Sådär – då var även den andra Eurovision-kvällen till ända.
Den här gången blev det, till skillnad från i tisdags, en och annan skräll i resultatet … det måste jag nog spontant säga. Redan att Lettland ropades upp som det första landet fick mig att höja på ögonbrynen rejält, och att sedan inte Belgien fanns med bland de tio över huvud taget var för mig totalt oväntat. Trots allt så har Belgien hela tiden legat högt på oddslistorna (även om jag själv inte tagit låten helt till mitt hjärta), och jag trodde att det skulle bli de som knuffade ut det likartade bidraget Lettland och inte tvärtom, men det kanske var så att Lettland av tittarna uppfattades som mer äkta i rutan av de två. Åtminstone gick snacket så här hemma i familjen vid TV:n.
Det var i alla fall roligt för Lettland att de trotsade oddsen och knep en finalplats, för det var ju ett antal år sedan de gjorde det sist. Samma sak med Georgien, fast där trodde jag ändå faktiskt att de skulle fixa det (det kändes som det skulle bli antingen de eller Malta, som hade samma typ av låt, och då verkade Georgien troligare). Lettland och Georgien som inte varit i final på länge lyckades alltså nå dit nu, och det är naturligtvis bra för tävlingen att det hände. Andra länder, som Danmark och San Marino, har det betydligt jobbigare – men det är väl bara för dem att bita ihop och komma igen. Malta, Albanien och Tjeckien kan nog definitivt det; det brukar alltid gå lite upp och ner för dem och den här gången gick det ner, det är inte så mycket att orda om.
Även Österrike i final kändes för mig som en skräll, men det berodde på att det var ett av flera länder som tedde sig markant annorlunda i TV:n nu än när jag hört dem på Spotify i hörlurarnas ombonade trygghet – vilket också påverkade min känsla av hur det skulle gå. Österrike har jag ju gillat nästan mest av alla när jag har förhandslyssnat (överträffade endast av Kroatien från semi 1) och jag tyckte att den låten blev mycket blekare live än i studioinspelningen, så då trodde jag nu också att Österrike skulle missa finalen, men så blev ändå inte fallet. Ja, jag tackar ju förstås och tar emot, för låten är i grunden fortfarande bra. Vad gäller min andra personliga favorit i semifinal 2, nämligen San Marino, så var det likadant med dem som med Österrike, att det hela egentligen inte riktigt höll i sändning – och sedan hade jag väldigt gärna velat ha San Marino till final ändå, men i det fallet så gick det inte.
I slutändan får jag väl ändå vara hyfsat nöjd med den finalistrad det nu blev, och mitt tips här på bloggen satt rätt fint nu också: det blev 9 av 10 rätt nu med, och det ovan nämnda paret Lettland/Belgien var den enda felande faktorn. (Österrike hade jag ju förhandstippat innan programmet började, och att jag sedan började tvivla på dem i sändning påverkade inte tipset här.)
Vad mer om resultaten? Jo, Schweiz gick planenligt till final som de skulle, och allt annat hade varit en präktig överraskning, för Nemo har en utmärkt låt och en utmärkt show och är nog den enda som kan hota Kroatien på lördag. Sedan lyfte Nederländerna med sitt ”Euro-pa-pa” ordentligt i TV:n jämfört med studioversionen, även om det var en riktigt märklig del av låten som plockades ut till snabbreprisen. Både Armenien, Grekland och Norge tog sina finalplatser med välfungerande etnisk taktik, och Estlands spexande höll hela vägen precis som jag hade anat (man får inte glömma att det är enbart tittarröster som gäller i semifinalerna, och de är nog mottagliga för knarksatirshower).
Slutligen har vi Israel – där var jag trots alla kontroverser konstant övertygad om att landet skulle få tillräckligt många sympatiserande tittare med sig för att kunna nå finalen, och så blev det också. Jag utesluter för den delen inte heller att Israel faktiskt tilltalade folk i kraft av själva låten och inte bara av politisk sympati. ”Hurricane” har inte lyft hos mig själv personligen, men jag kan förstå om andra tycker den är fin.
Givetvis innebär nu Israels avancemang att man i viss mån kommer att sitta och vara nervös även på lördag för att något otrevligt ska hända, men det har ju gått bra hittills, så jag får väl anta att de säkerhetsansvariga har koll på allting även till finalen.
Kan man nu då när båda semifinalerna i Malmö är avgjorda säga något om vad det är för slags låtar som tagit sig till final och om det finns några tendenser? En antydan till vad Europa gillar i år?
Ja, egentligen är det svårt att avgöra utan att börja titta noga på finalisterna i flera timmar (detta skriver jag vid midnatt efter avslutad semifinal), men spontant så känns det som att det där med eget språk och inhemska takter och resurser fortsätter att ha genomslag, snarare än greppet att anlita utländsk hjälp och köra på något allmängiltigt. Att ta ut svängarna och knasa till det lite verkar också vara på modet i år, men även att vara innerlig och eftertänksam – se på Lettland eller Israel. Även nostalgi tycks funka: både Österrike, Nederländerna och Finland är ju nu i final med sina 90-talspastischer. Sedan finns det förstås undantag (det generiska bidraget från Cypern gick t.ex. till final i tisdags, medan etniska Azerbajdzjan inte gjorde det) men i det stora hela får jag intrycket att publiken i år belönar det som inte är så beräknande och plastigt, utan det som är spontant skoj eller spontant innerligt eller helt enkelt bara spontant. Om jag har rätt i detta blir jag själv onekligen rätt nöjd och glad.
Beträffande själva showen och arrangemanget nu i semifinal 2 så får jag medge att produktionen lyfte sig ett snäpp, precis som jag önskade i tisdags. Då var känslan att det gick på tomgång, men nu blev det hela mer underhållande. Malin Åkerman verkade nu ha smittats lite mer av Petra Medes humor och slappnade av märkbart, och även om det förvisso ibland kan kännas som att Edward af Silléns sångtexter ibland nästan är för fyndiga så var jag höggradigt road av all svensk självironi i numret ”We just love Eurovision too much”. Jag uppskattar även höggradigt alla tillbakablickar på gamla Eurovision-bidrag på olika teman. Min bror (som brukar ha kloka åsikter om Eurovision) har uttryckt farhågor för att Sverige som värdland skulle köra samma slags show som vi alltid gör och att Europa nu håller på att tröttna på det, och det kanske vi gör och det kanske också är så att Europa tröttnar i längden, men det går nog så att säga att hålla på ganska länge till innan de faktiskt gör det!
Vi får väl se vad SVT kan hitta på att avrunda det hela med på lördag. Kanske stämmer ryktena om att ABBA kommer att dyka upp i någon form …? I vilket fall så har vi en finfin final att se fram emot, och detta trots att låtarna i Eurovision har varit bättre.
På lördag förmiddag någon gång hoppas jag kunna återkomma med något slags analys inför finalen. Vi ses då!
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar