För nu lyckades de ju, och det kunde de gott vara värda efter 48 misslyckade försök under de 53 år som gått sedan de gjorde debut år 1964. (Nu har titeln som ”det land som väntat längst på sin första vinst” istället övergått till Cypern eller Malta, beroende hur man ser det: Cypern har deltagit 34 gånger utan vinst sedan sin debut 1981, medan Malta bara försökt 30 gånger men debuterade i ESC redan 1971.)
Jag känner mig spontant nöjd med vinnaren. Även om jag personligen tyckte att Belgien, Armenien och Italien var bättre på det hela taget, så gav jag Portugal 7 poäng i min egen röstning igår kväll, och kan mycket väl uppskatta det ljuvligt vemodigt, gammaldags romantiska i ”Amor pelos dois”. Jag har redan konstaterat att låten passar alldeles förträffligt att spela en stilla kväll ute på altanen när man sitter i hammocken med ett glas rosévin (portugisiskt kanske?). Den har kvaliteter som en klassisk ”evergreen” och är en värdig vinnare.
Men jag ska strax titta lite närmare på de olika aspekterna av resultatet, inklusive vinnaren och följderna av Portugals seger.
Lite allmänt
Man kan konstatera att detta var första gången på sex år som ESC vanns av ett land som inte vunnit tidigare, och det är förstås väldigt roligt. Faktum är att hela topp 3 i finalen utgjordes av länder som inte tidigare nått så högt: Portugal, Bulgarien och Moldavien. Om det var någon som tyckte att resultatet i Eurovision är förutsägbart och ser liknande ut från år till år – GLÖM det!
Som jag var inne på i mitt förhandstips igår så innebar Portugals vinst också en framgång för sydvästra Europa. Det är ett hörn av kontinenten som inte lyckats bra i Eurovision på sistone, men nu är även denna vita fläck på kartan fylld och vi kan se att mer eller mindre samtliga regioner i Europa har förmågan att vinna det moderna Eurovision. (Ja, det skulle kanske vara brittiska öarna som fattas då.)
Även om det som vanligt var mycket som juryn och tittarna inte var överens om, så hade de i alla fall samma etta det här året – båda hade Portugal i topp, så den portugisiska segern känns odiskutabel. Portugal hittade det där magiska receptet som funkade på alla håll.
Om vinnaren och vad Portugals vinst innebär
Rent allmänt sett så var detta en vinst av en manlig soloartist, Salvador Sobral, men bakom låten stod en kvinnlig kompositör (för andra året i rad), Salvadors syster Luisa, och det är ju jämställt och bra!
Det var också för andra året i rad en lugn låt som vann, och ett enkelt uttryck istället för stora fläskiga shower och effekter. Portugal var nog till och med bland de minst avancerade av alla bidrag i år rent scenmässigt, utan annan dekor än en skog på LCD-skärmarna i bakgrunden. Man koncentrerade sig på själva musiken och framförandet, och det gick hem.
För första gången sedan Serbiens ”Molitva” 2007 fick vi nu en ESC-vinnare som framfördes helt och hållet på ett annat språk än engelska. Det tycker jag är mycket positivt för mångfalden (även om jag naturligtvis inte önskar att alla går tillbaka till sina egna språk för gott). Över huvud taget blev det i år framgångar för de få bidrag som innehöll andra språk än engelska.
Vinnaren kännetecknas också av att den (i likhet med Jamalas ”1944” i fjol) inte hörde till de många svenskskrivna bidragen – till skillnad från till exempel tvåan Bulgarien – och även på den punkten sitter jag och njuter. Jag brukar ofta här på bloggen återkomma till att jag är kritisk mot att så många länder tar hjälp från den svenska hitfabriken (även om låtarna i sig kan vara bra), och det är skönt att det bevisligen går att lyckas utan den. Salvador Sobral riktade i sitt tacktal efter vinsten vissa gliringar mot att ”världen är full av slit- och slängmusik” och menade att ”musik är inte bara fyrverkerier utan även känsla”, vilket ju låter som ett nedlåtande uttalande av någon 70-talsproggare, men som Eurovisionbloggaren Tobson påpekar i sin finalkommentar här, så var den piken inte främst riktad mot Eurovision i allmänhet utan framför allt mot de krafter som översållar tävlingen med mainstreampop. Här ska onekligen de svenska låtskrivarna med sin radiovänliga hitfabrik känna sig träffade, och det är inte utan att jag håller med Salvador i hans uttalande. Han har inte gjort någon hemlighet av att han har en viss kritisk inställning mot Eurovision, men just därför är det utmärkt för tävlingen att just han vinner och därmed kanske påverkar den i rätt riktning. Min förhoppning är att hans och Portugals vilja att gå sin egen väg, både språkligt och stilmässigt, kan smitta av sig på andra länder och att tendensen med ”svenskbidrag” och likriktande insatser från svenskt håll ska kunna avta på sikt. Detta är vad jag framför allt hoppas av Portugals vinst.
Eller som Tobson också skriver: ”There were too many songs written by international teams of songwriters, songs bought from publishers in order to do reasonably well in a contest. I personally think we would all enjoy the ESC more if it went back more to being a showcase for what actually goes on in the participating countries musically.”
Olika länders resultat
Om Portugal var gårdagskvällens stora stjärna som steg upp i skyn, så var Italien favoriten som föll, och det ganska rejält … det blev över huvud taget aldrig någon kamp mellan dem och Portugal som jag trodde. Även om en sjätteplats inte precis år dåligt så var det anmärkningsvärt att en så ordentligt favorittippad låt som Italiens kunde falla så pladask, och detta hos både tittare och jury dessutom. Jag kunde dock konstatera vid TV:n att Francesco Gabbani helt enkelt sjöng bort sig – han hade inte kvar karisman från Sanremo utan framstod snarare bara som divig och kaxig, och gorillagrejen gick inte genom rutan utan blev bara märklig. Så med facit i hand var nog Italiens debacle ingen överraskning. Men jag tror nog att italienarna befinner sig i chock över detta för närvarande. Frågan är om de kanske inte börjar tjura igen och avstå Eurovision på nytt, men vi får väl hoppas att de uppmuntras av att det var just deras sydvästeuropeiska kollegor i Portugal som vann, och ger ESC en chans till.
För Bulgarien och Moldavien var det förstås muntrare tongångar. Kristian Kostov kan ha en blomstrande karriär att vänta, och jag gläds verkligen åt att Moldavien kunde bli så bra som trea – det förtjänar de, det verkar finnas ett härligt lössläppt musikliv i det landet. Att Blanche i slutändan förmådde sjunga Belgien till en fjärdeplats, efter att ha räknats ut under repetitionerna, är lika trevligt det; ”City Lights” är rent låtmässigt bäst i år i mitt tycke. Sveriges femteplats får naturligtvis anses vara alldeles utmärkt, egentligen bättre än vi förtjänade, men man tackar ju och tar emot. (Jag tippade Robins placering rätt förresten.)
Ungern och Norge gjorde också bra ifrån sig och hamnade på topp 10, vilket även det var bra tyckte jag – romskt tema respektive EDM, vilket i båda fallen är rätt sällsynt i den här tävlingen. För värdlandet Ukraina blev det däremot platt fall, och jag blev något förvånad över att Armenien inte placerade sig bättre: kanske är det hemmablindhet eftersom jag själv är mycket förtjust i den låten och hade den näst högst.
Tyskland undvek med endast en futtig poängs marginal att komma sist tre år i rad. Något är verkligen fel när en näst sista plats känns som en framgång … Tyskland behöver, liksom jumbon Spanien, se över sin nationella uttagning ordentligt och över huvud taget fundera på vad de vill med tävlingen. Samma behov finns i ett antal andra länder, och inte minst bland de som missade finalen: mest Finland, San Marino, Litauen, Irland, Makedonien och en del andra.
Semifinalresultaten
När jag nu råkade nämna semifinalerna så får jag ju kommentera de fullständiga resultaten i dessa. För min del brukar jag vara väldigt nyfiken på skillnaderna mellan tittare och jury i semin, och hur det skulle gått om de båda grupperna fått bestämma själva. I år ligger det till så att om bara tittarna fått bestämma hade Finland gått till final istället för Australien från semi 1, och Estland och Schweiz istället för Österrike och Danmark från semi 2. Och om bara juryn fått bestämma hade Tjeckien och Georgien gått till final istället för Belgien och Polen från semi 1, och Serbien och Malta istället för Rumänien och Kroatien från semi 2.
Det är information som verkligen får mig att undra vad juryn håller på med, och önska (än en gång) att tittarna hade all makt själva som förr i världen. Jag har fortfarande svårt att smälta att Finlands vackra ”Blackbird” inte nådde final, och det känns fortsatt försmädligt när jag konstaterar att det var juryn som hindrade dem från det. (Jag har intrycket att jurygrupper verkligen har något emot Finland och alltid har haft det.) Att sedan juryn ville stoppa Belgien och Rumänien, och peta in länder som Tjeckien, Georgien och Serbien … vad sysslar de med? Och varför detta ständiga fjäsk från juryn gentemot Australien, när tittarna uppenbarligen har tröttnat på ”gästen” nu?
Jag återkommer till mitt missnöje med juryn i slutet av denna artikel.
Framtiden
Nästa år kommer alltså Eurovision Song Contest att gå av stapeln i Portugal – med största sannolikhet i Lissabon. För den geografiskt intresserade kan jag avslöja att det ser ut att bli västligt rekord för tävlingen, då Lissabon ligger en liten aning längre västerut än irländska Millstreet som än så länge är den västligaste punkt där ESC arrangerats.
Jag skulle tro att EBU nu är ganska lättade över arrangörslandet, för det lär ju bli betydligt mindre problem att ordna tävlingen i Portugal jämfört med Ukraina. Även om Portugals TV-bolag RTP inte har någon erfarenhet av att ordna ESC så ska det säkert gå finfint.
Innan förberedelserna för nästa års Eurovision kan ta sin början ska emellertid det trista bråket mellan Ryssland och Ukraina tidigare under våren få sitt efterspel, då EBU ska ta upp den saken i början av juni. Det har påståtts från vissa håll att Ukraina kan räkna med ett fett straff för att de inte släppte in ryska Julia Samojlova i landet – tre års avstängning har nämnts, men det tror jag knappast blir fallet. Det skulle vara otroligt dålig stil av EBU att tacka Ukraina för deras arrangemang nu i år med att stänga av dem efteråt. Över huvud taget kan det bli svårt att utdöma något straff, då varken Ukrainas eller Rysslands TV-bolag egentligen rent formellt bröt mot några regler i samband med det där bråket. Däremot kommer EBU säkerligen att göra upp någon sorts strategi och tydligare regler för att slippa situationer som dessa i framtiden. Något kommer att göras, var så säker.
Ett problem i framtiden – juryn!
En sak som jag definitivt tycker borde göras något åt är det här med juryn. Det blev som sagt alldeles uppenbart i år att Europas jurygrupper är fullkomligt ute och cyklar. Juryerna återinfördes för att motverka grannröstning och garantera att den musikaliska kvaliteten uppmärksammades, men det syntes ju lång väg i omröstningen igår att kompisröstandet alltjämt finns kvar på juryhåll (”12 points from Cyprus to Greece – 12 points from Greece to Cyprus”) och när det gäller den musikaliska kvaliteten så verkar juryerna inte alls kunna enas konsekvent om någon sådan, utan deras bedömning bygger uppenbarligen helt på oförutsägbart godtycke och i vissa fall misstänkt taktikröstning. Dessutom – och det här är nästan det allra viktigaste – så är den mycket tråkiga tendensen att juryerna inte släpper fram det som är mer djärvt och uppseendeväckande, det som dels livar upp och dels förnyar tävlingen, utan de premierar bara det som är försiktigt, konventionellt, likriktat och ”lagom”. Visst, de belönade Portugal, men i övrigt är situationen besynnerlig. Bara en sådan grej som att glädjepillret Rumänien inte hade släppts fram till final om juryn fått bestämma själv … det funkar verkligen inte.
Detta är något jag tycker man borde tänka på även här hemma i Sverige, i Melodifestivalen. De internationella jurygrupperna i MF har nu visat sig effektiva ännu en gång: de utsåg Robin Bengtsson åt oss, och Robin kom mycket riktigt femma i ESC-finalen och till och med trea i juryns del av omröstningen. Så visst är internationella MF-juryn bra på att pejla in vad som funkar i Europa. Problemet är bara att det blir ju så tråkigt. Just det där med försiktigt, konventionellt, likriktat och lagom. Bidrag som folket gillar, men som kanske samtidigt är mer av chansningar och risktagningar i Eurovision, släpps inte fram i Sverige längre och kommer inte att göra det så länge vi har internationell jury – vi kommer att fortsätta representeras av ”mellanmjölk” och aldrig våga släppa tyglarna som många andra länder gör. Så länge vi vill vara säkra på en plats i finalen varje år (och har inställningen att tjura ofantligt om vi missar) är kanske detta rimligt, men för min del tycker jag att det är viktigare att vi är modiga och skickar det vi faktiskt känner för, oavsett hur det går.
Därför anser jag att de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen borde fråntas en stor del av sin makt och ges en rådgivande roll, snarare än en medbestämmande. Hur detta ska ordnas i tävlingen får jag återkomma till en annan gång, men på något sätt måste systemet med jury i Sverige justeras.
Liksom alltså även i Eurovision. Juryn funkar inte där, den gör inte vad den ska utan framstår snarare som vimsig och korrupt. Det kan kanske bli svårt att ta bort den helt, nu när röstningsproceduren har ändrats till det där dramatiska upplägget som höjer spänningen enormt, men juryarbetet borde verkligen ändå ses över på något markant sätt. Om det medför att Ryssland vinner då och då tack vare allt kompisröstande på dem på telefon så må det väl vara hänt. Tittarna har ändå faktiskt ett visst mått av omdöme och är inte förutsägbara varje år, det syns i årets resultatlista.
Slutkläm
Den som fruktar att nästa års Eurovision-startfält kommer att fyllas av 50-talspastischer på grund av Portugals vinst behöver nog inte oroa sig. Det blev väl inte mängder av politiska statements nu i Kiev efter Jamala …? Däremot kan det ju mycket väl bli så att länderna fortsätter med det där med ”enkla uttryck” med en person ensam på scen i en ballad, då det var ett sådant bidrag som vann nu. Och det skulle kanske kännas småtråkigt eftersom det var så mycket av den varan i år. Men med lite tur så slipper vi det, då länderna kanske fattar att det inte var det stillsamma utan det ovanliga och originella som var poängen med årets vinnare.
Vi ses i Lissabon nästa år!
(”Det dom har, det har dom i Lissabon ...”)
P.S. Det var visst en del upprörda känslor över den där snubben som moonade under Jamalas framträdande igår, men med tanke på att det finns betydligt värre saker som skulle kunna drabba ESC så kan man nog ta det lugnt ändå. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar