Så här låter det 2023 – mitt första intryck av de 37

Sådär, nu har jag lyssnat på alla årets Eurovision-bidrag minst en gång var. Härmed förklarar jag min egen personliga Eurovision-säsong invigd. (Fanfar!)
Det gick något fortare än vanligt detta år att lyssna på en låt per dag, för det är ju bara 37 länder som ska tävla den här gången. Både Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien har hoppat av sedan i fjol, vilket är beklagligt, men en inte helt oväntad följd av det ekonomiska kaos som har varit alltsedan, ja ni vet, Putin och sånt som man inte ens behöver förklara.
Dock är det glädjande att de flesta länderna ändå faktiskt har ansett det värt att muntra upp sig med Eurovision i alla fall och att det är tillräckligt många kvar för att någorlunda fylla ut två semifinaler. Och kvaliteten på ländernas låtar har också höjts, skulle jag nog också vilja påstå.

Förhandssnacket har annars hittills varit så ensidigt att det känns ganska meningslöst att följa Eurovision-trådar och kommentarer för närvarande. Alla anser att Sverige kommer att ta hem det och att Loreen med ”Tattoo” blir den andra artisten som vinner två gånger, och om någon är fräck nog att påpeka att andra länder också kan ha en chans så blir vederbörande genast utskälld och idiotförklarad med hjälp av allsköns GIF:ar. När det gäller tvåan och trean så är det på samma sätt uteslutande Finlands ”Cha Cha Cha” och Norges ”Queen of Kings” som nämns, så om man får tro de där tongångarna från de allt mer nervpåfrestande s.k. fansen så blir det alltså Norden som dominerar totalt i år. Ja, tillsammans med fjolårsvinnaren Ukraina, som ju fortfarande anses kunna räkna med massor av sympatiröster.
Dessutom uppmärksammas det hela tiden i fankretsar att semifinal 1 i år är många hästlängder bättre än semifinal 2 … och så finns det ett par särskilt markanta hatobjekt i form av Polen (eftersom deras bidrag valdes framför ESC-fansens klara favorit i en misstänkt korrumperad uttagning) och San Marino (eftersom deras tämligen mesiga rockbidrag enligt många är generande amatörmässigt).
Håller jag med om det där? Är verkligen Sverige en så stor förhandsfavorit? Och hur är det med övriga länders kvalitet och hur är de båda semifinalerna när man jämför dem?

Ja, att Sverige har mycket goda vinstchanser kan jag knappast förneka. Loreen står sig med lätthet i konkurrensen, och även om hon måste ändra i sitt scennummer (det är också ett påstående som florerat envist på sistone) så är låten i sig ändå stark nog att vinna alltihop. Jag ska inte börja tippa redan nu, men visst ser det hyggligt ut för svensk del.
Vilket dock inte alls innebär att övriga länder ska ignoreras. Det är inte på något sätt avgjort på förhand, särskilt inte som juryer alltid är oförutsägbara och tittarnas humör omväxlande. Finlands bidrag, ”Cha Cha Cha” med Käärijä, gillade jag ju skarpt redan innan det hade vunnit UMK, och för närvarande står jag och väger mellan om jag gillar Finland eller Sverige mest. (Svårt att avgöra eftersom låtarna är så olika.) Finland har i år verkligen hittat något som kan slå, och kan mycket väl få sin bästa placering sedan Lordi och sin bästa placering någonsin med en låt på finska – det sistnämnda är väldigt kul bara det. Det är ingen som ens nämner att språket skulle vara en nackdel för Finland, som det alltid har spekulerats kring tidigare. Nästan surrealistiskt.

Det ligger säkert också något i att Norge och Ukraina kan få ett ord med i laget, men de låtarna (pop i sagoton från Norge och något slags RNB i krigsstämning från Ukraina) har jag personligen ännu inte gripits av riktigt. Däremot har jag fått ett gäng andra favoriter, men dem ska jag strax återkomma till. Mer objektivt sett bland troliga toppkandidater vill jag istället tillsammans med de fyra redan nämnda lyfta fram Österrike, som skickar något av ett skämtbidrag, men onekligen ett ganska medryckande och meme-aktigt sådant: ”Who The Hell Is Edgar?” tramsar duon Teya & Salena, och sjunger ”Poe-Poe-Poe-Poe-Poe-Poe” så man blir alldeles galen. (Ja, för det är alltså skräckromantikern Edgar Allan Poe som på detta sätt nu blir förevigad i Eurovision.) Övertygar gör också Tjeckien, med tjejbandet Vesna och deras fräscha och lätt etniska popdänga ”My Sister’s Crown”. Plus att man väl aldrig ska glömma bort Italien: därifrån blir det typisk smäktande romantik igen, med den tidigare deltagaren Marco Mengoni som vann Sanremo i stor stil.

Men de favoriter jag själv har hittat fram till förutom Sverige och Finland, det är (än så länge, det kan givetvis ändras) ett urval bestående av Serbien, Moldavien, Nederländerna och något otippat Australien.
Serbien körde ju lite avant-garde förra året och gör en liknande ovanlig grej nu: ett mörkt och säreget nummer med lätt mystiska tongångar, vilket jag går igång på direkt. Likaså på Moldavien, som är ett av de länder som kör med etnopop i år och som har fått till den rätta kombinationen av just etno och pop. Nederländerna brukar utmärka sig för hyfsat god smak i Eurovision och har en väldigt snygg och välgjord poprockballadduett av det slaget som brukar kallas för ”bra på riktigt” (jag måste tyvärr ta till den beskrivningen i brist på bättre termer). Och Australien, som annars inte har imponerat nämnvärt på mig under de år de fått vara med, skickar nu en arenarockaktig låt med ett sound som träffar mig helt rätt.

Fem av de här sex länderna jag nu räknade upp som dem jag själv tycker bäst om råkar vara från semifinal 1. Och av de som hålls som favoriter i stort är också majoriteten därifrån. När jag lyssnar igenom alltsammans i rätt startordning märker jag också ganska tydligt att de flesta av de bästa, intressantaste och mest variationsrika bidragen finns i semi 1. Det råder alltså knappast något tvivel om att den semin glänser betydligt mer i år. På den punkten har alla tyckarna uppenbarligen rätt.
Men det är klart att även om man tar en överblick över alla de 37 som helhet så finns det – som vanligt, naturligtvis – en rik flora av musik av olika slag. Det är inte ett år med ett enda balladträsk, och inte heller något utpräglat ”rockår”. Här finns kabarémusik från Portugal, dissonant orientalisk folkton från Spanien, glamhårdrock från Tyskland, ett politiskt knasnummer från Kroatien och britpop från Azerbajdzjan, för att nämna några.
Sedan är det sant att jag även i år saknar den där riktiga favoriten – den som får mig att utbrista i ett hänfört ”wow!” och genast lyssna om och om igen och dela ut 10 av 10 i betyg. Det är alltid lika trevligt när detta händer, och visst händer det ibland (vissa år rentav flera gånger om), men i år händer det inte. Startfältet är på så vis lite jämntjockt kan man säga. Men lägstanivån anser jag har höjts en liten bit detta år också.
För övrigt gläder jag mig åt att trenden med svenskbidrag fortsätter att avta. Såvitt jag kan se är det förutom Sverige själva bara Cypern (naturligtvis) och Polen som har tagit hjälp av oss i år. Till och med Azerbajdzjan håller sig till inhemska förmågor nu. Och av de 33 deltagarländer som inte har engelska som officiellt språk är det i år 14 som helt eller delvis sjunger på det egna språket. Det är nästan hälften, och en klar uppgång. Frågan är bara om en seger för Loreen skulle medföra att den positiva utvecklingen där länderna litar på sig själva avstannar och det börjar bli svenskdominans igen … låt oss verkligen hoppas att så inte blir fallet.

Ja, nu var det väl inte mer jag hade på hjärtat för närvarande, utan nu ska jag fortsätta lyssna intresserat och så skriva mina omdömen och tips. De kommer om ett par veckor, när det närmar sig på allvar. Till dess får väl ni läsare själva utforska alla årets bidrag – och som sagt, dem jag själv gillar bäst just nu är alltså Sverige, Finland, Serbien, Moldavien, Nederländerna och Australien. Men det håller ni andra säkert inte alls med om. 😊 Sätt igång att lyssna och tycka bara.

Så här låter det 2021 – mitt första intryck av de 39

Långt efter alla andra (men det är helt och hållet med flit) är jag nu färdig med min genomlyssning av samtliga länders Eurovision-bidrag för i år. Dags att preliminärt summera vad jag fått för bild av startfältet. Extra välkommet kanske att kunna sitta med sådant, nu när det faktiskt ser ut som att tävlingen blir av den här gången efter ett års ökenvandring. Och till och med den mest inbitne musiktävlingshatare borde väl hålla med om att det är trevligare att observera olika länders utsikter och resultat i Eurovision än att observera deras dödstal.

”Uttagningssäsongen”, eller vad nu den där perioden kallas i januari-februari-mars då länderna ett efter ett väljer och presenterar sina bidrag, har annars tyvärr i hög grad kännetecknats av avhopp och konflikter. Först lämnade Armenien ett sent återbud, på grund av den instabila situationen i landet efter den senaste konflikten med Azerbajdzjan. Och därefter följde den ytterligt besvärande utvecklingen i det land som jag förut kallade Vitryssland men i likhet med de flesta andra numera har börjat benämna Belarus. De valde sitt bidrag i form av en grupp och en låt, men den gruppen var en Lukasjenko-vänlig grupp som uppenbarligen gick direkt i diktatorns ledband, med en låt som textmässigt var en sällsynt osmaklig politisk gliring till demonstranter och oppositionella i hemlandet. När EBU insåg detta diskade de bidraget och belarusisk TV blev tvungna att hitta på något annat, men vad det än var de föreslog istället (det har inte offentliggjorts) så var det tydligen inte mycket bättre, för det hela slutade med att Belarus blev utkastade ur 2021 års tävling. Skönt tycker jag. Jag ser visserligen principiellt inga hinder mot att alla Europas länder är med i ESC oavsett styrelseformer, men Lukasjenkos Belarus står mig upp i halsen och för närvarande känner jag att jag gärna välkomnar landet tillbaka när de har ett annat styre och använder sin rätta, vackra vitröda flagga.
Förutom detta har det varit trassel även i ett par andra länder. I Ryssland har ”vänner av ordning” muttrat över om det verkligen är lämpligt att de presenteras av en tadzjikisk sångerska som sjunger en sång om rättvisa för kvinnor (vilket var det bidrag som råkade vinna den mycket hastigt påkomna lilla ryska uttagningen), och även Nordmakedoniens och Cyperns bidrag har mötts av protester internt. I Cyperns fall kan jag förstå det – återkommer till detta. Men för närvarande verkar läget ha stabiliserat sig och det ser ut som att de 39 bidrag som nu återstår verkligen blir de som tävlar i Rotterdam i maj. Lite publik verkar det kunna bli som tittar på rentav. Dock har Australien nu precis meddelat att de inte kommer att åka till Rotterdam personligen, utan deras bidrag kommer att framföras som ett förinspelat s.k. ”live on tape”-inslag istället, vilket är tillåtet ett speciellt år som detta. Dessvärre misstänker jag att det kan bli fler länder som måste ta till den lösningen … vi får se, men själva startfältet ska alltså inte påverkas mer.

Hurdant är då detta startfält?
Ja, det som karakteriserar det är ju att väldigt många av de artister som skulle ha varit med och tävlat för sina länder förra året, då tävlingen ställdes in, dyker upp nu det här året istället med nya låtar. Sverige hör som bekant till undantagen, men i övrigt är det mer än hälften av artisterna som ”sparats över” från i fjol.
Och det är lite intressant, för även om artisterna är desamma så har länderna gjort på olika sätt med låtarna. Rätt många kommer förvisso med låtar som påminner väldigt mycket om fjolårets – på sina håll är det riktiga karbonkopior – och i en del av fallen har detta resulterat i bättre låtar än då, och i andra i sämre. Men det finns också en del länder/artister som valt att förse sig med en ny typ av låt och uttryck den här gången, också detta med omväxlande resultat. Plus att då alla de länder finns som valt något helt nytt. Det ger en viss variation och blir intressant för den som har koll på vad det var de hade tänkt förra året (vilket jag mestadels har).
Stilmässigt är det absolut inte något ”balladår” i år, och inte heller har tragiken med coronapandemi färgat av sig på tävlingen i form av dystra bidrag. Det finns tvärtom ganska gott om upptempo och dansanta nummer – rätt ofta framförda av kvinnliga artister, ska sägas, och ofta med ett rätt så modernt stuk, säkert fortfarande lite med 2018 års oerhört framgångsrika tvåa ”Fuego” i åtanke. Det som kan sägas vara tråkigt är att många av dessa bidrag är framställda av internationella låtskrivarteam. Jag brukar som bekant gnälla mycket på ”svenskbidrag”, men jag tror att jag får börja justera den inställningen något. Det handlar nu istället mer och mer om att det är just diverse grupper av låtskrivare från olika länder (även från Sverige, men inte alls bara därifrån) som slår sig ihop – ofta på s.k. låtskrivarläger – och åstadkommer en uppsättning poplåtar som en massa länder sedan har huggsexa om att få använda sig av i Eurovision. Dåligt eller oäkta behöver det inte vara bara för att låtarna kommit till genom dessa synbart kommersiella metoder (det ska väl jag veta som gillar ABBA, som ofta fick liknande beskyllningar om ”hitfabrik” mot sig) men det känns tråkigt att detta multinationella arbetssätt håller på att slå igenom så mycket på bekostnad av ländernas egna musikliv. Nåväl, i år tycks det i alla fall ha lett till ett flertal energiska nummer: några av de mest typiska exemplen är bidragen från Cypern, Malta, Azerbajdzjan och San Marino.

Det man också kan säga om årets ESC-startfält är att det saknas en tydlig favorit, och det är ju väldigt kul när det blir så. Jag skulle nog till och med säga att det så här långt är ännu mer oförutsägbart än på länge. Några av dem som det ändå faktiskt har snackats om är Malta, som hör till de där ”kvinnliga upptempo”-bidragen och har en småfeministisk text till sin medryckande dänga; vidare Schweiz, som precis som förra året skickar en vacker sång på franska med den innerligt falsettsjungande killen vars artistnamn är Gjohn’s Tears (personligen tycker jag dock att den låt han tänkt tävla med 2020 var bättre); och Frankrike, även de på franska i en snygg retro-uppvisning som genast för tankarna till Edith Piaf. Sverige med Tusse och ”Voices” ska förstås inte glömmas bort, vi har vissa chanser i år också, nu som alla andra gånger. Och så finns Cypern, som vanligt poppigt påträngande och utan någon cypriot alls i teamet, med låten ”El Diablo”. Den som har mig som Facebook-vän vet att jag redan har uttryckt min irritation över det bidraget … det är otroligt enerverande infantilt klistrigt, det saknar som sagt all cypriotisk anknytning, och jag kan förstå de religiösa på Cypern som är bekymrade över att namnet på den onde används så lättvindigt i en låttitel. Men en tippad favorit är det.

Emellertid är det inte på något sätt självklart att någon av de här skulle kunna segla upp framför de andra och vinna, och det kan mycket väl bli så att de tar ut varandra och någon helt annan tar hem det. Personligen vill jag höja ett varningens finger för Litauen, som jag också själv tycker bäst om i hela det här årets Eurovision-upplaga. Gruppen The Roop (bilden) skulle ha varit med redan förra året med den läckra ”On Fire”, som jag gillade riktigt ordentligt, och nu försöker de igen med ”Discoteque”: ett nytt koncept men ändå inte helt olikt föregångaren, samma catchighet, en text som passande nog handlar om att släppa loss för sig själv på ett eget dansgolv i hemmet så här i distanstider, och så har gruppen och dess originelle sångare kvar sina dansmoves och sin väldigt särpräglade karisma. Av någon anledning är inte Litauen riktigt lika uppmärksammade nu som de var förra året, men jag tror att de kan dyka upp som en riktigt farlig dark horse (just i och med att det är så jämnt och ovisst) och om det händer blir jag glad.

Förutom Litauen har jag inte så jättemånga tydliga personliga favoriter, för även om det saknas riktigt pinsamt dåliga bidrag detta år så saknas det tyvärr riktigt strålande bra låtar också. Men jag blev glatt överraskad av värdlandet Nederländernas bidrag, då de utforskar en av sina egna subkulturer och lyfter fram kreoltongångar från sin forna koloni Surinam – med upplivande resultat, tycker jag. Jag har även tillfälligtvis fäst mig vid Belgien, som är bland de få länder som gräver i den mer alternativa underground-världen och kommer med något mer lågmält och mystiskt än vad alla de där bidragen från låtskrivarlägren bjuder på.
I övrigt kan man nämna att vi får rockiga tongångar från både Italien och Finland: de senare gör det något bättre tycker jag nog, även om deras låt också framstår som en parodi på hårdrock. Den heter ”Dark Side”, och i och med att Norge dessutom har låten ”Fallen Angel” och Cypern kommer med sitt ”El Diablo” blir det ju lätt en lite helvetisk stämning över startlistan … men å andra sidan väger Österrike och Slovenien upp, då de båda två har låtar som heter ”Amen”. 😊
Danmark sjunger helt och hållet på danska i år, för första gången på mycket länge. Tyskland skojar till det med det seriösa skämtnumret ”I Don’t Feel Hate”. Georgien kör med naturhyllning i valstakt. Island som var förra årets största favorit skickar samma artist igen, d.v.s. Daði Freyr och hans band Gagnamagnið i turkosa mjukisoveraller, men de allra flesta verkar tycka att låten är ett pinnhål sämre nu och landet har därför nästan försvunnit i förhandstipsen.
Sist och minst (bokstavligt talat) måste jag nämna San Marino, för de har kommit med den nästan allra största överraskningen av alla. Sångerskan Senhit skulle ha tävlat förra året och försöker igen nu, men hon har nu inte bara försetts med en helt annan och modernare låt, utan hon får till på köpet sällskap av den amerikanske rapparen Flo Rida. Om han verkligen kommer att dyka upp personligen i Rotterdam är väl inte helt säkert, men hans röst kommer ändå att höras i låten – i år är ju förinspelad sång tillåten, delvis på grund av coronasituationen – och det anses nu som något av en sensation att en profil som Flo Rida plötsligt dyker upp i ett sådant här sammanhang. Kan San Marino vinna tack vare det? Jag är inte fullt så imponerad av hans korta insats eller av låten som helhet, men visst får man uppmärksamma saken.
Det där med att sången nu i viss mån får vara förinspelad ger förresten en extra krydda till årets tävling, för kommer detta att göra någon skillnad för hur det låter i TV och vad resultatet följaktligen blir? I Melodifestivalen har förinspelad bakgrundssång varit tillåtet länge, men hur ska det bli när det gör sitt intåg i Eurovision också? Jag kan inte påstå att jag gillar det, men det ska bli intressant att observera effekten. För att inte tala om ifall det blir fler länder än Australien som tävlar ”live on tape”; kommer de att gynnas eller missgynnas jämfört med de länder som är på plats?

Ja, nu är det väl förstås i första hand förhandstips och omdömen om själva låtarna i sina studioversioner som gäller. Och när tävlingen börjar närma sig i maj tänker jag också självfallet återkomma med mer detaljerade omdömen om de alla här bidragen (och alla jag inte nämnt) ett och ett, som jag brukar. Det är då också möjligt att jag ändrar mig på en del punkter. Just nu är min största favorit som sagt Litauen, följd av Nederländerna och Belgien, och de två sistnämnda tror jag att jag är ganska ensam om att ha så högt upp … men det där kan ju å andra sidan skifta. Kanske ändrar jag rentav inställning till Cyperns ”El Diablo” om jag plötsligt börjar uppfatta nya sidor av den.
Väl mött så småningom! Nu börjar det roliga.

(Bild från eurovision.tv.)

Dagen efter ESC-finalen 2019 – min stora slutanalys

Det är avgjort. Och det blev jämnare än på länge. Om det bara varit juryomröstning igår så hade det på riktigt varit en uppgörelse mellan Sverige och Nordmakedonien där Sverige först i sista omgången vunnit med två poäng: en spurtstrid som vi inte sett i Eurovision på många år.
Men tittaromröstningsdelen var inte mindre rafflande. När Sverige som sista land skulle få sina poäng var det väl få som hade koll på hur många poäng som då återstod att dela ut – även om jag kan tänka mig att det nog var en och annan där i arenan som satt med kalkylator och redan hade fått upp siffran och såg att Nederländerna skulle vinna. Faktum är att jag själv försökte mig på att göra just detta, att knappa in ländernas poäng i kalkylatorn alltså och ligga steget före, men jag råkade nästan genast trycka fel och gav upp. Så jag satt i ovisshet som de flesta andra, och konstaterade (även om jag nu inte höll så där jätteaktivt på Sverige) att det blev något av en antiklimax då John Lundviks poäng inte visade sig vara så många till antalet.

Återinför rak omröstning!
Visst att röstningsupplägget är spännande, men precis som förra året så känner jag samtidigt att det blir så snopet när en lång stunds presentation av jurypoäng ställs på huvudet i ett enda slag … när vissa länder får en överraskande låg siffra och genast är ute ur leken utan vidare. Det där blev till och med extra tydligt nu när länderna tilldelades poäng i en annan ordning än tidigare (efter sin juryrankning och inte efter poängsiffror). Direkt utlämnande och pinsamt för dem som fick överraskande lite: såväl för Tyskland som nollades av tittarna, som för Sverige och Nordmakedonien som blev dråpligt blåsta på vad som först såg ut som goda segerchanser.
Nej, jag skulle vilja se en återgång till en rak omröstning, utan den där ihopklumpade delen i slutet. Så kan man också låta talespersonerna läsa upp några fler poäng än tolvorna (typ tiorna och åttorna också) – det blir nästan för hafsigt som det är nu. Detta uppnås givetvis bäst genom att man kombinerar ihop jury- och tittarpoängen igen, men personligen anser jag ju – vilket jag påpekar varje år – att det allra bästa är att avskaffa juryn. Deras poäng är, åter igen, vimsiga och godtyckliga, och det är tittarnas röster som är mest talande för vad för slags musikaliskt paket Europa är på humör för varje år.

Om den nederländska segern
I år verkar det alltså intresseväckande nog ha varit norsk etnoschlager med jojk som Europa var på humör för, eftersom Norge fick allra flest poäng av tittarna. Men den slutliga vinnaren Nederländerna var förvisso en god tittartvåa, och när de dessutom kom trea hos juryn så räckte det för en seger sammanlagt. Det var på sina håll väldiga skillnader mellan tittare och jury, och då blev det möjligt för Nederländerna och Duncan Laurence att kliva fram, som ett slags ”gemensam nämnare” som alla kunde tycka om någorlunda. Det känns inte precis som vinnarlåten är något särskilt banbrytande som kommer att påverka och föra Eurovision i en viss riktning, utan det är bara en vacker popballad rätt och slätt, och jag har fortfarande svårt att se den där särskilda ”Eurovisionvinnarfaktorn” som jag filosoferade över i gårdagens ”inför-krönika”. Men det här var väl helt enkelt ett sådant år då det var så jämnt och det fanns så mycket utrymme för svängningar och variationer att det inte behövdes någon direkt sådan faktor för att vinna.

Jag får väl i alla fall säga att jag unnar Nederländerna segern. Jag har inte varit särskilt imponerad av låten ”Arcade” tidigare, men scenframträdandet har nått fram bra genom rutan och haft en viss stämning, och det hela har onekligen växt för mig. Till och med så pass att jag inte bara tippade dem som vinnare (och därmed tippade rätt) utan även gav dem 3 poäng i min egen röstning.

Hataris regelbrott och varför det ändå var bra att de var med
Det land som fick min egen personliga tolva var ju annars Island, och det bidraget finns det en hel del att säga om – inte minst för att Hatari (som man nästan kunde ha anat) gjorde en kupp och vecklade ut banderoller med Palestinas flagga i greenroom när deras resultat väl var klart. Till publikens stora missnöje, ska sägas. Åter igen blev det där med politik i Eurovision högst aktuellt, och även om man kan tycka att det inte borde spela någon roll med en liten flagga (det kan ju lika gärna vara ett tecken på kärlek, inkludering och tolerans som på det motsatta) så var det icke desto mindre ett klart brott mot befintliga regler och någon form av påföljd från EBU måste det väl därför tråkigt nog bli. Jag ska medge att jag själv suckade rejält åt det där tilltaget och såg det som en ganska onödig provokation. Men själva det isländska bidraget tycker jag fortfarande är bra, för att inte säga bäst, och när jag bedömer bidrag/låtar (inte bara i Eurovision utan även annars) så ser jag till musiken, showen och låtens budskap och bortser i regel från vad artisterna gör och tycker utanför studion och scenen. Därför står jag fast vid min tolva till Island.
Man får dessutom se allt det här med Hatari ur lite olika perspektiv, inte minst deras eget. Betänk att de är övertygade aktivister från sådana ideologiska kretsar där såväl staten Israel som evenemanget Eurovision Song Contest inte står högt i kurs … det är precis som om Hoola Bandoola Band eller Nationalteatern på sin tid skulle ha ställt upp i tävlingen (en svindlande tanke!). Det vanliga för artister på den radikalare vänsterkanten brukar väl vara att bojkotta Eurovision och Israel och att syssla med protester och alternativfestivaler, och det är väl egentligen positivt att Hatari valde att inte gå den vägen? Det är ju faktiskt till och med så att jag för min del brukar uppskatta när många olika subkulturer och olika sorters musikaliska ideologier och estetik blir representerade i Eurovision och Melodifestivalen. Jag är också rätt säker på att Hataris medverkan har lett till en del intressant dialog och nya kontakter, som både de själva och deras artistkollegor och värdarna i Israel har haft nytta av.
Fram till gårdagens regelbrott har Hatari dessutom gjort det mesta rätt som jag ser det. De har låtit bli att framföra politiska budskap på scenen och under presskonferenserna, och när de har besökt Västbanken för att prata ockupation så har de gjort det på sin fritid då de rimligtvis borde ha rätt att göra vad de vill enligt sin övertygelse (precis som Loreen gjorde i Azerbajdzjan). Så nog tycker jag att det ändå var föredömligt och djärvt av Hatari att vara med, även om man nu kan anse att de gick för långt med sin sista gest. De åker säkerligen hem till Island en erfarenhet rikare och förhoppningsvis med insikten att Eurovision inte bara är en tillställning med en samling lallande fånar utan med rätt så trevliga människor. Kanske kan till och med andra i deras kretsar börja ana detsamma. Tolerans i sikte. Perfekt.

De som lyckades och misslyckades
Nu har jag snackat klart om Hatari och ESC-politik för ögonblicket, och kan återgå till området ESC-resultat och ge mig in på lite statistik.
Som många trodde blev det alltså i slutminuterna en kamp mellan Sverige och Nederländerna igår, även om den kampen slutade med att Sverige bara blev sexa. Under röstningen dessförinnan var det ett land som framträdde som rival till de här båda (även om också Italien, Ryssland och Azerbajdzjan var uppe och nosade ibland) och det var Nordmakedonien, som något överraskande låg etta under större delen av juryomröstningen tills Sverige gick om på slutet. Jag gladdes verkligen åt att det gick så bra för Nordmakedonien – även detta känslosamma och starkt framförda bidrag hade jag ju bland mina egna favoriter – och nu blev utdelningen från tittarna inte lika stor, men det räckte ändå till en åttondeplats och det är landets bästa resultat någonsin. Riktigt härligt är det när ett land plötsligt kan glimta till på det sättet efter att ha haft idel dåliga resultat, och det är ju ett faktum att sådant händer nästan varje år. (Vinnaren Nederländerna är också ett bra exempel, då de hade en åtta år lång period 2005–2012 då de missade finalen varenda gång – det är verkligen inget man tänker på nu!)
Även San Marino slog sitt personliga rekord, visserligen bara med en tjugondeplats, men det är ett faktum att om det bara varit tittarröster så hade de hamnat på topp 10. Och i sin semifinal var de fjärde bästa hos tittarna och gick till final med rätt trygg marginal. Det kan inte bara skyllas på turkisk diaspora, utan San Marino hade nog någon sorts charmig smaklöshet som gick hem i stugorna. Minilandet borde vara ganska rejält uppmuntrade av det här, tycker man.
Andra länder som har anledning att vara nöjda är till exempel Norge, som ju kan ta åt sig äran att ha Europas TV-tittare på sin sida; Italien, som kom tvåa och befäster sin ställning som en riktigt stabil ESC-nation (de vinner när som helst!); Tjeckien, som har gått från ständig strykpojke till bra resultat två år på raken; och Schweiz, som kom fyra och därmed fick sin bästa placering på 26 år.
Samt Sverige. Ja, jag tycker vi ska vara nöjda fast det ”bara” blev en sjätteplats. Sverige har nu kommit på topp 10 sju av de åtta senaste åren, och det är inte många som kan skryta med ett sådant facit. Och jag vill inte veta av något gnäll över rasism eller svenskhat bland tittarna. Om de var rasistiska skulle inte en jojkande same kunna bli tittaretta och en muslimsk invandrarkille från Italien skulle inte kunna bli tittartrea.
Det finns länder där det är betydligt mer Eurovision-kris än vad det är i Sverige: de länder som verkligen behöver fundera på vad de vill med sin medverkan och hur de ska bära sig åt för att få fram bra bidrag är i synnerhet Tyskland, Storbritannien, Irland och Finland. På de ställena blir läget mer och mer hopplöst. Särskilt i Finland, som vi nu vet slutade sist i sin semifinal. Ingen ”Darude-effekt” där inte minsann. Nu måste Yle ta krafttag för att bryta den onda cirkeln.

Semifinalresultaten
När det gäller semifinalerna, där Finland alltså kom sist i den som anses ha varit den sämre av dem, så ska jag väl säga något om resultaten där också som jag brukar göra. Framför allt om skillnaderna mellan jury och tittare.
Där var det på det här sättet i år: om bara tittarna hade fått bestämma så hade Polen gått till final istället för Vitryssland från semifinal 1, och Litauen istället för Danmark från semifinal 2. Och om bara juryn hade fått bestämma så hade Ungern gått till final istället för San Marino från semifinal 1, och Moldavien och Rumänien istället för Norge och Albanien från semifinal 2.
Sammanlagt så vanns semifinal 1 av Australien före Tjeckien, medan semifinal 2 vanns av Nederländerna före Nordmakedonien. Men skillnaderna mellan juryn och tittarna var stora, och medan Norge var tittaretta i semi 2 så var de faktiskt så långt ner som plats 11 hos juryn. Norge utanför finalen alltså om juryn fått bestämma? Ja, jag säger då det. Juryn är onekligen märklig ibland. Jag ser också att juryn faktiskt hade Portugal allra sist i semi 1, vilket förvånar mig; de borde väl ha uppmärksammat ett så pass svårt och konstnärligt bidrag som Portugals?
Slutligen: det har talats om att det var små marginaler runt ”strecket” i båda semifinalerna, och nu ser vi mycket riktigt också att Vitryssland tog den sista finalplatsen i semi 1 bara två poäng före Polen, medan det bara skilde en enda poäng mellan tian Danmark och elvan Litauen i semi 2. Så kan det bli.

Madonna sopade banan med amatörerna – eller?
Det sista jag ska säga något om är att vi som bekant även fick se och höra hur Madonna förgyllde gårdagens tillställning med sin medverkan. Eller om hon nu gjorde det. I likhet med många andra fick jag uppfattningen att hon sjöng falskt i ”Like A Prayer”, och då är det ju så man kan ifrågasätta om det var värt hur många miljoner euro det nu kostade att få henne att vara med. Visst är hon en härlig artist med karisma, men känslan blev ju verkligen inte att hon överglänste de tävlande på något sätt, som många nog skulle ha trott.
Genom Madonnas falsksång blev det därför uppenbart att sångmässiga brister verkligen kan drabba vem som helst, inte bara Eurovision-artister, och detta faktum är något som man kan gotta sig i. Jag har länge menat att det inte alls föreligger någon vetenskapligt eller objektivt bevisad ”kvalitetsskillnad” mellan ESC- och MF-artister och ”stora etablerade” artister, och detta var något slags bevis för det. Ärligt talat så tror jag att de etablerade artisterna också själva inser det innerst inne, och det är därför de är så motvilliga till att tävla i musik – de kan skylla på att de inte har något att vinna på det, men det har nog också att göra med att de anser sig vara något slags kulturella och konstnärliga storheter, och det skulle vara ett så oerhört tungt slag mot deras sköra konstnärskänsla om de fick se sig besegrade av t.ex. ett obskyrt etnorockband från Kroatien. Jag skulle gärna önska mig mer jämlikhet i musikbranschen, att man hade självdistans och respekterade kollegor över genre- och estetikgränserna istället för att odla ett ömtåligt musikerego.

Inför nästa år
Nu åker artister och delegationer hem från Tel Aviv, efter väl genomförd show från värdlandets sida – men det är nog ändå med en viss suck av lättnad som EBU nu har det hela överstökat, med tanke på hur problematiskt det ändå är med en tävling i Israel. Nästa år blir det kanske lite lugnare, då Nederländerna jämförelsevis är ett ganska oförargligt land att arrangera saker och ting i. Om det hela förläggs till Amsterdam, Haag eller något annat ställe (kanske Hilversum som 1958 …?) vet vi inte ännu. Men lite kuriosa är att sist Nederländerna ordnade Eurovision, i Haag 1980, så var det även då året efter att Israel hade vunnit – men Israel kunde inte själva arrangera den gången och Nederländerna tog över. Den här gången tar Nederländerna stafettpinnen från Israel på det vanliga sättet, kan man säga.
Förbättringar som jag spontant skulle önska till nästa år (förutom det vanliga att jag vill ha bort juryn och skippa den ihopklumpade slutröstningen) är att röstningstiden inte var så katastrofalt lång … det blir en väldigt lång natt när man väntar på resultatet, och det måste ju vara ännu värre i länder längre österut där klockan är ännu mer. Nog borde det väl gå att förkorta på något sätt och dra ner lite på mellanakterna? Jag skulle också önska att antalet finalbidrag skars ner något, då 26 är lite för mycket – företrädesvis genom att Big 5-regeln slopades så att dessa fem fick kvala som alla andra och det blev 21 eller möjligen 23 startande i finalen.
Och så andra vanliga önskemål från min sida: färre svenskbidrag och mer inhemska satsningar, och fler länder som är med naturligtvis. Eventuellt kan vi få se Kosovo i nästa års Eurovision, om EBU i juni röstar för att släppa in dem, och det kan förvisso bli problem med regeltolkning och avgränsning om de gör det, men samtidigt skulle det ju vara kul med en nykomling.

Nu tar jag snart paus i Eurovisionbloggandet, även om ett och annat nytt inlägg kan dyka upp även under lågsäsong. Jag tackar för intresset. Och grattis igen till Nederländerna! (Som nu har fem vinster och därmed ligger på delad tredjeplats i vinstligan tillsammans med Luxemburg, Frankrike och Storbritannien …)

Så här låter det 2019 – mitt första intryck av de 41

Efter att under en dryg månad med min vanliga regelbundenhet och plikttrogenhet ha gått igenom varje låt, en efter en, en om dagen, har jag nu kommit till den punkt då jag kan säga att nu har jag lyssnat på samtliga årets Eurovision-bidrag! Dags att börja uttala sig.

2019 kommer inte att gå till historien som en bra Eurovision-årgång, det håller jag med om (det blir nog färre låtar än vanligt som kommer att leta sig in på min stora Spotify-lista), men det är ingen sjustjärnig katastrof heller. Spänningen räddas också av att det inte finns någon given favorit – det är alltid roligare och intressantare när det är svårtippat, och det är det i år.
Vi kan annars inte se någon direkt trend i årets startfält (det är inget ”balladår”, ”skämtår”, ”rockår” eller liknande), förutom att det är några som tydligt påverkats av förra året. Fjolårsvinnaren ”Toy” och dess feministiska text verkar endast ha inspirerat två länder (Tyskland och Nordmakedonien), men den eldiga tvåan ”Fuego” från Cypern har satt sina spår i högre grad. Flera länder är alldeles uppenbart influerade av ”Fuego”, och i samtliga fall har också svenskar fått vara med och skriva och producera efterapningarna i fråga. Med tämligen mediokert resultat, tycker jag själv – utom Schweiz, som kan nå mycket långt med sitt koncept. Återkommer snart till dem.
Mina tre egna personliga favoriter utkristalliserade sig ganska tidigt under min genomgång, och de har sedan lyckats hålla sig kvar som en topptrio utan att utmanas av någon annan. De tre länderna, som jag alltså med min personliga smak håller högst i år, heter Island, Norge och Slovenien.

Allra intressantast är egentligen Island. Många har nog redan hört talas om vad islänningarna skickar i år: en synnerligen upprorisk grupp med tre killar som kallar sig Hatari (”hatare”) och som på hemmaplan har utmärkt sig för sina BDSM-utstyrslar med läder och latex och remmar och en hel del naken hud, men även i högsta grad för sin attityd. Hatari har sagt att det de vill med sin musik är att krossa kommersialismen, och deras vänsterstil har också visat sig i att de varit synnerligen kritiska mot årets värdland Israel, som de sagt sig vilja bojkotta. Åsikter om ett lands politik kan man nu självklart ha tycker jag, men gruppen är så provocerande att många blivit oroliga för vad de ska ställa till med i Israel – om de över huvud taget blir insläppta där. Kommer Hatari att utföra någon form av protest eller politisk åtgärd, på scenen eller utanför, så att de rentav blir diskade?
Det där med ”respekt för värdlandet” är ett kapitel för sig som jag kan diskutera någon annan gång (för folk brukar ha högst delade och inkonsekventa meningar om när man behöver och inte behöver visa sådan respekt). Just nu räcker det med att säga att jag för egen del inte längre är särskilt orolig för att Hatari ska ställa till bråk – för jag blir mer och mer övertygad om att såväl antikommersialismen som det politiska budskapet till stor del är en image. Om Hatari verkligen var så emot kommersiell musik och emot Israel som de utger sig för, då skulle de inte delta i Eurovision i Tel Aviv alls, utan istället återfinnas på sådana bojkottlistor som proggartister här i Sverige skriver upp sig på. Jag tror faktiskt att mycket är spel och ploj.

Därför kan jag också utan betänkligheter ägna mig åt att gilla Islands bidrag. Låten ”Hatrið mun sigra” är på sätt och vis det mest radikala som hänt tävlingen sedan Lordi, och utgör en riktigt frisk fläkt i startfältet: punkig industrisynt med vrålande sång i verserna men en mer sångbar refräng. Att texten är på isländska ger bidraget ännu mer särprägel. Och även om jag inte förstår texten så uppfattar jag budskapet bakom Hataris ironi och image – att det är dystert med hatstämningen som just nu präglar Europa. Jag gillar artister som vill säga något, även om det är med ironi och inom en Eurovision-ram. Därför gillar jag skarpt Island 2019 och hoppas på att det ska räcka ända fram (även om risken tyvärr är stor att juryn sätter stopp för den saken).

Island är inte det enda grannlandet jag fäst mig vid i år, för även Norge gör synnerligen bra ifrån sig. Men så gör de ju också det som Sverige nu tre gånger på fem år har missat att göra, nämligen att släppa fram sin samiska kultur. Gruppen KEiiNO har en riktigt smittande etnopopdänga, ”Spirit In The Sky”, där en vacker vers och en smittande poprefräng kryddas lite extra av en kille som jojkar, i synnerhet i det ganska långa sticket. Det låter inte som Jon Henrik Fjällgrens jojk utan nästan mer som de hummande ursprungsamerikanerna i projektet Sacred Spirit (minns någon det?) men oavsett vilket så är det folkloristiskt på ett härligt sätt. Alla är inte övertygade, men jag räknar med final för Norge.
Och så har vi Slovenien, som i år alltså överraskar mig med att vara bland de bästa länderna. Detta tack vare en stillsam, syntig, introvert ballad framförd av en duo där den kvinnliga sångerskan framträder med en högst speciell loj stämma – på slovenska – på ett nästan hypnotiserande sätt. Det är kanske inte så omedelbart (man minns inte melodin på en gång) och Slovenien löper därför viss risk att missa finalen trots en fin insats, men själv hoppas jag ju på att de ska finnas med bland de tio i semi 1, precis som Island. (Norge återfinns i semi 2.)

Förutom dessa länder finns det också en hel del andra länder som antingen är bra direkt, eller åtminstone förtjänar att uppmärksammas. Portugal är ett bra exempel på det sistnämnda, och i deras fall får jag nog medge att det är bra också. Även om sångaren Conan Osiris säkerligen kommer att få många att sitta som fågelholkar i TV-sofforna. Hans låt ”Telemóveis” liknar inget annat, utan är snarare hämtad från en helt annan tonal värld av lustiga, dissonanta ljud och ett mischmasch av elektroniskt och etniskt. Det ska bli mycket spännande att se hur Europa reagerar på detta besynnerliga verk, som Portugals TV-tittare faktiskt ändå var djärva nog att rösta fram i sin Festival da Canção.
Italien är bra som vanligt, med modern RNB på italienska framförd av en kille med nordafrikansk invandrarbakgrund. Polen kommer med etno på ett annorlunda sätt i form av fyra tjejer i folkdräkt som sjunger gällt. Australien skruvar till det ordentligt med en kvittrande Nattens Drottning i kitschskepnad. Nordmakedonien (med nytt namn) sjunger känsligt och vackert om att alla världens tjejer ska stå på sig. Och så har vi alltså Schweiz. Svenskskrivet, visst, och en efterapning av fjolårets ”Fuego”, visst, men det är ändå en inhemsk sångare (Luca Henni) och låten han sjunger har verkligen hitkvaliteter. Hooken finns där, den samtida stilen finns där (med vissa Despacito-vibbar), den enerverande lilla melodislingan finns där, och om Schweiz får till koreografin kommer de garanterat att nå topp 3 för första gången sedan 1993.

Officiellt så räknas Schweiz just nu till favoriterna, tillsammans med Nederländerna, Ryssland och Sverige. Vad Sverige kommer med vet vi; Nederländerna har en stillsam, smakfull och smått andäktig låt, och även Ryssland går in på balladspåret, om än mer dramatiskt i deras fall med Sergej Lazarev (tvåa 2016) i låten ”Scream”.
Dessa tre är jag personligen inte lika imponerad av som många andra är, men jag medger att de tre och Schweiz nog kan vinna allesammans. Vem av dem som har bäst chans är dock väldigt svårt att säga just nu. Dessutom kan mycket väl något annat land utöver dessa komma in och blanda sig i leken, i synnerhet Italien, men även den riktigt oförutsägbara jokern Island, eller varför inte Portugal eller Norge.

Jag återkommer snart med mina omdömen om varje enskilt land. Innan jag slutar bara lite kort om sådant jag brukar uppmärksamma varje år:
Svenskbidragen är ungefär lika många och lika dominerande i år som andra gånger, ingen större förändring där.
Att sjunga på sitt eget språk verkar dock ytterligare ett litet snäpp mer populärt i år. 12 av 41 länder gör det helt eller delvis, och det är en ökning mot förra året.
Men det jag för närvarande tyvärr inte kan låta bli att tänka på inför årets Eurovision är att något ska slå slint med säkerheten och det likt de två senaste åren ska inträffa en sceninvasion eller liknande, kanske i värre form i år. Det vill jag inte bevittna igen, så snälla Israel, ni ser väl till att det är ordentligt med säkerhet och avstånd och ingen catwalk från scenen ut i publiken och sådana påfund?
Vi vill ju inte att hatet ska segra, som de hade uttryckt det på Island.

Så här låter det 2018 – mitt första intryck av de 43

Nu har jag lyssnat på alla de 43 länderna i årets ESC – och det är dags för en första sammanfattning av hur det blir i år. Mer detaljerade omdömen och tips kommer senare naturligtvis, men här är det ”första intrycket”.

Precis som förra året anser Eurovision-fansen (och de inbitna Eurovision-tipparna) att det inte är något särskilt bra ESC-år. Och precis som förra året tycker jag att de överdriver. Det är sant att jag inte fått något riktigt stort ”wow”, det har funnits bättre och mer minnesvärda årgångar på det sättet, men nog hittar man en hel del trevligt i 2018 års startfält. Framför allt är det intressant på ett sätt som Melodifestivalen alldeles definitivt inte är, med en variationsrikedom i stil och uttryck som till stora delar saknas hemma i Sverige. I MF har det varit övervägande ”så som det brukar låta på listorna just nu” (eller snarare bleka kopior av denna listmusik) men populärmusik är verkligen mycket mer än så, och i årets Eurovision är den mångfalden representerad.
Fördelaktigt är också att det inte är lika mycket ”ballader” i år, utan fler låtar som är upptempo eller midtempo. Dessutom är andelen svenskbidrag något lägre detta år, och antalet länder som törs sjunga på sina egna språk något högre – det är en trend som märktes redan förra året, och den fortsätter nu, även om det går i sakta mak. Detta bidrar i mitt tycke till att göra startfältet intressant och givande, och det räcker för att jag ska få in den rätta entusiasmen. Sedan hade vissa tydligen velat ha en högre andel ”typiskt Eurovision” och/eller ”modernt topplistsound” … men som jag ser det är inte detta helt nödvändigt, variationen är viktigare.
Jag ska gå igenom några länder som är särskilt värda att kommentera, antingen för att jag själv fäst mig särskilt vid dem eller för att de har uppmärksammats mycket av andra.

Det land som är den största favoriten hittills i år är Israel, som sköt upp som en raket på oddslistan så fort låten ”Toy” med sångerskan Netta presenterades. Bidraget är också onekligen speciellt på många sätt. Först och främst ligger det rätt i tiden – det är ett bidrag i spåren av #metoo, och kan kännetecknas som ”feministisk dagispop” (med orientalisk krydda). Nästan som en omvänd ”Barbie Girl”, skulle jag säga, med rader som ”wonderwoman don’t you ever forget – you’re divine and he’s about to regret …” och framför allt refrängens ”I’m not your toy – you stupid boy!”

Netta har också en originell stil och utstrålning i sitt framförande av ”Toy”, och till detta kommer de tekniska finesserna, i form av de lustiga kacklande och spruttande ljud som sångerskan ger ifrån sig och som delvis alstras av en ”looper”. Det har diskuterats huruvida denna finess är förinspelad sång (som alltså ska förbjudas) eller om det är liveframförd musik (som alltså ska förbjudas) eller om det är någon sorts mellanting (som alltså ska tillåtas). Just nu lutar det åt det sistnämnda, och Israel lär nog därför göra intryck i Lissabon även tack vare de där ljudeffekterna.
Det enda som är synd, tycker jag personligen, är att själva låten bakom det feministiska budskapet och Nettas vokalistiska bravader egentligen inte är särskilt mycket att hurra för. Den är dagispop helt enkelt, och inte överdrivet märkvärdig sådan … kan den verkligen få sådant genomslag som ”Barbie Girl”, eller som ”Gangnam Style” som den också jämförts med? Jag tvivlar faktiskt lite på det. Men Israel har i alla fall sett till att bli uppmärksammade i ESC-kretsarna med det här, och är alltså en lågoddsare just nu. Vi får se om de fortsätter att vara det. Tel Aviv 2019 …?

Nej, ska det vara budskap i låtarna så föredrar jag nog hellre att Frankrike vinner. Först tog jag inte så stor notis om duon Madame Monsieur och deras låt ”Mercy”, men när jag lyssnade på texten och insåg vad den faktiskt handlar om så seglade den uppåt i snabb takt; fortsätter det så blir Frankrike snart min allra största favorit. ”Mercy” tar nämligen upp ämnet båtflyktingar, med en fantastisk berättande text och en titel som är mångtydig på minst fyra olika sätt (”mercy”, ”merci”, ”mer-sea”, ”mère sea”), och så är allt inslaget i en behaglig minimalistisk syntpopförpackning. Riktigt starkt.
Helt andra slags tongångar – men ändå intressant – är det från Tjeckien, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg. Den unge glasögonprydde rapparen/sångaren Mikolas Josef framför ”Lie To Me” med funkig slapbas och en frenetisk jazztrumpet som riktigt effektiv hook (”Epic Trumpet Guy”?), och det låter verkligen inte ”typiskt Eurovision” alls, snarare som fullständigt samtida topplist-hiphop … fast inte riktigt ändå … för Mikolas har något alldeles eget och originellt. Jag är riktigt nyfiken på hur långt det kan räcka för Tjeckien, som ju inte har nått några framgångar att tala om tidigare.

Något som gläder mig i år är att det är en lite högre andel rocklåtar än vanligt, och en av dem är till på köpet riktig hårdrock, nämligen bidraget från Ungern. Även om man inte begriper ett dyft av vad bandet AWS sjunger om på ungerska, så tycker jag att deras ”Viszlát nyár” är en läcker låt; experterna tjurar och påpekar att det inte är mycket melodi i den utan bara fulsång, men inte heller här håller jag med dem. Melodin är snygg, liksom det atmosfäriska kompet, och det kommer rentav en tonartshöjning på slutet. Ingen av de insatta verkar tro att Ungern kommer någon vart i år, men jag vill faktiskt utfärda en mycket kraftig skrällvarning – det är inte omöjligt att fler än jag gillar detta i maj.
Bland övriga rocknummer vill jag också lyfta fram Nederländerna, som fortsätter sin nutida vana att skicka country, men som i år presenterar en lite råare variant av den genren: country-bluesrock kan man säga, i en stil som ger mig associationer till Creedence Clearwater Revival och liknande. Artisten bakom, Waylon, var med i ESC 2014 som medlem i duon The Common Linnets och kom tvåa (ni vet, ”Calm After The Storm”, oerhört vacker liten sak, bästa låten det året). I ”Outlaw In ’Em” tar han i lite mer, men countrykänslan är kvar, och bra är det nu också.
Sedan får vi inte glömma Norge, som står för årets mest uppseendeväckande comeback. Forne ESC-vinnaren Alexander Rybak kommer tillbaka, men det är inte med någon ny ”Fairytale”, utan istället förvånar han med en besynnerlig, självironisk, hurtig bit med titeln ”That’s How You Write A Song”, i 70-talsdiscostil. Här anser många att den gode Rybak har gjort bort sig ordentligt, och jag är inte alldeles förtjust själv heller, men samtidigt har han en sådan karisma att man nog inte ska räkna ut honom på långa vägar ännu.

Andra länder jag vill nämna lite kort är Italien (som i likhet med Frankrike tar upp ett allvarligt samtidsämne, närmare bestämt terrorismen, i låten ”Non mi avete fatto niente”), Estland (operamelodin ”La Forza”, vacker så det förslår), Rumänien (en snygg låt som börjar lugnt men sedan slår över i arenarock med doft av både 80-tal och Coldplay) och Danmark (med en låt som anspelar i allra högsta grad på klichéer om vikingar och Game of Thrones, och en sångare som rentav ser ut precis som Tormund i den serien, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt läckert ändå). Jag hoppas också på att Litauen kan bli en outsider – de skickar något av det vackraste och mest finstämda man hört från litauiskt håll någonsin, i form av Ieva Zasimauskaitė och den lugna, svävande ”When We’re Old”.
Stilvariation finns det ju också gott om: förutom ovan nämnda exempel så får vi gospel från Österrike, ”feelgood-house” från Polen, balkanbrass från Moldavien och mer utpräglad balkansk etno från Serbien, någon sorts folkjazz från Georgien, en fullständigt olidligt sockersöt balladduett från Spanien, med mera med mera. Och för de svenska tittare som vill ha mer igenkänning så finns det fortfarande ett antal svenskbidrag, med det sound som är typiskt för sådana. Något för alla helt enkelt.

Det finns många fler länder jag skulle kunna säga något om, och egentligen kliar det redan nu i fingrarna på mig att få sätta igång i detalj med omdömena, men jag ska hålla mig ett litet tag till. Fortfarande finns det ju utrymme för mig att ändra uppfattning om många bidrag.
Jag har i alla fall fått in rätt känsla! Det blir en trivsam Eurovision-tillställning även detta år.