Men i nuläget känns det som att alla analyser av lördagens final i Melodifestivalen egentligen är överflödiga, för jag har ytterligt svårt att se att det skulle kunna sluta på något annat sätt än att Loreen vinner.
Visserligen är det inte på något sätt självklart att en tidigare Eurovision-vinnare som ställer upp i Melodifestivalen på nytt vinner en gång till. Just Loreen är ju ett exempel på det, då det inte gick så bra när hon senast tävlade, 2017 med ”Statements”. Men det var å andra sidan en mycket svårare låt som publiken inte kunde ta till sig riktigt. Den här gången känns det som Loreen har hittat rätt igen och kommer med en liknande formel som med ”Euphoria” (utan att det har blivit samma låt en gång till för det).
Och med tanke på att svenska folket ändå i normala fall har en tendens att lita på att en tidigare vinnare är ett säkert kort (tänk 2006 och 2008), och inte minst att Loreen är otroligt upphaussad och favorittippad bland fansen ute i Europa och därför troligen också får juryn med sig – det skulle inte förvåna mig om det blir full pott från samtliga grupper – så är jag övertygad om att Sveriges låt i Eurovision 2023 kommer att heta ”Tattoo”.
Jag är dessutom själv ganska förtjust i den. Visst är det på ett sätt tråkigt om det skulle bli Loreen igen, jag brukar inte gilla upprepningar i Eurovision, men jag kommer inte ifrån att det är en väldigt bra låt och att jag rent sakligt sett tycker bäst om den av alla årets Mello-bidrag.
Men jag kan väl ta och ge mig in på att rada upp och kommentera startfältet när jag nu satt igång att skriva. Jag har ju som bekant inte bloggat någonting om deltävlingarna i år, men det gör inget, då blir det bara desto lättare att betrakta finaluppbådet förutsättningslöst. Så på samma sätt som i mitt inlägg om Finlands UMK för ett par veckor sedan (där ju för övrigt ”Cha Cha Cha” vann ändå, det var ju strålande!) drar jag nu en genomgång av dem som startar i lördagens MF-final.
1. ”Where You Are (Sávežan)”, Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods. Det tar en evighet bara att skriva ner namnet på den här låten och artistkonstellationen … men det väsentliga tycker jag väl är att det är Jon Henrik som är tillbaka i Mello igen. Jag brukar ju gilla hans låtar, och jag gillar den här också, även om etnostuket och jojken den här gången har bäddats in i en mer discoaktig produktion. Lätt stämningsfullt är det ju ändå, och låten växer för varje gång man hör den. Men paketet ger ändå ett något rörigt och luddigt intryck, precis som låttiteln/gruppnamnet. Jag tycker fortfarande att Jon Henriks starkaste insats i tävlingen var första gången han deltog, med ”Jag är fri” … den gången hade han förtjänat att vinna, men då hade han ju oturen att få tävla mot Måns Zelmerlöw.
2. ”Rhythm of My Show”, Tone Sekelius. Tone lämnar mig lika likgiltig nu som när hon var med sist förra året … rent musikaliskt tycker jag att det är något slags ”meh” över henne. Till hennes fördel ska dock sägas att det inte alls är samma typ av låt hon ställer upp med nu som i fjol – nu är det en mer rytmisk och lätt Medelhavsområdesinspirerad (och ganska typisk Eurovision-artad) typ av pop, med doft av Ricky Martin och ”La copa de la vida” här och där. Men det är fortfarande inget speciellt med det.
3. ”One Day”, Mariette. Det börjar kännas som Mariette snart placerat sig i samma fack som Linda Bengtzing, Jessica Andersson, Shirley Clamp och andra evighetsmaskiner som ställer upp jämt och inte just har något artistliv utanför ”bubblan”. Hon är förvisso bättre än de tre jag nämnde, men hon har stadigt tappat ett snäpp för varje gång. Det här är en kompetent poplåt, stabilt framförd, men i mitt tycke saknar den gnista.
4. ”Air”, Marcus & Martinus. Här har vi däremot något som väcker ett visst intresse och sticker ut en aning, och om det finns något bidrag i startfältet som kan utmana Loreen så är det kanske dessa norska tvillingar. Jag ska bortse från det där att de egentligen borde ha tävlat i sitt hemland, och kungöra att jag tycker de kommer med en rätt snygg låt som i refrängen rentav når riktigt höga höjder med sin läckert atmosfäriska, nästan rymd-blippande bakgrund – helt i enlighet med titeln ”Air”. Sångmässigt låter grabbarna ungefär som Eric Saade x 2 (vilket ju knappast är en nackdel) och de har vuxit upp till övertygande artister sedan den tiden då de sjöng ”Elektrisk” och ”oh-oh-oh-oh-oh”-ade sig in i småtjejernas hjärtan. Respekt, får man trots allt säga.
5. ”On My Way”, Panetoz. Ytterligare ett återseende av några som varit med förr, men det livar ju förstås alltid upp när Panetoz intar scenen, och det är trevligt med svenskspråkiga bidrag (även om titeln/hooken är på engelska). Dock är gruppen ganska uppenbart med enbart för att vara glädjepiller: det finns ingen som räknar med att de ska, vill eller kan vinna, och det kommer de inte att göra heller.
6. ”Never Give Up”, Maria Sur. Den här hade varit riktigt farlig vilket annat år som helst … eller rättare sagt så är det just det här året, med situationen i Ukraina och så, som den normalt sett skulle vara farlig. Sammanhanget med artist och låt är så fullständigt rätt att man nästan kan undra om det är direkt uttänkt på ett cyniskt sätt – typ att någon har kommit på att enda sättet att se till att inte Ukraina vinner ESC i år också är att Sverige förvandlar sig till Ukraina! Men men, även om det är en mycket vacker och gripande låt och ett starkt och proffsigt framförande av ukrainska Maria (och dessutom den enda låten i startfältet som känns balladaktig), så kvarstår faktum att den har en rival som inte ens krigsstämning och sympatier med en ”sad backstory” kan rå på. Trolig tvåa.
7. ”Six Feet Under”, Smash Into Pieces. Rocktongångar i Mello igen, det är ju alltid välkommet, och nu var det dessutom ett tag sedan. Positivt är också att Smash Into Pieces inte riktigt är ett ”halvhjärtat” B-rockband utan en aningen mer seriös representant för genren. Jag hoppas absolut att det blir mersmak och spridningseffekt. Sedan får jag medge att låten (även om jag gillar den, särskilt det lite ödsliga tjutande partiet i slutet av refrängerna) inte känns som den går helt all-in, utan ändå är lite onödigt anpassad för denna tävling. Den påminner dessutom produktionsmässigt ganska mycket om Finlands bidrag ”Dark Side” för två år sedan. Samma Linkin Park-liknande sound.
8. ”Where Did You Go”, Kiana. Startfältets yngsta deltagare har förvisso en smittande tonårig glädje och charm på scenen, man kan inte undgå att hela tiden tänka på hur proffsig hon är för att vara så ung och så. Men låten är en av kvällens mest anonyma och inget som får mig att börja trycka på hjärtat i första taget.
9. ”Släpp alla sorger”, Nordman. Här kan det däremot hända att jag trycker på hjärtat, för trots att Nordman nu blivit ärrade veteraner tycker jag att deras välbekanta svenskspråkiga etno-popkombination alltjämt fungerar – samma stil som gett dem en rad minnesvärda hits redan innan. Förutom att själva låten är vemodigt vacker och dramatisk (och Håkan Hemlins kraxande sång som vanligt är oklanderlig) så är jag också mycket tjusad av den där scenbakgrunden med alla flaxande korpar. Jag skulle inte ha något alls emot att skicka detta till Eurovision om det skulle vara så. Men …
10. ”Tattoo”, Loreen. Men nu får vi ta och inse fakta. Loreen gör (i alla fall nästan) om bravaden med ”Euphoria”. Hennes nummer är oklanderligt, konstnärligt, smakfullt, innerligt och trollbindande – man sitter mer eller mindre och stirrar vid TV:n. Hon sjunger allt igenom fantastiskt. Och även om låten inte smäller riktigt lika högt som 2012 års vinnare så är den fortfarande riktigt tjusig, inte minst (om jag ska stila med musikvetenskapliga termer) det kontrapunktiska i den. Alltså att det till stora delar är två melodier samtidigt i låten som flyter ihop med varandra. Plus att den på något sätt är lågtempo och högtempo på en gång. Ja, det finns inget snack. Den här vinner. (Och ärligt talat, hade inte SVT kunnat roa sig med att ge den startnummer två då, för att höja spänningen och bevisa att nummer två kan vinna?)
11. ”Mer av dig”, Theoz. Betydligt mer bagatellartat blir det här, när fjolårets unge spoling kommer tillbaka – måhända en aning mindre småpojkig nu, men fortfarande med samma lättviktiga (och på något sätt samtida) Tiktok-pop på svenska. Det är inte min grej i särskilt hög grad och är i final mest p.g.a. hans utstrålning.
12. ”Royals”, Paul Rey. För en gångs skull avslutas det hela inte med något mer plojigt nummer (jag var annars säker på att Panetoz skulle få gå ut sist) utan det blir Paul Rey som får avrunda med sin mer generiska pop. Eller generisk förresten … för att vara generiskt så tycker jag ändå det här är rätt okej. Jag gillar det marschaktiga dansanta dunket och mattan av allsångsskrålliknande körer som dyker upp i refrängen (typiskt exempel på sådana där förinspelade rösteffekter som man numera faktiskt får ha i Eurovision också). Dock tappar det hela lite mot slutet, då det blir en omotiverad tempominskning i sticket och sedan en ännu mer omotiverad tonartshöjning.
Ja, det var alla. Fler grupp- och duokonstellationer i år än det brukar vara annars, men andelen svenskspråkiga bidrag är ungefär den vanliga (3 av 12) och som helhet känns det som ett ganska typiskt startfält.
Men sett till själva kvaliteten måste jag ändå faktiskt säga att jag tycker Melodifestivalen har lyft sig en aning detta år. Just på det sättet är det inte fråga om någon bubbla, på så vis att musiken i MF och ESC skulle vara sämre än den ”riktiga” musiken utanför, och där går det också åt rätt håll nu. Det är en större andel låtar här i finalen som jag personligen faktiskt tycker är bra (eller rentav mycket bra) och i klass med min ”favoritmusik-utanför-tävlingen” – och av alla de bidrag som deltar i år är det fler än vanligt som har letat sig in på min spellista.
Jag tycker dessutom att det har varit någorlunda okej att följa programmet i år jämfört med tidigare (när det inte är sådan där kuslig sceninvasion). Till stor del beror det naturligtvis på att SVT har lyckats engagera en programledare som faktiskt är bra och för det mesta rolig, nämligen Jesper Rönndahl – han har på egen hand lyft upp tillställningen en del. Det känns nu inte heller längre riktigt lika mycket som att varje program bara är ett enda stort självbelåtet vältrande i tävlingens stolta historia och hur otroligt tolerant man är. Men förutom de fördelarna så har alltså även låtkvaliteten stigit. Fortsätter det så här kanske jag så småningom finner det värt att kommentera varje enskild deltävling här på bloggen igen. Ja, om då SVT kan göra något åt det där med bubblan. Kanske kan den så att säga spricka till en pöl med såpa som flyter ut och kletar ner resten av musik-Sverige … t.ex. om Smash Into Pieces får ett bra resultat.
Fast får de det nu då? Hur tror jag sammanfattningsvis att det här kommer att sluta?
Ja, som sagt, Loreen vinner, det är jag fullkomligt säker på. Jag lovar att äta upp någonting om hon inte gör det. (Behöver ju inte specificera vad.)
Tvåa och trea tror jag blir Maria Sur och Marcus & Martinus. Sedan är det mer öppet, men jag lutar åt att Smash Into Pieces och Nordman kan få ett ord med i laget om platserna därefter. Så långt kan jag tippa. Och när det gäller botten så tror jag att i synnerhet Paul Rey, Tone Sekelius och Mariette kommer att återfinnas där: inte för att de är direkt dåliga utan för att de löper störst risk att drunkna i mängden.
Vad jurygrupperna kommer att tycka går aldrig att förutsäga i detalj, så det ska jag inte ens försöka mig på. Urvalet av juryländer säger som vanligt ingenting (i år är det Australien, Belgien, Kroatien, Lettland, Malta, Spanien, Tyskland och Österrike). Men i det stora hela tror jag att jury och tittare kommer att vara ganska överens i år. De blir nog någorlunda samstämmiga om tvåan och trean, men i synnerhet om vem de har som etta givetvis.
Vad sedan Loreens vinst kommer att innebära ur ett ”bubbelperspektiv” är också svårt att sia om. I och med att hon varit med förr och vunnit förr så hör hon ju på sätt och vis till bubblan (och framför allt gör hennes låtskrivare det) och representerar inte någon förnyelse direkt, men om låten faktiskt blir en stor hit så kan det kanske medföra att bubblan flyter ihop lite mer med ”världen utanför” och får respekt därifrån. Skulle ju vara trevligt i så fall.
Men jag ska inte gå händelserna för mycket i förväg. Vi får väl först se vad som händer under lördagskvällen. Kanske har jag misstagit mig och det är trots allt en jätteskräll på lut?
P.S. Nej, det var inte möjligt för mig att skriva ett kort inlägg! 😊
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar