Men nu kör jag i alla fall en ”dagen-efter”-krönika, för igår kväll var det premiär och det känns som det är på sin plats att skriva något nu när det är igång.
SVT går i alla fall riktigt ordentligt in för att hela Sverige ska delta, inte minst genom det jobb de gjort med Melodifestival-appen och alla dess funktioner. Vem kan ifrågasätta att Mellon är något för hela svenska folket, när appen och dess möjligheter att göra en personlig profil och bjuda in vänner på ett annat sätt än tidigare, verkligen inbjuder till salig gemenskap för hela familjen i TV-soffan? (Det blev det alldeles definitivt i min egen familjs TV-soffa igår.)
Det är nästan så man glömmer vad tävlingen egentligen går ut på: att få fram ett bidrag som Sverige ska tävla i Eurovision med, och att det är riktiga artister som tävlar. Över huvud taget blir artisterna mer som objekt än riktiga artister när SVT med appen och upplägget gör det hela så mycket till underhållning för alla åldrar. Jag är inte säker på att det är något enbart positivt. Men det funkar för hur stämningen blir i TV-rutan – det går liksom inte att avfärda som bara trams längre, för tramsfaktorn har fått ge vika för mysfaktorn. Det sista är kanske en bra sammanfattning: istället för trams är det mys.
Som jag skrev nyss så känns såväl programledare som låtar ett litet snäpp bättre i år än förra året. Visst är det något förvirrande med fyra stycken programledare, det är svårt att bilda sig en bestämd uppfattning då, men nog gjorde de alla fyra en okej insats. Och deras manus är det inget fel på … jag tyckte det var rätt kul med den där piken om ”den mest splittrade kvartetten sedan alliansen”. :)
Låtarna nu i den första tävlingen var alltså också bättre jämfört med i fjol, även om skillnaden inte var stor: det var mer personliga och särpräglade inslag på något sätt, så att man åtminstone inte glömde bort dem på en gång. Jag brukar vara snål med hjärtan, men igår fick de flesta bidragen åtminstone ett hjärta av mig. Emellertid var det för mig något förargligt att ett av de bidrag som inte fick det blev en av finalisterna, nämligen Mohombi. Jag trodde att han skulle gå så långt – hans låt är radiovänlig midtempo-pop som är tillräckligt lagom för att gå hem hos de flesta, och så hade han ju en tecknad figur à la ”Heroes” med sig i showen också – men jag gillade inte att han gjorde det.
Samtidigt var det tvärtom med Arja Saijonmaa: jag måste tillstå att jag faktiskt gillar henne en del (den som vill kan lyssna på hennes strålande inspelning av ”Prospettiva Nevski” från 1987, en svensk översättning av en italiensk låt om en gata i Ryssland) och jag tyckte att hon fortfarande sjöng så där mäktigt som hon ofta har gjort. Bouzouki är dessutom ett härligt instrument och det var ett viktigt budskap i Arjas text. Tyvärr blev det ändå som jag misstänkte, att hon inte gick vidare, och på ett sätt var det underligt med tanke på att hon uppenbarligen hade sina anhängare i Scandinavium och det även fanns många tecken på kärlek till Arja i mitt eget sociala medieflöde och bland vännerna i min app. Hur kom det sig att hon trots detta kom sist?
Detta för oss in på det där med röstandet och hur det egentligen kommer att bli nu med de nya ändringarna. Blir det någon skillnad med åldersgruppfördelningen i appen? Skvallrade färgerna på hjärtat någonting om det?
Nej, när det gäller hjärtats beteende i rutan under framträdandena så kunde man genast konstatera att de färgerna verkligen inte säger en någonting alls, så det är lika bra att sluta titta på det med en gång. Och skillnad lutar jag redan nu åt att det inte blir. Det är möjligt att de olika åldrarnas sympatier inte skiljer sig åt så markant som en del tror, eller också är det faktiskt så att vissa användare med flit har registrerat sig i andra åldersgrupper än dem som de egentligen tillhör (framför allt i de äldres grupper) för att de tror att deras röster ska påverka mer där – men i vilket fall så ser det ut som slutresultatet blir detsamma. Mohombis finalplats visar det ganska tydligt. Det är precis den sortens låtar som har gått till final de senaste åren, och den nya röstningen ändrar inte på det. Den andra finalisten Wiktoria pekar på sätt och vis åt samma håll: där har vi inte någon midtempolåt utan en s.k. ballad, men hon är ändå en populär artist i Mellokretsarna och har en snygg show med det där regnet, och då faller vi in i samma mönster igen och Wiktoria plockar åt sig en finalplats. (Jag tyckte att hennes låt mest bara var en massa entonig högljudd sång i valstakt, och trodde personligen att Nano skulle komma före henne, men han föll kanske på ett tidigt startnummer och en något darrig sånginsats i början.)
Vad gäller Arja Saijonmaa så kan vi inte längre skylla på att ”det är bara barnen som röstar”: det blev ingen skillnad, Arja följde också det vanligaste mönstret, nämligen att gamla rutinerade rävar inte går vidare, även om det finns undantag som Owe Thörnqvist.
På så sätt kan man säga att trots att SVT har kämpat för att Melodifestivalen ska bli ”back to basics” och ”något för alla” igen, så fortsätter ändå själva resultatet att bli detsamma – det är den moderna radiopopen som går hem. Om det var det SVT i viss mån ville arbeta bort genom sina ändringar, att få till en större mångfald av stilar bland finalisterna, så ser det just nu ut som det kommer att misslyckas. En återgång till det traditionella och normala, men ändå inte.
Fast det har ju bara börjat än så länge … vi får se hur det blir under de kommande veckorna.
En sista sak jag vill säga är att det där att SVT med sådan värme går in för att alla i hela Sverige ska använda appen och inneslutas av Mello-gemenskapen, det innefattar inte bara Sverige utan utländska tittare också. Det var nämligen en sak jag märkte i mitt Twitter-flöde igår – att Melodifestivalens officiella Twitter-konto agerade tolk under hela kvällen och förklarade på engelska vad det var som hände i programmet och vad det var programledarna skämtade om och sådana saker. Alldeles uppenbart för att ta hand om de mer eller mindre hysteriska Eurovision-fans som tittar på Melodifestivalen utan att kunna svenska.
Jag har en känsla av att jag kommer att störa mig ganska mycket på dessa tweets i längden, även om det naturligtvis är omtänksamt av SVT att ha denna service. För ärligt talat, är det inte nästan lite osunt att Sverige är så fruktansvärt omhuldat i ESC-fankulturen? De där fansen engagerar sig i Melodifestivalen på ett sådant sätt att man kan tro att de tycker Sverige och MF är heliga och ska följas och vördas i andakt (och det tycker de säkert också). Borde man verkligen uppmuntra det? Det blir inte bra när Sverige sätts på piedestal och Melodifestivalen på något sätt får bilda standard och de andra länderna och deras uttagningsprocesser nästan glöms bort. Särskilt när det nu faktiskt är så att Melodifestivalen inte behöver vara något underverk av bra musik (och det är den inte heller). Ett enstaka land kan inte få ges inflytande på det sättet, det blir orättvist och skadligt för hela Eurovision Song Contest tror jag.
Men visst, en vacker gest är det ju och lite kul att se när SVT:s twittrare förklarar för utlänningarna vad skämten om Alliansen och Wiktorias hemort handlar om.
P.S. Förresten, var håller den statliga svenska televisionens påstådda hat mot Israel hus någonstans ...? Med det pausinslaget? Jag bara undrar. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar