Så var festen igång för i år – det gäller att njuta ordentligt, för redan om fem dagar är den ju över igen, men fram till dess blir det nu till att gotta ner sig desto mer i en angenämt spännande och galen Eurovisionvärld i sköna maj.
Gotta mig kunde jag också till största delen göra åt tisdagskvällens resultat, med ett par undantag, men jag återkommer strax till det.
Storbritannien verkar i alla fall ha fått till en ESC-produktion med den rätta känslan: det är lite samma sorts inslag av humor och kuriosa som Sverige brukar ha när vi arrangerar, och framför allt har britterna värdigt understrukit att de nu ordnar det hela tillsammans med Ukraina. Det har blivit snyggt med vykorten där en sevärdhet i Storbritannien matchas med en motsvarighet i Ukraina och därefter med ytterligare en från det aktuella landet. Och jag gillade det där lilla historieinslaget där Storbritanniens och Ukrainas ESC-resultat från nutiden och längre tillbaka ställdes mot varandra. (Att sedan en av programledarna också är från Ukraina är ytterligare rätt tänkt.)
Vad gäller själva tävlandet så var det alltså femton bidrag i semifinal 1 som blev tio nu denna kväll, och även om det proportionellt sett inte var så många som försvann ur bilden så var det fortfarande samma riktigt härligt spännande och gastkramande stämning under de få minuterna det varade (och inte mindre jobbigt för dem som åkte ut, får man väl anta ☹).
Här ska jag tillägga att jag – i likhet med de allra flesta andra – tycker det var riktigt skönt att EBU och arrangörerna skippade den där hemska idén de hade till finalistpresentationen. Ja, för den som inte hört talas om det så var alltså planen ett litet tag att artisterna skulle få stå uppe på scenen och höra länderna läsas upp, med paus för intervjuer efter den femte av dem och vad det nu var. Att köra detta Mello- eller Idol-format hade bara känts motbjudande i Eurovision … vi behöver inga ytterligare inslag av förnedrings-TV där, det räcker så väl med den utpekande uppläsningen av varje lands totala tittarpoäng i finalen. Och i semifinalerna är det en självklar del av nöjet att se hur inte bara artisterna utan hela deras delegationer jublar och viftar med flaggor där de sitter i sina soffgrupper. Klokt av de ansvariga att också inse detta till slut.
Bland kvällens finalister fanns, som bekant och verkligen inte förvånande, såväl Sverige som Finland. Ja, om Loreen eller Käärijä faktiskt hade åkt ut så hade jag nog fortfarande suttit som en fågelholk och inte kunnat hitta på något att skriva just nu utan desperat försökt tänka ut möjliga förklaringar. Men de åkte alltså inte ut, utan nu blir duellen mellan dem programenligt av i lördagens final. Efter i kväll har jag ännu svårare än tidigare att tro något annat än att det står mellan dessa båda.
Jag kunde sedan glädja mig åt att jag till finalen fick med de flesta av de länder jag tyckte bäst om utöver Sverige och Finland. Serbien kom med – vilket visar att man kan ha ett ganska svårt och konstigt nummer men ändå inte behöver vara beroende av någon jury för att ta sig vidare. Moldavien och Tjeckien kom med – vilket visar att det etniska stuket alltjämt lever. Alla dessa länder hade i mitt tycke väldigt starka låtar och läckra shower därtill. Det enda land jag fick klara mig utan av dem jag höll särskilt högt var Nederländerna, men det var jag ganska beredd på. Trots att den nederländska duon gjorde en stabil insats (ingen anledning till kritik, som de fått tidigare på hemmaplan) räckte det inte riktigt, och det var ju beklagligt med tanke på att det nog hade gått vägen i en mindre stark semi.
Även Malta (en favorit i något mindre skala för mig) blev utan finalbiljett, vilket också var det enda fel jag hade i mitt tips här på bloggen. Övriga länder tippade jag rätt – och jag fick alltså 9 av 10 – men Maltas plats blev det Schweiz som tog. Jag blev något förvånad över det, för själv har jag ruskigt svårt att uppfatta det schweiziska bidraget som något annat än ett sömnpiller och trodde inte att Europas TV-tittare skulle kunna det heller, men tydligen var de mottagliga ändå.
Två av de övriga finalisterna var Israel och Norge; inget av de länderna har ryckt tag i mig på riktigt, men jag känner igen ett bra framträdande när jag ser det och det tycker jag att i synnerhet Israel faktiskt hade. Sedan finns det tydligen fortfarande utrymme i Eurovision för Portugals särart, vilket är glädjande på sitt sätt.
Avslutningsvis har vi Kroatien – och här är det lite intressant att analysera och försöka ana sig till vad som funkar ute bland folk i årets Eurovision-upplaga. Att effektsökeri och tokerier ofta tjusar tittare är en sak, men det är inte alla typer av tokerier som funkar ... dock funkade det tydligen just med politisk krigssatir. Det ger en liten vink om att Europa inte har blivit mätta på att tänka på krig och diktaturer utan tvärtom uppskattar skämt om det. Om vi sedan ser på Schweiz och Tjeckien som också tog finalplatser, så inser vi att låtar med krigstema tydligen går hem i år även i mer seriös och eftertänksam form. Humor eller allvar – i ingetdera fallet är det taktiskt fel att sjunga om krig i år, det har vi sett nu. Om det sedan räcker ända till vinst att göra det är väl däremot mer tveksamt; där krävs det ännu mer eftertanke för att avgöra vad Europa egentligen är allra mest på humör för detta år. (Smakfull popshow från Loreen eller medryckande techno-rock-galenskap från Käärijä?)
Detta om finalisterna. Beträffande de fem som åkte ut så lider jag med dem. Lettland fortsätter sin dystra långa rad av icke-kvalificeringar (det blir inte bättre av att de redan haft en liknande sådan rad tidigare under 10-talet). Azerbajdzjan hade egentligen förtjänat att få gå till final när de nu försökte med något ”eget” och allt. Malta gjorde liknande ansträngningar som inte betalade sig. Irland kämpar förgäves hela tiden. Och Nederländerna gjorde som sagt ett bättre framträdande än förväntat men det hjälpte inte, utan nu halkade de ner i träsket efter att ha haft ett antal goda år. Man kan bara hoppas att inget av länderna tappar sugen. Det går i alla fall inte bara att skylla på TV-tittare utan smak som enbart röstar för lättsam underhållning och upptempo – för det gick ju bra för serbisk avantgarde och schweizisk ballad, för att inte tala om Sveriges popkonst. Om sedan någon till äventyrs är kvar i det där gamla nedlåtande tänket om öststater som jämt röstas fram på västs bekostnad, så stämmer inte det heller: fördelningen mellan öst och väst i och utanför finalen är hyfsat jämn. Nej, det är bara tillfälligheter och tajming och sådant som avgör hur det går. Det är bara för kvällens förlorare att bita ihop och försöka igen. Kroatien fixade det ju nu efter åtskilliga motgångar.
Och nu medan jag har suttit och skrivit detta så har de tio tisdagsfinalisterna blivit lottade till sina halvor i finalens startfält, och jag konstaterar att både Sverige och Finland hamnade på den första halvan. Som någon skämtsamt påpekade så är det ett strålande tillfälle för BBC att experimentera vilt med startordningen och låta Finland få startnummer ett och Sverige två 😊 (eller tvärtom). Självklart gör de inte det, men nog hade det varit kul att utmana den alltid lika tröttsamma startnummervidskepelsen.
Ja ja, en sak i taget. Det blir en semifinal till på torsdag också. Ser redan fram emot den.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar