Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.

Nytt på ESC 2018-fronten

Det är långt kvar till 2018 års Eurovision, naturligtvis, men nu har det ändå börjat hända ett och annat som en försmak av härligheten. Jag ska ge en kort rapport om hur läget är när nu ”lågsäsongen” börjar nalkas sitt slut.

För det första – Portugal har valt att ordna nästa års ESC i Lissabon. Det verkade ganska avgjort från början och det är även bekräftat sedan ett bra tag tillbaka.

”Mottot” för tävlingen är också klart: det blir ”All Aboard!”. Vilket är en anspelning på att värdlandet Portugal är en gammal sjöfararnation och genom historien har haft sina kontakter med andra länder främst sjövägen. Personligen tycker jag spontant inte att en slogan som ”All Aboard!” känns helt lyckad … den är bara ytterligare en variant på inkluderingsklyschan som vi redan sett i de tidigare mottona ”#JoinUs”, ”Come Together”, ”We Are One” och ”Celebrate Diversity”. Det börjar kännas lite uttjatat, och det kommer onekligen även nu att inbjuda till syrliga kommentarer om de som av någon anledning hamnar utanför och inte får komma med ombord, så att säga. Plus att bilden av att få folk ombord på en båt alltjämt kan kännas något olämplig rent politiskt med tanke på situationen ute på Medelhavet … ni vet vad jag menar.
Men visst, det klingar väl klämkäckt med ”alla ombord”.

Vidare har EBU häromdagen släppt den slutgiltiga deltagarlistan, och precis som sist blir det 42 länder som ”kommer ombord”. Enda skillnaden är att Makedonien kastas ut – ”kastas överbord”? – som straff för obetalda skulder till EBU, precis som Rumänien 2016 (där ser man hur viktigt det är att betala sin båtbiljett), och de ersätts av Ryssland som kommer tillbaka efter sin lilla paus. Inget nytt land debuterar, och det blir ingen efterlängtad återkomst av någon långtidsfrånvarande. Australien får fortsätta vara med ombord, om det nu mot förmodan skulle förvåna någon.

Än så länge har inget land valt låt att tävla med, men tre länder har hunnit välja artist internt: Belgien, Azerbajdzjan och Finland. I det sistnämnda fallet är det lite uppseendeväckande, för Finland har knappast alls valt internt någon gång tidigare. Det YLE gör nu är att de bantar ner sin uttagning UMK ytterligare ett rejält snäpp, och nöjer sig med en liten ”minifinal” (fast ändå i form av en show i en arena, märkligt nog) där sångerskan Saara Aalto ensam får framföra tre låtar som finländarna får välja mellan.
Jag är lätt skeptisk till Finlands planer. YLE har förmodligen kontaktat Saara Aalto för att hon just nu anses ha en viss stjärnstatus i landet – hon är lite känd även utomlands efter att hon var med i Storbritanniens X-Factor och kom tvåa. Men även om hon är en proffsig sångerska behöver inte det innebära underverk, som YLE tycks tro. Risken finns att de tre låtarna hon får sjunga blir ganska slätstrukna, typ det vanliga kommersiella Idol-midtempo-stuket, och då hjälper det inte att hon är känd (vilket man för övrigt kan diskutera om hon verkligen är). Nej, jag hade för Finlands egen skull föredragit om de istället för att koncentrera sig på att locka en enda ”stjärna” utvecklat UMK åt ett annat håll. Idealet borde vara att återställa Finlands uttagning till det den var i början av 2000-talet, då inte bara Lordi utan även Nightwish faktiskt ställde upp.
Nå, vi får väl se hur det går. Än är det ju för tidigt att säga särskilt mycket.

Ett land som för övrigt gör tvärtom mot Finland är San Marino, som efter att ha haft internval vartenda år nu ska ordna en stor uttagningsprocess som folk från hela världen är välkomna att vara med i. San Marino, som inte riktigt verkar tro på landets egna musikaliska resurser och som dessutom jämt brukar gnälla över att små länder inte har en chans i Eurovision, är nu alltså ute efter bra resultat genom att bli någon sorts värdforum för hela världens musik. Åtminstone verkar det vara det som är tanken. Det kan bli intressant att se hur experimentet avlöper.

Det var alla nyheter för idag. Någon gång mot slutet av året kommer förmodligen de första riktiga uttagningarna igång, och dessförinnan får vi också veta vilka som är med i Melodifestivalen här i Sverige 2018. Inte för att jag nu väntar mig några sensationer där förstås, men ändå.
All Aboard!

(Uppdatering 2017-11-20: Nu har EBU faktiskt meddelat att Makedonien får vara med i alla fall, så de har väl rett ut sina ekonomiska mellanhavanden! Det innebär alltså att det blir 43 länder som deltar nästa år i Lissabon, om inget oförutsett inträffar.)

Dagen efter ESC-finalen 2017 – min stora slutanalys

Så fick då äntligen Portugal vinna – stort grattis! Och jag behöver nu inte skriva den artikel jag blivit föreslagen att sätta ihop någon gång, nämligen en analys av varför Portugal aldrig lyckas vinna.
För nu lyckades de ju, och det kunde de gott vara värda efter 48 misslyckade försök under de 53 år som gått sedan de gjorde debut år 1964. (Nu har titeln som ”det land som väntat längst på sin första vinst” istället övergått till Cypern eller Malta, beroende hur man ser det: Cypern har deltagit 34 gånger utan vinst sedan sin debut 1981, medan Malta bara försökt 30 gånger men debuterade i ESC redan 1971.)
Jag känner mig spontant nöjd med vinnaren. Även om jag personligen tyckte att Belgien, Armenien och Italien var bättre på det hela taget, så gav jag Portugal 7 poäng i min egen röstning igår kväll, och kan mycket väl uppskatta det ljuvligt vemodigt, gammaldags romantiska i ”Amor pelos dois”. Jag har redan konstaterat att låten passar alldeles förträffligt att spela en stilla kväll ute på altanen när man sitter i hammocken med ett glas rosévin (portugisiskt kanske?). Den har kvaliteter som en klassisk ”evergreen” och är en värdig vinnare.
Men jag ska strax titta lite närmare på de olika aspekterna av resultatet, inklusive vinnaren och följderna av Portugals seger.

Lite allmänt
Man kan konstatera att detta var första gången på sex år som ESC vanns av ett land som inte vunnit tidigare, och det är förstås väldigt roligt. Faktum är att hela topp 3 i finalen utgjordes av länder som inte tidigare nått så högt: Portugal, Bulgarien och Moldavien. Om det var någon som tyckte att resultatet i Eurovision är förutsägbart och ser liknande ut från år till år – GLÖM det!
Som jag var inne på i mitt förhandstips igår så innebar Portugals vinst också en framgång för sydvästra Europa. Det är ett hörn av kontinenten som inte lyckats bra i Eurovision på sistone, men nu är även denna vita fläck på kartan fylld och vi kan se att mer eller mindre samtliga regioner i Europa har förmågan att vinna det moderna Eurovision. (Ja, det skulle kanske vara brittiska öarna som fattas då.)
Även om det som vanligt var mycket som juryn och tittarna inte var överens om, så hade de i alla fall samma etta det här året – båda hade Portugal i topp, så den portugisiska segern känns odiskutabel. Portugal hittade det där magiska receptet som funkade på alla håll.

Om vinnaren och vad Portugals vinst innebär
Rent allmänt sett så var detta en vinst av en manlig soloartist, Salvador Sobral, men bakom låten stod en kvinnlig kompositör (för andra året i rad), Salvadors syster Luisa, och det är ju jämställt och bra!
Det var också för andra året i rad en lugn låt som vann, och ett enkelt uttryck istället för stora fläskiga shower och effekter. Portugal var nog till och med bland de minst avancerade av alla bidrag i år rent scenmässigt, utan annan dekor än en skog på LCD-skärmarna i bakgrunden. Man koncentrerade sig på själva musiken och framförandet, och det gick hem.
För första gången sedan Serbiens ”Molitva” 2007 fick vi nu en ESC-vinnare som framfördes helt och hållet på ett annat språk än engelska. Det tycker jag är mycket positivt för mångfalden (även om jag naturligtvis inte önskar att alla går tillbaka till sina egna språk för gott). Över huvud taget blev det i år framgångar för de få bidrag som innehöll andra språk än engelska.

Stilmässigt får man verkligen säga att segern gick till något mycket radikalt avvikande och utstickande. ”Amar pelos dois” är som hämtad från 40- eller 50-talet, och det kan man tolka negativt och se som ett kliv bakåt i tiden för ESC som väl ändå borde hänga med sin tid, men jag väljer att istället se positivt på det hela. Låten är inte daterad, den är tidlös, och Portugal och syskonen Sobral visade att det kan vara bra att komma med något annorlunda och inte följa strömmen.
Vinnaren kännetecknas också av att den (i likhet med Jamalas ”1944” i fjol) inte hörde till de många svenskskrivna bidragen – till skillnad från till exempel tvåan Bulgarien – och även på den punkten sitter jag och njuter. Jag brukar ofta här på bloggen återkomma till att jag är kritisk mot att så många länder tar hjälp från den svenska hitfabriken (även om låtarna i sig kan vara bra), och det är skönt att det bevisligen går att lyckas utan den. Salvador Sobral riktade i sitt tacktal efter vinsten vissa gliringar mot att ”världen är full av slit- och slängmusik” och menade att ”musik är inte bara fyrverkerier utan även känsla”, vilket ju låter som ett nedlåtande uttalande av någon 70-talsproggare, men som Eurovisionbloggaren Tobson påpekar i sin finalkommentar här, så var den piken inte främst riktad mot Eurovision i allmänhet utan framför allt mot de krafter som översållar tävlingen med mainstreampop. Här ska onekligen de svenska låtskrivarna med sin radiovänliga hitfabrik känna sig träffade, och det är inte utan att jag håller med Salvador i hans uttalande. Han har inte gjort någon hemlighet av att han har en viss kritisk inställning mot Eurovision, men just därför är det utmärkt för tävlingen att just han vinner och därmed kanske påverkar den i rätt riktning. Min förhoppning är att hans och Portugals vilja att gå sin egen väg, både språkligt och stilmässigt, kan smitta av sig på andra länder och att tendensen med ”svenskbidrag” och likriktande insatser från svenskt håll ska kunna avta på sikt. Detta är vad jag framför allt hoppas av Portugals vinst.
Eller som Tobson också skriver: ”There were too many songs written by international teams of songwriters, songs bought from publishers in order to do reasonably well in a contest. I personally think we would all enjoy the ESC more if it went back more to being a showcase for what actually goes on in the participating countries musically.”

Olika länders resultat
Om Portugal var gårdagskvällens stora stjärna som steg upp i skyn, så var Italien favoriten som föll, och det ganska rejält … det blev över huvud taget aldrig någon kamp mellan dem och Portugal som jag trodde. Även om en sjätteplats inte precis år dåligt så var det anmärkningsvärt att en så ordentligt favorittippad låt som Italiens kunde falla så pladask, och detta hos både tittare och jury dessutom. Jag kunde dock konstatera vid TV:n att Francesco Gabbani helt enkelt sjöng bort sig – han hade inte kvar karisman från Sanremo utan framstod snarare bara som divig och kaxig, och gorillagrejen gick inte genom rutan utan blev bara märklig. Så med facit i hand var nog Italiens debacle ingen överraskning. Men jag tror nog att italienarna befinner sig i chock över detta för närvarande. Frågan är om de kanske inte börjar tjura igen och avstå Eurovision på nytt, men vi får väl hoppas att de uppmuntras av att det var just deras sydvästeuropeiska kollegor i Portugal som vann, och ger ESC en chans till.
För Bulgarien och Moldavien var det förstås muntrare tongångar. Kristian Kostov kan ha en blomstrande karriär att vänta, och jag gläds verkligen åt att Moldavien kunde bli så bra som trea – det förtjänar de, det verkar finnas ett härligt lössläppt musikliv i det landet. Att Blanche i slutändan förmådde sjunga Belgien till en fjärdeplats, efter att ha räknats ut under repetitionerna, är lika trevligt det; ”City Lights” är rent låtmässigt bäst i år i mitt tycke. Sveriges femteplats får naturligtvis anses vara alldeles utmärkt, egentligen bättre än vi förtjänade, men man tackar ju och tar emot. (Jag tippade Robins placering rätt förresten.)
Ungern och Norge gjorde också bra ifrån sig och hamnade på topp 10, vilket även det var bra tyckte jag – romskt tema respektive EDM, vilket i båda fallen är rätt sällsynt i den här tävlingen. För värdlandet Ukraina blev det däremot platt fall, och jag blev något förvånad över att Armenien inte placerade sig bättre: kanske är det hemmablindhet eftersom jag själv är mycket förtjust i den låten och hade den näst högst.
Tyskland undvek med endast en futtig poängs marginal att komma sist tre år i rad. Något är verkligen fel när en näst sista plats känns som en framgång … Tyskland behöver, liksom jumbon Spanien, se över sin nationella uttagning ordentligt och över huvud taget fundera på vad de vill med tävlingen. Samma behov finns i ett antal andra länder, och inte minst bland de som missade finalen: mest Finland, San Marino, Litauen, Irland, Makedonien och en del andra.

Semifinalresultaten
När jag nu råkade nämna semifinalerna så får jag ju kommentera de fullständiga resultaten i dessa. För min del brukar jag vara väldigt nyfiken på skillnaderna mellan tittare och jury i semin, och hur det skulle gått om de båda grupperna fått bestämma själva. I år ligger det till så att om bara tittarna fått bestämma hade Finland gått till final istället för Australien från semi 1, och Estland och Schweiz istället för Österrike och Danmark från semi 2. Och om bara juryn fått bestämma hade Tjeckien och Georgien gått till final istället för Belgien och Polen från semi 1, och Serbien och Malta istället för Rumänien och Kroatien från semi 2.
Det är information som verkligen får mig att undra vad juryn håller på med, och önska (än en gång) att tittarna hade all makt själva som förr i världen. Jag har fortfarande svårt att smälta att Finlands vackra ”Blackbird” inte nådde final, och det känns fortsatt försmädligt när jag konstaterar att det var juryn som hindrade dem från det. (Jag har intrycket att jurygrupper verkligen har något emot Finland och alltid har haft det.) Att sedan juryn ville stoppa Belgien och Rumänien, och peta in länder som Tjeckien, Georgien och Serbien … vad sysslar de med? Och varför detta ständiga fjäsk från juryn gentemot Australien, när tittarna uppenbarligen har tröttnat på ”gästen” nu?
Jag återkommer till mitt missnöje med juryn i slutet av denna artikel.

Framtiden
Nästa år kommer alltså Eurovision Song Contest att gå av stapeln i Portugal – med största sannolikhet i Lissabon. För den geografiskt intresserade kan jag avslöja att det ser ut att bli västligt rekord för tävlingen, då Lissabon ligger en liten aning längre västerut än irländska Millstreet som än så länge är den västligaste punkt där ESC arrangerats.
Jag skulle tro att EBU nu är ganska lättade över arrangörslandet, för det lär ju bli betydligt mindre problem att ordna tävlingen i Portugal jämfört med Ukraina. Även om Portugals TV-bolag RTP inte har någon erfarenhet av att ordna ESC så ska det säkert gå finfint.
Innan förberedelserna för nästa års Eurovision kan ta sin början ska emellertid det trista bråket mellan Ryssland och Ukraina tidigare under våren få sitt efterspel, då EBU ska ta upp den saken i början av juni. Det har påståtts från vissa håll att Ukraina kan räkna med ett fett straff för att de inte släppte in ryska Julia Samojlova i landet – tre års avstängning har nämnts, men det tror jag knappast blir fallet. Det skulle vara otroligt dålig stil av EBU att tacka Ukraina för deras arrangemang nu i år med att stänga av dem efteråt. Över huvud taget kan det bli svårt att utdöma något straff, då varken Ukrainas eller Rysslands TV-bolag egentligen rent formellt bröt mot några regler i samband med det där bråket. Däremot kommer EBU säkerligen att göra upp någon sorts strategi och tydligare regler för att slippa situationer som dessa i framtiden. Något kommer att göras, var så säker.

Ett problem i framtiden – juryn!
En sak som jag definitivt tycker borde göras något åt är det här med juryn. Det blev som sagt alldeles uppenbart i år att Europas jurygrupper är fullkomligt ute och cyklar. Juryerna återinfördes för att motverka grannröstning och garantera att den musikaliska kvaliteten uppmärksammades, men det syntes ju lång väg i omröstningen igår att kompisröstandet alltjämt finns kvar på juryhåll (”12 points from Cyprus to Greece – 12 points from Greece to Cyprus”) och när det gäller den musikaliska kvaliteten så verkar juryerna inte alls kunna enas konsekvent om någon sådan, utan deras bedömning bygger uppenbarligen helt på oförutsägbart godtycke och i vissa fall misstänkt taktikröstning. Dessutom – och det här är nästan det allra viktigaste – så är den mycket tråkiga tendensen att juryerna inte släpper fram det som är mer djärvt och uppseendeväckande, det som dels livar upp och dels förnyar tävlingen, utan de premierar bara det som är försiktigt, konventionellt, likriktat och ”lagom”. Visst, de belönade Portugal, men i övrigt är situationen besynnerlig. Bara en sådan grej som att glädjepillret Rumänien inte hade släppts fram till final om juryn fått bestämma själv … det funkar verkligen inte.
Detta är något jag tycker man borde tänka på även här hemma i Sverige, i Melodifestivalen. De internationella jurygrupperna i MF har nu visat sig effektiva ännu en gång: de utsåg Robin Bengtsson åt oss, och Robin kom mycket riktigt femma i ESC-finalen och till och med trea i juryns del av omröstningen. Så visst är internationella MF-juryn bra på att pejla in vad som funkar i Europa. Problemet är bara att det blir ju så tråkigt. Just det där med försiktigt, konventionellt, likriktat och lagom. Bidrag som folket gillar, men som kanske samtidigt är mer av chansningar och risktagningar i Eurovision, släpps inte fram i Sverige längre och kommer inte att göra det så länge vi har internationell jury – vi kommer att fortsätta representeras av ”mellanmjölk” och aldrig våga släppa tyglarna som många andra länder gör. Så länge vi vill vara säkra på en plats i finalen varje år (och har inställningen att tjura ofantligt om vi missar) är kanske detta rimligt, men för min del tycker jag att det är viktigare att vi är modiga och skickar det vi faktiskt känner för, oavsett hur det går.
Därför anser jag att de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen borde fråntas en stor del av sin makt och ges en rådgivande roll, snarare än en medbestämmande. Hur detta ska ordnas i tävlingen får jag återkomma till en annan gång, men på något sätt måste systemet med jury i Sverige justeras.
Liksom alltså även i Eurovision. Juryn funkar inte där, den gör inte vad den ska utan framstår snarare som vimsig och korrupt. Det kan kanske bli svårt att ta bort den helt, nu när röstningsproceduren har ändrats till det där dramatiska upplägget som höjer spänningen enormt, men juryarbetet borde verkligen ändå ses över på något markant sätt. Om det medför att Ryssland vinner då och då tack vare allt kompisröstande på dem på telefon så må det väl vara hänt. Tittarna har ändå faktiskt ett visst mått av omdöme och är inte förutsägbara varje år, det syns i årets resultatlista.

Slutkläm
Den som fruktar att nästa års Eurovision-startfält kommer att fyllas av 50-talspastischer på grund av Portugals vinst behöver nog inte oroa sig. Det blev väl inte mängder av politiska statements nu i Kiev efter Jamala …? Däremot kan det ju mycket väl bli så att länderna fortsätter med det där med ”enkla uttryck” med en person ensam på scen i en ballad, då det var ett sådant bidrag som vann nu. Och det skulle kanske kännas småtråkigt eftersom det var så mycket av den varan i år. Men med lite tur så slipper vi det, då länderna kanske fattar att det inte var det stillsamma utan det ovanliga och originella som var poängen med årets vinnare.
Vi ses i Lissabon nästa år!
(”Det dom har, det har dom i Lissabon ...”)

P.S. Det var visst en del upprörda känslor över den där snubben som moonade under Jamalas framträdande igår, men med tanke på att det finns betydligt värre saker som skulle kunna drabba ESC så kan man nog ta det lugnt ändå. :)

Så här låter det i år – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat igenom alla 43 bidragen i årets Eurovision, minst en gång var (och i flera fall lite mer än en gång).
Det tog tid, på grund av den där inställningen jag har att jag inte vill vara för snabb, men också för att Eurovisionstämningen har varit lite underlig på sistone. Konflikten kring Rysslands artist Julia Samojlova pågår ju fortfarande och det är osäkert om Ryssland kommer att kunna dyka upp i Kiev, och när tävlingen är så tilltufsad och ifrågasatt har jag inte riktigt känt för att kasta mig in i förhandslyssnandet och analyserandet på allvar.
Men nu börjar det ändå faktiskt kännas som en nedräkning har börjat, för trots osäkerheten kring Ryssland verkar många i ESC-kretsar bete sig som att allt är i sin ordning – startordningen har blivit fastställd och enligt uppgift har ryska Julia fått filma sitt ”vykort”, tydligen med attityden att hon trots allt kommer att få åka till Kiev. Så nu den senaste veckan har jag kollat upp alla de bidrag jag hade kvar. Och följaktligen är det nu dags för en första liten summering av årets startfält. Djupare analyser och tips kommer senare, men här har vi nu mitt preliminära helhetsintryck.

Glädjande nog så har den bild jag fick när jag provlyssnade på de första fem länderna (se inlägg från mars), nämligen att det verkade kunna bli ett bra Eurovisionår, visat sig stämma. På många håll bland Eurovisionfansen är det sura miner över att 2017 inte alls är något bra år och att det är för mycket ”ballader”, men jag håller inte med om någotdera. Det är åtskilliga låtar jag tycker är alldeles utmärkta och ofta rentav riktigt bra, och ”balladerna” är i många fall inte det utan mer bara midtempo, så inte blir det tre aftnar fulla av sömnpiller.
Jag vet inte riktigt hur jag och de andra fansen kan tycka så olika om kvaliteten, men de kanske var inställda på att få lite mer schlagerpop eller radiovänligt sound, och jag har belåtet konstaterat att andelen sådant inte har varit så besvärande hög. Jag kan istället konstatera att det är flera länder som har bidrag med influenser av ”elektro”, ibland dessutom med en smått atmosfärisk och stämningsfull ljudbild, och sådant är ju jag svag för. Här finns också intressanta inslag som en italiensk apa och den moldaviske ”Epic Sax Guy” (dem har jag kommenterat förut), rumänsk joddling, vitrysk folkrock, armenisk modern etno, estnisk schlager, makedonsk 80-talspop och ett portugisiskt kliv långt tillbaka i tiden. Allt som allt en rätt härlig mix tycker jag.
De två saker som jag tycker är tråkigast med årets startfält är, i vanlig ordning, att det är på tok för många ”svenskbidrag” (om detta har jag snart ett långt separat debattinlägg på gång) samt att ytterst få av länderna sjunger på något annat språk än engelska. Jag hejar nästan automatiskt lite extra på de som är modiga nog att inte göra det.
Men nu ska jag kort räkna upp några av länderna som förtjänar att uppmärksammas lite extra i år.

Belgien har seglat upp som en av utmanarna till italienaren Francesco Gabbani och hans gorilla. Den unga sångerskan Blanche sjunger med något hes altröst ”City Lights”, en lågmäld men mycket vacker och effektfull elektronisk sak i samma stil som gruppen London Grammar. Om det fungerar lika bra på scen som i videon (det vet man ju förstås aldrig) så blir Belgien att räkna med.
Makedonien överraskar med att skicka en låt som låter mindre makedonsk än något av landets alla tidigare bidrag – men det är inget negativt med det, för ”Dance Alone” är ett härligt stycke elektropop med 80-talsinfluenser (men samtidigt nutida). Melodin i refrängen sätter sig förträffligt, och låter inte verserna rätt mycket som Nina Persson i Cardigans ...? Det lär nog bli finalplats utan vidare för ”formeryugoslavrepublicofmacedonia”.

Armenien var bra förra året i mitt tycke och är ännu bättre i år, och de kör alltjämt med inslag av hemlandets folkmusik. Låten ”Fly With Me” börjar mycket lugnt men bygger sedan upp sig undan för undan kring en läcker liten syntslinga och sångerskan Artsviks snygga ylande. Enda frågetecknet är väl att det lär bli väldigt svårt att återge detta live – hela paketet bygger liksom på mångskiktade stämmor och en massa dansare, och hur grejar man det med bara sex personer på scen? Ja ja, en ny låt på min spellista blev det så länge.
Vitryssland är också inne på folkton i år, och trots att själva soundet i mina öron låter ganska mycket som keltisk rock så framförs texten på vitryska. En eloge till landet för detta. Låten är över huvud taget rätt smittande, med sitt ”hej – hej – hajajajahåå” i omkvädet.
Rumänien är tillbaka efter att ha blivit utkastade förra året, och nu joddlar de i rena glädjen! Jag vet inte om låten direkt kan kallas bra – men ”Yodel It” är onekligen ett glädjepiller i startfältet, man blir verkligen road av det där sanslösa joddlandet i kombination med någon sorts rap.
Bulgarien börjar bli ganska favorittippat av många, men det är mest för att deras mycket unge sångare Kristian (som verkligen ser ut som en liten tolv-trettonårig gosse) råkar vara ”ryss-bulgar” och alltså skulle kunna få alla den ryska diasporans röster på sig om Ryssland skulle tvingas dra sig ur. Sedan har Kristian egentligen en rätt skaplig låt också, men hittills har jag inte riktigt tagit till mig den fullt ut.
Portugal … här har vi ett bidrag där det ska bli väldigt intressant att se hur det går. ESC:s ständiga sorgebarn Portugal stod över förra årets tävling för att se över sin uttagning och ge den en uppryckning så att landet skulle kunna få fram bättre låtar, och när man ser och hör vad resultatet blev av det nu i år, så är den första reaktionen att man suckar ”åh, du milde” och undrar hur portugiserna tänkte. För årets bidrag från Portugal är nämligen en lugn liten låt som är så gammaldags att lyssnaren transporteras raka vägen tillbaka till ESC:s späda år på 1950-talet, om inte rentav ända till 40-talet. Och sångaren Salvador Sobral som framför den är en egendomlig ung man som verkar ha något slags tics. Men: det som är riktigt märkligt är att det faktiskt tycks funka. Jag gillar Portugal mer och mer; Salvador har en mycket personlig utstrålning, och det är liksom en alldeles särskild stämning i låten, med en speciell mysfaktor, så att man bara vill kura ihop sig och blunda och vaggas med till en svunnen tid. Det är som om man har hamnat direkt i filmen ”Casablanca”, fast istället för pianisten Sam är det Salvador som sjunger en portugisisk ”As Time Goes By”. Ja, den sista jämförelsen är kanske lite väl entusiastisk … men jag lovar, det är alltså något väldigt udda med årets bidrag från Portugal. Många tror att den kan gå riktigt långt, andra tycker att den nog är lite för mycket av en vattendelare, men det ska hur som helst bli oerhört spännande att se hur Europa reagerar på denna utstickare.

Förutom dessa gillar jag i år även Estland (rätt mycket schlagerpop, men på ett positivt sätt, i låten ”Verona”), Frankrike (som har en bra låt typ vartannat år), Cypern (som åter igen har fått en låt av G:son, men han har gjort en bra insats den här gången) och Island (läcker syntproduktion där), för att nämna några. Samt Finland naturligtvis. Jag hyser fortfarande ett visst hopp om att ”Blackbird” ska klara sig till final, nu när de också fick ett hyfsat bra startnummer för att vara på den första halvan.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig för Robin Bengtsson just nu, men jag tar nästan för givet att han går till final. Så pass mycket slagkraft borde han och numret faktiskt ändå ha, särskilt när han får inleda hela årets Eurovision ute i kulisserna på ett sätt som folk nog inte glömmer.

Ja, så här tycker jag det ser ut så här långt. Naturligtvis kommer jag att ha mer på hjärtat längre fram. Här finns mycket att spekulera kring när det gäller de 43 länderna, och både flippar och floppar kan tippas flitigt.
För närvarande tycker jag i alla fall bäst om Italien, Finland, Belgien, Armenien och Makedonien. Om än kanske inte i just den ordningen.
På återseende!