Det var så uppenbart att alla försök att skapa dramatik i sändning föll helt platt. Till och med när Kroatien röstade som första land och inte gav Loreen mer än åtta poäng, kändes det som att det nog mest bara var SVT som ville göra det mer spännande på det viset. Mycket riktigt blev det sedan tolvor från alla de länder som sedan följde. (Att det inte blev någon från Kroatien, och att Kroatiens siffror över huvud taget var rätt lustiga jämfört med de andras, kan kanske ha berott på att ett par av deras jurymedlemmar råkade vända sina listor upp och ner – det skulle inte alls förvåna mig, det har ju hänt förr som bekant.)
Ja, redan då under juryröstningen var det förutsägbart på den nivån att min äldste son, som annars brukar följa MF och ESC från början till slut, lämnade TV:n av pur uttråkning. Och sedan kom folkets röster, och även där visste man från början hur det skulle gå. Inte minst begrep Marcus och Martinus det … det såg man ju på dem. Spontant tycker jag nästan lite synd om både dem och resten av startfältet, för det kändes som de typ aldrig fick någon ärlig chans med dessa förutsättningar. Fast just Marcus och Martinus får kanske skylla sig själva förstås. Hade de ställt upp med ”Air” hemma i Norge istället så hade de vunnit alla gånger och fått åka till Liverpool.
Å andra sidan är det förstås troligt att låten ”Air” var klar för Melodifestivalen långt innan Marcus och Martinus var det. I låtskrivardrakarnas Mellobubbla kommer ju alla låtarna till först, och sedan sätter processen igång med att hitta artister till dem. Min hustru påpekade mycket klipskt igår att tvillingarnas låt egentligen skulle ha kunnat passa väldigt bra för Loreen den också, och det tankeexperimentet går så bra ihop för mig att jag kan tänka mig att Loreen faktiskt blev erbjuden ”Air” men valde ”Tattoo”.
Jag skulle egentligen gärna se att den motsatta metoden förekom lite oftare – att man först bestämmer en artist som ska vara med i Melodifestivalen och att en låtskrivare sedan skriver något riktigt bra och passande skräddarsytt åt vederbörande (eller att artisten gör det själv, givetvis). Och när jag nu ändå halkat in på ämnet låtskrivare, låtmarknad och artistmatchningar kan jag inte låta bli att återge en annan klok reflektion som jag såg nu efter tävlingen – nämligen att en lösning på problemet med ”samma låtskrivare hela tiden” skulle kunna vara att varje låtskrivare, istället för att i samarbete med kollegorna i olika kombinationer på låtskrivarläger spruta ur sig en hel massa låtar som man gödslar tävlingen med, koncentrerar sig på att skriva en låt (eller möjligen två) som blir desto bättre. Då blir det mer utrymme för andra att få in en fot, och det måste ju höja såväl kvaliteten som variationen om man jobbar på det sättet istället.
Nu gör hon alltså också ett försök att bli den första sedan Johnny Logan som vinner Eurovision två gånger. Det finns ett antal andra Eurovision-vinnare som ställt upp på nytt på det sättet, och nu ska vi se här om jag kan räkna upp dem utan att smygtitta … jo, sådana försök har gjorts av både Carola, Charlotte Perrelli, Elisabeth Andreassen, Alexander Rybak, Lena, Dana International, Iszar Cohen, Niamh Kavanagh, Gigliola Cinquetti, Lys Assia och säkerligen någon mer också som jag har missat. Vissa av dem har varit ganska nära, men ännu har ingen gjort om ”Mr. Eurovision” Johnny Logans bravad när han vann både 1980 och 1987. Är det möjligt för Loreen att göra det?
Ja, om man får tro hur snacket går (och inte minst oddsen just nu) så blir det precis som i Melodifestivalen bara en formsak. Som läget är nu så är Loreen redan storfavorit i Liverpool. Jag har som vanligt inte börjat lyssna på de andra ländernas låtar ännu förutom Finland, men kan inte tänka mig annat än att Loreen borde kunna trollbinda Europa på samma sätt som hon nu trollbundit Sverige. Det som kan tala emot är att det också nog alltjämt kan råda en viss trötthet på Sverige bland Eurovision-publiken (i så fall helt befogad) och att ”Tattoo” trots allt inte når riktigt lika högt som ”Euphoria”. Vad Europas TV-tittare vill ha är dessutom alltid mycket oförutsägbart. Det kan hända att de inte alls är på humör för loreensk konst – och man får inte glömma att för bara ett par månader sedan sågs Ukraina som lika självklara vinnare som Sverige är nu. Har den ukrainska sympatifaktorn redan hunnit bli så inaktuell …?
Helt lätt är det aldrig att tippa, och Eurovision är en annan sak än Melodifestivalen och än kan vi inte ta något helt för givet.
Om vi byter spår en aning och börjar titta på Melodifestivalfinalens resultat i detalj så kan vi för övrigt se vissa tecken på att Loreen inte är oövervinnelig. Hon var visserligen tittarfavorit med bred marginal, 26 poäng före Marcus & Martinus, men samtidigt var hon en bit ifrån att få maxpoäng av folket: 85 av 96 möjliga blev det, och det var faktiskt sämre än både Tusse 2021 (som tog full tittarpott) och Anders Bagge 2022. Så om man vill och är statistikbiten kan man vända på det och se det som att resultatet var lätt överraskande i och med att hon inte tog någon direkt jordskredsseger. Vad det kan innebära i Eurovision återstår att se.
Längre ner i finalens resultatlista fanns det även andra överraskningar. Personligen blev jag framför allt förvånad över att Maria Sur inte placerade sig bättre, vare sig hos tittare eller jury. Kanske var det så att Loreen plockade hem de flesta känslosamma röster … eller också så hölls de röstande faktiskt tillbaka av att Maria Sur kändes på något sätt ”osvensk” i sammanhanget. Å andra sidan motbevisas det av att norska Marcus & Martinus inte på något sätt var hindrade att plocka en massa poäng här och där och bli tvåa hos både juryn och folket.
Smash Into Pieces gjorde bra ifrån sig och kom trea, och åter igen, där hoppas man ju på en positiv spridningseffekt. Övriga artister fick ganska hoppigt med poäng, ofta med stora skillnader mellan tittare- och juryröster. Sådana som Paul Rey och Theoz fick överraskande höga poäng av juryn (särskilt i Theoz fall var det anmärkningsvärt) för att sedan i viss mån bli nedtagna på jorden av tittarna istället. För andra var det tvärtom, kanske framför allt för Jon Henrik Fjällgren & co, som gjorde blygsamt ifrån sig hos juryn men av tittarna lyftes till en fjärdeplats. Kanske hade det kunnat bli ännu bättre om de inte fått gå ut först av alla och om inte ljudet i låten varit besvärande grötigt – vilket jag tyckte att det var. Studioversionen har tagit plats på mitt Spotify, men i programmet lät det inget vidare.
Fortfarande var det Nordman som var min favorit i startfältet förutom Loreen (men deras resultat blev ju inte heller så märkvärdigt). Sedan gav jag hjärtan till andra också, drygt hälften av de startande, och som jag skrev sist så tycker jag att det var den bästa finalen på ett tag. Men Loreen ägde. Så är det bara.
Avslutningsvis har jag ett par småreflektioner:
• Att Sverige nu för andra året i rad skickar en kvinnlig artist känns ju inte så illa efter den mansdominans som varit tidigare.
• Melodifestivalens Hall of Fame blir ett mer och mer menlöst och fånigt koncept, lika irriterande glättigt som det ständiga ”nuuu köööör vi!!!” Inget ont om Danny Saucedo, men att invalet av honom i Hall of Fame skulle göras till en hel hyllande mellanakt i själva MF-finalen, det är ganska överdrivet. Och att han skulle ha vunnit hela Eurovision med ”Amazing” 2012 om inte Loreen och ”Euphoria” kommit i vägen är för övrigt en myt som spridits av Christer Björkman och som jag inte tror på ett ögonblick. ”Amazing” hade aldrig vunnit ESC … var det ens särskilt många nu igår som kom ihåg den?
• Det känns alltjämt grymt när de ansamlade tittarpoängen redovisas för varje artist i taget – jag har sagt det förr, det är likadant i Eurovision, men det gäller Melodifestivalen också. I det här fallet blev det en så fruktansvärd antiklimax för i synnerhet Tone Sekelius och Paul Rey då de blev utpekade med toklåga tittarpoäng. Sådan ren artist-shaming borde inte höra hemma i anständiga musiktävlingar. Antingen får man köra de låga tittarpoängen lite snabbt så att det inte märks så tydligt vad de sämst lottade artisterna får, innan man sätter igång med de högre poängen. Eller också får man låta bli att läsa upp tittarpoängen i klump och ta dem en väljargrupp i taget istället (precis som med jurypoängen) så att det inte heller då blir alltför uppenbart vilka som failade. Den sistnämnda varianten, som jag också talat mig varm för tidigare, får jag väl dock vara tacksam för att SVT inte körde igår – för då hade det blivit ännu mer av en tråkig transportsträcka mot Loreens seger.
• En annan lösning jag nu spontant kom på för att bryta ”låtskrivardominansen” skulle kanske vara om SVT återgick till att själva välja några stycken ”jokrar” varje år, som de gjorde ett tag på 00-talet? Då kan de ju med fördel medvetet erbjuda specialplatser i Melodifestivalen till mer udda musikprofiler. Det finns ett fint ord för en sådan strategi – mångfald kallas det. 😊 Sedan är det väl inte säkert att de specialinbjudna skulle stå sig mot G:son och Deb och de andra, men då har de i alla fall fått chansen och förr eller senare kanske experimentet slår väl ut.
Nu ska jag avsluta och se fram emot att få stifta bekantskap med de andra ländernas bidrag. Finlands ”Cha Cha Cha” ses alltjämt i Eurovision-kretsar som en av Loreens huvudmotståndare, och Österrike har visst kommit med något prilligt om Edgar Allan Poe, och Serbien lär ha något mörkt och säreget igen (något med en hummer?!?), och Tyskland verkar ha valt något rockigt. Det ska bli kul att kolla upp allt det där och lite till.
Melodifestivalen tar vi och glömmer nu så länge, och så koncentrerar vi oss på det väsentliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar