nog är lite för mycket av en vattendelare, men det ska hur som helst bli oerhört spännande att se hur Europa reagerar på denna utstickare.

Förutom dessa gillar jag i år även Estland (rätt mycket schlagerpop, men på ett positivt sätt, i låten ”Verona”), Frankrike (som har en bra låt typ vartannat år), Cypern (som åter igen har fått en låt av G:son, men han har gjort en bra insats den här gången) och Island (läcker syntproduktion där), för att nämna några. Samt Finland naturligtvis. Jag hyser fortfarande ett visst hopp om att ”Blackbird” ska klara sig till final, nu när de också fick ett hyfsat bra startnummer för att vara på den första halvan.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig för Robin Bengtsson just nu, men jag tar nästan för givet att han går till final. Så pass mycket slagkraft borde han och numret faktiskt ändå ha, särskilt när han får inleda hela årets Eurovision ute i kulisserna på ett sätt som folk nog inte glömmer.

Ja, så här tycker jag det ser ut så här långt. Naturligtvis kommer jag att ha mer på hjärtat längre fram. Här finns mycket att spekulera kring när det gäller de 43 länderna, och både flippar och floppar kan tippas flitigt.
För närvarande tycker jag i alla fall bäst om Italien, Finland, Belgien, Armenien och Makedonien. Om än kanske inte i just den ordningen.
På återseende!