Dagen efter ESC-finalen 2023 – min stora slutanalys

Så gick det till slut som de flesta trodde – inklusive jag själv. Sverige vann. Loreen blev Eurovision-historisk genom att bli den första kvinnan och den andra artisten över huvud taget att vinna tävlingen två gånger. Och Sveriges vinst var vår sjunde, vilket betyder att vi nu är uppe på lika många segrar som Irland. Det finns fog för att säga att Sverige är hela Eurovisions mästare och härskare.
(Dessutom stämmer statistiken. Det är fortfarande så att Sverige inte kan vinna Eurovision under en borgerlig regering … såvida vi inte skickar Loreen! 😊)

Åter till det normala
Ovanstående saker är på sitt sätt glädjande, särskilt det där med den dubbla kvinnliga vinsten, och jag säger naturligtvis grattis till Loreen och Sverige. Jag kan inte dölja att även jag tycker att ”Tattoo” är en väldigt bra låt, och att Loreen med sitt framträdande gjorde den ännu bättre. Kvällens näst bästa (i den mån man nu kan rangordna bidragen, det är faktiskt inte särskilt lätt att göra det när de är så olika och så många faktorer påverkar ens åsikt). Någon oförtjänt seger var det inte alls.
Likväl reagerade jag igår med att det kändes surt i munnen. Jag trodde att jag trots mina reservationer ändå skulle kunna jubla när Sverige vann, därför att Sverige ändå är mitt land och familjen jublade runt omkring, men det visade sig att det kunde jag faktiskt inte. Istället satt jag och grämde mig över att Finland var så nära men ändå inte nådde ända fram, till stor del på grund av de där mossiga jurygrupperna, och därmed gick miste om en segerchans som kanske inte kommer igen på många år. Den känslan har jag i viss mån kvar även idag, även om jag har sansat mig en aning efter några timmars sömn.
Det känns som att det nu överlag blev lite av en ”återgång till det normala”, och då menar jag inte bara att mitt eget midjemått (efter alla snacks jag åt igår kväll) återställdes till tråkiga 88 efter att ha varit nere på 86 för bara några dagar sedan. 😊 Det blev en återgång till det normala även genom att Sverige vann på nytt efter att ha fått vänta några år (så att svenskarna blir fortsatt stöddiga), att länder som Storbritannien på nytt hamnade nästan allra längst ner i resultatlistan efter sitt rejäla uppsving förra året, och att de svenska låtskrivarna fick en ny boost.

Moralisk vinnare och motreaktion
Apropå det sista så skrev jag ju i min inför-analys igår att jag hyste vissa farhågor för att en svensk seger skulle motverka utvecklingen att länderna i Eurovision vågar gå sina egna ”inhemska vägar”, och istället göra att de anlitar svenska låtskrivare i högre grad igen och blir mer mainstream. De farhågorna kvarstår från min sida. Nu är det ju visserligen så att om något land ska vinna med låtar från den svenska hitfabriken så är det ju att föredra att det landet är Sverige självt 😊, men man bekymrar sig ändå lite för vilka signaler detta skickar. För även Sveriges egen uttagning Melodifestivalen skulle onekligen må bra av att bli mindre dominerad av G:son & co, och det lär väl inte bli fallet i det närmaste nu då, utan den där låtskrivarmaffian kommer att fortsätta ”beskydda” Eurovision-kretsen i Sverige och i värsta fall hela Europa.
Emellertid vet man aldrig riktigt vad som händer … det kan också bli så att följden av detta blir en ännu kraftigare motreaktion mot svenska fasoner. Vi fick ju väldigt klart för oss igår att även om Sverige vann ESC 2023 rent formellt, så är det Finland som är tävlingens moraliska vinnare. Finland fick ett skyhögt stöd från tittarna, och det märktes i sändningen att de också hade större delen av publiken i Liverpool på sin sida – folkmassan skanderade ju ”cha cha cha” under omröstningen så att programledarna generat fick tysta dem. Jag har också uppfattat att det genast blivit en hel del protester mot resultatet bland fans och andra på sociala medier, och även på mer officiellt håll från delegationerna (t.ex. har Norge redan kommit med kritik och föreslagit att juryerna i högre grad borde bestå av fans). Juryerna och deras oproportionerligt stora makt ifrågasätts, arrangörerna beskylls för favorisering och orättvisa, och förändringar efterfrågas högljutt. Det ska bli intressant att se vad det leder till. Själv gör jag ju ingen hemlighet av att jag önskar avskaffa juryn inte bara i Eurovisions semifinaler utan även i finalen, och kanske blir det så det slutar också? I så fall kan man kanske unna oss i Sverige en seger till och ett svenskt ESC-arrangemang till på vägen, innan maktförhållandena svänger. Jag hoppas i alla fall under alla omständigheter att Europas länder fortsätter skicka bidrag med karaktär till Eurovision, även om de efter igår kanske inte tycker att det verkar lönt.
Apropå detta så var trenden med eget språk något mindre tydlig nu i finalen, då topp 10 bara innehöll två länder utöver Finland som sjöng på annat språk än engelska (Italien och Tjeckien). Å andra sidan var andelen större om man bara ser till tittarrösterna: där var det fem sådana länder i topp 10 (Finland, Italien, Kroatien, Moldavien, Albanien). Och Finlands stora popularitet sade ganska mycket om hur vinden blåser. Jag tycker att den icke-anglosaxiska tendensen sammantaget fanns även i år, och årets humörtrend var åtminstone bland folket att få sig något energiskt och uppeggande i krigets och inflationens dysterhet.

Mer om finalresultatet
Nu ska jag kika lite närmare på resultatlistorna och hur det gick för diverse länder igår och under veckan.
Vill man se positivt på resultatet så kan man, som sagt, hävda att Finland var den riktiga vinnaren igår och att deras andraplats visar på en rolig utveckling. Och en stor framgång blev det ju för Finland, även om de missade segern. Käärijäs andraplats är som bekant landets näst bästa placering genom tiderna, och att de klarade av detta med en finskspråkig låt känns både fantastiskt, uppmuntrande, spännande, kul och fräscht. Att ett antal jurygrupper var på gement humör mot dem ska inte få solka den känslan (trots allt var det inte så oväntat, då Finland sällan lyckats charma Eurovision-juryer utan är ett sådant land som i huvudsak får sina poäng från tittarna).
Två andra länder som resultatmässigt ska känna sig nöjda med gårdagskvällen är Israel och Italien. De visade sig bli de som kom närmast efter Loreen i jurydelen av omröstningen, och det var jag inte helt beredd på – jag hade snarare väntat mig att det skulle bli Frankrike som stack upp där. Men de två I-länderna plockade hem rejält mycket poäng och fick sedan en hyfsad utdelning från tittarna också, så att de blev trea och fyra sammantaget.
I övrigt utgjordes topp 10 av Norge, Ukraina, Belgien, Estland, Australien och Tjeckien, som samtliga borde känna sig uppmuntrade. Att Belgien återfinns här förvånar kanske en och annan, men inte mig – kom ihåg att jag faktiskt varnade för dem igår i mitt tips. Låtar med gospelinslag (som Belgien hade) brukar ju ofta få mycket jurypoäng, och så gick det nu också. Estland var ett mer överraskande land av juryn att lyfta högt upp, och det visar på hur oförutsägbara jurygrupper ofta kan vara. Norge fick för sin del oväntat lite från juryn men roffade åt sig massor av tittarna – så pass mycket att tittarnas topp 3 faktiskt blev en helt nordisk historia, och tillsammans med Ukraina kan nog Norge sägas ha en del av skulden för att Finland inte fick ännu mer tittarpoäng än de faktiskt fick och gick om Sverige.
Förutom dessa tror jag att Kroatien är relativt nöjda med sin trettondeplats. Galningarna i gruppen Let 3 fick visserligen inte många poäng av juryn, men desto mer från tittarna, och efter några dåliga år kanske kroaterna nu har blivit övertygade om att det ibland kan gå bättre också.
Däremot tror jag det är surare miner i de flesta andra länder, och det är ju inte så konstigt heller, för med den poängfördelning det blev igår med väldigt höga tittarpoäng till några få bidrag så blev det ju inte så mycket kvar för de andra att dela på. Klart det känns snopet när det blir väldigt låga siffror som ropas upp. Österrike t.ex. kan knappast ha känt sig alltför glada över slutresultatet när de på förhand var så omtalade med sin Edgar Allan Poe-låt. Slovenien fick inte heller den framskjutna placering många trodde på, och Serbien verkade glömmas bort totalt av alla. Vi kan också konstatera att samtliga Big 5-länder förutom Italien fick kraftiga magplask, ganska oväntat i Frankrikes fall, mindre i Storbritanniens och helt väntat för Tyskland som kom sist igen (genast började det skämtas om att deras grupp Lord of the Lost borde byta namn till Lord of the Last, och det var faktiskt inte oförtjänt, med den jolmiga rock de kom med). Att Spanien hamnade så dåligt som de gjorde förvånade mig, jag tyckte att insatsen från dem var riktigt stark och Spanien tog plats som min tredje bästa låt för kvällen, men den var onekligen väldigt svår och att den inte lockade tittarna var kanske inte så konstigt ändå.

Resten av världen
En faktor som var ny för i år var telefonröstningsgruppen ”Rest of the World”, vilket man ju som tittare inte tänkte så mycket på, men den fanns där som ett eget land i tittarröstningen och det kan vara intressant att notera hur den röstade. ”Resten av världen” gav sin tolva i finalen inte till Finland och inte till Sverige, utan till Israel, och dessutom fick Armenien åtta poäng. Jag tänker omedelbart att det måste vara den stora judiska och armeniska diasporabefolkning som finns runtom i världen som har passat på att rösta på sina modernationer … men jag kan ju övertolka givetvis. Vi får se om det ser ut på ett liknande sätt nästa år. En så heterogen grupp som ”resten av världen” måste vara oerhört svår att analysera och se vad den består av och vad den påverkas av, så här kan man inte dra några säkra slutsatser än.

Tittare, jury och variationer
I mina efterhandsanalyser brukar jag ju ofta ta en titt på semifinalerna och jämföra tittar- och jurypoäng där. Det kan jag nu inte i år, eftersom det bara var tittarröstning i dem den här gången. Men det finns ändå en hel del intressant att konstatera. Semifinal 1 vanns som väntat av Finland ganska överlägset före Sverige och Israel, och vi kan se att det var Serbien som tog den sista finalplatsen i den semin och inte var många poäng från att tappa den till Lettland. Efter Lettland däremot var de fyra sista icke-kvalificerade alldeles hopplöst avsågade och fick inte många poäng alls: Malta kom sist i semin med bara tre poäng.
De slapp dock nesan att få en nolla, vilket i semifinal 2 drabbade inte bara San Marino utan även Rumänien (inte så oväntat i någondera fallet, skulle jag påstå). Där användes nu den där lustiga tiebreak-regeln att om poängen inte alls kan avgöra mellan två likaplacerade länder så gör startnumret det, med följden att Rumänien med sitt tidigare startnummer kom näst sist och San Marino sist. Även i denna semi hade de sex som hamnade utanför finalen markant mycket färre poäng än de som klarade det – det var skillnad mellan toppen och botten. Semin vanns av Australien med Österrike som tvåa och Polen som trea.
Ja, Österrike var alltså tvåa i den tittarstyrda semifinal 2, och om man är statistiskt lagd så reagerar man på det. I finalen fick ju Österrike en pinsamt låg siffra från tittarna. Hur kunde det bli så stor skillnad i tittarstöd för Österrike från torsdagen till lördagen?
Faktum är att det är ganska stora skillnader i hur samma tittare röstade i semifinalerna och i finalen. Inte bara Österrike utan även Australien, Polen och i viss mån Tjeckien fick gott om poäng i semin för att sedan ratas av publiken på lördagen. Andra länder tog en motsatt riktning och fick en förhållandevis blygsam utdelning i semin, för att sedan kamma hem rejäla tittarpoäng i finalen: det gäller framför allt Norge, men även Kroatien. Vad som orsakar dessa märkliga avvikelser kan man fundera på – i Australiens, Österrikes och Polens fall är det förstås möjligt att de tittare de lockade vid det första tillfället gick över till Norge och Kroatien istället, men framför allt till Finland och Sverige, när dessa kom in i bilden. Även startnumret kan ha spelat in: Österrike fick ju startnummer ett i finalen, och då kändes det genast kört för dem kan man nog säga. (Men att Österrike fick gå ut först har jag sett kommenteras på ett intressant sätt av någon som såg en tydlig partiskhet från arrangörerna när en semifinaltvåa sattes på den positionen samtidigt som den andra semifinaltvåan Sverige minsann fick ett betydligt bättre startnummer.)
När vi nu pratar om skillnader så var det tydliga sådana även mellan jury- och tittarpoäng i finalen. Gapet brukar vara stort där, liksom spretigheten i juryns siffror, och det var det i högsta grad i år också. Vilket jag ärligt talat inte tycker är kul, när det blir så konstiga kontraster som bara visar att juryn tycks tänka på ett eget, tämligen verklighetsfrämmande sätt: det blir galet när enstaka personer med eget godtycke får så pass mycket makt. Det enda mönster som egentligen var uppenbart var att samtliga jurygrupper gav poäng till Sverige, vilket också var det som gjorde att vi vann.
Och här får jag ju också lov att påpeka att det var just vad jag trodde, att jurytilldelningen till Sverige skulle bli så stor att det blev omöjligt för Finland eller något annat land att hämta in det.

Framtiden i osäkra tider
Vad man än tycker om det så är det nu alltså ett faktum att Eurovision Song Contest 2024 kommer att gå av stapeln i Sverige. Jag tar för givet att det blir i Stockholm nu också – vi har inte ishockey-VM nästa år, vilket betyder att Globen så vitt jag vet inte är upptagen, och då är det nog inget snack om saken. Göteborg hade förstås varit roligast ur mitt västkustperspektiv, men med tanke på att Scandinavium står i begrepp att rivas och ersättas med en ny arena så är det knappast lämpligt att börja planera för något Eurovision där. Och i övriga städer vill inte SVT ha det, så är det bara.
Sedan får vi se vilka länder som har lust att komma till Globen. En mycket positiv nyhet som knappast har undgått någon är ju att Luxemburg ska göra comeback, vilket gläder mig lika mycket som någon annan. Tyvärr tror jag inte att andra länder blir särskilt mycket mer uppmuntrade av Luxemburgs anmälan. Det kan hända att flera tappar sugen, antingen på grund av dåliga resultat nu i år eller (ännu troligare) av ekonomiska skäl i dessa kristider, eller båda. Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien hoppade ju av nu detta år, och fler kan tänkas följa. Man får vara tacksam så länge deltagarna räcker till två semifinaler – är det under 15 bidrag per semi är det meningslöst att ha två, utan då får man banta ner det till en, vilket skulle kännas som ett misslyckande. Där får nog EBU tänka efter lite tror jag, och lägga manken till för att locka länderna att vara med och ha en plan för att hålla allt vid liv. Här ingår även att förlänga Australiens medverkan. De blev ju lovade att få vara med t.o.m. 2023, så deras tid är egentligen ute nu, och även om jag inte ser Australien som en självklar deltagare så tycker jag allt att de kan få några år till, inte minst med tanke på hur bra de var nu i år och att de nådde topp 10.
Om EBU gör som jag vill (och som många andra nu tydligen också vill) så tar de också och ser över det där med juryn i finalen och kollar noga på hur väl det egentligen fungerar. Vi har nu sett att det behövs, och om det kan få fler länder att stanna i eller återkomma till tävlingen så är det värt att fundera på. Konsekvensen av att återgå till enbart tittarröstning är förstås att det skulle innebära en vanlig rak poängräkning igen, utan en andra del med utdelning av stora klumpsummor – och det gör att det inte blir någon dramatik de år någon vinner med stor marginal. (Igår var det ju spännande in i det sista trots Loreens stora poängskörd.) Men själv tycker jag att det är värt det. Jag har ju ändå aldrig varit någon vän av den där varianten med ”Germany, you have got from the televoting – zero points”.
Och om någon på detta förslag om 100 % tittarröster vill invända att ”då blir det ju bara grannröster hela tiden” så svarar jag att ja, det kan det nog bli i något högre grad, men det kommer inte att avgöra resultaten – titta bara på hur många helt olika länder som blivit tittaretta genom alla år. Plus att vi nu i år hade följande exempel på helt oförutsägbara tolvor till icke-grannar: Finland fick tolvor från t.ex. Israel, San Marino, Serbien och Spanien, Israel från Azerbajdzjan, Armenien från Frankrike, Albanien från Schweiz. Jag litar fullt på folkets omdöme (till skillnad från juryns). Så ge det en chans med enbart telefonröstning igen.
Andra reformer jag önskar mig är kortare omröstningstid/mellanakt, återgång till lottad startordning (åtminstone kan man lotta startnummer 1, 2, det sista och några till), färre antal bidrag i final, avskaffad Big 5-regel samt regel om obligatorisk nationell anknytning. Men allt det där har jag pratat om tidigare.

Slutord
Nu grattar vi Sverige till en sjunde Eurovision-seger och hoppas på att vi inte drabbas av samma öde som Irland, det vill säga att efter den sjunde segern hamna i en jättesvacka som fortfarande dryga 25 år senare inte verkar gå att ta sig ur.
Eller också är det just det ödet Sverige behöver, så att ESC kan utvecklas på ett mer gynnsamt sätt utan att beskyddas av vår låtskrivarmaffia …
Tja, tills vidare så siktar vi in oss på Stockholm 2024. Grattis Loreen, vi ses nästa år!

Inför Eurovision-finalen 2023 – en tvekamp i fler än ett avseende

Experterna är eniga. Lördagens Eurovision-final blir sist och slutligen en kamp mellan endast två motståndare: en storfavorit och en farlig utmanare. Det är tillika en kamp mellan två grannländer, som i vanliga fall brukar vara rivaler främst när det handlar om ishockey, men nu är det Eurovision-trofén de slåss om.
Ja, det handlar om Sverige mot Finland, och om Loreen mot Käärijä.

Sedan anser jag att det ligger mer i kampen än bara en grannfajt – men att det är just dessa båda som utmanar varandra om segern, det är tydligt och klart. Jag håller med tyckarna på den punkten. För närvarande har jag ytterligt svårt att se hur något annat land ska kunna sticka upp tillräckligt långt; de andra länderna är intressanta på grund av sin potential att sno åt sig en del av Sveriges och Finlands poängutdelning, men de kommer inte själva att kunna utmana dem båda på allvar. Det tror jag faktiskt inte. Sverige och Finland har redan en alltför uppenbar stor poängskörd att räkna med jämfört med alla andra, och spänningen ligger bara i hur de poängen fördelas mellan de två favoriterna.

Vad menar jag då står på spel förutom själva priset, äran och triumfen?
Jo, själv ser jag det också som en kamp mellan två olika riktningar, två utvecklingar som Eurovision Song Contest som tävling kan tänkas ta. En av dessa två riktningar är tävlingen redan inne på som det är nu, och om det ena landet vinner kommer den riktningen sannolikt att fortsätta. Om däremot det andra landet vinner kan konsekvensen bli att den riktning som det landet står för tar över på nytt.
Av den anledningen är jag kluven inför lördagskvällen. Jag är ju svensk och har trots allt en viss nationell stolthet i mig och kommer naturligtvis inte att kunna låta bli att jubla om Loreen vinner och blir den andra artisten (och den första kvinnan) att vinna två gånger … men samtidigt önskar jag att hon inte ska göra det, för om Käärijä vinner för Finland tror jag att det skulle bli mycket, mycket bättre för Eurovision. (Dessutom har jag rent smakmässigt tjusats mer av ”Cha Cha Cha” än av ”Tattoo”, men det är just nu mindre viktigt.)
Hur tänker jag här? Hur kan jag som svensk gå och hoppas (åtminstone stundtals) att rivalen Finland ska vinna, och detta till på köpet med ett tramsigt skämtbidrag framfört av en snubbe som inte ser riktigt klok ut i illgrön bolero?

Ja, nu är ju för det första inte Finlands bidrag ett skämtbidrag. Låten och showen har förvisso humor i sig, men det är framför allt något coolt över det, det bygger på spontanitet och energi och att släppa loss, och den finska texten är inte så ytlig som man kan tro. Så jag tycker vi släpper den stämpeln.
Det jag sedan menar med att en del av mig skulle skruva olustigt på sig om Sverige vann, det är att det skulle ge signalen till alla de andra länderna att det alltjämt är det svenska konceptet som funkar bäst. Alltså vår svenska hitfabrik där våra allom bekanta låtskrivare samlas på sina läger och sprutar ur sig låtar som deras produktionsbolag sedan skickar ut lite överallt. Nu är ”Tattoo” förvisso en mycket smakfull produkt från den där hitfabriken – jag påstår inte att allt som kommer ut därifrån nödvändigtvis är dålig eller oäkta musik, verkligen inte, och Loreen har minsann gjort sitt bästa för att göra minnesvärd konst av sin låt – men jag vänder mig ändå emot arbetssättet, i synnerhet det där att låtarna måste prackas på andra länder som då placerar sina egna resurser och sitt eget musikliv i skymundan. Om Sverige vinner årets Eurovision finns det en stor risk att den vågen tar fart på nytt, och att många av de andra länderna vänder sig till våra svenska låtskrivarteam för att få till bidrag, eftersom det är det som tycks fungera.
De senaste två-tre åren har det funnits en mot-tendens mot det här, med fler icke-svenskbidrag som placerat sig bra, och icke-engelskspråkiga låtar som har vunnit både 2021 och 2022. Det har fortsatt nu i år genom att nästan samtliga låtar på ”de egna språken” gått vidare från semifinalerna. Om Finland vinner, med en inhemskt producerad låt på finska, så blir det ytterligare ett steg i den riktningen. Och det tror jag skulle vara mycket bättre för ESC, som därigenom blir intressantare och får större mångfald och variationsrikedom. Självklart är jag inte ute efter att de andra länderna som kontrast till Sveriges ”plastmusik” ska visa sin ”nationella särart” genom att skicka folkdanslag i knäbyxor som ylar till säckpipa och panflöjt, 😊 men poängen är att varje land har ett eget blomstrande musikliv i en massa olika former och det är det som är positivt att visa upp i Eurovision, och årets bidrag från Finland är ett väldigt bra exempel på det.
På så vis handlar kampen mellan Sverige och Finland om mycket mer än pris och prestige. Sedan kan det ju förstås hända att ”den inhemska trenden” går vidare trots en svensk vinst (och vice versa lär nog G:son, Jansson, Thörnfeldt, Deb m.fl. fortsätta skapa ett överflöd av låtar även efter en finsk vinst!), men risken/chansen blir onekligen större med tydligare signaler, så att säga.

Nog om detta – jag kanske istället för att begrunda Sveriges menliga inverkan på Eurovision ska säga något om hur det faktiskt går. Blir det Sverige eller Finland som vinner? Vad är troligast?
Ja, även när man ska försöka förutsäga röstningsutgången så råder just nu en viss grundläggande konsensus bland förståsigpåarna. Nämligen att juryn, som ju nu kommer att finnas med i finalen till skillnad från i semifinalerna, kommer att ge mest poäng till Sverige – medan det är mer sannolikt att tittarnas favorit är Finland. Frågan är då bara hur stor marginal det blir mellan länderna i jury- respektive tittardelen.
Här är det synnerligen vanskligt att spekulera. Sverige har nu mycket länge varit överlägsen favorit i oddsen, och kommer helt klart att ta hem väldigt mycket jurypoäng – säkert en hel del tittarpoäng också, såvida det inte fortfarande finns en viss ”trötthet på Sverige” kvar bland publiken. (Hur omfattande och utslagsgivande är den i så fall …?) Samtidigt skulle Finland faktiskt kunna få mer än förväntat av juryn. Juryer snöar inte alltid in sig på snygga och långsamma bidrag, utan ibland kan de ösa poäng även över simpla (t.ex. Moldavien 2017) och rockiga (t.ex. Italien 2021) låtar. Det är inte omöjligt att den ovanliga låtstrukturen i ”Cha Cha Cha” med de två halvorna väcker jurymänniskornas intresse. Plus att det finns en annan och mindre trevlig faktor: jurymedlemmar är ofta småkorrumperade och kan tänkas hålla ner poängen med flit för bidrag som är kraftigt favorittippade (det gjorde de t.ex. för Italien 2017), något som kan drabba Sverige.

Det skulle naturligtvis vara lättare att tippa om man kunde ana sig till på något sätt hur det gick i semifinalen i tisdags, men det går helt enkelt inte. Fortfarande är det troligt att Finland vann den, men med hur mycket? De har i alla fall nu fått startnummer 13 i finalen, så sent som man kan komma när man blivit lottad på den första halvan, och det ger en vink om att de räknas som storfavorit och detta för att de vann ganska säkert.
Apropå startordningen, kan den påverka kampen på något sätt? Ja, det är nog en aning mer till Finlands fördel i så fall. Finland får gå ut efter två mer stillsamma låtar, först Italien och sedan Estland, och det kommer att ge en markant effekt. Sverige å sin sida kommer även nu efter en reklampaus (allt annat är tydligen omöjligt, då Loreens nummer tar tid att rigga upp) men landet närmast före är Spanien, som ju också har ett tämligen raffinerat nummer – och efter Sverige följer Albanien med sin familjefolklore. Där blir det ingen kontrast på samma sätt. Men hur stor roll spelar det å andra sidan …?
Ni märker själva, det är inte lätt att göra någon prognos här. Nu har jag i alla fall försökt resonera lite grann.

Alla de andra 24 länderna då? Hur ser deras chanser ut? Och kan de ta poäng från Loreen eller Käärijä på ett sätt som påverkar resultatet?
Ja, som jag sade så finns det vissa länder som är intressanta just för att de kan tänkas plocka en del poäng från Sverige och Finland, antingen på jury- eller tittarfronten eller båda. För Finlands del tänker jag mest på Österrike och Ukraina: Österrike har egentligen ett bidrag i samma fack som Finland, nämligen ”halvt skämtbidrag” med seriösa undertoner bakom memekvalitéerna, och om det europeiska folkets stora sympati med Ukraina hänger kvar sedan förra året så kan det innebära en hel del poängtapp för Finland. Däremot tror jag alltså inte att vare sig Österrike eller Ukraina kan vinna själva. Österrike får dessutom extra svårt att göra det i och med att de får starta först av alla. (Varför i hela världen får de det? Gick det inte så bra för dem i semi 2 när allt kom omkring?)
När det gäller Sverige så är det framför allt i jurydelen som vi får spana efter rivaler om poängen, och här tror jag framför allt Frankrike kan plocka en del från oss, kanske Spanien också. Frågan är om de kan ta så mycket att det blir utrymme för Finland att rusa förbi Sverige när tittarpoängen sedan kommer in. Ja, den som lever får se …
Några länder som kan tänkas kamma hem en del poäng från både tittare och jury (och alltså nagga både Sverige och Finland i kanten) är Norge, Tjeckien och Serbien. I synnerhet Tjeckien tror jag kan bli ganska farliga: de har både en catchig melodi och en stil och genre som både tittare och jury gillar i både väst och öst, tjejerna gör en förvånansvärt bra show, de har gjort ett språkval som följer den hemvävda trenden, och så har de ett kombinerat feminist- och antikrigstema som jag redan tidigare har konstaterat verkar vara taktiskt rätt i dessa krigstider och inte utslitet ännu. Om inte Sverige och Finland varit så tydligt utkristalliserade favoriter hade jag varnat kraftigt för Tjeckien (och med dem med i bilden skulle intrycket av hockeydrabbning bli ännu tydligare! 😊). Men nu tror jag alltså inte att det blir någon ”oväntad uppstickare” som kommer fram och tar segern framför näsan på Sverige och Finland, även om det naturligtvis hade varit skoj om så blev fallet. Överraskningar i ESC är något av det bästa som finns!

Nåja. Det blir nog ingen sådan överraskning i år, och mitt tips efter hela det här långa resonemanget får bli att Sverige planenligt vinner till slut. Jag tror att Loreens poängskörd från juryn blir så stor, och att hon dessutom får så pass mycket från tittarna, att Finland inte klarar att gå om.
Men hur det än går är det otroligt kul att Finland är så pass stora favoriter (med en låt på finska, en låt på finska, en låt på finska …) och föremål för stora kampanjer på Tiktok och allt möjligt. Det är man verkligen inte bortskämd med, och det unnar jag dem så otroligt mycket.

Som helhet tycker jag också att det är ett bra startfält i årets Eurovision-final. Förutom Sverige och Finland finns det även många andra bra länder att avnjuta: dem jag själv har som favoriter är som bekant Serbien, Moldavien, Australien, Tjeckien och Spanien. Kvällens bästa passage ser onekligen ut att bli när Finland, Tjeckien och Australien kommer direkt efter varandra!
Jag uppskattar även Österrikes ”poe-poe-poe”-påfund mer och mer, och det är också flera andra låtar som börjat växa genom sina liveframträdanden (t.ex. Albanien och Israel). Och så har vi Kroatiens övertydliga galenskaper och Sloveniens indieband som är en dark horse (det är ett bra år för f.d. Jugoslavien, då alla de tre deltagande länderna därifrån gick vidare). Även Belgien vill jag nämna – deras 90-talsdiscobidrag har varit lite i skymundan, men insatsen är stabil och de kom faktiskt trea i publikundersökningen under fredagens genrep, så här kan finnas utrymme för en liten skräll.
Möjligen att jag väljer att ta toapaus under Schweiz, Cypern eller Polen, men för det mesta kommer jag nog ändå att sitta stadigt vid TV:n. Sedan får man väl bara hoppas, även i år, att det inte blir sceninvasion eller terrorattentat … och att Loreens stora fyrkantiga block inte rasar ner (den tvångstanken hade jag under semifinalen i tisdags). Jag tycker också för min personliga del att det är rimligt att Ukrainas president Zelenskyj nu inte kommer att tala i programmet. Visst att hela Europa gillar honom och att han står för Eurovision-värderingar, men det skulle ändå kännas alltför politiskt i en formellt opolitisk tävling om han dök upp.

Väl mött vid TV:n! Så får vi se vilken av hockeynationerna som till slut tar hem det hela. Inga förutsägelser är egentligen något värda förrän poängen har börjat räknas upp.
(P.S. Vill ni på nytt läsa mina omdömen om de enskilda låtarna så hänvisar jag till mina inlägg om bidragen i semifinal 1, semifinal 2 samt Big 5 + Ukraina. Förhoppningsvis hittar ni rätt där.)

Efter ESC-semifinal 2 2023

Andra semifinalen är över, och jag måste ju medge att även om genomsnittsnivån på låtarna var lägre den här gången än i tisdags, så lyfte naturligtvis många av numren i direktsändning och det blev utmärkt underhållning och musiklyssning/tittning nu också.
Detta fick dock även konsekvensen att jag blev mer förvirrad med mitt tips den här gången och blev tvungen att justera det en del under sändningens gång. Det blir väl lätt så när man inte kunnat bilda sig något riktigt intryck av de skenbart mer slätstrukna låtarna, men sedan plötsligt ser dem i ett annat sammanhang. I det här fallet bytte jag ut mina tippade finalister Danmark, Estland och Grekland mot Armenien, Cypern och Albanien – tre länder som jag tyckte övertygade särskilt mycket på scen – och där var jag ju inte fel ute, även om Estland sedan visade sig gå till final i alla fall. Mitt tipsresultat blev därför till slut 9 av 10, precis som i tisdags, fast om man ser till mitt första tips här på bloggen var det naturligtvis sämre: där blev det bara 7.

Med facit i hand tycker jag också att resultatet var till största delen rättvist och väntat med tanke på hur framträdandena var. Länderna fick så att säga vad de förtjänade, i synnerhet de som åkte ut. Danske/färöiske Reiley visade upp en ganska osäker och tystlåten sånginsats; den grekiske unge killens brist på rutin lyste tydligt igenom; Rumäniens artist hade i och för sig skippat sin sexistiska scenshow men framstod ändå mest bara som något slags smörprins; Island led kraftigt av anonymitet; och San Marino bekräftade sin stämpel av amatörrock.
Det enda land som verkligen inte på något sätt förtjänade att åka ut, och som jag också blev riktigt förvånad över att de gjorde det, var Georgien. Där fattar jag inte vad de gjorde för fel. Den georgiska låten är förhållandevis intressant och spännande och den framfördes på ett dramatiskt sätt med stark sång … vad hade Europas tittare emot det? Var det för svårt för dem? Men Armeniens bidrag var ju också rätt sofistikerat (och Serbiens i tisdags). Nej, det här kräver en rejäl orsaksanalys. Jag tycker riktigt synd om Georgien, som har fått kämpa länge i semifinalträsket och nu gjorde en kraftansträngning för att ta sig upp – till ingen nytta.

Som tur är så finns det även saker att glädja sig åt med resultatet. Personligen drog jag en suck av lättnad åt att Australiens snitsiga rocknummer tog sig igenom; det var kvällens överlägset bästa låt och jag hade inte stått ut med att vara utan den i finalen på lördag. Österrike är också en frisk fläkt, fast där hyste jag inte den minsta lilla tvekan om att de skulle ta sin finalbiljett. Det är även uppmuntrande att flera av de stillsammare och långsammare låtarna lyckades slinka med (t.ex. Armenien, Estland, Litauen); åter igen får vi bevis på att TV-tittarna minsann kan rösta på sådant också. Stilvariationen bland de tio som gick vidare är det inget fel på.

Men det som är allra mest glädjande är det här med språket och den mer inhemska profilen. För här kommer intressant statistik: tittar vi på dem som nu tagit sig till final från de två semifinalerna, så ser vi att nästan alla de bidrag som framfördes helt eller delvis på ett annat språk än engelska klarade sig, både i tisdags och nu i kväll! Det enda land som inte gjorde det var Rumänien (och där får man nog säga att det helt enkelt berodde på en tämligen kass låt), men Albanien övertygade nu desto mer med sin ”Balkan-familje-uppvisning”, liksom Slovenien med munter inhemsk indierock: i båda fallen kände jag en aura av äkthet på något sätt som gick genom rutan.
Detta betyder att det fortfarande är ljusa tider för den som vill sjunga på det egna språket. Kanske är det rentav så att Europa längtar efter mer sådant: mer särart, mer originalitet, mer variation. Något för Georgien att fundera på till nästa gång, månne? Och framför allt ska det bli intressant att se om den där trenden också kan få betydelse för resultatet i finalen (tänk Käärijä kontra Loreen). Jag får helt klart ta upp detta i min inför-analys som jag ska försöka få klar till lördag förmiddag.
Sedan finns det förstås också undantag från trenden. Cypern gick också till final med sin typiska ”mello-reject” (låt vara att de hade en artist som lyfte den något), och även Polen får väl anses vara en finalist av det mer urvattnade slaget. Att dessa båda hitfabriksprodukter nu tagit plats i finalen var verkligen inte vad jag själv mest hade önskat, och det är inget jag tror gynnar tävlingen, men man kan kanske inte förvänta sig ett finalstartfält med 26 klanderfria bidrag utan jag får vara nöjd med andra saker.

I övrigt om kvällen kan jag väl mest bara säga att det brittisk-ukrainska arrangemanget var fortsatt tilltalande. Naturligtvis kan man inte prata för mycket om politik och krig i sändning, men små anmärkningar och kommentarer i förbigående så att alla ska vara med på noterna räcker mer än väl – och inte minst subtila detaljer som att två av programledarna bildade Ukrainas flagga med färgerna på sina klänningar. Inslaget med dragqueens fick mig dessutom att hånle lite i mjugg och undra vad Jimmie Åkesson månde tycka om det (fast han har nog redan gett upp allt hopp om att ändra på Eurovision, till skillnad från biblioteken).
Precis som i tisdags uppskattade jag också i all dess enkelhet det lilla inslaget med spelduellen mellan Måns och Filomena. Där kunde man ju själv sitta vid TV:n och briljera med sina kunskaper om vilka det var som gick till final och inte – jag hade alla rätt sammantaget, till skillnad från de båda tävlande. 😊

Nu tar vi nya tag till på lördag … jag måste som sagt börja på min ”inför finalen”-text, men allra först måste jag se till att lägga ut detta inlägg och få lite sömn (brukar vara en bristvara en vecka som denna).

Jag har talat.

Efter ESC-semifinal 1 2023

Så var festen igång för i år – det gäller att njuta ordentligt, för redan om fem dagar är den ju över igen, men fram till dess blir det nu till att gotta ner sig desto mer i en angenämt spännande och galen Eurovisionvärld i sköna maj.
Gotta mig kunde jag också till största delen göra åt tisdagskvällens resultat, med ett par undantag, men jag återkommer strax till det.
Storbritannien verkar i alla fall ha fått till en ESC-produktion med den rätta känslan: det är lite samma sorts inslag av humor och kuriosa som Sverige brukar ha när vi arrangerar, och framför allt har britterna värdigt understrukit att de nu ordnar det hela tillsammans med Ukraina. Det har blivit snyggt med vykorten där en sevärdhet i Storbritannien matchas med en motsvarighet i Ukraina och därefter med ytterligare en från det aktuella landet. Och jag gillade det där lilla historieinslaget där Storbritanniens och Ukrainas ESC-resultat från nutiden och längre tillbaka ställdes mot varandra. (Att sedan en av programledarna också är från Ukraina är ytterligare rätt tänkt.)

Vad gäller själva tävlandet så var det alltså femton bidrag i semifinal 1 som blev tio nu denna kväll, och även om det proportionellt sett inte var så många som försvann ur bilden så var det fortfarande samma riktigt härligt spännande och gastkramande stämning under de få minuterna det varade (och inte mindre jobbigt för dem som åkte ut, får man väl anta ☹).
Här ska jag tillägga att jag – i likhet med de allra flesta andra – tycker det var riktigt skönt att EBU och arrangörerna skippade den där hemska idén de hade till finalistpresentationen. Ja, för den som inte hört talas om det så var alltså planen ett litet tag att artisterna skulle få stå uppe på scenen och höra länderna läsas upp, med paus för intervjuer efter den femte av dem och vad det nu var. Att köra detta Mello- eller Idol-format hade bara känts motbjudande i Eurovision … vi behöver inga ytterligare inslag av förnedrings-TV där, det räcker så väl med den utpekande uppläsningen av varje lands totala tittarpoäng i finalen. Och i semifinalerna är det en självklar del av nöjet att se hur inte bara artisterna utan hela deras delegationer jublar och viftar med flaggor där de sitter i sina soffgrupper. Klokt av de ansvariga att också inse detta till slut.

Bland kvällens finalister fanns, som bekant och verkligen inte förvånande, såväl Sverige som Finland. Ja, om Loreen eller Käärijä faktiskt hade åkt ut så hade jag nog fortfarande suttit som en fågelholk och inte kunnat hitta på något att skriva just nu utan desperat försökt tänka ut möjliga förklaringar. Men de åkte alltså inte ut, utan nu blir duellen mellan dem programenligt av i lördagens final. Efter i kväll har jag ännu svårare än tidigare att tro något annat än att det står mellan dessa båda.
Jag kunde sedan glädja mig åt att jag till finalen fick med de flesta av de länder jag tyckte bäst om utöver Sverige och Finland. Serbien kom med – vilket visar att man kan ha ett ganska svårt och konstigt nummer men ändå inte behöver vara beroende av någon jury för att ta sig vidare. Moldavien och Tjeckien kom med – vilket visar att det etniska stuket alltjämt lever. Alla dessa länder hade i mitt tycke väldigt starka låtar och läckra shower därtill. Det enda land jag fick klara mig utan av dem jag höll särskilt högt var Nederländerna, men det var jag ganska beredd på. Trots att den nederländska duon gjorde en stabil insats (ingen anledning till kritik, som de fått tidigare på hemmaplan) räckte det inte riktigt, och det var ju beklagligt med tanke på att det nog hade gått vägen i en mindre stark semi.
Även Malta (en favorit i något mindre skala för mig) blev utan finalbiljett, vilket också var det enda fel jag hade i mitt tips här på bloggen. Övriga länder tippade jag rätt – och jag fick alltså 9 av 10 – men Maltas plats blev det Schweiz som tog. Jag blev något förvånad över det, för själv har jag ruskigt svårt att uppfatta det schweiziska bidraget som något annat än ett sömnpiller och trodde inte att Europas TV-tittare skulle kunna det heller, men tydligen var de mottagliga ändå.

Två av de övriga finalisterna var Israel och Norge; inget av de länderna har ryckt tag i mig på riktigt, men jag känner igen ett bra framträdande när jag ser det och det tycker jag att i synnerhet Israel faktiskt hade. Sedan finns det tydligen fortfarande utrymme i Eurovision för Portugals särart, vilket är glädjande på sitt sätt.
Avslutningsvis har vi Kroatien – och här är det lite intressant att analysera och försöka ana sig till vad som funkar ute bland folk i årets Eurovision-upplaga. Att effektsökeri och tokerier ofta tjusar tittare är en sak, men det är inte alla typer av tokerier som funkar ... dock funkade det tydligen just med politisk krigssatir. Det ger en liten vink om att Europa inte har blivit mätta på att tänka på krig och diktaturer utan tvärtom uppskattar skämt om det. Om vi sedan ser på Schweiz och Tjeckien som också tog finalplatser, så inser vi att låtar med krigstema tydligen går hem i år även i mer seriös och eftertänksam form. Humor eller allvar – i ingetdera fallet är det taktiskt fel att sjunga om krig i år, det har vi sett nu. Om det sedan räcker ända till vinst att göra det är väl däremot mer tveksamt; där krävs det ännu mer eftertanke för att avgöra vad Europa egentligen är allra mest på humör för detta år. (Smakfull popshow från Loreen eller medryckande techno-rock-galenskap från Käärijä?)

Detta om finalisterna. Beträffande de fem som åkte ut så lider jag med dem. Lettland fortsätter sin dystra långa rad av icke-kvalificeringar (det blir inte bättre av att de redan haft en liknande sådan rad tidigare under 10-talet). Azerbajdzjan hade egentligen förtjänat att få gå till final när de nu försökte med något ”eget” och allt. Malta gjorde liknande ansträngningar som inte betalade sig. Irland kämpar förgäves hela tiden. Och Nederländerna gjorde som sagt ett bättre framträdande än förväntat men det hjälpte inte, utan nu halkade de ner i träsket efter att ha haft ett antal goda år. Man kan bara hoppas att inget av länderna tappar sugen. Det går i alla fall inte bara att skylla på TV-tittare utan smak som enbart röstar för lättsam underhållning och upptempo – för det gick ju bra för serbisk avantgarde och schweizisk ballad, för att inte tala om Sveriges popkonst. Om sedan någon till äventyrs är kvar i det där gamla nedlåtande tänket om öststater som jämt röstas fram på västs bekostnad, så stämmer inte det heller: fördelningen mellan öst och väst i och utanför finalen är hyfsat jämn. Nej, det är bara tillfälligheter och tajming och sådant som avgör hur det går. Det är bara för kvällens förlorare att bita ihop och försöka igen. Kroatien fixade det ju nu efter åtskilliga motgångar.

Och nu medan jag har suttit och skrivit detta så har de tio tisdagsfinalisterna blivit lottade till sina halvor i finalens startfält, och jag konstaterar att både Sverige och Finland hamnade på den första halvan. Som någon skämtsamt påpekade så är det ett strålande tillfälle för BBC att experimentera vilt med startordningen och låta Finland få startnummer ett och Sverige två 😊 (eller tvärtom). Självklart gör de inte det, men nog hade det varit kul att utmana den alltid lika tröttsamma startnummervidskepelsen.
Ja ja, en sak i taget. Det blir en semifinal till på torsdag också. Ser redan fram emot den.

Jag har talat.

De sex direktkvalificerade i ESC 2023: omdömen

Nu har jag avgett mina omdömen och tips om semifinal 1 och 2 i årets Eurovision, och då är det bara Big 5 och den regerande mästaren/värdlandet som återstår. Eller … vänta nu … i år är det annorlunda eftersom vi både har en regerande mästare och ett värdland som också råkar vara ett Big 5-land. Ja, vi kan väl kalla konstellationen för ”de sex direktkvalificerade” då.
Hur kommer det att gå för dessa sex? Kommer Ukraina att vinna en gång till bara på att alla har så starka sympatier för dem? Och kommer Storbritannien med något som är värdigt ett värdland?
Ute i fan- och förståsigpåarkretsar anses det att de flesta av de här länderna blir att räkna med i finalens toppstrid. Det jag själv kan säga är att ett av de direktkvalificerade länderna mest bara gör bort sig (i mitt tycke i alla fall), ett annat är tvärtom riktigt intressant och annorlunda, ett är fullt angenämt och övriga tre är i alla fall rätt okej. Vem som är vad? Ja, häng med här så får ni se själva, för här kommer mina omdömen om de sex som redan fått sina finalbiljetter.

UKRAINA – ”Heart of Steel”, Tvorchi.
Vi börjar med förra årets vinnare (som dock ej är värdland), och den här gången har inte Ukraina grävt i sin egen folkmusikjord utan snarare blickat västerut och tagit till sig vissa RNB-influenser, med en makligt dunkande puls och halvrappad sång. Det som ändå ger det hela en viss hemlandsanknytning är den något olycksbådande och mörka ljudbilden (och titeln) som känns som något slags vink om krig och hot. Ukraina gör alltså inte bort sig den här gången heller, men vi har hört bättre och mer omedelbart tilltalande saker från dem, och även om de säkert placerar sig bra tror jag inte att de vinner ett år till.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

ITALIEN – ”Due vite”, Marco Mengoni.
Låten inleds med ett mycket vackert litet pianomotiv som sedan återkommer då och då och väl får anses vara den stora behållningen, och av det byggs det upp en ganska traditionellt finkänslig italiensk rockballad: rik på text (italienarna gillar uppenbarligen att rabbla många ord i följd för att uttrycka sina känslor, inte bara när de pratar utan även när de sjunger …) men helt okej även melodiskt. Behagligt alltihop, men jag blir ändå inte berörd riktigt ända in i hjärtat, för det känns som man hört det här förut från Italien. Just i och med det kan man dock inte räkna bort dem från toppstriden: sådant här går ofta hem i stugorna.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

SPANIEN – ”Eaea”, Blanca Paloma.
Här kommer något djärvt som man inte riktigt vet vad det är. Är det spansk etno? Låter folkmusik så i Spanien? Det har jag aldrig uppfattat förut. Jag får snarare associationer till Mellanöstern eller möjligen till portugisisk fado. Det är besynnerligt och dissonant, verkligen inte lättsmält, men ändå vann den alltså Spaniens uttagning så spanjorerna gillar det ju tydligen … Ja, jag gillar det faktiskt också, låten växer rejält på mig. Sångerskan ylar vemodigt och skickligt och i bakgrunden plingar hela tiden ett snyggt synt-arpeggio. Läcker stämning av elektronisk vaggsång med ”niño mío, chiquito mío” och ”luna” och ”noche”. Allt möjligt på en gång. Spanien har uppenbarligen börjat ta Eurovision seriöst istället för att bara tråka sig igenom tävlingen varje år.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

TYSKLAND – ”Blood & Glitter”, Lord of the Lost.
En av mina högsta önskedrömmar i Eurovision är att Tyskland någon gång ska representeras av Rammstein. Då känns det snarast som rena hånet att tyskarna i år skickar det här, som låter som något som är (för att travestera Douglas Adams i Liftarens guide till galaxen) ”nästan men inte riktigt helt och hållet olikt Rammstein”. Närmare bestämt så är det något slags glamhårdrock, och detta i en sådan där mesig Eurovision-anpassad form – vilket ju också den personlighetskluvna titeln ”Blood & Glitter” ger en vink om. Sådant som får äkta hårdrockare att mest bara fnysa, och som mest känns ljummet och varken kan diggas eller skrattas åt. Det bästa jag kan säga är att man i år åtminstone kommer att komma ihåg vilket bidrag som var Tysklands, tack vare effektsökeriet – men det lär bli en dålig placering igen, för alla som vill rösta på något energiskt kommer att rösta på Finland istället.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

FRANKRIKE – ”Évidemment”, La Zarra.
För två år sedan var Frankrike nära att vinna med den gammaldags Édith Piaf-liknande ”Voilà” med Barbara Pravi. Styrkta av detta försöker de nu med något liknande igen, fast den här gången kombineras känslan av chanson och 1950-tal med mer moderna rytmer. Slutresultatet blir då intressant nog (åtminstone i mina öron) ett sound som faktiskt känns lite 70-talsdisco – en kombination av tider som möts på halva vägen var, kan man alltså säga. Jag blir för min del lätt förvirrad av det hela, och oavsett tidsmarkörer så är det en låt som är hyfsad men inte lyfter helt och hållet.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

STORBRITANNIEN – ”I Wrote a Song”, Mae Muller.
Som avslutning kommer här värdlandet, som dock inte är värdland för att de vunnit utan för att de ställer upp ändå. Just därför har de kanske pressen på sig att visa upp något bra … och visst, jag tycker inte att Storbritannien behöver skämmas detta år heller. Dock intresserar jag mig mycket mer för texten än musiken i deras bidrag, för den går på det aningen originella temat att hellre än att beklaga sig hit och dit över hur taskig någon är kan man skriva en låt om vederbörande. Onekligen lite fyndigt. Musikaliskt är låten mer anonym, men det är inget särskilt dåligt med den heller, den känns som samtida pop och har ett lätt vemodigt groove som det svänger rejält om.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

Ja, det där var alltså ”Big 6”, och nog borde de flesta av dem ha goda chanser i Liverpool: det gäller i synnerhet Ukraina och Italien men även Frankrike och kanske Spanien och Storbritannien. Frankrike har faktiskt legat väldigt högt i alla förhandsröstningar och tips – ofta trea efter Sverige och Finland – och jag fattar väl inte helt och hållet varför men har helt klart landet i åtanke när jag funderar på hur toppstriden kan gestalta sig.
Sammantaget tycker jag årets startfält med sina 37 bidrag är ganska bra: det finns gott om variation i det och det är nästan det viktigaste, och det går att skilja ut favoriter och ett antal av bidragen växer med tiden.
När det gäller vilka jag tycker är allra bäst av dem har jag nog ändå mestadels kvar samma intryck som jag fick spontant i april, när jag hade lyssnat igenom alla. Vilket innebär att mina personliga favoriter alltjämt är Finland, Sverige, Serbien, Australien, Moldavien och möjligen Nederländerna. Det som har ändrats sedan dess är att Finland har seglat upp och tagit min förstaplats och tillika fått en tia i betyg av mig, efter att det varit besvärligt målfoto mellan dem och Sverige ett tag. Nu tycker jag ”Cha Cha Cha” är ensam etta. Jag är också på god väg att stoppa in Tjeckien och Spanien i favoritsamlingen; särskilt det raffinerat klagande spanska bidraget blir jag mer och mer förtjust i.

Borta i Liverpool är nu det hela igång, och Finland väcker uppmärksamhet även där och verkar i skrivande stund ha tagit in på Loreen i odds och favoritskap. Personligen tycker jag också det skulle vara bättre för tävlingen om Finland vann än om Sverige gjorde det, men det har jag tänkt återkomma till i mitt ”inför finalen”-inlägg.
Just nu har jag inte så mycket mer att säga utan väntar för närvarande mest bara på att själva tävlandet ska sätta igång (detta inlägg lägger jag ut på lördagen innan det börjar). När det väl har gjort det återkommer jag säkerligen full av upprörda/spekulativa/analytiska/spydiga kommentarer.
Ha det bra till dess!

Min genomgång av semifinal 1
Min genomgång av semifinal 2

Semifinal 2 i ESC 2023: omdömen och lite tips

Jag fortsätter mitt trogna ältande av Eurovision-bidrag, och idag är det semifinal 2 jag ska granska närmare inför att den äger rum torsdagen den 11:e.
Som jag och alla andra redan sagt så är den betydligt sämre än semi 1. Vilket dock inte innebär att den är dålig – det är flera av bidragen som har lyft en aning för mig när jag gett dem fler chanser och fler lyssningar. Men så omedelbara som i tisdagens startfält är de ju förstås fortfarande inte: det är bara ett av de sexton bidragen här som verkligen lyfter till stora höjder i mina öron.
Innan jag börjar genomgången ska jag påpeka en sak om det här med att tippa Eurovision-semifinaler, och det är att det nu har gått så pass många år sedan semifinalerna infördes att det börjar bli meningslöst att titta på statistik. Alltså hur bra de olika länderna brukar lyckas med att gå vidare från semifinalerna. Det känns (till min lättnad) som att det inte längre är så viktigt att ta hänsyn till det. Vi har ju nu haft semifinal sedan 2004 och två stycken sedan 2008, och vi vet vid det här laget att det brukar gå i vågor för alla länderna, och att alla kan lyckas (utom Andorra och Slovakien, men de har inte varit med och försökt på många år) och alla kan också misslyckas (utom Ukraina, men de skulle också kunna det om förutsättningarna blev de rätta). Så då kan det vara dags att släppa de där historikresonemangen. Bättre att bara se till hur varje lands bidrag faktiskt låter och hur det kan tänkas tas emot just i år och i konkurrens med de andra bidragen. Ett mycket bättre sätt att tippa om man ska tippa, och det är också så jag försöker göra själv.
Med detta sagt ger jag mig nu in på årets semifinal 2, och den inleds precis som semi 1 av ett grannland. (Klicka på respektive lands namn så kommer bidraget upp i nytt fönster.)

1. DANMARK – ”Breaking My Heart”, Reiley.
Det intressantaste med Danmark i år är att artisten är från Färöarna, och det är första gången det händer i ESC. Färingen i fråga heter alltså Reiley och är en liten gosse med stort hår som sjunger skickligt i falsett i refrängen (som för övrigt är en sådan där refräng som är mer avskalad än versen). Låten är tidsenlig i sin produktion, det låter som mycket annat på listorna, men många tror att det är lite för anonymt. Själv lutar jag åt att Färöarna får sin första finalplats ändå, konkurrensen är inte järnhård.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. ARMENIEN – ”Future Lover”, Brunette.
Förra året fick Armeniens bidrag ett överraskande öde: ”Snap” med Rosa Linn kom på en blygsam tjugondeplats, men efter tävlingen blev låten en världshit, trots att ingen vare sig inom eller utanför ESC-bubblan uppmärksammat den nämnvärt först. Mycket intressant, och egentligen ett bevis på att Eurovisionbidrag visst är lika bra som annan musik, det är bara det att den för det mesta inte bedöms på samma villkor! Ja, hur som helst, i Armenien är man säkert nöjd med händelsernas gång i fjol, och man satsar därför på ett ambitiöst bidrag nu. Kanske lite för ambitiöst, för den här låten (som Brunette har skrivit själv) känns som ett stycke ”symfonipop” på tre minuter, med delar som inte hänger ihop men kopplas ihop ändå (ungefär som i Beatles popkonststycke ”Happiness Is a Warm Gun”) och ökar gradvis i styrka. Visst är det snyggt och Brunette sjunger bra för all del – mot slutet byter hon engelskan mot armeniska – men slutresultatet blir överpretentiöst och ofokuserat. Jag för min del behöver många lyssningar för att komma ihåg låtens olika delar.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. RUMÄNIEN – ”D.G.T. (Off and On)”, Theodor Andrei.
Frågan är om det inte är dags för en (tidig) toapaus här. Inte nog med att själva låten är en av de tråkigaste, tjatigaste och sämsta detta år – uppträdandet i videon/Rumäniens uttagning är dessutom en direkt pinsam uppvisning där den unge sångaren Theodor försöker se cool ut i långt lockigt hår och glasögon men tappar all trovärdighet på att han manschauvinistiskt omger sig med lättklädda damer (och herrar så småningom) som klär av honom. Det funkar på en sjabbig strippklubb men inte i Eurovision. Inte ens att han delvis sjunger på rumänska kan rädda situationen.
EDIT: Tydligen kommer numret inte alls att se likadant ut i Eurovision ... tacka alla goda makter för det. Men jag tycker fortfarande att låten är ytterst mossig.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

4. ESTLAND – ”Bridges”, Alika.
Efter Rumänien känns det som en lättnad att Estland kommer in med lite mera smak. Nog för att vi har hört bättre från det baltiska grannlandet, och dessutom har vi hört bättre och mer engagerande ballader än den här – men den är ändå fullt njutbar. Börjar med ett ljuvt piano och tilltar sedan i styrka i refrängerna (bra melodi där för övrigt) då det kommer in stråkar och Alika börjar ta i mer i sin sång, men det blir aldrig överdramatiskt och trummor saknas faktiskt helt. Snyggt, om än inte all-in, som sagt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

5. BELGIEN – ”Because of You”, Gustaph.
En souldiscolåt som växer lite, särskilt efter att jag plötsligt insåg vad det är för tidsepok den går tillbaka till: det är ju 90-talet och discopopmusiken som den lät då, med låtar som Tom Jones ”Sex Bomb” och Chers ”Believe”. Ja, jag menar inte att Belgiens bidrag är direkt likt de låtarna, men det är liksom den stilen. Ett ganska skönt sväng, och jag gillar det där syntetiska kluckande riffet som dyker upp hela tiden. I refrängen kommer det in en gospelkör dessutom. Kompetent gjort.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. CYPERN – ”Break a Broken Heart”, Andrew Lambrou.
I år är Cyperns artist faktiskt en cypriot, eller åtminstone australiensare med cypriotiskt påbrå … det får väl duga med tanke på hur klent det har varit på inhemska förmågor från medelhavsön på senare år. Låten däremot är en produkt av svenskar, bl.a. Jimmy Jansson och Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, som ju gödslar Melodifestivalen med sina bidrag och alltså har sålt in ett av sina alster från låtskrivarlägren till Cypern också. Ärligt talat så fullkomligt skriker det ”mello-reject” om låten, den känns totalt oinspirerad och jag kan över huvud taget inte komma på något att skriva om den. Frågan är hur jag hade uppfattat den om jag inte sett namnen på låtskrivarna? Näppeligen som särskilt anmärkningsvärd då heller. Utfyllnad. Luft.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

7. ISLAND – ”Power”, Diljá.
Vi hoppar genast över från en varm ö i sydöst till en kall ö i nordväst, och det blir förvisso en aning mer känsla och inspiration nu. Diljá sjunger energiskt i sitt höga register (kanske lite inspirerat av landsmaninnan Björk?), till ett tidstypiskt The Weeknd-dunk i refrängerna, och det är ingen dålig låt med sina ”ooh-ooh-ooh”- och ”po-po-po-poower”-hookar, men jag får känslan av att man hade kunnat göra betydligt mer av den med mer udda idéer: ännu mer svävande bakgrund, fler ljudeffekter, mer intensitet. Nu blir det lite platt.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. GREKLAND – ”What They Say”, Victor Vernicos.
Egentligen ett ganska intressant bidrag. Unge Victor är bara sexton år – faktiskt så är han yngre än samtliga mina tre barn, och det är första gången det händer mig i Eurovision 😊 – och han har skrivit sin låt helt själv. Det är ju värt att berömma Grekland för att de skickar fram en sådan uppenbar talang. Låten är inte heller särskilt klyschigt eller mainstreamaktigt producerad utan har ett eget speciellt sound: rätt mörkt och dovt med diverse lustiga instrumentljud, och Victor sjunger på ett säreget sätt också. Men trots allt detta försvinner bidraget ut i anonymiteten för mig. Det känns efteråt som att själva låten bakom alla trick och kosmetika kanske inte var så märkvärdig.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. POLEN – ”Solo”, Blanka.
Det här bidraget har fått väldigt mycket kritik, för att uttrycka sig milt … för de polska tittarna ville nämligen inte alls ha Blanka som vinnare i sin uttagning, utan det var en misstänkt korrumperad liten jury som åstadkom det. Det hela har utvecklats till rena konspirationsteorin där det sägs vara den regeringsstyrda polska TV:n som fixat till detta könsstereotypa nummer helt enligt sina konservativa ideal. Och vad ska jag säga om saken själv då? Tja, på pluskontot kanske att det ändå känns lite sol och sommar och strand om man är på det humöret … men på minuskontot att låten är tämligen blek reggaepop, att Blanka sjunger falskt i liveframträdandet från den polska finalen, att videon är precis så full av kvinnoobjektifiering som kritikerna säger, samt (som en av de elaka tungorna uttryckte det) att alltihop känns som Ariana Grande som druckit för mycket. Nej, jag kan inte gilla det här något vidare jag heller, ursäkta att jag stämmer in i gnällkören.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. SLOVENIEN – ”Carpe Diem”, Joker Out.
Precis som Lettland i semifinal 1 kör Slovenien på ett alternativt spår och skickar ett indie-poprockband. Med något bättre resultat: visserligen behöver jag några lyssningar för att det ska lyfta, men det är ändå ett värdigt nummer med lätt rockigt sväng som får ganska mycket mer karaktär av att det sjungs på det egna språket. (Ordet ”salli”, eller hur det nu stavas, fungerar som hook trots att man inte förstår det.) Många tror att Slovenien kan få sin bästa placering någonsin med detta (tidigare har de som bäst varit sjua). Det tror inte jag, men till final tror jag helt klart att karisman och trovärdigheten räcker.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

11. GEORGIEN – ”Echo”, Iru.
Georgien har fått kämpa på senare år … jag kommer inte ens ihåg när det var som de senast tog sig vidare från semifinalen. Tur nu i år då att de faktiskt kommer att fixa det den här gången – för det gör de. Bidraget är inte alldeles lättsmält, det finns flera lustiga och besynnerliga vokala och instrumentella utbrott som det där ”chum-na-da-rat-ta, chum-na-da-rat-ta”, men sångerskan Irus sånginsats i refrängen är klockren och sätter sig. Sammantaget för låten tankarna en aning till Georgiens första (och alltjämt bästa) bidrag ”Visionary Dream” från 2007: avancerat, djärvt och snyggt. Det här når inte lika höga höjder, men med en bra scenshow är saken klar.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

12. SAN MARINO – ”Like an Animal”, Piqued Jacks.
San Marino har de senaste åren haft en ganska stor och ambitiös uttagning med många bidrag, men deltagarna har mestadels varit tämligen okända italienska lyckosökare. En sådan grupp blev det nu också som vann i år och fick representera det lilla grannlandet. Piqued Jacks kallar de sig, och de är i teorin en rockgrupp, men tyvärr så får man intrycket ”mesiga amatörer” om dem (och det har alltså varit San Marinos problem även tidigare). Visst, de gör det ju bättre än jag åtminstone 😊 men deras ganska gapiga, simpla och textmässigt genanta låt känns helt enkelt bara malplacerad här. Jag har svårt att se att särskilt många röstar på den.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

13. ÖSTERRIKE – ”Who the Hell Is Edgar?”, Teya & Salena.
Ett av årets mest uppmärksammade bidrag. Österrike har uppenbarligen tagit fasta på det där med att vissa låtar av ett visst slag brukar kunna bli memes, och i bästa ”What does the fox say”-anda (ja, de hade säkert också ”Give That Wolf a Banana” från Norge förra året i åtanke) har de fått fram den här lilla biten för att testa om det kan vara ett framgångsrikt recept även i Eurovision. Tjejduon Teya & Selena spexar till det ordentligt i ett experiment där det något otippat är Edgar Allan Poe som är försöksobjektet. Ja, catchigt är det ju, de har fått till det där med ”poe-poe-poe-poe …” och även den operaliknande bakgrunden med ”ghooost in my body”. Till final räcker det helt klart. Men jag kan inte låta bli att undra hur de egentligen bar sig åt för att komma undan med titeln ”Who the Hell Is Edgar?” – för är inte svordomar förbjudna i ESC?
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

14. ALBANIEN – ”Duje”, Albina & Familja Kelmendi.
I Eurovision är Albanien nästan som Östeuropas Portugal … de har sin egen melodifestival som de haft i alla år, och kör sin egen grej där och skickar den sedan till ESC (på det egna språket) oavsett hur mossigt och irrelevant resten av Europa uppfattar det. Som jag har sagt andra år så brukar dessa albanska bidrag med sina balkantongångar, höga klagande sånginsatser och bankande trummor ibland funka bra och ibland inte. Det här tycker jag själv ligger mer åt gäsp-hållet än spärra upp ögonen-hållet. Helgjutet paket förvisso, kanske går det till final för startnumret är ju bra, men jag skulle gärna vilja ha något helt annat från Albanien någon gång också.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. LITAUEN – ”Stay”, Monika Linkytė.
Ylandet i refrängens ”stay” påminner ganska mycket om Loreen tycker jag, men det är inte så mycket mer än ylande. Lyckligtvis kommer sedan den där frasen på litauiska in med en mer taktfast rytm, det räddar låten från att bara vara en tråkig och intetsägande ballad … och mot slutet så kopplas de båda partierna ihop med varandra, då blir det ju ganska snyggt får man medge. Nu är det ju inte jury i semifinalerna längre och det är nog framför allt de som hade röstat på detta, så helt säkra på finalplats kan Litauen ändå inte vara, men med sångerskans röstresurser är chanserna goda.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

16. AUSTRALIEN – ”Promise”, Voyager.
Här har vi årets mest angenäma överraskning för min del. Jag har inte varit så imponerad av något av Australiens bidrag sedan de började vara med – de har mest gått in för att vara Eurovision-kitschiga med flit – men i år får vi nerifrån södern ett kompetent rockband, som drar åt arenarockhållet, om man inte rentav ska kalla det progressiv metal. Låten har lite olika ingredienser, både syntknattrande, ett skrålande ”ooh-ooh”, elgitarruppvisning mot slutet och t.o.m. en kort snutt growl i sticket, men som helhet så funkar det fint. I synnerhet bryggan och refrängen känns ju väldigt mäktiga, med läckra ödsliga och atmosfäriska bakgrundsharmonier som faktiskt får mig att associera (inte melodiskt sett, men stämningsmässigt) till andra gamla storslagna australiska vildmarks-poprockklassiker som ”You’re the Voice” och ”Great Southern Land”.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Ja, det var alla. Och om problemet med semifinal 1 var att det var för många låtar där som jag ville ha till final, fler än det fanns plats för, så är det snarare det motsatta här – jag vill inte ha alla dessa bidrag i final utan måste fylla ut med de mest uthärdliga bland de tråkiga. Likadant blir det då när jag tippar: svårt att komma på tio som går till final, och förhållandevis många ”kanske”, som synes.
Men om jag ska ta det rent objektivt – och även nu med tanke på det där att det bara är tittarna som röstar och inte någon jury – så känns det som att Österrike borde vara den mest självklara finalisten här. Och efter dem Australien. Det sistnämnda kan vara önsketänkande, för som nu har framgått så tycker jag själv överlägset bäst om Australien i det här startfältet, men jag tror faktiskt att den australiensiska rocken får genomslag bland tittarna i stort. Visst att det mest är juryn som har hjälpt Australien tidigare, men publiken har ofta varit med på noterna också och jag tror inte på några teorier om att Europa vill ha bort Australien ur sin tävling.
Sedan är jag också ganska säker på Slovenien och Georgien, båda för att de sticker ut på ett positivt sätt och kan tilltala i både väst och öst. Men efter dessa är det mer ovisst och idel svårförutsägbara bidrag. Det jag kan säga i andra änden av scenariot är att jag känner mig säker på två som inte klarar sig, och det är Rumänien och San Marino. Jag har ytterligt svårt att tänka mig att deras smaklösa respektive amatörmässiga nummer skulle få folk att slänga sig på telefonerna.

Då återstår det ändå tio länder, och sex platser att dela ut, och även om det är en del av dessa återstående länder som jag själv inte skulle vilja ge platser till så får jag försöka fundera på hur väl de kan slå an hos andra, relativt sett i den klena konkurrensen. Danmark tror jag tar hem det faktiskt, de går ut först och känns ändå lite moderna. Grekland borde väl också kunna charma tillräckligt med sin unge sångare. Sedan kan man fundera länge på hur Polen kommer att tas emot. Blir det samma ogillande från Eurovision-tittarna som helhet som det har blivit från fansen? Det beror förstås väldigt mycket på hur det ser ut (och låter) på scen i slutändan, men låtens somriga tongångar är inte helt otilltalande … jag vill inte utesluta något.
Man får också tänka på att minst en lugnare låt borde kunna ta hem en biljett. Här är det i synnerhet Estland och Litauen som har varsin sådan. Jag är böjd att tippa någon av dem i final, men vem? Eller kanske rentav båda? Är det möjligt när det inte är någon jury med i spelet? Vidare ska inte Belgien räknas bort, de har ett discosound som kan smitta, och så kommer Armenien med sin lite mer avancerade låt, kan den gå hem hos tittarna?
Albanien tror jag nog inte riktigt på, och Island kommer nog också att drunkna i mängden, vilket jag faktiskt också tror att Cypern gör med sin mello-reject. Den hade nog behövt en jury för att klara sig. Då blir det en kvar som ska åka ut. Klarar både Estland och Litauen att gå till final med ballader? Ja, jag tror faktiskt de gör det båda två, och då tror jag att det blir Armenien som får ge sig. Polen klarar sig (till mångas förtret).

Ja, det här blev väl kanske inte direkt underbyggt med fakta utan det var nog mer rena spekulationer, men mitt slutliga tips blir nu alltså att till final från semi 2 går Danmark, Estland, Belgien, Grekland, Polen, Slovenien, Georgien, Österrike, Litauen och Australien. De övriga får respass.
Blir det på det sättet så betyder det att det ändå efter förutsättningarna blir ett någorlunda intressant urval i finalen från den här serien. Men jag tvivlar starkt på att någon av dem kommer att ha med toppstriden att göra i finalen.
Oavsett detta så blir förstås den här semifinalen alltid sevärd ändå, om inte annat så för spänningens och stämningens skull. Räkna med att jag sitter på plats vid TV:n och analyserar resultatet efteråt, i denna semi likaväl som i den första. Och beträffande mina låtomdömen så fortsätter jag inom kort med de sex direktkvalificerade. På återseende!

Min genomgång av semifinal 1
Min genomgång av de sex direktkvalificerade

Semifinal 1 i ESC 2023: omdömen och lite tips

Det drar ihop sig! Nu är tiden kommen för mig att göra min stora detaljerade (i alla fall någorlunda) genomgång av alla låtarna i årets Eurovision. Och jag ska som vanligt börja med de länder som tävlar i semifinal 1 där i Liverpool, tisdagen den 9 maj.
I år har det som bekant snackats mycket om att semifinal 1 är kopiöst mycket bättre än semifinal 2, och det kan jag hålla med om. De flesta av dem jag har som favoriter i år återfinns i semi 1, och jag märker att jag har rysligt svårt att såväl tippa som önska mig ett resultat … för i denna semi är det liksom inte bara låtar jag gillar utan även låtar som jag gärna vill ska vidare även av andra skäl: att länderna gör snygga försök eller tagit till något bra grepp som de borde ha uppmuntran för. Då blir det på det hela taget fler som jag vill ha till final än vad det finns plats för. Lyckligtvis är de bara femton stycken som slåss om de tio platserna, vilket innebär att de flesta av dem faktiskt kommer att klara det. Men lite förargligt kommer det att kännas hur det än går, för hade länderna hållit till i semi 2 istället så hade de kunnat känna sig mer säkra på final.
Ja, jag sätter väl igång med mina omdömen. Ni vet förutsättningarna: jag sätter betyg från 1 till 10 efter min personliga smak (dömt efter inspelningarna på Spotify och i viss mån videorna på Youtube), och klickar ni på landets namn så får ni upp länken i ett nytt fönster och kan titta/lyssna själva.

1. NORGE – ”Queen of Kings”, Alessandra.
Norge får inleda alltihop i år, och deras bidrag hör dessutom till de största favoriterna. Lite egendomligt att lägga det allra först då, men å andra sidan passar det väldigt bra som öppningsnummer. Ganska svängig och catchig sak med lätta folksagoreferenser i text och framförande, och en rytm som får mig att associera kraftigt till Klara Hammarströms ”Run to the Hills”. Inte dåligt, men jag tycker det är något som fattas … man hade kunnat spela ännu mer på det där fantasytemat och lägga in ett ännu mer trolskt sound i smeten.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

2. MALTA – ”Dance (Our Own Party)”, The Busker.
Malta bjuder på soul-funk-disco som kanske i grunden är lite ljummen, och det är nog också därför landet har fått startnummer två – just låtar med sådant sound brukar lätt kännas utslätade – men lyckligtvis finns här som refräng-omkväde en riktigt läcker saxofon (med härligt ekande klang och fina harmonier i bakgrunden) som inte bara räddar låten utan lyfter den riktigt ordentligt. Då kan man också ha överseende med rimmet ”I feel better in my sweater”, och kanske kan det till och med räcka till final trots dåliga förutsättningar.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

3. SERBIEN – ”Samo mi se spava”, Luke Black.
Flera länder i Eurovision har skärpt sig ordentligt på senare år, och till dem hör onekligen Serbien. Efter förra årets avantgardistiska mischmasch med handtvätt kommer nu ytterligare en låt och en show som är svår att jämföra med något annat – men konstnärligt och intressant är det, så mycket kan man säga. Stämningen är mörk, småkuslig och på något sätt nästan galghumoristisk, ljudbilden är tung och elektronisk, artisten Luke Black har en egendomlig karisma, men allra bäst är den mystiska melodin som man gärna gnolar på fastän den inte är särskilt lätt att gnola på, om ni fattar vad jag menar.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. LETTLAND – ”Aijā”, Sudden Lights.
Indierock i Eurovision är aldrig fel, det är alltid ett framgångskvitto när de kretsarna också kommer in i tävlingen … men sedan är det ju det att det helst ska gå bra när de är där. Frågan är om det går bra för detta indieband från Lettland och deras låt som från början var tänkt som en vaggvisa. Det är klanderfri rock med en lätt introvert stämning (särskilt sista halvminuten då hela låten plötsligt blir alldeles lugn och avskalad), men den behöver en del lyssningar för att börja växa och det får den ju inte av tittarna vid TV-apparaterna. Bra försök av Lettland men dessvärre kommer det inte att räcka detta år heller.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

5. PORTUGAL – ”Ai coração”, Mimicat.
Brutalt stilbyte, då det efter indierocken nu istället blir kabarénummer från Portugal: gammaldags men ändå på något sätt med en blinkning till nutiden, på det sätt som bara Portugal kan i Eurovision. Visst är det sådan musik som man egentligen inte lyssnar på (eller ser på TV) utan som man hellre vill ha framför sig på en scen på en mysig klubb någonstans med en drink i handen … av den anledningen är numret inte något jag tjusas omedelbart av här i hemmet heller, men visst uppskattar jag gemytet, det dansanta vemodet och Portugals ständiga förmåga att alltid vara helt sig själva.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. IRLAND – ”We Are One”, Wild Youth.
Irland har ändå gjort något slags försök att förbättra sina resultat i år, det tror jag nog. De skickar ett poprockband vars stil helt klart tar plats i facket ”arenarock” och flörtar med såväl landsmännen i U2 som med Coldplay. Följaktligen tas det rätt väl emot av mig, för jag gillar ju det där dundrande soundet med mycket eko och mångskiktad allsångskör (och här kommer det – årets bidrag med ”lovsångsteam”-vibbar! 😊). Textmässigt är det en väldigt tydlig ”Eurovision-hymn” med sitt ”we might be different / but under the falling sun / we are one”, som publiken och i förlängningen hela Europa ska kunna skråla med i, i evig vänskap och lycka. Nackdelen är att alltihop framstår som lite väl beräknande och klyschigt och riskerar att falla platt (och sångaren har inte världens vackraste röst heller). Jag tackar för min del inte nej till Irland i final men tror att de kan komma att glida obemärkt förbi.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

7. KROATIEN – ”Mama ŠČ!”, Let 3.
Tjoho! Jag fattar vad de sjunger om, tack vare kroatiskans likhet med ryska (som jag kan lite av). ”Mama kupila traktora” … det måste ju betyda ”mamma köpte en traktor”. Jiihaa!
Ja. Ähum. Ovanstående rad sjungs ett antal gånger i verserna till Kroatiens bidrag och påminner mig musikaliskt sett om ”Macarena”, i tramsigt avseende. Även resten av låten andas också väldigt mycket skämtbidrag, och det är också en inte särskilt subtil politisk antikrigskänga riktad mot vissa europeiska diktatorer. Det hela är i samma fack som Verka Serdushka med ”Dancing Lasha Tumbai” och även Georgiens ”We Don’t Wanna Put In” som de inte fick delta med 2009. Ja, tiderna är ju annorlunda nu, så den här gången slinker det igenom. Men är det lyckad politisk satir då? Mja, rent musikaliskt har man ju hört bättre. Fast det sticker ut och är onekligen publikvänligt.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. SCHWEIZ – ”Watergun”, Remo Forrer.
Efter Kroatiens bidrag på krigstema (och för den delen Irlands tongångar om ett enat Europa) kommer här direkt en annan antikrigslåt. Fast i Schweiz bidrag är det mer stillsamma toner, och på sätt och vis nästan en upprepning av känsligheten från landets anti-macho-bidrag förra året, ”Boys Do Cry”. Ung skör kille sjunger till piano om att han föredrog vattenpistoler istället för äkta vara … och det kan man ju hålla med om (fast börjar inte alltid allt våld med krigslekar så att säga?). Tanken är god men tyvärr är själva låten för mesig och sömnig, och raden ”I don’t wanna be a soldier” sjöng John Lennon redan 1971.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. ISRAEL – ”Unicorn”, Noa Kirel.
Det här är inte ett ”svenskbidrag”, men det känns väldigt mycket som att det åstadkommits av folk som gärna velat använda ett svenskt hitrecept. En sångerska som gapar på av bästa förmåga för att låta som Loreen, lite typiskt radiopopvänliga ingredienser (som stundtals blir till en enda ofokuserad röra) och så inte minst det där att använda något särskilt universellt ord-/bildmotiv att bygga upp textklyschor på (och göra en hook av) – i det här fallet en enhörning. Jag blir inte särskilt imponerad: vad menas på riktigt med ”the power of a unicorn”? Och har inte teamet i videon förväxlat en enhörning med en kentaur? Märkligt nog är låten rätt högt tippad, men jag klarar mig gärna utan Israel i finalen i år.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. MOLDAVIEN – ”Soarele și luna”, Pasha Parfeny.
Förra året var Moldavien med ”folklore & rock’n’roll” i sitt bidrag ”Trenulețul” bäst av alla länderna (åtminstone tills de kom med den där remixen och tävlade med den istället). I år är de inte riktigt lika vilda och glada, men även om det inte längre är rock’n’roll från Moldavien så är det fortfarande folklore. Och de är fortfarande bland de fem bästa i mitt tycke! Lätt mystisk och mörk etnopop på rumänska, med exotiska synt- och folkinstrumentklanger, ett schamanaktigt flåsande i verserna och framför allt en läcker hypnotiserande flöjtslinga. Videon är också ytterst suggestiv, så man får hoppas att bildspråket därifrån överförs till scenen på något sätt. Moldavien äger verkligen i den här tävlingen.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

11. SVERIGE – ”Tattoo”, Loreen.
Så har vi här då vår egen Eurovision-ikon, och som vanligt är det ju svårt att jämföra det egna bidraget med alla de andra – jag brukar alltid tendera att uppfatta Sveriges låtar som lite tråkigare än övriga länder eftersom jag redan hört dem så många gånger. Men visst är det fortfarande en imponerande uppvisning som Loreen bjuder på. Låten är storartat ihopkomponerad, hon sjunger fantastiskt och det hela tar tag, såväl i de lugna framviskande partierna som när det börjar dundra på. ”Tattoo” når fortfarande inte hela vägen upp till ”Euphoria” (och det skulle väl möjligen också vara därför den eventuellt inte vinner) men ska man ställa upp en gång till så är det så här uppföljaren ska låta.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

12. AZERBAJDZJAN – ”Tell Me More”, TuralTuranX.
Hör och häpna – för första gången sedan Azerbajdzjan debuterade i tävlingen 2008 skickar de ett bidrag som helt och hållet gjorts av azerier! Det får man ju ge dem en eloge för och hoppas att det går någorlunda bra, så att de fortsätter på det spåret. Men det vete sjutton om det går vägen. De båda killarna som framför bidraget har koll på hur man gör avslappnad britpop med hiphop-/RNB-influenser, det är inte alls någon dålig låt (vackert gitarrkomp med fina ackordvändningar …), och det räcker för att jag själv ska bli övertygad om att Azerbajdzjan inte alls är någon musikalisk avkrok – men som helhet kan det ändå kännas intetsägande i jämförelse med de låtar som kommer före och efter.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

13. TJECKIEN – ”My Sister’s Crown”, Vesna.
Tjej-folksånggrupp sjunger en flerspråkig etnopoplåt (på både tjeckiska, bulgariska och ukrainska) med feministiskt budskap … bara den beskrivningen låter lovande. Och visst är det här en utmärkt låt. Verserna är kanske inte fullt så minnesvärda, men refrängen är verkligen riktigt catchig, med ordet ”korona” som en effektiv (och aningen tidsenlig) hook: särskilt snyggt blir det mot slutet när de båda refrängdelarna går in i varandra. Stilen är typiskt slavisk och samtidigt helt tidsenlig, lite som polska ”Slavic Girls” från 2014 men mer smakfull. Om det här hade varit ett bidrag från Ukraina så hade det vunnit. Nu är det ”bara” Tjeckien och jag tror inte att Vesna vinner, men en topp 10-placering räknar jag med.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

14. NEDERLÄNDERNA – ”Burning Daylight”, Mia Nicolai & Dion Cooper.
Snyggt och stilfullt var ordet när Nederländerna i vanlig ordning visar upp finstämdhet och allmänt mys i en fin liten låt, denna gång en duett. Vacker melodi och produktion med ett svajigt dämpat piano som komp i verserna och så ett smittande ”a-a-a-a” i refrängen. Mot slutet dundrar det på lite mer också. Tyvärr finns det även nackdelar i paketet, och då menar jag inte raden ”I don’t believe in God anymore” (det är bara att se den i sitt sammanhang i texten så är det okej) utan mer att det hela avrundas på ett lite väl platt sätt och att det tydligen råder stor tveksamhet kring hur bra de två oerfarna artisterna kommer att kunna framföra numret. Dessutom är låten kanske inte så omedelbar för alla. Jag gillar den, det är en av mina favoriter i år, men risken finns att Nederländerna får respass.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

15. FINLAND – ”Cha Cha Cha”, Käärijä.
Alltså, det här är genialt. Jag tröttnar inte, tvärtom, jag diggar det bara mer och mer, och nu får det till och med en tia. Finsk musik och finsk karisma och finsk råhet, karaktär och självironi när den är som allra bäst. Fötterna vibrerar ohjälpligt i takt … det är nästan så jag vill upp och dansa (och då har det gått långt!). Språket klingar klockrent i kombination med den där sanslösa rock-techno-hybriden. Visuellt är det ett illgrönt party, och textens innehåll är (om man analyserar det vidare och går djupare än komiken) en tänkvärd uppgörelse med mansroller och förväntningar. Sedan kan man fundera på det där med att låten består av två halvor, en rå och omelodiös och en mer poppig … men kanske är det också ett genidrag, för då fångar man ju in lyssnare som kraftigt diggar åtminstone en av halvorna, om inte båda. Ja, i år har Finland fått till det. Sannerligen.
Mitt personliga betyg: 10/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Det här var alla femton, och som sagt, här vill jag att nästan alla ska till final – det är egentligen bara Schweiz och Israel jag föredrar att klara mig utan, resten vill jag ha med av olika skäl. Vilket ju då dessvärre inte är möjligt. Så hur går det, vilka blir det som får ge upp trots att jag hade önskat att få med dem (och trots att de hade kommit med om startfältet varit mer normalfördelat)?
En sak man verkligen måste tänka på i år är att det har blivit ett par viktiga regeländringar. Först och främst så är nu resten av världen med och röstar i en särskild röstningsgrupp, ”Rest of the World”, men det tror jag väl inte har någon större påverkan. Däremot kan det säkert ha viss betydelse att det i de båda semifinalerna nu bara är tittarna som röstar, ej någon jury – den är med först i finalen. Bra beslut tycker jag: då slipper man korruption och missförstånd med jurymedlemmar som vänder sina siffror upp och ner (jag väntar bara på att de ska tas bort från finalen också), men hur kommer den ändringen att påverka utgången? Gissningsvis på så vis att publikbefriande och mer ”tokiga” bidrag har större chanser, och låtar som är snyggt uppbyggda men kanske inte alldeles omedelbara borde ha lite mindre. Även om såväl tittare som jury faktiskt kan överraska genom att inte alltid följa det mönstret, så brukar det oftast stämma.
Så då kanske jag kan försöka mig på att plocka ut troliga finalister med den faktorn i åtanke. Det första jag då tänker är att Finland, som hade en självklar finalplats alldeles oavsett, borde klara det ännu bättre när det bara är tittarröstning. Det är inte heller otroligt att Finland vinner hela semifinalen för den sakens skull, före Sverige. När det gäller Loreen så har hon troligen juryerna på sin sida mer än tittarna, men det betyder inte att Europas tittare strejkar från att rösta på Sverige i någon större utsträckning, så jag är ändå inte orolig för att Sverige skulle missa. Nej då, det gör vi absolut inte. Finland och Sverige är båda solklara. Liksom Norge, tror jag faktiskt … det blir en nordisk jackpot. Ytterligare en finalist som jag ser som mycket säker är Tjeckien, som tar hem många östeuropeiska röster (och en hel del även från väst) med sin snygga folkmusikpop. Jag är böjd att tro att det av samma skäl går bra även för Moldavien.

Sedan börjar det bli svårare. Israel har lyfts fram på många håll, men jag tror att det bidraget är ett sådant som juryer tycker bättre om, så alldeles säker är jag inte på Israel. Serbien är också svårbedömt … ett djärvt och ovanligt bidrag, hur pass mycket kan det tilltala folk? Och kan lugnare låtar som Schweiz och Nederländernas slå an några strängar? Vi har också Maltas saxofon-souldisco och Portugals kabaré … och så kommer Kroatien med sitt skämtbidrag. Ja, de tror jag förresten går till final. Juryerna skulle säkert inte alls tycka om Kroatien, men folket gör det nog.
Om vi vänder på det och tar det från andra hållet, är det några länder som kan anses uteslutna redan från början? Tja, egentligen inte, det är ju lite det som är problemet i den här semin. Men jag tippar att Irland åker ut den här gången också, de kommer att kännas för menlösa. Även Azerbajdzjan hänger nog väldigt löst: jag tycker själv de är bättre i år än många andra år, men de saknar slagkraft med det koncept de nu kör med. Och Lettland brukar få kämpa i motvind och har ett tidigt startnummer. Dem får vi också avvara.
Med förbehåll för att intrycket blir helt annorlunda när man väl sitter framför TV:n och ser showerna, så tror jag sammantaget att de två länder som missar förutom de tre ovan nämnda blir Schweiz och Nederländerna. Schweiz kommer att kännas som ett fredsklyschigt sömnpiller och Nederländerna gillar jag ju själv skarpt, men kanske blir det inte så övertygande i rutan ändå. Serbien känns troligare att gå vidare i så fall – klarade de sig så bra som de gjorde förra året med en konstig uppvisning så går det nog nu med. Portugal borde komma en bit bara på att de sticker ut, och när det gäller Israel så landar jag i slutsatsen att det ändå finns någon sorts ”power of a unicorn”.

Min slutsats om semi 1 blir alltså att jag tror på en finalistrad i form av Norge, Malta, Serbien, Portugal, Kroatien, Israel, Moldavien, Sverige, Tjeckien och Finland.
Men lätt var det inte att komma fram till detta … det känns som väldigt mycket hänger i luften och är lämnat åt slumpen. Och i en mer rättvis värld, som sagt, så hade nästan alla låtarna i den här semin tagit sig vidare.
Jag återkommer inom kort med omdömen och tips om den betydligt sämre semifinalen, nummer 2. Ha det bra till dess!

Min genomgång av semifinal 2
Min genomgång av de sex direktkvalificerade