Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Problemet med alla svenskbidrag – ett förslag till regeländring

Nu närmar det sig. Och en sak som man bara kan konstatera om årets Eurovision-startfält är att där finns en hel del s.k. ”svenskbidrag” i år också. Både Azerbajdzjan, Cypern, Irland, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Schweiz, Serbien och Storbritannien har låtar där det är svensk inblandning i låtskrivande eller produktion. Det kan säkert finnas någon till som jag har missat.



”Bravo! Kul!” brukar de flesta i Sverige säga om detta, utan att ens tänka tanken att problematisera det.
Detta har jag förtvivlat svårt att förstå. Även om den omfattande svenska inblandningen förvisso kan resultera i bra låtar ibland (av de ovan nämnda i år gillar jag framför allt Makedonien och Cypern!) så är jag av den uppfattningen att varje land i idealfallet borde representeras av en artist och en låt som kommer från det landet. Jag tycker inte det blir riktigt hederligt annars, och det ger ingen rättvisande bild av olika länders musikliv och inget riktigt musikaliskt utbyte mellan dem.
En musiktävling mellan länder ska väl ändå vara just mellan länder, med dessa länders egna tävlingsbidrag som de tagit fram från sin egen inhemska musikbransch. Eftersom inget land i grunden är sämre än något annat på att göra musik (att påstå detta är snudd på rasistiskt, tycker jag) borde det inte finnas något som hindrar att varje land tävlar med något de själva producerat, och att det ändå blir en tävling på lika villkor där alla har chans att vinna.
Men så är det alltså inte just nu, och så har det för övrigt aldrig varit i Eurovision Song Contest. Redan för länge sedan utmärkte sig Luxemburg genom att nästan aldrig skicka något luxemburgskt, utan bara artister från andra länder med låtar skrivna av låtskrivare från andra länder (mest från Frankrike), som inte ens valts av TV-tittare eller jury i Luxemburg utan internt av Luxemburgs TV-bolag. Och så går det fortfarande till på flera håll, om det nu inte bara är svenska låtskrivare som ställer upp i utländska melodifestivaler och vinner och får med sina ”svenskbidrag” för andra länder. I båda fallen är det tråkigt, likriktande och beklagligt.
Jag ska redogöra för hur jag skulle vilja ha det istället.

Det jag önskar är en regeländring av något slag, som inskränker möjligheterna för låtskrivare och skivbolag (företrädesvis svenska) att lägga sig i andra länders ESC-uttagningar och bidrag.
Naturligtvis skulle man då kunna ha en riktigt sträng regel. Om vi tar Tjeckien som exempel så skulle Tjeckien med de striktaste villkoren vara tvunget att ställa upp i ESC med en låt som är helt och hållet skriven av låtskrivare som är tjeckiska medborgare, och vidare måste Tjeckiens artist plus alla andra inblandade (producent, musiker, körsångare och dansare) vara medborgare i landet. Samt att bidraget måste ha valts av Tjeckiens TV-tittare eller åtminstone av en tjeckisk jury.
Nu tycker jag inte att man behöver vara riktigt så sträng. Framför allt inte när det gäller definitionen på vem som är ”tjeck” i exemplet. Krav på medborgarskap känns överflödigt – det räcker att personerna åtminstone är bosatta och verksamma i Tjeckien.
Men även att kräva att samtliga inblandade ska uppfylla det kriteriet är kanske lite för mycket. Trots allt kan det bli hämmande och på ett besvärande sätt utesluta folk som skulle vilja vara medarbetare och medhjälpare till ett bidrag. Lite flexibel får man vara också, och dessutom blir det sällan bra om man tvärt inför strängare regler – ”interimsregler” är i så fall att föredra.

Jag skulle därför vilja föreslå en regelvariant där ett bidrag måste uppfylla ett visst antal av några bestämda nationalitetskriterier. Det skulle till exempel kunna gå ut på att ett bidrag godkänns för tävlan för ett land i ESC om det uppfyller minst tre av dessa fem villkor:

1. Det är helt skrivet av låtskrivare som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
2. Det är inspelat antingen helt på plats i det landet, eller helt med producenter som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
3. Det framförs helt av artister som är medborgare eller permanent bosatta och verksamma i det landet.
4. Det är valt genom en nationell uttagning där landets TV-tittare fick vara med och rösta fram det.
5. Det framförs på något av det landets officiella språk eller minoritetsspråk.

Naturligtvis har jag funderat på om man skulle kunna variera reglerna här, till exempel genom att byta ut ”helt” i de tre första kriterierna mot ”helt eller delvis”. Men jag tror det kan ha en viss verkan om det faktiskt är ”helt” som gäller. Det lämnar fortfarande utrymme för att låna in en artist från ett annat land om man skulle vilja det (till exempel i en duett med någon från det egna landet), och det är fortfarande möjligt att ta hjälp av en låtskrivare/producent utifrån, men då får man i så fall se till att de övriga kriterierna är helt uppfyllda. Det blir alltså en tvingande effekt, men inte för överdriven.
En annan sak jag övervägde var att faktiskt göra kriterium 1 helt obligatoriskt – för officiellt så är Eurovision Song Contest faktiskt en tävling för låtskrivare, och då känns det på ett sätt vettigt att just låtskrivare inte får komma från något annat land än det de tävlar för. Men åter igen, man kan ju göra så här som ”interimsregel” tills vidare åtminstone. Det kan säkert bli nog så svårt för svenska musikfabrikanter att få in en fot i t.ex. Moldaviens uttagning när det är tre av fem kriterier som måste uppfyllas – dessa svenska låtskrivare brukar ju ofta inte bara skriva utan även producera (i svensk studio) de bidrag de ställer upp med, vilket gör att de inte skulle klara vare sig kriterium 1 eller 2, och med mitt förslag kan de därför inte ställa upp i Moldavien om de inte låter låten framföras på moldaviska, alternativt ger upp kriterium 2 och låter bidraget spelas in i moldavisk studio eller med moldaviska producenter. Då uppnår man en effekt, och Moldaviens egna resurser och nationella särprägel tillåts att komma fram istället för att undertryckas av svensk popimperialism.
Låt vara att tillämpningen av de här kriterierna innebär en viss byråkrati, men jag tror det kan funka och förebygga att vissa låtskrivare sprider ut sig över Europa och likriktar musiken i Eurovision, och åstadkomma mer nationellt särpräglade bidrag.
Faktum är att vissa länder redan har regler i den här stilen för när de själva väljer bidrag. I Finlands uttagning UMK finns till exempel ett krav på att minst en av låtskrivarna och minst en av de medverkande artisterna i ett bidrag måste ha finländskt medborgarskap eller bo permanent i Finland. Även Polen har liknande föreskrifter för artisterna, som måste vara polska medborgare. Jag förstår helt tanken, och anser att liknande reformer gärna får införas på Eurovision-nivå.

En invändning är förstås att allt det här pratet om krav på ”nationell tillhörighet” kan verka lite främlingsfientligt och osunt nationalistiskt, i synnerhet då när det handlar om Polen som ju just nu håller på att skaffa sig dåligt rykte som en småfascistisk stat. Vill jag verkligen ta dem till föredöme då? Är det inte lika bra att låta vilka nationaliteter som helst få tävla för ett land, helt obegränsat? Det återspeglar ju mångfalden av folk och länder och att alla människor blandar sig.
Ja, jag förstår det argumentet, men samtidigt har man tappat lite av poängen med ESC om man med den motiveringen går med på all möjlig inblandning i andra länders uttagningar. Tanken med ESC är just att länder ska mötas och ha utbyte och visa hur musiken låter och hur musiklivet är hemma hos dem (och här kan ju även invandrare i de respektive länderna ha något att bidra med, märk väl!). Det är inget osunt nationalistiskt med det, utan tvärtom syftar det till att länder och kulturer ska kunna mötas i respekt. Om tävlingen istället blir likriktad, och uttagningar och låturval präglas av att vissa mäktiga skivbolagsmänniskor försöker ta över alltsammans, så blir det inget möte, inget utbyte, ingen mångfald, utan bara en menlös smet av alltihop. Svenska låtskrivare bidrar för närvarande väldigt mycket till just sådan menlös smet, och det är sådant som jag gärna vill få stopp på. Jag tycker att denna kulturimperialism, om man drar den till sin spets, egentligen är ett uttryck för en nedlåtande syn på andra länders musikaliska kunnande, och att risken för rasism är mycket större i det fallet än när man eftersträvar ”inhemska Eurovisionbidrag”.

Inför regler och kriterier för landstillhörighet i Eurovision-bidragen!

87, 87, vart har du tagit vägen nu?

Hur kommer det sig egentligen att jag har blivit så intresserad av Eurovision Song Contest?
Naturligtvis är det många faktorer, både i och utanför tävlingen, som har påverkat och lockat fram intresset. Så är det väl för alla. För mig finns det emellertid ett tillfälle, en tävling i raden av Eurovision-tävlingar, som nog har satt sina spår mer än något annat. Och det rör sig om tävlingen nittonhundraåttiosju – ”87, 87, vart har du tagit vägen nu”, som Just D nostalgiskt rappade några år senare. Den upplagan av ESC formade verkligen.
Jag ska ta bloggläsaren tillbaka i tiden och återskapa hur min värld såg ut den gången.

1987 var jag nio år, och började så smått bli lite intresserad av populärmusik. De tidigaste småbarnsåren hade för mig musikaliskt mest dominerats av mina fromma föräldrars skivor med andliga kristna sångare (en av dem, Viktor Klimenko, representerade för övrigt Finland i ESC 1965, har jag fått veta senare …) men nu hade jag fått upp ögonen för den ”världsliga popen”, och då i synnerhet Melodifestivalen.
Redan året innan, 1986, hade jag för första gången tittat på såväl Melodifestivalen som Schlagerfestivalen (som jag då trodde att den internationella versionen hette!) och gillat många av låtarna i den svenska tävlingen men kanske varit lite för trött för att orka hänga med i den stora europeiska. Nu 1987 tittade jag på Melodifestivalen på nytt, med ännu större intresse, och dessutom tog jag i samband med detta för vana att regelbundet lyssna på Svensktoppen. Den här gången tyckte jag också att det skulle bli riktigt kul med den stora ”Schlagerfestivalen” där Lotta Engberg skulle tävla i Bryssel. Jag satt uppe och höll mig vaken när familjen tittade, och tyckte det var spännande och intressant hela tiden.
Men det är möjligt att jag ändå inte hade behållit det stora intresset i längden – om det inte hade varit för min mamma. Hon utförde nämligen ett genidrag. Medan ESC pågick på TV hade hon på stereon där programmet också sändes i radio, och hon hade en kassett i stereobandspelaren och bandade samtliga 22 låtar. Faktiskt var hon så ambitiös att hon till och med såg till att klippa bort mellansnacket; hon satt kvar på sin post vid stereon hela tiden (samtidigt som hon tittade bort mot TV:n) och tryckte på paus varje gång en låt tog slut, för att sedan sätta igång igen när nästa låt började.
Resultatet blev en kassett som funkade som ett hyfsat ”samlingsalbum” med de 22 bidragen, utan mycket till störande moment trots att inspelningen var live från radion. Och den kassetten gick sedan på högvarv i vår familjs bil hela sommaren. Med följden att jag lärde mig precis hur alla ländernas låtar gick 1987 (även om jag inte alls mindes hur framträdandena hade sett ut, eller hur bidragen placerat sig förutom några enstaka). Ja, jag kommer än idag ihåg bitar av dem allihop utan problem, även om den där gamla kassetten inte finns längre.
Där gjorde verkligen mamma en insats för att ge mig ett beständigt Eurovisionintresse.

Men det finns ytterligare en faktor i det här sammanhanget, och det är att just det här året 1987 så var det ärligt talat rätt många låtar som var utmärkta. 1987 brukar av många Eurovisionfans ses som ett väldigt bra år i största allmänhet. Vinnarlåten ”Hold Me Now” med Johnny Logan från Irland är ju en klassiker, och även Italiens tredjeplacerade ”Gente di mare” finns kvar i minnet hos många – för att inte tala om Israels ”hopa-hulle-hulle-hulle” för de mer skämtsamt lagda! (Den var min egen personliga favorit i tävlingen just då när jag var nio.)
Även flera andra i 1987 års startfält var erkänt minnesvärda: Danmarks ”En lille melodi”, Cyperns ”Aspro mavro”, Finlands ”Sata salamaa”, Västtysklands ”Laß die Sonne in dein Herz” … och så att Luxemburg representerades av ingen mindre än den kultige syntpunkaren Plastic Bertrand, låt vara att han kom näst sist. Inte ens Turkiet som fick noll poäng framstod som helt misslyckade; om det var någon som skämde ut sig 1987 så var det nog egentligen bara Sverige med sitt ”Boogaloo”-trams.
Så man kan sammanfattningsvis säga att en lycklig slump gjorde att jag fick hela ESC-startfältet bandat åt mig för fortsatt lyssning, just ett sådant år då startfältet höll ovanligt hög klass, och att jag därför fick upp ögonen för ESC och har hållit tävlingen högt i aktning sedan dess.

Sedan får man ju medge att låtarna egentligen lät ganska mossiga i sina orkesterversioner från Bryssel på vår kassett, jämfört med studioinspelningarna av dem. Men det var ändå framträdanden som var tillräckligt bra för att göra intryck.
Och som sagt, även om jag inte har lyssnat på den där radiobandade kassetten på väldigt många år, så finns den fortfarande kvar i minnet på ett underbart sätt. Jag kommer ihåg låtarna och deras sound, jag minns vissa små snuttar av Jacob Dahlins kommenterande i radion som hann komma med vid ett par tillfällen innan mamma tryckte på pausknappen, och det är över huvud taget nostalgi till tusen när jag tänker tillbaka på 1987 och vår Eurovisionkassett.
Ett särskilt tydligt exempel är Spaniens bidrag ”No estás solo” (som jag minns som en av dem jag tyckte var bäst, men som bara kom på 19:e plats). Det var nämligen en rad i versen till den låten som satte sig alldeles särskilt mycket i hjärnan på mig som barn, och även om jag inte förstod de spanska orden så blev de kvar i minnet rent fonetiskt. När jag sedan lärde mig spanska uppemot vuxen ålder så kunde jag fortfarande plocka fram den där raden ur mitt minne, och insåg att de spanska orden måste vara ”como siempre sin preguntar” = ”som alltid utan att fråga”. Vilket de också var, har jag konstaterat när jag har kollat upp saken. Där kan man snacka om ett kombinerat språk- och musikminne hos en Eurovisiontokig översättare! :)

ESC 87 är av stor betydelse i min Eurovisionhistoria (och i min musikaliska utveckling över huvud taget).
Vart har det tagit vägen nu …?