Så här låter det 2024 – mitt första intryck av de 37

Jag vet, läget i världen blir konstant sämre, men ett Eurovision ser det ut att bli detta år också. Visserligen ett Eurovision kraftigt åtföljt av protester, sargat av anklagelser och med en trovärdighet naggad i kanten, men ändå ett Eurovision. Och även om jag alltjämt inte känner mycket Eurovision-glädje under nuvarande omständigheter, så har jag nu åtminstone lyssnat på årets trettiosju bidrag och kan förmedla mitt första intryck, som jag brukar göra så här i mitten av april. Jag fortsätter alltså lite till att tvinga fram Eurovision-glädjen ur mig och så får vi se om det funkar.

En intressant sak jag genast kan se i årets startfält när jag tittar på alla länderna, det är att Västeuropa på senare år har tagit över och kommit i majoritet igen. För i år har ytterligare ett östland hoppat av, nämligen Rumänien, och samtidigt är det ett västland som gör en mycket efterlängtad comeback och det är Luxemburg. Följden har blivit att det nu definitivt väger över åt väst. Man kan jämföra med år 1987, som var det första då jag på allvar följde ESC. På den tiden var det i huvudsak västorienterade länder som deltog; just 1987 var det 21 sådana länder närvarande (plus det gamla Jugoslavien som var det enda landet från östblocket), och av dessa är det 20 som är med nu – de enda som fattas från 1987 förutom Jugoslavien är Turkiet. Utöver dessa finns nu ytterligare tre som räknas till västvärlden (Malta, San Marino och Australien, som inte var med 1987). Återstoden som kommer från Östeuropa blir då bara 14 till antalet. Det är faktiskt en anmärkningsvärt låg siffra som visar att utvecklingen på senare år har gått åt ett helt annat håll än under 90- och 00-talet då östländerna stod på kö för att få vara med och väst var oroliga att de helt skulle ta över. Så blev det inte – faktum är att om man räknar bort Ukraina så har inget östeuropeiskt land vunnit ESC på 13 år, och de hoppar av i allt högre grad. I en del fall är det ekonomin som har avskräckt dem, i andra fall Eurovisions ”dekadens” – eller så har de blivit utkastade – men oavsett vilket så tycks väst ha tagit tillbaka ESC och det nästan känns som 1987 igen. Kan något östland få det att vända i år? Ja, den chansen finns, men det återkommer jag till.

Min nästa observation om startfältet är att förra årets Eurovision har satt en viss prägel på hur bidragen är nu i år.
Och då är det inte fjolårsvinnaren Sverige och Loreen som har påverkat. Tack och lov för det, för Sverige och det svenska sättet att jobba med ESC och Mello har redan stått modell alltför mycket och alltför länge.
Nej, det är istället den finska tvåan ”Cha Cha Cha” som har fått många av Europas länder att dra öronen åt sig. Det var ju Finland som var publikens favorit förra året och det har Europa nu tagit fasta på, så att det blivit ett slags Käärijä-effekt. Det yttrar sig dels i att det är en ovanligt hög andel upptempolåtar i år, med både techno- och rockinfluenser på flera håll (att jämföra med många andra år då det varit ett sömnigt balladträsk), dels i att flera av låtarna är lite spexiga och tänkta att ha en uppsluppen glimt i ögat precis som Käärijä (med varierande framgång), och dels i att det nu är ännu fler länder som sjunger på sina egna språk, likt Käärijä. Ibland allt detta på en gång.
Det sistnämnda med språket tycker jag förstås som alltid är särskilt trevligt, särskilt som språkvalen i en del fall är riktigt intressanta: Norge t.ex. sjunger på norska för första gången på 18 år, Azerbajdzjan testar azeriska för första gången över huvud taget, och Australiens låt är delvis på aboriginspråket yankunytjatjara. Men det är även andra länder som gör språkliga experiment. Totalt är det 17 bidrag av 37 som helt eller delvis är på ett annat språk än engelska, och även om jag inte önskar mig att alla ska göra så jämt, så är det kul att den där trenden fortsätter.
På det hela taget är det nästan som att Europa samfällt ignorerar värdlandet Sverige och den formel vi vann på förra året, för att istället fortsätta på Finlands mer egenartade spår.

Men hur är det då med kvaliteten på bidragen i detta tämligen muntra och raska startfält, där de enstaka lugnare låtarna är de som sticker ut?
Ja, tyvärr står det inte riktigt lika bra till med själva låtarna som med tänket och andan bakom dem … för årets Eurovision-startfält är inte överdrivet starkt. Många av de där snabba och småtokiga låtarna lider av att de är ganska röriga, och på det hela taget finns inte så många bidrag som gjort mig överentusiastisk precis. De som jag fäst mig mest vid är till på köpet av ganska olika genrer och det känns nästan som jag har råkat välja ut dem som favoriter lite allmänt slumpartat.

Det land vars låt jag hittills lyssnat på flest gånger, bara för att jag helt spontant tycker den är så bra att jag vill höra den igen, det är också det land som av många har nämnts som den största favoriten i år. Nämligen Kroatien. Att de är topptippade hör verkligen inte till vanligheterna, men artisten Baby Lasagna har väckt uppmärksamhet med sin egenhändigt skrivna låt ”Rim Tim Tagi Dim” (titeln är inte kroatiska utan ett nonsensnamn på en påhittad dans) – och den är onekligen ett medryckande stycke techno-pop-rock med en känsla av spex, emellertid också med en allvarlig underton, i detta fall om att lämna Balkan och flytta västerut. Andan är densamma som i ”Cha Cha Cha” förra året, och frågan är om Kroatien kan göra nu vad Finland inte kunde då. Chansen finns, helt klart, men det som talar emot är väl kanske för det första att juryn knappast lär gå igång på ett halvgalet koncept den här gången heller, för det andra att TV-tittarna sällan brukar ha samma slags grej som favorit två år i följd.
I alla fall så tillhör jag alltså dem som blivit förtjusta i ”Rim Tim Tagi Dim” och som gärna ser att den skulle vinna. Inte minst för att det kan vara dags för ett östland att göra det igen – för som jag skrev innan så råder det just nu en västdominans, och jag tror det är bra för tävlingen om den dominansen får hejdas lite. (Så kan kanske de avhoppade östländerna bli uppmuntrade och komma tillbaka.)

De länder som tros kunna utmana Kroatien om segern i år är typiskt nog uteslutande västländer – förutom de allestädes närvarande Ukraina, som alltid är att räkna med och i år har en angenäm låt som klingar väldigt typiskt Ukraina-i-Eurovision. Säkerligen toppkandidat, men många verkar tro att Europa börjar bli lite mätta på Ukraina nu. Baby Lasagnas svåraste rival verkar istället i nuläget bli Schweiz, som också toppar oddslistan just nu. Jag tycker själv inte att artisten Nemo med sin låt ”The Code” hör till årets allra bästa, men visst är det bidraget också medryckande och har hitkvaliteter.
De båda Big 5-länderna Italien och Frankrike nämns också i diskussionerna, och där har åtminstone Frankrike en fördel i och med att landet har ett av de få stillsammare bidragen – en tjusig ”chanson d’amour” som även jag tycker är en av de bättre låtarna i år. Lugnare tongångar kommer det också från det mycket kontroversiella deltagarlandet Israel, och där kan det bli intressant att se hur det går … trots protesterna mot Israels medverkan är det ett faktum att man inte kan rösta mot ett land i Eurovision, men däremot kan man rösta extra mycket för det och Israel har nog rätt många sympatisörer som kan lyfta fram dem. Fast man vet aldrig. Det känns som Israel lika gärna kan stå på näsan i semifinalen som vinna en jordskredsseger. Högst oförutsägbart. (Själv är jag inte så imponerad av Israels låt ”Hurricane” och har inte för vana att rösta på ett land bara som en sympatigest, men det är ju jag det.)

Vilka länder har jag själv då fäst mig mest vid förutom Kroatien, som nog ändå får sägas vara min största favorit?
Jo, jag blev som sagt nästan själv lite förvånad över vilka jag spontant valt att spela igen på Spotify. Det är nämligen två länder som inte är direkt topptippade (snarare tvärtom, i ett av fallen), och som är i stilar som inte omedelbart brukar tilltala mig, men ändå har de fastnat på något sätt. Det ena landet är Österrike, som går tillbaka till millennieskiftet med en bit hejdundrande technodisco i låten ”We Will Rave” (talande titel!) med sångerskan Kaleen. Ganska simpel egentligen, men maffigt producerad så att det ryker rejält om det hela. Och det andra landet är San Marino, som representeras av den spanska tjejdominerade rockgruppen Megara, i en låt som blivit ratad i den spanska uttagningen två gånger om men fick chansen i San Marino istället. ”11:11” heter den. Trots att jag egentligen brukar ogilla när artisten saknar anknytning till landet, och trots att bidraget är nederlagstippat och av de flesta ses som B-rock (som San Marino kommit med flera gånger tidigare), så är det något med den låten som jag går igång på rätt kraftigt. Vet inte om det kanske är flamencotonerna i sticket, eller gruppens befriande uppkäftighet. Jag kan i alla fall bara konstatera faktum att jag gillar San Marino i år och att de just nu (det kan ändras!) bildar min topptrio tillsammans med Österrike och Kroatien.

Andra länder som jag tycker utmärker sig i någon mån är Storbritannien (också lite otippat ur min synvinkel), som i år skickar fullt kompetent pop med Olly Alexander och faktiskt är bäst av Big 5, och grannlandet Irland som för en gångs skull fått till något lite eget i form av ett häxaktigt elektropunkmischmasch; vidare Armenien som nog är de som kör mest folkton av alla i år, och Litauen som har en litauiskspråkig öronmask till poplåt, ”luk-tek, luk-tek …” Samt att jag förstås vill uppmärksamma Luxemburg lite extra, inte för att deras låt är bland de bästa (även om den är okej), men för att de äntligen gjort sig besväret att komma tillbaka. Jag hoppas de åtminstone kan knipa en av de tio finalplatserna från sin semi så att de får mersmak.
Några riktiga bottennapp och pinsamheter blir det lyckligtvis inte så mycket av i årets ESC; lägstanivån har inte varit helt i botten på senare år och det är den inte nu heller. Det land vars låt jag minst vill höra just nu är nog Finland, vars tramsiga ”No Rules” med Windows95man blir ytterligare ett snäpp sämre för varje lyssning och börjar kännas lika dålig som föregångaren ”Cha Cha Cha” är bra. Sedan är jag inte mycket för Malta eller Cypern heller, för dessa båda öar kommer med samma Fuego-stuk som de alltför ofta försöker sig på nu för tiden. Men annars går startfältet att stå ut med, även om det alltså inte är något kanonår.
Vad gäller Sverige så känner jag mig ganska likgiltig till Marcus & Martinus, och det verkar många tippare och tyckare göra också – kanske för att de har lottats med startnummer ett i Eurovision-finalen och därmed genast har uteslutits från alla vinstchanser enligt de vidskepliga förståsigpåarna. Själv tycker jag helt enkelt bara att Sverige haft bättre bidrag och att vi knappast lär vinna, och att det är okej eftersom ett värdland sällan förväntas bjuda på något märkvärdigt ändå.

I vanliga fall skulle jag här avrunda med att lova att jag återkommer någon vecka före tävlingen med mina enskilda omdömen om varje låt. Det kan jag inte lova i år, för min Eurovision-glädje är som redan nämnts tämligen äventyrad i år och det kan hända att jag helt enkelt tappar sugen och inte förmår ta mig tid att skriva så mycket. Men jag hoppas att det blir av i alla fall och att tävlingen ska bli lika rolig som vanligt när allt kommer omkring.
Håll koll på världs- och Eurovision-läget, så ses vi förhoppningsvis senare!

Så här låter det 2022 – mitt första intryck av de 40

Ungefär så här dags varje år brukar jag ha min egen lilla personliga invigning av Eurovision-perioden genom att ta en generell beskrivning av hur jag uppfattar årets startfält, så snart som möjligt efter att jag under mars och april lyssnat igenom det startfältet en låt per dag. På det sättet tänkte jag göra i år också – och nu har jag lyssnat färdigt, så nu är det fritt fram.

Man kan förstås ställa sig frågan om vi i Europa är på humör för ett Eurovision nu, och om det är lämpligt med sådana ”meningslösa nöjen”, när det är krig i Ukraina och ryssarna beter sig allmänt hotfullt och fruktan för fler konflikter (och atombomber) är allestädes närvarande. Men jag tycker för min del att det är viktigare än någonsin att vi får ägna oss åt lite europeisk musiktävling mitt i alltihop. Jag brukar ofta dra Bosnien-Hercegovina som exempel; de debuterade ju i ESC år 1993, just när det krigades som värst hemma hos dem, och den bosniska delegationen lyckades smita ut ur Sarajevo och flyga till Irland efter att ha blivit beskjutna på flygplatsen, och när de fick frågan varför de gjorde sig besväret menade de att ”för att överleva behöver vi inte bara föda för kroppen utan också för själen”.
Precis så är det – om krigsdrabbade bosnier tyckte att Eurovision var föda för själen så kan vi andra sannerligen också se det så – och den anekdoten tycker jag att man gott kan föra vidare till varje sur kritiker som muttrar om att det är osmakligt att ordna meningslösa nöjen i den tid vi lever i. (Förhoppningsvis blir kritikern svarslös av det, särskilt om man fortsätter med att påpeka att det faktiskt är ganska mycket som skulle kunna räknas som meningslösa nöjen och alltså förbjudas i kristider.)

I likhet med Bosnien på sin tid gör sig ju faktiskt också Ukraina besväret att vara med i årets Eurovision, vilket även detta borde ge en tankeställare. Ryssland å andra sidan blev utkastade, vilket sannerligen känns skönt, och bäst för alla parter – en eventuell rysk artist hade ju blivit så utbuad att det verkligen inte känts kul för någon. Egentligen tycker jag som bekant att alla länder i Europa borde få vara med i ESC, men nu är det onekligen så att Ryssland precis som Belarus har gjort sig omöjliga, och då blir det som det blir. Jag välkomnar gärna båda länderna tillbaka när de har skärpt till sig och infört demokrati och frihet och oberoende medier och annat nyttigt.
När det gäller Ukraina så har de nu ett tag räknats som skyhög favorit i årets tävling. Detta har nog mer att göra med all den kärlek och förståelse de just nu möter från hela Europa än med att låten är sådär himlastormande bra, men jag medger att ”Stefania” (framförd av folk-hiphop-gruppen Kalush Orchestra, som nog också kommer att kunna delta personligen i Turin efter vad det ser ut) är ett av de bättre bidragen, med sin vemodigt klagande etniska refrängslinga i kombination med rap och rytm. Ukraina brukar vara ett av de starkaste Eurovisionländerna och sviker inte i år heller. Men jag skulle nog ändå tycka det var lite tråkigt förutsägbart om de vann, för känslan skulle fortfarande vara att de gjorde det mest av sympatiskäl. Jag hoppas att oddsen tar fel och att det faktiskt finns andra länder som kommer att kunna ge Ukraina en match.

Hurdana är då förutsättningarna för den saken? Vad har jag för intryck av årets fyrtio bidrag, för att återgå till min grundfråga? Är det ett bra startfält 2022?
Ja, det är väl rätt okej, skulle jag säga spontant. Några riktiga höjdare (d.v.s. tiopoängare) hittar jag inte i år, men det är å andra sidan ont om floppar också, och det finns en hel del låtar som känns både kompetenta och rent ut sagt bra.
En positiv faktor är också att många av länderna verkar ha grävt inrikes efter låtskrivare och artister detta år, kanske som en följd av förra årets resultat (där ju de egna språken och de inhemska upphovsmännen lyckades bra, inte bara i form av vinnaren Italien). Jag har min vana trogen försökt få en uppfattning om hur många länder som tagit hjälp av svenskar, men det verkar faktiskt inte vara så många längre: Cypern och Azerbajdzjan har vänt sig hitåt förstås, men annars är det nästan inga alls. Sedan är det förstås möjligt att namnen jag ser bland låtskrivarna i själva verket är sådana där ”internationella team” som skriver låtar på ”camp” – en låtproduktionsform som jag tidigare kritiserat. Men det är inget jag märker så där omedelbart, utan på sina håll tycker jag mig rentav se att ländernas artister varit med och skrivit sina låtar i rätt hög grad (ibland helt själva). Det är förstås positivt.
Vidare är variationen i det stora hela rätt bra: flera länder har naturligtvis tagit efter det faktum att förra årets vinnare var en rocklåt och skickar därför egna rockförsök (med varierande resultat …), men det finns även jazz, hiphop/RNB, etno, disco, country och en hel del annat skoj. Samt ett helt koppel ballader, kanske inte alltid lika engagerande … det är väl det negativa.
Just balladerna står nämligen för en viss slätstrukenhet som också tyvärr präglar en del av startfältet. Det finns nämligen i nutidens Eurovision en tendens att komma med låtar som kanske inte nödvändigtvis är rena beställningsvaror från Sverige, men som det ändå märks på i många fall att de har knåpats ihop med attityden att ”det här kommer att funka i Eurovision”. Och som här och där har vunnit sina respektive nationella finaler med hjälp av internationella juryer som också tycker att ”det här funkar i Eurovision”. Med svenska låtskrivare som förebilder. Jag tycker att sådant brukar resultera i ett visst slags menlös formel, en särskild typ av mjölkig och intetsägande låt, ofta lite balladaktig. Den formeln återfinns dessvärre i ett antal av årets bidrag, som alltså inte är direkt dåliga, men helt enkelt menlösa. Några exempel är Montenegro, Nordmakedonien, Azerbajdzjan, Grekland, Australien och Belgien. Det hade varit roligare om de länderna skickat något spralligt och säreget istället, för de kommer aldrig att kunna vinna med sina ”perfekta” kompositioner ändå.

Därför är det kanske inte heller så konstigt att jag till mina egna favoriter, i alla fall hittills, har utsett låtar som viker av väldigt kraftigt från det där tänket – länder som skickar något helt annat, det de känner för.

Den jag tycker är allra härligast är Moldavien. Det landet skickar ju ofta just spralliga låtar, som man blir glad av, och de gör det i allra högsta grad i år. Gruppen Zdob și Zdub har varit med två gånger tidigare, båda gångerna med något slags knasig ska-punk-pop, och samma stuk är det nu igen fast med ännu mera Balkan-sound, i låten ”Trenulețul”, ”det lilla tåget”. (Jag som gillar tåg och järnvägar kan naturligtvis inte motstå en låt som handlar om tåg och innehåller tågljud och allt!) Bra kan man kanske inte kalla det, snarare kitschigt så det förslår, men det är oemotståndligt kul och muntert och precis vad man behöver för att pigga upp sig i dessa tider.
Frankrike kör mer lågmält och seriöst, men ganska snabbt och taktfast ändå, och etno är det minst lika mycket i deras bidrag som i Moldaviens. Närmare bestämt så sjunger Frankrike på sitt minoritetsspråk bretonska, låten heter ”Fulenn”, och den har precis den ton av mystik och trolskhet som jag är svag för i Eurovision. Mörk etnodisco som griper tag.
Sedan har vi Sverige också … ja, jag tycker faktiskt att vi är riktigt bra i år, om än inte allra bäst. Det är ju på ett sätt lite orättvist och missvisande, för årets Melodifestival var som bekant ingen höjdare, men nu fick vi likväl med oss det bästa vi kunde därifrån (om man undantar Medina, som jag fortfarande tycker hade gått bra de också). Cornelia Jakobs övertygar med sin ”Hold Me Closer”, även i jämförelse med de andra länderna, och har något särskilt som gör att även hon skiljer sig från mängden, svårt att säga vad, men det finns där. Låten är liksom inte bara en kärleksballad utan något mer och innerligare. Jag har fram till nu inte varit särskilt övertygad om att Sverige skulle kunna vinna i Turin, men nu tror jag inte det är omöjligt längre – Sverige har allt vissa chanser. Till skillnad från Moldavien och Frankrike, får jag nog säga, för dem är det nog bara jag och ett fåtal andra som gillar så pass mycket.

De som i övrigt nämns som rivaler till Sverige, och till Ukraina, om Eurovision-segern är länder som Italien, Storbritannien och i viss mån Polen. Här tycker jag personligen att länderna i fråga är upphaussade i onödan, särskilt de två förstnämnda: Italien anses numera alltid vara bra per automatik och har nu fått någon sorts förväntan på sig att kunna bli det första landet på länge som vinner två år i rad, medan Storbritannien för sin del är överskattade bara för att de skärpt till sig något jämfört med andra år. Själv är jag alltså inte speciellt imponerad av de länderna utan tycker snarare att de hör till det där ”tråkiga ballad”-facket som jag nämnde. Polen är kanske något bättre på den punkten, men inte speciellt minnesvärda de heller.

Det skulle inte alls förvåna mig om årets vinnare inte alls blir någon lågmäld och vemodig sak, och inte heller någon rocklåt som förra året, utan något som är mer glatt och uppåt. Moldaviens muntra tågvisa är kanske för tramsig för att kunna nå ända fram, men det finns andra länder som kan gynnas om Europa vill komma på glatt humör: vi har till exempel Spanien, som jag nog tycker har ryckt upp sig mer än vad Storbritannien har – spanjorerna kommer med rätt så käck och samtida pop på spanska i låten ”SloMo” – och så har vi Norge med bidraget som man visuellt onekligen kommer ihåg: den hemlighetsfulla duon Subwoolfer i gula vargmasker som sjunger ”Give That Wolf A Banana”. Jag är för min personliga del helt bombsäker på att det är Ylvis som döljer sig bakom maskerna, och även om låten inte är någon ”The Fox” så är den allt en låtmask och vargarna en dark horse. (Här blev det många djur i en och samma mening …)

Vi får väl se hur det går. Kanske kan finska The Rasmus, förmodligen den akt som är mest känd sedan tidigare, övertyga tillräckligt mycket? Eller Nederländerna som har en något säregen vacker låt på det egna språket, som har mottagits hyfsat? Eller Serbiens spännande mischmaschlåt med den latinska titeln ”In corpore sano”?
2022 är inte något av de bästa åren, men som vanligt finns här ändå helt klart tillräckligt många ovanliga, originella och intressanta inslag för att man ska hålla engagemanget uppe och tycka att alltsammans är kul. Inom kort kommer jag att börja fila på mina omdömen om de enskilda låtarna, och så dyker de upp här i lagom tid tills tävlingarna börjar i Turin. Sedan får vi bara hoppas att Putin och hans anhang av troll, hackare och nervgiftsspridande agenter håller sina klåfingrar borta från evenemanget. Men han kanske inte bryr sig om ”meningslösa nöjen”?
På återseende!