I år har det som bekant snackats mycket om att semifinal 1 är kopiöst mycket bättre än semifinal 2, och det kan jag hålla med om. De flesta av dem jag har som favoriter i år återfinns i semi 1, och jag märker att jag har rysligt svårt att såväl tippa som önska mig ett resultat … för i denna semi är det liksom inte bara låtar jag gillar utan även låtar som jag gärna vill ska vidare även av andra skäl: att länderna gör snygga försök eller tagit till något bra grepp som de borde ha uppmuntran för. Då blir det på det hela taget fler som jag vill ha till final än vad det finns plats för. Lyckligtvis är de bara femton stycken som slåss om de tio platserna, vilket innebär att de flesta av dem faktiskt kommer att klara det. Men lite förargligt kommer det att kännas hur det än går, för hade länderna hållit till i semi 2 istället så hade de kunnat känna sig mer säkra på final.
Ja, jag sätter väl igång med mina omdömen. Ni vet förutsättningarna: jag sätter betyg från 1 till 10 efter min personliga smak (dömt efter inspelningarna på Spotify och i viss mån videorna på Youtube), och klickar ni på landets namn så får ni upp länken i ett nytt fönster och kan titta/lyssna själva.
Norge får inleda alltihop i år, och deras bidrag hör dessutom till de största favoriterna. Lite egendomligt att lägga det allra först då, men å andra sidan passar det väldigt bra som öppningsnummer. Ganska svängig och catchig sak med lätta folksagoreferenser i text och framförande, och en rytm som får mig att associera kraftigt till Klara Hammarströms ”Run to the Hills”. Inte dåligt, men jag tycker det är något som fattas … man hade kunnat spela ännu mer på det där fantasytemat och lägga in ett ännu mer trolskt sound i smeten.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Malta bjuder på soul-funk-disco som kanske i grunden är lite ljummen, och det är nog också därför landet har fått startnummer två – just låtar med sådant sound brukar lätt kännas utslätade – men lyckligtvis finns här som refräng-omkväde en riktigt läcker saxofon (med härligt ekande klang och fina harmonier i bakgrunden) som inte bara räddar låten utan lyfter den riktigt ordentligt. Då kan man också ha överseende med rimmet ”I feel better in my sweater”, och kanske kan det till och med räcka till final trots dåliga förutsättningar.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Flera länder i Eurovision har skärpt sig ordentligt på senare år, och till dem hör onekligen Serbien. Efter förra årets avantgardistiska mischmasch med handtvätt kommer nu ytterligare en låt och en show som är svår att jämföra med något annat – men konstnärligt och intressant är det, så mycket kan man säga. Stämningen är mörk, småkuslig och på något sätt nästan galghumoristisk, ljudbilden är tung och elektronisk, artisten Luke Black har en egendomlig karisma, men allra bäst är den mystiska melodin som man gärna gnolar på fastän den inte är särskilt lätt att gnola på, om ni fattar vad jag menar.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Indierock i Eurovision är aldrig fel, det är alltid ett framgångskvitto när de kretsarna också kommer in i tävlingen … men sedan är det ju det att det helst ska gå bra när de är där. Frågan är om det går bra för detta indieband från Lettland och deras låt som från början var tänkt som en vaggvisa. Det är klanderfri rock med en lätt introvert stämning (särskilt sista halvminuten då hela låten plötsligt blir alldeles lugn och avskalad), men den behöver en del lyssningar för att börja växa och det får den ju inte av tittarna vid TV-apparaterna. Bra försök av Lettland men dessvärre kommer det inte att räcka detta år heller.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Brutalt stilbyte, då det efter indierocken nu istället blir kabarénummer från Portugal: gammaldags men ändå på något sätt med en blinkning till nutiden, på det sätt som bara Portugal kan i Eurovision. Visst är det sådan musik som man egentligen inte lyssnar på (eller ser på TV) utan som man hellre vill ha framför sig på en scen på en mysig klubb någonstans med en drink i handen … av den anledningen är numret inte något jag tjusas omedelbart av här i hemmet heller, men visst uppskattar jag gemytet, det dansanta vemodet och Portugals ständiga förmåga att alltid vara helt sig själva.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Irland har ändå gjort något slags försök att förbättra sina resultat i år, det tror jag nog. De skickar ett poprockband vars stil helt klart tar plats i facket ”arenarock” och flörtar med såväl landsmännen i U2 som med Coldplay. Följaktligen tas det rätt väl emot av mig, för jag gillar ju det där dundrande soundet med mycket eko och mångskiktad allsångskör (och här kommer det – årets bidrag med ”lovsångsteam”-vibbar! 😊). Textmässigt är det en väldigt tydlig ”Eurovision-hymn” med sitt ”we might be different / but under the falling sun / we are one”, som publiken och i förlängningen hela Europa ska kunna skråla med i, i evig vänskap och lycka. Nackdelen är att alltihop framstår som lite väl beräknande och klyschigt och riskerar att falla platt (och sångaren har inte världens vackraste röst heller). Jag tackar för min del inte nej till Irland i final men tror att de kan komma att glida obemärkt förbi.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Tjoho! Jag fattar vad de sjunger om, tack vare kroatiskans likhet med ryska (som jag kan lite av). ”Mama kupila traktora” … det måste ju betyda ”mamma köpte en traktor”. Jiihaa!
Ja. Ähum. Ovanstående rad sjungs ett antal gånger i verserna till Kroatiens bidrag och påminner mig musikaliskt sett om ”Macarena”, i tramsigt avseende. Även resten av låten andas också väldigt mycket skämtbidrag, och det är också en inte särskilt subtil politisk antikrigskänga riktad mot vissa europeiska diktatorer. Det hela är i samma fack som Verka Serdushka med ”Dancing Lasha Tumbai” och även Georgiens ”We Don’t Wanna Put In” som de inte fick delta med 2009. Ja, tiderna är ju annorlunda nu, så den här gången slinker det igenom. Men är det lyckad politisk satir då? Mja, rent musikaliskt har man ju hört bättre. Fast det sticker ut och är onekligen publikvänligt.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Kroatiens bidrag på krigstema (och för den delen Irlands tongångar om ett enat Europa) kommer här direkt en annan antikrigslåt. Fast i Schweiz bidrag är det mer stillsamma toner, och på sätt och vis nästan en upprepning av känsligheten från landets anti-macho-bidrag förra året, ”Boys Do Cry”. Ung skör kille sjunger till piano om att han föredrog vattenpistoler istället för äkta vara … och det kan man ju hålla med om (fast börjar inte alltid allt våld med krigslekar så att säga?). Tanken är god men tyvärr är själva låten för mesig och sömnig, och raden ”I don’t wanna be a soldier” sjöng John Lennon redan 1971.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det här är inte ett ”svenskbidrag”, men det känns väldigt mycket som att det åstadkommits av folk som gärna velat använda ett svenskt hitrecept. En sångerska som gapar på av bästa förmåga för att låta som Loreen, lite typiskt radiopopvänliga ingredienser (som stundtals blir till en enda ofokuserad röra) och så inte minst det där att använda något särskilt universellt ord-/bildmotiv att bygga upp textklyschor på (och göra en hook av) – i det här fallet en enhörning. Jag blir inte särskilt imponerad: vad menas på riktigt med ”the power of a unicorn”? Och har inte teamet i videon förväxlat en enhörning med en kentaur? Märkligt nog är låten rätt högt tippad, men jag klarar mig gärna utan Israel i finalen i år.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Förra året var Moldavien med ”folklore & rock’n’roll” i sitt bidrag ”Trenulețul” bäst av alla länderna (åtminstone tills de kom med den där remixen och tävlade med den istället). I år är de inte riktigt lika vilda och glada, men även om det inte längre är rock’n’roll från Moldavien så är det fortfarande folklore. Och de är fortfarande bland de fem bästa i mitt tycke! Lätt mystisk och mörk etnopop på rumänska, med exotiska synt- och folkinstrumentklanger, ett schamanaktigt flåsande i verserna och framför allt en läcker hypnotiserande flöjtslinga. Videon är också ytterst suggestiv, så man får hoppas att bildspråket därifrån överförs till scenen på något sätt. Moldavien äger verkligen i den här tävlingen.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Så har vi här då vår egen Eurovision-ikon, och som vanligt är det ju svårt att jämföra det egna bidraget med alla de andra – jag brukar alltid tendera att uppfatta Sveriges låtar som lite tråkigare än övriga länder eftersom jag redan hört dem så många gånger. Men visst är det fortfarande en imponerande uppvisning som Loreen bjuder på. Låten är storartat ihopkomponerad, hon sjunger fantastiskt och det hela tar tag, såväl i de lugna framviskande partierna som när det börjar dundra på. ”Tattoo” når fortfarande inte hela vägen upp till ”Euphoria” (och det skulle väl möjligen också vara därför den eventuellt inte vinner) men ska man ställa upp en gång till så är det så här uppföljaren ska låta.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Hör och häpna – för första gången sedan Azerbajdzjan debuterade i tävlingen 2008 skickar de ett bidrag som helt och hållet gjorts av azerier! Det får man ju ge dem en eloge för och hoppas att det går någorlunda bra, så att de fortsätter på det spåret. Men det vete sjutton om det går vägen. De båda killarna som framför bidraget har koll på hur man gör avslappnad britpop med hiphop-/RNB-influenser, det är inte alls någon dålig låt (vackert gitarrkomp med fina ackordvändningar …), och det räcker för att jag själv ska bli övertygad om att Azerbajdzjan inte alls är någon musikalisk avkrok – men som helhet kan det ändå kännas intetsägande i jämförelse med de låtar som kommer före och efter.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Tjej-folksånggrupp sjunger en flerspråkig etnopoplåt (på både tjeckiska, bulgariska och ukrainska) med feministiskt budskap … bara den beskrivningen låter lovande. Och visst är det här en utmärkt låt. Verserna är kanske inte fullt så minnesvärda, men refrängen är verkligen riktigt catchig, med ordet ”korona” som en effektiv (och aningen tidsenlig) hook: särskilt snyggt blir det mot slutet när de båda refrängdelarna går in i varandra. Stilen är typiskt slavisk och samtidigt helt tidsenlig, lite som polska ”Slavic Girls” från 2014 men mer smakfull. Om det här hade varit ett bidrag från Ukraina så hade det vunnit. Nu är det ”bara” Tjeckien och jag tror inte att Vesna vinner, men en topp 10-placering räknar jag med.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Snyggt och stilfullt var ordet när Nederländerna i vanlig ordning visar upp finstämdhet och allmänt mys i en fin liten låt, denna gång en duett. Vacker melodi och produktion med ett svajigt dämpat piano som komp i verserna och så ett smittande ”a-a-a-a” i refrängen. Mot slutet dundrar det på lite mer också. Tyvärr finns det även nackdelar i paketet, och då menar jag inte raden ”I don’t believe in God anymore” (det är bara att se den i sitt sammanhang i texten så är det okej) utan mer att det hela avrundas på ett lite väl platt sätt och att det tydligen råder stor tveksamhet kring hur bra de två oerfarna artisterna kommer att kunna framföra numret. Dessutom är låten kanske inte så omedelbar för alla. Jag gillar den, det är en av mina favoriter i år, men risken finns att Nederländerna får respass.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Alltså, det här är genialt. Jag tröttnar inte, tvärtom, jag diggar det bara mer och mer, och nu får det till och med en tia. Finsk musik och finsk karisma och finsk råhet, karaktär och självironi när den är som allra bäst. Fötterna vibrerar ohjälpligt i takt … det är nästan så jag vill upp och dansa (och då har det gått långt!). Språket klingar klockrent i kombination med den där sanslösa rock-techno-hybriden. Visuellt är det ett illgrönt party, och textens innehåll är (om man analyserar det vidare och går djupare än komiken) en tänkvärd uppgörelse med mansroller och förväntningar. Sedan kan man fundera på det där med att låten består av två halvor, en rå och omelodiös och en mer poppig … men kanske är det också ett genidrag, för då fångar man ju in lyssnare som kraftigt diggar åtminstone en av halvorna, om inte båda. Ja, i år har Finland fått till det. Sannerligen.
Mitt personliga betyg: 10/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Det här var alla femton, och som sagt, här vill jag att nästan alla ska till final – det är egentligen bara Schweiz och Israel jag föredrar att klara mig utan, resten vill jag ha med av olika skäl. Vilket ju då dessvärre inte är möjligt. Så hur går det, vilka blir det som får ge upp trots att jag hade önskat att få med dem (och trots att de hade kommit med om startfältet varit mer normalfördelat)?
En sak man verkligen måste tänka på i år är att det har blivit ett par viktiga regeländringar. Först och främst så är nu resten av världen med och röstar i en särskild röstningsgrupp, ”Rest of the World”, men det tror jag väl inte har någon större påverkan. Däremot kan det säkert ha viss betydelse att det i de båda semifinalerna nu bara är tittarna som röstar, ej någon jury – den är med först i finalen. Bra beslut tycker jag: då slipper man korruption och missförstånd med jurymedlemmar som vänder sina siffror upp och ner (jag väntar bara på att de ska tas bort från finalen också), men hur kommer den ändringen att påverka utgången? Gissningsvis på så vis att publikbefriande och mer ”tokiga” bidrag har större chanser, och låtar som är snyggt uppbyggda men kanske inte alldeles omedelbara borde ha lite mindre. Även om såväl tittare som jury faktiskt kan överraska genom att inte alltid följa det mönstret, så brukar det oftast stämma.
Så då kanske jag kan försöka mig på att plocka ut troliga finalister med den faktorn i åtanke. Det första jag då tänker är att Finland, som hade en självklar finalplats alldeles oavsett, borde klara det ännu bättre när det bara är tittarröstning. Det är inte heller otroligt att Finland vinner hela semifinalen för den sakens skull, före Sverige. När det gäller Loreen så har hon troligen juryerna på sin sida mer än tittarna, men det betyder inte att Europas tittare strejkar från att rösta på Sverige i någon större utsträckning, så jag är ändå inte orolig för att Sverige skulle missa. Nej då, det gör vi absolut inte. Finland och Sverige är båda solklara. Liksom Norge, tror jag faktiskt … det blir en nordisk jackpot. Ytterligare en finalist som jag ser som mycket säker är Tjeckien, som tar hem många östeuropeiska röster (och en hel del även från väst) med sin snygga folkmusikpop. Jag är böjd att tro att det av samma skäl går bra även för Moldavien.
Sedan börjar det bli svårare. Israel har lyfts fram på många håll, men jag tror att det bidraget är ett sådant som juryer tycker bättre om, så alldeles säker är jag inte på Israel. Serbien är också svårbedömt … ett djärvt och ovanligt bidrag, hur pass mycket kan det tilltala folk? Och kan lugnare låtar som Schweiz och Nederländernas slå an några strängar? Vi har också Maltas saxofon-souldisco och Portugals kabaré … och så kommer Kroatien med sitt skämtbidrag. Ja, de tror jag förresten går till final. Juryerna skulle säkert inte alls tycka om Kroatien, men folket gör det nog.
Om vi vänder på det och tar det från andra hållet, är det några länder som kan anses uteslutna redan från början? Tja, egentligen inte, det är ju lite det som är problemet i den här semin. Men jag tippar att Irland åker ut den här gången också, de kommer att kännas för menlösa. Även Azerbajdzjan hänger nog väldigt löst: jag tycker själv de är bättre i år än många andra år, men de saknar slagkraft med det koncept de nu kör med. Och Lettland brukar få kämpa i motvind och har ett tidigt startnummer. Dem får vi också avvara.
Med förbehåll för att intrycket blir helt annorlunda när man väl sitter framför TV:n och ser showerna, så tror jag sammantaget att de två länder som missar förutom de tre ovan nämnda blir Schweiz och Nederländerna. Schweiz kommer att kännas som ett fredsklyschigt sömnpiller och Nederländerna gillar jag ju själv skarpt, men kanske blir det inte så övertygande i rutan ändå. Serbien känns troligare att gå vidare i så fall – klarade de sig så bra som de gjorde förra året med en konstig uppvisning så går det nog nu med. Portugal borde komma en bit bara på att de sticker ut, och när det gäller Israel så landar jag i slutsatsen att det ändå finns någon sorts ”power of a unicorn”.
Min slutsats om semi 1 blir alltså att jag tror på en finalistrad i form av Norge, Malta, Serbien, Portugal, Kroatien, Israel, Moldavien, Sverige, Tjeckien och Finland.
Men lätt var det inte att komma fram till detta … det känns som väldigt mycket hänger i luften och är lämnat åt slumpen. Och i en mer rättvis värld, som sagt, så hade nästan alla låtarna i den här semin tagit sig vidare.
Jag återkommer inom kort med omdömen och tips om den betydligt sämre semifinalen, nummer 2. Ha det bra till dess!
Min genomgång av semifinal 2
Min genomgång av de sex direktkvalificerade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar