Dagen efter ESC-finalen 2024 – min stora slutanalys

Sådär! Då var det över. Det gick att genomföra till slut i alla fall, även om 2024 kommer att gå till historien som ett fruktansvärt turbulent Eurovision-år. Man kan åtminstone säga att hela kakafonin slutade med ett durackord.
Lite besviken är jag i och för sig över att det inte fick bli Kroatien som tog hem det. Baby Lasagna och ”Rim tim tagi dim” har för mig varit bäst precis hela vägen, och hade varit en på flera sätt välförtjänt och lämplig Eurovision-vinnare. Låten är med sin kombination av lättsamhet, energi, catchighet och djupare innehåll (om östeuropeisk kompetensflykt) ett praktexempel på sådant som passar att vinna Eurovision och förena kontinenten i musikglädje, och en kroatisk vinst hade dessutom brutit de senaste årens kraftiga väststatsdominans, vilket jag tror hade varit bra. Och nu missade Kroatien en vinstchans som kanske inte kommer igen på många år – det är verkligen inte lätt för ett land, särskilt inte ett av de mindre, att få till precis rätt låt vid precis rätt tillfälle.
Men så kan det ju rätt ofta vara i Eurovision förstås, att det blir ”så nära men ändå så långt borta”, och det är inget snack om att Schweiz förtjänade sin seger. De har också fått vänta länge på en sådan, sedan de vann förra gången 1988, och Nemo är en utmärkt artist med en inte alls oäven låt (den har växt mycket för mig) och en utmärkt imponerande show. Att det nu blev första gången som en icke-binär artist vann Eurovision gör inte saken sämre (och jag har blivit mer och mer imponerad av hur smart texten är, om just den saken: ”somewhere between the 0’s and 1’s, that’s where I found my kingdom come”).
Framför allt känner jag mig otroligt lättad av att inte Israel vann – för oavsett vad man tycker om landet och dess bidrag så är jag rätt säker på att ifall de hade vunnit, då hade jag just nu inte suttit och skrivit en vanlig slutanalys utan Eurovision Song Contests dödsruna. Jag tror ärligt talat inte att tävlingen hade klarat den påfrestningen också, utan då hade det blivit rena upploppet och allt hade spruckit sönder och samman i kontroverser. Som det nu är så känns det som vi nu kanske ändå fick ett års uppskov, då det kanske går att rätta till saker och ting igen – även om tävlingen är kraftigt skadskjuten.

Jurytaktik och Kalusheffekt
Det där med Israel är förstås det som känns mest intressant att analysera nu dagen efter finalen.
För det blev nämligen i viss mån så som man anade att det skulle kunna bli när Italiens röstningssiffror från torsdagssemin läckte – Israel visade sig få ett väldigt stort antal tittarröster. I min inför-analys igår (som jag annars medger blev ganska vimsig och generaliserande, men så var jag inte riktigt i form för att skriva den heller) kalkylerade jag ju med att Israel skulle få massor från tittarna och att juryn skulle motverka det. Precis så blev det också, med den skillnaden att Israel ändå inte blev etta hos tittarna utan det blev Kroatien: dock med bara fjorton poängs marginal. I sin semifinal däremot var Israel tittarnas etta, och man kan lägga märke till att Italien var ett av de länder som gav dem tolv poäng: jag tror för min del att de italienska siffrorna som läckte var fullständigt korrekta.
Att juryn skulle ta ner Israel visade sig också stämma, för även om det faktiskt kom en del poäng till landet även därifrån (till publikens buande varje gång), så var det väldigt många nollor också, och Israel kom därför sammantaget på femte plats. Det är ganska problematiskt det där, för jag tror att många jurymedlemmar faktiskt satte ner poängen för Israel medvetet, och det är ju verkligen inte ett beteende som jurymedlemmar ska ägna sig åt (även om det har förekommit förr, att de motverkat favoriter med flit). Å andra sidan tycker jag det är lika fel när en massa tittare röstar på Israel som något slags solidaritetsaktion eller när de uppfattar Israels låt som bättre än den är på grund av sina politiska sympatier. Man kanske skulle kunna kalla det beteendet för ”Kalusheffekten”: att ett konfliktdrabbat land får tittarröster eftersom det är många som tycker synd om det landet och vill stödja det, som när Kalush Orchestra vann för Ukraina med ”Stefania” för två år sedan (vilket de knappast hade gjort utan kriget). Nu i år inträffade alltså Kalusheffekten bland tittarna till förmån för Israel, samtidigt som juryerna ryckte in och motverkade just denna förväntade effekt – och i båda fallen rynkar jag på näsan och tycker att så här borde det inte vara, det blir politiskt färgad röstning som inte handlar om musik, men grejen är ju att i båda fallen är det ohyggligt svårt att bevisa!
I alla fall så var årets Kalusheffekt väldigt intressant, för den visar ju att bland vanligt folk ute i Europa så råder inte något utbrett Israelhat, utan Israel har faktiskt en hel del sympatier. Inklusive här i Sverige, där Israel fick tolvan i vår tittarröstning i finalen! Här i det så ”antisemitiska” och ”propalestinska” Sverige. 😉 Det är något som inte bara Eurovision-folk utan även statsvetare, opinionsbildare och politiker borde ta och uppmärksamma rejält. Som jag har sagt förut, Eurovision är inte något oviktigt utan har sin plats i samhället, och även om det känns tråkigt att tävlingen är politiserad så kan man nästan gotta sig just i det faktum att den är betydelsefull i ett större perspektiv.
Sedan ska jag väl förresten medge att även om jurymedlemmar inte borde ta som någon sorts specialuppdrag att motverka tittarröster åt ett land, så kan jag personligen andas ut åt att de gjorde det i det här fallet, för jag hade som sagt inte stått ut med om Israel hade vunnit, med all den totala upplösning det då hade blivit. Men fenomenet blir inte mer rätt för det.

Resultatlistan i övrigt
Via mitt tal om Kalusheffekten kan vi osökt ta oss över till Ukraina, som även i år fick en dusch av sin egen Kalusheffekt från tidigare år: de kom nämligen trea sammanlagt nu, efter Schweiz och Kroatien, och med god hjälp av en rejäl omgång tittarröster. Jag trodde ju igår att sympatierna för Ukraina kanske var på avtagande, eftersom de fått startnummer två i finalen vilket kunde ge en vink om att de inte kom så högt i semin, men på den punkten hade jag fel: Ukraina var tvåa i sin semifinal, inte långt efter Kroatien, och sympatier har de bevisligen fortfarande. Att de fick startnummer två var kanske snarare ett försök att ”tämja” dem, precis som Israels tidiga startnummer också var. Jag får därmed ta tillbaka mina kanske alltför tokiga spekulationer om att Eurovision-tittarna håller på att dra åt populisthögerhållet – i finalens tittarresultat syntes inte många sådana tendenser utan det verkade vara samma mångfald som tidigare. (I annat fall hade inte heller vinnaren Nemo från Schweiz fått så många tittarpoäng som hen nu ändå fick, om än bara femte flest.)
Apropå mångfald så togs fjärdeplatsen igår av Frankrike, som inte helt oväntat fick många juryröster men även tresiffrigt av tittarna – vilket är nog så uppmuntrande för en artist av algeriskt ursprung, för då är det ju ingen markant rasism i stugorna precis.
Israel kom som sagt femma sammantaget, och Irland kom sexa, vilket var landets bästa resultat på tjugofyra år: bra gjort av Bambie Thug, som ett tag rentav såg ut att kunna ha med den absoluta toppstriden att göra. Resten av topp tio utgjordes sedan av Italien, Armenien, Sverige och Portugal: ja, Italien hade jag väntat mig att de skulle hålla till ungefär där, men de andra tre var mer otippade.
När det gällde Sverige så fick Marcus & Martinus över huvud taget betydligt fler poäng än jag trott att de skulle få, både från tittare och jury. Jag hade ju förväntat mig en bottenplacering men nu kom vi istället nia. Kanske fick konflikterna i Malmö inte någon omedelbar effekt på Europas röstbenägenhet visavi Sverige.
Längre ner i resultatlistan hittar vi sedan de länder som det gick lite sådär bra eller dåligt för. Comebackande Luxemburg kom på trettonde plats och bör nog ha blivit uppmuntrade av det, så att de kommer igen (om de nu inte blev förskräckta av stämningen). Tyskland är nog också nöjda, för de kravlade sig faktiskt upp till en tolfte plats och slapp sitta och floppa igen trots allt annat än höga förväntningar. Finland och Estland däremot fick inte utdelning för sitt spexande (man får väl anta att Kroatien tog hem de flesta röster i den vägen) och Norge gjorde magplask och kammade hem ytterligare en jumboplacering till sin digra samling från förr om åren. Storbritannien kom högre upp tack vare juryn, men det är ändå dem jag tycker allra mest synd om, för trots sina ansträngningar med att skicka en relativt stor stjärna som Olly Alexander (i ett av kvällens bästa nummer) fick de noll poäng av tittarna. Vad i hela friden var det som hände där? Jag kan inte förklara det på något sätt alls, men hoppas att britterna ändå fortsätter försöka lika ambitiöst.

Röstningsfönster, startordning och ett diskvalificerat land
Något att ha i beaktande i år var att man i finalen för första gången fick rösta under hela programmets gång och inte bara under ”the voting window”. Jag funderade ett tag på om detta upplägg kunde gynna bidragen med tidigt startnummer, för det är ju lite skillnad på att få rösta hela tiden när det bara är ett tiotal bidrag (som i Melodifestivalen) och att få det när det är en lång radda med 25 stycken. Kanske kunde det bli så att folk röstar på låtar de hör tidigt i programmet och därefter går och lägger sig utan att ha hört de senare? I nuläget ser jag dock inga tecken på att nymodigheten skulle ha gjort någon skillnad. Ukraina och Israel som hade tidiga startnummer gjorde förvisso bra ifrån sig hos tittarna – det var för övrigt länge sedan ett land var så nära att vinna med startnummer två som Ukraina nu var! – men det gjorde ju även Frankrike, Kroatien och vinnaren Schweiz som samtliga gick ut sent. Om röstningstiden faktiskt påverkade poängfördelningen och resultatet så är det något vi aldrig får veta. Möjligen kan man börja syna sådan statistik om några år när upplägget med konstant röstning har testats lite längre.
Samma ”om”-känsla råder när det gäller det diskade bidraget Nederländerna. Om Joost Klein hade varit med och sjungit sin ”Europapa”, på startnummer fem, hade det då påverkat? Hade han plockat röster från andra länder och i så fall vilka, och hade vi haft en annan vinnare i så fall? Ja, tyvärr går det inte att veta. Jag föreställer mig att han mest hade plockat poäng från Finland och Österrike som var i samma musikaliska genre, men de fick ju inte så mycket i vilket fall. Hade Nederländerna då naggat på Kroatien istället? Eller på Schweiz? Som sagt, vad som ”kunde ha hänt” får vi inte veta, som Aslan säger i Narnia-böckerna. Men man kan ju alltid tänka tanken.

Buanden men ändå en show
Finalkvällens show blev även den snyggt genomförd, precis som semifinal 2. Petra Mede och Malin Åkerman hade verkligen inga lätta förutsättningar, men de uppträdde stadigt och bra hela tiden, och även om man i viss mån kan gäspa åt alla dessa lustiga mellanakter (och ABBA:s ”abbatarer” gör inte det minsta lilla intryck på mig, så ABBA-fan jag är!) så rullade programmet på och fick mig periodvis att glömma all olust som varit inför det.
Sedan var det naturligtvis tråkigt med alla buanden, som nu märktes betydligt mer än i semifinalen, men det var ju säkert för att läget hettat till mycket mer sedan dess. Jag vänder mig kraftigt emot de där buandefasonerna – om det så hade varit 1938 års Eurovision och det varit en artist från Nazityskland så hade jag inte buat i alla fall, för det är helt enkelt inte god ton. Nu riktade sig buandet inte bara mot Israel utan även mot Eurovisionchefen Martin Österdahl, säkerligen en följd av den godtyckliga diskningen av Joost Klein – för det har ju antytts att han inte bara diskades för ”incidenten” mot EBU-fotografen utan för att han var alltför frispråkig mot Israels artist. Nederländarna var nu också bevisligen så ilskna över diskningen att det inte ens gick att anropa dem för att få deras juryresultat, utan dem fick Österdahl läsa upp själv i all hast till publikens burop. Alltsammans var ett uttryck för EBU:s ”tystnadskultur” och det stora missnöjet med den, och här är det nog fler än en part som behöver rannsaka sig själva och tänka till inför nästa år. Mer om det strax.

Semifinalresultaten
Vi kanske även ska titta lite på hur det såg ut i de helt tittarröstade semifinalerna, även om jag delvis var inne på dem förut också. Semifinal 1 vanns som väntat av Kroatien, även om Ukraina inte alls var långt efter. Irland kom trea, och det land som var närmast att inte komma med till final var Serbien, som var sex poäng ifrån att tappa sin plats till Australien. Jumbo i denna semi var Island, med ynka tre poäng. (Artister som varit med förr gjorde över huvud taget inte bra ifrån sig i årets Eurovision – det ska vara nytt tydligen.)
I semifinal 2 var det alltså Israel som vann, och Nederländerna som blev tvåa – ännu tråkigare då för dem att de blev diskade, för tittarröster hade de allt kunnat ta i finalen. Armenien var trea och sedermera vinnande Schweiz bara fyra, men som vi vet så var det ju när juryerna ryckte in i finalen som Nemo blev att räkna med, och vid det laget tog han fler tittarröster också. (Var det för att Nederländerna inte var med längre då …?) Norge var det land som kom tia och tog den sista finalplatsen från denna semi, vilket de gjorde med några poäng före Tjeckien, och att norrmännen sedan blev sist i finalen var helt analogt med detta. Sist i semin kom Malta (som verkligen behöver ta sig en funderare), min favorit San Marino klarade sig inte mycket bättre, och även Belgien fick mycket klent med poäng vilket jag alltjämt tycker är väldigt förvånande.

Sammanfattningsvis om vinnaren
Nu har jag nog sagt tillräckligt mycket om resultatet, och ska kanske dra något sammanfattande om det allra mest väsentliga – nämligen segraren och på vilket sätt segern togs. Och det blev helt enkelt så att den avgörande faktorn, det var att juryerna i år inte spred ut sina röster så mycket utan hade en gemensam favorit som de flesta av dem kunde enas om. Det vill säga Schweiz och Nemo. Jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle bli en så tydlig vinnare på det hållet, men det blev det, med följden att ingen av de två tydliga tittarfavoriterna Kroatien eller Israel förmådde matcha det. Hos tittarna blev inte Nemo bättre än femma, men hen fick ändå en massa poäng, och i kombination med de överväldigande jurypoängen så räckte det.
På sätt och vis var resultatet ganska likt fjolårets med Loreen och Käärijä: vi hade en uppsluppen och medryckande tittarfavorit, som dock fick för lite poäng av juryn och därmed gick miste om totalsegern till förmån för ett mer ”säkert” och ”snyggt” val som juryn gav riktigt rejält med poäng till. (Andra år kan det vara tvärtom!) Skillnaden mot förra året är väl dels att den medryckande tittarfavoriten hade konkurrens i form av ett bidrag med draghjälp av Kalusheffekten (och det där med ”vad Europas tittare ville ha” var därmed kluvet mellan finstämt/lugnt och uppsluppet), men även att här kändes Schweiz insats lite mer djärv än Sveriges i fjol. Inget ont om Loreen och ”Tattoo”, men Nemos nummer är onekligen udda och unikt på ett annat sätt, så man kan kanske inte anklaga juryerna för att ha varit helt tråkiga och konventionella den här gången.

Inför framtiden
Så har det då det blivit dags för några ord om hur det blir, eller borde bli, nästa år och framöver.
Och om vi börjar med just juryerna så är jag fortfarande av den uppfattningen att de bör avskaffas och att 100 % tittare bör återinföras. (Nu har vi ytterligare ett unikt land – Kroatien – i raden av tittarvinnare sedan telefonröstning infördes, så tittarna röstar då rakt inte förutsägbart.) Även om juryerna hade någorlunda fingertoppskänsla för kvaliteterna hos Schweiz bidrag så är det ändå så att de alltför ofta på ett tråkigt sätt dragit ner intressanta experiment och låtar med hitpotential. Framför allt får det inte gå till så att juryn medvetet sätter ner poängen för vissa bidrag för att motverka tittarnas röster, vilket är vad de ofta gör. Av samma skäl vill jag inte veta av något mer strategiskt fipplande med startordningen för att påverka resultatet: vissa startnummer borde lottas istället. Trixandet nu i år fick visserligen följden att Israel inte vann och att jag följaktligen blev lättad, men jag vill ändå inte ha något sådant. Mindre mygel tack. (Om det hade varit enbart tittarröstning i år så hade Kroatien till slut vunnit över Israel i en riktigt jämn och rafflande omröstning, och det vete sjutton om mitt hjärta hade klarat av det, men det är ändå bättre när det går helt ärligt till.)
Hur man ska komma tillrätta med det där motsatta problemet, att tittarna röstar politiskt (medvetet eller omedvetet), blir däremot värre …
I övrigt så behövs det vidare naturligtvis i framtiden krafttag från EBU, som måste lägga manken till för att fixa till sitt Eurovision så det fungerar igen. Även om det nu slutade med ett durackord så var det för bedrövligt med alla konflikter fram till dess, och detta får inte upprepas. Att tävlingen var just i Malmö hade egentligen inte så mycket med saken att göra, utan det hade nog kunnat bli lika turbulent i t.ex. Tammerfors, men oavsett vilket så måste allt redas ut ordentligt och ursäkter framföras och lösningar föreslås. Jag tycker att EBU borde rådgöra riktigt, riktigt ordentligt med alla sina medlemsländer, ta till sig alla åsikter och utvärdera in i minsta detalj och genomföra reformer och nya regler. Inte minst för 2024 års vinnare Schweiz skull – nu förväntas de arrangera nästa år, men är de särskilt pigga på att göra det när de nu har sett hur det kan bli? Och hur många länder kan tänkas vilja komma, och hur många artister vill ställa upp?
Jag tycker att ett av felen EBU har gjort nu under de här veckorna i Malmö är att de alltför nitiskt och naivt har klamrat sig fast vid mantrat att ”tävlingen ska vara opolitisk”. Följden har nämligen blivit ett slags åsiktsförtryck, där artister beläggs med munkavle för att inte prata om Israel och sådana saker – så fort de ens andats om det så har det blivit generade tillrättavisningar och hysteriska påföljder. Ett högst politiskt opolitiskt agerande, kan man säga, som har lett till stor frustration. Artister och medverkande är också människor och det går inte att hävda ”don’t mention the war” och låtsas som ingenting i den nutid som nu råder. Och ingen kan längre påstå att Eurovision inte är politiskt. EBU måste istället medge att Eurovision oundvikligen är politiskt, och sätta ihop en uppförandekod med utgångspunkt från det istället – där det faktiskt inte råder en massa hysch-hysch utan det måste finnas tillfälle till dialog också, inom vissa ramar men ändå. Detta är förstås inte lätthanterligt, och det låter kanske tråkigt för den som vill att tävlingen ska vara en glatt tramsig rosa bubbla som alla länder kan rymmas i utan att man behöver tänka på vad de annars sysslar med … men det är nog tyvärr ett ofrånkomligt faktum i dagens läge.
Angående Israels medverkan i tävlingen så anser jag att de fortfarande kan och ska få vara med, men jag anser även att Ryssland och Belarus borde tas in i gemenskapen igen. Helst även Palestina och Kosovo (fast det är nog tyvärr inte möjligt). Jag är verkligen ingen vän av Ryssland och Belarus, men om man tar med dem också så måste åtminstone alla hålla med om att man är konsekvent.

Nu får vi till att börja med se vad som händer när krutröken lagt sig – om Schweiz vill arrangera och vem som annars vill och vad alla länderna säger när EBU börjar utvärdera. Vi får väl hoppas att det kan bli ett Eurovision nästa år också. För ett par saker har jag ändå konstaterat genom den här stormen. Den ena är att Eurovision, som sagt, inte är något oviktigt i världen utan tvärtom något som berör många – och den andra är att man inte ska släppa det man håller för kärt utan behålla hoppet. Jag ångrar inte att jag tog beslutet att ändå följa Eurovision Song Contest det här året också.
Grattis Nemo och Schweiz! Ostfondue är gott. 😊

Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

De 5 länder jag hittills lyssnat på (fast jag försökt att låta bli ...)

För närvarande är det den där tiden på året då jag desperat försöker att inte lyssna på för många färdiga Eurovisionbidrag i förväg.
På den punkten skiljer jag mig nog lite från andra Eurovisionfans. De flesta av dem brukar ju mer eller mindre kasta sig över alla uttagningar och bidragspresentationer från alla länderna, och i en hel del fall följa hela processen minutiöst. Men så gör alltså inte jag. Jag noterar i och för sig med intresse när ett land har sitt bidrag klart, men jag lyssnar för det mesta inte direkt utan försöker hålla mig ett tag till.
Från början beror detta på att J (min äkta hälft) inte har för vana att förhandslyssna på någonting innan ”Inför Eurovision” börjar i april, och att jag då ett tag av sympati med henne också lät bli att göra det – så att det inte skulle bli tråkigt när vi väl satt där och tittade på ”Inför” och jag redan hade hört en massa bidrag men inte hon. Numera spelar väl det där inte lika stor roll, men det sitter alltså lite i ryggmärgen och jag har därför fortfarande en viss spärr som gör att jag inte förhandskollar för mycket utan bara läser nyheterna om bidragen utan att starta videoklippen. (Det kan vara ett nog så spännande upplägg, att läsa en massa kommentarer och föreställa sig hur bidragen låter …)
Förutom då i en del fall, då nyfikenheten tar överhanden och jag bara måste kolla. Under februari och mars brukar dessa fall bli allt fler, samtidigt som jag av princip försöker fortsätta avhålla mig, och därför blir det liksom ett nytt bidrag här och ett där, fram till april då jag smäller till på allvar och lyssnar igenom rubbet.

Även i år är det på det här sättet, och antalet länder jag kollar upp ökar för närvarande sakta men säkert. Finland var givetvis de första jag bekantade mig med, men de räknas nästan inte riktigt, för just den uttagningen följer jag medvetet (då Finland av familjeskäl känns som mitt alternativa hemland). Däremot har jag mer ”gett efter” när det gäller Italien, Moldavien, Ungern och Kroatien, som jag alltså har tjuvstartat med.
Att döma av vad jag uppfattat så anser de flesta att 2017 ser ut att bli ett ganska blekt Eurovision-år. I så fall så har jag haft turen att lyssna på precis rätt länder, för det intryck jag fått hittills är att det inte är särskilt blekt utan tvärtom ganska intressant.

Mest lovande är naturligtvis Italien, som redan fått mycket beröm och tippas som en vinnare. Jag kan verkligen förstå varför. Vid en första anblick kan det se ut som en lite tramsig uppvisning med sångaren Francesco Gabbani (som låter ungefär som Eros Ramazzotti på rösten) och en dansare utklädd till gorilla, men bakom detta döljer sig ett riktigt fyndigt, konstnärligt och närmast avantgardistiskt bidrag, som är en satirisk känga till den samtida internetiserade västvärlden och dess självförvållade fördumning. Dessutom är själva låten riktigt catchig – ”Occidentali’s Karma” (d.v.s. ”västvärldens karma”) känns bättre för varje gång jag lyssnar på den. Den är en stor hit i Italien just nu och når mycket höga visningssiffror på YouTube, och i Kiev kommer den att bli att räkna med. Det känns redan nu som att jag kommer att bli nöjd om Italien vinner.
Men Finland är ju inte sämre. Jag kommenterade Norma Johns ”Blackbird” här på bloggen redan inför Finlands UMK-final i januari, och uttryckte då förhoppningen att den skulle vinna – vilket den sedan glädjande nog också gjorde. Det är alltjämt en låt som jag njuter ordentligt av att lyssna på: atmosfärisk och stämningsfull till tusen. Den verkar också uppskattas rätt mycket av andra ute i Europa, mer än finländska bidrag brukar, och om det inte vore för att Finland har fått en så taskig startlottning (första halvan av semi 1, och i värsta fall ihop med ett koppel andra ballader) så skulle jag se den som självskriven i final direkt. Nu löper den ändå viss risk att åka ut för tidigt, men vi ska hoppas att Finland undviker detta. Jag har i alla fall i ”Blackbird” hittat ytterligare en låt i kategorin ”mysig att lyssna på i hörlurarna i ett mörkt rum”, något som jag gärna ägnar mig åt med den allra vackraste stillsamma musiken.

Moldavien skickar Sunstroke Project – det nämnde jag som ett PS i ett inlägg häromveckan. Att den gruppen med sin saxofonist ”Epic Sax Guy”, vida känd som Internetfenomen långt bortom Eurovision, kommer tillbaka är trevligt bara det, och jag gillade också genast den låt de nu ställer upp med, ”Hey Mamma”. Även om den inte är lika bra som Epic Sax Guy-låten ”Run Away” 2010 så är det härligt spralligt och glatt på just det sätt som Moldavien ofta har varit bra på, och visst, en ihärdig liten trallvänlig saxofonslinga finns med i bilden nu också. Det kommer att liva upp i semi 1, absolut.
När det gäller Ungern så fortsätter de kompensera det faktum att landet politiskt inte är så sympatiskt, genom att skicka desto bättre Eurovisionbidrag. I år har de sin bästa låt sedan ”Running” 2014, nämligen den vemodiga, folkmusikartade ”Origo” med en mycket sorgsen fiol och omväxlande sång och rap av artisten Joci Pápai. Han är av romskt ursprung och framför tydligen låten på både ungerska och romani (även om jag till min stora förtret inte kan höra vad som är vad) och det hela sticker onekligen ut. Kanhända har man inspirerats lite av Jamala från förra året, som körde med en liknande stämning av allvarlig folkton (även om det här från Ungern är mer rytmiskt). I vilket fall uppskattar jag att Ungern kör med något annorlunda och i synnerhet att de faktiskt låter sig representeras av något romskt, med tanke på vad man hört om hur romer annars kan behandlas där i landet.
Det enda av mina ”provlyssnade länder” som jag möjligen höjer på ögonbrynen åt i negativ bemärkelse är Kroatien, men å andra sidan kan man inte kalla deras bidrag för tråkigt … Artisten Jacques Houdek sjunger ”My Friend”, en i grunden ganska ordinär (delvis svenskskriven) midtempolåt, men han har den lilla egenheten att han sjunger duett med sig själv, och växelvis låter som en vanlig popsångare som sjunger på engelska och en svulstig operatenor som sjunger på italienska. Något liknande har man sällan hört. Förmodligen blir det flopp i Kiev, men det finns också en möjlighet att Europa faktiskt tycker det är lite skoj och röstar på det, ungefär som man gjorde på Rumäniens sanslösa ”It’s My Life”-falsett 2013. I vilket fall har Kroatien sett till att de inte bara försvinner i mängden.

Ja, det här är de av årets Eurovisionbidrag som jag lyssnat på hittills. Och som sagt, jag tycker det är en lovande början, och är för närvarande lite sugen på att kolla även andra länder som verkar intressanta att döma av kommentarerna … som Lettland, Frankrike, Estland och Vitryssland.
Jag lär nog bli ännu mer nyfiken i takt med att fler bidrag droppar in, vilket de lär göra i snabb takt under kommande vecka, så vi får se hur bra jag klarar av det där att inte lyssna för mycket i förväg.