Andra semifinalen är över, och jag måste ju medge att även om genomsnittsnivån på låtarna var lägre den här gången än i tisdags, så lyfte naturligtvis många av numren i direktsändning och det blev utmärkt underhållning och musiklyssning/tittning nu också.
Detta fick dock även konsekvensen att jag blev mer förvirrad med mitt tips den här gången och blev tvungen att justera det en del under sändningens gång. Det blir väl lätt så när man inte kunnat bilda sig något riktigt intryck av de skenbart mer slätstrukna låtarna, men sedan plötsligt ser dem i ett annat sammanhang. I det här fallet bytte jag ut mina tippade finalister Danmark, Estland och Grekland mot Armenien, Cypern och Albanien – tre länder som jag tyckte övertygade särskilt mycket på scen – och där var jag ju inte fel ute, även om Estland sedan visade sig gå till final i alla fall. Mitt tipsresultat blev därför till slut 9 av 10, precis som i tisdags, fast om man ser till mitt första tips här på bloggen var det naturligtvis sämre: där blev det bara 7.
Med facit i hand tycker jag också att resultatet var till största delen rättvist och väntat med tanke på hur framträdandena var. Länderna fick så att säga vad de förtjänade, i synnerhet de som åkte ut. Danske/färöiske Reiley visade upp en ganska osäker och tystlåten sånginsats; den grekiske unge killens brist på rutin lyste tydligt igenom; Rumäniens artist hade i och för sig skippat sin sexistiska scenshow men framstod ändå mest bara som något slags smörprins; Island led kraftigt av anonymitet; och San Marino bekräftade sin stämpel av amatörrock.
Det enda land som verkligen inte på något sätt förtjänade att åka ut, och som jag också blev riktigt förvånad över att de gjorde det, var Georgien. Där fattar jag inte vad de gjorde för fel. Den georgiska låten är förhållandevis intressant och spännande och den framfördes på ett dramatiskt sätt med stark sång … vad hade Europas tittare emot det? Var det för svårt för dem? Men Armeniens bidrag var ju också rätt sofistikerat (och Serbiens i tisdags). Nej, det här kräver en rejäl orsaksanalys. Jag tycker riktigt synd om Georgien, som har fått kämpa länge i semifinalträsket och nu gjorde en kraftansträngning för att ta sig upp – till ingen nytta.
Som tur är så finns det även saker att glädja sig åt med resultatet. Personligen drog jag en suck av lättnad åt att Australiens snitsiga rocknummer tog sig igenom; det var kvällens överlägset bästa låt och jag hade inte stått ut med att vara utan den i finalen på lördag. Österrike är också en frisk fläkt, fast där hyste jag inte den minsta lilla tvekan om att de skulle ta sin finalbiljett. Det är även uppmuntrande att flera av de stillsammare och långsammare låtarna lyckades slinka med (t.ex. Armenien, Estland, Litauen); åter igen får vi bevis på att TV-tittarna minsann kan rösta på sådant också. Stilvariationen bland de tio som gick vidare är det inget fel på.
Men det som är allra mest glädjande är det här med språket och den mer inhemska profilen. För här kommer intressant statistik: tittar vi på dem som nu tagit sig till final från de två semifinalerna, så ser vi att nästan alla de bidrag som framfördes helt eller delvis på ett annat språk än engelska klarade sig, både i tisdags och nu i kväll! Det enda land som inte gjorde det var Rumänien (och där får man nog säga att det helt enkelt berodde på en tämligen kass låt), men Albanien övertygade nu desto mer med sin ”Balkan-familje-uppvisning”, liksom Slovenien med munter inhemsk indierock: i båda fallen kände jag en aura av äkthet på något sätt som gick genom rutan.
Detta betyder att det fortfarande är ljusa tider för den som vill sjunga på det egna språket. Kanske är det rentav så att Europa längtar efter mer sådant: mer särart, mer originalitet, mer variation. Något för Georgien att fundera på till nästa gång, månne? Och framför allt ska det bli intressant att se om den där trenden också kan få betydelse för resultatet i finalen (tänk Käärijä kontra Loreen). Jag får helt klart ta upp detta i min inför-analys som jag ska försöka få klar till lördag förmiddag.
Sedan finns det förstås också undantag från trenden. Cypern gick också till final med sin typiska ”mello-reject” (låt vara att de hade en artist som lyfte den något), och även Polen får väl anses vara en finalist av det mer urvattnade slaget. Att dessa båda hitfabriksprodukter nu tagit plats i finalen var verkligen inte vad jag själv mest hade önskat, och det är inget jag tror gynnar tävlingen, men man kan kanske inte förvänta sig ett finalstartfält med 26 klanderfria bidrag utan jag får vara nöjd med andra saker.
I övrigt om kvällen kan jag väl mest bara säga att det brittisk-ukrainska arrangemanget var fortsatt tilltalande. Naturligtvis kan man inte prata för mycket om politik och krig i sändning, men små anmärkningar och kommentarer i förbigående så att alla ska vara med på noterna räcker mer än väl – och inte minst subtila detaljer som att två av programledarna bildade Ukrainas flagga med färgerna på sina klänningar. Inslaget med dragqueens fick mig dessutom att hånle lite i mjugg och undra vad Jimmie Åkesson månde tycka om det (fast han har nog redan gett upp allt hopp om att ändra på Eurovision, till skillnad från biblioteken).
Precis som i tisdags uppskattade jag också i all dess enkelhet det lilla inslaget med spelduellen mellan Måns och Filomena. Där kunde man ju själv sitta vid TV:n och briljera med sina kunskaper om vilka det var som gick till final och inte – jag hade alla rätt sammantaget, till skillnad från de båda tävlande. 😊
Nu tar vi nya tag till på lördag … jag måste som sagt börja på min ”inför finalen”-text, men allra först måste jag se till att lägga ut detta inlägg och få lite sömn (brukar vara en bristvara en vecka som denna).
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar