Sådär! Då var det över. Det gick att genomföra till slut i alla fall, även om 2024 kommer att gå till historien som ett fruktansvärt turbulent Eurovision-år. Man kan åtminstone säga att hela kakafonin slutade med ett durackord.
Lite besviken är jag i och för sig över att det inte fick bli Kroatien som tog hem det. Baby Lasagna och ”Rim tim tagi dim” har för mig varit bäst precis hela vägen, och hade varit en på flera sätt välförtjänt och lämplig Eurovision-vinnare. Låten är med sin kombination av lättsamhet, energi, catchighet och djupare innehåll (om östeuropeisk kompetensflykt) ett praktexempel på sådant som passar att vinna Eurovision och förena kontinenten i musikglädje, och en kroatisk vinst hade dessutom brutit de senaste årens kraftiga väststatsdominans, vilket jag tror hade varit bra. Och nu missade Kroatien en vinstchans som kanske inte kommer igen på många år – det är verkligen inte lätt för ett land, särskilt inte ett av de mindre, att få till precis rätt låt vid precis rätt tillfälle.
Men så kan det ju rätt ofta vara i Eurovision förstås, att det blir ”så nära men ändå så långt borta”, och det är inget snack om att Schweiz förtjänade sin seger. De har också fått vänta länge på en sådan, sedan de vann förra gången 1988, och Nemo är en utmärkt artist med en inte alls oäven låt (den har växt mycket för mig) och en utmärkt imponerande show. Att det nu blev första gången som en icke-binär artist vann Eurovision gör inte saken sämre (och jag har blivit mer och mer imponerad av hur smart texten är, om just den saken: ”somewhere between the 0’s and 1’s, that’s where I found my kingdom come”).
Framför allt känner jag mig otroligt lättad av att inte Israel vann – för oavsett vad man tycker om landet och dess bidrag så är jag rätt säker på att ifall de hade vunnit, då hade jag just nu inte suttit och skrivit en vanlig slutanalys utan Eurovision Song Contests dödsruna. Jag tror ärligt talat inte att tävlingen hade klarat den påfrestningen också, utan då hade det blivit rena upploppet och allt hade spruckit sönder och samman i kontroverser. Som det nu är så känns det som vi nu kanske ändå fick ett års uppskov, då det kanske går att rätta till saker och ting igen – även om tävlingen är kraftigt skadskjuten.
Jurytaktik och Kalusheffekt
Det där med Israel är förstås det som känns mest intressant att analysera nu dagen efter finalen.
För det blev nämligen i viss mån så som man anade att det skulle kunna bli när Italiens röstningssiffror från torsdagssemin läckte – Israel visade sig få ett väldigt stort antal tittarröster. I min inför-analys igår (som jag annars medger blev ganska vimsig och generaliserande, men så var jag inte riktigt i form för att skriva den heller) kalkylerade jag ju med att Israel skulle få massor från tittarna och att juryn skulle motverka det. Precis så blev det också, med den skillnaden att Israel ändå inte blev etta hos tittarna utan det blev Kroatien: dock med bara fjorton poängs marginal. I sin semifinal däremot var Israel tittarnas etta, och man kan lägga märke till att Italien var ett av de länder som gav dem tolv poäng: jag tror för min del att de italienska siffrorna som läckte var fullständigt korrekta.
Att juryn skulle ta ner Israel visade sig också stämma, för även om det faktiskt kom en del poäng till landet även därifrån (till publikens buande varje gång), så var det väldigt många nollor också, och Israel kom därför sammantaget på femte plats. Det är ganska problematiskt det där, för jag tror att många jurymedlemmar faktiskt satte ner poängen för Israel medvetet, och det är ju verkligen inte ett beteende som jurymedlemmar ska ägna sig åt (även om det har förekommit förr, att de motverkat favoriter med flit). Å andra sidan tycker jag det är lika fel när en massa tittare röstar på Israel som något slags solidaritetsaktion eller när de uppfattar Israels låt som bättre än den är på grund av sina politiska sympatier. Man kanske skulle kunna kalla det beteendet för ”Kalusheffekten”: att ett konfliktdrabbat land får tittarröster eftersom det är många som tycker synd om det landet och vill stödja det, som när Kalush Orchestra vann för Ukraina med ”Stefania” för två år sedan (vilket de knappast hade gjort utan kriget). Nu i år inträffade alltså Kalusheffekten bland tittarna till förmån för Israel, samtidigt som juryerna ryckte in och motverkade just denna förväntade effekt – och i båda fallen rynkar jag på näsan och tycker att så här borde det inte vara, det blir politiskt färgad röstning som inte handlar om musik, men grejen är ju att i båda fallen är det ohyggligt svårt att bevisa!
I alla fall så var årets Kalusheffekt väldigt intressant, för den visar ju att bland vanligt folk ute i Europa så råder inte något utbrett Israelhat, utan Israel har faktiskt en hel del sympatier. Inklusive här i Sverige, där Israel fick tolvan i vår tittarröstning i finalen! Här i det så ”antisemitiska” och ”propalestinska” Sverige. 😉 Det är något som inte bara Eurovision-folk utan även statsvetare, opinionsbildare och politiker borde ta och uppmärksamma rejält. Som jag har sagt förut, Eurovision är inte något oviktigt utan har sin plats i samhället, och även om det känns tråkigt att tävlingen är politiserad så kan man nästan gotta sig just i det faktum att den är betydelsefull i ett större perspektiv.
Sedan ska jag väl förresten medge att även om jurymedlemmar inte borde ta som någon sorts specialuppdrag att motverka tittarröster åt ett land, så kan jag personligen andas ut åt att de gjorde det i det här fallet, för jag hade som sagt inte stått ut med om Israel hade vunnit, med all den totala upplösning det då hade blivit. Men fenomenet blir inte mer rätt för det.
Resultatlistan i övrigt
Via mitt tal om Kalusheffekten kan vi osökt ta oss över till Ukraina, som även i år fick en dusch av sin egen Kalusheffekt från tidigare år: de kom nämligen trea sammanlagt nu, efter Schweiz och Kroatien, och med god hjälp av en rejäl omgång tittarröster. Jag trodde ju igår att sympatierna för Ukraina kanske var på avtagande, eftersom de fått startnummer två i finalen vilket kunde ge en vink om att de inte kom så högt i semin, men på den punkten hade jag fel: Ukraina var tvåa i sin semifinal, inte långt efter Kroatien, och sympatier har de bevisligen fortfarande. Att de fick startnummer två var kanske snarare ett försök att ”tämja” dem, precis som Israels tidiga startnummer också var. Jag får därmed ta tillbaka mina kanske alltför tokiga spekulationer om att Eurovision-tittarna håller på att dra åt populisthögerhållet – i finalens tittarresultat syntes inte många sådana tendenser utan det verkade vara samma mångfald som tidigare. (I annat fall hade inte heller vinnaren Nemo från Schweiz fått så många tittarpoäng som hen nu ändå fick, om än bara femte flest.)
Apropå mångfald så togs fjärdeplatsen igår av Frankrike, som inte helt oväntat fick många juryröster men även tresiffrigt av tittarna – vilket är nog så uppmuntrande för en artist av algeriskt ursprung, för då är det ju ingen markant rasism i stugorna precis.
Israel kom som sagt femma sammantaget, och Irland kom sexa, vilket var landets bästa resultat på tjugofyra år: bra gjort av Bambie Thug, som ett tag rentav såg ut att kunna ha med den absoluta toppstriden att göra. Resten av topp tio utgjordes sedan av Italien, Armenien, Sverige och Portugal: ja, Italien hade jag väntat mig att de skulle hålla till ungefär där, men de andra tre var mer otippade.
När det gällde Sverige så fick Marcus & Martinus över huvud taget betydligt fler poäng än jag trott att de skulle få, både från tittare och jury. Jag hade ju förväntat mig en bottenplacering men nu kom vi istället nia. Kanske fick konflikterna i Malmö inte någon omedelbar effekt på Europas röstbenägenhet visavi Sverige.
Längre ner i resultatlistan hittar vi sedan de länder som det gick lite sådär bra eller dåligt för. Comebackande Luxemburg kom på trettonde plats och bör nog ha blivit uppmuntrade av det, så att de kommer igen (om de nu inte blev förskräckta av stämningen). Tyskland är nog också nöjda, för de kravlade sig faktiskt upp till en tolfte plats och slapp sitta och floppa igen trots allt annat än höga förväntningar. Finland och Estland däremot fick inte utdelning för sitt spexande (man får väl anta att Kroatien tog hem de flesta röster i den vägen) och Norge gjorde magplask och kammade hem ytterligare en jumboplacering till sin digra samling från förr om åren. Storbritannien kom högre upp tack vare juryn, men det är ändå dem jag tycker allra mest synd om, för trots sina ansträngningar med att skicka en relativt stor stjärna som Olly Alexander (i ett av kvällens bästa nummer) fick de noll poäng av tittarna. Vad i hela friden var det som hände där? Jag kan inte förklara det på något sätt alls, men hoppas att britterna ändå fortsätter försöka lika ambitiöst.
Röstningsfönster, startordning och ett diskvalificerat land
Något att ha i beaktande i år var att man i finalen för första gången fick rösta under hela programmets gång och inte bara under ”the voting window”. Jag funderade ett tag på om detta upplägg kunde gynna bidragen med tidigt startnummer, för det är ju lite skillnad på att få rösta hela tiden när det bara är ett tiotal bidrag (som i Melodifestivalen) och att få det när det är en lång radda med 25 stycken. Kanske kunde det bli så att folk röstar på låtar de hör tidigt i programmet och därefter går och lägger sig utan att ha hört de senare? I nuläget ser jag dock inga tecken på att nymodigheten skulle ha gjort någon skillnad. Ukraina och Israel som hade tidiga startnummer gjorde förvisso bra ifrån sig hos tittarna – det var för övrigt länge sedan ett land var så nära att vinna med startnummer två som Ukraina nu var! – men det gjorde ju även Frankrike, Kroatien och vinnaren Schweiz som samtliga gick ut sent. Om röstningstiden faktiskt påverkade poängfördelningen och resultatet så är det något vi aldrig får veta. Möjligen kan man börja syna sådan statistik om några år när upplägget med konstant röstning har testats lite längre.
Samma ”om”-känsla råder när det gäller det diskade bidraget Nederländerna. Om Joost Klein hade varit med och sjungit sin ”Europapa”, på startnummer fem, hade det då påverkat? Hade han plockat röster från andra länder och i så fall vilka, och hade vi haft en annan vinnare i så fall? Ja, tyvärr går det inte att veta. Jag föreställer mig att han mest hade plockat poäng från Finland och Österrike som var i samma musikaliska genre, men de fick ju inte så mycket i vilket fall. Hade Nederländerna då naggat på Kroatien istället? Eller på Schweiz? Som sagt, vad som ”kunde ha hänt” får vi inte veta, som Aslan säger i Narnia-böckerna. Men man kan ju alltid tänka tanken.
Buanden men ändå en show
Finalkvällens show blev även den snyggt genomförd, precis som semifinal 2. Petra Mede och Malin Åkerman hade verkligen inga lätta förutsättningar, men de uppträdde stadigt och bra hela tiden, och även om man i viss mån kan gäspa åt alla dessa lustiga mellanakter (och ABBA:s ”abbatarer” gör inte det minsta lilla intryck på mig, så ABBA-fan jag är!) så rullade programmet på och fick mig periodvis att glömma all olust som varit inför det.
Sedan var det naturligtvis tråkigt med alla buanden, som nu märktes betydligt mer än i semifinalen, men det var ju säkert för att läget hettat till mycket mer sedan dess. Jag vänder mig kraftigt emot de där buandefasonerna – om det så hade varit 1938 års Eurovision och det varit en artist från Nazityskland så hade jag inte buat i alla fall, för det är helt enkelt inte god ton. Nu riktade sig buandet inte bara mot Israel utan även mot Eurovisionchefen Martin Österdahl, säkerligen en följd av den godtyckliga diskningen av Joost Klein – för det har ju antytts att han inte bara diskades för ”incidenten” mot EBU-fotografen utan för att han var alltför frispråkig mot Israels artist. Nederländarna var nu också bevisligen så ilskna över diskningen att det inte ens gick att anropa dem för att få deras juryresultat, utan dem fick Österdahl läsa upp själv i all hast till publikens burop. Alltsammans var ett uttryck för EBU:s ”tystnadskultur” och det stora missnöjet med den, och här är det nog fler än en part som behöver rannsaka sig själva och tänka till inför nästa år. Mer om det strax.
Semifinalresultaten
Vi kanske även ska titta lite på hur det såg ut i de helt tittarröstade semifinalerna, även om jag delvis var inne på dem förut också. Semifinal 1 vanns som väntat av Kroatien, även om Ukraina inte alls var långt efter. Irland kom trea, och det land som var närmast att inte komma med till final var Serbien, som var sex poäng ifrån att tappa sin plats till Australien. Jumbo i denna semi var Island, med ynka tre poäng. (Artister som varit med förr gjorde över huvud taget inte bra ifrån sig i årets Eurovision – det ska vara nytt tydligen.)
I semifinal 2 var det alltså Israel som vann, och Nederländerna som blev tvåa – ännu tråkigare då för dem att de blev diskade, för tittarröster hade de allt kunnat ta i finalen. Armenien var trea och sedermera vinnande Schweiz bara fyra, men som vi vet så var det ju när juryerna ryckte in i finalen som Nemo blev att räkna med, och vid det laget tog han fler tittarröster också. (Var det för att Nederländerna inte var med längre då …?) Norge var det land som kom tia och tog den sista finalplatsen från denna semi, vilket de gjorde med några poäng före Tjeckien, och att norrmännen sedan blev sist i finalen var helt analogt med detta. Sist i semin kom Malta (som verkligen behöver ta sig en funderare), min favorit San Marino klarade sig inte mycket bättre, och även Belgien fick mycket klent med poäng vilket jag alltjämt tycker är väldigt förvånande.
Sammanfattningsvis om vinnaren
Nu har jag nog sagt tillräckligt mycket om resultatet, och ska kanske dra något sammanfattande om det allra mest väsentliga – nämligen segraren och på vilket sätt segern togs. Och det blev helt enkelt så att den avgörande faktorn, det var att juryerna i år inte spred ut sina röster så mycket utan hade en gemensam favorit som de flesta av dem kunde enas om. Det vill säga Schweiz och Nemo. Jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle bli en så tydlig vinnare på det hållet, men det blev det, med följden att ingen av de två tydliga tittarfavoriterna Kroatien eller Israel förmådde matcha det. Hos tittarna blev inte Nemo bättre än femma, men hen fick ändå en massa poäng, och i kombination med de överväldigande jurypoängen så räckte det.
På sätt och vis var resultatet ganska likt fjolårets med Loreen och Käärijä: vi hade en uppsluppen och medryckande tittarfavorit, som dock fick för lite poäng av juryn och därmed gick miste om totalsegern till förmån för ett mer ”säkert” och ”snyggt” val som juryn gav riktigt rejält med poäng till. (Andra år kan det vara tvärtom!) Skillnaden mot förra året är väl dels att den medryckande tittarfavoriten hade konkurrens i form av ett bidrag med draghjälp av Kalusheffekten (och det där med ”vad Europas tittare ville ha” var därmed kluvet mellan finstämt/lugnt och uppsluppet), men även att här kändes Schweiz insats lite mer djärv än Sveriges i fjol. Inget ont om Loreen och ”Tattoo”, men Nemos nummer är onekligen udda och unikt på ett annat sätt, så man kan kanske inte anklaga juryerna för att ha varit helt tråkiga och konventionella den här gången.
Inför framtiden
Så har det då det blivit dags för några ord om hur det blir, eller borde bli, nästa år och framöver.
Och om vi börjar med just juryerna så är jag fortfarande av den uppfattningen att de bör avskaffas och att 100 % tittare bör återinföras. (Nu har vi ytterligare ett unikt land – Kroatien – i raden av tittarvinnare sedan telefonröstning infördes, så tittarna röstar då rakt inte förutsägbart.) Även om juryerna hade någorlunda fingertoppskänsla för kvaliteterna hos Schweiz bidrag så är det ändå så att de alltför ofta på ett tråkigt sätt dragit ner intressanta experiment och låtar med hitpotential. Framför allt får det inte gå till så att juryn medvetet sätter ner poängen för vissa bidrag för att motverka tittarnas röster, vilket är vad de ofta gör. Av samma skäl vill jag inte veta av något mer strategiskt fipplande med startordningen för att påverka resultatet: vissa startnummer borde lottas istället. Trixandet nu i år fick visserligen följden att Israel inte vann och att jag följaktligen blev lättad, men jag vill ändå inte ha något sådant. Mindre mygel tack. (Om det hade varit enbart tittarröstning i år så hade Kroatien till slut vunnit över Israel i en riktigt jämn och rafflande omröstning, och det vete sjutton om mitt hjärta hade klarat av det, men det är ändå bättre när det går helt ärligt till.)
Hur man ska komma tillrätta med det där motsatta problemet, att tittarna röstar politiskt (medvetet eller omedvetet), blir däremot värre …
I övrigt så behövs det vidare naturligtvis i framtiden krafttag från EBU, som måste lägga manken till för att fixa till sitt Eurovision så det fungerar igen. Även om det nu slutade med ett durackord så var det för bedrövligt med alla konflikter fram till dess, och detta får inte upprepas. Att tävlingen var just i Malmö hade egentligen inte så mycket med saken att göra, utan det hade nog kunnat bli lika turbulent i t.ex. Tammerfors, men oavsett vilket så måste allt redas ut ordentligt och ursäkter framföras och lösningar föreslås. Jag tycker att EBU borde rådgöra riktigt, riktigt ordentligt med alla sina medlemsländer, ta till sig alla åsikter och utvärdera in i minsta detalj och genomföra reformer och nya regler. Inte minst för 2024 års vinnare Schweiz skull – nu förväntas de arrangera nästa år, men är de särskilt pigga på att göra det när de nu har sett hur det kan bli? Och hur många länder kan tänkas vilja komma, och hur många artister vill ställa upp?
Jag tycker att ett av felen EBU har gjort nu under de här veckorna i Malmö är att de alltför nitiskt och naivt har klamrat sig fast vid mantrat att ”tävlingen ska vara opolitisk”. Följden har nämligen blivit ett slags åsiktsförtryck, där artister beläggs med munkavle för att inte prata om Israel och sådana saker – så fort de ens andats om det så har det blivit generade tillrättavisningar och hysteriska påföljder. Ett högst politiskt opolitiskt agerande, kan man säga, som har lett till stor frustration. Artister och medverkande är också människor och det går inte att hävda ”don’t mention the war” och låtsas som ingenting i den nutid som nu råder. Och ingen kan längre påstå att Eurovision inte är politiskt. EBU måste istället medge att Eurovision oundvikligen är politiskt, och sätta ihop en uppförandekod med utgångspunkt från det istället – där det faktiskt inte råder en massa hysch-hysch utan det måste finnas tillfälle till dialog också, inom vissa ramar men ändå. Detta är förstås inte lätthanterligt, och det låter kanske tråkigt för den som vill att tävlingen ska vara en glatt tramsig rosa bubbla som alla länder kan rymmas i utan att man behöver tänka på vad de annars sysslar med … men det är nog tyvärr ett ofrånkomligt faktum i dagens läge.
Angående Israels medverkan i tävlingen så anser jag att de fortfarande kan och ska få vara med, men jag anser även att Ryssland och Belarus borde tas in i gemenskapen igen. Helst även Palestina och Kosovo (fast det är nog tyvärr inte möjligt). Jag är verkligen ingen vän av Ryssland och Belarus, men om man tar med dem också så måste åtminstone alla hålla med om att man är konsekvent.
Nu får vi till att börja med se vad som händer när krutröken lagt sig – om Schweiz vill arrangera och vem som annars vill och vad alla länderna säger när EBU börjar utvärdera. Vi får väl hoppas att det kan bli ett Eurovision nästa år också. För ett par saker har jag ändå konstaterat genom den här stormen. Den ena är att Eurovision, som sagt, inte är något oviktigt i världen utan tvärtom något som berör många – och den andra är att man inte ska släppa det man håller för kärt utan behålla hoppet. Jag ångrar inte att jag tog beslutet att ändå följa Eurovision Song Contest det här året också.
Grattis Nemo och Schweiz! Ostfondue är gott. 😊
Eurovision
söndag 12 maj 2024
lördag 11 maj 2024
Inför Eurovision-finalen 2024 – och så blev det plötsligt jättemycket politik
Egentligen hade jag tänkt ägna den här inför-analysen huvudsakligen åt att skriva om den tvekamp jag trodde det skulle bli mellan Kroatien och Schweiz – de två främsta favoriterna. Ska Eurovision-sällskapet få åka till Zagreb eller Zürich nästa år? Det var min tänkta utgångspunkt.
Och så hade jag tänkt i förbigående kommentera det som är nytt för i år med finalens startordning, nämligen att finalisterna nu inte bara lottas in i första eller andra halvan utan att en del av dem har lottats till ”producers’ choice” så att de tävlingsansvariga får sätta dem var de vill – för att undvika att det blir alltför många förhandsfavoriter i en och samma halva och så där. Jag tänkte som svar på detta föreslå att man väl lika gärna kan låta produktionen få sätta startordningen helt och hållet – med undantag för startnummer 2, 26 samt de som är direkt efter reklampauserna, för just dessa kan man lotta. Det hade jag tänkt skriva om.
Men på fredagsmorgonen läste jag en nyhet som kullkastade allt det där och gjorde mig tvungen att genast inta en annan vinkel på min förhandsanalys. Startordningen finns fortfarande med i bilden och är högst relevant, men det där med Kroatien kontra Schweiz känns plötsligt inte viktigt längre.
Istället har allt nu blivit en fråga om politik. Igen.
Den nyhet jag läste, det var att italienska RAI har råkat läcka siffrorna på hur deras tittare röstade i semifinal 2. De lät dessa siffror flimra förbi på en remsa vid sändningens slut, ”så här röstade ni”, typ. Och där såg man att den italienska tittaromröstningen hade vunnits av Israel – riktigt överlägset. Nånting på 30 procent, långt över alla de andra.
Då blir reaktionen genast att om detta faktiskt stämmer, och om det är likadant även i andra länder, att Israel fick jättemycket tittarröster i semifinal 2, då betyder det att de har väldigt stor chans att vinna hela Eurovision på lördag. Ungefär som Ukraina gjorde 2022 av ren sympati från Europa när de just invaderats av Ryssland. Fast med skillnaden att den här gången blir det mycket, mycket mer kontroversiellt.
Nu är det visserligen så att just Italien kanske inte är så representativt för vad hela Europas TV-tittare tycker – italienarna går alltid sin egen väg, och det är dessutom inte så många i Italien som tittar på och röstar i Eurovision, särskilt inte i semifinalen. Men det är ändå intressant att de som tittade var så oerhört benägna att rösta på Israel. Det kan ge en förhandsantydan. Israel kan mycket väl ha vunnit semifinal 2 i stor stil. Även om EBU nu har gått ut och påstått att de där siffrorna som läckte inte var fullständiga. (Varför skulle de inte ha varit det?)
Tittar man på finalens startordning, som sattes under natten till fredagen, så finns det också ett par saker att observera där som är intressanta i sammanhanget. Det gäller dels Israel själva – de lottades efter semifinalen till ”producers’ choice” och kunde alltså placeras var som helst i startfältet, men de fick startnummer 6, anmärkningsvärt tidigt, och efter en reklampaus. Är detta ett försök att neutralisera dem? Det skulle inte förvåna mig alls, för jag tror ärligt talat inte att de tävlingsansvariga vill att Israel ska vinna – allting skulle bli för jobbigt om så blev fallet.
En annan och ännu mer iögonfallande detalj gäller Ukraina, som var så populära för två år sedan. De har nu fått startnummer två i finalen, trots att de hela tiden har hört till de mest förhandstippade i år också. Att ge en favorit startnummer två … ja, inte för att jag misstycker, jag tycker att man absolut kan göra det, men SVT brukar då rakt inte tycka det, så varför detta brott mot praxis? Ja, antingen har Christer Björkman plötsligt fått fnatt – eller så var det så att Ukraina faktiskt placerade sig ganska dåligt i semifinal 1 och då fick ett finalstartnummer därefter. Jag tror på det senare alternativet. Och tillsammans med de misstänkt stora sympatierna för Israel så kan det visa på ett politiskt färgat mönster i tittarnas röstande i år. Ett mönster där det drar åt höger, i likhet med hur det ser ut i Europa just nu inför EU-valet. I de vänsterinriktade tittarnas frånvaro – för många av dem bojkottar ESC i år i protest mot Israel, och tittar inte och röstar inte – kan det vara så att de mer högerinfluerade tar över. De som vid det här laget har tröttnat på Ukraina och allt stöd till dem, och de som tar ställning för Israel eller kanske snarare mot Palestina och muslimer. (Ja, naturligtvis ska man inte generalisera helt och hållet, för det går självklart att sympatisera med både Ukraina och Israel samtidigt och även att sympatisera med Israel utan att vara islamofob, men min poäng är att här kan finnas en parallell till hur opinionen drar i stort.)
Det finns faktiskt en och annan detalj till som tyder på högerpopulistströmningar i röstningen, men dem vill jag inte gå in på närmare, dem kan ni få fundera på själva.
Kanske är jag konspirationsteoretisk i överkant och drar för stora växlar, men det ligger onekligen något ovanligt, uppretat och unket i luften i årets ESC (från flera olika politiska och ideologiska håll, ska sägas). Den som fortfarande tror att Eurovision inte handlar om politik får nog ta och tänka om. Eurovision handlar i högsta grad om politik. Och om den politiska stämningen medför att Israel vinner årets ESC-final, då är jag rädd för att tävlingen politiseras sönder och samman. Jag missunnar inte Israel i sig en vinst, men när den vinsten kommer mer för att en massa folk bara ”stödröstar” än för att Israels låt är bra, och följden av resultatet blir ett enda förvirrat kaos, då är det ute med Eurovision. Stämningen är laddad som den är, men med en israelisk vinst så fyras laddningen av på riktigt och tävlingen går i många bitar som det kommer att ta åratal att samla upp och limma ihop igen.
Finns det då någon möjlighet att detta undviks? Kommer Israel verkligen att få så många stödröster från tittarna att de springer ifrån de två favoriterna Kroatien och Schweiz? Och om de får det, kan det då hända att juryerna motverkar det?
Ja, nu börjar vi komma in på en mer angenäm del av en förhandsanalys, nämligen att faktiskt förutspå röstandet. Där är det nu visserligen inte särskilt lätt att veta hur tittarna tänker med Israel – jag har mina ovanstående spekulationer att gå på, och det är inte så stort underlag egentligen, men jag misstänker alltså kraftigt att Israel kan plocka många poäng ute vid TV-apparaterna. Däremot är jag samtidigt också säker på att jurygrupperna kommer att dra ner Israel, och det till på köpet ganska ordentligt. Att juryn har hållit inne med poängen för vissa förhandsfavoriter har hänt åtskilliga gånger förut, och nu har de en rent taktisk anledning att göra det. (Självklart ska inte juryer tänka så, men det är ett faktum att de gör det i alla fall.)
Frågan är bara om Israel kommer att få så många röster att juryns motåtgärder inte hjälper. Ja, det kan hända att det blir så. Men Kroatien och Schweiz finns förstås där – i synnerhet gör Kroatien det – och de kan se till att sno åt sig en del. Om det nu inte är så (som jag brukar påpeka ibland) att tittarnas smak varierar från år till år och att de följaktligen inte är lika benägna att rösta på Kroatien i år som på Finland i fjol. Kanske vill majoriteten ha något lugnt och allvarligt istället? Då ligger Israel ännu bättre till.
När det gäller tittarrösterna finns det även några andra länder som kan ta hem många sådana. Ett av dem är Nederländerna, men nu kan det hända att Nederländerna är ur leken, efter att Joost Klein var inblandad i någon incident på fredagen och inte alls deltog i finalrepen och kanske rentav blir diskad till slut. (Detta är för övrigt ytterligare ett exempel på att stämningen bakom kulisserna inte verkar vara särskilt hjärtlig.) Även tokerierna från Finland kan ha en chans att ligga högt hos tittarna, liksom Irlands häxerier och de alltid lika pålitliga Ukraina (om nu inte min teori om mättnad på Ukraina stämmer) … men i slutändan så har jag svårt att se något annat än att Kroatien borde vara en klar tittarfavorit, om man undantar ett eventuellt superuppbackat Israel då. Schweiz är jag mer osäker på, för där kan kanske en viss hbtq-fobi lägga hinder i vägen, men visst ska det finnas tillräckligt med vidsynta röstare kvar för att ge dem en del de också.
Juryns röstningsbeteende är som vanligt svårt att förutsäga. Jag tror inte att de kommer att vara lika förtjusta i Kroatien som tittarna, rätt långt ifrån, men frågan är om skillnaden blir så stor att det verkligen ställer till det för Baby Lasagna, som det gjorde för finske Käärijä förra året. Det som talar emot detta är att det finns ganska många som juryn kan tänkas sprida ut sina röster på. Egentligen hade jag räknat med att Belgien skulle bli ett sådant land som fick många juryröster i finalen, och nu kom inte Belgien med till final, men vi har fortfarande kvar Schweiz, Italien och Frankrike som alla är juryvänliga av sig. Luxemburg kan nog också ta hem mycket från det hållet – det lär bli många ”välkomna tillbaka”-röster. Och även Grekland har ett sådant bidrag som juryer borde tycka är rätt intressant. Storbritannien ligger förresten också bra till för att tilltala dem.
Israel tror jag däremot alltså att juryn är närmast desperat att hålla tillbaka, och Sverige också för den delen. Just när det gäller Sverige så får jag mer och mer intrycket att Marcus & Martinus kommer att försvinna fullständigt i startfältet och bland alla kontroverser, och vi får nog ställa in oss på att drabbas av det som rätt ofta drabbar värdlandet: en placering på högra halvan på skärmen och säkert inte alltför högt upp på den heller. För juryn har nog tröttnat på Sverige nu (de har fått skrämselhicka av hur konfliktfyllt vårt värdskap har varit i år) och för tittarna blir vi helt sonika bortglömda.
Hur som helst så tror jag alltså att juryn i år sprider ut sina röster, och om kroatiske Baby Lasagna då får genomslag bland tittarna så blir följden att han trots allt vinner. Sedan ser jag nu då inte längre Nemo från Schweiz som hans främsta rival, utan det som istället kan hända är att en tittarvurm för Israel gör att de sticker upp och vinner istället. Det får bli min slutsats.
Jag ska säga att jag skriver detta i ett tämligen olustigt tillstånd – den känslan har aldrig riktigt helt försvunnit, även om semifinalerna var kul att titta på som vanligt, och den har nu kraftigt förstärkts efter att semifinal 2 blev klar. Någonting känns väldigt märkligt fel i år i Eurovision, och det beror inte bara på en part utan på flera, som hackar på varann samtidigt som andra neutrala parter gör patetiska försök att hålla ordning. Det är inte vänskap i luften just nu utan krig och konflikt, som alla sidor bidrar till. Säkert jag själv också.
Sedan bär det mig på sätt och vis emot att säga detta, för jag skulle vilja se till musiken och ingenting annat (och jag är ingen Israelhatare och är inte själv emot Israels medverkan i ESC!) men jag vill verkligen inte att Israel ska vinna. Därför att det helt enkelt är ett faktum att gör de det så är det kört för tävlingen.
Förhoppningsvis så kommer Kroatien med sitt ”rim-tim-tagi-dim” och ser till att vi får en mer vanlig och uppsluppen vinnare, om än med ett allvarligt innehåll bakom spexigheten, men ändå ett mer glädjespridande bidrag. Då känns det som att ESC kanske ändå kan ta sig ur det här, om än i stukat skick.
En sak kan man i alla fall säga om hela den här cirkusen som varit i år, och den är på ett sätt lite tillfredsställande.
Nämligen att Eurovision Song Contest bevisligen inte kan avfärdas som något oviktigt.
(Om ni vill läsa mina omdömen om bidragen i kvällens final så kan ni göra återbesök på inläggen om semifinal 1 och semifinal 2.)
Och så hade jag tänkt i förbigående kommentera det som är nytt för i år med finalens startordning, nämligen att finalisterna nu inte bara lottas in i första eller andra halvan utan att en del av dem har lottats till ”producers’ choice” så att de tävlingsansvariga får sätta dem var de vill – för att undvika att det blir alltför många förhandsfavoriter i en och samma halva och så där. Jag tänkte som svar på detta föreslå att man väl lika gärna kan låta produktionen få sätta startordningen helt och hållet – med undantag för startnummer 2, 26 samt de som är direkt efter reklampauserna, för just dessa kan man lotta. Det hade jag tänkt skriva om.
Men på fredagsmorgonen läste jag en nyhet som kullkastade allt det där och gjorde mig tvungen att genast inta en annan vinkel på min förhandsanalys. Startordningen finns fortfarande med i bilden och är högst relevant, men det där med Kroatien kontra Schweiz känns plötsligt inte viktigt längre.
Istället har allt nu blivit en fråga om politik. Igen.
Den nyhet jag läste, det var att italienska RAI har råkat läcka siffrorna på hur deras tittare röstade i semifinal 2. De lät dessa siffror flimra förbi på en remsa vid sändningens slut, ”så här röstade ni”, typ. Och där såg man att den italienska tittaromröstningen hade vunnits av Israel – riktigt överlägset. Nånting på 30 procent, långt över alla de andra.
Då blir reaktionen genast att om detta faktiskt stämmer, och om det är likadant även i andra länder, att Israel fick jättemycket tittarröster i semifinal 2, då betyder det att de har väldigt stor chans att vinna hela Eurovision på lördag. Ungefär som Ukraina gjorde 2022 av ren sympati från Europa när de just invaderats av Ryssland. Fast med skillnaden att den här gången blir det mycket, mycket mer kontroversiellt.
Nu är det visserligen så att just Italien kanske inte är så representativt för vad hela Europas TV-tittare tycker – italienarna går alltid sin egen väg, och det är dessutom inte så många i Italien som tittar på och röstar i Eurovision, särskilt inte i semifinalen. Men det är ändå intressant att de som tittade var så oerhört benägna att rösta på Israel. Det kan ge en förhandsantydan. Israel kan mycket väl ha vunnit semifinal 2 i stor stil. Även om EBU nu har gått ut och påstått att de där siffrorna som läckte inte var fullständiga. (Varför skulle de inte ha varit det?)
Tittar man på finalens startordning, som sattes under natten till fredagen, så finns det också ett par saker att observera där som är intressanta i sammanhanget. Det gäller dels Israel själva – de lottades efter semifinalen till ”producers’ choice” och kunde alltså placeras var som helst i startfältet, men de fick startnummer 6, anmärkningsvärt tidigt, och efter en reklampaus. Är detta ett försök att neutralisera dem? Det skulle inte förvåna mig alls, för jag tror ärligt talat inte att de tävlingsansvariga vill att Israel ska vinna – allting skulle bli för jobbigt om så blev fallet.
En annan och ännu mer iögonfallande detalj gäller Ukraina, som var så populära för två år sedan. De har nu fått startnummer två i finalen, trots att de hela tiden har hört till de mest förhandstippade i år också. Att ge en favorit startnummer två … ja, inte för att jag misstycker, jag tycker att man absolut kan göra det, men SVT brukar då rakt inte tycka det, så varför detta brott mot praxis? Ja, antingen har Christer Björkman plötsligt fått fnatt – eller så var det så att Ukraina faktiskt placerade sig ganska dåligt i semifinal 1 och då fick ett finalstartnummer därefter. Jag tror på det senare alternativet. Och tillsammans med de misstänkt stora sympatierna för Israel så kan det visa på ett politiskt färgat mönster i tittarnas röstande i år. Ett mönster där det drar åt höger, i likhet med hur det ser ut i Europa just nu inför EU-valet. I de vänsterinriktade tittarnas frånvaro – för många av dem bojkottar ESC i år i protest mot Israel, och tittar inte och röstar inte – kan det vara så att de mer högerinfluerade tar över. De som vid det här laget har tröttnat på Ukraina och allt stöd till dem, och de som tar ställning för Israel eller kanske snarare mot Palestina och muslimer. (Ja, naturligtvis ska man inte generalisera helt och hållet, för det går självklart att sympatisera med både Ukraina och Israel samtidigt och även att sympatisera med Israel utan att vara islamofob, men min poäng är att här kan finnas en parallell till hur opinionen drar i stort.)
Det finns faktiskt en och annan detalj till som tyder på högerpopulistströmningar i röstningen, men dem vill jag inte gå in på närmare, dem kan ni få fundera på själva.
Kanske är jag konspirationsteoretisk i överkant och drar för stora växlar, men det ligger onekligen något ovanligt, uppretat och unket i luften i årets ESC (från flera olika politiska och ideologiska håll, ska sägas). Den som fortfarande tror att Eurovision inte handlar om politik får nog ta och tänka om. Eurovision handlar i högsta grad om politik. Och om den politiska stämningen medför att Israel vinner årets ESC-final, då är jag rädd för att tävlingen politiseras sönder och samman. Jag missunnar inte Israel i sig en vinst, men när den vinsten kommer mer för att en massa folk bara ”stödröstar” än för att Israels låt är bra, och följden av resultatet blir ett enda förvirrat kaos, då är det ute med Eurovision. Stämningen är laddad som den är, men med en israelisk vinst så fyras laddningen av på riktigt och tävlingen går i många bitar som det kommer att ta åratal att samla upp och limma ihop igen.
Finns det då någon möjlighet att detta undviks? Kommer Israel verkligen att få så många stödröster från tittarna att de springer ifrån de två favoriterna Kroatien och Schweiz? Och om de får det, kan det då hända att juryerna motverkar det?
Ja, nu börjar vi komma in på en mer angenäm del av en förhandsanalys, nämligen att faktiskt förutspå röstandet. Där är det nu visserligen inte särskilt lätt att veta hur tittarna tänker med Israel – jag har mina ovanstående spekulationer att gå på, och det är inte så stort underlag egentligen, men jag misstänker alltså kraftigt att Israel kan plocka många poäng ute vid TV-apparaterna. Däremot är jag samtidigt också säker på att jurygrupperna kommer att dra ner Israel, och det till på köpet ganska ordentligt. Att juryn har hållit inne med poängen för vissa förhandsfavoriter har hänt åtskilliga gånger förut, och nu har de en rent taktisk anledning att göra det. (Självklart ska inte juryer tänka så, men det är ett faktum att de gör det i alla fall.)
Frågan är bara om Israel kommer att få så många röster att juryns motåtgärder inte hjälper. Ja, det kan hända att det blir så. Men Kroatien och Schweiz finns förstås där – i synnerhet gör Kroatien det – och de kan se till att sno åt sig en del. Om det nu inte är så (som jag brukar påpeka ibland) att tittarnas smak varierar från år till år och att de följaktligen inte är lika benägna att rösta på Kroatien i år som på Finland i fjol. Kanske vill majoriteten ha något lugnt och allvarligt istället? Då ligger Israel ännu bättre till.
När det gäller tittarrösterna finns det även några andra länder som kan ta hem många sådana. Ett av dem är Nederländerna, men nu kan det hända att Nederländerna är ur leken, efter att Joost Klein var inblandad i någon incident på fredagen och inte alls deltog i finalrepen och kanske rentav blir diskad till slut. (Detta är för övrigt ytterligare ett exempel på att stämningen bakom kulisserna inte verkar vara särskilt hjärtlig.) Även tokerierna från Finland kan ha en chans att ligga högt hos tittarna, liksom Irlands häxerier och de alltid lika pålitliga Ukraina (om nu inte min teori om mättnad på Ukraina stämmer) … men i slutändan så har jag svårt att se något annat än att Kroatien borde vara en klar tittarfavorit, om man undantar ett eventuellt superuppbackat Israel då. Schweiz är jag mer osäker på, för där kan kanske en viss hbtq-fobi lägga hinder i vägen, men visst ska det finnas tillräckligt med vidsynta röstare kvar för att ge dem en del de också.
Juryns röstningsbeteende är som vanligt svårt att förutsäga. Jag tror inte att de kommer att vara lika förtjusta i Kroatien som tittarna, rätt långt ifrån, men frågan är om skillnaden blir så stor att det verkligen ställer till det för Baby Lasagna, som det gjorde för finske Käärijä förra året. Det som talar emot detta är att det finns ganska många som juryn kan tänkas sprida ut sina röster på. Egentligen hade jag räknat med att Belgien skulle bli ett sådant land som fick många juryröster i finalen, och nu kom inte Belgien med till final, men vi har fortfarande kvar Schweiz, Italien och Frankrike som alla är juryvänliga av sig. Luxemburg kan nog också ta hem mycket från det hållet – det lär bli många ”välkomna tillbaka”-röster. Och även Grekland har ett sådant bidrag som juryer borde tycka är rätt intressant. Storbritannien ligger förresten också bra till för att tilltala dem.
Israel tror jag däremot alltså att juryn är närmast desperat att hålla tillbaka, och Sverige också för den delen. Just när det gäller Sverige så får jag mer och mer intrycket att Marcus & Martinus kommer att försvinna fullständigt i startfältet och bland alla kontroverser, och vi får nog ställa in oss på att drabbas av det som rätt ofta drabbar värdlandet: en placering på högra halvan på skärmen och säkert inte alltför högt upp på den heller. För juryn har nog tröttnat på Sverige nu (de har fått skrämselhicka av hur konfliktfyllt vårt värdskap har varit i år) och för tittarna blir vi helt sonika bortglömda.
Hur som helst så tror jag alltså att juryn i år sprider ut sina röster, och om kroatiske Baby Lasagna då får genomslag bland tittarna så blir följden att han trots allt vinner. Sedan ser jag nu då inte längre Nemo från Schweiz som hans främsta rival, utan det som istället kan hända är att en tittarvurm för Israel gör att de sticker upp och vinner istället. Det får bli min slutsats.
Jag ska säga att jag skriver detta i ett tämligen olustigt tillstånd – den känslan har aldrig riktigt helt försvunnit, även om semifinalerna var kul att titta på som vanligt, och den har nu kraftigt förstärkts efter att semifinal 2 blev klar. Någonting känns väldigt märkligt fel i år i Eurovision, och det beror inte bara på en part utan på flera, som hackar på varann samtidigt som andra neutrala parter gör patetiska försök att hålla ordning. Det är inte vänskap i luften just nu utan krig och konflikt, som alla sidor bidrar till. Säkert jag själv också.
Sedan bär det mig på sätt och vis emot att säga detta, för jag skulle vilja se till musiken och ingenting annat (och jag är ingen Israelhatare och är inte själv emot Israels medverkan i ESC!) men jag vill verkligen inte att Israel ska vinna. Därför att det helt enkelt är ett faktum att gör de det så är det kört för tävlingen.
Förhoppningsvis så kommer Kroatien med sitt ”rim-tim-tagi-dim” och ser till att vi får en mer vanlig och uppsluppen vinnare, om än med ett allvarligt innehåll bakom spexigheten, men ändå ett mer glädjespridande bidrag. Då känns det som att ESC kanske ändå kan ta sig ur det här, om än i stukat skick.
En sak kan man i alla fall säga om hela den här cirkusen som varit i år, och den är på ett sätt lite tillfredsställande.
Nämligen att Eurovision Song Contest bevisligen inte kan avfärdas som något oviktigt.
(Om ni vill läsa mina omdömen om bidragen i kvällens final så kan ni göra återbesök på inläggen om semifinal 1 och semifinal 2.)
fredag 10 maj 2024
Efter ESC-semifinal 2 2024
Sådär – då var även den andra Eurovision-kvällen till ända.
Den här gången blev det, till skillnad från i tisdags, en och annan skräll i resultatet … det måste jag nog spontant säga. Redan att Lettland ropades upp som det första landet fick mig att höja på ögonbrynen rejält, och att sedan inte Belgien fanns med bland de tio över huvud taget var för mig totalt oväntat. Trots allt så har Belgien hela tiden legat högt på oddslistorna (även om jag själv inte tagit låten helt till mitt hjärta), och jag trodde att det skulle bli de som knuffade ut det likartade bidraget Lettland och inte tvärtom, men det kanske var så att Lettland av tittarna uppfattades som mer äkta i rutan av de två. Åtminstone gick snacket så här hemma i familjen vid TV:n.
Det var i alla fall roligt för Lettland att de trotsade oddsen och knep en finalplats, för det var ju ett antal år sedan de gjorde det sist. Samma sak med Georgien, fast där trodde jag ändå faktiskt att de skulle fixa det (det kändes som det skulle bli antingen de eller Malta, som hade samma typ av låt, och då verkade Georgien troligare). Lettland och Georgien som inte varit i final på länge lyckades alltså nå dit nu, och det är naturligtvis bra för tävlingen att det hände. Andra länder, som Danmark och San Marino, har det betydligt jobbigare – men det är väl bara för dem att bita ihop och komma igen. Malta, Albanien och Tjeckien kan nog definitivt det; det brukar alltid gå lite upp och ner för dem och den här gången gick det ner, det är inte så mycket att orda om.
Även Österrike i final kändes för mig som en skräll, men det berodde på att det var ett av flera länder som tedde sig markant annorlunda i TV:n nu än när jag hört dem på Spotify i hörlurarnas ombonade trygghet – vilket också påverkade min känsla av hur det skulle gå. Österrike har jag ju gillat nästan mest av alla när jag har förhandslyssnat (överträffade endast av Kroatien från semi 1) och jag tyckte att den låten blev mycket blekare live än i studioinspelningen, så då trodde jag nu också att Österrike skulle missa finalen, men så blev ändå inte fallet. Ja, jag tackar ju förstås och tar emot, för låten är i grunden fortfarande bra. Vad gäller min andra personliga favorit i semifinal 2, nämligen San Marino, så var det likadant med dem som med Österrike, att det hela egentligen inte riktigt höll i sändning – och sedan hade jag väldigt gärna velat ha San Marino till final ändå, men i det fallet så gick det inte.
I slutändan får jag väl ändå vara hyfsat nöjd med den finalistrad det nu blev, och mitt tips här på bloggen satt rätt fint nu också: det blev 9 av 10 rätt nu med, och det ovan nämnda paret Lettland/Belgien var den enda felande faktorn. (Österrike hade jag ju förhandstippat innan programmet började, och att jag sedan började tvivla på dem i sändning påverkade inte tipset här.)
Vad mer om resultaten? Jo, Schweiz gick planenligt till final som de skulle, och allt annat hade varit en präktig överraskning, för Nemo har en utmärkt låt och en utmärkt show och är nog den enda som kan hota Kroatien på lördag. Sedan lyfte Nederländerna med sitt ”Euro-pa-pa” ordentligt i TV:n jämfört med studioversionen, även om det var en riktigt märklig del av låten som plockades ut till snabbreprisen. Både Armenien, Grekland och Norge tog sina finalplatser med välfungerande etnisk taktik, och Estlands spexande höll hela vägen precis som jag hade anat (man får inte glömma att det är enbart tittarröster som gäller i semifinalerna, och de är nog mottagliga för knarksatirshower).
Slutligen har vi Israel – där var jag trots alla kontroverser konstant övertygad om att landet skulle få tillräckligt många sympatiserande tittare med sig för att kunna nå finalen, och så blev det också. Jag utesluter för den delen inte heller att Israel faktiskt tilltalade folk i kraft av själva låten och inte bara av politisk sympati. ”Hurricane” har inte lyft hos mig själv personligen, men jag kan förstå om andra tycker den är fin.
Givetvis innebär nu Israels avancemang att man i viss mån kommer att sitta och vara nervös även på lördag för att något otrevligt ska hända, men det har ju gått bra hittills, så jag får väl anta att de säkerhetsansvariga har koll på allting även till finalen.
Kan man nu då när båda semifinalerna i Malmö är avgjorda säga något om vad det är för slags låtar som tagit sig till final och om det finns några tendenser? En antydan till vad Europa gillar i år?
Ja, egentligen är det svårt att avgöra utan att börja titta noga på finalisterna i flera timmar (detta skriver jag vid midnatt efter avslutad semifinal), men spontant så känns det som att det där med eget språk och inhemska takter och resurser fortsätter att ha genomslag, snarare än greppet att anlita utländsk hjälp och köra på något allmängiltigt. Att ta ut svängarna och knasa till det lite verkar också vara på modet i år, men även att vara innerlig och eftertänksam – se på Lettland eller Israel. Även nostalgi tycks funka: både Österrike, Nederländerna och Finland är ju nu i final med sina 90-talspastischer. Sedan finns det förstås undantag (det generiska bidraget från Cypern gick t.ex. till final i tisdags, medan etniska Azerbajdzjan inte gjorde det) men i det stora hela får jag intrycket att publiken i år belönar det som inte är så beräknande och plastigt, utan det som är spontant skoj eller spontant innerligt eller helt enkelt bara spontant. Om jag har rätt i detta blir jag själv onekligen rätt nöjd och glad.
Beträffande själva showen och arrangemanget nu i semifinal 2 så får jag medge att produktionen lyfte sig ett snäpp, precis som jag önskade i tisdags. Då var känslan att det gick på tomgång, men nu blev det hela mer underhållande. Malin Åkerman verkade nu ha smittats lite mer av Petra Medes humor och slappnade av märkbart, och även om det förvisso ibland kan kännas som att Edward af Silléns sångtexter ibland nästan är för fyndiga så var jag höggradigt road av all svensk självironi i numret ”We just love Eurovision too much”. Jag uppskattar även höggradigt alla tillbakablickar på gamla Eurovision-bidrag på olika teman. Min bror (som brukar ha kloka åsikter om Eurovision) har uttryckt farhågor för att Sverige som värdland skulle köra samma slags show som vi alltid gör och att Europa nu håller på att tröttna på det, och det kanske vi gör och det kanske också är så att Europa tröttnar i längden, men det går nog så att säga att hålla på ganska länge till innan de faktiskt gör det!
Vi får väl se vad SVT kan hitta på att avrunda det hela med på lördag. Kanske stämmer ryktena om att ABBA kommer att dyka upp i någon form …? I vilket fall så har vi en finfin final att se fram emot, och detta trots att låtarna i Eurovision har varit bättre.
På lördag förmiddag någon gång hoppas jag kunna återkomma med något slags analys inför finalen. Vi ses då!
Jag har talat.
Den här gången blev det, till skillnad från i tisdags, en och annan skräll i resultatet … det måste jag nog spontant säga. Redan att Lettland ropades upp som det första landet fick mig att höja på ögonbrynen rejält, och att sedan inte Belgien fanns med bland de tio över huvud taget var för mig totalt oväntat. Trots allt så har Belgien hela tiden legat högt på oddslistorna (även om jag själv inte tagit låten helt till mitt hjärta), och jag trodde att det skulle bli de som knuffade ut det likartade bidraget Lettland och inte tvärtom, men det kanske var så att Lettland av tittarna uppfattades som mer äkta i rutan av de två. Åtminstone gick snacket så här hemma i familjen vid TV:n.
Det var i alla fall roligt för Lettland att de trotsade oddsen och knep en finalplats, för det var ju ett antal år sedan de gjorde det sist. Samma sak med Georgien, fast där trodde jag ändå faktiskt att de skulle fixa det (det kändes som det skulle bli antingen de eller Malta, som hade samma typ av låt, och då verkade Georgien troligare). Lettland och Georgien som inte varit i final på länge lyckades alltså nå dit nu, och det är naturligtvis bra för tävlingen att det hände. Andra länder, som Danmark och San Marino, har det betydligt jobbigare – men det är väl bara för dem att bita ihop och komma igen. Malta, Albanien och Tjeckien kan nog definitivt det; det brukar alltid gå lite upp och ner för dem och den här gången gick det ner, det är inte så mycket att orda om.
Även Österrike i final kändes för mig som en skräll, men det berodde på att det var ett av flera länder som tedde sig markant annorlunda i TV:n nu än när jag hört dem på Spotify i hörlurarnas ombonade trygghet – vilket också påverkade min känsla av hur det skulle gå. Österrike har jag ju gillat nästan mest av alla när jag har förhandslyssnat (överträffade endast av Kroatien från semi 1) och jag tyckte att den låten blev mycket blekare live än i studioinspelningen, så då trodde jag nu också att Österrike skulle missa finalen, men så blev ändå inte fallet. Ja, jag tackar ju förstås och tar emot, för låten är i grunden fortfarande bra. Vad gäller min andra personliga favorit i semifinal 2, nämligen San Marino, så var det likadant med dem som med Österrike, att det hela egentligen inte riktigt höll i sändning – och sedan hade jag väldigt gärna velat ha San Marino till final ändå, men i det fallet så gick det inte.
I slutändan får jag väl ändå vara hyfsat nöjd med den finalistrad det nu blev, och mitt tips här på bloggen satt rätt fint nu också: det blev 9 av 10 rätt nu med, och det ovan nämnda paret Lettland/Belgien var den enda felande faktorn. (Österrike hade jag ju förhandstippat innan programmet började, och att jag sedan började tvivla på dem i sändning påverkade inte tipset här.)
Vad mer om resultaten? Jo, Schweiz gick planenligt till final som de skulle, och allt annat hade varit en präktig överraskning, för Nemo har en utmärkt låt och en utmärkt show och är nog den enda som kan hota Kroatien på lördag. Sedan lyfte Nederländerna med sitt ”Euro-pa-pa” ordentligt i TV:n jämfört med studioversionen, även om det var en riktigt märklig del av låten som plockades ut till snabbreprisen. Både Armenien, Grekland och Norge tog sina finalplatser med välfungerande etnisk taktik, och Estlands spexande höll hela vägen precis som jag hade anat (man får inte glömma att det är enbart tittarröster som gäller i semifinalerna, och de är nog mottagliga för knarksatirshower).
Slutligen har vi Israel – där var jag trots alla kontroverser konstant övertygad om att landet skulle få tillräckligt många sympatiserande tittare med sig för att kunna nå finalen, och så blev det också. Jag utesluter för den delen inte heller att Israel faktiskt tilltalade folk i kraft av själva låten och inte bara av politisk sympati. ”Hurricane” har inte lyft hos mig själv personligen, men jag kan förstå om andra tycker den är fin.
Givetvis innebär nu Israels avancemang att man i viss mån kommer att sitta och vara nervös även på lördag för att något otrevligt ska hända, men det har ju gått bra hittills, så jag får väl anta att de säkerhetsansvariga har koll på allting även till finalen.
Kan man nu då när båda semifinalerna i Malmö är avgjorda säga något om vad det är för slags låtar som tagit sig till final och om det finns några tendenser? En antydan till vad Europa gillar i år?
Ja, egentligen är det svårt att avgöra utan att börja titta noga på finalisterna i flera timmar (detta skriver jag vid midnatt efter avslutad semifinal), men spontant så känns det som att det där med eget språk och inhemska takter och resurser fortsätter att ha genomslag, snarare än greppet att anlita utländsk hjälp och köra på något allmängiltigt. Att ta ut svängarna och knasa till det lite verkar också vara på modet i år, men även att vara innerlig och eftertänksam – se på Lettland eller Israel. Även nostalgi tycks funka: både Österrike, Nederländerna och Finland är ju nu i final med sina 90-talspastischer. Sedan finns det förstås undantag (det generiska bidraget från Cypern gick t.ex. till final i tisdags, medan etniska Azerbajdzjan inte gjorde det) men i det stora hela får jag intrycket att publiken i år belönar det som inte är så beräknande och plastigt, utan det som är spontant skoj eller spontant innerligt eller helt enkelt bara spontant. Om jag har rätt i detta blir jag själv onekligen rätt nöjd och glad.
Beträffande själva showen och arrangemanget nu i semifinal 2 så får jag medge att produktionen lyfte sig ett snäpp, precis som jag önskade i tisdags. Då var känslan att det gick på tomgång, men nu blev det hela mer underhållande. Malin Åkerman verkade nu ha smittats lite mer av Petra Medes humor och slappnade av märkbart, och även om det förvisso ibland kan kännas som att Edward af Silléns sångtexter ibland nästan är för fyndiga så var jag höggradigt road av all svensk självironi i numret ”We just love Eurovision too much”. Jag uppskattar även höggradigt alla tillbakablickar på gamla Eurovision-bidrag på olika teman. Min bror (som brukar ha kloka åsikter om Eurovision) har uttryckt farhågor för att Sverige som värdland skulle köra samma slags show som vi alltid gör och att Europa nu håller på att tröttna på det, och det kanske vi gör och det kanske också är så att Europa tröttnar i längden, men det går nog så att säga att hålla på ganska länge till innan de faktiskt gör det!
Vi får väl se vad SVT kan hitta på att avrunda det hela med på lördag. Kanske stämmer ryktena om att ABBA kommer att dyka upp i någon form …? I vilket fall så har vi en finfin final att se fram emot, och detta trots att låtarna i Eurovision har varit bättre.
På lördag förmiddag någon gång hoppas jag kunna återkomma med något slags analys inför finalen. Vi ses då!
Jag har talat.
onsdag 8 maj 2024
Efter ESC-semifinal 1 2024
Puh! Så var den första showen över.
Fast när allt kom omkring blev det inte av att jag oroade mig över några missöden och sceninvasioner när tävlingen väl var igång, utan då rycktes man i viss mån med, som det brukar vara. Den värsta incidenten var väl Eric Saades palestinasjal som han hade virad om handen, och den hade jag inte tänkt på om det inte stått i nyhetsrapporteringen direkt efteråt, och den kan jag för övrigt leva med. Så länge ”kupper” är så pass harmlösa så protesterar jag inte, det är på ett sätt en del av Eurovisions charm, att det finns möjlighet att smyga in subtila budskap fast det är förbjudet.
Ja, i alla fall så är det igång i Malmö nu, och detta med en semifinal 1 som var snygg men inte mer, får jag väl säga spontant. På sätt och vis känns det som Sverige börjar gå på tomgång i sina Eurovision-arrangemang, precis som man gör i Melodifestivalen. Petra Mede är alltid stabil och bra förstås – det var till stor del hennes insats som lyfte kvällen – men kollegan Malin Åkerman gjorde varken till eller från, och när det gällde uppbådet av inlednings- och mellanakter så var det då inget att höja på ögonbrynen åt precis. Att dra igång alltsammans med ett medley inlett av Eleni Foureira och ”Fuego”? Och ge Benjamin Ingrosso ett helt pausnummer på egen hand? Nej, det kändes som halvhjärtade nödlösningar … och om inte Johnny Logan hade överraskat med att framföra en ändå ganska vacker orkesterkompad tolkning av ”Euphoria”, istället för att bara köra ”Hold Me Now” som han brukar, så hade det varit ännu mer halvdant.
Jag hoppas verkligen att SVT kan lyfta sig några snäpp till torsdagen och framför allt till lördagen, och få det att spraka lite mer vid det laget. (Bildligt talat alltså! 😊)
Hur var det med artistinsatserna och resultatet då? Jo, där har jag ju redan tidigare sagt att årets Eurovision inte håller någon absolut toppnivå jämfört med andra år, och den uppfattningen håller jag fast vid. Sedan var det i och för sig vissa länder som lyfte eller fick en annan dimension när man såg dem live – det gällde framför allt Finland, som jag alltjämt tycker är trams, men med den galna showen fick jag ändå viss förståelse för underhållningsvärdet! Även länder som Azerbajdzjan och Polen fick ett extra lyft i mina ögon och öron. Tyvärr misslyckades just de båda med att ta sig till final, vilket är beklagligt, för polska Luna gav ett sympatiskt intryck (och hon har tydligen drabbats av hat hemma i Polen, vilket väl knappast lär avta nu efter misslyckandet) och det hade varit skoj för Azerbajdzjan om de fått lyckas med greppet att gräva i sin egen folklorejord.
De övriga tre som fick lämna oss var Island, Moldavien och Australien, och det var i mitt tycke varken oväntat eller oförtjänt – de länderna räckte helt enkelt inte till i år. Jag kan för övrigt konstatera att mitt tips här på bloggen nästan stämde: jag fick 9 av 10 rätt, det var bara Azerbajdzjan jag tog fel på, då Serbien tog deras plats.
Bland de tio som nu kvalade in återfinns Irland, som var ett av de bidrag som kom till sin rätt i rutan: det var kaotiskt, skräckartat och inte direkt barntillåtet (med pentagramcirkel och allt!) men visst är det ändå ett präktigt och synnerligen intressant nummer. Jag slängde faktiskt iväg några röster på Irland bara för att jag tyckte de förtjänade det, men det land som glänste allra mest i denna kvälls semi (och som också fick SMS-röster av mig) var förstås ändå Kroatien – ”Rim tim tagi dim” var inte bara bäst utan rent ut sagt överlägsen alla andra. På lördag kommer jag att hålla på Kroatien och ge dem samtliga mina röster, den saken är nog nästan avgjord redan.
Även comebackande Luxemburg tog en finalplats, vilket var trevligt och framför allt måste ha känts som en lättnad för EBU, som knappast vill att landet ska backa ur igen när de nu äntligen är tillbaka. Det märktes verkligen att produktionen ville fjäska för Luxemburg till varje pris, och uppmärksamma landet i en specialintervju i greenroom och allt, som hjälp på traven och en vink åt tittarna. Ja, det funkade ju tydligen. Själva låten från Luxemburg är annars inget man kommer att minnas länge, men den förtjänade nog ändå sin plats bland de tio. Luxemburg kan nu skryta med att tillsammans med Ukraina (som inte helt förvånande gick till final den här gången också) vara det enda land som aldrig misslyckats i en semifinal. Ja, något vidare statistiskt underlag har vi väl inte på det, men i alla fall.
I övrigt kan man lägga märke till att semifinalplatserna var ganska väl utspridda bland Europas olika delar, men att man var särskilt lyckligt lottad på Balkan, där samtliga kvällens f.d. jugoslaviska länder tog hem finalplatser. (Andra år har det varit tvärtom, att inget av dem klarat det.) Sett till fördelningen mellan öst och väst så var det fem östländer och fem västländer som gick vidare, men då ska man komma ihåg att det var en högre öst-andel i detta startfält än det kommer att vara i semifinal 2.
Startordningsmässigt är det också intressant att samtliga de fem första låtarna som framfördes i tävlingen gick till final (och dessutom nummer sju), vilket ger en viss baktyngd åt den första halvan detta år. Och det beror inte på att man kunde rösta under hela programmets gång, för det kunde man inte: den detaljen måste jag ha missuppfattat på något sätt, det är nog först i finalen på lördag som man kan det. De tidiga startnumren klarade sig helt enkelt bra i vilket fall som helst, och det tyder väl helt enkelt bara på att de enligt tittarnas uppfattning bästa låtarna råkade ha hamnat där.
Vi kan slutligen se att det bland finalisterna återfinns såväl lugna och eftertänksamma låtar (Serbien, Portugal) som uppsluppna och/eller galna (Finland, Kroatien), rent rebelliska (Irland) eller mer konstnärliga (Ukraina, Slovenien) och lite allt möjligt annat (Cypern, Litauen, Luxemburg). Än så länge går det inte att skönja någon trend dit Europa tycks dra i år, men det kanske framgår tydligare efter semi 2 på torsdag.
Det sista jag ska säga är att det där greppet att baka in tre direktkvalificerade bidrag bland de ordinarie tävlande, det blev precis så störigt och förvirrande som jag trodde det skulle vara. Det hade varit mycket bättre att låta dem visa upp sig som pausnummer istället – ändå med liveframträdanden, men inte mitt i det vanliga startfältet. Om det nu är så viktigt för Big 5 och värdlandet att få synas redan tidigare i veckan och inte först i lördagens final, för att de blir missgynnade annars, då kan de väl i all sin dar lika gärna vara med och tävla också.
Nu är det två dagars respit som gäller och sedan är det dags för nästa semifinal, där det kan hetta till ordentligt i och kring arenan i Malmö. Ja, trots allt har jag fått in lite Eurovision-känsla nu och man får hoppas att det fortsätter.
Återkommer snart med nya kommentarer när semifinal 2 är avgjord!
Jag har talat.
Fast när allt kom omkring blev det inte av att jag oroade mig över några missöden och sceninvasioner när tävlingen väl var igång, utan då rycktes man i viss mån med, som det brukar vara. Den värsta incidenten var väl Eric Saades palestinasjal som han hade virad om handen, och den hade jag inte tänkt på om det inte stått i nyhetsrapporteringen direkt efteråt, och den kan jag för övrigt leva med. Så länge ”kupper” är så pass harmlösa så protesterar jag inte, det är på ett sätt en del av Eurovisions charm, att det finns möjlighet att smyga in subtila budskap fast det är förbjudet.
Ja, i alla fall så är det igång i Malmö nu, och detta med en semifinal 1 som var snygg men inte mer, får jag väl säga spontant. På sätt och vis känns det som Sverige börjar gå på tomgång i sina Eurovision-arrangemang, precis som man gör i Melodifestivalen. Petra Mede är alltid stabil och bra förstås – det var till stor del hennes insats som lyfte kvällen – men kollegan Malin Åkerman gjorde varken till eller från, och när det gällde uppbådet av inlednings- och mellanakter så var det då inget att höja på ögonbrynen åt precis. Att dra igång alltsammans med ett medley inlett av Eleni Foureira och ”Fuego”? Och ge Benjamin Ingrosso ett helt pausnummer på egen hand? Nej, det kändes som halvhjärtade nödlösningar … och om inte Johnny Logan hade överraskat med att framföra en ändå ganska vacker orkesterkompad tolkning av ”Euphoria”, istället för att bara köra ”Hold Me Now” som han brukar, så hade det varit ännu mer halvdant.
Jag hoppas verkligen att SVT kan lyfta sig några snäpp till torsdagen och framför allt till lördagen, och få det att spraka lite mer vid det laget. (Bildligt talat alltså! 😊)
Hur var det med artistinsatserna och resultatet då? Jo, där har jag ju redan tidigare sagt att årets Eurovision inte håller någon absolut toppnivå jämfört med andra år, och den uppfattningen håller jag fast vid. Sedan var det i och för sig vissa länder som lyfte eller fick en annan dimension när man såg dem live – det gällde framför allt Finland, som jag alltjämt tycker är trams, men med den galna showen fick jag ändå viss förståelse för underhållningsvärdet! Även länder som Azerbajdzjan och Polen fick ett extra lyft i mina ögon och öron. Tyvärr misslyckades just de båda med att ta sig till final, vilket är beklagligt, för polska Luna gav ett sympatiskt intryck (och hon har tydligen drabbats av hat hemma i Polen, vilket väl knappast lär avta nu efter misslyckandet) och det hade varit skoj för Azerbajdzjan om de fått lyckas med greppet att gräva i sin egen folklorejord.
De övriga tre som fick lämna oss var Island, Moldavien och Australien, och det var i mitt tycke varken oväntat eller oförtjänt – de länderna räckte helt enkelt inte till i år. Jag kan för övrigt konstatera att mitt tips här på bloggen nästan stämde: jag fick 9 av 10 rätt, det var bara Azerbajdzjan jag tog fel på, då Serbien tog deras plats.
Bland de tio som nu kvalade in återfinns Irland, som var ett av de bidrag som kom till sin rätt i rutan: det var kaotiskt, skräckartat och inte direkt barntillåtet (med pentagramcirkel och allt!) men visst är det ändå ett präktigt och synnerligen intressant nummer. Jag slängde faktiskt iväg några röster på Irland bara för att jag tyckte de förtjänade det, men det land som glänste allra mest i denna kvälls semi (och som också fick SMS-röster av mig) var förstås ändå Kroatien – ”Rim tim tagi dim” var inte bara bäst utan rent ut sagt överlägsen alla andra. På lördag kommer jag att hålla på Kroatien och ge dem samtliga mina röster, den saken är nog nästan avgjord redan.
Även comebackande Luxemburg tog en finalplats, vilket var trevligt och framför allt måste ha känts som en lättnad för EBU, som knappast vill att landet ska backa ur igen när de nu äntligen är tillbaka. Det märktes verkligen att produktionen ville fjäska för Luxemburg till varje pris, och uppmärksamma landet i en specialintervju i greenroom och allt, som hjälp på traven och en vink åt tittarna. Ja, det funkade ju tydligen. Själva låten från Luxemburg är annars inget man kommer att minnas länge, men den förtjänade nog ändå sin plats bland de tio. Luxemburg kan nu skryta med att tillsammans med Ukraina (som inte helt förvånande gick till final den här gången också) vara det enda land som aldrig misslyckats i en semifinal. Ja, något vidare statistiskt underlag har vi väl inte på det, men i alla fall.
I övrigt kan man lägga märke till att semifinalplatserna var ganska väl utspridda bland Europas olika delar, men att man var särskilt lyckligt lottad på Balkan, där samtliga kvällens f.d. jugoslaviska länder tog hem finalplatser. (Andra år har det varit tvärtom, att inget av dem klarat det.) Sett till fördelningen mellan öst och väst så var det fem östländer och fem västländer som gick vidare, men då ska man komma ihåg att det var en högre öst-andel i detta startfält än det kommer att vara i semifinal 2.
Startordningsmässigt är det också intressant att samtliga de fem första låtarna som framfördes i tävlingen gick till final (och dessutom nummer sju), vilket ger en viss baktyngd åt den första halvan detta år. Och det beror inte på att man kunde rösta under hela programmets gång, för det kunde man inte: den detaljen måste jag ha missuppfattat på något sätt, det är nog först i finalen på lördag som man kan det. De tidiga startnumren klarade sig helt enkelt bra i vilket fall som helst, och det tyder väl helt enkelt bara på att de enligt tittarnas uppfattning bästa låtarna råkade ha hamnat där.
Vi kan slutligen se att det bland finalisterna återfinns såväl lugna och eftertänksamma låtar (Serbien, Portugal) som uppsluppna och/eller galna (Finland, Kroatien), rent rebelliska (Irland) eller mer konstnärliga (Ukraina, Slovenien) och lite allt möjligt annat (Cypern, Litauen, Luxemburg). Än så länge går det inte att skönja någon trend dit Europa tycks dra i år, men det kanske framgår tydligare efter semi 2 på torsdag.
Det sista jag ska säga är att det där greppet att baka in tre direktkvalificerade bidrag bland de ordinarie tävlande, det blev precis så störigt och förvirrande som jag trodde det skulle vara. Det hade varit mycket bättre att låta dem visa upp sig som pausnummer istället – ändå med liveframträdanden, men inte mitt i det vanliga startfältet. Om det nu är så viktigt för Big 5 och värdlandet att få synas redan tidigare i veckan och inte först i lördagens final, för att de blir missgynnade annars, då kan de väl i all sin dar lika gärna vara med och tävla också.
Nu är det två dagars respit som gäller och sedan är det dags för nästa semifinal, där det kan hetta till ordentligt i och kring arenan i Malmö. Ja, trots allt har jag fått in lite Eurovision-känsla nu och man får hoppas att det fortsätter.
Återkommer snart med nya kommentarer när semifinal 2 är avgjord!
Jag har talat.
torsdag 2 maj 2024
Semifinal 2 i ESC 2024: omdömen och snabbtips
Välkomna tillbaka! Nu har det blivit dags för mig att fälla mina skoningslösa omdömen om bidragen i semifinal 2, som man kan slå sig ner för att titta på den 9 maj.
Sedan är ju frågan om det blir något att titta på … för i den här semifinalen tävlar Israel, och det är vid det här laget väldigt laddat, att de gör det. Personligen är jag stundtals nästan säker på att Israels framträdande, eller programmet i allmänhet, kommer att störas av någonting på något sätt – och om inte annat finns det en risk för hänsynslöst buande (som Ryssland flera gånger råkat ut för). Det känns tråkigt alltihop. Men man ska inte gå händelserna i förväg och därför lägger jag in mina omdömen i vanlig ordning.
Semifinal 2 är ett bidrag längre än semi 1 (sexton bidrag istället för femton) och är som helhet ungefär lika bra som den tycker jag: här delar jag inte ut riktigt lika många höga betyg, men inte lika många låga heller. Variationen är ganska så rik och här finns, förutom vattendelaren Israel, bland annat sprudlande glad folkmusik från Armenien och mer dyster och blodig dito från Norge, vidare finurligt spexande från Estland, en märklig uppvisning från Grekland, poppunk från Tjeckien och eurodisco från både Österrike och Nederländerna. Samt ett av de mest vinsttippade länderna, nämligen Schweiz.
Här kommer de tävlande länderna ett i taget – även nu varvade med tre direktkvalificerade som också kommer att framträda på torsdagkvällen (Frankrike, Spanien och Italien). Klicka på respektive lands namn så får ni upp bidraget.
1. MALTA – ”Loop”, Sarah Bonnici.
Precis som Cypern fick inleda den första semifinalen blir det nu Malta som får gå ut först i den andra med en snarlik låt – det vill säga radiovänligt samtida dunk, uppenbart koncentrerat kring låtens hook ”lo-o-o-oo-oop”. (Är tanken att lyssnaren också ska vilja köra låten om och om igen i en loop? Inte jag!) Det är rakt igenom så typiskt för genren att det blir fullkomligt intetsägande och inspirationslöst. Malta vill så innerligt gärna vinna Eurovision, men det kommer de inte att göra så länge de står med fingret uppe och försöker känna vart vinden blåser och det mest blir sådant här de försöker med.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
2. ALBANIEN – ”Titan”, Besa.
Albanien har för vana att nästan alltid vara först med att välja sitt ESC-bidrag, men sedan brukar de arbeta om det nästan till oigenkännlighet, så det är sällan lönt att lyssna i första omgången. Den här låten lär också ha varit helt annorlunda från början – man får väl anta att den var sämre då. Nu är språket bytt till engelska och produktionen förvisso proffsig, men något intryck gör den inte utan det är bara en lätt gospelinfluerad poplåt, vars enda intressanta inslag är att den byter tempo sista halvminuten, från midtempo till ett snabbare dunk. Jag gäspar likväl.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
3. GREKLAND – ”Zari”, Marina Satti.
Det här var ett minst sagt egendomligt nummer måste jag säga. Det låter som grekisk folkmusik, en känsla som ju även språket bidrar till, men samtidigt finns här en massa datorspelsmusikaliska influenser och dunka-dunk i kombination med allt det ettriga tutandet på skalmeja. Och så har vi den där ”dha-dha-dha-dha”-slingan som för tankarna till den gamla experimentella 80-talshiten ”O Superman” (och Army of Lovers ”Obsession”). Samtidigt som det är avskalat och minimalistiskt är det svårsmält och raffinerat. Vad kommer Europa egentligen att tycka? Inte en aning.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
4. SCHWEIZ – ”The Code”, Nemo.
Under den första hälften är den här låten verkligen lite av varje … operaliknande ”Nattens drottning”-liknande sång, symfonisk körrock à la Queen och så ett stycke rap mitt i allt. Men sista tredjedelen stabiliseras det och det blir den onekligen rätt starka, bombastiska refrängen som tar över, och då blir det faktiskt riktigt bra. På det hela taget tycker jag dessutom Nemo (som för övrigt är den andra icke-binära artisten i år, efter Irlands) har ett uttryck som övertygar, med sin Thomas Di Leva-liknande röst som hen verkligen utnyttjar till max och till allt möjligt. Det kan hända att juryn tycker väldigt mycket om detta, och om publiken också gör det (frågan är bara om de tål förvirringen i början av låten) så kan vi ha en vinnare här.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
5. TJECKIEN – ”Pedestal”, Aiko.
Lite skrällig och stökig poppunk med kvinnlig sångerska – det känns kaxigt och bra som utgångspunkt, och låten tar upp destruktiva relationer och känslorna när man håller på att bryta sig ur en sådan. Något som också illustreras i videon (och hörs i sticket, där man hör rösterna av ett grälande par). Tanken är god, musikstilen välkommen i den här tävlingen, men själva låten är egentligen inte så märkvärdig som ambitionerna bakom.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Efter Tjeckien framträder en av de direktkvalificerade:
FRANKRIKE – ”Mon amour”, Slimane.
Ett franskt bidrag som heter ”Mon amour” kan man ju lätt tro är lite mossigt, och visst anknyter den här låten också till den franska smörtraditionen som de vann så många ESC-segrar på förr i världen. Den påminner dessutom en hel del om Lionel Richies ”Hello” (om man nu kan föreställa sig den låten på franska). Men mossigt är ändå inte vad jag skulle kalla det, och det beror främst på att Slimane sjunger mycket kraftigt och innerligt och lyfter låten till en nivå där den mer följer med sin tid. Vemodigt och fint allt som allt – sedan tror jag inte att Frankrike vinner med det, men de kan nog komma högt.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
6. ÖSTERRIKE – ”We Will Rave”, Kaleen.
Av de tre länder som i år försöker sig på 90-talets discosound är det Österrike som lyckas bäst, mycket för att de gör det seriösare än de andra två (Finland och Nederländerna). Här är det ordentligt med tyngd i dansgolvsdunket och en riktigt fyllig ljudmatta, värdig ett raveparty à 1999. Dessutom har refrängen hitkvalitet och popkänsla – nog för att man har hört mer intelligenta texter än denna förstås, men det funkar och man rycks med. Sedan störs jag förstås lite av att detta faktiskt är ett svenskskrivet bidrag, men om alla sådana vore som detta skulle jag inte störa mig på dem lika mycket. Det här är en av mina största favoriter i år – hoppas bara den funkar live också.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
7. DANMARK – ”Sand”, Saba.
När jag först hörde den här (utan att lyssna på någon annan låt direkt före eller efter) tyckte jag den var helt okej, och fick den åtminstone i huvudet en lång stund efteråt. Sedan har jag inte alls haft samma känslor för den igen, och det beror nog på att den vid de andra tillfällena jag lyssnat har varit en i raden av låtar: den drunknar helt enkelt i resten av startfältet. Den är inte dålig alls, den har en angenäm refräng med ett käckt ”o-o-o-ooooh” och sångerskan är bra och har ett litet, litet stänk av Loreen över sig – men det är uppenbart att det hade behövts något mer i paketet. Danmark löper viss risk att missa finalen ytterligare en gång.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
8. ARMENIEN – ”Jako”, Ladaniva.
Nu blir det folkton och folkdans för hela slanten! Visst finns det andra som kör med sådant i år, framför allt Norge, Grekland och Armeniens egen ärkefiende Azerbajdzjan, men Armenien är nog det land som tar det längst ändå. Muntert och med mycket lokalfärg och sång på armeniska och ”la-la-laj-la” i refrängen, samtidigt som det inte känns för svårt och främmande (eller gammaldags) utan helt enkelt bara käckt och äkta. Jag är med på tåget – synd bara att låten är anmärkningsvärt kort.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
9. LETTLAND – ”Hollow”, Dons.
Lettland är ett av de länder som har det allra jobbigast i Eurovision – de tar sig till final bara en gång vart sjunde år ungefär (sug på den, Sverige!). Jag tror inte det går särskilt bra den här gången heller, trots att landet är ett av dem som sticker ut med en långsammare och känslosammare låt. Det är rätt dovt, mörkt och tungt i verserna, sedan kommer sångaren Dons igång och sjunger ut ordentligt i refrängerna (så småningom kompad av en gospelkör), men trots alla ansträngningar är det ett faktum att man inte kommer ihåg detta efteråt. Spiken i kistan är att Belgien har ett liknande bidrag fast bättre.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Efter Lettland framträder en av de direktkvalificerade:
SPANIEN – ”Zorra”, Nebulossa.
Det här skulle kunna vara ett uppseendeväckande och djärvt bidrag, men vitsen med det når dessvärre inte utanför den spanskspråkiga världen. Titeln betyder ordagrant ”rävhona” och är egentligen ett nedsättande ord (så det var nära att texten inte blev godkänd av EBU), men det är just det som är poängen, för den manliga formen ”zorro” är nämligen något positivt på spanska medan ”zorra” är fult, och det är det som duon Nebulossa gör en hel låt av. Kortfattat uttryckt. Men som sagt, det är nog inte så många som fattar allt det där (eller att sångerskan själv har gjort en grej av att hon inte är helt purung), och det man hör är bara en bit 80-talsdisco med alltför lågmäld sång, till på köpet med en ganska obefintlig refräng. Lite knepigt det där, för visst är det väl egentligen föredömligt att ställa upp i Eurovision med sådana här underfundigheter på det egna språket?
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
10. SAN MARINO – ”11:11”, Megara.
Vi fortsätter faktiskt med ett spanskt bidrag till direkt efter Spanien, för San Marinos melodifestival (som är en rätt stor tillställning där hugade B- och C-artister från alla möjliga håll brukar ställa upp) vanns i år av ett spanskt rockband som fått nobben med sin låt i Spaniens uttagning inte bara en utan två gånger. Nu får de alltså tävla med ”11:11” för San Marino istället – ska vi kalla landet för Spanmarino då? – och till min förvåning har jag blivit riktigt tänd på det här. Minilandet har skickat bidrag i samma stil tidigare, alltså försök till rock framförd av glada amatörer, men Megara tycker jag har något som de andra saknat. Här finns ett smittande riv, läckra syntar bakom gitarrerna, energisk kvinnlig sång, ett jättesnyggt flamenco-break och så en scenshow med dansande skelett. (Plus att jag konstaterar att det över refrängen går att gnola på Bengt Palmers 80-talsrockaktiga tema till ”Sällskapsresan 2: Snowroller” 😊.) Inte kan väl detta utan vidare avfärdas som amatörrock? Jag hoppas att Megara trotsar de nedlåtande tipsen (och min egen aversion mot artister som tävlar för andra länder än sina egna) och tar Spanmarino till final.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
11. GEORGIEN – ”Firefighter”, Nutsa Buzaladze.
Georgien brukar vara det Eurovision-land som oftast går sin egen väg och skickar fullständigt konstiga och udda saker, obekymrade över hur det tas emot … men nu har de nog börjat tycka det är tråkigt att missa finalen år efter år, för den här gången försöker de istället låta som alla andra. Det vill säga med den typiska Eurovision-popen (se Malta och Cypern). Jag vet inte om det kommer att gå särskilt mycket bättre med det, särskilt inte som det bara finns en enda detalj som hindrar den här låten från att passera som helt karaktärslös – något exotiskt blåsinstrument som hörs på ett enstaka ställe.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
12. BELGIEN – ”Before the Party’s Over”, Mustii.
En rätt snygg låt som har det mörka och dova gemensamt med Lettland, men ändå har lite fler spännande ingredienser i ljudbilden än vad den låten har (och följaktligen är Lettland körda). Läckrast blir det under sista tredjedelen när kören (som låter som en barnkör i nästan samma stil som i Pink Floyds ”Another Brick in the Wall”, ni vet ”we don’t need no education”) upprepar sitt mäktiga ”I got a soul on fire” som bakstämma till Mustiis refrängslinga. Sedan är det faktiskt ändå så, trots det, att inte heller Belgien kommer igång på allvar för mig, utan även den här låten hade kunnat bli bättre.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
13. ESTLAND – ”(Nendest) narkootikumidest ei tea me (küll) midagi”, 5miinust & Puuluup.
Här är det som synes inte bara artistkonstellationen utan även låten som har ett långt och krångligt namn, med inte bara en utan två parenteser instoppade. Men vadå, estniska verkar vara ett häftigt språk precis som släktingen finska, och titeln betyder tydligen ”vi vet (väl) ingenting om (dessa) droger”. Det är alltså ett lite satiriskt nummer på ämnet knark som det är fråga om här, och framträdandet andas också en hel del ploj, men bakom spexandet hittar man en låt som faktiskt är helt okej även som låt betraktad. Diverse ”oooooh”-rop, lågt brummande sång och surrande nyckelharpor (eller vad det är) ger en smått folkdansaktig stämning, det är kvickt och coolt, och jag rycks med och tror att Estland har goda chanser till final trots låttiteln, språket och på det hela taget ett bidrag som valts fullständigt utan hänsyn till vad Europa gillar.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Estland framträder en av de direktkvalificerade:
ITALIEN – ”La noia”, Angelina Mango.
Spontant får jag inte så många associationer till Italien av den här låten, utan jag hamnar mer i Västindien … detta känns som något karibiskt och calypsoaktigt. Men italienskan finns ju där förstås. Låten är hur som helst hygglig, särskilt i bryggorna inför refrängerna där Angelina sjunger mer klagande någonting om ”morire”, och musikvetaren i mig konstaterar att det moduleras en del mot slutet. Dock undrar jag om detta verkligen är så bra att det kan vinna (som en hel del just nu tror att det kan). Det tycker jag inte, och hoppas inte heller, för det skulle kännas tröttsamt med en italiensk vinst till så snart efter den förra.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
14. ISRAEL – ”Hurricane”, Eden Golan.
Här kommer då det synnerligen ifrågasatta Israel … hur ska det gå? Kommer sångerskan Edens röst att dränkas i frenetiska buanden från publiken? Nja, det tvivlar jag faktiskt på (trots allt besitter Israel stor respekt i Eurovision-kretsar och jag tror inte att samtliga fans vänder sig så markant mot dem direkt), och resultatmässigt är jag inne på att det blir en ganska lätt resa till final för Israel. Inte för att låten imponerar på mig direkt – den har ett spännande filmaktigt intro, och åskmuller och droppande ljud ger en vink om originaltiteln ”October Rain”, men samtidigt känns den till största delen ganska tillrättalagd och uddlös. Dock är det en fördel att vara en av de få som kommer med en lugn låt i år, och ovanpå det kan Israel räkna med en hel del sympatiröster från tittarna.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
15. NORGE – ”Ulveham”, Gåte.
Det här känns ju märkligt välbekant … jodå, det låter väldigt mycket som Garmarna på norska, och texten är verkligen också en variant på en befintlig medeltida blodig ballad (en tämligen osmaklig sådan, ska sägas) som Garmarna mycket riktigt spelat in med titeln ”Vedergällningen”, på albumet med samma namn. Så det här är för mig ett känt medeltidsveckostuk. Man tycker att jag då borde gilla det rätt mycket också, och visst, den är bland de bättre i år (och jag uppskattar norskan), men tyvärr har låten en märkligt platt refräng för ett så dramatiskt tema – det känns som att en spännande vers mynnar ut i stort sett i ingenting.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
16. NEDERLÄNDERNA – ”Europapa”, Joost Klein.
Alltsammans avslutas med ännu ett eurodiscobidrag som hämtat från 90-talet, och det intar en position mittemellan Finlands dito som är dåligt och Österrikes som är bra. Här är det humor och trams i en danshyllning till Europa och dess olika länder, men ändå på ett mer uthärdligt sätt, och att det delvis är på nederländska ger förstås låten mer karaktär. (Bra just som avslutningsnummer också.) Bäst blir det i sticket, som jag uppfattar som en tydlig blinkning till den ultimata 90-tals-eurodiscolåten framför alla andra – ”No Limit” med 2 Unlimited (som ju var från just Nederländerna). Dock är inte detta ett paket jag vill minnas i längden.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Det var alla, och en sak man kan konstatera om både den här semifinalen och den förra är att jag har varit ganska snål med de allra högsta betygen i år – av samtliga 37 bidrag är det bara ett som jag gett en nia (nämligen Kroatien) och toppbetyget tio är det ingen alls som har fått i år. Så det är, som jag sagt innan, inte något av de bästa Eurovision-åren, även om jag förvisso delat ut en del åttor och sjuor.
Hur går det i den här andra semifinalen nu då? Ja, för att avgöra det ska man åter igen först och främst komma ihåg att det bara är tittarna som röstar, juryn gör sitt inträde först i finalen, och när det är 100 % tittarröstning är det förstås möjligt att mer galna och urballade bidrag har en bättre chans medan de som behöver flera lyssningar kan få det svårare. Även politiska biasmönster kan spela en roll i högre grad, åtminstone i vissa fall, när tittarna bestämmer själva. Med detta i åtanke har jag satt ihop följande rad av länder som jag tror kommer att ropas upp och se sina flaggor flimra fram på torsdag kväll (om nu allt går som det ska).
Grekland, Schweiz, Österrike, Armenien, Georgien, Belgien, Estland, Israel, Norge, Nederländerna.
Av dessa är jag, när jag tänker på det, egentligen rätt säker på samtliga utom på Georgien – det är möjligt att deras plats tas av Albanien, Malta eller (vilket jag i alla fall hoppas) San Marino. Men eftersom man inte kan gardera sig och tippa system i Eurovision-branschen så får raden bli så här i alla fall. Vilket alltså innebär att jag tror att Malta, Albanien, Tjeckien, Danmark, Lettland och San Marino får lämna oss.
Snart har vi svaret, och sedan väntar förhoppningsvis en spännande final – som jag ska försöka hinna med att tippa och analysera strax innan, även om jag råkar vara bortrest på grönbete i Västergötlands natur just då.
Men nu säger jag adjö så länge!
Min genomgång av semifinal 1
Sedan är ju frågan om det blir något att titta på … för i den här semifinalen tävlar Israel, och det är vid det här laget väldigt laddat, att de gör det. Personligen är jag stundtals nästan säker på att Israels framträdande, eller programmet i allmänhet, kommer att störas av någonting på något sätt – och om inte annat finns det en risk för hänsynslöst buande (som Ryssland flera gånger råkat ut för). Det känns tråkigt alltihop. Men man ska inte gå händelserna i förväg och därför lägger jag in mina omdömen i vanlig ordning.
Semifinal 2 är ett bidrag längre än semi 1 (sexton bidrag istället för femton) och är som helhet ungefär lika bra som den tycker jag: här delar jag inte ut riktigt lika många höga betyg, men inte lika många låga heller. Variationen är ganska så rik och här finns, förutom vattendelaren Israel, bland annat sprudlande glad folkmusik från Armenien och mer dyster och blodig dito från Norge, vidare finurligt spexande från Estland, en märklig uppvisning från Grekland, poppunk från Tjeckien och eurodisco från både Österrike och Nederländerna. Samt ett av de mest vinsttippade länderna, nämligen Schweiz.
Här kommer de tävlande länderna ett i taget – även nu varvade med tre direktkvalificerade som också kommer att framträda på torsdagkvällen (Frankrike, Spanien och Italien). Klicka på respektive lands namn så får ni upp bidraget.
Precis som Cypern fick inleda den första semifinalen blir det nu Malta som får gå ut först i den andra med en snarlik låt – det vill säga radiovänligt samtida dunk, uppenbart koncentrerat kring låtens hook ”lo-o-o-oo-oop”. (Är tanken att lyssnaren också ska vilja köra låten om och om igen i en loop? Inte jag!) Det är rakt igenom så typiskt för genren att det blir fullkomligt intetsägande och inspirationslöst. Malta vill så innerligt gärna vinna Eurovision, men det kommer de inte att göra så länge de står med fingret uppe och försöker känna vart vinden blåser och det mest blir sådant här de försöker med.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Albanien har för vana att nästan alltid vara först med att välja sitt ESC-bidrag, men sedan brukar de arbeta om det nästan till oigenkännlighet, så det är sällan lönt att lyssna i första omgången. Den här låten lär också ha varit helt annorlunda från början – man får väl anta att den var sämre då. Nu är språket bytt till engelska och produktionen förvisso proffsig, men något intryck gör den inte utan det är bara en lätt gospelinfluerad poplåt, vars enda intressanta inslag är att den byter tempo sista halvminuten, från midtempo till ett snabbare dunk. Jag gäspar likväl.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det här var ett minst sagt egendomligt nummer måste jag säga. Det låter som grekisk folkmusik, en känsla som ju även språket bidrar till, men samtidigt finns här en massa datorspelsmusikaliska influenser och dunka-dunk i kombination med allt det ettriga tutandet på skalmeja. Och så har vi den där ”dha-dha-dha-dha”-slingan som för tankarna till den gamla experimentella 80-talshiten ”O Superman” (och Army of Lovers ”Obsession”). Samtidigt som det är avskalat och minimalistiskt är det svårsmält och raffinerat. Vad kommer Europa egentligen att tycka? Inte en aning.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Under den första hälften är den här låten verkligen lite av varje … operaliknande ”Nattens drottning”-liknande sång, symfonisk körrock à la Queen och så ett stycke rap mitt i allt. Men sista tredjedelen stabiliseras det och det blir den onekligen rätt starka, bombastiska refrängen som tar över, och då blir det faktiskt riktigt bra. På det hela taget tycker jag dessutom Nemo (som för övrigt är den andra icke-binära artisten i år, efter Irlands) har ett uttryck som övertygar, med sin Thomas Di Leva-liknande röst som hen verkligen utnyttjar till max och till allt möjligt. Det kan hända att juryn tycker väldigt mycket om detta, och om publiken också gör det (frågan är bara om de tål förvirringen i början av låten) så kan vi ha en vinnare här.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Lite skrällig och stökig poppunk med kvinnlig sångerska – det känns kaxigt och bra som utgångspunkt, och låten tar upp destruktiva relationer och känslorna när man håller på att bryta sig ur en sådan. Något som också illustreras i videon (och hörs i sticket, där man hör rösterna av ett grälande par). Tanken är god, musikstilen välkommen i den här tävlingen, men själva låten är egentligen inte så märkvärdig som ambitionerna bakom.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Efter Tjeckien framträder en av de direktkvalificerade:
Ett franskt bidrag som heter ”Mon amour” kan man ju lätt tro är lite mossigt, och visst anknyter den här låten också till den franska smörtraditionen som de vann så många ESC-segrar på förr i världen. Den påminner dessutom en hel del om Lionel Richies ”Hello” (om man nu kan föreställa sig den låten på franska). Men mossigt är ändå inte vad jag skulle kalla det, och det beror främst på att Slimane sjunger mycket kraftigt och innerligt och lyfter låten till en nivå där den mer följer med sin tid. Vemodigt och fint allt som allt – sedan tror jag inte att Frankrike vinner med det, men de kan nog komma högt.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Av de tre länder som i år försöker sig på 90-talets discosound är det Österrike som lyckas bäst, mycket för att de gör det seriösare än de andra två (Finland och Nederländerna). Här är det ordentligt med tyngd i dansgolvsdunket och en riktigt fyllig ljudmatta, värdig ett raveparty à 1999. Dessutom har refrängen hitkvalitet och popkänsla – nog för att man har hört mer intelligenta texter än denna förstås, men det funkar och man rycks med. Sedan störs jag förstås lite av att detta faktiskt är ett svenskskrivet bidrag, men om alla sådana vore som detta skulle jag inte störa mig på dem lika mycket. Det här är en av mina största favoriter i år – hoppas bara den funkar live också.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
När jag först hörde den här (utan att lyssna på någon annan låt direkt före eller efter) tyckte jag den var helt okej, och fick den åtminstone i huvudet en lång stund efteråt. Sedan har jag inte alls haft samma känslor för den igen, och det beror nog på att den vid de andra tillfällena jag lyssnat har varit en i raden av låtar: den drunknar helt enkelt i resten av startfältet. Den är inte dålig alls, den har en angenäm refräng med ett käckt ”o-o-o-ooooh” och sångerskan är bra och har ett litet, litet stänk av Loreen över sig – men det är uppenbart att det hade behövts något mer i paketet. Danmark löper viss risk att missa finalen ytterligare en gång.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Nu blir det folkton och folkdans för hela slanten! Visst finns det andra som kör med sådant i år, framför allt Norge, Grekland och Armeniens egen ärkefiende Azerbajdzjan, men Armenien är nog det land som tar det längst ändå. Muntert och med mycket lokalfärg och sång på armeniska och ”la-la-laj-la” i refrängen, samtidigt som det inte känns för svårt och främmande (eller gammaldags) utan helt enkelt bara käckt och äkta. Jag är med på tåget – synd bara att låten är anmärkningsvärt kort.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Lettland är ett av de länder som har det allra jobbigast i Eurovision – de tar sig till final bara en gång vart sjunde år ungefär (sug på den, Sverige!). Jag tror inte det går särskilt bra den här gången heller, trots att landet är ett av dem som sticker ut med en långsammare och känslosammare låt. Det är rätt dovt, mörkt och tungt i verserna, sedan kommer sångaren Dons igång och sjunger ut ordentligt i refrängerna (så småningom kompad av en gospelkör), men trots alla ansträngningar är det ett faktum att man inte kommer ihåg detta efteråt. Spiken i kistan är att Belgien har ett liknande bidrag fast bättre.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Efter Lettland framträder en av de direktkvalificerade:
Det här skulle kunna vara ett uppseendeväckande och djärvt bidrag, men vitsen med det når dessvärre inte utanför den spanskspråkiga världen. Titeln betyder ordagrant ”rävhona” och är egentligen ett nedsättande ord (så det var nära att texten inte blev godkänd av EBU), men det är just det som är poängen, för den manliga formen ”zorro” är nämligen något positivt på spanska medan ”zorra” är fult, och det är det som duon Nebulossa gör en hel låt av. Kortfattat uttryckt. Men som sagt, det är nog inte så många som fattar allt det där (eller att sångerskan själv har gjort en grej av att hon inte är helt purung), och det man hör är bara en bit 80-talsdisco med alltför lågmäld sång, till på köpet med en ganska obefintlig refräng. Lite knepigt det där, för visst är det väl egentligen föredömligt att ställa upp i Eurovision med sådana här underfundigheter på det egna språket?
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Vi fortsätter faktiskt med ett spanskt bidrag till direkt efter Spanien, för San Marinos melodifestival (som är en rätt stor tillställning där hugade B- och C-artister från alla möjliga håll brukar ställa upp) vanns i år av ett spanskt rockband som fått nobben med sin låt i Spaniens uttagning inte bara en utan två gånger. Nu får de alltså tävla med ”11:11” för San Marino istället – ska vi kalla landet för Spanmarino då? – och till min förvåning har jag blivit riktigt tänd på det här. Minilandet har skickat bidrag i samma stil tidigare, alltså försök till rock framförd av glada amatörer, men Megara tycker jag har något som de andra saknat. Här finns ett smittande riv, läckra syntar bakom gitarrerna, energisk kvinnlig sång, ett jättesnyggt flamenco-break och så en scenshow med dansande skelett. (Plus att jag konstaterar att det över refrängen går att gnola på Bengt Palmers 80-talsrockaktiga tema till ”Sällskapsresan 2: Snowroller” 😊.) Inte kan väl detta utan vidare avfärdas som amatörrock? Jag hoppas att Megara trotsar de nedlåtande tipsen (och min egen aversion mot artister som tävlar för andra länder än sina egna) och tar Spanmarino till final.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Georgien brukar vara det Eurovision-land som oftast går sin egen väg och skickar fullständigt konstiga och udda saker, obekymrade över hur det tas emot … men nu har de nog börjat tycka det är tråkigt att missa finalen år efter år, för den här gången försöker de istället låta som alla andra. Det vill säga med den typiska Eurovision-popen (se Malta och Cypern). Jag vet inte om det kommer att gå särskilt mycket bättre med det, särskilt inte som det bara finns en enda detalj som hindrar den här låten från att passera som helt karaktärslös – något exotiskt blåsinstrument som hörs på ett enstaka ställe.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
En rätt snygg låt som har det mörka och dova gemensamt med Lettland, men ändå har lite fler spännande ingredienser i ljudbilden än vad den låten har (och följaktligen är Lettland körda). Läckrast blir det under sista tredjedelen när kören (som låter som en barnkör i nästan samma stil som i Pink Floyds ”Another Brick in the Wall”, ni vet ”we don’t need no education”) upprepar sitt mäktiga ”I got a soul on fire” som bakstämma till Mustiis refrängslinga. Sedan är det faktiskt ändå så, trots det, att inte heller Belgien kommer igång på allvar för mig, utan även den här låten hade kunnat bli bättre.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Här är det som synes inte bara artistkonstellationen utan även låten som har ett långt och krångligt namn, med inte bara en utan två parenteser instoppade. Men vadå, estniska verkar vara ett häftigt språk precis som släktingen finska, och titeln betyder tydligen ”vi vet (väl) ingenting om (dessa) droger”. Det är alltså ett lite satiriskt nummer på ämnet knark som det är fråga om här, och framträdandet andas också en hel del ploj, men bakom spexandet hittar man en låt som faktiskt är helt okej även som låt betraktad. Diverse ”oooooh”-rop, lågt brummande sång och surrande nyckelharpor (eller vad det är) ger en smått folkdansaktig stämning, det är kvickt och coolt, och jag rycks med och tror att Estland har goda chanser till final trots låttiteln, språket och på det hela taget ett bidrag som valts fullständigt utan hänsyn till vad Europa gillar.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Estland framträder en av de direktkvalificerade:
Spontant får jag inte så många associationer till Italien av den här låten, utan jag hamnar mer i Västindien … detta känns som något karibiskt och calypsoaktigt. Men italienskan finns ju där förstås. Låten är hur som helst hygglig, särskilt i bryggorna inför refrängerna där Angelina sjunger mer klagande någonting om ”morire”, och musikvetaren i mig konstaterar att det moduleras en del mot slutet. Dock undrar jag om detta verkligen är så bra att det kan vinna (som en hel del just nu tror att det kan). Det tycker jag inte, och hoppas inte heller, för det skulle kännas tröttsamt med en italiensk vinst till så snart efter den förra.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Här kommer då det synnerligen ifrågasatta Israel … hur ska det gå? Kommer sångerskan Edens röst att dränkas i frenetiska buanden från publiken? Nja, det tvivlar jag faktiskt på (trots allt besitter Israel stor respekt i Eurovision-kretsar och jag tror inte att samtliga fans vänder sig så markant mot dem direkt), och resultatmässigt är jag inne på att det blir en ganska lätt resa till final för Israel. Inte för att låten imponerar på mig direkt – den har ett spännande filmaktigt intro, och åskmuller och droppande ljud ger en vink om originaltiteln ”October Rain”, men samtidigt känns den till största delen ganska tillrättalagd och uddlös. Dock är det en fördel att vara en av de få som kommer med en lugn låt i år, och ovanpå det kan Israel räkna med en hel del sympatiröster från tittarna.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Det här känns ju märkligt välbekant … jodå, det låter väldigt mycket som Garmarna på norska, och texten är verkligen också en variant på en befintlig medeltida blodig ballad (en tämligen osmaklig sådan, ska sägas) som Garmarna mycket riktigt spelat in med titeln ”Vedergällningen”, på albumet med samma namn. Så det här är för mig ett känt medeltidsveckostuk. Man tycker att jag då borde gilla det rätt mycket också, och visst, den är bland de bättre i år (och jag uppskattar norskan), men tyvärr har låten en märkligt platt refräng för ett så dramatiskt tema – det känns som att en spännande vers mynnar ut i stort sett i ingenting.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Alltsammans avslutas med ännu ett eurodiscobidrag som hämtat från 90-talet, och det intar en position mittemellan Finlands dito som är dåligt och Österrikes som är bra. Här är det humor och trams i en danshyllning till Europa och dess olika länder, men ändå på ett mer uthärdligt sätt, och att det delvis är på nederländska ger förstås låten mer karaktär. (Bra just som avslutningsnummer också.) Bäst blir det i sticket, som jag uppfattar som en tydlig blinkning till den ultimata 90-tals-eurodiscolåten framför alla andra – ”No Limit” med 2 Unlimited (som ju var från just Nederländerna). Dock är inte detta ett paket jag vill minnas i längden.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Det var alla, och en sak man kan konstatera om både den här semifinalen och den förra är att jag har varit ganska snål med de allra högsta betygen i år – av samtliga 37 bidrag är det bara ett som jag gett en nia (nämligen Kroatien) och toppbetyget tio är det ingen alls som har fått i år. Så det är, som jag sagt innan, inte något av de bästa Eurovision-åren, även om jag förvisso delat ut en del åttor och sjuor.
Hur går det i den här andra semifinalen nu då? Ja, för att avgöra det ska man åter igen först och främst komma ihåg att det bara är tittarna som röstar, juryn gör sitt inträde först i finalen, och när det är 100 % tittarröstning är det förstås möjligt att mer galna och urballade bidrag har en bättre chans medan de som behöver flera lyssningar kan få det svårare. Även politiska biasmönster kan spela en roll i högre grad, åtminstone i vissa fall, när tittarna bestämmer själva. Med detta i åtanke har jag satt ihop följande rad av länder som jag tror kommer att ropas upp och se sina flaggor flimra fram på torsdag kväll (om nu allt går som det ska).
Grekland, Schweiz, Österrike, Armenien, Georgien, Belgien, Estland, Israel, Norge, Nederländerna.
Av dessa är jag, när jag tänker på det, egentligen rätt säker på samtliga utom på Georgien – det är möjligt att deras plats tas av Albanien, Malta eller (vilket jag i alla fall hoppas) San Marino. Men eftersom man inte kan gardera sig och tippa system i Eurovision-branschen så får raden bli så här i alla fall. Vilket alltså innebär att jag tror att Malta, Albanien, Tjeckien, Danmark, Lettland och San Marino får lämna oss.
Snart har vi svaret, och sedan väntar förhoppningsvis en spännande final – som jag ska försöka hinna med att tippa och analysera strax innan, även om jag råkar vara bortrest på grönbete i Västergötlands natur just då.
Men nu säger jag adjö så länge!
Min genomgång av semifinal 1
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)