Jag ska inte uppehålla mig vid den idén, men om vi leker med tanken på att den genomförts nu i år så hade nog de flesta Big 5-länderna faktiskt inte haft så mycket att frukta av att genomgå en semi. För de har bättrat sig jämfört med många andra år – antingen enligt min egen åsikt eller enligt den allmänna meningen bland tyckarna eller både-och – och bland de här fem hittar vi flera topptippade favoriter (låt vara att jag själv inte alltid instämmer i lovorden). Dessutom, nu när Moldavien i semi 1 sjabblat till det med en sämre version och alltså inte längre är ”bäst i år” i mina öron, så finner jag personligen i Big 5-kvintetten det bidrag jag nu istället tycker är bäst, tillsammans med Sverige.
Vi ger oss i kast med de direktkvalificerade, och börjar med värdlandet.
Mahmood blev som bekant tvåa i tävlingen 2019 med den strålande ”Soldi”, men här har han i viss mån bytt stil och slagit sig ihop med duettpartnern Blanco i en pianobaserad ballad istället. Jag föredrog helt klart ”Soldi” med dess R&B-stil som passade honom bättre … här blir det mest bara smetigt och onödigt sentimentalt, även om sångarna är proffs. Och precis som med Grekland fattar jag inte hur låten kan vara så favorittippad. Det måste vara någonting med att allt som kommer från Italien (och allt som framförs på italienska) numera anses toppenbra per automatik.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Trots titeln är detta inte en rocklåt, utan det är mer hiphop/R&B över den, vilket alldeles särskilt märks i andra versen när Malik börjar rappa på ett sätt som förmodligen är tänkt att låta som Eminem. Han är väl visserligen också fullt kompetent som rappare och sångare, men låten och i synnerhet texten (som alltså mest bara handlar nostalgiskt om den gamla goda rocktiden) passerar ändå med en axelryckning. Även om vi har hört värre från Tyskland än detta.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Ahaaa! Mitt favorit-Eurovision-land (tillsammans med Ukraina) gör mig inte besviken i år, för nu har fransmännen bestämt sig för att för första gången sedan 1996 uppmärksamma sitt minoritetsspråk bretonska – ett häftigt keltiskt språk med nasalljud. Och de gör det i en svettigt trummande, surrande, ylande etno-danslåt som onekligen ligger i samma fack som min all-time-Eurovision-favorit ”Water” (Bulgarien 2007). Jag är verkligen svag för det här dova etnostuket, och trallvänligt är det till på köpet fastän det är mystiskt. Det enda som håller toppbetyget borta är det långa elektroniska glissandot som inte riktigt passar in.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.
I år har Storbritannien väckt stor uppmärksamhet genom att äntligen ha skärpt till sig och vara bra igen! Åtminstone anses det allmänt så. Själv tycker jag det är sant så till vida att de är bättre nu än många andra gånger, men annars är det väl inget jättemärkvärdigt med det här? En poplåt framförd av en kille med skägg. Ja, det är klart, det är på sätt och vis något slags 90-talsbritpop i modern tappning, och den fyller som sådan en viss lucka i startfältet, så jag kanske inte ska utesluta något.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Spanien satsade i år på att återinföra en riktig uttagning (anordnad i Benidorm) och de verkar ha träffat rätt direkt. Precis som Storbritannien har ju detta Big 5-land haft fasligt svårt att få fram bra grejer till Eurovision, men det här känns helt okej och i mitt tycke bättre än britternas insats. Ett fräscht exempel på spansk pop, samtidigt som det finns en ton av ”typisk Eurovision” och ”Fuego” över det också, så det kan tilltala såväl fans som sporadiska tittare. Spanien räknas inte till de allra största favoriterna, men jag vill faktiskt höja ett kraftigt varningens finger, för det kan mycket väl hända att Europa nu i krigets år vill ha något medryckande att muntra upp sig med, och i så fall är nog Spanien det land som ligger allra bäst till för att komma från ingenstans och knipa de rösterna.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Det här var alltså alla fyrtio bidragen. Om jag ska summera helheten så konstaterar jag att det rent formellt, att döma av mina betyg, verkar vara ett ganska klent år … för faktum är att inte en enda låt har fått toppbetyget 10 av mig, det är bara två stycken som fått 9:or, och neråt botten till förekommer det en del 2:or och 3:or. Ändå tycker jag inte det känns så uselt, utan startfältet på det hela taget är ändå ganska upplyftande att lyssna på, har jag märkt när jag dragit igenom det på Spotify. Flera av låtarna växer också istället för att krympa … det är möjligt att det hade blivit högre siffror om jag gjort det här vid ett lite senare tillfälle.
De låtar som jag själv tycker bäst om är alltså Frankrike och Sverige – osäkert i vilken ordning – och dessa följs av Moldavien (som fortfarande är bra trots ”revampen”), Rumänien och Serbien. Flera andra ligger där under och skuggar.
Hur det kommer att gå och vem som vinner alltihop till slut tänker jag inte sia om än – vi har två högst ovissa semifinaler att gå igenom först (eventuellt är de redan avklarade när ni läser detta), där i synnerhet den andra är osedvanligt jobbig att förutsäga. Vi ska också få se om Italien gör bra ifrån sig som värdland den här gången, så att allt inte bara blir kaos som i Rom 1991. Att döma av rapporter jag sett från repetitionerna har det faktiskt varit viss oreda med scenen och med att arrangörerna lagt sig i scennumren – alltsammans tyvärr ackompanjerat av konstanta elakheter från fansen, som verkar gå in för att näthata mer och mer för varje år – men det kanske reder ut sig.
Nu håller jag tyst ett litet tag och så säger vi att det är väl mött vid TV:n istället!
Min genomgång av semifinal 1
Min genomgång av semifinal 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar