Så var nästa Eurovision-kväll över, och det var precis så fortsatt svårtippat som jag trott, även under sändning … det bästa man kan säga om min tipsförmåga är att jag åtminstone tippade rätt i att det skulle vara svårtippat. 😊 Jag fick nu ändå faktiskt åtta rätt i mitt tips här på bloggen, men bara sju i mitt ”live”-justerade tips, då jag blev helt förvirrad under programmets gång och leddes in i alla möjliga villfarelser.
Som att San Marino skulle ta ”rockplatsen” i finalen från Finland. Det fick jag nu för mig eftersom jag tyckte att Finland (på sin undanskymda plats i början av startfältet) gjorde ett i och för sig professionellt men småtråkigt intryck, samtidigt som San Marino var mycket mer visuellt ihågkomliga, och därför skulle de kanske ta finalplatsen. Trodde jag alltså. Nu visade det sig ju att jag hade fel, det blev tvärtom, och det är jag rätt tacksam för. Efter Finlands ändå rätt skapliga UMK-uttagning, och med tanke på att de representeras av just The Rasmus som är en av landets främsta musikexporter, hade det varit ett praktfullt bakslag om de gått bet här. Som det nu blir så kommer Finland att stå för finalens enda rockbidrag, vilket ju kan vara fördelaktigt för dem.
Även Sverige gick naturligtvis till final, och det var lika självklart som att Ukraina skulle göra det från semi 1. Jag tyckte att Cornelia skåpade ut det mesta av det övriga startfältet, inte minst efter det koppel av träiga ballader som varit fram till dess, men Sverige har ett mycket övertygande nummer i vilket fall. Jag vidhåller att våra chanser i finalen är ganska goda.
I övrigt var det största glädjeämnet för mig Serbien. Särskilt lättsmält eller lättbegriplig är förvisso inte Konstraktas ”In corpore sano”, men just därför kändes det som en riktig lättnad och ett gott tecken att även ett sådant nummer kan gå vidare. Europa fattade uppenbarligen grejen med denna avantgardeföreställning, och mångfalden lever i Eurovision.
Eftersom det var Sveriges kväll så satt man ju där med rösträtt, och det var mycket riktigt Serbien som jag slängde iväg mina röster på (även om det fick räcka med två stycken). Jag hade gärna röstat på Rumänien också men tyckte det var nog med ett land, och nu gick ju Rumänien till final ändå, lyckligtvis. Även om många andra inte har upptäckt den riktigt så är jag väldigt förtjust i den där instrumentala slingan i Rumäniens låt.
Rumänien var också ett av de länder i kväll som lyckades bryta en negativ trend och gå till final igen efter att ha missat ett tag. Samma sak gällde Polen, och även Australien, Estland och Tjeckien, även om de tre sistnämnda bara fått stå över ett år. ”Omsättningen”, eller vad man ska kalla det, i finalen blir alltså nu något bättre än det såg ut efter tisdagskvällen, för om jag inte tar alldeles fel så är det nu 6 av 25 länder i finalen som är nykomlingar för året. Men 6 av 25 är ändå en ganska låg siffra faktiskt, och fem av denna kvälls finalister var med i final förra året också … jag skulle på ett sätt gärna se att det var mer utbyte. I vanlig ordning tänker jag också deltagande på de länder som nu misslyckades: Nordmakedonien och Montenegro befäster Balkanfiaskot (som jag redan förutsett är det nu bara Serbien som får försvara den regionen), Georgien börjar så sakteliga närma sig rekordet i antal missade år på raken, och Irland är en skugga av sitt forna Eurovision-jag. Inte heller medelhavskvartetten Israel, Malta, San Marino och Cypern har anledning att jubla. (För Israels del var det lika bra, för nu slipper vi deras artist som nödvändigtvis skulle fjanta till det inte bara i sitt eget nummer utan även som sceninvaderare bakom programledarna.)
Men nu har det faktiskt gått så många år med systemet med semifinaler att man kanske snart inte behöver hänga upp sig så mycket på det där med finaliststatistik och att ibland inte gå till final. Det väsentliga är att alla länder faktiskt ska kunna glimta till och klara nålsögat då och då och till och med lyckas riktigt bra framme i finalen, och vi vet att så också är fallet. Då behöver man inte hänga läpp utan bara samla krafter till nästa år.
Som helhet så var jag väl i det stora hela nöjd med att ha fått med Sverige, Serbien och Rumänien (och även Finland kändes bra). Sedan får jag väl stå ut med att också tråkiga ballader som Azerbajdzjan, Australien och Belgien slank med. Att förutsäga vilka av alla de där lugnare låtarna som faktiskt skulle klara sig var som sagt inte lätt, och jag hade väl hoppats på att det skulle bli en något mindre andel sådana … det hade varit roligare om t.ex. Georgien med sin psykedelia-indie-humor kommit med. Men nu blev det alltså så här, och man kan förstås fundera på hur det egentligen rent psykologiskt funkar i de europeiska TV-tittarnas och jurymedlemmarnas kollektiva hjärnor för att det ska bli ett sådant resultat med en massa låtar som egentligen borde ha tagit ut varandra, men det får nog snarare bli föremål för en doktorsavhandling istället för ett blogginlägg. Tjeckiens progressiva house sticker ju i alla fall ut en del bland finalisterna, liksom Estlands spaghettiwesternsoundtrack och Polens känslosamma uppvisning (som tillsammans med Sverige var den av de lugnare låtarna som kändes mer minnesvärd, i mitt tycke).
Vad kan man säga mer om programmet då? Jo, en sak är ju att till skillnad från i tisdags började det nu kännas lite mera 1991 över italienarnas arrangemang. I semifinal 1 tänkte jag inte så mycket på de tillfällen då programledarna var tvungna att snacka på medan scenen gjordes i ordning (om det nu ens var särskilt många sådana tillfällen då), men nu var det alldeles uppenbart lite fler sådana moment. Eventuellt kan det vara lite dålig planering där. Och man kan även undra vad bildproducenterna gör på jobbet egentligen … till och med jag, som annars inte har så mycket känsla för eller insikt i hur det går till med kameror och vad man visar i bild under sångnumren, reagerade nu på det tämligen konstiga kameraarbetet. Som att det t.ex. inte alls syntes ordentligt när Australiens sångare äntligen drog av sig draperiet för ansiktet … ett sådant ögonblick borde man väl ändå som bildansvarig se till att visa ordentligt, istället för att börja fladdra runt med kameran bland publiken?
Det fanns också en viss antydan till självgodhet och en strävan att få visa upp Italien mer än något annat i programmet, men det är väl kanske på ett sätt bara naturligt, att värdlandet gör lite reklam för sig. Jag vet dock inte om andra länder brukat göra det lika mycket och tydligt som Italien gör, och det var likadant 1991. Nåja, det kunde ha varit värre – exempelvis kunde ju det årets katastrofale programledare, 1990 års vinnare, Toto Cutugno ha dykt upp nu också. (På lördag ska tydligen hans kollega den gången, Italiens första ESC-vinnare Gigliola Cinquetti, göra det, men inte Toto efter vad det verkar.)
Det här var nog allt jag hade att säga efter semi 2. Nu blir det till att ladda om och se fram emot en final, vars startordning jag i skrivande stund inte har sett ännu, men nästa gång jag har ett nytt inlägg här (det dröjer inte så länge) så har jag säkert ett och annat att säga om den och om allt annat att tänka på inför denna fest.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar