Efter finalen 2019: Gospel som verkar lovande

Den svenska festen är över. Det blev en minst sagt hejdundrande seger för John Lundvik. Men trots det har jag fortfarande inte fattat vad som är så märkvärdigt med det vinnande bidraget.
Nu missunnar jag inte John segern. Han gör verkligen inget dåligt framförande alls och låten är inte dålig heller. Jag tycker rentav att det här bidraget från Sverige är betydligt trevligare och intressantare och har mer personlighet och särart än de låtar vi skickat de två senaste åren, ”Dance You Off” och ”I Can’t Go On”. Gospelpop är avgjort bättre än fantasilöst dunkadunk, och Sverige rycker upp sig i år tack vare det.
Men jag kan ändå inte riktigt förstå hypen. Jag är medveten om att många älskar det här – jag tippade ju rätt vinnare också tack vare att jag insåg det – men anledningen begriper jag fortfarande inte. Eller den totala överlägsenheten, som är minst sagt märklig. Att samtliga jurygrupper ger John Lundvik maxpoäng? Och att TV-tittarna inte verkar ha legat långt efter? Varför? Visst att det är bra, men är det verkligen så bra alltihop?
Själv tycker jag, som jag redan sagt en gång, att det svänger härligt i refrängen i ”Too Late For Love” under de få sekunder då gospelkören kommer igång, men att det nästan känns snopet när de sedan kommer av sig igen. Det är för tvära kast mellan snabbt och lugnt hela låten igenom och därför känns den för mig ofärdig, ofokuserad. Jag har lyssnat ett antal gånger på den nu men den lyfter aldrig på allvar.
Å andra sidan kan det också bero på att just gospel är en genre som jag uppskattar mer live på plats (helst i en kyrka) än i en TV-ruta eller genom ett par hörlurar.

Gospel är annars något som internationella jurygrupper verkar vara helt sålda på just nu. I förra årets Eurovision hade ju juryn Cesár Sampsons gospelaktiga bidrag från Österrike som sin favorit. Och om jurygrupperna hade fått bestämma själva igår skulle inte bara John Lundvik ha kommit etta med maxpoäng, utan dessutom hade Nano blivit tvåa, även han med gospelinfluenser i sin låt. (Faktum är att jag personligen rycks med lite mer av Nanos gospel än av Johns, men det är ju jag det.)
Detta tyder på att gospel är något som går hem bland jurymedlemmar, och följaktligen finns det anledning att tro att det kan gå bra för Sverige i Israel i maj. Vissa anser till och med redan att saken är klar, att det inte är något snack om saken längre, att John Lundvik lär sopa hem så många jurypoäng i Tel Aviv att det inte spelar någon roll vad TV-tittarna sedan gör.
Så långtgående slutsatser vill jag inte dra ännu, för det finns många invändningar att framföra. Till exempel att internationella juryn i Melodifestivalen igår egentligen inte var så representativ, eftersom inga öststater var med – länder som Ryssland och Azerbajdzjan kanske hade tyckt annorlunda? Och att Mellojuryn slöt sig samman kring John Lundvik säger kanske dessutom mer om konkurrensen i MF och profilen på startfältet än om vinnarbidragets kvalitet. Talar man om konkurrens kommer den dessutom att bli av ett helt annat slag i Tel Aviv … har låten då verkligen det lilla extra som sticker ut och berör hela Europa? Plus att jag insisterar på att om Europas TV-tittare inte är på humör för svensk gospel, så är det inte säkert det hjälper att juryn lyfter upp den. Ja, det är mycket man inte får glömma bort.

Men visst har Sverige ett bra utgångsläge nu, det kan man ju inte säga annat. Att vi klarar semifinalen ser jag till att börja med som ganska givet, och topplaceringar i finalen ligger säkert också inom räckhåll. Sedan är det en annan sak att jag numera skruvar olustigt på mig vid varje tanke på en ny svensk vinst; jag tycker åtminstone inte att vi ska få någon mer just nu om vi inte verkligen är värda den, och det är jag inte säker på att vi är i tillräckligt hög grad som det är nu.
Vissa saker finns ju dock att uppskatta. Förutom att det svenska bidraget som redan nämnts är mer genuint i år och mindre plastigt, så är det positivt (ur mångfaldsperspektiv och så) att Sverige för första gången på ett tag representeras av en färgad artist, och att musikstilen han sysslar med är en som inte precis är svensk men ändå bevisligen populär att sjunga och ta del av i Sverige, med körsångsrörelsen och så – det är den sortens kulturella aspekter som gärna får komma fram i ESC. För nationell kultur och nationellt musikliv behöver inte bara handla om inhemsk folkdans och traditionell sång utan även om vad som är populärt i det egna landet. På så sätt är årets bidrag egentligen lika representativt för Sverige som min favorit Jon Henrik Fjällgren hade varit om vi skickat honom (vilket vi ju inte gör, men jag var fullt beredd på detta och tröstar mig med att vi får jojk från Norge i Tel Aviv istället).
Åter igen, utan att begripa varför ”Too Late For Love” uppenbarligen är så hisnande bra, försöker jag se det positiva med Sveriges bidrag 2019.

Förutom att en artist med ”icke-traditionellt-svenskt-utseende-och-ursprung” blev vinnare igår, så gällde samma sak för tvåan, nämligen Bishara. Man kan därför inte precis klaga på att svenska folket röstar stereotypt eller fördomsfullt. På så vis gör det inte heller något att Sverige nu för femte året i rad representeras av en manlig soloartist och att tjejerna åter igen hamnade vid sidan av. Jag vill ändå inte påstå att det råder några osunda röstningsmönster, det är bara slumpen som har gett de senaste årens ”ojämställda” resultat. Förr eller senare vinner både en och två och flera tjejer igen, det garanterar jag.
Tittarnas röstning kan jag annars inte uttala mig så mycket om just nu, eftersom SVT ännu inte har släppt de exakta siffrorna (varför tjuvhåller de på dem så länge?). Men en sak man redan nu kan märka är att om bidragen hade rangordnats efter totalt antal röster istället för åldersgruppindelade poäng, så skulle resultatlistan nog ha sett annorlunda ut (även om jag tar för givet att vinnaren var samma).
Det kan vi se på de placeringar som delades igår: på flera ställen var det två eller tre bidrag som hamnade på samma poäng, och tiebreak-regeln är då att det är det bidrag som fått flest antal tittarröster som kommer först. Wiktoria och Arvingarna hamnade båda på 64 poäng sammanlagt, och Arvingarna fick mer av tittarna uttryckt i poäng (37 poäng mot Wiktorias 28), men ändå står Wiktoria nu på sjätte plats i listan och Arvingarna på sjunde – det måste betyda att Wiktoria fick fler röster av tittarna, även om Arvingarna ändå tog hem fler av tittarnas poäng genom åldersfördelningen. Det ska bli mycket intressant att studera och analysera det där i detalj (eventuellt återkommer jag till det).

I övrigt i gårdagens sändning kunde jag konstatera att det inte blev någon comeback på scen av ABBA, och så här i backspegeln så inser jag ju hur orimligt det faktiskt hade varit. Även om de nu har spelat in ny musik ihop, så är det en helt annan sak att gå upp på scenen med den, och särskilt i Melodifestivalen. Jag tror inte att ABBA föraktar tävlingen men det hade ändå känts som helt fel forum för dem i sammanhanget.
Istället fick vi nu en småtråkig mellanakt med Charlotte Perrelli och Dana International, och mer underhållande scener med ”Lynda Woodruff”, som jag för min del av någon anledning aldrig tröttnar på. Även om vissa kanske tyckte det var såväl hädiskt som oanständigt med hennes anspelningar på Jesus-Conchita och annat (men själv är jag mottaglig för vanvördig humor).
Det mest negativa ögonblicket under programmet var annars när Eric Saade anropade Finlands jurymedlem Krista Siegfrids, med repliken ”men du kan ju svenska”. Där skar jag tänder ordentligt och ville utbrista: ”Ja, Eric, det är väl klart att Krista kan svenska, för hon är finlandssvensk för sjutton gubbar! Hon inte bara kan svenska, det är hennes modersmål, fatta det!!!!!”
Det är fullt möjligt att Eric också kände till detta och bara råkade uttrycka sig fel, men det lät faktiskt inget vidare i TV. Det finns redan tillräckligt många korkade svenskar som inte känner till vad det innebär att vara finlandssvensk, utan att svenska programledare ska råka leda dem vidare in i sin villfarelse.

Nåja, detta var en lingvistisk synpunkt snarare än en musikalisk.
Nu säger jag avslutningsvis grattis till John Lundvik och gläder mig åt att det roliga har börjat (nej, inte slutat!). Från och med i morgon ska jag lyssna på de andra ländernas bidrag, ett om dagen under en dryg månad, tills jag gått igenom alla. Jag har redan tjuvlyssnat på Norge, Island, Italien och Frankrike (förutom Sverige och Finland förstås) men det finns ändå 35 stycken länder kvar att gotta sig i. Nederländerna ska tydligen vara bra i år har jag sett, jag kanske börjar med dem.
Fler inlägg om lite av varje i Eurovisionvärlden kommer också här då och då. På återseende!

Efter deltävling 1: Åter till det normala – men samtidigt inte

Till att börja med – nej, i år tänker jag inte göra som tidigare år och skynda mig till datorn och skriva hastiga reflektioner i punktform så fort en deltävling har avslutats. Det känns inte som det blir riktigt genomtänkt på det sättet. Istället håller jag mig till att kommentera Melodifestivalen vid de tillfällen jag känner för det under turnéns gång, och det kan bli lite när som helst. Bara så besökaren vet.
Men nu kör jag i alla fall en ”dagen-efter”-krönika, för igår kväll var det premiär och det känns som det är på sin plats att skriva något nu när det är igång.

Det intryck jag fick av gårdagskvällen från Göteborg var att Melodifestivalen på något sätt nu vill återgå till det normala, det som den är tänkt att vara. Efter de senaste årens kritik (som var särskilt stark i fjol) försöker SVT se till att tävlingen blir det där innerliga, varma och oförargliga som alla engagerar sig i – det märks i luften på något sätt. Inte så att det egentligen var så där väldigt stor skillnad mot förra året just sett till programledarnas snack och de olika inslagen och så, men något är det som gör att det känns mer ”hemvävt” igen nu. Kanske att artistvykorten känns mer eftertänksamma? Eller att programledarna inte tramsar till det så mycket (ingen Fab Freddie)? Eller att låtarna faktiskt kändes ett snäpp intressantare nu än förra året? Det återkommer jag till.

SVT går i alla fall riktigt ordentligt in för att hela Sverige ska delta, inte minst genom det jobb de gjort med Melodifestival-appen och alla dess funktioner. Vem kan ifrågasätta att Mellon är något för hela svenska folket, när appen och dess möjligheter att göra en personlig profil och bjuda in vänner på ett annat sätt än tidigare, verkligen inbjuder till salig gemenskap för hela familjen i TV-soffan? (Det blev det alldeles definitivt i min egen familjs TV-soffa igår.)
Det är nästan så man glömmer vad tävlingen egentligen går ut på: att få fram ett bidrag som Sverige ska tävla i Eurovision med, och att det är riktiga artister som tävlar. Över huvud taget blir artisterna mer som objekt än riktiga artister när SVT med appen och upplägget gör det hela så mycket till underhållning för alla åldrar. Jag är inte säker på att det är något enbart positivt. Men det funkar för hur stämningen blir i TV-rutan – det går liksom inte att avfärda som bara trams längre, för tramsfaktorn har fått ge vika för mysfaktorn. Det sista är kanske en bra sammanfattning: istället för trams är det mys.

Som jag skrev nyss så känns såväl programledare som låtar ett litet snäpp bättre i år än förra året. Visst är det något förvirrande med fyra stycken programledare, det är svårt att bilda sig en bestämd uppfattning då, men nog gjorde de alla fyra en okej insats. Och deras manus är det inget fel på … jag tyckte det var rätt kul med den där piken om ”den mest splittrade kvartetten sedan alliansen”. :)
Låtarna nu i den första tävlingen var alltså också bättre jämfört med i fjol, även om skillnaden inte var stor: det var mer personliga och särpräglade inslag på något sätt, så att man åtminstone inte glömde bort dem på en gång. Jag brukar vara snål med hjärtan, men igår fick de flesta bidragen åtminstone ett hjärta av mig. Emellertid var det för mig något förargligt att ett av de bidrag som inte fick det blev en av finalisterna, nämligen Mohombi. Jag trodde att han skulle gå så långt – hans låt är radiovänlig midtempo-pop som är tillräckligt lagom för att gå hem hos de flesta, och så hade han ju en tecknad figur à la ”Heroes” med sig i showen också – men jag gillade inte att han gjorde det.
Samtidigt var det tvärtom med Arja Saijonmaa: jag måste tillstå att jag faktiskt gillar henne en del (den som vill kan lyssna på hennes strålande inspelning av ”Prospettiva Nevski” från 1987, en svensk översättning av en italiensk låt om en gata i Ryssland) och jag tyckte att hon fortfarande sjöng så där mäktigt som hon ofta har gjort. Bouzouki är dessutom ett härligt instrument och det var ett viktigt budskap i Arjas text. Tyvärr blev det ändå som jag misstänkte, att hon inte gick vidare, och på ett sätt var det underligt med tanke på att hon uppenbarligen hade sina anhängare i Scandinavium och det även fanns många tecken på kärlek till Arja i mitt eget sociala medieflöde och bland vännerna i min app. Hur kom det sig att hon trots detta kom sist?

Detta för oss in på det där med röstandet och hur det egentligen kommer att bli nu med de nya ändringarna. Blir det någon skillnad med åldersgruppfördelningen i appen? Skvallrade färgerna på hjärtat någonting om det?
Nej, när det gäller hjärtats beteende i rutan under framträdandena så kunde man genast konstatera att de färgerna verkligen inte säger en någonting alls, så det är lika bra att sluta titta på det med en gång. Och skillnad lutar jag redan nu åt att det inte blir. Det är möjligt att de olika åldrarnas sympatier inte skiljer sig åt så markant som en del tror, eller också är det faktiskt så att vissa användare med flit har registrerat sig i andra åldersgrupper än dem som de egentligen tillhör (framför allt i de äldres grupper) för att de tror att deras röster ska påverka mer där – men i vilket fall så ser det ut som slutresultatet blir detsamma. Mohombis finalplats visar det ganska tydligt. Det är precis den sortens låtar som har gått till final de senaste åren, och den nya röstningen ändrar inte på det. Den andra finalisten Wiktoria pekar på sätt och vis åt samma håll: där har vi inte någon midtempolåt utan en s.k. ballad, men hon är ändå en populär artist i Mellokretsarna och har en snygg show med det där regnet, och då faller vi in i samma mönster igen och Wiktoria plockar åt sig en finalplats. (Jag tyckte att hennes låt mest bara var en massa entonig högljudd sång i valstakt, och trodde personligen att Nano skulle komma före henne, men han föll kanske på ett tidigt startnummer och en något darrig sånginsats i början.)
Vad gäller Arja Saijonmaa så kan vi inte längre skylla på att ”det är bara barnen som röstar”: det blev ingen skillnad, Arja följde också det vanligaste mönstret, nämligen att gamla rutinerade rävar inte går vidare, även om det finns undantag som Owe Thörnqvist.
På så sätt kan man säga att trots att SVT har kämpat för att Melodifestivalen ska bli ”back to basics” och ”något för alla” igen, så fortsätter ändå själva resultatet att bli detsamma – det är den moderna radiopopen som går hem. Om det var det SVT i viss mån ville arbeta bort genom sina ändringar, att få till en större mångfald av stilar bland finalisterna, så ser det just nu ut som det kommer att misslyckas. En återgång till det traditionella och normala, men ändå inte.
Fast det har ju bara börjat än så länge … vi får se hur det blir under de kommande veckorna.

En sista sak jag vill säga är att det där att SVT med sådan värme går in för att alla i hela Sverige ska använda appen och inneslutas av Mello-gemenskapen, det innefattar inte bara Sverige utan utländska tittare också. Det var nämligen en sak jag märkte i mitt Twitter-flöde igår – att Melodifestivalens officiella Twitter-konto agerade tolk under hela kvällen och förklarade på engelska vad det var som hände i programmet och vad det var programledarna skämtade om och sådana saker. Alldeles uppenbart för att ta hand om de mer eller mindre hysteriska Eurovision-fans som tittar på Melodifestivalen utan att kunna svenska.
Jag har en känsla av att jag kommer att störa mig ganska mycket på dessa tweets i längden, även om det naturligtvis är omtänksamt av SVT att ha denna service. För ärligt talat, är det inte nästan lite osunt att Sverige är så fruktansvärt omhuldat i ESC-fankulturen? De där fansen engagerar sig i Melodifestivalen på ett sådant sätt att man kan tro att de tycker Sverige och MF är heliga och ska följas och vördas i andakt (och det tycker de säkert också). Borde man verkligen uppmuntra det? Det blir inte bra när Sverige sätts på piedestal och Melodifestivalen på något sätt får bilda standard och de andra länderna och deras uttagningsprocesser nästan glöms bort. Särskilt när det nu faktiskt är så att Melodifestivalen inte behöver vara något underverk av bra musik (och det är den inte heller). Ett enstaka land kan inte få ges inflytande på det sättet, det blir orättvist och skadligt för hela Eurovision Song Contest tror jag.
Men visst, en vacker gest är det ju och lite kul att se när SVT:s twittrare förklarar för utlänningarna vad skämten om Alliansen och Wiktorias hemort handlar om.

P.S. Förresten, var håller den statliga svenska televisionens påstådda hat mot Israel hus någonstans ...? Med det pausinslaget? Jag bara undrar. :)

Säsongen har börjat!

Det har varit väldigt tyst från mig på den här bloggen ett bra tag nu, men det är inte så konstigt, för det har ju varit lågsäsong i Eurovisionvärlden och då håller även jag låg profil. Möjligen hade jag kunnat ge ett livstecken ifrån mig i slutet av november när bidragen till Melodifestivalen 2019 presenterades, men eftersom jag har en tendens att bemöta detta med en uttråkad fnysning åt fantasilöst artistuppbåd och förnedrande presentationsspektakel, så blev det inget skrivet.
Nu däremot … nu känns det faktiskt som säsongen har börjat. Igår var det till exempel dags för ”The Insignia Ceremony and Allocation Draw”, vilket är ett säkert tecken på att det vankas MF- och ESC-tider på allvar. Ja, om någon inte vet så är det alltså den tillställningen då förra årets värdstad officiellt lämnar över ESC-värdskapet till det nya årets värdstad (i detta fall Lissabon till Tel Aviv) och det i samband med detta lottas vilka länder som ska tävla i vilken semifinal och på vilken halva. Det gjordes igår.
Och på lördag börjar Melodifestivalen, och trots att jag alltjämt tycker som jag just nämnde att det kunde ha varit betydligt mer spännande och originella artister där, så håller jag ändå nu på att få in en viss förväntan och tycker att det ska bli rätt trevligt i alla fall. Inte minst med de nya förändringarna i röstningen.
Kontentan är att från och med nu kommer jag att vara igång igen med mina kommentarer och analyser här på bloggen, om både det ena och det andra.
Men vad kan jag säga hittills så här ”inför”, innan det hela drar igång? Jo, några saker är jag sugen på att yttra mig om redan nu.

Röstandet i Melodifestivalen. Det ska onekligen bli intressant att se hur det blir nu när TV-tittarna som röstar i appen blir uppdelade i åldersgrupper och varje sådan grupp har samma antal poäng att fördela (det är alltså hjärtrösterna i appen som omvandlas till poäng). Plus en särskild grupp för telefonröster. Blir det någon stor skillnad? Kommer de som förut klagat högljutt på att ”det är bara barnen som röstar i den där appen” att få anledning att ändra åsikt och tycka att det fungerar bättre nu? Jag har faktiskt inte den blekaste aning, och det är just därför det blir kul att se hur idén fungerar i praktiken.
Att det ”bultande hjärtat” nere till vänster i TV-rutan kommer att vara mindre avslöjande nu, och inte visa hur intensivt det röstas utan istället vilka åldersgrupper som för närvarande röstar mest aktivt, är också en ändring i min smak.
Sedan har jag inte riktigt klart för mig hur det kommer att funka i Mello-finalen – de internationella jurygrupperna är med där och får sina poäng upplästa ett land i taget, men kommer även de svenska åldersgrupperna att bli upplästa på samma sätt en och en, eller presenteras samtliga tittares röster i klump på samma sätt som tidigare? Jag hoppas verkligen att SVT har tänkt sig det förstnämnda, och att vi alltså kommer att få höra fraser som ”och tolv poäng från 3-9-åringarna går till melodi nummer 5!” Om SVT inte har tänkt sig det så får de allt tänka om i all hast. För en röstningsprocess där man verkligen ser åldersgruppernas röster och skillnaderna mellan dem mer detaljerat, det kan bli riktigt skoj.

Eurovision-lottningen. Egentligen är det inte jättemycket att säga om den, det blir intressantare när länderna fyller på med bidrag och när de riktiga startnumren sätts, men man kan i alla fall konstatera att Sverige har hamnat i semifinal 2, vilket vi oftast gör – denna gång i den första halvan. Precis som förra året har vi sällskap av Danmark och Norge i vår semi, medan de övriga tre kompisarna Finland, Island och Estland har hamnat i semi 1 istället. Och där har Finland ännu en gång kommit på den tidiga halvan, också detta ett mönster som går igen nästan varje år. Är verkligen inte lottningen riggad på något sätt …? (Faktum är att en av de israeliska programledarna vid ett tillfälle råkade dra en lapp ur fel semifinal-urna och blev tvungen att lägga tillbaks den igen upprullad, vilket gjorde att han vid nästa tillfälle visste vilken lapp han skulle ta om han med flit ville placera ett land i en viss halva … men det tjänar väl inget till att börja med konspirationsteorier.)
Semifinalerna känns annars ganska jämnt fördelade, det är liksom inte så att en av dem domineras av en hel massa länder som har för vana att gå till final, utan teoretiskt har alla med nuvarande läge chans att klara sig respektive åka ut. Men vi får väl se hur mönstret blir när bidragen börjar droppa in i snabbare takt.

Goda nyheter från Finland. Än så länge är det bara några stycken länder som är helt klara med både artist och låt, och jag har hittills lyckats avhålla mig från att lyssna, så jag kan inte uttala mig om detta. Men en rolig nyhet nu idag var att Finland avslöjade att de lyckats engagera DJ-artisten Darude att åka till Tel Aviv! (Vilken låt han får med sig avgörs senare i Finlands lilla UMK-melodifestival där han får tävla mot sig själv med tre låtar.)

Detta tycker jag spontant är väldigt kul, inte minst för att jag är väldigt förtjust i Darudes gamla hit ”Sandstorm” (jag har den på min ”stora spellista”). Även om det förvisso har gått ett antal år sedan han var i ropet med den, så är han ändå onekligen ett känt namn: ett av de förnämsta som Finland kunde vaska fram. Frågan är bara hur de nya låtarna kommer att stå sig. Blir det en favoritflopp à la schweiziske DJ Bobo – en annan före detta känd DJ vars gamla meriter inte hjälpte ett dugg 2007 – eller kommer Darude tvärtom att uppnå samma effekt som Epic Sax Guy och få framgång tack vare att ”Sandstorm” är en kultklassiker och ett meme?
Om detta veta vi intet än så länge, men jag gillar verkligen att Finland försöker på det här sättet. Det borde Sverige ta efter, och lägga in en extra växel för att få med de riktigt stora, istället för att pressa fram en samling artister som för varje år känns mer och mer som att de helt saknar en karriär utanför Mello-bubblan (det borde över huvud taget inte finnas någon sådan!).

Nåväl, nu tycker jag som sagt att det ska bli kul med Melodifestivalen ändå trots att startfältet inte imponerar på mig.
Jag återkommer med stor sannolikhet om några dagar och kommenterar järnet. På återseende!