Väntat, välförtjänt … och sedan då? – reflektioner efter MF-finalen 2023

Precis. Så blev det. Just som alla trodde. Loreen representerar Sverige i Eurovision 2023.
Det var så uppenbart att alla försök att skapa dramatik i sändning föll helt platt. Till och med när Kroatien röstade som första land och inte gav Loreen mer än åtta poäng, kändes det som att det nog mest bara var SVT som ville göra det mer spännande på det viset. Mycket riktigt blev det sedan tolvor från alla de länder som sedan följde. (Att det inte blev någon från Kroatien, och att Kroatiens siffror över huvud taget var rätt lustiga jämfört med de andras, kan kanske ha berott på att ett par av deras jurymedlemmar råkade vända sina listor upp och ner – det skulle inte alls förvåna mig, det har ju hänt förr som bekant.)
Ja, redan då under juryröstningen var det förutsägbart på den nivån att min äldste son, som annars brukar följa MF och ESC från början till slut, lämnade TV:n av pur uttråkning. Och sedan kom folkets röster, och även där visste man från början hur det skulle gå. Inte minst begrep Marcus och Martinus det … det såg man ju på dem. Spontant tycker jag nästan lite synd om både dem och resten av startfältet, för det kändes som de typ aldrig fick någon ärlig chans med dessa förutsättningar. Fast just Marcus och Martinus får kanske skylla sig själva förstås. Hade de ställt upp med ”Air” hemma i Norge istället så hade de vunnit alla gånger och fått åka till Liverpool.

Å andra sidan är det förstås troligt att låten ”Air” var klar för Melodifestivalen långt innan Marcus och Martinus var det. I låtskrivardrakarnas Mellobubbla kommer ju alla låtarna till först, och sedan sätter processen igång med att hitta artister till dem. Min hustru påpekade mycket klipskt igår att tvillingarnas låt egentligen skulle ha kunnat passa väldigt bra för Loreen den också, och det tankeexperimentet går så bra ihop för mig att jag kan tänka mig att Loreen faktiskt blev erbjuden ”Air” men valde ”Tattoo”.
Jag skulle egentligen gärna se att den motsatta metoden förekom lite oftare – att man först bestämmer en artist som ska vara med i Melodifestivalen och att en låtskrivare sedan skriver något riktigt bra och passande skräddarsytt åt vederbörande (eller att artisten gör det själv, givetvis). Och när jag nu ändå halkat in på ämnet låtskrivare, låtmarknad och artistmatchningar kan jag inte låta bli att återge en annan klok reflektion som jag såg nu efter tävlingen – nämligen att en lösning på problemet med ”samma låtskrivare hela tiden” skulle kunna vara att varje låtskrivare, istället för att i samarbete med kollegorna i olika kombinationer på låtskrivarläger spruta ur sig en hel massa låtar som man gödslar tävlingen med, koncentrerar sig på att skriva en låt (eller möjligen två) som blir desto bättre. Då blir det mer utrymme för andra att få in en fot, och det måste ju höja såväl kvaliteten som variationen om man jobbar på det sättet istället.

Nåja, nu blev det i alla fall så att Loreen överglänste motståndet igår kväll med en låt och ett framförande som man faktiskt kan säga är ”desto bättre”. Hur tråkigt jag än tycker det är med upprepningar, och att risken nu finns att Sverige driver Eurovision tillbaka in på sitt svenska massproduktionsspår igen (många av de senaste årens framgångsrika Eurovision-bidrag har ju annars varit mer ”oberoende” och säregna, och trenden har gått en aning bort från de svenska metoderna), så kan jag inte neka till att ”Tattoo” är en oklanderlig låt och att Loreen är totalproffsig. Hon förtjänade sin vinst på det sättet, det är inte tal om annat. Och för övrigt är hon som artist en udda fågel som håller en (i positiv mening) ”skum” profil, och därmed inte riktigt passar in i den industriella Mellobubblan i övrigt. Så jag säger grattis till Loreen.
Nu gör hon alltså också ett försök att bli den första sedan Johnny Logan som vinner Eurovision två gånger. Det finns ett antal andra Eurovision-vinnare som ställt upp på nytt på det sättet, och nu ska vi se här om jag kan räkna upp dem utan att smygtitta … jo, sådana försök har gjorts av både Carola, Charlotte Perrelli, Elisabeth Andreassen, Alexander Rybak, Lena, Dana International, Iszar Cohen, Niamh Kavanagh, Gigliola Cinquetti, Lys Assia och säkerligen någon mer också som jag har missat. Vissa av dem har varit ganska nära, men ännu har ingen gjort om ”Mr. Eurovision” Johnny Logans bravad när han vann både 1980 och 1987. Är det möjligt för Loreen att göra det?

Ja, om man får tro hur snacket går (och inte minst oddsen just nu) så blir det precis som i Melodifestivalen bara en formsak. Som läget är nu så är Loreen redan storfavorit i Liverpool. Jag har som vanligt inte börjat lyssna på de andra ländernas låtar ännu förutom Finland, men kan inte tänka mig annat än att Loreen borde kunna trollbinda Europa på samma sätt som hon nu trollbundit Sverige. Det som kan tala emot är att det också nog alltjämt kan råda en viss trötthet på Sverige bland Eurovision-publiken (i så fall helt befogad) och att ”Tattoo” trots allt inte når riktigt lika högt som ”Euphoria”. Vad Europas TV-tittare vill ha är dessutom alltid mycket oförutsägbart. Det kan hända att de inte alls är på humör för loreensk konst – och man får inte glömma att för bara ett par månader sedan sågs Ukraina som lika självklara vinnare som Sverige är nu. Har den ukrainska sympatifaktorn redan hunnit bli så inaktuell …?
Helt lätt är det aldrig att tippa, och Eurovision är en annan sak än Melodifestivalen och än kan vi inte ta något helt för givet.
Om vi byter spår en aning och börjar titta på Melodifestivalfinalens resultat i detalj så kan vi för övrigt se vissa tecken på att Loreen inte är oövervinnelig. Hon var visserligen tittarfavorit med bred marginal, 26 poäng före Marcus & Martinus, men samtidigt var hon en bit ifrån att få maxpoäng av folket: 85 av 96 möjliga blev det, och det var faktiskt sämre än både Tusse 2021 (som tog full tittarpott) och Anders Bagge 2022. Så om man vill och är statistikbiten kan man vända på det och se det som att resultatet var lätt överraskande i och med att hon inte tog någon direkt jordskredsseger. Vad det kan innebära i Eurovision återstår att se.

Längre ner i finalens resultatlista fanns det även andra överraskningar. Personligen blev jag framför allt förvånad över att Maria Sur inte placerade sig bättre, vare sig hos tittare eller jury. Kanske var det så att Loreen plockade hem de flesta känslosamma röster … eller också så hölls de röstande faktiskt tillbaka av att Maria Sur kändes på något sätt ”osvensk” i sammanhanget. Å andra sidan motbevisas det av att norska Marcus & Martinus inte på något sätt var hindrade att plocka en massa poäng här och där och bli tvåa hos både juryn och folket.
Smash Into Pieces gjorde bra ifrån sig och kom trea, och åter igen, där hoppas man ju på en positiv spridningseffekt. Övriga artister fick ganska hoppigt med poäng, ofta med stora skillnader mellan tittare- och juryröster. Sådana som Paul Rey och Theoz fick överraskande höga poäng av juryn (särskilt i Theoz fall var det anmärkningsvärt) för att sedan i viss mån bli nedtagna på jorden av tittarna istället. För andra var det tvärtom, kanske framför allt för Jon Henrik Fjällgren & co, som gjorde blygsamt ifrån sig hos juryn men av tittarna lyftes till en fjärdeplats. Kanske hade det kunnat bli ännu bättre om de inte fått gå ut först av alla och om inte ljudet i låten varit besvärande grötigt – vilket jag tyckte att det var. Studioversionen har tagit plats på mitt Spotify, men i programmet lät det inget vidare.
Fortfarande var det Nordman som var min favorit i startfältet förutom Loreen (men deras resultat blev ju inte heller så märkvärdigt). Sedan gav jag hjärtan till andra också, drygt hälften av de startande, och som jag skrev sist så tycker jag att det var den bästa finalen på ett tag. Men Loreen ägde. Så är det bara.

Avslutningsvis har jag ett par småreflektioner:
• Att Sverige nu för andra året i rad skickar en kvinnlig artist känns ju inte så illa efter den mansdominans som varit tidigare.
• Melodifestivalens Hall of Fame blir ett mer och mer menlöst och fånigt koncept, lika irriterande glättigt som det ständiga ”nuuu köööör vi!!!” Inget ont om Danny Saucedo, men att invalet av honom i Hall of Fame skulle göras till en hel hyllande mellanakt i själva MF-finalen, det är ganska överdrivet. Och att han skulle ha vunnit hela Eurovision med ”Amazing” 2012 om inte Loreen och ”Euphoria” kommit i vägen är för övrigt en myt som spridits av Christer Björkman och som jag inte tror på ett ögonblick. ”Amazing” hade aldrig vunnit ESC … var det ens särskilt många nu igår som kom ihåg den?
• Det känns alltjämt grymt när de ansamlade tittarpoängen redovisas för varje artist i taget – jag har sagt det förr, det är likadant i Eurovision, men det gäller Melodifestivalen också. I det här fallet blev det en så fruktansvärd antiklimax för i synnerhet Tone Sekelius och Paul Rey då de blev utpekade med toklåga tittarpoäng. Sådan ren artist-shaming borde inte höra hemma i anständiga musiktävlingar. Antingen får man köra de låga tittarpoängen lite snabbt så att det inte märks så tydligt vad de sämst lottade artisterna får, innan man sätter igång med de högre poängen. Eller också får man låta bli att läsa upp tittarpoängen i klump och ta dem en väljargrupp i taget istället (precis som med jurypoängen) så att det inte heller då blir alltför uppenbart vilka som failade. Den sistnämnda varianten, som jag också talat mig varm för tidigare, får jag väl dock vara tacksam för att SVT inte körde igår – för då hade det blivit ännu mer av en tråkig transportsträcka mot Loreens seger.
• En annan lösning jag nu spontant kom på för att bryta ”låtskrivardominansen” skulle kanske vara om SVT återgick till att själva välja några stycken ”jokrar” varje år, som de gjorde ett tag på 00-talet? Då kan de ju med fördel medvetet erbjuda specialplatser i Melodifestivalen till mer udda musikprofiler. Det finns ett fint ord för en sådan strategi – mångfald kallas det. 😊 Sedan är det väl inte säkert att de specialinbjudna skulle stå sig mot G:son och Deb och de andra, men då har de i alla fall fått chansen och förr eller senare kanske experimentet slår väl ut.

Nu ska jag avsluta och se fram emot att få stifta bekantskap med de andra ländernas bidrag. Finlands ”Cha Cha Cha” ses alltjämt i Eurovision-kretsar som en av Loreens huvudmotståndare, och Österrike har visst kommit med något prilligt om Edgar Allan Poe, och Serbien lär ha något mörkt och säreget igen (något med en hummer?!?), och Tyskland verkar ha valt något rockigt. Det ska bli kul att kolla upp allt det där och lite till.
Melodifestivalen tar vi och glömmer nu så länge, och så koncentrerar vi oss på det väsentliga.

Inför Melodifestivalen 2023: bubbelvarning, uppryckning och en storfavorit

Det här kan kanske bli ett ovanligt kort inlägg. Om det nu är möjligt för mig att skriva kort om någonting – det ligger ju inte för mig precis. 😊
Men i nuläget känns det som att alla analyser av lördagens final i Melodifestivalen egentligen är överflödiga, för jag har ytterligt svårt att se att det skulle kunna sluta på något annat sätt än att Loreen vinner.

Visserligen är det inte på något sätt självklart att en tidigare Eurovision-vinnare som ställer upp i Melodifestivalen på nytt vinner en gång till. Just Loreen är ju ett exempel på det, då det inte gick så bra när hon senast tävlade, 2017 med ”Statements”. Men det var å andra sidan en mycket svårare låt som publiken inte kunde ta till sig riktigt. Den här gången känns det som Loreen har hittat rätt igen och kommer med en liknande formel som med ”Euphoria” (utan att det har blivit samma låt en gång till för det).
Och med tanke på att svenska folket ändå i normala fall har en tendens att lita på att en tidigare vinnare är ett säkert kort (tänk 2006 och 2008), och inte minst att Loreen är otroligt upphaussad och favorittippad bland fansen ute i Europa och därför troligen också får juryn med sig – det skulle inte förvåna mig om det blir full pott från samtliga grupper – så är jag övertygad om att Sveriges låt i Eurovision 2023 kommer att heta ”Tattoo”.
Jag är dessutom själv ganska förtjust i den. Visst är det på ett sätt tråkigt om det skulle bli Loreen igen, jag brukar inte gilla upprepningar i Eurovision, men jag kommer inte ifrån att det är en väldigt bra låt och att jag rent sakligt sett tycker bäst om den av alla årets Mello-bidrag.

Men jag kan väl ta och ge mig in på att rada upp och kommentera startfältet när jag nu satt igång att skriva. Jag har ju som bekant inte bloggat någonting om deltävlingarna i år, men det gör inget, då blir det bara desto lättare att betrakta finaluppbådet förutsättningslöst. Så på samma sätt som i mitt inlägg om Finlands UMK för ett par veckor sedan (där ju för övrigt ”Cha Cha Cha” vann ändå, det var ju strålande!) drar jag nu en genomgång av dem som startar i lördagens MF-final.
1. ”Where You Are (Sávežan)”, Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods. Det tar en evighet bara att skriva ner namnet på den här låten och artistkonstellationen … men det väsentliga tycker jag väl är att det är Jon Henrik som är tillbaka i Mello igen. Jag brukar ju gilla hans låtar, och jag gillar den här också, även om etnostuket och jojken den här gången har bäddats in i en mer discoaktig produktion. Lätt stämningsfullt är det ju ändå, och låten växer för varje gång man hör den. Men paketet ger ändå ett något rörigt och luddigt intryck, precis som låttiteln/gruppnamnet. Jag tycker fortfarande att Jon Henriks starkaste insats i tävlingen var första gången han deltog, med ”Jag är fri” … den gången hade han förtjänat att vinna, men då hade han ju oturen att få tävla mot Måns Zelmerlöw.
2. ”Rhythm of My Show”, Tone Sekelius. Tone lämnar mig lika likgiltig nu som när hon var med sist förra året … rent musikaliskt tycker jag att det är något slags ”meh” över henne. Till hennes fördel ska dock sägas att det inte alls är samma typ av låt hon ställer upp med nu som i fjol – nu är det en mer rytmisk och lätt Medelhavsområdesinspirerad (och ganska typisk Eurovision-artad) typ av pop, med doft av Ricky Martin och ”La copa de la vida” här och där. Men det är fortfarande inget speciellt med det.
3. ”One Day”, Mariette. Det börjar kännas som Mariette snart placerat sig i samma fack som Linda Bengtzing, Jessica Andersson, Shirley Clamp och andra evighetsmaskiner som ställer upp jämt och inte just har något artistliv utanför ”bubblan”. Hon är förvisso bättre än de tre jag nämnde, men hon har stadigt tappat ett snäpp för varje gång. Det här är en kompetent poplåt, stabilt framförd, men i mitt tycke saknar den gnista.
4. ”Air”, Marcus & Martinus. Här har vi däremot något som väcker ett visst intresse och sticker ut en aning, och om det finns något bidrag i startfältet som kan utmana Loreen så är det kanske dessa norska tvillingar. Jag ska bortse från det där att de egentligen borde ha tävlat i sitt hemland, och kungöra att jag tycker de kommer med en rätt snygg låt som i refrängen rentav når riktigt höga höjder med sin läckert atmosfäriska, nästan rymd-blippande bakgrund – helt i enlighet med titeln ”Air”. Sångmässigt låter grabbarna ungefär som Eric Saade x 2 (vilket ju knappast är en nackdel) och de har vuxit upp till övertygande artister sedan den tiden då de sjöng ”Elektrisk” och ”oh-oh-oh-oh-oh”-ade sig in i småtjejernas hjärtan. Respekt, får man trots allt säga.
5. ”On My Way”, Panetoz. Ytterligare ett återseende av några som varit med förr, men det livar ju förstås alltid upp när Panetoz intar scenen, och det är trevligt med svenskspråkiga bidrag (även om titeln/hooken är på engelska). Dock är gruppen ganska uppenbart med enbart för att vara glädjepiller: det finns ingen som räknar med att de ska, vill eller kan vinna, och det kommer de inte att göra heller.
6. ”Never Give Up”, Maria Sur. Den här hade varit riktigt farlig vilket annat år som helst … eller rättare sagt så är det just det här året, med situationen i Ukraina och så, som den normalt sett skulle vara farlig. Sammanhanget med artist och låt är så fullständigt rätt att man nästan kan undra om det är direkt uttänkt på ett cyniskt sätt – typ att någon har kommit på att enda sättet att se till att inte Ukraina vinner ESC i år också är att Sverige förvandlar sig till Ukraina! Men men, även om det är en mycket vacker och gripande låt och ett starkt och proffsigt framförande av ukrainska Maria (och dessutom den enda låten i startfältet som känns balladaktig), så kvarstår faktum att den har en rival som inte ens krigsstämning och sympatier med en ”sad backstory” kan rå på. Trolig tvåa.
7. ”Six Feet Under”, Smash Into Pieces. Rocktongångar i Mello igen, det är ju alltid välkommet, och nu var det dessutom ett tag sedan. Positivt är också att Smash Into Pieces inte riktigt är ett ”halvhjärtat” B-rockband utan en aningen mer seriös representant för genren. Jag hoppas absolut att det blir mersmak och spridningseffekt. Sedan får jag medge att låten (även om jag gillar den, särskilt det lite ödsliga tjutande partiet i slutet av refrängerna) inte känns som den går helt all-in, utan ändå är lite onödigt anpassad för denna tävling. Den påminner dessutom produktionsmässigt ganska mycket om Finlands bidrag ”Dark Side” för två år sedan. Samma Linkin Park-liknande sound.
8. ”Where Did You Go”, Kiana. Startfältets yngsta deltagare har förvisso en smittande tonårig glädje och charm på scenen, man kan inte undgå att hela tiden tänka på hur proffsig hon är för att vara så ung och så. Men låten är en av kvällens mest anonyma och inget som får mig att börja trycka på hjärtat i första taget.
9. ”Släpp alla sorger”, Nordman. Här kan det däremot hända att jag trycker på hjärtat, för trots att Nordman nu blivit ärrade veteraner tycker jag att deras välbekanta svenskspråkiga etno-popkombination alltjämt fungerar – samma stil som gett dem en rad minnesvärda hits redan innan. Förutom att själva låten är vemodigt vacker och dramatisk (och Håkan Hemlins kraxande sång som vanligt är oklanderlig) så är jag också mycket tjusad av den där scenbakgrunden med alla flaxande korpar. Jag skulle inte ha något alls emot att skicka detta till Eurovision om det skulle vara så. Men …
10. ”Tattoo”, Loreen. Men nu får vi ta och inse fakta. Loreen gör (i alla fall nästan) om bravaden med ”Euphoria”. Hennes nummer är oklanderligt, konstnärligt, smakfullt, innerligt och trollbindande – man sitter mer eller mindre och stirrar vid TV:n. Hon sjunger allt igenom fantastiskt. Och även om låten inte smäller riktigt lika högt som 2012 års vinnare så är den fortfarande riktigt tjusig, inte minst (om jag ska stila med musikvetenskapliga termer) det kontrapunktiska i den. Alltså att det till stora delar är två melodier samtidigt i låten som flyter ihop med varandra. Plus att den på något sätt är lågtempo och högtempo på en gång. Ja, det finns inget snack. Den här vinner. (Och ärligt talat, hade inte SVT kunnat roa sig med att ge den startnummer två då, för att höja spänningen och bevisa att nummer två kan vinna?)
11. ”Mer av dig”, Theoz. Betydligt mer bagatellartat blir det här, när fjolårets unge spoling kommer tillbaka – måhända en aning mindre småpojkig nu, men fortfarande med samma lättviktiga (och på något sätt samtida) Tiktok-pop på svenska. Det är inte min grej i särskilt hög grad och är i final mest p.g.a. hans utstrålning.
12. ”Royals”, Paul Rey. För en gångs skull avslutas det hela inte med något mer plojigt nummer (jag var annars säker på att Panetoz skulle få gå ut sist) utan det blir Paul Rey som får avrunda med sin mer generiska pop. Eller generisk förresten … för att vara generiskt så tycker jag ändå det här är rätt okej. Jag gillar det marschaktiga dansanta dunket och mattan av allsångsskrålliknande körer som dyker upp i refrängen (typiskt exempel på sådana där förinspelade rösteffekter som man numera faktiskt får ha i Eurovision också). Dock tappar det hela lite mot slutet, då det blir en omotiverad tempominskning i sticket och sedan en ännu mer omotiverad tonartshöjning.

Ja, det var alla. Fler grupp- och duokonstellationer i år än det brukar vara annars, men andelen svenskspråkiga bidrag är ungefär den vanliga (3 av 12) och som helhet känns det som ett ganska typiskt startfält.

Att det till väldigt stor del är samma upphovsmän (och i några fall kvinnor) som förekommer bland låtskrivarna känns mer och mer som ett problem, och det vet jag att det är många med mig som tycker. På något sätt måste SVT spräcka bubblan – ja, för hur mycket man än försöker bortförklara och motivera dominansen från G:son och Deb och Thörnfeldt och Wrethov, så känns Melodifestivalen mer och mer som just en bubbla, att det är samma folk som ligger bakom bidragen och att såväl låtskrivare som artister är samma hela tiden. Sådana som inte heller har mycket till karriär utanför tävlingen. Det är en tendens som jag varje år tycker lika illa om (då tävlingen ska vara bred, mångfaldig och representativ) och som måste motverkas.

Men sett till själva kvaliteten måste jag ändå faktiskt säga att jag tycker Melodifestivalen har lyft sig en aning detta år. Just på det sättet är det inte fråga om någon bubbla, på så vis att musiken i MF och ESC skulle vara sämre än den ”riktiga” musiken utanför, och där går det också åt rätt håll nu. Det är en större andel låtar här i finalen som jag personligen faktiskt tycker är bra (eller rentav mycket bra) och i klass med min ”favoritmusik-utanför-tävlingen” – och av alla de bidrag som deltar i år är det fler än vanligt som har letat sig in på min spellista.
Jag tycker dessutom att det har varit någorlunda okej att följa programmet i år jämfört med tidigare (när det inte är sådan där kuslig sceninvasion). Till stor del beror det naturligtvis på att SVT har lyckats engagera en programledare som faktiskt är bra och för det mesta rolig, nämligen Jesper Rönndahl – han har på egen hand lyft upp tillställningen en del. Det känns nu inte heller längre riktigt lika mycket som att varje program bara är ett enda stort självbelåtet vältrande i tävlingens stolta historia och hur otroligt tolerant man är. Men förutom de fördelarna så har alltså även låtkvaliteten stigit. Fortsätter det så här kanske jag så småningom finner det värt att kommentera varje enskild deltävling här på bloggen igen. Ja, om då SVT kan göra något åt det där med bubblan. Kanske kan den så att säga spricka till en pöl med såpa som flyter ut och kletar ner resten av musik-Sverige … t.ex. om Smash Into Pieces får ett bra resultat.

Fast får de det nu då? Hur tror jag sammanfattningsvis att det här kommer att sluta?
Ja, som sagt, Loreen vinner, det är jag fullkomligt säker på. Jag lovar att äta upp någonting om hon inte gör det. (Behöver ju inte specificera vad.)
Tvåa och trea tror jag blir Maria Sur och Marcus & Martinus. Sedan är det mer öppet, men jag lutar åt att Smash Into Pieces och Nordman kan få ett ord med i laget om platserna därefter. Så långt kan jag tippa. Och när det gäller botten så tror jag att i synnerhet Paul Rey, Tone Sekelius och Mariette kommer att återfinnas där: inte för att de är direkt dåliga utan för att de löper störst risk att drunkna i mängden.
Vad jurygrupperna kommer att tycka går aldrig att förutsäga i detalj, så det ska jag inte ens försöka mig på. Urvalet av juryländer säger som vanligt ingenting (i år är det Australien, Belgien, Kroatien, Lettland, Malta, Spanien, Tyskland och Österrike). Men i det stora hela tror jag att jury och tittare kommer att vara ganska överens i år. De blir nog någorlunda samstämmiga om tvåan och trean, men i synnerhet om vem de har som etta givetvis.
Vad sedan Loreens vinst kommer att innebära ur ett ”bubbelperspektiv” är också svårt att sia om. I och med att hon varit med förr och vunnit förr så hör hon ju på sätt och vis till bubblan (och framför allt gör hennes låtskrivare det) och representerar inte någon förnyelse direkt, men om låten faktiskt blir en stor hit så kan det kanske medföra att bubblan flyter ihop lite mer med ”världen utanför” och får respekt därifrån. Skulle ju vara trevligt i så fall.
Men jag ska inte gå händelserna för mycket i förväg. Vi får väl först se vad som händer under lördagskvällen. Kanske har jag misstagit mig och det är trots allt en jätteskräll på lut?

P.S. Nej, det var inte möjligt för mig att skriva ett kort inlägg! 😊