Egentligen har jag i nuläget inte mycket ork eller lust att börja kommentera Eurovision, för inte nog med att Melodifestivalen började hopplöst dåligt nu igen i lördags – läget i omvärlden är ju dessutom så dystert att man mest bara blir matt, och den där affären med Israels vara eller inte vara i årets Eurovision är synnerligen beklämmande och lägger sordin på hela stämningen nu under ”försäsongen”. Hur jag ser på den frågan (både om själva Mellanösternkonflikten och om Israels ESC-medverkan) ska jag lämna därhän, men oavsett åsikt så känns det nästan som det förnuftigaste vore att lägga hela Eurovision Song Contest på is i några år tills Europa har lugnat ner sig och man kan njuta ordentligt igen, utan besvär och komplikationer.
Nåväl, men ja, när det nu faktiskt blir en tävling så ska jag ändå göra ett försök att sätta igång säsongen här på bloggen och hoppas att kunna jobba fram den rätta känslan. Och då börjar jag som vanligt med att ta en liten titt på vad som händer i Finland just nu. För där vankas det i helgen UMK-final och jag har som vanligt lyssnat/tittat på de sju bidragen.
Hur det gick för Finland i Eurovision förra året vet vi ju alla. De kom tvåa med Käärijä och den fantastiska ”Cha Cha Cha”, de hade till och med vunnit om tittarna fått bestämma själva, och borde i mitt tycke ha vunnit också (det anser jag med bestämdhet, så svensk jag är).
Med tanke på att Finland var ”så nära men ändå så långt borta”, har de då lyckats bita ihop och gå vidare och ladda för revansch med ett vasst nytt försök i år? Eller har luften istället gått ur dem?
Ja, när jag går igenom årets UMK-bidrag så är det inte utan att det lutar åt det senare. Det är inte så att Finland och Yle inte försöker, det gör de visst, men det vill sig inte riktigt. Snarare är det så att de försöker alldeles för mycket – med att upprepa det som nästan funkade förra året, i tron att det ska gå vägen nu istället. Det gör det inte.
En stor del av 2024 års startfält i UMK utgörs helt enkelt av nummer som känns inspirerade av ”Cha Cha Cha” och präglas av en viss galenskap, men som saknar det som gjorde Käärijäs låt speciell. Den var sprallig och tokig på rätt sätt, de nya låtarna nu är tokiga på fel sätt. Det är inte lätt med en sådan balansgång – och med tanke på att det dessutom växlar från år till år vad ESC-publiken vill ha (de kommer säkert inte att vara inne på crazy-spåret i år), så hade det nog varit klokare av Yle att utforska helt andra idéer istället.
Som det nu är så är det ganska få av kandidaterna som går andra vägar, och inte heller de som gör det når sådana höjder att Finland skulle kunna vinna ESC med dem. Tyvärr, men det är vad jag spontant tycker.
Men jag ska väl ta och rada upp de sju deltagarna så får vi se. (Klicka på bidragets namn så kommer videon upp.)
Cyan Kicks – ”Dancing With Demons”. Den minnesgode kommer kanske ihåg att den här gruppen var med i UMK även för två år sedan. Då var de bland de bästa i startfältet enligt mig, och det är de egentligen nu också (allt beror ju på vad man jämför med) med sin stil som känns som en kombo av Linkin Park, Saara Aalto och Nightwish … men det hindrar inte att låten är ganska ”meh”. Elektroinfluerad rock med en nu ännu mer lättklädd sångerska, och ett mörkt, svart och flimrigt bildspråk som bara känns som ren påklistrad image och inget annat. Inspirationslöst.
Sexmane – ”Mania”. Kille i dreadlocks som sjunger rätt så ordinär pop, i en låt dominerad av ordet ”hullu” (galen), och en video som går i kraftigt orange, inspelad i en källarlokal full med tvättmaskiner (eller vad det är). Att låten är på finska är en fördel, men när det finns betydligt mer att säga om videon än om låten så bådar det inte riktigt gott.
Sini Sabotage – ”Kuori mua”. Om det var orange i föregående låt så blir det istället illblått här, vilket också artistens namn antyder (”sininen/sini” betyder ju blå). Framför allt är det en låt och ett nummer som, efter att först ha lurats med ett klassiskt piano i introt, radar upp en massa sexanspelningar både i text och mimik. ”Kuori mua” betyder ”skala mig” (jag uppfattar att hon sjunger om både en banan och en lök 😊) och eventuellt är det inte så ytligt som det verkar, men jag uppfattar mest bara den sensuella betydelsen och det hela hinner bli ganska tröttande innan de tre minuterna har gått. Synd på Sini Sabotage som annars verkar vara en rätt kompetent modern hiphoptjej med rap på finska.
”Glow” – Jesse Markin. Här känns själva låten mer seriös än flera av de andra, och är på det hela taget mer angenäm – det är hiphop/RNB-aktigt och när Jesse väl har rabblat sig fram till refrängen visar den sig vara ganska catchig. Inte dåligt, men de entoniga partierna tar tyvärr ändå för stor plats och jag blir inte såld på låten som helhet.
”Vox Populi” – Mikael Gabriel & Nublu. Ganska mycket samma stil som föregående låt, mycket snabbt och dansvänligt, fast nu har det blivit rymdtema istället. (Varje låt och video i årets UMK har verkligen ett Mycket Tydligt Visuellt Tema!) Språket är dessutom finska i det här fallet, och även estniska tydligen fast det urskiljer inte jag. Vad sedan den latinska titeln har med det hela att göra framgår inte riktigt … jag blev lurad först och trodde att det skulle vara någon läcker new age-munksång à la Enigma eller så. Istället är det alltså ytterligare ett stycke skämtdisco.
”Paskana” – Sara Siipola. Jag sparar det bästa till sist! För jämfört med mycket av det andra tramset är detta riktigt njutbart – äntligen kommer det in lite smak. Och detta trots att titeln egentligen är ett rätt saftigt kraftuttryck (”mä oon paskana” betyder så vitt jag förstår ungefär ”jag mår skit”). En duktig sångerska som sjunger en vacker och känslosam syntspäckad midtempoballad, fullständigt modern och samtidigt på finska – det är den kombination som ofta har lyfts fram i UMK på senare år men som detta år bara förekommer i det här bidraget. Jag gillar refrängmelodin och det vemodiga, desperata uttrycket i Saras röst och stil, och som sagt, finskan gör låten mer speciell (hade den hamnat i Melodifestivalen så hade den sjungits mycket mer opersonligt på engelska av Hanna Ferm eller någon dylik). Sedan är det ju naturligtvis fullt möjligt att jag uppfattar detta som bättre än det är, bara för att det höjer sig så mycket över resten, men ändå. Det här är det bästa UMK kan erbjuda i år.
Det var alla bidragen, och då kan man för det första fråga sig om Finland har någon chans att vinna hela Eurovision med något av dem och få den seger man borde fått i fjol?
Nej, det tror jag inte – sorry Finland, samtliga sju bidrag är något för bleka för att göra det riktigt stora avtrycket. Faktum är att de flesta av dem skulle få en osäker tillvaro redan i semifinalen; de kan nog alla klara av den, men de kan alla misslyckas också. Förutom Sara Siipola och ”Paskana”. Hon skulle nog kunna känna sig rätt säker på en finalbiljett tror jag.
Nu medger jag ju att Sara är min egen överlägsna favorit av dem som finns att tillgå, och då borde jag kanske försöka tänka mer objektivt istället, men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte tycka annat än att hon borde vinna och att det är henne som Finland har den bästa chansen med. Jag är för den delen inte ensam om den uppfattningen; att döma av de kommentarer jag sett så verkar det vara många ute i Europa som är på samma linje och håller henne högt.
När det väl är dags för Finlands TV-tittare och UMK:s internationella jury att säga sitt så tror jag också att det slutar med seger för Sara Siipola. Det har mycket med startfältet som helhet att göra – hon sticker ut så pass mycket ur det (och de andra bidragen tar ut varandra i så pass stor omfattning) att hon verkligen gör intryck och får såväl tittare som jury att rösta på henne.
Väl på plats i Malmö tror jag alltså inte att hon vinner, men en topp 10-placering kan det kanske bli som bäst. Och då har Finland åtminstone fortsatt den positiva trend man haft i Eurovision de senaste åren, och kan behålla motivationen och komma igen 2025 med något ännu mer klockrent.
Bara man nu ser till att rensa bort alla dessa skämtpopförsök som är ämnade att gå i Käärijäs fotspår men som mest bara framstår som pinsamma.
