På det hela taget är det nog därför allt ändå, i både semi 1 och 2, så som det ska vara i Eurovision … för lite av tjusningen med tävlingen är ju just att en del av låtarna inte väcker några jättepositiva reaktioner till en början men blir desto bättre när man fattar grejen med dem. Då känns ”Eurovision-musik” mycket mer givande och vidgande för vyerna än vad mainstream-musiken utanför tävlingen någonsin kan bli.
Nu ska vi i alla fall sätta igång med mina omdömen. Så här ser startfältet i semi 2 ut. (Klicka på landets namn för att se videon.)
Kanske är det inte så förvånande att av de rockbidrag som är med i år så är det helt klart Finland som behärskar konceptet bäst. Där Bulgarien och San Marino mest bara gör bort sig känns det som att The Rasmus kommer in och framför rock med lite stil, med ett bra riff och snygg produktion. Sedan är det en annan sak att det på sätt och vis känns som en lite krystad comeback av bandet och att själva låten inte gör något större avtryck. Professionaliteten borde nästan ta Finland till final ändå, även om jag inte är hundra.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Lite inbjudan att komma och titta på Finlandsbåtshow är det allt i början på den här låten också … sedan blir just detta inte lika uttalat, men något slags souldisco är det ändå. Eller vad är det egentligen? Nu blev det något rapliknande också. Och orientaliska instrument och ylande. Alltså, hur mycket vill Israel ha in i en och samma låt? Och hur bär de sig åt för att ändå få det helt ointressant? Ja, kanske för att det helt enkelt saknas fokus.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Här har vi en riktigt originell och spännande låt som jag fängslas mer och mer av. Den latinska titeln (som betyder ”i en sund kropp”, efter ordspråket) kan kanske få en att tro att det är något slags gregoriansk pop à la Enigma, men det är det inte – däremot ett intressant mischmasch av elektroniska rytmer, lakonisk sång av sångerskan Konstrakta, syntbehandlade körer och diverse samplingar (en av dem känner jag igen som Allegris ”Miserere” som sjungs på långfredagen i många katolska kyrkor). Och ovanpå det en catchig serbisk refräng och någonting om Meghan Markle; även om jag inte satt mig in i texten så lär den vara väldigt mångbottnad och medveten, och i scenshowen sysslar Konstrakta med att tvätta händerna som ett slags avantgardebudskap i post-pandemitider. Det lustiga är att i det här fallet så funkar alltihop tillsammans i mina öron och det blir jätteläckert som helhet. Rena konstverket till stämningsfullt ljudcollage – ja, faktum är att låten från början faktiskt är tänkt just som ett konstverk! – och plötsligt känns det nästan bra att förinspelad sång är tillåtet i Eurovision numera, för annars hade det inte gått att återge detta live.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Jag undrar om inte Azerbajdzjan skruvar oroligt på sig i nuläget, för om både Ryssland och Belarus kunde bli utkastade ur EBU på grund av taskiga förhållanden med ofria medier så borde sannerligen den kaspiska oljediktaturen också ligga risigt till. Jag kan inte påstå att jag skulle sakna dem jättemycket. Särskilt inte när de nu i år (efter att ändå ha haft upplivande bidrag 2020 och 2021) kommer med en totalt intetsägande svenskskriven balladlåt som aldrig lyfter. Förebilden är uppenbarligen 2019 års vinnare ”Arcade”, men den hade vad den här låten saknar totalt, nämligen inspiration.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Här kanske vissa vill utfärda tramsvarning igen, och visst är det trams på sätt och vis, men samtidigt är det snyggt trams – just det där som Lettland i semi 1 inte klarade av. När refrängpartierna kommer blir det rentav ganska bra, och bakgrundsslingan under ”lock me in”-biten påminner mig om sticket i ”Always Ascending” med indiegruppen Franz Ferdinand – är det kanske med flit? Georgien är alltid just indie-alternativa av sig i Eurovision och det här är helt enkelt en mycket alternativ grupp som gör en helt egen uppvisning. Humor på konstnärligt vis.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Varje år brukar det vara minst ett land som kommer med gospelliknande toner, och i år är det Malta – åtminstone får jag rätt kraftiga gospelvibbar av refrängens mäktiga kör och handklapp. Det är mer liv och rörelse här än hos t.ex. Azerbajdzjan, men tyvärr blir låten ganska enformig mot slutet och jag tröttnar snabbt på den, precis som jag brukar med gospelpoplåtar. Det hela känns som en typisk Mello-reject.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
”Like a virgin” ”I love Britney”, ”Madonna su Playboy”, ”Barbie”, ”Personal Jesus” … det vimlar av populärkulturella referenser, uttalade med italiensk brytning, i den här rocklåten som (tror jag) handlar om en olycklig man som kollar på striptease. Rocklåt förresten … det är nog närmare bestämt heavy-pop eller glamrock, och jag får musikaliskt också associationer till sådana där käcka gamla rock-evergreens som ”I Love Rock’n’Roll” eller ”Born To Be Wild”. Tyvärr är det ändå inte särskilt bra, utan sångaren Achille framstår som tämligen amatörmässig (inte minst i videon med liveframträdandet), vilket ofta brukar vara San Marinos problem. Ett paket som riskerar att framstå som lätt löjeväckande, även om man uppskattar det riviga.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Australien börjar tappa greppet om Eurovision … de har helt fastnat i den bild de fick av tävlingen under alla de år de inte själva var med, nämligen att varje bidrag måste vara försett med något märkligt inslag för märklighetens egen skull. I det här fallet har sångaren Sheldon i sitt framträdande gjort sitt ansikte osynligt med något slags slöja som mest ser ut som sådana där rasslande snören man kan ha i köksdörren – och jag begriper inte vad det ska vara bra för. Mot slutet tar han lyckligtvis av sig draperiet i fråga, men då kvarstår ändå det faktum att låten är en överdrivet teatralisk och konstlad snyftballad som inte känns äkta på något sätt, hur mycket han än gråter.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Inte någon cypriotisk artist som tävlar för Cypern i år heller, utan från Grekland … ja ja, jag börjar vänja mig. Och med tanke på att Grekland inte alls själva låter ett dugg grekiska i år så känns det angenämt att vi får lite sådant sound här istället – det är mjukt, varsamt och medelhavsaktigt, med lite lätt smekande flöjter och bouzouki över en inte alltför tung rytm. Bättre än annat Cypern kommit med på sistone. Trots det är jag inte helt och hållet med på ”båten”, då det lilla extra saknas.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Här är nog förebilden Lady Gaga, skulle jag tro … samma typ av röst, samma typ av dunkigt elektrokomp och samma ansträngning för att få till en hook i refrängen. Och i sticket blir sångerskan minsann röstförvrängd à la ”Poker Face” så att det hela blir ännu tydligare. Men Lady Gaga brukar vara utrustad med betydligt starkare låtar, det är det som är skillnaden. Den här susar liksom bara förbi, även om den gör det i upptempo.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Vet faktiskt inte vad jag ska skriva om det här … det är så intetsägande och generiskt som det bara kan bli. Ett sådant där typiskt ”ballad-till-midtempo”-bidrag som … ja, jag kollar lite … mycket riktigt, det vann uttagningen i sitt land efter att juryn lyft fram det. Just så. Juryer tror att sådant här funkar, men det gör det inte. Som det nu är kommer Nordmakedonien att få kämpa med att få Europa att märka att de över huvud taget deltar.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Lite oväntat visar det sig här att ”Estonia” har förvandlat sig till ”Westonia” (eller något), då de kommer med en liten bit som det verkligen låter väldigt mycket spaghettivästern om, med det där karakteristiska visselljudet à la Ennio Morricone och allt. Ja, när nu Eurovision går i Italien så är det kanske inte helt olämpligt. Och även om låten inte är något mästerverk har den en viss stämning och karaktär över sig som vi inte är bortskämda med i den här delen av startfältet.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Den spanska titeln ”llámame” (som betyder ”ring mig”) gjorde att jag inte hade några förväntningar alls på Rumäniens bidrag utan bara trodde det skulle bli något slags menlöst latinoförsök. Men jag blev glatt överraskad över att istället få mig till livs en lätt vemodig och drömsk houseaktig poppärla, vars instrumentala del efter refrängen är så hookig att jag nu har den i huvudet hela tiden och inte har något emot det heller. Ett av de mest oförtjänt underskattade bidragen i år.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
En låt i balladträsket som åtskilliga andra, men den här tycker jag ändå sticker upp näsan en bit över gyttjan. Svårt att förklara varför … det finns en antydan till särskild inlevelse och desperation i Ochmans röst, och refrängen är snygg med sin virvlande trumrytm som bryter av. Och i sticket blir det nästan operakänsla. Ja, det är allt en låt som växer lite. Polen har haft problem i ESC de senaste åren, men nu bryter de trenden – det kan gå bra det här.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Men den tillfälliga ljusglimten med Polen varade inte så länge, för här kommer ett nytt sömnpiller. Jag anar att det kanske är grannlandet Nordmakedoniens framgångsrika ”Proud” från 2019 som är förlaga, för det är ett liknande uttryck här – det ska typ vara sorgset och innerligt och tänkvärt och med en liten doft av balkanballad och några sorgsna stråkar – men det når inte särskilt långt. Den ökade intensiteten en bit in i låten tillför inget heller. Montenegro gör comeback efter ett par års frånvaro men lär inte få nämnvärt med mersmak.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Det är onekligen en lång radda med tämligen ointressanta låtar i den här semifinalen, endast bruten av Rumänien och Polen … och här kommer en ointressant låt till (men håll ut, efter denna är det Sverige!). Balladaktigt fast med en något mer gammaldags filmisk känsla den här gången, särskilt i introt. Jag medger att det låter rätt snyggt när Jérémie i refrängen klämmer i med sitt ”nooow” med ett kraftigt glissando, men i övrigt är det föga engagerande.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Jodå, i år kommer faktiskt Sverige med något bra, det tycker jag. Det kan framstå som en nackdel att vi har ytterligare en låt i rätt lågt tempo, som kommer efter att det redan varit en massa andra sådana, men samtidigt känns det som Cornelia i och med sin startposition skåpar ut de andra i det facket – det är möjligen bara Polen som kan konkurrera. (Helt lågtempo är ju inte låten heller för den delen, när det börjar dundra i andra refrängen.) Jag diggar verkligen hennes lätt hesa röst och det översiggivna sätt hon framför den lätt tragiska och bitterljuva texten på (och ackordföljden på ”the night” strax före sticket!). Scenshowen kommer inte heller att bli så dum. Vet inte om jag verkligen vill ha en ny svensk vinst, men förhoppningsvis blir 2022 året då svenskarna blir övertygade om att Europa faktiskt kan tänka sig att rösta på oss fortfarande och att de (relativt) sämre placeringarna de senaste åren bara berodde på att vi då var för plastiga.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Tjeckien överraskar lite med att komma med ett stycke progressiv house … eller vad man ska kalla det, det är i alla fall dansant och rytmiskt men med en seriös ton och indie-känsla. Kanske är den melodiskt lite anonym (och varför heter den inte ”Where are you now?”) men en viss elektro-atmosfär finns det här. Passande att lägga den sist i startfältet, och jag har inget emot om den tar sig vidare, men jag är lite rädd att det i så fall sker på bekostnad av Rumänien.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Då ska man tippa det här då, och det är verkligen inte lätt. Särskilt inte med tanke på att andra kritiker, efter vad jag har konstaterat, uppfattar många av låtarna i den här semifinalen på ett helt annat sätt än vad jag gör (i båda riktningarna). Inte lätt att då bilda sig en uppfattning om vad som kan fungera. Och även om jag helt bortser från vad jag hört andra säga kvarstår uppdraget att avgöra vilka låtar ur den tråkigare röran som faktiskt skulle kunna slå an bland tittare och jurymedlemmar, även om de inte gör det hos mig.
Om vi börjar med de låtar jag faktiskt är säker på att de kommer till final, så är det Polen och Sverige. Punkt. Fler är det inte som jag vågar förutsäga på det sättet. Nästan lika illa är det i botten, där jag väntar mig att Nordmakedonien och Montenegro kommer att fallera men inte kommer på några andra så där omedelbart. Möjligen att jag skulle kunna ha San Marino och Irland som säkra förlorare också, men å andra sidan är båda dessa låtar rätt fartiga (med glamrock respektive Lady Gaga-pop) och kan därför tänkas stå ut från mängden av låg- och medeltempo.
Två länder som ändå känns hyfsat sannolika som finalister, även om de inte är säkra, är Serbien och Tjeckien. Serbien på grund av att de är så speciella, men inte på ett alldeles obegripligt sätt, utan de har ett nummer som kan slå. Tjeckien för att de också är hyfsat ensamma i sitt slag och dessutom går ut sist av alla (det brukar inte vara en nackdel).
Jag skulle gärna peta in Finland här också, då de fyller rockkvoten trovärdigt, men jag funderar mer och mer på om det kanske bara finns plats för en rocklåt i finalen härifrån och om det i så fall kanske blir San Marino istället. Inte för att nu San Marino är bättre, det är som sagt Finland som står för det riktiga kunnandet, men San Marino har faktiskt något mer eget och uppsluppet – och det är nog en fördel att deras artist är italienare och alltså i viss mån bärs fram av en hemmapublik i Turin. Eller? Kan juryn kanske motverka folkliga röster på San Marinos rockförsök och återställa ordningen? Fast juryer brukar ju sällan rösta särskilt mycket på Finland? Det där kan man fundera länge på.
Sedan kan det ju också hända att något eller några av alla de (i mitt tycke) såsigare bidragen ändå slår an en sträng på vissa håll. Jag har till exempel en känsla av att Australien skulle kunna göra det … trots den där konstiga slöjan och gråtmildheten. Det är nog troligare att de gör det än exempelvis Azerbajdzjan i så fall.
Plus att jag kanske inte ska glömma bort Cypern, som ändå fått till en bit sydosteuropeisk någorlunda stämningsfull pop som borde kunna tilltala. Den andra medelhavsön Malta kan kanske däremot få det svårare. Israel är svårbedömda liksom Rumänien (även om jag själv ogillar den förra och gillar den senare). Och hur blir det med Georgien, kommer folk att begripa sig på dem den här gången? Ja, det funkade för dem med den liknande psykedeliska indiepopsnurran ”Midnight Gold” 2016, så kanske går det nu också.
Jag tar och slänger in en finalistrad som består av Finland, Serbien, Georgien, Australien, Cypern, Estland, Rumänien, Polen, Sverige, Tjeckien. Men jag blir inte förvånad om det leder till mitt sämsta tipsresultat på år och dag.
Gör det det så är det i alla fall sent på kvällen på torsdagen den 12 maj som jag får sitta och skämmas över detta, för det är då denna semifinal går av stapeln. Vi ses vid TV:n då!
Min genomgång av semifinal 1
Min genomgång av de direktkvalificerade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar