Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

En knasig filmsaga – kanske lite för knasig ...

En spelfilm om Eurovision Song Contest? Jomen det låter väl kul. Gick det att göra en film som ”Livet är en schlager” om Melodifestivalen så borde det väl gå att göra en film om Eurovision också. Och om det blir på Netflix så att filmen når ut till en massa folk och kan bidra till att höja det allmänna intresset för Eurovision, då är ju det bara bra.
Ungefär så tänkte jag när jag först fick höra talas om att det skulle komma en Eurovision-film. Nu är den här, den bär det långa och otympliga namnet ”Eurovision Song Contest – The Story of Fire Saga”, och häromdagen såg jag den.
Min känsla efter att ha sett den är … ja … minst sagt kluven.
Visst har filmen många galet roliga inslag, det kan man inte säga annat. Igenkänningskomik och dråpligt makaber humor. Man får sig ett gott skratt. Det är också alltjämt angenämt att Eurovision hedras med en film på Netflix. Och det går inte an att inte se den, för nog kommer den att bli en del av ESC-arvet och ESC-kulturen. Plus att man förstås måste ha lite självironi och inte kan sitta som en torrboll och bli förnärmad när det skämtas om sådant man gillar. Jag uppskattar därför ”Fire Saga” på flera sätt.
Men samtidigt är det en av de mest vrickade och knasiga filmer jag sett över huvud taget, och det är inte enbart i positiv bemärkelse. Man kan säga som så, att den där stämpeln som Eurovision har på sig att vara en smaklös tävling för lallande fånar, den tvättar filmen knappast bort utan präntar snarare in med tatueringsmaskin.

Egentligen borde man också ha anat i förväg att det var så det skulle gå. Filmen är regisserad av amerikanen Will Ferrell, som också spelar huvudrollen, och han har upprepade gånger berättat om hur förtjust han är i Eurovision och att det är hans svenska fru som har gjort honom intresserad av fenomenet. Det är ju trevligt, och Ferrell behöver förstås inte vara automatiskt olämplig att göra film om en europeisk sångtävling bara för att han är amerikan, men hans sätt att prata om det hela har gett vissa varningssignaler; han har uppenbarligen en naiv utomståendes fascinerade syn på tävlingen som ett märkligt exotiskt spektakel. Det har också färgat av sig på hans film.

”Fire Saga” (jag förkortar namnet till det) handlar om två tämligen amatörmässiga och vimsiga wannabe-artister från Island, som kallar sig Fire Saga och som av en ren slump – en brutal svarthumoristisk slump, för att vara exakt – får åka och representera sitt land i Eurovision, där de är totalt bortkomna och ingen tror att de har en chans. Det är egentligen det hela. Hur det slutar ska jag inte säga, men jag kan meddela att slutet inte är riktigt så förutsägbart som man kan vänta sig, även om klyschorna haglar längs vägen.
Valet av Island som bakgrundskuliss har säkert gjorts med omsorg, då ju Island på riktigt är ett av de länder som längtar mest efter att få vinna Eurovision, vilket också betonas noga i filmen. Hur islänningarna uppfattar den här filmskildringen av sig själva är jag dock ganska nyfiken på … det är en otroligt stereotyp bild av landet som målas upp i bästa inkorrekta ”Vikings”-anda, med invånare som talar demonstrativt bruten engelska (utom i den allra första scenen, då de faktiskt pratar isländska, men sedan blir det språkbyte förvirrande nog), och traditionella plagg och fiskare och handarbetande gummor och inte minst oknytt i form av alver som islänningarna gärna offrar till för att få framgång: en ganska rolig detalj. Mitt i detta framträder alltså Will Ferrells rollfigur ”Lars Erickssong” och hans kvinnliga partner ”Sigrit”, spelad av Rachel McAdams – den senare låter med sina extremt tillgjorda och glättiga repliker ungefär som en typisk Eurovision-röstavlämnare som fått fnatt. Detta är alltså bara början av filmen, och man sitter där och ömsom gapskrattar, ömsom bara gapar, och undrar om det där manuset verkligen är på riktigt.
När handlingen väl har förflyttats till Edinburgh (som i filmen alltså är Eurovision-värdstad, lustigt nog, trots att det nämns att Storbritannien aldrig lyckas i tävlingen) blir det något mindre skämskudde, men galet fortsätter det att vara. Det övergår då också delvis i en kavalkad av diverse kända Eurovision-ansikten som dyker upp, inte minst i partyscenen där Alexander Rybak och flera andra gamla deltagare framför ett nummer som lika gärna skulle kunna ha varit pausinslag i det riktiga Eurovision.
Ja, egentligen känns hela filmen ”Fire Saga” som ett slags humoristisk Eurovision-mellanakt, där den sanslösa komiken flödar och ingenting är på något som helst allvar. Det är ungefär samma sak som om man gjort en hel långfilm med Sarah Dawn Finers karaktär Lynda Woodruff.

Hur ska man då som seriöst Eurovision-fan se på den här totalt urballade uppvisningen? Ska man bli förolämpad?
Nej, det tycker jag inte att man behöver bli, inte mer än man blir av nämnda pausinslag. ”Fire Saga” är ändå gjord i ett gott hyllningssyfte, man får komma ihåg att den är en skruvad komedi och ingenting annat, och det är klart att jag uppskattar alla roliga blinkningar till verklighetens ESC och hur det går till där – låt vara att det också vimlar av fakta- och logikfel, fler än vad som går att räkna, men det går väl att ha överseende med för att handlingen ska funka. Filmen innehåller också flera stycken högst underhållande låtar, inte minst ”Lion of Love”, som är den tvålfagre ryske artistens bidrag och som får sägas vara ganska oförglömlig.
Jag uppskattar tillika när regissör Ferrell unnar sig att dela ut inte helt subtila kängor mot just Ryssland och dess HBTQ-politik – det kan de gärna ha. Eller andra små gliringar, t.ex. mot det grannröstande Sverige och mot det faktum att tävlingen är en dyr apparat för det stackars landet som vinner.
Andra positiva sidor är att se Pierce Brosnan medverka som Lars Erickssongs buttre fader, som kraftigt ogillar Eurovision, eller (något oväntat) Mikael Persbrandt som isländsk Eurovision-ansvarig med en dold agenda.

Men problemet med ”Fire Saga”, som jag ser det, är att även om man kan känna igen sig och skratta gott och ha självironi, så har Will Ferrell som sagt gjort sin film med grundinställningen att Eurovision Song Contest är ett festligt spektakel utan allvar. Det är den attityd han verkar ha fått som aningslös amerikan. Samma attityd som många andra också har, inklusive många ESC-fans, men som jag själv stör mig på. Att Eurovision är något som ska vara smaklöst med flit. Att kitschigheten är poängen. Att det skrattretande är ett självsyfte. Att ESC självklart är en bubbla av en helt egen sorts urballad musik som aldrig skulle funka någon annanstans, och att bara sämre artister medverkar. Något som för övrigt markeras i filmens slutscen, då Lars och Sigrit har återgått till att sjunga på puben hemma på Island, underförstått därför att medverkan i Eurovision inte kan leda till någon internationell karriär.
Den uppfattningen är det som Ferrell cementerar i ”Fire Saga”, och när mitt skratt lagt sig och jag tittar upp ur skämskudden så är det den aspekten jag har invändningar mot.
Visst är Eurovision på sätt och vis en värld för sig: självfallet finns det musik och framträdanden där av ett slag som är svårt att hitta någon annanstans, och visst finns det gott om smaklöshet i Eurovision – men om man tror att det bara handlar om det, då har man missuppfattat något. Den som verkligen känner sitt Eurovision vet att det är en smältdegel av allt möjligt, där de allvarligare menade bidragen brukar samsas med de tramsiga, det pretentiösa med det skruvade. För mig är det just den kombinationen som gör Eurovision, och det är något som inte kommer fram alls i ”Fire Saga” – ja, faktum är att de politiska spänningar som finns i tävlingen i verkligheten inte uppmärksammas alls i filmen, och för den delen inte heller tävlingens grundidé att det är en nationsöverskridande gemenskap av mångfald i Europa.
Man kan jämföra ”Fire Saga” med den film jag nämnde i början, nämligen ”Livet är en schlager”, som ju ligger nära till hands att ha som parallell (och som Will Ferrell nog kan ha tittat på också). ”Livet är en schlager” känns förvisso ganska daterad idag, men jämför man de båda filmerna tycker jag ändå att den är mer genomarbetad och har en bättre balansgång mellan tokighet och djupsinnighet, precis så som Melodifestivalen och Eurovision är på riktigt. Jonas Gardells manus till den filmen är präglat av hans kärlek till Melodifestivalvärlden, men han låter inte komedin balla ur utan bli tänkvärd också. I den skildringen av tävlingen finns så att säga både kritik, respekt, humor, allvar och problematik, och den mångsidigheten är något som Will Ferrell inte klarar att få med alls. Hos honom blir det bara lättsinnigt.

Detta är min stora invändning mot en annars onekligen härligt knasig film. Och det blir då också aningen beklagligt, om nu Ferrells avsikt är att fler ska få upp ögonen för Eurovision Song Contest och dess storhet. Han kommer inte att lyckas få fram mycket nytt sådant intresse, utan han befäster mest bara de fördomar som redan finns.
Men som sagt, för oss som redan älskar Eurovision så är ”Fire Saga” ett roligt tillskott till vår fankultur. Plus att även de som inte är så trakterade av Eurovision har tillfälle att få hånskratta gott åt filmen. Det kan man gott bjuda på.
Att jag har mina reservationer kan väl sedan medföra att jag själv drar på mig kritik för att jag är humorbefriad och saknar självironi och inte tål att någon driver med mina intressen … men jag kan försäkra att i så fall hade jag desperat stängt av redan under filmens första pinsamma scener!

Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.

Så här låter det i år – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat igenom alla 43 bidragen i årets Eurovision, minst en gång var (och i flera fall lite mer än en gång).
Det tog tid, på grund av den där inställningen jag har att jag inte vill vara för snabb, men också för att Eurovisionstämningen har varit lite underlig på sistone. Konflikten kring Rysslands artist Julia Samojlova pågår ju fortfarande och det är osäkert om Ryssland kommer att kunna dyka upp i Kiev, och när tävlingen är så tilltufsad och ifrågasatt har jag inte riktigt känt för att kasta mig in i förhandslyssnandet och analyserandet på allvar.
Men nu börjar det ändå faktiskt kännas som en nedräkning har börjat, för trots osäkerheten kring Ryssland verkar många i ESC-kretsar bete sig som att allt är i sin ordning – startordningen har blivit fastställd och enligt uppgift har ryska Julia fått filma sitt ”vykort”, tydligen med attityden att hon trots allt kommer att få åka till Kiev. Så nu den senaste veckan har jag kollat upp alla de bidrag jag hade kvar. Och följaktligen är det nu dags för en första liten summering av årets startfält. Djupare analyser och tips kommer senare, men här har vi nu mitt preliminära helhetsintryck.

Glädjande nog så har den bild jag fick när jag provlyssnade på de första fem länderna (se inlägg från mars), nämligen att det verkade kunna bli ett bra Eurovisionår, visat sig stämma. På många håll bland Eurovisionfansen är det sura miner över att 2017 inte alls är något bra år och att det är för mycket ”ballader”, men jag håller inte med om någotdera. Det är åtskilliga låtar jag tycker är alldeles utmärkta och ofta rentav riktigt bra, och ”balladerna” är i många fall inte det utan mer bara midtempo, så inte blir det tre aftnar fulla av sömnpiller.
Jag vet inte riktigt hur jag och de andra fansen kan tycka så olika om kvaliteten, men de kanske var inställda på att få lite mer schlagerpop eller radiovänligt sound, och jag har belåtet konstaterat att andelen sådant inte har varit så besvärande hög. Jag kan istället konstatera att det är flera länder som har bidrag med influenser av ”elektro”, ibland dessutom med en smått atmosfärisk och stämningsfull ljudbild, och sådant är ju jag svag för. Här finns också intressanta inslag som en italiensk apa och den moldaviske ”Epic Sax Guy” (dem har jag kommenterat förut), rumänsk joddling, vitrysk folkrock, armenisk modern etno, estnisk schlager, makedonsk 80-talspop och ett portugisiskt kliv långt tillbaka i tiden. Allt som allt en rätt härlig mix tycker jag.
De två saker som jag tycker är tråkigast med årets startfält är, i vanlig ordning, att det är på tok för många ”svenskbidrag” (om detta har jag snart ett långt separat debattinlägg på gång) samt att ytterst få av länderna sjunger på något annat språk än engelska. Jag hejar nästan automatiskt lite extra på de som är modiga nog att inte göra det.
Men nu ska jag kort räkna upp några av länderna som förtjänar att uppmärksammas lite extra i år.

Belgien har seglat upp som en av utmanarna till italienaren Francesco Gabbani och hans gorilla. Den unga sångerskan Blanche sjunger med något hes altröst ”City Lights”, en lågmäld men mycket vacker och effektfull elektronisk sak i samma stil som gruppen London Grammar. Om det fungerar lika bra på scen som i videon (det vet man ju förstås aldrig) så blir Belgien att räkna med.
Makedonien överraskar med att skicka en låt som låter mindre makedonsk än något av landets alla tidigare bidrag – men det är inget negativt med det, för ”Dance Alone” är ett härligt stycke elektropop med 80-talsinfluenser (men samtidigt nutida). Melodin i refrängen sätter sig förträffligt, och låter inte verserna rätt mycket som Nina Persson i Cardigans ...? Det lär nog bli finalplats utan vidare för ”formeryugoslavrepublicofmacedonia”.

Armenien var bra förra året i mitt tycke och är ännu bättre i år, och de kör alltjämt med inslag av hemlandets folkmusik. Låten ”Fly With Me” börjar mycket lugnt men bygger sedan upp sig undan för undan kring en läcker liten syntslinga och sångerskan Artsviks snygga ylande. Enda frågetecknet är väl att det lär bli väldigt svårt att återge detta live – hela paketet bygger liksom på mångskiktade stämmor och en massa dansare, och hur grejar man det med bara sex personer på scen? Ja ja, en ny låt på min spellista blev det så länge.
Vitryssland är också inne på folkton i år, och trots att själva soundet i mina öron låter ganska mycket som keltisk rock så framförs texten på vitryska. En eloge till landet för detta. Låten är över huvud taget rätt smittande, med sitt ”hej – hej – hajajajahåå” i omkvädet.
Rumänien är tillbaka efter att ha blivit utkastade förra året, och nu joddlar de i rena glädjen! Jag vet inte om låten direkt kan kallas bra – men ”Yodel It” är onekligen ett glädjepiller i startfältet, man blir verkligen road av det där sanslösa joddlandet i kombination med någon sorts rap.
Bulgarien börjar bli ganska favorittippat av många, men det är mest för att deras mycket unge sångare Kristian (som verkligen ser ut som en liten tolv-trettonårig gosse) råkar vara ”ryss-bulgar” och alltså skulle kunna få alla den ryska diasporans röster på sig om Ryssland skulle tvingas dra sig ur. Sedan har Kristian egentligen en rätt skaplig låt också, men hittills har jag inte riktigt tagit till mig den fullt ut.
Portugal … här har vi ett bidrag där det ska bli väldigt intressant att se hur det går. ESC:s ständiga sorgebarn Portugal stod över förra årets tävling för att se över sin uttagning och ge den en uppryckning så att landet skulle kunna få fram bättre låtar, och när man ser och hör vad resultatet blev av det nu i år, så är den första reaktionen att man suckar ”åh, du milde” och undrar hur portugiserna tänkte. För årets bidrag från Portugal är nämligen en lugn liten låt som är så gammaldags att lyssnaren transporteras raka vägen tillbaka till ESC:s späda år på 1950-talet, om inte rentav ända till 40-talet. Och sångaren Salvador Sobral som framför den är en egendomlig ung man som verkar ha något slags tics. Men: det som är riktigt märkligt är att det faktiskt tycks funka. Jag gillar Portugal mer och mer; Salvador har en mycket personlig utstrålning, och det är liksom en alldeles särskild stämning i låten, med en speciell mysfaktor, så att man bara vill kura ihop sig och blunda och vaggas med till en svunnen tid. Det är som om man har hamnat direkt i filmen ”Casablanca”, fast istället för pianisten Sam är det Salvador som sjunger en portugisisk ”As Time Goes By”. Ja, den sista jämförelsen är kanske lite väl entusiastisk … men jag lovar, det är alltså något väldigt udda med årets bidrag från Portugal. Många tror att den kan gå riktigt långt, andra tycker att den nog är lite för mycket av en vattendelare, men det ska hur som helst bli oerhört spännande att se hur Europa reagerar på denna utstickare.

Förutom dessa gillar jag i år även Estland (rätt mycket schlagerpop, men på ett positivt sätt, i låten ”Verona”), Frankrike (som har en bra låt typ vartannat år), Cypern (som åter igen har fått en låt av G:son, men han har gjort en bra insats den här gången) och Island (läcker syntproduktion där), för att nämna några. Samt Finland naturligtvis. Jag hyser fortfarande ett visst hopp om att ”Blackbird” ska klara sig till final, nu när de också fick ett hyfsat bra startnummer för att vara på den första halvan.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig för Robin Bengtsson just nu, men jag tar nästan för givet att han går till final. Så pass mycket slagkraft borde han och numret faktiskt ändå ha, särskilt när han får inleda hela årets Eurovision ute i kulisserna på ett sätt som folk nog inte glömmer.

Ja, så här tycker jag det ser ut så här långt. Naturligtvis kommer jag att ha mer på hjärtat längre fram. Här finns mycket att spekulera kring när det gäller de 43 länderna, och både flippar och floppar kan tippas flitigt.
För närvarande tycker jag i alla fall bäst om Italien, Finland, Belgien, Armenien och Makedonien. Om än kanske inte i just den ordningen.
På återseende!